14 okt

I dödens väntrum.

Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.

Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!

05 sep

Skärmar, porr och funderingar.

Hur ställer du dig till vår tidshushållnings mest livsomvälvande pryl, den smarta telefonen? Det finns säkert en massa tekniska uppfinningar som jag inte har koll på och som påverkar vår värld ännu mer, men för individer är det nog svårt att bortse från hur stor plats telefonerna/plattorna/datorerna har tagit i människors liv.

Anders Hansen har gett ut två böcker som blivit populära: Hjärnstark och Skärmhjärnan. I Hjärnstark tar Hansen upp hur viktig motionen är för vårt mentala välmående medan Skärmhjärnan mer är en domedagsprofetia över allt dåligt ”skärmarna” står för. Jag tycker att båda är lätta att ta till sig, men förstår också den kritik Hansen har fått för Skärmhjärnan. Den ger ingen nyanserad bild av vad ”skärmarna” har bidragit till, utan fokuserar verkligen på det dåliga. Hansen har i flera intervjuer lyft att det ju är detta som varit hans fokus och att det finns andra som fokuserar på de positiva sidorna.

Jag skulle vilja gräva ner mig lite i ett fenomen som har blivit starkt påverkat av ”skärmarna”, nämligen porren. Jag kommer från en troende bakgrund som var ganska strikt. Porr lyftes fram som något fel och syndigt. Jag kan inte komma ihåg att någon någonsin berättade VARFÖR porr var fel, men ju mer livserfarenhet jag har fått, desto större insikt har jag fått. Hur det nu är har porr alltid känts lite som små bitar av kräks i halsen och allmänt skamligt.

Som biologilärare på högstadiet undervisade jag i ”sex och samlevnad” och där hade jag följande kursplan att utgå ifrån:

Kropp och hälsa

Hur den fysiska och psykiska hälsan påverkas av sömn, kost, motion, sociala relationer och beroendeframkallande medel. Vanligt förekommande sjukdomar och hur de kan förebyggas och behandlas. Virus, bakterier, infektioner och smittspridning. Antibiotika och resistenta bakterier.

Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.”

Jag har fetmarkerat ämnena som fick absolut störst fokus i de studiematerial jag hade tillgång till. Ämnena i kursiv stil fick knappt någon uppmärksamhet alls och som du ser finns inte porr med någonstans. Porr nämndes ibland i dessa studiematerial, men då mest som något som något ”som bara finns där” som komplement till ett aktivt sexliv. Det var då (drygt tio år sedan) mest ”feministiska extremister” som påpekade hur kvinnoförnedrande porr var.

(Jag vill också påpeka att det känns ytterst viktigt att bidra med något positivt gällande hur man får en relation att fungera. 1/4 av alla barn har separerade föräldrar och vad ”swipe left, swipe right” kommer att innebära för relationer har vi knappt fått grepp om än.)

De senaste åren har fri tillgång till porr exploderat. Borta är brickorna framför de barnförbjudna magasinen i matvarubutikerna. Nu märks dessutom porrens påverkan överallt, många gånger också i rumsrena sammanhang. Också porrmotståndare som jag blir mer avtrubbade.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med min kusin en gång. Jag hade precis undervisat mina åttor i sex och samlevnad och var både ledsen och tacksam över att frågor som ”när kan man börja ha analsex” och ”måste man göra det som den andre vill när man har sex” hamnade i Hemliga Frågelådan. Jag drog redan då slutsatsen till att porr påverkade dem (eller tips från de muslimska tjejerna som kunde ha analsex och fortfarande vara jungfrur när de gifte sig). Jag uttryckte hur mycket jag hatade porr och min kusin sa ”men det finns ju jättevacker och sensuell porr som kan förbättra sexlivet”. Just då var bara min reaktion ”om du säger det, så”, men jag tyckte bara det kändes olustigt.

En av mina vänner hade en porrberoende make. ”Det räckte inte att jag fixade tuttarna”, sade hon. Maken behövde ”variation” och fortsatte titta på porr.

Sonen berättade för många år sedan att det inte finns en tioåring som inte har tittat på porr på skolgården. Av dem finns det vissa som hamnar i ett destruktivt porrberoende som ingen har någon aning om eftersom föräldrar har dålig koll på alla sätt ett barn har att manipulera sökhistorik osv.

I veckan har Aftonbladet lyft larmrapporter om hur unga kvinnor kommer till barnmorskor med underlivsskador efter ”porrsex” som tydligen både pojkar och flickor anser sig veta är normalt. I samma serie kom idag en artikel om porrberoende från tidig ålder.

Vad vill jag säga med detta? Jag har fortfarande inte hittat något positivt med porr. Idag när jag vet mer om bakgrunden till hur porr produceras och hur människor påverkas stannar inte kräkset i halsen, det känns i hela munnen. Jag blir rädd då jag tänker på hur mänskligheten påverkas av detta fenomen! Kanske är Anders Hansen en domedagsprofet, men jag tror att vi kommer att behöva hålla på att laga en hel del som gått sönder i kölvattnet efter skärmarnas framfart. Ungdomars fantastiska kunskap i engelska känns som ett o-värt pris för ett så vanligt förekommande porrberoende. Och se filmen jag lade upp här! Viktig och sevärd.

Lite fler tankar om ämnet hittar du här.

03 sep

Balans.

Står du tillräckligt länge på ett ben blir du jättestark i det benet. Å andra sidan blir musklerna i det andra benet så försvagade att de förlorar sin förmåga att fungera och ryggen blir sned. I vårt samhälle prioriteras det att köra halsbrytande balansakter. Wow! En person som jonglerar ”allt” och samtidigt dansar på lina får ofta pryda förstasidan. Jag har inte förmågan att göra ”allt”. Jag har prioriterat familjen och lägger ingen prestige i min jobbtitel. Jag har haft möjlighet att leva ett jättespännande liv, många gånger utmanande. Som min syster en gång sa: ”du har verkligen gått din egen väl, det märks att du inte bryr dig om vad andra tycker”.

När barnen var små var det jobbigt att hantera andras, nästan uteslutande andra kvinnors, frågor som i mina öron blev till anklagelser. Hade jag tänkt på min karriär? Kan man verkligen vara hemma med barn i så många år utan att det påverkar ens mentala hälsa? Pensionen då? Och om maken skulle lämna mig, vilken botten skulle jag hamna på då?

Kvinnokampen kan ibland vara som vägen till helvetet, kantad med goda intentioner. Jag minns den tonåriga kvinnosakskvinnan som föraktfullt berättade om sin dumma kusin som bara hade som mål att ”bli mamma”. Jag frågade denna Goda Unga Kvinna vilket slags kvinnosakskvinna det gjorde henne till om det var hon som kastade sten på sin kusin för de val denna själv gjorde. Är lika möjligheter eller lika utslag din kamp? Min är att vi människor ska kunna göra de val som är bäst för oss själva och de människor som är beroende av oss. Vi är inte enskilda öar. Många agerar som om de bestod av många enskilda öar på en gång. Balansakten blir svårhanterlig då ens öar börjar ta sig friheter och hoppar ur famnen rakt i den stora oceanen, eller kanske rymmer sin väg. Hur ska man kunna vara nöjd med sig själv om man inte ens ger sig själv möjlighet att balansera på ett hälsosamt sätt?

Igår satt jag och jobbade med texten som jag ska ha på min hemsida. Jag raderade och skrev om den mängder av gånger och jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill att det ska vara kort och koncist och samtidigt hade jag velat berätta om varenda liten detalj som gör att jag känner mig så välrustad för att agera samtalsstöd till mina blivande klienter. Min personliga erfarenhet är definitivt en av mina största meriter, men det får man dessvärre inget studieintyg på.

Fortsätt balansera för all del! Det är en naturlig del av livet och något vi måste lära oss förhålla oss till. Glöm bara inte bort att stå fast förankrad med båda fötterna i myllan ibland. Och är du en balansaktsdansör så se åtminstone till att byta ben emellanåt om du vill göra dig själv en tjänst. Har du lagt till lindans till din rutin så se åtminstone till att sätta upp och förankra ett skyddsnät ordentligt. Det är mycket svårt att komma igen från ett fritt fall rakt ner i backen.

26 aug

Perspektiv.

Igår satt jag utanför syrrans villavagn i Bredavik och njöt av utsikten. Enligt SMHI skulle det vara sista soliga och sköna dagen på ett bra tag, så jag försökte verkligen ta in känslan. Mindfulnesskursen jag gick under sommaren har bjudit på tillfällen att öva på olika typer av ”mindfulness” och den sista övningen jag gav mig på var en sittande, tyst halvtimme med bara klockor som inledde och avslutade sessionen, men som också ringde några gånger till ”avstämning”. Först tänkte jag dra igång den eftersom jag både satt och hade med mig mina hörlurar. Jag bestämde mig istället för att bara vara. Det blev en fin stund, men snarare nostalgisk än ”mindful”.

Mindfulness, att vara här och nu, slippa oro och måsten, släppa tankar som kommer och i vissa fall känna sin kropp och allt som har att göra med den, acceptera hur den är i denna, denna och denna stunden… Vissa praktiserar mindfulness som en del i sin religion, andra använder det som ett stressreducerande verktyg.

Det är lite poppis att utöva mindfulness och meditera, särskilt hos De Goda Människorna i väst. Det är intressant att så många av de människor som fördömer islam och kristendom som en helhet har så lätt för att plocka ut delar av buddhismen och lovsjunga dem utan att ha koll på buddhismens helhet. Det följer för mig ungefär samma logik som att svära på ett annat språk. En svensk slänger sig gärna med ”Shit!” i alla möjliga situationer trots att de inte skulle utropa ”Helvete!”, vilket ju faktiskt är rätt översättning. Ordet har ingen tyngd, betyder helt enkelt inte samma sak för svensken som amerikanen. Shit betyder alltså inte skit i kraftuttryckssammanhang, så nu vet du det.

Kursen jag gick hade som mål att ta bort mystiken runt mindfulness, att klargöra de vetenskapliga resultaten från studier som berör vilken effekt mindfulnessövningar har på psyket och att undervisa om syftet med mindfulness för en praktiserande buddhist. Den har varit väldigt upplysande och faktatung (på ett bra sätt) och jag har uppskattat att få ta del av tankar från andra studenter från hela världen. Kommer jag att fortsätta med dessa mindfulnessövningar, eller rekommendera andra att testa själva? Absolut. Det protestantiska, arbetssamma arvet tillsammans med förmågan att ibland sakta ner och släppa alla måsten tror jag är en vinnande kombination. Vad tror du?

23 aug

Och hur mycket vet jag egentligen?

Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.

18 aug

Bloom where you’re planted.

Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.

Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?

Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.

Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.

17 aug

Att upprätthålla en fasad.

Igår blev det en diskussion om det där med ändrade skönhetsideal. Jag fick en skärmdump med ett foto på någon som för några år sedan var fantastiskt vacker, men som nu ser ut som att hon är halvvägs mot Catwomans utseende trots sin ungdom.

Sonen har haft sin kompis här nere i några dagar. Kompisen har jobbat en hel del på en mycket känd Stockholmssalong och kom med sina betraktelser. Många av kunderna har stor tillgång på pengar och är mycket fokuserade på yta. De lägger pengar på hår, kropp, naglar och allt vad det är. Personalen blir influerad och han sa att de antagligen till slut tycker att utseendet där de fyllda läpparna går för sig själva är ”normalt”. Man tittar kanske inte på varandra då man pratar, utan bara på foton och ”poser” i rätt ljus?

Jag har förknippat det här dock-liknande skönhetsidealet med personer som kanske varit mindre fokuserade på intelligenta diskussioner och mer inne på snabba cash, dyra väskor och snabba sportbilar. Sanningen är att det inte stämmer. Det kanske aldrig har varit sant, men nu märker jag det mer än innan. Många av mina amerikanska vänner har hår, ögonbryn, ögonfransar, näsor, läppar, bröst och naglar som inte längre stämmer överens med deras dna.

Doktor Mouna Esmaeilzadeh är supersmart och även superfokuserad på sitt yttre på det sätt jag beskrivit här ovan. Vem är jag att döma? Jag har ingen rätt och dessutom inte tillfrågad att tycka något. Jag jobbar på det här. Mitt inlägg i debatten igår? ”Alla har ju sin stil. Jag försöker acceptera det.” Samtidigt är det tragiskt att vi lever i ett Hunger Games-samhälle som är så främmande det mänskliga och rör sig mot något slags Barbie-porrfilmsideal i denna tid som är så otroligt feministisk. Med tanke på att Kaitlyn Jenner blev årets kvinna och hyllades för sitt sexiga Vanity Fair-omslag borde jag kanske vara noll förvånad.

03 aug

Usch, vad synd det är om dig.

Jag blir alltid lika triggad då svenskarnas eviga förklaring på varför folk blir kriminella är att det är synd om dem. Det ”synda” beror på klass, men begreppet klass är lika flytande som forsande vårfloder i Norrland. Jag är nu färdig med min senaste kurs som fritt översatt heter ”Moral i det dagliga livet”. Där har jag hittat fler tankar som tangerar mina egna, men det är lätt att drunkna i allt som ska tas hänsyn till.

Den sista veckans studier rörde sig runt kriminalitet, något som naturligtvis den senaste veckans nyheter har handlat om. En av artiklarna jag läste handlade om ”brott och straff” i framtiden. Nu när färre människor är religiösa och vi vet mer om hur hjärnan fungerar borde straffskalan anpassas till dessa kunskaper, ungefär. Ett dilemma som t. ex. diskuterades var det om en man i fyrtioårsåldern som plötsligt blev pedofil, och en grov sådan. Han utvecklade i samma veva som han dömdes till straff svår huvudvärk och det visade sig att han hade en hjärntumör. När tumören hade opererats bort försvann de avvikande sexuella begären. Efter något år ökade dessa begär och det visade sig att tumören hade börjat växa igen. Efter ännu en operation försvann begären.

Så hur ska vi ställa oss till detta? Ska vi säga ”stackars man, han hade ju cancer” och låta honom slippa straff? Ska de 40% fängelseintagna som diagnostiserats med ADHD slippa eller få lägre straff då denna personlighet är mer impulsiv? Och om nu Amir Sariaslan befäster sambandet mellan genetiskt arv och kriminalitet, ska man få straffrabatt om ett DNA-test visar att man ÄR kriminell?

Kunskap om genetik och DNA skapar nya dilemman. Vem vill skaffa barn med någon som har ”dåliga anlag”? Och om nu Gud inte finns, vem ska då bestämma vad som är rätt och vad som är fel? Vad händer när vi plockar bort skuldbegreppet? ”Det är inte dens fel, den ÄR ju sådan.” Fundera på det. Och är du lika intresserad av de här frågorna som jag vill du kanske ta del av hur tankarna går hos diverse inblandade.

Kriminalitet är ärftligt

Dysfunktionell familj ökar risken för att barnet blir kriminellt

Kriminalitet beror på socioekonomiska faktorer

Kriminalitet beror på klassklyftor som makteliten ska klandras för

20 jul

Kors och tvärs-tankar.

Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.

Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.

Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)

Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.

Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.

09 jul

Det blir aldrig mer som förr.

Det blir aldrig mer som förr och ändå fortsätter allt som om ingenting hade hänt. Jag har rensat bland utskicken som rasslat in i ett febrigt tempo om fler nedsatta priser, flash sales, rea på rean, outlet, överlev och spara 234 kr, 25%, 70% och så pocent på pocenten… Skilsmässorna trillar också in – är dessa en möjlig biverkning av Covid-19? Sniglarna slemmar på som vanligt och visar ingen hänsyn och kundtjänsten på odla.nu bildgooglar min fråga och kommer fram till att jag köpt en ”drool-worthy dahlia” av dem. Visserligen är den läcker, men Svenska Dahliasällskapet vet bättre och talar om att den heter Creme de Cognac.

Idag finns appar med hemliga chattar, men Cissi och jag hade bättre koll redan för fyrtio år sedan. Vårt hemliga språk var så avancerat att vi knappt själva kan läsa vad vi skrivit. Jag kan konstatera att mina anfanger hade en del övrigt att önska, men så var också detta innan kalligrafin kom in i mitt liv. Jag tänker att allt var lättare då, ”förr i tiden”. Nostalgin kickar in och förblindar. När filtret plockas bort ringer klockradions hårda klagan i mitt medvetande och kallar till sans. Det var ju inte bättre. Det var bara ”förr”. Mamma ville skiljas, katterna bajsade i sandlådorna och klasskompisens mamma slog honom och hans syskon. Att leva i okunskap är skönt, att leva i ovisshet är hemskt. När förändringens vindar blåser är det ännu viktigare att ta ut riktningen och hitta sitt VARFÖR.

Nu ska jag gå ut till tomaterna och vattna, se de små gröna bollarna för vad de är och peppa dem till stordåd. En vacker dag kommer det att skifta i rött och jag kommer att glömma den stora kvisten som jag glömde binda upp. Spillda tomater kommer aldrig igen, framtiden är ljus och imorgon är en annan dag! Fyrtakt är tryggt, men lite tråkigt, så här får du något att bita i.