Det som händer nu känns smått fantastiskt. De senaste dagarna har brorsan och maken förberett för golvläggande i ladan. Inte för att jag varit inblandad i just det här skedet, men jag har kunnat konstatera att det inte finns några räta vinklar i det här utrymmet och att man, när golvet väl kommit på plats, inte längre kommer att kunna gå in genom ”huvudentrén” om man inte är väldigt kort. Tur att brorsan är van vid att manipulera gamla byggnader och möta dem med ett pragmatiskt sinne. Tänk att det faktiskt finns en chans att fira både det ena och det andra här vad det lider! Jag känner mig hoppfull.
Min fina väninna hade batterivatten hemma, så nu har jag kunnat spä ut mitt guldbläck! Det är jätteroligt att skriva på svart papper och jag testar med de olika spetsar jag har i mina gömmor. I mitt svarta block hittade jag det här citatet som jag måste ha skrivit för ungefär fem år sedan. Det skimrar så fint i guld, vilket är nästan omöjligt att få fram på foto. Detta är skrivet i ”fuskkalligrafi”, alltså med en vanlig, rund metallicpenna. På nedåtgående drag har jag fyllt i dubbelt för att få en fyllig kalligrafikänsla.
Det är roligt att skriva och för mig är själva hantverket ett slags terapi, precis som stickning eller matlagning. Tekniken börjar komma tillbaka i handen igen. Det handlar om rytm, tryck, flöde och avvägning av avstånd. Det blir väl bättre och bättre tänker jag. Carry on!
Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…
För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.
Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!
Idag har vi jobbat hårt och kommit framåt på många olika plan. Maken har farit fram som en tornado och beskurit syrener, eldat, röjt ut i ladan och jag vet inte vad. Man kanske blir extra effektiv av att nästan slå ihjäl sig? Han har legat i mest av alla och han och syrran har till och med hunnit vårdona hos bina. Sagda syster tog med sig resten av familjen, så jag bakade en sats vaniljbullar och sa ”ät precis hur mycket ni vill”. Det blev fyra bullar av fyrtio kvar, hahaha!
När vi började den sista rensningen av ladan innan golvläggning hittade vi resten av den gamla kakelugnen som dessvärre någon gång hamnat här ute i tusen delar. Kaklet gjordes i Karlskrona Kakelfabrik. Den blå bården är jättesöt och lite speciell. Jag lyckades faktiskt hitta tre matchande bitar, så de ska limmas ihop och få en fin plats någonstans i den blivande festlokalen!
Jag hittade också en härlig ugnslucka från Gustafströms bruk i ett hörn tillsammans med en skalle av något slag (Grävling?) under en massa gammalt hö. Luckan var lite för fin för att slängas på sophögen, så vi ska försöka blästra fram ännu mer av den forna glansen innan den kanske får huvudrollen någonstans?
Före.
Mittemellan.
Såhär kan man se ut i dessa tider utan att det har det minsta med coronaviruset att göra. Försök städa ut gammalt hö utan ansiktsmask! Det är ruskigt otäckt.
Du tycker kanske att det inte är något speciellt med det här utrymmet, men det kan jag säga att det är! Släkten gjorde en stor insats då de började röja ur förra året och då hade jag sanningen att säga svårt att se denna dag komma! Nästa steg är alltså att lägga golv här. Iiih!
Dagen avslutades i Bredavik med att plocka fram trädgårdsmöblerna. Härliga tider! Tänk att vi är här igen… Som sagt. Carry on!
Igår höll vi på att landa i ”han hann iallafall fylla 50”… Maken och brorsan höll på att riva ut det ruttna golvet över gödselstan i ladan. Tanken är att höskullen ska bli ett mysigt sommarrum så småningom. Well, det kommer det säkert att bli också. Igår höll det dock på att sluta med förskräckelse.
Ta en ordentlig titt på denna bild. Mitt i bild ser du dörren in till dasset. Spegeln stod inte där då dramat utspelade sig, men högen med takpannor och bråte låg där och mellan högen och dassdörren flera kvadratmeter med betonggolv. I bild finns bara ”extra takhöjd” kvar, men vid tillfället låg ett golv/tak på plats. Detta brakade alltså maken rätt igenom, med rumpan först. Människan landade rätt på rumpan och fick inte ens ett skrapsår! När han kom in och berättade om det blev jag så adrenalinstinn att jag började skaka. Usch! Eller tack och lov att det gick så bra! Det här blev ännu en påminnelse om att byggarbetsplatser kräver varsamhet och uppmärksamhet. Det här äventyret hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.
Här ligger nu det ruttna och farliga golvet, redo att förgylla den allt mer imponerande rishögen på det som ska bli binas blomsteräng. Varje litet projekt som klaras av är en vinst. Jag vill helst inte se det som ”ett steg närmare målet” då denna lilla gård egentligen är ett evighetsprojekt med tanke på alla spännande förutsättningar som finns. Vad sägs om festlokal, snickarbod, sommarrum, Attefallshus, växthus, terapeutmottagning… Sedan är det allt det andra. Farstukvist, fixa trädgården och ny häck, måla ladan, nytt tak på äldsta delen, byta ut de flesta av dörrarna på ladan – tja, det finns att göra! ? Så roligt att få ge denna gård upprättelse och kärlek.
Idag var det dags att omskola tomaterna. Jag har satt sex olika sorter och ser redan fram emot att se resultatet av årets odlaräventyr. Aldrig är det så roligt att vara planttant som då fröna har grott och börjat visa färg!
De senaste åren har jag satt för många tomat- och chilifröer, så jag försökte vara lite mer restriktiv i år. Trots det blev det lite för många nu också – 30 plantor, närmare bestämt. Då har jag inte ens tagit hand om chilin och paprikan än! Äh, det är bara att utöka förrådet av murarhinkar/planteringskärl och vara beredd på att springa mer med vattenkannan.
För några veckor sedan städade jag upp i köksskåp och förråd. I samband med det bestämde jag mig för att använda också allt som hade hunnit förbi ”bäst före”-datum. Varken maken eller dottern bakar bröd, och eftersom jag inte har gjort det på jättelänge var det sådana ingredienser som behövde användas på en gång. Rågmjöl, glutenfri, vit mjölersättning, pumpakärnor, solroskärnor, valnötter och aprikoser… Hm! Det blir ju nästan precis ett filmjölksbröd! Eller rättare sagt två stycken. Inget behövde slängas och det här brödet håller både länge i kylskåp och går utmärkt att frysa (färdigskivat). Bara att stoppa ner snabbt i brödrosten direkt från frysen och sedan äta en smarrig, ”nybakad” smörgås.
Vad har du som kan förvandlas till något gott i dina skåp innan det är för sent?
Bästa receptet på filmjölksbröd jag har hittat finns HÄR. Det går bra också med ljus sirap. Jag har testat med blandad, torkad frukt, katrinblommon, dadlar, fikon, aprikoser, valnötter, cashewnötter, olika fröer, hasselnötter, mandlar, allt i olika konstellationer. Mina favoriter är valnötter, pumpa- och solrosfröer samt aprikoser och fikon. Jag är inte glutenintolerant, tål råg, men inte vete, och har testat med flera olika alternativa vetemjölssubstitut med gott resultat.
Det känns fint att ha tillgång till glasverandan igen! Den är inte helt färdig, men helt i skick att funka som frukostrum under soliga morgnar. Jag älskar att sitta där i en knarrig korgstol och dricka te medan jag funderar på hur många av årets omplanterade pelargoner som kommer att pryda de kommande fönsterkarmarna. För två år sedan använde jag detta rum som något slags växthus och det funkade fantastiskt bra för våra tomater och faktiskt allt annat som fick växa här också. Några extra kvadratmeter hade inte varit dumt, men jag tar tacksamt emot det som bjuds!
Nä, nu är det dags att ta tag i dagens jobb. Ikväll har vi handledning inför vårt stora slutarbete, något som naturligtvis känns både roligt och lite läskigt! Nu är det bara några månader kvar tills jag förhoppningsvis får kalla mig ”certifierad samtalsterapeut med inriktning mot e-hälsa”. Spännande tider.
Grattis på 50-årsdagen till maken! I dessa coronatider kändes det inte helt självklart att fira med släkten, men så blev det ändå. 50 är respektingivande och jag satt för ett tag sedan och fnissade lite över mammas, farmors och mormors ”50-årsuppvaktningsfoton” som alla kändes väldigt gammeldags. Nu tog jag inget liknande på maken. Här står han i alla fall med videbukett och paketet från nästan hela tjocka släkten – en flaggstång med både flagga och vimpel!
Vad bjuder man på för att fira en jubilar? Tja, jag tyckte att det var på sin plats med smörgåstårta och gjorde därför en med havstema och en lite mer exotisk med curry, rostbiff och bacon. Det var roligt att dekorera och jag försökte få dem att se lite extra festliga ut. Yngsta dottern gjorde varma mackor i våffeljärnet till de som inte gillar smörgåstårta. Hon var strålande duktig och hade antagit och förberett ett rimligt antal, så sedan var det bara att lägga till ev kött och pizzakryddor. Rekommenderat förfarande!
Är det kalas så är det, så det fick bli tårta på tårta. Det blev favoriter i repris: påsktårta (Oscar den II:s tårta), Mormor Brittas tårta (Biskop Auréns rosa tårta, aka Sverigetårtan), brownietårta med chokladganache, grädde och färska jordgubbar samt KP:s päronbiskvier. Jag hoppas inte att någon gick hem hungrig.
Nu kan maken fortsätta leva livet i skuggan av sin flaggstång, med goda vinbär att plocka direkt från busken lite senare i år, alltid med sin nya kikare i högsta hugg och boken med fågelljud i hörlurarna. Jag tror hans liv som femtioplussare kan bli ganska fint.
