29 dec

Kall som is.

Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!

27 dec

Promenad i allt det vintervita.

Jag har massor att skriva, men allt har sin tid. Just nu är det tid att hänga med ungdomarna, äta godis och utnyttja det faktum att vi faktiskt fått en vit och underbart krispig julhelg. Snart börjar det slaska igen och ena dottern och hennes man åker hem imorgon, så jag vill inte spilla någon tid. Det finns iallafall ett nytt årsord och många spännande planer inför det nya året! Har du något roligt på gång?

Ps: Det sista fotot på svärsonen där han håller upp två purjolökar som han skördat med spett har hans söta fru tagit.

12 nov

November.

Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.

Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.

12 maj

Allt och inget.

”Hur många gånger har du tagit kort på ditt tulpanland nu?” frågade maken igår. Tja, inte särskilt många, faktiskt. Jag njuter mest och har delat ut till några som varit här eller som jag varit hos. Tanken är ju att det här ska vara en enda stor bukett på lök, att jag faktiskt har lov att plocka precis hur många jag vill. Det blir naturligtvis lite svårare när det ser ut såhär, det ska jag inte sticka under stol med. Jag njuter!

Promenaden till fiskdammen bjuder på vitsippsglädje. Det är roligt att ha flera vackra promenader att välja på och dessutom märker jag förändringar i naturen bättre om det dröjer några dagar mellan besöken. Igår hjälpte jag till på en svensklektion via Zoom. Jag satt på den här stenmuren och lät amerikanerna uppleva den underbara svenska naturen som en extra krydda till själva språket.

Fiskdammen, men inte en guldfisk så långt mina gamla ögon kunde nå. De kanske behöver mutas med något gott. Vi får ta med det äckliga, glutenfria knäckebrödet nästa gång! (Gick ut i april och är segt och smaklöst, inte knäckigt någonstans.) De känner nog ingen skillnad.

Här förberedde jag en odlingslåda till gurka och pumpa igår. Jag vände på grässvålen och grävde samtidigt ner hästgödsel och sandjord från en hög i trädgården. På med ett tjockt lager gräs, packat. Jag tänker sedan lägga i högar med kogödsel och sätta pumpa och gurka rätt i.

Daggkåpan ska inte vara kvar och gräset runt omkring ska röjas. I lådan till vänster ser du längst upp hur det blir om man inte ser till att stoppa gräset att växa in utifrån. Jaja, det får vi ta hand om sedan. Just i den lådan har det gröngödslats, så det kommer ändå att växa fullt med klöver och vad-det-nu-var-i-fröpåsen.

Slutligen måste jag slå ett slag för den förhatliga nässlan. Jobbig som sjutton, men fantastisk som gödning och jättegod att äta. Se bara till att ha långärmat och handskar då du plockar och skölj noggrant så tar kokningen och stavmixern hand om resten.

Mmmmm… Nässelsoppa redd med lite grädde och pocherat ägg. (Använd så färska ägg som möjligt, knäck i kopp. Vattnet ska stå ca 5 cm högt i en ganska vid kastrull och innehålla 2 tsk salt och 1/2 tsk vit vinäger per liter vatten. Koka upp och sänk värmen innan du låter äggen glida ner i det sjudande vattnet. Koka i 3-4 minuter.)

21 apr

Visst är det fint ändå?

Först Kungens Kurva, IKEA och ICA Kvantum, sedan en fantastisk promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad. Idag har det inte gått nöd på mig.

När jag är i Stockholm gillar jag att se upp. Håller man blicken sänkt är det lätt att bli omkullsprungen och tittar man rakt fram fylls synfältet av komplex, ombyggnationer och en stress som jag inte längre känner mig hemma i. Där uppe är allt så vackert. Ja, eller åtminstone på sina ställen.

Magnolian har försiktigt börjat lätta på kronbladen och längre ner ser du en skymt av allt det rosa i Kungsträdgården. Städer behöver balans och växtlighet för att kännas inbjudande.

Älskade af Chapman, skeppet som har samma namne som min gamla gymnasieskola.

Jag gick upp till Eric Ericsonhallen på Riddarholmen för att tanka lite AF-nostalgi. Döm om min förvåning, och tacksamhet, då jag fick tjuvlyssna till årets AF-fyrors första repetition utanför skolan någonsin. Rysningar av sammanträffandet, och att det var just hit jag styrde kosan…

Innanför de här dörrarna klingar musiken extra vackert. När coronaviruset släpper greppet ska jag fira med en konsert här.

För kulturtanter passar en sväng in på Svenskt Tenn utmärkt. Jag beundrade till exempel min favoritspegel. Den kostar 33 000 kronor och passar därför bra att beundra av olika anledningar, men mest är den bara otroligt vacker. Den här dukningen kändes dock lite ”mycket”. Jag brukar gilla Svenskt Tenns rörighet, men detta var väl magstarkt till och med för mig!

Förut nämnda körsbärsträd och lite folk som passade på att njuta denna årets vackraste dag. (Inte alls så många som vanligt dock. Såklart.) Jag och äldsta dottern var ute. Vi åt smarrig indisk mat, fönstershoppade och promenerade av oss lite. Så kan man också ha det.

09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!

06 feb

Tanka sol!

Promenaden ut till havet igår bjöd på samtal med en vän, solsken och isande vårvintervindar. Jag tänkte på hur tacksam jag är över att inte vara allergisk då jag såg björkens utstyrsel och önskar dig som är det en säsong som inte drar ut på eländet allt för länge!

05 jan

Först inget, sen inget, sen allt på en gång.

Här har du en av de finaste människorna jag känner. Hon fångade mig när jag flyttade hemifrån och gjorde övergången till det självständiga vuxenlivet mjuk. Hon och hennes man väckte mitt intresse för inredning och vikten av att ge ögat sitt då man bjuder någon till bords. Hon har ett underbart skratt, en härlig humor och ett stort intresse för sådan som står själen nära. Hennes brev och sms lämnar mig aldrig oberörd och jag tar tacksamt emot hennes tips om allt från recept till ”Tankar för dagen”-avsnitt. Idag fick jag en bonuspromenad tillsammans med henne vilket gjorde dagen extra bra. Min faster är helt enkelt en pärla och jag är så glad för henne!

Efter en fin, men sjuk, jul- och nyårshelg utan särskilt mycket umgänge utanför den lilla familjen, fick jag idag till två promenaddejter, en tedejt och en bokklubbsträff med människor som gör mig riktigt glad. Vilken ynnest! Jag må ha varit trött I morse efter dålig sömn (maken sov oroligt med hög feber inatt), men de samtal jag hann med idag gav extra skjuts in i 2020. Tack!

05 jul

Något slags svanesång.

Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?

Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.