Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).
Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.
Skärmdump från SGU:s hemsida
I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter med stort intresse. Nivåerna på våra små magasin här nere i söder är nu mycket över de normala, och även de stora magasinen har äntligen normala vattenstånd. Det finns dock fortfarande ställen runt vårt avlånga land som behöver fyllas på rätt rejält. Så är det. Upp och ner, fram och tillbaka. För lite hos somliga, för mycket hos andra. Få är nöjda och många är oroade.
Tänk att också regnet speglar samhället och hur olika personer funderar över för lite, för mycket och vad som egentligen är lagom eller ”rättvist”. Vi har i sanning intressanta tider framför oss och det gäller att fundera över hur vi lever och vad vi prioriterar. Att se längre än vad näsan räcker är ingen vanlig egenhet hos folk och många verkar ha vaknat upp från sin fina dröm och undra varför allt känns så galet och vad det egentligen är som skakar om deras trygga tillvaro. Det är synd om människorna.
Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?
Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.
Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.
Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter för att se om det blir någon förbättring gällande våra vattenreserver. Det går mot rätt håll och med tanke på hur prognosen ser ut den närmaste veckan fortsätter våra förråd att fyllas på. Det regnar och blåser så det står härliga till vilket påverkar spotpriset på el till det bättre, så häromdagen dristade jag mig till att ta igen de senaste månadernas försiktighet att använda tvättmaskinen och körde tre på samma dag.
Den stora minskningen man ser i slutet på december gällande vår förbrukning tolkar jag som beroende på att vi stängt av golvvärmen i badrummet, har sänkt ingångstemperaturen för värmepumpen (fortfarande inga varma element), eldar varje dag och använder vedspisen till matlagning i större utsträckning. Adventsljusen har stått på mer eller mindre dygnet runt som alltid. Det blir intressant att se hur stor differensen mellan minskad förbrukning och ökad kostnad kommer att visa sig på nästa elräkning.
När jag såg solen igår och samtidigt kände mig mer eller mindre frisk blev jag ivrig att komma ut och fira med en promenad. Det var som att vi fick en liten andningspaus mellan regnmolnen! Den som har riktigt bra syn ser hindret längre fram på vägen. Vid det här laget hade jag inte hunnit upptäcka det än, utan var fullt fokuserad på att andas och njuta.
När jag kom fram hit stod dock markägaren vars träd hade fallit rätt över vägen och kliade sig i huvudet. Jag skickade maken och en handsåg för att hjälpa mannen och sprang hem till grannen för att fråga om han möjligtvis hade en motorsåg i sin maskinpark. Det hade han lyckligtvis, annars hade väl den stackars mannen stått där och sågat fortfarande. Maken hann göra en insats, men med motorsåg gick det undan och de båda träden var snart uppsågade i lagom stora vedklabbar. Markägare nummer två (frun) hade vid det laget anlänt och sa att det var väl snart dags också för resten av skogen att falla. Det visade sig att männen på bilden är sysslingar, så efter att ha uppdaterat sig om att de faktiskt hade koll på varandra släktskvallervägen var uppdraget slutfört.
Jag kom hem och funderade lite över vad som sagts i mötet vid fälleträden och skickade en tacksam tanke till min friska kropp. Vad gör åldrande med oss? Vad kan vi göra för att hantera en åldrande kropp och acceptera de förändringar som sker? Vad kan vi göra för att slippa några av de besvär som är så vanliga vid en stigande ålder? Jag lade upp bilden här ovan på Facebook och frågade: Varför är vi så rädda för att se ut att vara lika många år som vi har levat? Jag blev förvånad över hur många som delade med sig av sina tankar, och tacksam! Det var lätt att konstatera att känslor runt åldrande är komplicerade. Några av kommentarerna:
Vilken vacker kvinna på bilden! Önskar jag hade fler foton på farmor o mormors vackra rynkiga ansikten. Jag tycker gråa hår och rynkor är vackert. Jag förknippar det med livserfarenhet och visdom. Åldrande har mycket låg status i Sverige och som du är inne på förknippas ungt och friskt med högre värde. Silverslingor ger det lite pondus och charm, var stolt över att du åldras naturligt. Den ena tanken är att man kan vara rädd för att kroppen åldras vilket egentligen inte är så skoj. Den andra tanken är att man vill känna sig fin och pigg. Also… could fear of aging basically be fear of death? Att göra det bästa av det man har är väl att ta hand om sig själv, att sluta göra det kan oxå vara ett tecken på resignation tänker jag. Men visst känns det lite tungt att kroppen åldras och inte har samma stuns som en gång i tiden. Försöker vårda mitt yttre med rikligt med sömn och motion. Att jag sedan brottas med att mitt mörka svall blir mer och mer grått, eller att jag ser att huden inte är ungdomlig längre mm, det tror jag är ett tecken på den form av hjärntvätt vi utsätts för på alla typer av plattformar gällande utseende över lag. Jag tänker såhär, att om man tänker själv vad man mår bäst av så behöver man inte bekymra sig så mycket. Tydligen ska det nyligen ha varit nån sorts spektakel i media över att Sarah Jessica Parker hade visat sig utomhus utan smink och med grått hår och det var inte ok, eller så var det fantastiskt. Att det inte var varken dåligt eller bra utan bara normalt är väl det stora problemet. Jag känner igen mig men känner samtidigt att jag är för ung för att bli gammal, det kanske är där problemet ligger? Sociala medier förstör våra liv. På många sätt. Skaffa hund, ut o spring o skit i yta!
Igår eftermiddag såg väderprognosen ut såhär och min huvudvärk hoppades på underverk. Jag visste att det inte var den sortens huvudvärk, det var samma gamla problem i ryggraden som vanligt som var problemet. Ett rejält åskoväder är ändå något av det bästa jag vet. Det är en gratis föreställning av bästa sort, åtminstone då man befinner sig inomhus i trygghet. Det rensar även luften och det känns lättare att andas efteråt. Visst blev det lite åska och det regnade en del också. Annars är det som att vårt hörn av landet har blivit bortglömt den här sommaren.
Jag började i fel ända, för innan ovädret drog igång hade det gått en hel dag. Några av höjdpunkterna innebar att vi åt något gott, coleslaw till exempel. (Landleys kök bjuder på det bästa receptet på coleslaw. Hennes recept är i princip alltid riktigt bra! Tips om du missat.) Det är mycket tillfredsställande att röra ihop en maträtt där mycket kommer från ens eget land. Kålnäten har gjort underverk, och där jag tog bort det för tidigt visar kålfjärilarna varför mina tankar om kål var så ilskna. Jag fick rensa bort mängder av ägg och härligt gräsgröna fjärilslarver som knaprade i sig för allt vad de hade både på grönkål, spetskål och annat. Nåja, min faster säger alltid att naturen ska ha sitt och det kan hon ha rätt i. Vitkålen som jag varit bättre på att täcka är däremot fantastisk och jag ser redan fram emot nästa års kålhuvuden! De har varit så roliga att följa på nära håll. Mycket gödsel, vatten och kålnät så går det finfint.
Sturkö är känt för sina björnbär. De har fått lika lite vatten som allt annat, men buskarna bjuder ändå på härligt aromatiska och stora bär. Jag gav mig inte in i det gigantiska snår där yngsta dottern har plockat många liter varje år, utan fick ihop en hink lagom till efterrätt för maken, sonen och mig själv vid stenmuren. Solvarma björnbär och ovispad vispgrädde, se där har du en delikatess som får själen att göra volter av glädje.
Imorgon kommer vår tyska utbytesstudent tillbaka på besök eftersom hon är här i stan en vecka för att hälsa på pojkvännen innan hennes skola drar igång. Jag har fortfarande inte stickat färdigt båda hennes raggsockar och jag gissar att hon ställer sig tveksam till nyttan av att bara ha en. Tur att det fortfarande går att skicka grejer via posten, för jag hinner inte bli färdig ens om jag sätter fart precis nu. Håhåjaja.
Igår var en sådan där dag som man mest vill ligga under en gosig filt och läsa spännande böcker som aldrig tar slut. Kanske inte man, men jag. Förmiddagen var ganska okej och när jag hade spanat in SMHI:s prognos skyndade jag mig ut. Plockade med mig brorsan på vägen, han hade fått sitt virke till bygget levererat. Nu är det verkligen på gång! Det ska bli så spännande att följa. Promenader med sällskap går alltid mycket fortare på något vis. Det är trevligt att prata, diskutera, fundera. Man kan förstås vara tyst tillsammans också, särskilt då omgivningarna är extra vackra och obekanta.
April, april. Markerna är torra och jag vill verkligen att det ska regna mycket, men det är skillnad på att ha förståelse för vikten av detta regn och att tycka att det är härligt. Smattrandet mot rutor och plåttak gillar jag alltid. Det är väl det som inbjuder till tankar på gosiga filtar med härliga böcker. Ibland undrar jag över framtiden utan böcker som så många förutspår. Jag vill inte släppa taget om dem! Känner att jag lär mig mycket lättare och kan fokusera om jag inte hela tiden har annat som drar i de elektroniska hjälpmedel man kan läsa i. Jag är väl bara gammal…
Nu finns det ju sätt att bekämpa både dassighet och kyla. Efter att ha uppvaktat vår vän på födelsedagen och ha haft en fin stund tillsammans med henne och hennes syster kom jag hem till brasa i vedspisen. Den fina tekitteln som tjuter då vattnet kokat upp (höj ljudet så hör du både tjutet och hur fläkten slår, det irriterande ljudet skrev jag om häromdagen) är en av mina mest använda födelsedagspresenter någonsin. Både fin och användbar, bästa sortens pryl.
Jag passade på att koka en stor mängd köttfärssås. Idag ska jag nämligen passa syskonbarn och jag lovade ta med mig middagen. Spaghetti och köttfärssås var favorit då jag var liten, men jag inser att smaken har förändrats för dagens ungdom. Gissar att hamburgare, pommes och pizza är mer gångbart? Hur som helst lär de inte svälta ihjäl även om de inte gillar maten. Det blir ju glass till efterrätt! Är det italienskt tema så är det.
Igår hämtade jag brorsbarnen på fritids och förskola. Det regnade riktigt ordentligt till stor lycka för mig som planttant, men jag tog på mig regnjacka och ett stort paraply för att slippa känslan av kallt, blött, läskigt som rinner in längs kragen. Brorsdottern blev imponerad av det stora, kornblå paraplyet med härliga fiskar på. Vi kunde ledigt gå under det båda två utan att behöva bekymra oss det minsta och det var njutbart att höra vattnet som smattrade mot det. När vi kom till lillebror sa han: ”Ja ha däntat ette dej hela daden, Monna!” och hjärtat smälte såklart. På vägen hem frågade han artigt om det skulle kunna gå bra att hoppa lite i vattenpölen som såg så inbjudande ut. Det kändes bra att kunna ge klartecken och låta barnen roa sig på detta härliga sätt! Jag skäms så för alla gånger jag nekat våra barn liknande stunder p.g.a. brådska och ovilja att tvätta blöta och smutsiga kläder. Tur att det finns tid för försoning!
Jag insåg att regnjackan och paraplyet inte dög som hopputrustning, så jag fick stå bredvid och glädja mig med godbitarna istället för tillsammans med dem. Jag kan tala om att jag nu, dagen efter, fortfarande känner mungiporna sträva uppåt till minnet av de här minuterna. Tänk ändå, vilket billigt nöje! Och helt skärmfritt om man nu inte räknar med att jag plockade upp telefonen för att fotografera. Nästa gång det regnar åker stövlarna på, helt klart.
Jaha. Vad hjärtat är fullt av… Jag satte mig och tänkte på vad jag fyller mina dagar med och hur mycket tid som går åt till att vattna och sköta trädgården. Nu ska det regna nästan varje dag under den kommande veckan och jag hade tänkt börja min semester, även om jag fortsätter göra klar de kurser jag läser i lite långsammare takt. Igår läste jag en av semesterböckerna min svärmor hade bidragit med och skickade efter lite grejer som jag inte kan få tag på här på Sturkö. Med den här listan behöver jag inte känna mig orolig över vad jag ska hitta på. Vad skulle du vilja komplettera listan med?
läsa skriva laga mat och stoppa i frysen organisera mera städa ur kylskåpet städa lådor plaska i vattenpölar sova stryka göra back-up på alla foton inventera och skriva listor på vad som behöver kompletteras (garderob, skafferi, medicinskåp) ringa någon baka packa ihop och skicka överraskningspaket ta sticklingar rensa telefon och/eller dator ta hand om ”projekthögen” scrappa födelsedagskort
Det regnar här. Igen. För en stund sedan var det i alla fall lite ljust samtidigt som regnet strilade ner, men nu är det depressionsmörkt och strilandet har tilltagit så det mer liknar spikregn…
Jag vaknade klockan 5.50 trots att jag gick och lade mig alldeles för sent. Min kropp hade inte riktigt fattat det, för jag vaknade liksom så där superpigg som man annars bara gör på lediga lördagar då man faktiskt får lov att sova ut. Jag tog tillfället i akt att snabbrensa och sätta i ordning inför kallare dagar eftersom den ambulerande klädinsamlingstjänsten hade lovat att plocka upp kassar i området idag. Dessutom kommer min gamla kollega på lunch i morgon och hennes döttrar brukar ta över det i klädväg som finns kvar i användningsbart skick då våra tjejer är färdiga med det. Jag blev påmind om mitt underbara inköp från förra säsongen, nämligen ett underställ från favoriten Gneis. Det lär behövas den här vintern också!
Titta! Vackert mönster på den handkarvade olivtvål som ligger i garderoben och sprider väldoft. Jag funderar allvarligt på om det inte är dags att börja använda den här skönheten till det den var ämnad för. Synd att det är så kladdigt med ”vanliga” tvålar. Maken har ju löst problemet på den nedre toaletten genom en jättefiffig montering av tvålkoppen, så där har vi alltid en god Lushtvål, men vid andra handfat och diskhoar är det pumptvål som gäller.
Kommer ni ihåg 200-kronorsbuketten från förra fredagen? Idag är det onsdag. Jag har bytt vatten nästan varje dag, och i går fick jag ta bort de mest ledsna bukettdeltagarna, men visst har de kvarvarande skönheterna fortfarande lite kvar att ge?
Så här började vårt förhållande för arton år sedan. Jag blev ganska snart en levande väckarklocka till maken. Detta vaknade jag till idag och kunde inte låta bli att fnissa lite. K befinner sig nämligen i Österrike. Jag vet inte riktigt om han egentligen har råd med en så här dyr och exotisk väckningsservice?! (Fast han hade vaknat på egen hand och det var rätt trevligt att prata en liten stund med honom.)
