mars 2018

28 mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

28 mar

Borta, men ändå hemma.

Igår hann vi med några ”måsten” och några spontanbesök. Arnold Busck (bokhandel), Illums Bolighus, Lagkagehuset, Søstrene Grene till exempel. Och eftersom S ÄLSKAR Joe and the Juice åt vi lunch där trots att det kanske finns mer spännande ställen. Varför överge ett vinnande koncept? Om jag fick välja skulle jag sitta och prata med S (min fina Hillerødsvän) i timmar, men det fanns det inte tid till igår. Hur skulle din bästa dag i Köpenhamn se ut?

25 mar

Fredrikskyrkan återinvigd!

Idag har jag varit på språng precis hela dagen. Det var dags för Fredrikskyrkan (bilder i artikeln från innan renoveringen, åtminstone nu då jag lade in den) att återinvigas med pompa, ståt och biskopsbesök. Som medlem i ”Fredrikskyrkans Motettkör” är det lite lustigt att jag inte varit med och sjungit där någon gång förut.

Jag kan bara säga att musik ger mig så mycket kraft och även om jag är väldigt trött efter otaliga timmars repetitioner, en högmässa och en konsert är jag mest uppfylld av glädje. Händels Hallelujah-sats satt i krysset som sista nummer i konserten. Ett riktigt lyckopiller med dirigent, orkestermedlemmar, sångare och kyrkans akustik som på en perfekt surfvåg. Vilken tacksamhet jag känner!

Här kan man snacka om Kakan med stort K. Jag vågade inte smaka på den, utan stoppade ner den i handväskan för att visa upp den för familjen, hahaha!

21 mar

Fastfrusen.

Mitt i smeten, nära till allt
Fast solen skiner känns allt bara kallt
Jag sitter fast, kan ingenting göra
Mitt kaos i sinnet kan ingen ens höra
Ingen kräver att jag ska prestera
Jag har all tid i världen att noggrant reflektera
Drömmar och planer och sommar’n som var kort
Livet blir minnen som långsamt bleknar bort

19 mar

Vårvintersol.

Den här tiden på året är magisk. Solen börjar värma igen. Först känner man det i bilen, då det blir för varmt att åka in till stan med vinterjackan på. En sådan dag var det idag! Underbart livgivande. Jag bad tjejerna hjälpa till att sätta lite fjädrar i ”häcken” utanför. Påsken är mindre än två veckor bort! Får nog köpa en påse till, för det ser lite tomt ut jämfört med förra året. Jag gillar dock den färgglada känslan!

Snödropparna står precis lika fina efter alla minusgrader och all snön som de gjorde för några veckor sedan innan ”the beast from the east” slog till. Tänk så märkligt det är! Vissa växter tåler ingenting, andra reser sig starkare än någonsin även efter en riktig knäpp på näsan. Det är med andra ord ungefär som med oss människor.

Stackars alla allergiker! Nu drar det igång, eländet.

Vi kanske inte har någon havsutsikt, men promenaden ner till Östersjön verkar alltid vara precis vad jag behöver. Det som möter en när man väl är framme är väl värt knatandet.

18 mar

Stockholmsblues.

Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.

15 mar

Ensamhet.

Vad är ensamhet och vad gör det med människor? Varför har det kommit att bli ett av vårt samhälles största problem?

Den känslomässiga ensamheten som uppkommer då man befinner sig bland andra människor och känner att ingen vill vara med en själv verkar vara oerhört smärtsam. Nu har jag på kort tid hört om detta fenomen från flera olika personer i olika åldrar. Det verkar ge ärr som förstör ens tillit till människor och sätter en i en karusell som har en bana i form av en nedåtgående spiral. Ensamheten ger sämre självförtroende som gör att man inte gärna utsätter sig i den jobbiga situation som det ändå är att lära känna nya människor, vilket leder till ännu mer ensamhet. Och hur gör man då någon man älskar åker i denna karusell och inte får chansen att hoppa av på någon station? Hur gör man? ”Det går över tills du gifter dig” känns inte aktuellt och ”du har ju oss” funkar uppenbarligen inte heller.

Har du någonsin märkt att en klasskompis eller kollega har frysts ut av gruppen utan att göra något åt det? Eller har du varit räddaren i nöden? Och hur gick det isåfall till?

Några veckor innan mamma dog pratade hon om hur svårt det är att verkligen förstå ensamheten, den som ingen kan hjälpa en med då man är på väg att dö. Mamma pratade ofta om hur hemskt det var att aldrig bli vald, att inte vara någons ”bästis”, under uppväxten. Det var något som präglade henne starkt, något som gjorde att jag tror hon hade fler vänner och ”bästisar” än någon annan jag träffat på under mitt liv. Hon skickade mängder av vykort, vi barn skämtar om hur mamma och telefonen liksom ”var ett” (mobilen var en välsignelse för henne, tänk hur den faktiskt gjorde hennes liv bättre på så många sätt och vis) och hon gjorde insatser var än hon såg ensamhet. Jag har inte riktigt kunnat ta till mig allt hon faktiskt gjorde för andra människor, men lite i taget förstår jag.

Är du en av de ensamma? Vet att jag känner med dig! Här kommer några konkreta tips, tagna från en jättespännande artikel som ligger på Karolinska Institutets hemsida. (Ensamhet är något som i högsta grad påverkar också människors fysiska hälsa.)

”Den amerikanske socialpsykologen John T. Cacioppo har tagit fram en handlingsplan för hur en individ kan göra för att bryta sin ensamhet kallad EASE.
E: Extend yourself. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
A: Action plan. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kör eller förening.
S: Selection. Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal.
E: Expect the best. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.”

14 mar

Framsteg!

Det här, min vän, är inget foto för Sköna Hem, men det fladdrar i ögonfransarna då jag ser det! Nu är duschrummet på övervåningen klart att använda. Det saknas lister, målning och lite annat smått och gott, men man kan åtminstone gå på toa, duscha och borsta tänderna därinne. Hurra! Dotterns rum har även det närmat sig ytskiktsstadiet. Hennes inbyggda säng kan förhoppningsvis kompensera för eländet att vara tonåring och känna sig obekväm med klasskamrater och i princip allt annat.

Påskkaktusen 2.0 gör mig så glad! Den här och tapeten. Glädje.

12 mar

Idag om ett år.

Just nu går ett teveprogram som heter ”Idag om ett år”. Om det nu blev som det var tänkt kommer vår gamle granne Ingemar Stenslätt att vara med i något av de kommande programmen. Idén är enkel. Varje deltagare har haft ett mål att uppfylla på ett år och i studion pågår lite trolleri (de går efter en intervju förra året ut genom en dörr och kommer in igenom en annan dörr i år). Vissa har lyckats med sina målsättningar, men för andra fortsätter livet på något sätt ändå. I det första programmet handlade det bl a om att hitta en partner, gå från otränad till att tävla i kroppsbyggning, göra hela tjejklassikern, utöka familjen med ett barn och lite annat stort och smått. Själva programmet kändes lite forcerat då det skulle hinnas med så många ändå rätt stora bedrifter på relativt kort tid, men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på vad som hände dessa människor på grund av en medveten målsättning. Hur mycket kan livet förändras på riktigt? Hur kommer det sig att vissa människor verkligen gör något åt en situation de inte är bekväma med medan andra ältar samma saker om och om igen, sådant som de säger sig vilja göra (något åt) men som det aldrig blir något av?

Själv gick jag igenom den här bloggen för att se hur mitt liv hade gestaltat sig den här dagen under de senaste sex åren. Kunde jag hitta några tecken på att det var förändring på gång, eller rent av ältande? Är jag nöjd med hur mitt NU ser ut idag, eller vad tänker jag annars göra åt saken? Hur är det med dig? Känner du att du skulle kunna göra ditt NU bättre genom att göra det medvetna valet ”Idag om ett år…”?

12 mars 2017

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

12 mars 2016

12 mars 2015

En av grannfruarna hade förut blomsterbutik här i närheten, men bestämde sig för att satsa bara på bröllop och fester istället. Numera kör hon därför sin verksamhet hemifrån (garaget). E och hennes kompisar fick i går en blomsterarrangemangskurs som hette duga av henne. Hon gick igenom både hur man binder buketter och hur man gör de blomsterdekorationer som tonåringarna brukar ha på sig till sina skoldanser. Buketten som fick följa med hem gick inte alls av för hackor! Den är en riktig vitamininjektion på alla sätt och vis. Bra jobbat E!

12 mars 2014

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver

2 msk vitlökspulver

2 msk malda senapsfrön

1 msk havssalt

2 msk spiskummin

1 msk koriander

2 msk paprikapulver

1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

12 mars 2013

Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:

Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.

Totos I’ll Be Over You. Bara för att.

Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…

12 mars 2012

Jag känner att jag fylls med lite mer liv för varje dag som går. Solen, ljuset, grönskan – åh, vad jag har saknat det! För varje år som går blir jag mer och mer känslig för mörkret och kylan. Är det dags att överge fäderneslandet till förmån för ett ställe där man slipper denna evinnerliga vinterseghet? Jag har egentligen ingenting emot snön och det är otroligt mysigt med brasor och levande ljus, men det är fortfarande tungt att ta sig igenom allt det andra. Barnen är så mycket mer villiga att stiga upp då det faktiskt är ljust i rummet klockan sex då de ska upp och det är ännu en i raden av alla fördelar. Vi är gladare, mer positiva och ser mer av det fina runt omkring oss… Jag vet att det finns ljusterapilampor och att kost och motion påverkar den mentala hälsan också, men om man inte utsätter sin kropp för de här vinterutmaningarna alls? Vad händer då?

10 mar

Åhus.

Avlämning av dotter i Kristianstad och träff med en vän som funnits med i sisådär 40 år. Att fånga livet NU utan att göra så stor sak av det verkar vara min största utmaning för tillfället. Vilken tur det är att jag har valt att ta med mig en önskan om att verkligen implementera detta ord i mitt liv. Hur gör du för att inte fastna i träsket bakom dig eller för att inte leva livet innan det har hänt? Mindfulness. Närvaro. Erant munera. Carpe diem. Fånga dagen.