04 jun

Hej helgen.

Igår orkade jag inte längre vänta, utan lade på nyaste fixade loppisfyndet på lilla bordet i verandan efter att ha storstädat där inne. Duken såldes på Pingstkyrkan för några kronor med en fläck som jag genast såg hade potential att jobbas bort. Det lyckades på första försöket och jag är extremt nöjd med att kantbandet matchar de röda dekorationsrutorna och slagbordet perfekt. Ja, nu lär ju verandan inte kunna användas som ”matvrå” än på ett tag, men det känns ändå njutbart att gå förbi det här lilla stillebenet. Ampelliljan får flytta till Bredavik imorgon, den har varit här på återhämtning med näringstillskott och sol och mår nu hur bra som helst.

På andra sidan står chili, paprika och physalis och har tagit sig mycket bra. Jag blir alltid fascinerad då jag ser hur väl växter reagerar på att få bättre tillgång till näring, svängrum för rötterna och lite mer luft att andas. Det borde inte komma som någon överraskning, men det gör det.

Svågern och svägerskan kom på besök och stannade hela eftermiddagen. Så, så mysigt! Kul att gå omkring och skrota lite och spännande att höra trädgårdsmästarsvägerskans kunskap bubbla fram.

Begreppet ”arts and crafts” lyftes fram. Tänk Carl Larsson, lite tuktat, men ändå känslan av naturligt. Jag ser fram emot att fortsätta kunna utveckla trädgården och ge den en ny form och fler ”rum”.

Perennrabatten låter allt fler av överraskningsväxterna visa färg. Det är spännande att ha grejer som jag inte riktigt vet vad det är. Min böljande vision dröjer, men finns i mitt inre. Igår fick jag fler spännande plantor från svägerskan som har en överfull balkong. Jag tog tacksamt emot och hoppas att de alla trivs här. Den observante lägger märke till mitt vindskydd i fiberduk borta vid tomaterna. Jag har häftat fast sådan på båda sidor för att ge tomaterna ett lite bättre mikroklimat där vid väggen. Vi får se om min idé funkar, men jag tror verkligen på den!

Jag fick med några dagars mellanrum tvillingsporre av två olika personer och satte ihop dem i en stor kruka som placerades vid verandatrappan för några veckor sedan. De har nu etablerat sig och blommar helt galet! Vilken tacksam växt. Det här blev en ny favorit för mig som helt har missat den. Fram för mer tvillingsporre i sommarplanteringar!

Borta vid ladan har irisen börjat blomma. Det här är en växt som vanligtvis för en försiktig tillvaro utan att göra väsen av sig. Under en kort tid blommar den sedan ut i ett hav av vackra blommor med intrikat mönster som jag verkligen njuter av.

Slutligen vill jag tipsa om ett recept som en tonåring refererade till som ”jädrigt gott”. Jag håller med och skickar vidare! Här har du det. Jag verkar inte kunna följa ett recept till punkt och pricka, men måste alltid hålla i mig i ett. Den här gången använde jag vanlig grädde istället för matlagningsgrädde, halverade mängden vatten, bytte paprikan till gul och röd, skippade majsen och tog mer lök. Vi har ingen färdig färsk chili än, så det blev också en rejäl nypa chiliflakes (gott, men går ju att skippa för den som vill ha en mildare version) och så redde jag med maizenaredning. Hahahah, det enda som var precis som på receptet var mängden kyckling och kycklingfond! Som sagt, gott blev det i alla fall. Hoppas att du också gillar. Det hela serverades med klyftpotatis, tomat och nybakade frallor.

26 mar

En fixardag i mitt liv.

Här sitter jag och gäspar och kan knappt stava. Sommartid är inte min grej, trots att jag är morgonmänniska. Idag är jag trött. Det sägs att sommartiden kan komma att bli permanent i år. Detta har diskuterats så länge nu att jag tror det när jag ser det. Kanske får vi ”sätta tillbaka trädgårdsmöblerna” i höst, kanske inte. Idag är det iallafall en timme senare än det var vid den här tiden igår. (Ja, jag vet. Lika krångligt varje gång.)

När jag höll på med scrapbooking gillade jag verkligen Ali Edwards syn på dokumentation av vardagslivet. Jag är väldigt tacksam över att det finns bilder och texter som påminner om just detta, mitt liv som småbarnsmamma i slutet av 1900-talet (oj, vad det låter antikt) och början på 2000-talet. Nu har våra små barn blivit stora och flugit ur boet, men vardagslivet fortsätter. Jag fotar inte alls på samma sätt längre. Absolut inte med kameran, knappt med mobilkameran. Igår bestämde jag mig för att göra något åt det och fotade både det ena och det andra. Som till exempel att det såg ut precis som då vi hade tvättstuga och tvättade allt på en gång. Den här vintern har det blivit liknande på grund av elpriserna, så eftersom vi rörde oss mellan 4 öre och kanske 40 fredag-lördag så passade jag på. Nu slipper vi gå omkring skitiga. (Haha, skojar.)

Påsklådan åkte in från stenladan. Vi har grejerna i en låda från Smartstore som är väldigt bra på att hålla ute både fukt och skadedjur. Jag har helt glömt varifrån alla småägg kom ifrån. De måste iallafall ha tillkommit förra året. Annars har vi samma ägg år efter år, både i metall och papp.

Några fönster blev inte putsade, men jag passade på att göra rent i utrymmet mellan bänkskivan och fönstret på norrsidan av köket. Där brukar jag alltid ställa sådana där dragspelsmotiv under jul och påsk. Igår åkte raden med små rara kycklingar ner där. De har åtminstone sällskap av varandra, vilket kan vara till tröst i detta lite bortglömda utrymme. Kanske blir de stående till midsommar, det kan man aldrig så noga veta.

Våffeljärnet var utlånat, men jag vispade ihop lite pannkakssmet och stekte pannkakor för att göra crepes. Hälften fylldes med rökt skinka och Västerbottenost, hälften med skivade blodapelsiner och lite sötsyrlig creme fraîche-sås. Det blev mycket gott och jag behövde inte gråta över utlånat våffeljärn.

Sedan var det dags att ta hand om potatisen. Jag köpte en påse Early Puritan som nu är satta på äggflak för att ta sig lite mer tills det är dags att få ut dem i jorden. Det här momentet hoppar jag alltid över, men i år hade det varit roligt att åtminstone ha ambitionen att äta några egenodlade nypotatisar till midsommar.

Lördagspysslet bestod av att vrida ihop en liten krans till…

… stora krukan vid entrén som hade blivit av med de gamla, sedan länge uttorkade, ljungplantorna. Påskliljor är alltid trevligt, påsken kommer för alltid att vara gul för mig. Vi får väl se om de alls slår ut. Jag blir ofta lite besviken på de här hårt drivna lökarna. Efter uträttat (eller outrättat) verk brukar de åka ner någonstans i trädgården och där kommer de alltid upp så fint. Just nu är det till exempel fullt av sådana minipåskliljor på väg upp i ”undantaget” i rabatten mellan huset och ladan.

När jag ändå höll på att pyssla med björkriset tog jag resten och ställde ut det i den fina krukan från Gustavsberg. Lite tovade ägg i fina färger på det så ser det lite ombonat ut trots att verandan ungefär från och med nu också agerar kallväxthus.

Frölådan är sorterad efter när jag planerar att få ner fröerna. De som är färdigsådda sätts vid sidan om så jag kan påminna mig om lite olika information som kan vara bra att ha.

Många gånger har jag tackat brorsan för den rejäla och återvunna rostfria bänken som i dessa tider får dela tiden mellan att agera planteringsbord och vara diskbänk/matlagningsområde. Just igår kompletterade jag luktärterna med tre sorter i rött/orange för att det ska bli lite mer tryck i ”luktärtsväggen” nere vid trädgårdslandet. Jag kallsådde lite fröer och satte några andra i växthusskrubben på övervåningen, både grönsaker och blommor. De andra luktärterna åkte ut på verandan som mellansteg, men idag ska jag sätta ut dem utomhus även om det ska bli lite kyligt den kommande veckan. De tål flera minusgrader och blir härdiga och mindre ömtåliga då de får fortsätta växa där ute.

Framåt kvällen lyste det så fint i ljusgrenen som dagen till ära hade dammats av och blivit uppgraderad med nya batterier i ljusslingorna och de söta äggen från Svenskt Tenn. (De två i klart glas ser man inte ens. Jag funderar varje år på att våga måla något motiv med glasfärg för att göra dem lite roligare.) Påskhönan har kommit på plats, men dessvärre har hon inte börjat värpa godis än. Trots att det är jag som är förste assistent till henne och vet allt hon företar sig hann jag ändå lyfta på locket flera gånger för att se om innandömet kunde bjuda på något gott efter att hon kommit på plats. Jaja, rätt vad det är händer det! När kvällen hade gjort entré tittade jag färdigt på Drömmarnas hus, en teveserie som min faster lurat in mig i (mycket spännande) och nu undrar jag om det blir någon tredje säsong. Jag passade även på att sticka på makens andra socka som jag hade som mål att bli klar med nu i helgen. De där sockarna kommer att behövas då de närmaste tio dagarna ska bjuda på max fyra grader. Med detta är jag klar med dokumentationen av en helt vanlig marslördag i mitt liv. Mer spännande än så blir det inte.

05 mar

Vad göra med vitkål i kylen (och en massa annat man kan ta sig för en lördag i mars).

I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.

Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.

Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.

Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.

Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.

När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!

26 feb

Tanka natur, 18-årskalas och Carola i paljettstrumpa!

Uttorp i vårvinterskrud, Östersjön lite lagom inbjudande och en god vän i lurarna. Tänk att jag kom iväg på den där långpromenaden trots allt. Det satt långt inne, men jag är så tacksam över att det blev av!

I veckan fyllde min fine brorson 18 år. Jag kommer ihåg då han kom, så efterlängtad då hälsan satte lite krokben för barnafödande under några år. Storebror, vid det laget fyra år gammal, var stolt som en tupp och bebisen var väldigt, väldigt gullig. Han är fortfarande gullig, men mest cool, ambitiös och omtänksam.

Tacos är alltid jättegott och efterrättsbuffén efteråt var värdig vilken finfräsarfest som helst. Jag älskar att barnen i familjen är så involverade i förberedelserna. Snygg tårtdekoration, till exempel!

Må alla önskningar slå in!

Lillasyster och bästa vännen ser ut som tvillingar och älskar båda smink och enhörningar.

Dockhuset som lillasyster och hennes mamma har byggt upp är helt fantastiskt!!! De har byggt egna möbler och hittat fyndiga inredningsdetaljer på second hand. Nu har vi bestämt fastersdejt för att kanske kunna sy lite kläder till de inneboende också.

Jag såg inte alla mellolåtar, men den sista såg jag två gånger då Loreen fick köra repris på sitt uppträdande efter något slags klimatstormning av scenen. Carola ville jag dock inte missa. Hon är något alldeles eget och sopade banan med alla. Jag tror att årets turné som firar fyrtio år som yrkesaktiv artist kommer bli väldigt sevärd. Hon har delat upp sin musik efter fyra olika genrer: gospel, pop, rock och musikal. Varje konsert har sitt eget fokus. Kul idé tänker jag!

24 feb

Fredagsfiling.

Det är fredag! Jag vaknade vid 6.30 av att det var ljust i sovrummet! Alla fyra basilikasorter har tagit fart och om allt går som det ska kommer vi att kunna skörda både chili och paprika i år! Körrepet igår var intensivt, men vi gör framsteg i Poulencs värld! Tja, jag skulle kunna fortsätta, men väljer att tagga ner lite. Här kommer i alla fall sådant som är värt utropstecken och festkänsla. Jag börjar med ett recept med potential som skulle passa utmärkt till fredagsfil! Här kommer det: ”The ultimate healthy homemade granola”. Jag får återkomma med recension och översättning av receptet om det visar sig att det är så gott som det låter.

Veckans bästa brevlådeskörd. Ett julkort som skickades från American Fork i USA den 16 december och ett fantastiskt konstkort föreställandes Gauguins Vahine no te miti som min syster köpt i Buenos Aires och skickat från Malmö.

Vår trappa är ett helt äventyr och kräver att man håller tungan rätt i mun både upp och ner, men även att man inte har artros i knäna eller lider av höjdrädsla. Jag älskar dock denna utsikt. Hallfönstret i norr är inte känt för att låta huset flöda av ljus, men är viktigt för att ge vårt hem den energi som jag älskar.

Sen är det väl ändå fantastiskt att trädgården redan har börjat bjuda på fräscha buketter? Blåbärsriset kommer förvisso från skogen, bara för att vara helt transparent. Bina har börjat vakna och är nog glada för de små vita klockorna som växer lite här och där runt omkring oss.

Möt Halte (Eller Halta?), vår enbente kaja som har kommit på dagliga besök åtminstone sedan november. Han har ett obrukbart ben, men tar sig ändå fram i världen. Han tillhör en flock, men kommer också på solobesök. Jag vet inte om det är så, men inbillar mig att han haft stor hjälp av maten som erbjudits under vintern. Det är trevligt med tamfåglar!

Det här är en påminnelse som jag lånade från en annan kvinna. I min ambition att leva klagomålsfritt ingår det även att ta ansvar och göra något åt sådant som faktiskt behöver åtgärdas. Det är en positiv effekt som jag inte riktigt tänkte på då jag drog igång fastan. Jag har rätt bra koll på båda sidorna, men tänkte att jag skulle ta mig en stund att få ner dem på papper.

På samma ställe som jag hämtade batteribilden hade någon publicerat denna lista över ”30 böcker som förändrar ditt liv”. Visst finns det många kloka ord bland dessa ”självhjälpsböckernas kungligheter”, men jag vill ändå påpeka att det inte finns en enda bok som kan förändra någons liv. Den förändringen kan man (dessvärre) bara göra själv. Att ha ambitionen att nå längre, göra bättre, utvecklas eller uppnå sin fulla potential ligger det inget fel i. Tvärtom tror jag att detta ger en extra dimension till livet oavsett om vi är OS-guldmedaljörer eller lever i någon typ av begränsande omständigheter som vi inte kan påverka. Här finns i alla fall många bra tips om sådant som människor generellt anser sig behöva förbättra. Med det avslutar jag årets rörigaste inlägg med lite fredagspepp:

20 feb

Hej då helgen!

Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.

Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.

Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.

15 jan

En lördag med vind i håret.

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

02 okt

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

04 apr

Tankar en måndagsmorgon.

I vårt hus har vi en fläkt i köket som slår och slår och slår. Det är ett ljud som blir mer intensivt då det blåser ute, som nu, och det är omöjligt att få total tystnad. Jag stör mig på ljudet lite då och då, men mest lägger jag inte alls märke till det. Det bara finns där i bakgrunden, precis som tjutet av min tinnitus. Det är inget som gör mig galen, men i stunder då jag är stressad intensifieras alla ljud, både huvudets och omgivningens. Lite så är det med livet i allmänhet. De flesta av oss är inte medvetna om varenda liten grej som händer i våra liv. Vi vaknar, hanterar livet så bra vi kan och så somnar vi på ett eller annat sätt. Somliga händelser sätter sig djupt i vårt minne, antingen för att de får oss att må bra, eller kanske för att de rubbar hela vår existens. Kanske ältar vi dem, vilket inte är så hälsosamt, eller så kommer de fram både vid väntade och helt oväntade tillfällen. Somligt kan vi plocka fram på beställning, kanske som snuttefilt eller som boost.

I ett amerikanskt forskningsprojekt undersöktes vilken syn människor hade på de olika veckodagarna. Teorin var att folk i allmänhet skulle vara mer nedstämda på måndagar. Detta visade sig inte vara sant. Måndag till torsdag mådde forskningsobjekten ungefär likadant. På fredagar ökade dock välmåendet, en känsla som faktiskt visade sig hålla i hela helgen. Jag kan se att detta skulle vara rätt allmängiltigt i västvärlden, förutom för människor som skiftarbetar eller jobbar helger. Själv har jag i perioder upplevt ”söndagskvällsångest”, något som lett till att jag kanske inte utnyttjade den fulla möjligheten till vila. Igår verkade Pim förstå att det var söndag. Som vanligt dök hon upp lite efter att jag hade serverat maten, sedan lade hon sig tillrätta i skydd av höbalen och skådade ut över sina domäner. Hon är mindre skygg nu och jag låter väl som en galning då jag gullar med henne. Hon uppskattar fortfarande inte att jag rör vid henne, men det kommer kanske.

Trädgårdslandet bryr sig inte om veckodagar, bara säsonger. I lilla Amsterdam ser det ut såhär nu. Jag plockade aldrig upp lökarna efter förra årets blomning eftersom jag ville experimentera lite. De moderna tulpanlökarna sägs vara slit och släng-blommor, men jag kan inte helt acceptera detta faktum. Jag satte lite fler lökar i höstas än säsongen innan, något som tydligt syns här. Om de gamla lökarna inte kommer att blomma så har de i alla fall bladen i sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur det här fortsätter!

Jag hade en dag i eftertänksamhetens tecken. Lyssnade på tal, läste, funderade. Landade lite i min fasta och insåg att jag kommit över trötthetspuckeln. Promenerade. På kvällen gick jag på konsert, the (Un) Real Group. The Real Group bildades för 38 år sedan och sedan januari finns inga av originalmedlemmarna kvar. Jag hade inte tänkt gå, men ändrade mig i sista stund. Vi var inte jättemånga på plats i Konserthuset, men tillräckligt för att det inte skulle bli pinsamt och för att det skulle bli en god känsla där. Jag sprang dessutom på en hel del vänner och bekanta, bl.a. en körkompis från Svart på Vitt (den första grupp jag var med i efter skolkörerna) som jag inte hade sett på trettio år! Det kändes dock som om det var igår… Min recension av själva konserten är att den nya gruppen är duktig, men de är inte The Real Group. De har sitt eget sound och behöver hitta sin egen väg framåt. Jag tycker dock att de har en god grund att stå på och kan utvecklas därifrån.

På väg hem följde jag en fantastisk nymåne. Jag åkte ner till Bredaviks brygga och stod där en lång stund, lyssnade på vattnet som skvalpade och försökte vänja mig vid den nya bryggan med alla de nya båtplatserna. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det blir med allt från parkeringar till hur mycket folk som kommer att röra sig i området med detta nytillskott. Världen förändras ständigt, ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Somligt vill man ska vara för evigt. Det nya skrämmer, men så visar det sig vara riktigt bra. Så hoppas jag det blir med detta.