08 nov

Minneskonsert i Fredrikskyrkan, november 2021.

Nu är det inte ”min” kör som sjunger här, men detta är min övningslista med tågordning och allt. Det enda som saknas är vår fantastiskt duktiga nya sopran Hanna som sjöng Mikael Wiehes Nocturne så välbehagskårar trillade nerför ryggen och håret reste sig på armarna. Det var länge sedan jag berördes så av något. Konserten blev en underbar stund och jag är så tacksam att jag hade både släkt och vänner där att dela upplevelsen med. Tack! En konsert är ingenting utan en publik, något som är lätt att glömma.

30 okt

Vad ryms i ett liv?

Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.

Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.

15 okt

Mat och tankar om vad man äter, som räkmackor till exempel.

Mmmmm. Jag blir hungrig bara av att se denna bild… Igår var det räkmackans dag, något som vi typ aldrig har uppmärksammat förut. Det betyder inte att det inte ska firas! En riktigt god räkmacka består av följande: ett saftigt och rejält bröd som smöras för att inte bli kletigt av påläggen (igår blev det en rund rågkaka av det där slaget som chockfryses och sedan tinas i butik), riktigt krispig sallat (isbergssallat som legat i iskallt vatten en stund blir perfekt, se bara till att torka av ordentligt efteråt), hemslagen majonnäs, Fridhem Farms fantastiska ägg (eller motsvarande, du ser ju att det är kvalitetsskillnad mot de bleka gulorna på burhönornas ägg), goda räkor, en citronskiva och en dillkvist. Jag gjorde min macka på Frias havrefralla, men det brödet behöver du aldrig testa. Jätteäckligt gummisubstitut. Jag körde ”räksallad” efter ett par bett med bröd.

Vi hade två unga, amerikanska tjejer på besök och jag har nog aldrig sett just unga tjejer äta så mycket! De älskade räkmackorna (jag hade kollat innan att de gillar räkor, hade varit bortkastat annars) och åt sedan flera portioner knäckig äppelpaj med vaniljsås till efterrätt. Matkoma! (Lantchipsen med kantarellsmak var bara med som förstärkare av de svenska smakerna.)

Apropå mat så är det här numera hur Adele ser ut. Hon började träna hårt och blev fast. ”Jag brukade gråta, nu svettas jag” har hon uppenbarligen sagt, även att hon slutat med 20 sockerbitar i sitt te om dagen. (Förändringar i relationsstatus leder ofta till stora viktförändringar, Adeles var en skilsmässa 2019.) För övrigt spekulerar bara folk i vad hon har eller inte har gjort, precis som alltid då ”kändisar” går ner i vikt. Inatt gavs hennes första singel sedan 2015 ut inatt. Jag ser verkligen fram emot resten.

Här är en annan kvinna som har ändrat matvanor. Rebel Wilson har väl alltid fått roller som ”den tjocka roliga”, men vad händer nu? Hon har jobbat hårt med sin hälsa (älskar att det verkligen är en hälsoresa hon har gjort, hon har jobbat hårt på alla plan vad det verkar) och ser ju knappt ut som sig själv längre. Håller hennes skådespelartalanger? Kommer hon att castas till en annan typ av roller framöver? Spänningen stiger…

För övrigt är det ”fetaostens dag” idag, om du nu inte vet vad du ska äta till middag ikväll. Jag kan rekommendera fetaostfylld paprika (själv brukar jag göra detta med crème fraîche istället för färskost) eller kanske det här receptet som är grymt: fetaostkräm med blomkål, majssalsa och kapris. Vill du också fira varje dag? Kanske kan du som jag hitta inspiration till guldkanten i vardagslivet genom att spana in denna kalender.

09 okt

Körsång igen!

Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.

Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.

At the rising sun and at its going down; We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them.
At the beginning of the year and when it ends; We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

When we are weary and in need of strength; We remember them.
When we are lost and sick at heart; We remember them.
When we have decisions that are difficult to make; We remember them.
When we have joy we crave to share; We remember them.
When we have achievements that are based on theirs; We remember them.
For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

20 sep

Håll mitt hjärta.

Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.

Bring me my bow of burning gold!
Bring me my arrows of desire!
Bring me my spear! O clouds, unfold!
Bring me my chariot of fire!

Under ormbunken satt en näbbmus så tyst
han ville nog inte av regnet bli kysst
Du har det bra du som bor i en skog
sa jag och jag tyckte precis att han log

Nu är hösten här och luften är som glas
Och jag räknar varje timme, för du kommer väl tillbaks
Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn
Nu är hösten här men var är du min vän

21 aug

Målsättningstips.

Hoppsan! Gårdagens promenad bjöd på lite lubbande också. Jag kände helt enkelt för att springa för första gången på flera år, så då sprang jag lite lätt i någon kilometer eller så (om jag ska tro min Fitbit) under Uttorpsrundan. Jag vet inte alls varifrån önskan kom, har egentligen givit mig själv rätten att aldrig mer jogga. Det verkar inte ens vara särskilt hälsosamt för 50-plusdamer, jag känner så många som har problem med knäna, inkontinens och allt vad det är. Kanske är det som med så mycket annat, så fort ett ”måste” lyfts bort är det lättare att hitta lust i det. Inte vet jag. Kanske var det ett enstaka infall. Kanske springer jag maraton nästa år. Äh, skojar bara. Jag känner noll dragning till att plåga mig i många mil!

Igår kväll tänkte jag lite extra på föräldrarna. Solen värmde vår risiga tall, den som delar med sig av både det ena och det andra varje gång det stormar och som har gett njutbar skugga under sommarens värmebölja. Inne ställde jag något som säkert är en av årets sista luktärtsbuketter på plats i den tyska finvasen och tänkte på att årets planttantssegrar varit många! Trädgårdslandet har levererat, vi har haft färska buketter överallt i huset i flera månader och vi har kunnat dela med oss av överflödet till nära och kära. Det visade sig att det var värt att lägga flera timmar om dagen på att rensa, vattna, gödsla och hålla efter. Somligt fortsätter att växa och mest spänd är jag på att se hur stora våra ”Halloweenpumpor” kan bli. Jag tänker att våra syskons familjer här i Karlskrona alla ska få varsin. (Förra året fick jag två och båda var mindre än årets minsta. Pumporna har verkligen gett riklig frukt och jag har räknat till ett tjugotal om jag inkluderar matpumporna!)

Jag har tillgång till tidningen Må Bra och bläddrade igenom ett nummer för första gången på länge. Den här listan tilltalade mig! Lycka till med höstens målsättningar önskar jag både dig och mig.

Sätta och uppnå mål

  1. Hitta ditt varför (målsättningar som bygger på yttre motivation uppnås sällan)
  2. Formulera målet (var specifik i formuleringen)
  3. Stäm av ditt mål (kontrollera att målet både är konkret och mätbart)
  4. Planera i detalj (säger du ja till något måste du säga nej till något annat, se till att göra plats i schemat)
  5. Gör en plan B (vad kan gå fel och hur kommer du att hantera dessa problem isåfall för att kunna fortsätta)
  6. Underlätta (planera, sortera)
  7. Sätt igång (en dag i taget, följ gärna en rutin för att göra det lättare för dig att få in rutiner)
  8. Utvärdera (så många projekt känns meningslösa då de bara dras igång och inte följs upp)

En gång i veckan (eller hur ofta man nu behöver det) är det bra att stämma av med sig själv, att utvärdera hur det går.

Vad har gått bra?
Vad har gått mindre bra?
Har allt gått enligt plan?
Behöver jag justera något i mitt mål?
Vilka framgångar har jag gjort fram till nu?
Vad ska jag tänka på när jag fortsätter?

16 maj

En grind till en hage, inte Duvemåla, och lite om triggers.

Duvemåla hage

Sedan han lämnat Korpamoen
tar han stigen mot Bökevara
Bidalites vägskäl ser han snart
en halv fjärdingsväg är det bara 

Skälljud från korna hör han svagt
ifrån Åskålens näs och uddar
Hölassen där, i träd och snår,
brukar kvarlämna strån och suddar. 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Åkerby har han bakom sig
där ska dansas på lördagsnatten
När han passerat Åleberg
ser han Kråkesjöns dunkla vatten 

På Krysseboda sommaräng
ser han liljekonvalj utslagen
Björkskogen där bär nya löv
Där är ljust in på sena dagen 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Och snart är han vid Sju bönders grind
Jag kan skymta hans vita krage
Snart med hans axel mot min kind
går jag i Duvemåla hage.

Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg

Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.

Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.

30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

12 dec

Allt kan gå i tusen bitar.

Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig?
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn

10 sep

Somewhere over the rainbow…

De andra två tredjedelarna av den hemmavarande familjen kom stormande upp för trappan igår för att påtala vilken fantastisk regnbåge som tornat upp sig utanför huset. Wow! Vi stod på första parkett i arbetsrummet och jag hann både njuta ordentligt och fota för att spara minnet.

Det här septemberljuset tycker jag lite extra mycket om. Det ger värme till den torra grönskan som mest ser bruntrist ut utan eftermiddagsljuset efter regn.

Gränsen mellan ljus och mörker… Fantastiskt vackert, eller hur?

Vi var lite sugna på att springa bort och leta efter skattkistan längre ner på Vintervägen… Var det alltså där han grävde ner Alaskaguldet, vår gamle guldgrävare?