En bild säger mer än tusen ord. Jag stoppar näsan i mina luktärter flera gånger om dagen. De luktar himmelskt och är dessutom ljuvligt söta, så mardrömmen om tomater med potatisbladmögel kan inte ta så mycket plats som den försöker. Det gör mig glad och tacksam. Chokladmyntate med iKaffe är som godis och havregrynsgröten blir festlig värre med gårdens honung. Jag fortsätter nog leka planttant ett tag till.
Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.
Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:
Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.
Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.
Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.
I oktober förra året fyllde vår väninna år. Hon lovades en heldag runt Österlen och en gyrokoptertur ”till våren”. I fredags hade den dagen kommit. Våren hade hunnit gå över till en av sommarens varmaste dagar vilket visade sig passa utmärkt till den här aktiviteten!
Vi började dagen med en promenad i Brösarps norra backar eftersom en i sällskapet hade tillbringat natten på gästgiveriet där. Vilka vackra vyer vi bjöds på! Vi fick även sällskap av ett gäng oförargliga hästar.
På Brösarps Gästgiveri hade min syster beställt utflyktsmat för 150 kr/person. Mycket prisvärt! I ett paket ingick en träningsvattenflaska, en väl tilltagen portion lunchmat, frallor, ”annan dryck” (juice, kaffe eller te), frukt och en god efterrätt/mellanmål. Det var så mysigt att sitta i skuggan och äta i lugn och ro!
Efter en fin naturupplevelse var det så dags för ett besök i Sövde. Maken tog ut två av damerna i klubbens nya, snygga gyrokopter. Båda är höjdrädda och hade haft lång tid på sig att ladda inför denna upplevelse, men de verkade mycket nöjda efteråt.
Att flyga gyrokopter är inte dumt alls! Man ser ut över landskapet och känner närhet till ”Moder Jord” på ett annat sätt än när man sitter i ett transportflygplan. Jag kan varmt rekommendera upplevelsen.
På Sövde Musteri säljer de prisvärd äppelmust, mousserande cider och den egna specialiteten Sider. Sidern är min favorit, men den fanns tyvärr inte inne då vi var på besök.
Dagen avslutades med ett besök på Björketorps Gård där de säljer hemmagjord gräddglass och ”riktig mjölk” på glasflaska. Butiken är öppen för självservice även efter öppettiderna vilket gjorde att vi kunde slå oss ner och dela på två paket glass i kvällssolen. Smart koncept! Swish är en klurig uppfinning ändå… Och tänk vad fint med entreprenörer som litar på sina kunder.
Idag skrev vi äntligen på papperna till huset, så härmed är vi inte längre hyresgäster. Ingenting känns egentligen annorlunda. Jag älskade mitt hem igår och jag älskar det lika mycket idag!
Vi firade med ett kvällsdopp i Bredavik. Uttorp i all ära, men den magiska kvällshimlen bor någon annanstans. Peace.
Ibland knyter det sig i magen när jag tänker på mina barn. Åh, vad jag älskar dem! De har gett mig gåvan att uppleva hela det känsloregister jag bara hade fått smaka lite på innan 25 års ålder då sonen föddes. Vi har gått igenom tvåårstrots, femåringars förbehållslösa kärlek och mammadyrkan, de prepubertala åren och tonårshelvetet. På andra sidan stiger nu de färdiga slutprodukterna ut. Jag är så stolt, så tacksam. Jag vet att inget är ”färdigt”. Små barn, små problem, stora barn, stora problem och allt det där, men ändå. Just idag är jag mest bara glad och tacksam över att vi står här.
Jag undrar fortfarande vem det var som planterade guldfisk i ett av stenbrotten i skogen bakom oss. Det är onekligen ett spännande och exotiskt utflyktsmål på en sådan gudsförgäten plats som vårt Uttorp är!
Under sommaren sänks hastigheten på vägen mellan skolan och kyrkan till 50 km/h. Det är klokt, särskilt då det under juli månad är som att vår hem-ö blir ett helt annat ställe. Öns butik är ständigt full med kunder, bil efter bil med skyltar från olika länder i Europa kör i något som emellanåt kan kallas för bilköer och både i Bredavik och här i Uttorp kan man vid alla möjliga tillfällen hitta alla möjliga fina människor som kanske håller till någon helt annanstans när snöslasket står i backen under de mörkare årstiderna.
Det är lätt att glömma bort att ens egen hemvist kan vara både exotisk och spännande för någon annan. Jag försöker därför påminna mig själv om att ibland lyfta blicken för att inte bli hemmablind. Tänk så många smultronställen vi har här! Jag är otroligt tacksam.
Idag har vi fått uppleva något rätt fantastiskt! Efter två års väntande var det idag dags för maken och syrran att få njuta frukten, eller honungen, av allt jobb de lagt ner på sina bin. De öppnade skattlådan och valde ut tre ramar som hade tillräckligt med honung i sig. Honungen i dessa räckte till fyra ”vanliga” honungsburkar, en specialburk till svärmor och ett par småburkar. Ska man räkna ut kilopriset på denna första skörd närmar man sig riktig lyxmat, men just idag känns det värt alla ansträngningar, all tid och alla tusenlappar som har investerats i denna spännande hobby! Nästa gång kommer de glada biodlarna möjligtvis ha investerat i apparatur som gör det lite lättare, om än inte mindre kladdigt, att utvinna varje värdefull droppe. Jag önskar att du skulle kunna smaka en sked av detta fantastiska guld!
Nu börjar ljungen blomma och naturreservatet är vackrare än någonsin! Jag längtar till Skottland och hedarna där, men i brist på det njuter jag till fullo av det som finns här.
Nästan hela sommaren har jag fått slänga i soptunnan, men nu är jag på gång igen! Operation inplanerad, troligtvis i augusti någon gång. Nu är jag sugen på att läsa! Sommar i P1 i all ära, men det är något särskilt med att krypa ihop i soffan med en sommardeckare eller ligga på en filt i gröngräset med spännande facklitteratur. Svärmor skickade med en Elizabeth George-pocket som jag påbörjat, men vad ska jag läsa när den är utläst? Tips mottages tacksamt!
Jag älskar Bredavik, jag älskar Bredavik fullt med människor jag älskar och jag älskar att jag har tillgång till ett extrahem som jag älskar så mycket. Den här veckan är vi (nästan) full besättning. Underbart!