30 Nov

Gråtknark.

Syrrans svåger har släppt ett nytt album och det är HELT fantastiskt! Logga in på Spotify och lyssna igenom det, eller gå till hans hemsida och köp en gammal hederlig CD i julklapp till någon. Stefan gör ingenting halvhjärtat och det tror jag att du märker då du lyssnar på de här texterna (och melodierna).

31 aug

Varken det ena eller det andra.

I ”allrummet”, eller hallen, på övervåningen har vi en vägg som är avsedd för familjebilder. Jag har satt upp ett gäng roliga foton med dubbelhäftande tejp, men det blir inte särskilt fint och jag inser att det inte finns en chans att alla foton jag vill få med kommer att få plats. Igår försökte jag därför fundera ut något annat alternativ. Jag kom ihåg att jag hade sett något slags plansch med många foton på då vi bodde i USA, så jag letade efter ett sådant svenskt alternativ. Minsann! Google levererade och jag hittade Printasquare. Jag är inte riktigt förtjust i att alla foton måste vara kvadratiska, men det ordnar sig nog ändå. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka 54 bilder som får vara med! Phu… Väggavsnittet där planschen ska sitta är precis för smalt för att min önskade storlek ska få plats, så det blir en 50×70-plansch med vit ram.

Jag började titta igenom alla foton här på datorn och blev alldeles överväldigad. Efter det gick jag in i de två bloggar jag har kvar för att få vägledning och blev då sittande under flera timmar. Jag kunde konstatera att jag nu ännu mindre visste vilka foton som var värdiga en plats på planschen och jag insåg att jag verkligen saknar skrivarglädjen som jag förut kunde ge utlopp för i mina blogginlägg! Bloggen finns kvar, men som du nog har märkt uppdaterar jag inte längre lika ofta, jag skriver inte lika mycket och jag skriver inte heller lika genomtänkt eller med samma entusiasm. Det finns flera orsaker. Jag skulle kunna lägga ner helt och hållet, men det vill jag inte. Jag skulle kunna ha som målsättning att skriva något varje dag, men det finns så mycket annat som jag önskar prioritera i detta läge. Jag bestämde iallafall att det måste bli ändring innan 1 november då Trettio Tacksamma Dagar drar igång. Det ger mig två hela månader.

För övrigt kan jag varmt rekommendera As We Are, Margareta Bengtsons album där hon sjunger med fantastiska instrumentalister. Sammetslen musik, sådan som smyger sig in i varje hörn av själen utan att göra mycket väsen av sig. Jag har ett tudelat förhållande till jazz, precis som till många andra musikgenrer. Med stigande ålder uppskattar jag mer och mer denna klassiska inriktning, kanske för att det faktiskt är musik på riktigt till skillnad från så mycket av det som spelas från Spotifys New Music-spellista. Kom inte dragande med ”Kan du göra bättre själv då?”, för det hjälper inte. (För övrigt är jag lite ledsen över att länka till förnedringsteve.) Mycket av den nyproducerade musiken är själlös. Det skulle göra mig glad om det visar sig att jag har blivit en gammal surkärring och inte längre förstår hur bra musik låter. Övertyga mig gärna!

28 jul

Bästkusten, en gång till.

Torraste sommaren på flera hundra år säger de… Det märks på allting. Maken och jag har varit på västkusten i ett par dagar och K kunde åtminstone plocka en handfull björnbär som var både stora och saftiga. Antingen är björnbär mindre känsliga än blåbär och hallon, eller också har dessa bär fått en del mer vatten än russinbären som går att hitta i våra skogar här på Sturkö. (Edit en dag efter att jag hade skrivit det här: Idag har yngsta dottern och maken plockat flera liter björnbär här i Uttorp, så de växer bra här också!)

Känslan uppe på Carlstens fästning på Marstrand är långt ifrån deppig, trots den tunga historia den bär på. Vi har länge pratat om att se min svågers bror Stefan Anderssons helkvällsföreställning ”No. 90 Kleist” som han framfört på denna fästning varje sommar under flera år. Nu blev det äntligen av. Vi har lyssnat mycket på musiken, men trots det kändes allt nytt och faktiskt rent fantastiskt. Vilken kväll det blev! Musiken, ljudet, historierna, mellansnacket, miljön… Allt var otroligt bra! (Jag kan varmt rekommendera den här upplevelsen om det blir något nästa år också. Årets föreställningar är tyvärr slutsålda sedan länge.) När sista tonen klingat ut halvsprang vi ner till hamnen för att hinna med 23.30-färjan.

Efter den korta färjeturen från Marstrand till Koön där bilen stod var det dags för en dryg timmes tur till Mollösunds Wärdshus. Det kändes lite pirrigt att fixa fram hotellrumsnyckeln från ett hemligt ställe då vi kom mitt i natten. Tur att allt funkade som det skulle! Värdshuset var ”sådär”, men Mollösund tar priset då det gäller svensk sommaridyll. Undrar du vad som finns att göra där? Strosa runt på de trånga gatorna, besök fiskarfrun som väntar på sin make, ta ett dopp i det salta vattnet på andra sidan hamnen och värm sedan upp dig på de varma klipporna. Picknick eller gömda snackspåsar rekommenderas, för på ett sådant här ställe vet de att ta ut en tvåhundring för en lunch… Det finns alltså pengar att spara om du tänker efter före.

En av mina systrar älskar stockrosor och jag tog därför lite härliga inspirationsbilder till henne. Kanske kan du också uppskatta dem? Hade det varit lite senare på säsongen hade jag snott med mig fröer. Tur att jag slapp känna mig tjuvaktig…

När saltvattnet hade torkat in lite i håret och värmen återigen kändes tung var det dags att åka vidare. Det blev en sväng ner till Bohus fästning också, men vi scannade bara av den utifrån. Det fanns mer att hinna med denna oändligt långa dag! Att göra-listan inkluderade till exempel besök på både Jysk och IKEA för att få till de sista detaljerna innan min svågers hela storfamilj skulle inta sommarhuset i Bredavik. Det har blivit så fint där efter de senaste veckornas insatser! Jag tror mamma och far hade blivit riktigt nöjda om de hade sett vad alla arbetsinsatser lett fram till, men DET är en annan historia. Peace!

14 jun

Grattis mamma!

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år. Jag firade med en runda ner på kyrkogården och ett besök hos mammas tvillingsyster med en överdådigt blommande hängpelargon i släptåg. Det där med sorg är lite märkligt. Jag känner mig inte längre ledsen på det där sorgesamma sättet. Det värker lite, men både mamma och far finns med mig i periferin i allt jag gör. Det finns så mycket av dem båda i mig, i mina syskon och i mina barn att det känns som att de är kvar här om än på ett lite annat sätt än förut. (En gång hörde jag en kvinna uttrycka att hon tvingade sig själv sluta tro på en allseende Gud då hon inte längre kunde gå på toa utan att i sitt inre se Gud sitta i hörnet och titta på. Det här känns inte riktigt så, utan fint och tröstande, som att jag har med mina egna skyddsänglar.)

Idag var det dags för en ny runda provtagningar. Jag fick också reda på att jag inte har Addisons sjukdom, en av teorierna min läkare hade som förklaring till testresultat och trötthet. Det var rätt skönt att få reda på detta samtidigt som problemet finns kvar. Men det löser sig! Jag är tacksam över livet och firar det lite extra idag. (Det gör nog Metallica också. Ikväll tar de emot Polarpriset med Lars Ulrich och Robert Trujillo som uppklädda representanter för bandet. Loreen är lite ojämn i hur ”konstig” hon gör sin musik, men ibland blixtrar det till. Under kvällens tolkning av Nothing Else Matters kändes det dock rätt laddningsfritt. Det lät mest som att någon bäddat in mikrofonen i ludd och att musikerna hamnat i korsdrag… Synd! Å andra sidan får jag ha kvar Metallicas egen version som favorit, så det var kanske lika bra.)

26 apr

Vila i frid, Tim Avicii Bergling.

Vissa saker är så svåra att hantera att man inte orkar prata om dem. Andra pratar och pratar om allt som gör ont, men kommer ändå ingenstans. En del brinner långsamt upp inifrån och ser levande ut fast de är vandrande vålnader och för en del är tanken på att livet aldrig blir som det varit efter en kris så outhärdlig att livslusten helt tar slut. Varje dag väljer någon att avsluta livet på egen hand.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till depressioner, psykisk ohälsa och självmord sedan jag som tonåring fick veta att en nära anhörig hade avslutat sitt eget liv. Människor som påstår att det är en enkel väg ut att avsluta sitt eget liv har nog inte tänkt färdigt. När jag ikväll läste det öppna brev som Tim Berglings familj skickat ut till pressen började jag gråta. Jag grät över livets förgänglighet, över alla som mår dåligt och våndas, över alla som inte orkat mer och alla nära som i förlängningen också drabbats. Vilket vackert brev! Vilken fin hyllning i en sorglig stund. Jag är tacksam att de talar öppet om det som för så många är ”elefanten i rummet”, dolt i skam, så smärtsamt och så ogreppbart.

Käre Tim, jag kände inte dig. Jag har ingen selfie med dig att publicera och jag är inte riktigt ett av dina fans heller även om jag uppskattat och njutit av dina skapelser många gånger. Däremot skickar jag ut en varm kram i universum och hoppas att du kan känna den.  Njut av friden och tack för allt du hann ge under dina korta år här på jorden.

Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,

Familjen.

25 mar

Fredrikskyrkan återinvigd!

Idag har jag varit på språng precis hela dagen. Det var dags för Fredrikskyrkan (bilder i artikeln från innan renoveringen, åtminstone nu då jag lade in den) att återinvigas med pompa, ståt och biskopsbesök. Som medlem i ”Fredrikskyrkans Motettkör” är det lite lustigt att jag inte varit med och sjungit där någon gång förut.

Jag kan bara säga att musik ger mig så mycket kraft och även om jag är väldigt trött efter otaliga timmars repetitioner, en högmässa och en konsert är jag mest uppfylld av glädje. Händels Hallelujah-sats satt i krysset som sista nummer i konserten. Ett riktigt lyckopiller med dirigent, orkestermedlemmar, sångare och kyrkans akustik som på en perfekt surfvåg. Vilken tacksamhet jag känner!

Här kan man snacka om Kakan med stort K. Jag vågade inte smaka på den, utan stoppade ner den i handväskan för att visa upp den för familjen, hahaha!

18 mar

Stockholmsblues.

Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.

06 mar

Lamb of God.

Alltså, om jag bara hade kunnat vara i Orem i helgen då flera av mina vänner var med i årets Lamb of God-föreställning… Nu var jag inte det, så jag får lyssna på inspelningen istället. Om du är i närheten av Sandy, UT och vill få en fin inledning på påsken har de föreställningar både nu på fredag och lördag. Alla tre föreställningarna är slutsålda, men det brukar gå bra att få biljetter i stand by-kön. Goooogla!

11 jan

Konsert.

Vissa människor ”har alltid funnits”. Kerstin är en sådan person. Hon och mamma växte upp tillsammans och de har stöttat och peppat varandra genom goda och tuffa tider. Kerstin och hennes barn är både musikaliska och konstnärliga och jag tycker alltid det är lika spännande att höra dem då det bjuds på konsert.

Ikväll hade vi den stora ynnesten att få gå på en av dessa konserter i Marinmuseums Galjonshall. Just detta magiska rum kommer jag alltid att förknippa med min syster och svågers bröllop. (Underbara festligheter!) Ikväll fick de vackra galjonsfigurerna sällskap av Kerstins dikter, Tonys noter från flygeln och Johns ljuva stämma. Inte dumt. Inte dumt alls.

07 okt

Ännu ett år på jorden.

Lite visare, lite rynkigare, lite svagare på sina ställen och starkare på andra, förundrad över livets föränderlighet och över hur, trots allt, den ena dagen aldrig är den andra lik.

Snart åker jag på körresa resten av dagen. Vi ska sjunga sådant som gör mig glad, fyller mig med hopp och ger mig kraft. Kanske kan detta ge dig detsamma? Ha en fin helg och hoppas du har tid att någonstans njuta av hösten oavsett hur den yttrar sig.