14 jan

Det här är också livet.

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

12 jan

Livet som vanlig människa.

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.

29 dec

Kall som is.

Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!

27 dec

Promenad i allt det vintervita.

Jag har massor att skriva, men allt har sin tid. Just nu är det tid att hänga med ungdomarna, äta godis och utnyttja det faktum att vi faktiskt fått en vit och underbart krispig julhelg. Snart börjar det slaska igen och ena dottern och hennes man åker hem imorgon, så jag vill inte spilla någon tid. Det finns iallafall ett nytt årsord och många spännande planer inför det nya året! Har du något roligt på gång?

Ps: Det sista fotot på svärsonen där han håller upp två purjolökar som han skördat med spett har hans söta fru tagit.

12 nov

November.

Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.

Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.

12 maj

Allt och inget.

”Hur många gånger har du tagit kort på ditt tulpanland nu?” frågade maken igår. Tja, inte särskilt många, faktiskt. Jag njuter mest och har delat ut till några som varit här eller som jag varit hos. Tanken är ju att det här ska vara en enda stor bukett på lök, att jag faktiskt har lov att plocka precis hur många jag vill. Det blir naturligtvis lite svårare när det ser ut såhär, det ska jag inte sticka under stol med. Jag njuter!

Promenaden till fiskdammen bjuder på vitsippsglädje. Det är roligt att ha flera vackra promenader att välja på och dessutom märker jag förändringar i naturen bättre om det dröjer några dagar mellan besöken. Igår hjälpte jag till på en svensklektion via Zoom. Jag satt på den här stenmuren och lät amerikanerna uppleva den underbara svenska naturen som en extra krydda till själva språket.

Fiskdammen, men inte en guldfisk så långt mina gamla ögon kunde nå. De kanske behöver mutas med något gott. Vi får ta med det äckliga, glutenfria knäckebrödet nästa gång! (Gick ut i april och är segt och smaklöst, inte knäckigt någonstans.) De känner nog ingen skillnad.

Här förberedde jag en odlingslåda till gurka och pumpa igår. Jag vände på grässvålen och grävde samtidigt ner hästgödsel och sandjord från en hög i trädgården. På med ett tjockt lager gräs, packat. Jag tänker sedan lägga i högar med kogödsel och sätta pumpa och gurka rätt i.

Daggkåpan ska inte vara kvar och gräset runt omkring ska röjas. I lådan till vänster ser du längst upp hur det blir om man inte ser till att stoppa gräset att växa in utifrån. Jaja, det får vi ta hand om sedan. Just i den lådan har det gröngödslats, så det kommer ändå att växa fullt med klöver och vad-det-nu-var-i-fröpåsen.

Slutligen måste jag slå ett slag för den förhatliga nässlan. Jobbig som sjutton, men fantastisk som gödning och jättegod att äta. Se bara till att ha långärmat och handskar då du plockar och skölj noggrant så tar kokningen och stavmixern hand om resten.

Mmmmm… Nässelsoppa redd med lite grädde och pocherat ägg. (Använd så färska ägg som möjligt, knäck i kopp. Vattnet ska stå ca 5 cm högt i en ganska vid kastrull och innehålla 2 tsk salt och 1/2 tsk vit vinäger per liter vatten. Koka upp och sänk värmen innan du låter äggen glida ner i det sjudande vattnet. Koka i 3-4 minuter.)

21 apr

Visst är det fint ändå?

Först Kungens Kurva, IKEA och ICA Kvantum, sedan en fantastisk promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad. Idag har det inte gått nöd på mig.

När jag är i Stockholm gillar jag att se upp. Håller man blicken sänkt är det lätt att bli omkullsprungen och tittar man rakt fram fylls synfältet av komplex, ombyggnationer och en stress som jag inte längre känner mig hemma i. Där uppe är allt så vackert. Ja, eller åtminstone på sina ställen.

Magnolian har försiktigt börjat lätta på kronbladen och längre ner ser du en skymt av allt det rosa i Kungsträdgården. Städer behöver balans och växtlighet för att kännas inbjudande.

Älskade af Chapman, skeppet som har samma namne som min gamla gymnasieskola.

Jag gick upp till Eric Ericsonhallen på Riddarholmen för att tanka lite AF-nostalgi. Döm om min förvåning, och tacksamhet, då jag fick tjuvlyssna till årets AF-fyrors första repetition utanför skolan någonsin. Rysningar av sammanträffandet, och att det var just hit jag styrde kosan…

Innanför de här dörrarna klingar musiken extra vackert. När coronaviruset släpper greppet ska jag fira med en konsert här.

För kulturtanter passar en sväng in på Svenskt Tenn utmärkt. Jag beundrade till exempel min favoritspegel. Den kostar 33 000 kronor och passar därför bra att beundra av olika anledningar, men mest är den bara otroligt vacker. Den här dukningen kändes dock lite ”mycket”. Jag brukar gilla Svenskt Tenns rörighet, men detta var väl magstarkt till och med för mig!

Förut nämnda körsbärsträd och lite folk som passade på att njuta denna årets vackraste dag. (Inte alls så många som vanligt dock. Såklart.) Jag och äldsta dottern var ute. Vi åt smarrig indisk mat, fönstershoppade och promenerade av oss lite. Så kan man också ha det.

09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!