Fantastiskt ställe. Det har gått många år sedan jag var här senast. Den här gången gick vi en av lederna nere i kanjonen, en halvmil ungefär. Rent underbart! Jag är så glad över att vi fick perfekt väder och att alla tyckte att det var trevligt. Utahs natur är onekligen makalös här och där. Om du någonsin har möjlighet så kom hit…
Det var länge sedan jag lyssnade på Tom Waits. I kväll kollade vi dock på den italienska filmen La tigre e la neve där Tom har en roll och sjunger You Can Never Hold Back Spring. Den där rösten alltså. Den kryper in under huden och får mig att gråta. Min lillebrors vän råkade ut för en fruktansvärd olycka härom dagen. Jag säger inget mer än att det finns en anledning att både min far Polisen och min bror Ambulanssköterskan tycker att motorcyklar ska fara åt pipsvängen. (Bara inte när någon sitter på dem.)
I kväll dedikerar jag den här Tom Waits-sången just till M. Måtte du snart känna att livet fortfarande är värt att leva och att din vår kommer förr än senare.
T.J.Maxx – affären som alltid levererar. Åtminstone om man gillar att fynda och inte är så petig med att varorna man köper kom ut i butik förra veckan. Mamma hittade mycket fint när hon var där och på Ross (en liknande kedja) så hon hade en helt ny garderob när hon kom hem. Idag hade jag och äldsta dottern den stora glädjen att ta med Svärmor till T.J.Maxx. Hon reagerade precis som förväntat. Ögonen glittrade till och jag såg att hon såg att det skulle bli svårt att välja bland allt det roliga. Vi gick därinne i en och en halv timme och ingen av oss hann tröttna.
Jag är ingen rolig fönstershoppare att ha med sig i vanliga fall, men när fynden ligger i varje hylla och hänger på varje klädhängare, ja, då är det svårt att inte ryckas med av bara tanken på att det kan sparas många sköna kronor om man nu ändå måste ha ett par nya skor, en jacka eller vad det nu kan vara. Just idag hittade jag ett par perfekta höstskor för $30, alltså runt 190 SEK. Då jag fyller år om en vecka bestämde Svärmor att jag skulle få skorna i tidig födelsedagspresent. För dig som känner mig finns det inget nytt och spännande här. Svarta, dragkedja, silverspänne, plats för min nervträngda tå och bara en liten klack. Hurra! De här funkar bra både till byxor och kjol och jag slipper tänka på mina tjocka vader som alltid ställer till det då jag ska ha stövlar.
Härom veckan berättade min kompis om att hennes barn (inklusive de TVÅ! utbytesstudenterna i familjen) hade kommit fram till att de skulle ha varsin köksdag. Bra idé, sa jag, och talade om för våra barn att det bara var att välja en dag som kunde passa med deras schema. Nu är det så att alla tre är mycket bra på att sköta tvätt och städ och att hålla ordning (den yngsta behöver påminnas om sin oordning ibland, men hon får ta hand om den själv), men det finns alltid rum för förbättring.
Idag var det dags för sonens köksdag. Han fixade tacosallad. Gott, gott! (Lätt disk efteråt också även om det är mycket att tärna och hacka innan själva middagen. Bra för honom.) I morgon ska äldsta dottern ta hand om ruljansen. Vi får väl se vad som står på matsedeln då! Det vet jag inte än.
För dig som vill lyssna lite på hur andra sköter det där med uppfostran och hur man egentligen kan hjälpa sina barn utveckla vuxenfärdigheter kan det vara kul att kolla in den här bloggen. Jag vet att jag curlar för mycket, fixar och donar när barnen kan ta ansvar själva, men det kan ju bli bättre. I morgon är en annan dag!
Eric Whitacre har skrivit Glow, ett stycke till The Disney’s World of Honor Choir. Vackert, så vackert. Jag i min lilla musikbubbla… Nu vet jag vad nedtrappningsmusiken får bli nästa springrunda!
Långsamt kommer också i mål, eller hur var det nu Maria? I morse var jag så tung i benen att mitt springande mest kunde liknas vid skumpande eller lullande. Sista springrundan skulle jag hålla på i tre minuter. ”Tre minuter”, skrattar du säkert nu. Men skrattade gjorde inte jag. Jag kräktes nästan i stället. Men något jag inte gjorde var att ge upp. Jag höll ut tills det var dags att gå igen. Så trots att det var så tungt och motigt gav min uthållighet en liten extra självförtroendeboost! ”Är du glad idag?”, frågade dottern lite senare. Jag hoppas att hon frågade för att jag verkade så stolt över mig själv!
Efter kräkspringrundan var jag så igång att jag passade på att klippa gräset inför Svärmors ankomst. Det blev så fint så, men precis som när jag klippte gräset för ett par veckor sedan så gick vädret från att ha varit alldeles lagom skönt till 10°C och ett riktigt kallt småspiksregn. Ja, jag hann ju klippa klart innan väderomslaget, så jag har ingenting att klaga på. Dagens päron var ruskigt smaskigt! Direkt från trädet, inga odjur i sikte.
I kväll kom min fina svärmor hit. Hon ska vara här tills på tisdag och vi får börja med två shopping- och museidagar då vädret ska fortsätta vara ruggigt fram tills helgen. Hon har med sig en stickning, så hon kanske får underhålla sig själv lite under skoldagen. Det löser sig säkert.
Förresten läste jag den tråkiga nyheten att Richard Gere ska skilja sig från sin andra fru. Olika önskningar om hur livet ska levas tydligen… Jag blir alltid så ledsen av skilsmässor. Det var inte den första den här veckan heller. Mest synd är det om barnen. 🙁 Brittans Everytime är vacker och sorglig och kanske kan trösta de stackars-synd-om.
Richard Gere och hans första fru Cindy Crawford måste vara världens snyggaste par genom tiderna. Har du något annat förslag? Bilder från Internet.
Lite mer och lite mindre. Lite mer sytt på den där Brodera Mera-duken, lite mindre ogräs under päronträden. Lång skoldag, besök på Hobby Lobby med alla barnen. Vi kom hem till en fantastisk middag (helstekt kyckling med timjansmorötter) som maken hade fixat. Jag färgade femdollarsfyndet till E. Hux flux har hon en supersnygg Banana Republic-kofta för tio dollar. (Färgen bryter inte så mot knapparna som det ser ut på bilden. Dessutom är koftan bara halvtorr, så den ser flammig ut vilket den inte är.) Jag gillar second hand. Det är snart dags för en ny tur till Deseret Industries. Så länge man har tid och tålamod kan man hitta både det ena och det andra av värde. Intresseklubben antecknar?
Tja, vi fortsätter med vardagsredovisningen. Inte bara bruna koftor har sin plats så här vid den här tiden på året. Nu börjar butikerna bulla upp med Halloweenprylar, pumpor, kalkoner, tonvis med godis och julgranar. Själv lyssnar jag lite smått på julmusik. Jag tror annars jag förlorade årets jultävling, för svägerskan har redan satt upp adventsstjärnan!
I morgon kommer svärmor hit! Roligt. Vi ska bestiga höga berg. Den djupa dalen bor vi visst i hela tiden, så det är viktigt att vi tar oss uppåt då och då.
Vad gör du då? Längtar du också efter att gå ut i en disig höstmorgon och se solen gå upp? Vill du sjunga? Vill du att din kropp ska kännas mer som 25 än som 42 år och 355 dagar? Känner du livet i dig, suger du i dig de små stunderna av lycka? Tror du att de goda vinner till slut? Då är vi kanske mer lika varandra än du tror. Peace.
Bloggen har legat nere hela helgen. Serverservicen är ju sådär, det visste jag sedan innan, men det brukar inte vara så här illa. Nåja. Ingen har dött av att en svensk invandrare i Utah har haft en icke fungerande blogg, så det är ingenting att hänga läpp för.
En bild på vår tolvåring, alltså ännu inte tonåring, piffad och fotad av storasyster.
Jag har börjat ett litet projekt med mig själv. Det har egentligen med mitt ord för året, Förändring, att göra. Jag har insett att det jag mest vill förändra, mer än något annat, är att hitta tillbaka till mitt naturligt glada jag. Många utmaningar, små och stora, har de senaste åren gjort mig till en rätt trist människa. Det gillar jag inte. Idag pratade jag med en bekant som är psykolog. Hon har haft många par i samtalsterapi och har också haft enskilda patienter eller klienter eller vad man kallar de snubbar som hon får sin lön från. Hon påstod att om man utgår från en livslinje där man ritar in hur bra och hur dåligt man mått i perioder (detta gäller personer utan en historia av mentala hälsoproblem) så ritar de allra flesta in sina djupaste dalar under tiden som tonårsförälder. När ens barn blir tonåringar och mår dåligt blir det många gånger väldigt jobbigt att som förälder hantera sitt mentala välmående. Skilsmässor, arbetslöshet, pension och hälsoproblem är andra saker som många mår dåligt av. Inga nyheter precis, men ibland är det bra att påminnas om vad man har att slåss emot! Dr Ws tips till alla som ännu inte har tonåringar är att jobba hårt på att ha en solid relation med sina barn innan de slås in i hormonkriget eftersom det är lättare att fortsätta ha en någorlunda fortsatt öppen diskussion även om känslolivet blir turbulent då. Dessutom har vi som föräldrar plikten att alltid visa våra barn att vi älskar dem, att inte göra kärleken villkorlig även om de ställer till med elände. Lättare sagt än gjort, det vet jag av egen erfarenhet.
Vår äldsta dotter har utmanat mig till att utföra minst en kreativ syssla varje dag. Jättebra spark i rumpan! Denna lilla utmaning har underlättat mitt eget projekt, det där att förbättra grundglädjen. I går gjorde jag och maken inlagda päron: några burkar med saffranslag och några med klassikern kanel- och ingefärslag. Saffranspäronen var tydligen lite mindre, så av lagen som blev över gjorde jag saffranssirap. Gudomligt gott. (Man kokar bara ihop lagen med lite mer socker tills den blir bubblig och lite trögflytande.)
Jag har också kommit igång med papperspysslandet. De här korten har blivit ihopknåpade. Kanske är det någon som behöver en spark i rumpan med stämpeln från You Do. Nu eller aldrig… Finns det något som du behöver utmana dig själv att göra, nu eller aldrig? För dig som behöver lite mer frid kanske Eric Whitacres underbara Alleluia kan passa? (Idag drog förresten körövningarna igång igen. Halleluja för det!)
Bättre sent än aldrig. Ur djupet av mitt hjärta… Tack! Till och med matchande bläck. Wow!
Spännande. Livet alltså. Om hur någon som har varit abortmotståndare därmed diskvalificerar sig till att vara arbetsmarknadsminister. Politik. Och tyckare. Feminister och antifeminister, abortmotståndare och aborträttsaktivister. Arbetsmarknad? Tja, jag tycker inte ämnena rör varandra direkt. En bekant till mig har skrivit en debattartikel i ämnet.
Diskussionen om huruvida ett befruktat ägg är liv eller ej går från högt till lågt. Vissa tycker livet börjar i det ögonblick befruktningen sker. Andra tycker att det börjar ”någon gång efter tjugoandra graviditetsveckan” (så länge är det möjligt att göra abort i Sverige). Åter andra tycker att ett liv börjar då barnet är önskat och planerat, men då minipiller, p-piller eller kondomer kommer till korta, då börjar inte livet alls förrän man hunnit ta dagen-efter-piller eller fått tid på kvinnokliniken. Många svenskar anser att ett foster är en del av den gravida kvinnans kropp och att ett beslut att avsluta graviditeten därför enbart är hennes. Ett par filosofer som hade slagit sina kloka huvuden ihop kom för ett tag sedan faktiskt fram till att det var okej att döda nyfödda barn som ingen ville ha, som hade någon oupptäckt fysisk åkomma eller kanske en svår sjukdom. Postpartumabort helt enkelt. Jag hade en bekant i skolan som under tonåren gjorde tre aborter innan vi hade hunnit gå ur gymnasiet. Jag har också varit beredd att ta emot någon annans oplanerade barn med öppna armar. Livet, som sagt. Inte helt enkelt, eller hur?
Jag skrev lite visdomsord på ett papper i går.
Och när jag ändå hade börjat skära i papperet gjorde jag ett kort av skräpet. Sådär, ja. Mer pyssel på en kväll än på många månader! Det suger i pysselfingrarna och jag har många idéer nu. Allt som kommer ut blir superenkelt, men det är okej. Jag måste vänja mig vid att hitta det jag söker igen. Och så måste jag hitta mina bra pennor. Hur kan alla vara borta på en gång?
