19 aug

Jät via Växjö.

1989-1992 bodde jag i Växjö eftersom jag studerade på lärarhögskolan. Det var en spännande tid för mig på många sätt och vis, men själva Växjö blev aldrig någon favorit. Jag har aldrig längtat tillbaka. Däremot längtade jag då och då därifrån…

Sedan jag flyttade hem från USA har jag velat få lyssna live på min kompis dubbelkvartett Vivavox. Direkt när jag såg att de skulle ha en liten sommarturné skrev jag upp det i min kalender. Sista anhalten var en helgmålsbön i Jäts gamla kyrka utanför Växjö och därmed styrde jag i lördags min kosa dit. På vägen letade jag kantarell i svampskogen, tog en tur på Börjes i Tingsryd och led mig igenom stan, Växjö alltså, eftersom det tydligen var den sista av Karl-Oskardagarna. Jag förundrades över att ungefär ingenting såg ut som det gjorde när jag bodde där och samtidigt insåg jag att tiden går och med den förändrar saker och ting. Domkyrkan, min favorit, renoverades några år efter att jag hade flyttat därifrån. Katedralskolans luciatåg i den kyrkan tillhör ett av de fina Växjöminnen som jag faktiskt har. Det var tydligen högt tryck just i lördags, för på några timmar såg jag två brudföljen passera! Folk passar väl på innan sommaren är över.

Jäts gamla kyrka byggdes någon gång runt år 1200. Den är mycket fascinerande! Altargången sluttar uppåt och kyrkbänkarna verkar ha byggts för att folk inte skulle kunna somna. Hu, så obekväma. Trots det var det värt att bli sittande i en timme. Vivavox sjöng så innerligt och hade en mycket vacker sommarrepertoar.

Mina favoriter blev Längst inne i mitt huvud, Barbro Lindgrens vackra text som jag själv sjöng i Svart på Vitt i början på 90-talet och Billy Joels And So It Goes… Prästens betraktelse träffade mig rakt i hjärteroten. Ibland kommer små kärleksgåvor till en.

Vivavox bjöd mig på änglasång och jag kunde komma hem uppfylld av något som jag hoppas räcker under lång tid framöver. Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att jag fyller på med musik av olika slag. Det ger mig kraft.

01 aug

Du är musiken i mig.

Musiken. Livselixiret. Känslan av att kunna fånga själva livet i flykten, antingen genom ord, genom toner eller helheten. Uttryckssättet som följt människorna genom årtusenden, som berättar historier om kärlek, förlust och återupprättelse.

Jag är så tacksam över musiken i mitt liv. När jag fick en inspelning från dotterns medverkan på scen fylldes jag av något som inte kan förklaras. Far fick inte vara med på sånglektionerna i skolan, men ändå förde han vidare en stor kärlek för musik. Mamma lärde mig sjunga andrastämmor och har skrivit texter som tonsatts. Hon tröstades av musik in i det sista. Musik trollbinder, tröstar, förför… Tidevarv kommer och går, tonerna består. Den dag musiken försvinner från jorden har mänskligheten gått vidare.

29 jun

Håll mitt hjärta.

Vi människor är så olika funtade. Jag råkar vara ganska bra på att uppfatta situationer rent känslomässigt när jag träffar någon och får på det sättet många gånger information som de inblandade personerna egentligen inte är intresserade av att dela med sig av. Ibland kommer denna information till stor nytta och glädje, andra gånger orsakar den bara smärta och elände.

Högkänslig, överkänslig, empatisk, inkännande, observant, medkännande, förstående… Dessa ord har inte en och samma betydelse, men de tangerar vid just det jag beskrev här ovan. Jorden fortsätter snurra oavsett vem jag är och vem jag möter, hur jag upplever min omvärld och hur jag reagerar på dessa upplevelser, men jag kan inte undvika att påverkas. Ibland önskar jag att jag var ett vanligt blindstyre, jag inbillar mig att livet hade varit lite mer ”vanilj” då.

Jag är beordrad vila av min läkare, men gick ändå på Helgmålsbön i Sturkö kyrka ikväll. (Den ligger ju bara några hundra meter bort, så det räknas väl knappt.) Musikern/skådespelaren Lasse Carlsson, Sturköson från början, gjorde en fin insats. Härlig personlighet, bra röst och så var det trumpetspelandet… Det kan hända att mina ögon svämmade över. Musiken är mitt livselixir. Och när saker och ting är som de är är det bara att åka med och njuta av färden.

23 feb

I den stora sorgens famn.

Det är något otroligt hjärtskärande att se en stor, tatuerad karl i hängande jeans och bomberjacka gå fram till en kista och gråta som ett litet barn. Igår var det dags att säga tack och hej, vi ses, till vår fina vän Nisse. Augerums kyrka var full av många av de människor som han har berört på olika sätt. Jag är glad att hans begravningsgudstjänst på olika sätt reflekterade hans vackra personlighet. För snäll, för godtrogen, för hjälpsam, för generös – så skulle man kunna beskriva Nisse. Men, prästen uttryckte sig verkligen fint: så Kristuslikt det är att vara full av andra chanser, alltid beredd att förlåta och börja på ny kula i en relation.

Jag är glad att jag lyckades hämta kraft från högre höjder. Det var skönt att få sitta vid flygeln med ryggen mot församlingen. Jag, och rösten, höll nästan hela vägen fram till slutet och efter några skakiga fraser där gråten nästan tog över gick det att avsluta lugnt och fint. ”Flickorna”, Nisses vuxna döttrar, stod vid kistan och sjöng det de orkade. Orden var från dem, sången var deras, men jag fick förmedla det de ville säga i sin stora sorg. ”Frippe” visade sig vara en mycket hjälpsam man som var glad över att hans sång kunde trösta någon och skulle sjungas på begravningen. Jag var glad över att bara behöva transponera sången istället för att både skriva av text och lura ut ackord.

29 dec

Stilla Nätters Kapell.

Ikväll hade jag den stora glädjen att få känna ren och innerlig tacksamhet, rysningar ut i fingerspetsarna och irritation över att två timmar kändes som en halv. Biljetterna till Stilla Nätters Kapell gick i vanlig ordning åt som smör i solsken, så jag är glad att vi fick möjligheten att gå i år.

Stilla Nätters Kapell började som en kul grej för några år sedan. Ett gäng duktiga musiker med rötterna i Karlskrona samlades i mellandagarna och jammade inför publik. Traditionen har fortsatt. Gänget har haft lite olika konstellationer och har spelat i olika lokaler, men kärntruppen verkar vara densamma.

Årets spelningar har varit lite större och hela fyra till antalet. Emellanåt så kändes det som att vi satt på en riktig rockkonsert och både den visuella showen, ljudet och musikernas prestationer var ruskigt bra. De hade gjort Nättraby Bruk till ett mer än dugligt konserthus!

Covers i all ära, bra musik är bra musik, men ibland klår kopian originalet. Till och med jag som älskar Dolly Parton tycker att Whitney Houstons I Will Always Love You var bättre… Ikväll kändes Lady Gagas och Bradley Coopers Shallow blek i jämförelse med versionen vi fick ta del av… Royal Republics Adam Grahn, Lovisa Birgersson och bandet skapade magi. Tack! Det här bär jag med mig.

30 nov

Gråtknark.

Syrrans svåger har släppt ett nytt album och det är HELT fantastiskt! Logga in på Spotify och lyssna igenom det, eller gå till hans hemsida och köp en gammal hederlig CD i julklapp till någon. Stefan gör ingenting halvhjärtat och det tror jag att du märker då du lyssnar på de här texterna (och melodierna).

31 aug

Varken det ena eller det andra.

I ”allrummet”, eller hallen, på övervåningen har vi en vägg som är avsedd för familjebilder. Jag har satt upp ett gäng roliga foton med dubbelhäftande tejp, men det blir inte särskilt fint och jag inser att det inte finns en chans att alla foton jag vill få med kommer att få plats. Igår försökte jag därför fundera ut något annat alternativ. Jag kom ihåg att jag hade sett något slags plansch med många foton på då vi bodde i USA, så jag letade efter ett sådant svenskt alternativ. Minsann! Google levererade och jag hittade Printasquare. Jag är inte riktigt förtjust i att alla foton måste vara kvadratiska, men det ordnar sig nog ändå. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka 54 bilder som får vara med! Phu… Väggavsnittet där planschen ska sitta är precis för smalt för att min önskade storlek ska få plats, så det blir en 50×70-plansch med vit ram.

Jag började titta igenom alla foton här på datorn och blev alldeles överväldigad. Efter det gick jag in i de två bloggar jag har kvar för att få vägledning och blev då sittande under flera timmar. Jag kunde konstatera att jag nu ännu mindre visste vilka foton som var värdiga en plats på planschen och jag insåg att jag verkligen saknar skrivarglädjen som jag förut kunde ge utlopp för i mina blogginlägg! Bloggen finns kvar, men som du nog har märkt uppdaterar jag inte längre lika ofta, jag skriver inte lika mycket och jag skriver inte heller lika genomtänkt eller med samma entusiasm. Det finns flera orsaker. Jag skulle kunna lägga ner helt och hållet, men det vill jag inte. Jag skulle kunna ha som målsättning att skriva något varje dag, men det finns så mycket annat som jag önskar prioritera i detta läge. Jag bestämde iallafall att det måste bli ändring innan 1 november då Trettio Tacksamma Dagar drar igång. Det ger mig två hela månader.

För övrigt kan jag varmt rekommendera As We Are, Margareta Bengtsons album där hon sjunger med fantastiska instrumentalister. Sammetslen musik, sådan som smyger sig in i varje hörn av själen utan att göra mycket väsen av sig. Jag har ett tudelat förhållande till jazz, precis som till många andra musikgenrer. Med stigande ålder uppskattar jag mer och mer denna klassiska inriktning, kanske för att det faktiskt är musik på riktigt till skillnad från så mycket av det som spelas från Spotifys New Music-spellista. Kom inte dragande med ”Kan du göra bättre själv då?”, för det hjälper inte. (För övrigt är jag lite ledsen över att länka till förnedringsteve.) Mycket av den nyproducerade musiken är själlös. Det skulle göra mig glad om det visar sig att jag har blivit en gammal surkärring och inte längre förstår hur bra musik låter. Övertyga mig gärna!

28 jul

Bästkusten, en gång till.

Torraste sommaren på flera hundra år säger de… Det märks på allting. Maken och jag har varit på västkusten i ett par dagar och K kunde åtminstone plocka en handfull björnbär som var både stora och saftiga. Antingen är björnbär mindre känsliga än blåbär och hallon, eller också har dessa bär fått en del mer vatten än russinbären som går att hitta i våra skogar här på Sturkö. (Edit en dag efter att jag hade skrivit det här: Idag har yngsta dottern och maken plockat flera liter björnbär här i Uttorp, så de växer bra här också!)

Känslan uppe på Carlstens fästning på Marstrand är långt ifrån deppig, trots den tunga historia den bär på. Vi har länge pratat om att se min svågers bror Stefan Anderssons helkvällsföreställning ”No. 90 Kleist” som han framfört på denna fästning varje sommar under flera år. Nu blev det äntligen av. Vi har lyssnat mycket på musiken, men trots det kändes allt nytt och faktiskt rent fantastiskt. Vilken kväll det blev! Musiken, ljudet, historierna, mellansnacket, miljön… Allt var otroligt bra! (Jag kan varmt rekommendera den här upplevelsen om det blir något nästa år också. Årets föreställningar är tyvärr slutsålda sedan länge.) När sista tonen klingat ut halvsprang vi ner till hamnen för att hinna med 23.30-färjan.

Efter den korta färjeturen från Marstrand till Koön där bilen stod var det dags för en dryg timmes tur till Mollösunds Wärdshus. Det kändes lite pirrigt att fixa fram hotellrumsnyckeln från ett hemligt ställe då vi kom mitt i natten. Tur att allt funkade som det skulle! Värdshuset var ”sådär”, men Mollösund tar priset då det gäller svensk sommaridyll. Undrar du vad som finns att göra där? Strosa runt på de trånga gatorna, besök fiskarfrun som väntar på sin make, ta ett dopp i det salta vattnet på andra sidan hamnen och värm sedan upp dig på de varma klipporna. Picknick eller gömda snackspåsar rekommenderas, för på ett sådant här ställe vet de att ta ut en tvåhundring för en lunch… Det finns alltså pengar att spara om du tänker efter före.

En av mina systrar älskar stockrosor och jag tog därför lite härliga inspirationsbilder till henne. Kanske kan du också uppskatta dem? Hade det varit lite senare på säsongen hade jag snott med mig fröer. Tur att jag slapp känna mig tjuvaktig…

När saltvattnet hade torkat in lite i håret och värmen återigen kändes tung var det dags att åka vidare. Det blev en sväng ner till Bohus fästning också, men vi scannade bara av den utifrån. Det fanns mer att hinna med denna oändligt långa dag! Att göra-listan inkluderade till exempel besök på både Jysk och IKEA för att få till de sista detaljerna innan min svågers hela storfamilj skulle inta sommarhuset i Bredavik. Det har blivit så fint där efter de senaste veckornas insatser! Jag tror mamma och far hade blivit riktigt nöjda om de hade sett vad alla arbetsinsatser lett fram till, men DET är en annan historia. Peace!

14 jun

Grattis mamma!

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)

Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)