01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

15 nov

Livet och döden, hand i hand.

Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.

Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.

Det blåser på månen
En blåklocka slår
För allt det som är
Som inget vill vara
Jag vandrar i vinden
Ett tidevarv går
Sen är allt det som skrämt mig
Inbillning bara

En Karlavagn landar hemmavid
Nu seglar jag bort med min vän
På höga moln av frid
Och evig ro
En liten stund
Och natten som väntar lär oss att drömma
Den saga som skrev oss
Den skrevs av en vän
En skrift i snön
Om hjärtas hem

Om jag vore vacker
Och gjorde dig glad
Om jag vore den som jag ville vara
Då är jag en älskling
På finpromenad
Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara
Ett klockspel i mörkret
Hör du det
Jag följer dess ton överallt
Till bråddjup ensamhet
Mitt hus och hem
I nattens famn
Och näcken som spelar fast ingen dansar
En främmande fågel
Vem läser mitt brev
Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar

En Karlavagn landar hemmavid
Nu seglar jag bort med min vän
På höga moln av frid
Mitt hus och hem
I nattens famn
Och näcken som spelar fast ingen dansar
En främmande fågel
Vem läser mitt brev
En skrift i snön
Om hjärtats hem

Kristina Lugn (tonsatt av Benny Andersson)

29 okt

Högt och lågt.

Igår hade vi en vacker höstdag med lite mer strålglans än vanligt. Så länge jag inte sitter som chaufför i en bil älskar jag väderfenomen som framkallar dis och dimma. Det ger en lite trolsk känsla och låter solljuset spridas mjukt. Det är såhär höstens färger verkligen kommer till rätta.

I bakgrunden ser du vår gamla presenning som fått uppdraget att döda ogräs. Vi får väl se hur effektivt det är. Med tanke på hur fult det är hoppas jag på stort genomslag. Under kryddhjulets stenar ligger dubbel svart sopsäcksplast, men rotogräs har ändå tagit sig upp på somliga ställen. Det är stora krafter i omlopp! De fröburna ogräsen kommer man inte ifrån och nu är det dags att rensa rent för att ge de bästa förutsättningar inför våren.

Jag hade aldrig sett vinruta innan jag föreslogs ha den i kryddhjulet. Bladen och färgen är så vackra! Den kommer förhoppningsvis att blomma med gula små blommor på höga stänglar nästa år. Den är giftig om den intas i för stora mängder, precis som så många andra örter, men anses kunna hjälpa inom många olika områden i folkmedicinen. Det vore ju spännande att veta hur många som har fått gå åt under studier om hur en ört funkar. ”Oj, det blev nog lite för mycket vinruta…” Kelter, romare, judar, kaledonier, egyptier och kineser har använt vinruta under många år. Den har fått agera i form av lugnande medel, skyddande från ondska, kramplösare, smärtstillare och så mycket annat. Ett allt för stort intag leder som sagt till risk för döden, så jag håller mig nog lite avvaktande till att inkorporera den i mina dagliga rutiner.

Bladpersilja äter jag dock mycket gärna. Vi har redan mycket i frysen, kanske hinner jag med en omgång härligt örtsalt med selleri, persilja och lite andra kryddor. Det finns fortfarande en hel del att ta av och risken för mer frost den närmaste veckan verkar inte vara överhängande. Jag satte aldrig någon sen sallat, så nu blir det rätt mycket persilja. Om inte annat så är de här bladen mycket vackra som dekoration.

Dotterns cykel blev kvar i Nynäshamn efter flytten. Den ville köpas av ett flertal personer i syrrans padelhall där den stod, men fick istället följa med hem till oss. Nu ska den få lite vård, för den har blivit mycket styvmoderligt behandlad de senaste åren. Inte för att jag vet var tuben med Autosol ligger, men den har definitivt en uppgift att fylla här!

Sara Bäckmo tipsade om att lagra sina rotfrukter i genombrutna plastbackar klädda med tidningar och med torv som skydd istället för sand som det annars alltid tipsas om. Sand är väldigt tungt, så jag gav mig på att också testa torv i år. Jag tror vi klarar att hålla stenkällaren frostfri, vi får väl se. Lagrade morötter blev det inte särskilt många. Rödbetor och lök verkar istället vara våra specialiteter, vi får goda skördar av dessa grödor varje år.

När vi städade ut bland allt metallskrot tidigare i höst hittade jag denna rostiga burk för ”extra prima fetsill”. Jag tycker den är så charmig, så den fick bli kruka till ett par julrosor. Den fina stormlyktan har fortfarande inte fått något glas. Jag ska bara komma ihåg att ta med den till Karlskrona Byggnadsvård och höra om de har något som skulle kunna passa.

Den här synen gör mig glad! Vår lilla tyska extradotter är tillbaka över höstlovet. Kul att hon och hennes pojkvän får livet att funka trots att de bor så långt ifrån varandra. Igår tog hon sig tid att komma hem till oss på middag och spelkväll. Extra bonus var det att yngsta dottern också var hemma. Lite ungdomlig energi i huset, det är fint det.

Den lilla söta loppiskyrkan har nu blivit väl rengjord. Den klassiska speldosan som finns monterad inuti spelar Stilla natt klart och tydligt, men elektriciteten fick jag inte riktigt att funka. Ingenjören ryckte in och slipade och trixade lite. Trolleri, trollera och så var problemet fixat! Därmed är tomtelandets nyaste tillskott redo att flytta in. Det dröjer dock en och en halv månad tills vi är där. (Julen närmar sig dock. De första julalbumen har redan släppts och det är ett helt gäng på väg. För dig som är intresserad kan jag erbjuda en Spotify-lista där jag och några kompisar laddar upp årets nya julmusik. Vi är uppe i 7,5 h lyssning redan, så det gäller att börja lyssna för den som är intresserad av hitta nya favoriter till sin jullista.)

27 okt

Semestersällskap.

Vilken tur att jag inte jobbar kvar i skolvärlden! Jag hade varit en sådan där jättejobbig kollega som hade varit sjukskriven i en vecka. Ve och fasa! Igår var jag dock så pass på banan att jag tog mig ut en stund. Dagen inleddes med att sätta amaryllisrötterna i ljummet vatten. Jag ställde en stor tändsticksask tillsammans med dem för att visa hur små de flesta av dem är. Som sagt, det ska bli jättespännande att se om någon av de här bestämmer sig för att blomma. Alla lever i alla fall. En bra början om inte annat.

Yngsta dottern kom hem förkyld, semester inbjuder visst alltid till sjukdom. Kroppen anstränger sig att hänga med när man står under stark press, sedan släpper allt då den ges utrymme att vila. Tisdagen ägnade vi sålunda mest åt just vila. Ja, eller åtminstone tog vi det väldigt lugnt. Igår bad jag dottern lägga sig på soffan och så gav jag henne en lite vänlig behandling. Efter flera månaders utbildning på Axelsons till spaterapeut har hon fått fler lyxiga behandlingar än jag i hela mitt liv. Jag gjorde ändå mitt bästa och fick höra att jag har talang. Hahaha, hon är så duktig på att uppmuntra och vara snäll!

Både yngsta dottern och jag gillar traditioner. Vi tog därför en tur upp till Blomlöfs rökeri för att inta en delikat måltid i deras kanske inte så mysiga, men trevliga, restaurang. Det var lika gott som vanligt. Dottern hade gissat att vi skulle vara ensamma vid 14.30 en höstvardag, men så var det inte. Visst var det betydligt lugnare än under sommarmånaderna, men vi var flera sällskap på plats. Mest intressant var det att försöka bestämma hur sällskapet vid bordet bredvid hörde samman. Ett par i 60-årsåldern som pratade svenska tillsammans och ett par i 30-årsåldern med tre barn som pratade tyska med varandra och så pratade de äldre svenska med den yngre kvinnan och engelska med den yngre mannen och barnen. Var det en mormor och morfar som fick prata ett tredje språk med barnbarnen? De var så unga, kanske 6-8 år, borde de då inte kunna mer svenska än engelska genom sin mamma? Nej, det var nog bara bekanta. Eller? Ja, så gick våra tankar. Det är väldigt spännande att fundera runt medmänniskor och gissa hur de lever sina liv.

Jag älskar de mjuka novemberfärgerna. De kommer ännu bättre till sin rätt i kombination med nyplöjda (eller kanske snarare nyharvade), varmt chokladbruna åkrar. Det är så vackert! Dottern gillar att utföra yoga på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har många foton på henne framför solnedgångar, spännande byggnader och mitt i naturen. Det är alltid lika imponerande att se henne ha full kontroll över sin kropp. Min kroppskännedom går att utveckla, om man säger så.

Väl hemma fick jag erbjudande om en RIKTIG ansiktsbehandling med Maria Åkerberg-produkter och massage. Allt jag kan säga om detta är att det kändes så lyxigt att få en timmes omsorg. Mjuka fingrar, men säkra och stadiga! Huvud- och skuldermassage är så otroligt skönt, musiken som uppfyllde rummet vaggade mig nästan till sömn. Så stolt jag är över denna tjej! Hon är verkligen duktig på det hon håller på med och jag hoppas att hon får möjlighet att utveckla sig vidare inom detta område.

Kvällen fortsatte med flera timmar i soffan. Diskussioner och en massa musik, som i gamla tider. Man kan komma långt med fyra ackord på en ukulele. Allsång med Spotify är också ett vinnande koncept! För att inte tala om Ben & Jerry’s. Det här blev helt enkelt överlag en riktigt bra dag.

15 okt

Ännu en härlig dag…

Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.

Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!

Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!

Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!

02 okt

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

16 sep

Musiken i mitt hjärta.

Jag älskar verkligen tiden jag tillbringar tillsammans med Fredrikskyrkans Kammarkör. Människorna, musiken, samhörigheten, rummet, utvecklingen… 2021 års finaste stund går kanske inte att bestämma, men en av dem var minneskonserten i samband med allhelgonahelgen. Nu har repetitionerna för årets minneskonsert dragit igång och jag njuter. Den här helgen övar vi lite mer intensivt, men umgås också mer privat. Körsången är så viktig i det svenska samhället, men också andra ställen där man känner gemenskap. Alla gillar ju inte att sjunga, hur nu det är möjligt… 😅

14 jul

Sommarkväll i Kristianopel.

I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.

Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!

Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.

Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.

Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?

Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?

Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.

12 jul

Plus på kontot.

Gårdagen gav min känslomässiga ekonomi ett rejält påslag. Jag hade inte kunnat önska dagen annorlunda ens om jag hade fått chansen.

Dahliorna börjar visa färg, en efter en. Den här härliga, Waltzing Mathilda, har jag haft i några år, men den har liksom inte riktigt fått chansen att skina. Jag tror att både sniglar, gråsuggor och fjärilslarver roat sig med den innan den kommit igång. I år blev det dock annorlunda! Av specialarna ser den här ut att må bäst av alla. Jag blir så glad av form, färg och kraften som förmedlas.

Efter makens gedigna pusslande, sågande, slipande och skruvande är det nu min tur att ta vid. Det tar väl några veckor innan alla delar till soffan i verandan har fått den färg som jag är nöjd med. Soffan målas i kittvit linoljefärg, samma färg som väggar och tak. Linoljefärg är ”sådär” kul att måla med. Den luktar fantastiskt gott, men man kan bara måla med supertunna lager för att det ska bli så bra som möjligt. Fusk får man betala för, så jag gnuggar in färgen och tänker att jag ska tacka mig själv för det när allt är klart. Jag roade mig samtidigt med att gratulera en god vän en dag för tidigt (har kommit på att folk ändå sällan har tid att prata på sina födelsedagar, tips, tips).

Jag hade redan vattnat för dagen, så störtskurarna som kom medan jag stod i skydd under taket gav väl växterna lite extra skjuts. Det är så torrt i marken efter en lång och torr period, så kommer det så här mycket regn rinner det bara av utan att bli till nytta för allt det gröna. Roligt ändå att det precis samtidigt kom en likadan hällregnskur hos både mig och vännen som körde bil i Stockholm!

Tiden blev lite knapp och jag fick springa in och torka av färgprickar och fräscha upp mig lite för vidare färd mot Torhamn där jag mötte upp en annan god vän på Café Måsen. Cafét har bytt ägare och hade inte riktigt samma känsla som sist jag var där, men sällskapet kompenserade. Det var så härligt att sitta ner och prata om livet med utsikt över hamnen i sällskap av någon som jag verkligen hänga med. Vi upprätthöll den tradition som påbörjades för några år sedan då vi gick och lyssnade på Sonja Aldén i Kristianopels kyrka. Traditionen kallas nu ”gråta till fantastisk musik i någon kyrka”. Igår var det nämligen dags för systrarna Allis Brorsson och Ingela Olson att framföra sin musik i den helt fullproppade kyrkan i Torhamn. Det var så, så bra! Jag älskar känslan av att beröras så till den grad att allt annat försvinner, till och med känslan av att sitta på en ytterst obekväm träbänk i en svettig lokal med folk som kanske inte skött sin hygien riktigt till min önskan. Jag kom hem till maken och sonen och avslutade dagen med ett avsnitt ”Better call Saul”, sommarens följetong här hemma. (Älskar den!) Jag har äntligen kommit igång med extradotterns sockor, de som hon blev lovad innan hon for hem till Tyskland. Att sticka gör mig också det väldigt glad, så där satte jag punkt med den perfekta dagen. Familj, trädgård, pyssel med hemmet, vänner, gott att äta, musik, handarbete – bättre än så blir det inte!

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…