Det var lugnt i Sundance idag. Molnen höll sig framme, så vi fick precis lagom varmt och jag njöt i fulla drag. Hösten ser helt annorlunda ut på det här stället. Först får man lite röda nyanser och nästa dag är allt torrt och brunt. Typ. Än så länge har vi några fler dagar med åtminstone lite sprakande färger även om temperaturerna fortfarande håller sig kring 20-30°C. Hur är hösten i gamla Svedala i år?
Anorexi, ”börja på måndag”, späkning, självförakt, övervikt och träningshets. Yoga, styrka, smidighet, bättre självacceptans och ingen migrän. Detta är ord som kan beskriva mitt liv som det en gång var och det liv som jag i stort har idag. På ett sätt är det sjukt att utseende, vikt, mat och träning får så stort utrymme i dagens samhälle. Det är ett bevis på att vår värld mår dåligt. Jag vill ju bara att alla ska må bra och vara glada! Jag ser på mina vackra, starka tonåringar och känner mig lycklig in i märgen. Jag märker också hur de påverkas av omgivningens uttalade och outtalade krav och jag önskar att de får leva resten av sitt liv utan att ägna oändliga timmar åt tankar kantade av självförakt.
Att ha en kropp som fungerar, som är stark, frisk och duglig, är inte allom givet. I går gick jag från min måndagsyoga med lätta steg och med ett sjungande hjärta. Jag kan inte med ord förklara hur bra det känns att utmana min kropp! Jag är fortfarande ingen ballerina, men jag är mycket smidigare än jag var i januari 2014 då jag började. Jag har bättre balans och jag litar mer på min kropp och att den klarar av att göra saker som kanske till och med känns obekväma.
När jag hajkade med mina väninnor i helgen fälldes det många kommentarer som (fritt översatt från engelska) ”våga inte ta kort på mitt feta arsle” och ”det hade varit lättare att rulla fram på min bilring”. Personerna som sa detta är smala och fina. De springer flera gånger i veckan, går på gym och äter få kolhydrater. De sa inte detta för att göra mig obekväm, utan de uttryckte bara sina sanna känslor. Kvinnokroppen har verkligen objektifierats, både av män och kvinnor. Den må vara bara ett skal, men i detta skal lägger vi, och jag tror inte att det finns många som är oskyldiga, en stor vikt av hur vi bedömer folk.
Idag ska jag vara extra tacksam över det jag har och över den jag är.
Ps: Jag läste detta inlägg, länkades till detta teveinslag och denna blogg och kunde inte låta bli att skriva några ord. Som sagt. Vi lever i en sjuk värld. Peace.
De här hallonen är goda. Mums. Det är så härligt att åka ut till Mapleton och andas frisk luft och njuta bondeliv. Hallonbonden försöker alltid prata finska med mig. Han är lite förvirrad över språken uppe i Norden, men jag ger honom poäng för att han försöker i alla fall!
Yngsta dottern och min härliga granne och kompis. Hon är 70+ år, men ålder betyder ingenting. Att hon är ryska ger oss en plattform med många gemensamma knytpunkter, tro’t eller ej.
Vid besöken här ute kan man alltid hitta ett och annat spännande fyrfota djur. Vissa av dem tycks ogilla paparazzifotografer, hehe.
Vill du höra om våra besökares mest spännande kulturella utbyte idag? Två dussin donuts. Låt mig bara säga att ögonen ofta är hungrigare än magen… Medan andra kurerar sig lite ska jag ta en tur till yogastudion för att njuta av en härlig timme. Namaste!
Nu är jag tillbaka efter några särdeles speciella dagar i St George i södra Utah. För sjutton år sedan flyttade vi till Philadelphia för att maken hade kommit in på businesskolan Wharton (University of Pennsylvania). Vi var ett helt gäng på tolv par, en del med barn och en del utan, som kom att dela både vardag och fest. Vi blev varandras familj helt enkelt. Efter två år skildes våra vägar, men vi håller fortfarande kontakt med de flesta i den gruppen.
En gång om året brukar makarna ha reunion någonstans här i Staterna och en annan gång är det makornas tur. Den här gången var det fem av kvinnorna som hade möjlighet att träffas. Vi pratade, hajkade till Kanarra Falls, åt, pratade, gick på bio (Everest, boken Into Thin Air som filmen bygger på är bättre), pratade, hängde vid poolen, pratade, åt, pratade, gick på musikalen Beuty and the Beast på TuacahnCenter for the Arts, pratade, åt, promenerade, pratade, gick på spa, pratade, åt och pratade lite till. Däremellan hann vi sova några timmar, men många blev det inte. Det blev mycket terapi till en relativt billig peng!
Jag älskar de här vännerna. Vi lever liv som kanske inte är helt lika, men de upplevelser vi delat och det faktum att vi följts åt genom åren gör oss till riktiga vänner. (S är volontär på sonens skolas bibliotek tillsammans med skådespelerskan Jennifer Garner, C och T var i Aruba på board meeting tillsammans med sina män och Ks hus ser ut att vara direkt hämtat ur ett lyxigt inredningsmagasin.) Under de här dagarna fick jag känna på pustarna av hur det är att leva ett glamoröst amerikanskt liv med en man som aldrig är hemma men som tjänar en massa pengar. Jag väljer mitt liv alla gånger.
Jag var lite trött då jag kom hem, så jag fick börja med att vila upp mig, haha. Efter det orkade jag laga lite god mat till min bror och brorson som kommer att vara hos oss i en vecka. Hurra! Det har inte gått någon nöd på dem de dagar jag varit borta. De har hunnit testa hur det är att hajka upp i bergen med så tunn luft som vi har här utan att acklimatisera sig först, de har ätit smarrig amerikansk skräpmat och de har glidit omkring i sin flashiga sportbil. I morgon åker de in till Salt Lake City en sväng och jag har lovat barnen att vi ska ha donutfest också. When in Paris, eller hur det nu är man säger.
Såg du den blodröda supermånen i kväll/i natt? Vi såg den finfint från vår balkong. Lite av effekten förstördes av billyktor och starka väglampor, men vad jag såg verkar det som att jorden inte gått under än i alla fall. Effekten måste kanske gå jorden runt först?
Månen och stjärnorna rör sig mycket snabbare än man, eller jag, tänker. Den nedre bilden visar därför stjärnorna som små streck istället som de de små prickar vi brukar se och månen blev också suddig av sin egen rörelse eftersom jag använde så lång slutartid. Visst är himlafenomen fascinerande?
Ps: Hjälp! Jag har en iPhone 4S och tar många vardagsfoton med den, men jag blir alltid så besviken på den dåliga kvaliteten. Har du en telefonkamera som du tycker kan ”tävla” med en digital systemkamera?
Ps 2: Det finns vissa delar av vårt liv här som jag skulle sakna väldigt, väldigt mycket om vi flyttade hem igen.
Ps 3: Jag saknar verkligen storfamiljen och är så glad över att ha bror och brorson här. Att veta att min syster och hennes familj kommer och firar jul med oss gör mig nästan nipprig av lycka. Det där uttrycket med ”att både vilja ha kakan och äta den” känns lite jobbigt.
Det finns mängder av klämkäcka ordspråk och citat av visare män och kvinnor än världen någonsin kommer att befolkas av igen. Vissa av dessa hittar jag tröst och inspiration i medan andra får mig att fnysa föraktfullt. (Jag tenderar tyvärr att göra just det när något rör vid något känsligt inom mig.) Denna första riktiga höstdag måste jag naturligtvis lägga upp något klurigt om min favoritårstid hösten.
Detta fotografi tog jag under en promenad på Carterville Road i går. Det såg ut som att bären glödde och det gick till och med att fånga på bild!
”Hösten… årets sista, underbaraste leende.”
William Cullen Bryant
Japp. Det fick bli det passande citatet. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vintern suger. Eller nja, det stämmer faktiskt inte riktigt. Fast jag tycker inte att det är jätteroligt att handskotta jättestora uppfarter, jag gillar inte att åka skidor, jag tycker inte om kylan, det enda mörkret duger till är som kuliss till massor av levande ljus och människor sluter sig mer och kurar hemma hos sig själva. Nåja. Det ska väl bli bra det här också. I morgon åker jag till St George med några kompisar. Vi ska få 36° varmt där. Det låter väl ”sådär” om jag får säga det själv. (Va? Är jag svår att tillfredsställa? För att jag inte gillar vinterkyla och inte heller sommarvärme? Ja, det är väl bara att acceptera att jag föredrar väldigt svenskt lagom då det gäller just temperaturen jag har runt omkring mig.)
Njuter du av de svalare hösttemperaturerna, eller har du redan deppat ihop av mörka morgnar och regniga dagar? Peace.
Om du är det minsta pysslig tycker jag att du ska vara med i tävlingen som just nu pågår i You Do-bloggen. Finfint pris, kanske flera stycken, utlovas!
Puss på flickorna innan de for iväg till skolan. Frukost i ensamhet. FaceTime med Mamma (Vad då, skulle vi själva ha tänkt på att boken skulle ha ett tomt försättsblad? Gör om, gör bättre.). Städa köket efter god grillmiddag med vänner. Lång promenad med promenadkompisen efter en god stunds kliande på magen av Miss Sophie, hennes basset hound som inte har någon integritet alls…
Mattelektion, avrundning och förberedelse av nästa område. Photoshop. Skjuts till konstskolan. Sen lunch, perfekt avokado. Dags att sticka lite. Mammas halsduk måste bli klar så jag kan skicka den med min bror då han åker tillbaka om ett par veckor.
Här är min favorit i lamahagen vi går förbi ibland. Är den inte alldeles illbedåriskt söt? Ögonen får mig att smälta varje gång.
Edit: Det här är ingen lama. Det är en alpacka! Alltid lär man sig något.
Det är svårt att se en fin människa ha det jobbigt när man inte kan göra något åt det. Fars livsdevis ”livet är orättvist” räcker inte hela vägen. Demi Lovato är kanske inte en tjej jag brukar vända mig till i svåra stunder, men jag älskar texten till Skyscraper, nästan lika mycket som jag gillar Katy Perrys Roar.
Skies are crying, I am watching
Catching tear drops in my hands
Only silence as it’s ending
Like we never had a chance
Do you have to make me feel like
There’s nothing left of me?
You can take everything I have
You can break everything I am
Like I’m made of glass
Like I’m made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper
Like a skyscraper
As the smoke clears, I awaken
And untangle you from me
Would it make you feel better
To watch me while I bleed?
All my windows still are broken
But I’m standing on my feet
You can take everything I have
You can break everything I am
Like I’m made of glass
Like I’m made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper
Like a skyscraper
Go run, run, run
I’m gonna stay right here,
Watch you disappear
Yeah, oh
Go run, run, run
Yeah, it’s a long way down
But I am closer to the clouds up here
You can take everything I have
You can break everything I am
Like I’m made of glass
Like I’m made of paper
Oh Oh
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper
Like a skyscraper
(Like a skyscraper)
Like a skyscraper
Like a skyscraper
Lördag. Upp tidigt för att baka bröd och fixa frukost på sängen till tonåringen som har det tufft nu. Hon ställer höga krav på sig själv och läser bl a AP English Literature and Composition, en klass som är collegeförberedande och som bara riktiga pluggisar läser. I onsdags hade vi utvecklingssamtal och det var lite spännande att se lärarens reaktion då han fattade att E bara bott i USA i tre år och att engelska är hennes andraspråk på riktigt. Trots att hon inte fick sommarläxan med sig som de andra (de fick två böcker att läsa och skulle också skriva en uppsats om varje bok) utan fick fixa det parallellt med vanliga skolan har hon nu jobbat sig upp till ett A- i betyg. Hon stiger upp mellan fem och sex varje morgon då hennes skoldag börjar klockan 7.15 varannan dag, så jag tycker det är viktigt att hon får sova ut lite på helgerna.
Idag steg jag och maken upp tidigt, K för att spela in en Misespodcast och jag för att baka frallor till den hårt arbetande tonåringen (och resten av familjen så klart).
Yngsta dottern och jag fixade några liter druvjuice av ett gäng av våra egna, smarriga Concorddruvor (superenkelt recept som behöver stå i några månader för att smaka riktigt gott) och så passade jag på att göra en omgång av min favoritäppelkräm. I morgon ska jag baka någon mandeläppelkaka, men jag har inte bestämt vilket recept det blir.
På eftermiddagen fixade maken så att han och jag kunde låna jobbets liftkort och så gav vi oss upp till Sundance för en tur i liften. Jag älskar verkligen naturen här i Utah!
Höstfärger. Så vackert!
Maken sitter och funderar över livet.
Jag och mina nya brillor. Jag måste ha dem på mig från morgon till kväll i två veckor för att jobba in ögonen och vänja dem vid progressiva glas. Japp. Nu är jag gammal på riktigt. Det är ingen lek att vänja sig! Man blir lite yr, får ont i huvudet, upplever att man ser suddigt i sidled och måste lära ögonen att titta genom rätt del beroende på om man sitter vid terminal, läser och handarbetar eller kör bil/tittar på teve. Nu har jag klarat två dagar och redan börjar jag märka att det kan bli riktigt bra det här.
Två zipliners och månen. Jag kan faktiskt tänka mig att göra det här. Man får på sig en sele och häktas fast vid en klurig upphängning på en vajer och får sväva ner i full fart nerför berget, fast ändå en bit upp. Jag må tycka att både det ena och det andra är läskigt, men höjdrädd är jag inte.
Det är många som tar med sig cykeln upp till toppen och cyklar ner. Så här transporterar man cyklarna. (Cyklisterna åker i liftstolen framför.)
Den här unge mannen hade en så läcker hjälm. Han cyklade i full sprutt alldeles nedanför vår liftstol tillsammans med någon som jag antar var hans pappa.
Ah! Dessa makalöst vackra färgkombinationer som hösten bjuder på.
Jag förstår att Robert Redford gillar det här stället.
Jag skrattar alltid då jag ser amerikaner bygga hus. Masonitskivor liksom? Fast att ha ett sådant här bygge mitt i skidbacken är nog inte dumt om man gillar att åka utför.
Naturens under… Kolla in sidan med granarna!
Ps, dagens citat av yngsta dottern: ”Nu ska jag göra EN riktigt pushup.” Raka armar, rätt position, ladda, platt ner på magen. ”Ja!!! Jag kom ner i alla fall.” En påminnelse till oss alla att det bästa man kan ha är en bra attityd. 😀
Har man barn i skolan i USA måste man som förälder göra en insats då och då för att samla in pengar till diverse behov. Skolkören åker till exempel på en körkonferens/Disneylandsbesök varje vår och då det kostar 4 500 kr/elev försöker man samla in pengar via bland annat handtvätt av bilar och annat kul.
I går gick jag, maken och lillasyster på ”A Night in Sherwood Forest”, vilket visade sig vara en middag med interaktiv underhållning. Denna begivenhet handlade inte om Kalifornienresans budget, utan skulle samla in pengar till körens nya handklockor. Varje bord med gäster fick en hög pengar och klara direktiv om vad som var tillåtet att göra och vad som kunde ge extra pengar eller till och med få en att hamna i stupstocken. Alla körmedlemmar var utklädda till diverse karaktärer som skulle passa i värsta Robin Hood- filmen. Vår E var en ”lady in waiting” och spelade sin stumma roll med den äran.
Kvällen var väldigt underhållande och vi konstaterade att amerikaner är långt bättre än svenskar på att ”go all in” när det gäller skolprojekt. Något sådant här hade man väl inte riktigt kunnat vänta sig i en vanlig gymnasieskola?
Förresten är Mr Körlärare otroligt lik skådespelaren Stephen Fry! Han ser ut som en lillebror till honom, eller vad säger du? Han är dessutom bra att få ut det bästa av de sjungande ungdomarna. Den förra skolan hon gick på har otroligt höga snittbetyg och ligger i topp på listor över USAs bästa high schools, men skolkören var inte mycket att hänga i granen. Här får man njuta skönsång av hög kvalitet, nästan som på den gamla goda Adolf Fredrik-tiden. (Japp. Jag erkänner. Jag njöt i fulla drag av alla konserter vi fick chansen att uppleva under de sex år vi hade barn på den skolan.)
