Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!
För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.
Jaha. ”Sådant jag aldrig trodde att jag skulle skriva om” – dit tillhör definitivt att köra bil på långfredagen medan musfällan slår igen bakom mig. Jag kan trösta mig med att denna mus fick dö mätt och belåten på dahlia, valnötter och kärleksört. Sämre slut på livet kan en mus ha. Och med det önskar jag dig en glad påsk och påminner om det glada budskapet!
Jag har aldrig haft möss i någon bil, inte vad jag vet i alla fall. Detta är nu inte längre sant. Under natten till igår var minst en mus i farten bland de dahlior som låg kvar i lövkorgarna där. (De två äldre sorterna jag fått av faster och vänner som kan sättas direkt i jord och alltid ger riklig skörd.) När jag skulle skjutsa sonen till Kalmar såg jag att de översta knölarna i den ena lövkorgen blivit mumsade på, vilket de inte var kvällen innan. Jag ställde ut korgarna lite konfunderad och ställde in andra grejer, bl a valnötter till jul i juli, som skulle till Bredavik eftersom jag ändå skulle dit lite senare. Efter att ha kört omkring i flera timmar kom jag fram till Bredis och såg att möss hade ätit sig in i valnötspåsen… Då trillade polletten verkligen ner. De nysmaskade dahliorna och en dag med valnötter – det måste finnas en mus kvar i bilen! Efter att ha ställt alla bildörrar på vid gavel, undersökt lövkorgarna och alla dahlior där och kikat med ficklampa i alla vrår på bilen konstaterade jag att om musen/mössen fanns kvar så var gömstället väl dolt. Jag ställde ut en musfälla (första musfällan placerad i en Kia?) och hoppades att inte behöva känna en liten mus springa över fötterna då jag körde nästa gång. Ingen mus har fastnat, så jag hoppas på att den frigjorde sig då dörrarna stod öppna igår. Vilket äventyr!
Acceptans är något jag tänker på rätt ofta och därmed blir det ett ämne som hamnar här i bloggen också. Det är väl inte så konstigt egentligen, de flesta av oss har så mycket att förhålla oss till som inte blir som vi hade tänkt oss. Ju fler man har i cirklarna med folk som är betydelsefulla för en, desto fler svårigheter, besvikelser, misslyckanden och sorger behöver man sortera in någonstans i sitt medvetande. Kanske låter det märkligt, men ju äldre jag blir, desto mjukare blir gränsen mellan de tillsynes positiva känslorna jämfört med de negativa. Hela livet blir mindre kontrastrikt och skulle jag förvandla just mitt liv till gråskala skulle det numera bli mer jämngrått än svartvitt. Inte på ett negativt sätt, som att grått skulle vara tråkigt, utan just mjukare. Det blir mer uppenbart att något slags mörker ingår som en oundviklig del i livet, men i det ryms också mycket tacksamhet, nostalgi och utveckling. Allt detta är viktigt i mitt liv, så även om jag aldrig någonsin vill behöva sörja direkt eller indirekt så vet jag att när jag oundvikligen kommer dit så rämnar inte längre marken under mig. De hårda fallen ner på tomma brunnars botten där känslorna känns bottenlösa blir istället till något mer hanterbart.
Årets vinterförvaring av växter bjöd mössen i Bredavik på fest. Jag har väl aldrig sett mössen äta pelargonerna förut, men jag kan inte tänka mig att något annat djur lyckats åstadkomma skalade stjälkar med söta bett i jag hittade på min största pelargon. Lagom till att jag hade tagit hand om pellisarna (klippa ner, plantera om och ta sticklingar) var det dags att plocka hem dahliorna för att ge de modernare sorterna lite försprång gentemot sniglarna. När jag öppnade upp den ena flyttkartongen såg jag genast oroväckande tecken och hann tänka att det kanske inte skulle bli någon stor dahliarabatt i år. Nästa tanke var att jag innerligt hoppades att jag inte skulle möta ett musbo med nakna ungar. Det gjorde jag inte, så genast kändes allt bättre! Däremot hade mössen kalasat både på dahliatuber och tidningspappret som jag lindar in de olika knölarna med och skriver namn på. Förra året hade jag sammanlagt 23 olika sorter, nu har jag ”bara” 18 kvar. På fyra av de arton hade mössen ätit upp tidningspapperet där namnen stod, så nu har jag fyra sorter som heter ”Musdahlia”, ”Musdahlia 2” osv. Detta gör att rabatten kommer att få ett överraskningsmoment jag inte hade förra året då jag försökte planera rabatten utefter höjd och färg. Bra övning för mig som vill kunna ha koll… Förra året växte sig dock många av sorterna kraftiga. Det innebär att jag kanske har färre sorter, men jag kunde dela många till multipletter (eller vad det nu heter). Min trädgårdsdagbok har koll och jag kan vid blomning både jämföra bilder som jag har själv och bildgoogla för att artbestämma de stackare som förlorade sina namn.
Nu har jag 35 påsar förväntansglädje som är på väg upp i syrummet och även om det inte blev som jag hade tänkt mig så ordnar det sig. Det är ändå bara världsligt. Heja, heja.
Jag låg i sängen och funderande över moralisering, innebörden i detta ord och vad det betytt för mig att vara en person med starka personliga övertygelser som inte alltid har gått i linje med konsensus i den miljö jag har befunnit mig i. Som konflikträdd tonåring var jag inte alltid modig nog att stå upp för mina övertygelser, men med tiden har jag gått till att vara en person som förstår att olika aspekter borde lyftas i en diskussion för att den ska gå framåt. Sverige är ett land där vi har en teoretisk värdegrund som skiljer sig i mångt och mycket från många andra kulturers samtidigt som vi verkar bära på en kollektiv allergi mot att öppet stå för många av delarna i denna värdegrund, medan andra delar står med i allt från styrdokument på vartenda universitet till skolplaner.
Under nittonhundratalet började ordet ”moraliserande” användas med en nedsättande betydelse. Det ansågs allt mer ofta vara klandervärt att lägga sig i vad andra ser som rätt eller fel. Att vara moraliserande kan till exempel innebära att hävda rätt och fel som inte står med i den uttryckta eller tysta värdegrunden. Om rätt (eller fel, haha) ”någon” kan bli sårad får varken vetenskapliga bevis lyftas eller fakta presenteras. En kompis satte ord på hur det kan gå till. ”’Vi pratar inte om det’ sägs aldrig hemma hos oss, men vi vet alltid när mammas blick säger just detta och det säger den ofta. Det gör att vi sällan eller aldrig har några värdefulla diskussioner.
Då kommer vi fram till hur mina tankar fortsatte där i morgonsolen i sängen. Hur ska vi som samhälle kunna komma framåt om inte målet är att det ska bli bättre för alla, utan mer att folk är ute efter att vinna ett munhuggande? Hur funkar ett samhälle där det inte får uttryckas viktiga rätt och fel som ”någon” skulle kunna bli sårad av? Ett samhälle där det sätts likhetstecken mellan uttryckta rätt-och-fel och moraliserande? I ett äktenskap har man möjlighet att lämna sin partner om man känner att värdegrunden inte längre är stadig nog att stå på, men gemensamma barn, bostad, gemensam historia och annat gör att det blir väldigt krångligt och att bryta upp är inte alltid det bästa valet. I rätt tid och med två villiga parter kan det vara mycket värdefullt att diskutera sig fram till en ny värdegrund, men där finns också chansen att trycka på att vissa rätt-och-fel inte är förhandlingsbara om det ska gå att fortsätta framåt tillsammans. Då behöver en partner kanske anpassa sig. Och så gick mina tankar denna morgon. Sedan suckade jag lite, för jag känner att många vettiga människor verkar ha moraliska kompasser som är svårt påverkade av starka magneter och därmed inte funkar. Men så får det vara just nu.
Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt
Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.
I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.
För mig betydde Kommunala Musikskolan väldigt mycket under barn- och ungdomsåren. Så många roliga stunder, en trygg tillhörighet, en skjuts in i musikens underbara värld. Den här musikvideon slog därför an en sträng i mig. Intressant val av svenska artister och så hade det varit roligt att få veta hur urvalet gjordes och varför. (Svaret på varför hade jag hittat på en gång om jag hade bemödat om att leta, kolla här. Och angående vilka artister som fick vara med hoppas jag att de frågade ett gäng random svenskar i olika åldrar vem som var deras svenska favoritartist i just det ögonblicket. Det hade varit fint om det var så.)
… du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting! Om det är nåt bara ring, för jag finns ju här var dag…
Som tolvåring satt jag i mormors kök och grät floder tillsammans med henne till Vikingarnas tolkning av Den stora dagen. Jag var så upprörd trots min unga ålder. Vem gör ens så? Hur kan tre vuxna barn bara glömma sin mammas födelsedag om de lovat att komma? Jag tyckte så synd om den stackars damen som stod där i sitt tomma hus med nedbrunna ljus i oäten tårta och likören av bästa slag som aldrig fick rinna ner i någons strupe.
Den där låten satte sig och jag kan fortfarande hela texten fyrtioett år senare. Orden har satt sig, inte minst efter Linnea Henrikssons fina tolkning i Så mycket bättre. Denna kunskap kom till nytta häromdagen då sonen ringde med dåligt samvete och stressad hade insett att påsken ju krockade med hans bästa kompis födelsedagsfirande och hjälp, varför hade han inte skrivit in att han skulle till Blekinge då och skulle vi ha tid med honom om han kom hem i några dagar innan påsk istället? Haha, det blev jobbigt när jag stämde upp med de där orden med min mest smäktande mammaröst! Jag intygade att det faktiskt är helt okej att hans pappa och jag får fixa påsken utan kids i år. Vi ska fira min systers 50-årsdag och roa oss ute i trädgården i det förhoppningsvis härliga vädret som halvt lovats här nere i söder. Det ska nog gå bra.
Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…
Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?
Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!
