07 okt

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

11 sep

Låt Hjärtat leda dig…

… men inte förrän ni tillsammans slagit följe med Hjärnan. Idag är det valdag och de flesta har vid det här laget lagt sina röster. Demokrati innebär att flest vinner och förespråkas av de flesta jag känner. Problemet är att alla inte röstar rätt, särskilt inte De Onda. Många tycker att de som röstar fel, De Onda, inte borde ha någon röst. Problemet med att somliga ska tystas och tas ifrån sin röst är att man då rör sig mot en känslomässig diktatur. Det goda hatet har jag pratat om förut, men nu var det längesedan. Jag ser det pyra ut ur oss alla. Vi som vet lite bättre, vi som kan lite mer, är lite godare, förespråkar Rätt Värdegrund (vilken vi nu håller oss närmast) och förstår att om alla bara gör som vi har bestämt så blir det bra. Vi förespråkar gärna allas lika värde, vad nu det betyder, men vill samtidigt ta bort De Ondas rättigheter. Alla blir alltså uttalet av det som egentligen betyder Alla Goda. Det här är komplicerade frågor och efter årets valrörelse känner jag mig inte särskilt hoppfull. Jag har svårt att se Sveriges framtid i något slags varmt och tryggt ljus. Låt oss be om ett mirakel.

02 sep

Tankar efter en kommentar i ett blogginlägg.

Vi befinner oss i en märklig tid. Alla har hela tiden allas ögon riktade mot sig i vår uppkopplade värld. Eftersom ingen är perfekt gäller det att hugga till där man kan, och den som inte står beredd kan bli av med huvudet. Vi är alla större eller mindre hycklare. Insikten om vad detta egentligen innebär tror jag många gånger kommer med åldern. Jag har levt så länge att jag på egen hand, eller som åskådare, fått uppleva livets komplexitet. ”Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” har fått en bild. ”Tyvärr” är den bilden inget AI-skapat konstverk där allt följer exakt rätt mönster. Det mänskliga psyket tar nämligen genvägar ibland. Kanske för att vi är trötta. Kanske för att vi inte mår bra. Kanske för att vi är uttråkade. Kanske för att någon mänsklig drift inte kan kontrolleras. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att något låter bättre i teorin än hur det funkar i verkligheten. Kanske för att vi bara är dåliga på konsekvensanalys. Det finns en massa möjliga orsaker till varför vi gör val som inte stämmer överens med vår moraliska övertygelse. I dagens samhälle är det dock inte bara folk som inte lever enligt sina egna övertygelser som sågas med fötterna. Nej, det gör även personer som inte lever i överensstämmelse med andra personers övertygelse, de som inte följer Värdegrunden. Värdegrunden är mycket god och vacker och bygger ofta på känslor och mindre ofta på fakta (vad nu det är värt).

Förr i tiden kunde följande ge upphov till publikt skammande: stöld, singelkvinnors graviditet, mord. Idag hanteras personer som stulit med medkänsla (jobbig barndom, klasskillnader, ADHD etc. gör att vi bör ta hänsyn till förmodade bakomliggande problem och hjälpa och stötta till bot och bättring), stjärnfamilj har högre status än kärnfamilj och folk höjer knappt på ögonbrynen över de dagliga mord som sker i Sverige. Den skam som förut var knuten till att hejda det som rubbade samhällets struktur anses idag vara gammal och mögig.

Människan kan inte bara slänga skam och skuldkänslor överbord. Dessa känslor anses ligga i vårt DNA från den tid då vi levde i små grupper och behövde varandra för att överleva. (Jämför med socialismens tankar som bygger på att man befriar individen från familjen.) Idag behöver vi ju fortfarande överleva och någonstans handlar det idag om att få vara med i den jättestora Värdegrundsfamiljen. Annars får vi nämligen inte vara med och leka. Idag skammas vi exempelvis om vi: flyger, köper nya prylar/kläder, har fel politiska åsikter, har en gudstro, vill uppfostra barn på ett alternativs sätt, inte sopsorterar, väljer att inte vaccineras av ett nytt icke förut testat vaccin eller vad det nu kan vara. Drev uppkommer snabbare än någon hinner blinka och oftast utan att de som hakar på gjort någon analys av hur ”dagens hashtag” uppkommit. De som inte sällar sig till dessa hashtags (åsikter) kan anses vara onda, eller åtminstone känslokalla, detta trots att många drev byggt på felaktiga grunder eller skapats av extremister för att göra sin röst hörd.

Jag önskar att alla som har rätt att lägga en röst skulle lära sig hur ett totalitärt samhälle fungerar. Wikipedia: ”Totalitarism är ett politiskt system i vilket en stat endast tillåter ett maktägande parti och att detta parti ser sig självt som staten. Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutande genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området.” Friheten behöver försvaras och ju fler vi är som lägger oss platt när andras känslomässiga åsikter presenteras som fakta, desto närmare hamnar vi totalitarismens stup.

Trendenser-Frida har jobbat hårt på att ställa om sin verksamhet från ”köp, köp” till att handla om hur vi kan tänka för att inte konsumera i onödan och ändå skapa vackra och funktionella hem. Jag störs så av kommentarer liknande denna, där personen ifråga låter Frida veta att hon och alla andra som ens kan tänka sig att köpa en enda nytillverkad kökspryl är dumma i huvudet. Känslor. Och naturligtvis är personen som kommenterar lite godare och lite mer upplyst. ”Någon annan” behöver offras om man själv ska ligga på topp. Jag tänker på rektor Johan Johansson, på rektor Hamid, på Benny Fredriksson, på Sara Kristoffersson och på många, många andra som förlorat jobb, levebröd, ansiktet och livet i drev som borde ha stoppats i sin linda. Alla borde ges utrymme för att göra fel och rätta till dessa fel, att få rätt straff eller upprättelse, något som i de flesta fall betyder att man behöver mer på fötterna innan man uttalar sig om ett misstag som någon annan tycks ha gjort. Vi behöver också bli bättre på att konsekvensanalysera situationer. Vad händer om vi xxx? Vad händer om jag väljer att xxx? Vad behöver vi göra nu när vi står med skiten efter ett viktigt beslut som fattades på fel grunder? Ja du, så här kan det bli när mitt huvud snurrar igång. Jag började i ett hörn och slutade i ett annat. Den röda tråden fastnade någonstans på vägen, men det får vara så. Min uppmaning är i alla fall till oss alla att tänka efter innan vi tar viktiga beslut, oavsett om det gäller att göra sin röst hörd på någon annans bekostnad eller att rösta på ett parti. Känslor kan vara väldigt överväldigande, men ibland behöver vi sätta känslorna åt sidan och göra en konsekvensanalys innan vi fattar ett beslut.

23 aug

En välbehövlig rensning.

Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.

Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.

Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?

22 aug

Vad fyller du livet med?

Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!

Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.

Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.

Sticka klart en socka
Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet
Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna
Uppdatera garderoben inför kallare dagar
Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan
Skriva ”riktiga” brev
Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet
Planera rabatterna inför nästa år
Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning
Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord
Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk

Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!

08 jul

Skillnad på båt och båt.

Här ligger Sea Cloud Spirit, ett kryssningsskepp som får fint mottagande då det lägger till i Karlskrona. Folk oh:ar och ah:ar, kör ner på parkeringen bredvid för att kolla närmare och är imponerade.

Vinklar jag kameran lite åt vänster från där jag står ser jag Hansa, studentbåten som fått så mycket skit sedan den iordningställdes för att ge rum till 60 studenter och varit i bruk sedan 2016. En av mina gamla körkompisar bodde där och berättade om problem med avloppen, en hemsk odör, hög luftfuktighet och ruggighet och problem av alla de slag. Den här båten har inte många fans. Ägaren har en tvist med kommunen som utdelat 350 000 kr i vite för att få båten flyttad. Eller förresten, när jag tänker efter stod nog inte båten här då, och i maj hade alla studenter flyttat ut. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag gärna vänder kameran tillbaka till Sea Cloud Spirit.

Är det inte så här det funkar? Vi ser något fult, orättvist, jobbigt, fruktansvärt och uttrycker gärna vår avsky, men sedan vänder vi bara blicken tillbaka till det andra, det som inte skaver, gör ont eller oroar. Ansvaret är ju någon annans.

29 jun

”Jag har rätt, du är dum i huvudet.”

Igår lade jag upp ett inlägg i ett forum på Facebook som jag är med i. Jag är inte aktiv, men läser vissa av inläggen ibland. Det är ett forum med fokus på att stödja och peppa de andra medlemmarna. Många av medlemmarna verkar vara lite för unga för att ha hunnit leva sig igenom erfarenheter och jag gillar inte att stödjandet så ofta innebär att man säger ”stick från den där losern, du behöver inte ha kontakt med dina föräldrar om de behandlar dig så” o.s.v. Mycket handlar om åsikter och hur farliga ”de andra” är (”de andra” är alltså människor som inte tänker eller prioriterar som man själv). Mitt inlägg verkar inte ha gått igenom, det var väl inte tillräckligt stöttande. Så här skrev jag i alla fall:

Cancel culture, en form av social utstötning och uteslutning av en samhällsmedlem, är den starkaste formen av disciplinär åtgärd och används mot samhällsmedlemmar som anses bortom all bot och bättring. Andra medmänniskor får bara ha kontakt med canclade personer om de ingår i familjen och bor i samma hushåll (kanske inte ens då). Formell kontakt för angelägenheter kan fortgå om kontrakt eller ekonomiska ärenden är bindande/pliktar fortsatt kontakt. Medmänniskor lär sig att undvika social interaktion med canclade individer för att hålla samhället fritt från omoraliskt inflytande, men också för att utfrysningen ska bli kännbar för den canclade så att den kommer till insikt om sitt felande, och därmed kan börja ta steg för att komma tillbaka till gemenskapen. (Eller nej förresten, en gång canclad, alltid smutsig.)

Efter att ha läst igenom kommentarer från många av er vill jag bara öppna ögonen för vad det är som pågår. Jag är ganska övertygad om att de flesta av er som uppmanar varandra att säga upp kontakten med folk som inte tycker som ni själva, och gärna låta det göra ont, tycker att Jehovas vittnen beter sig vedervärdigt efter att en medlem har råkat ut för exkommunikation. Texten här ovan är tagen ur Wikipedias text om just Jehovas vittnen och jag har bara gjort små justeringar i texten för att kanske någon mer ska få upp ögonen för det fenomen som tar så stor plats i vårt samhälle idag. Tack och hej.

Vi är bara dryga två månader från ett val här i Sverige. Det är sommar och svenskar gillar inte att jobba hårt då, men tjuvnypen och fulknepen har redan börjat. Jag tror inte det här blir ett val i samarbetets anda. Här gäller det att vara godast och att se till att visa upp precis hur onda de andra är. Ett mycket effektivt drag för en själv är ju att se till att andra ”canclar” ens motståndare. Vem vill rösta på en ond människa liksom? Hyckleri är mänskligt, vi är alla hycklare. Det blir vi automatiskt i vår ofullkomlighet. Frågan är vilket slags hycklare vi är, somligt hyckleri har allmänheten inget direkt emot.

Ju mer polariserat vårt samhälle blir rent mentalt, ju mer segregerat kommer det att bli rent fysiskt också. När det gäller det här är jag inte särskilt hoppfull. Jag ser många smarta människor som beter sig riktigt dumt. Under nittiotalet började man prata om EQ, känslomässig intelligens, vid sidan om den kognitiva intelligensen. Snart behöver vi väl varken mäta det ena eller det andra… Jag är rädd att hela mänskligheten går emot en allmän fördumning, detta applåderat av personer på höga positioner i akademin, politiken och media. ”Tänk inte, gör bara som vi har bestämt, tyck som vi tycker, säg som vi säger.” Det skrämmer mig att man inte får forska om sådant som inte passar in i dagens agenda, att man inte får lära sig argumentera för- och nackdelar med olika kontroversiella ämnen, att alla ska tryckas in under samma paraply. JAG TYCKER RÄTT, DU TYCKER FEL; DET FINNS INGET UTRYMME FÖR DISKUSSION RÖRANDE DETTA ÄMNE. Jaja, själv älskar jag diskussioner. Det är så jag utvecklas. Bevisa varför du har rätt, ge mig argument som stöder din position och visar att jag har fel. Ett argument är alltså inte ”du är dum i huvudet, jag vill aldrig se dig igen” eller ”det känns inte rätt”. Dela gärna med dig om hur du tänker om detta, oavsett hur dina tankar går. Och vill du inte göra det så vill du kanske istället titta på en av mina absoluta favoritfilmer, Idiotrepubliken, som handlar om hur lätt det är att köra vår värld i botten.

22 jun

Drömmen som bleknade.

Den där lägenheten i Vasastan som jag drömt om hamnar längre och längre bak i mitt medvetande. Med tanke på hur ekonomin ser ut sedan ett tag tyckte jag dock att det skulle vara roligt att gå in på Hemmet och kolla läget lite eftersom det var så längesedan. Det verkar sannerligen ha hänt grejer sedan sist. Då fanns inga lägenheter med utgångspriser som hade sänkts med flera hundra tusen och ”accepterat pris” sågs inte heller på vart och varannat objekt. Objekt som legat ute i tre månader? Nä, inte det heller. Som sagt, något har hänt.

Titta man på den långsiktiga prognosen är den prisutveckling som skett de senaste månaderna kanske bara en bula i vägen. Bostadspriser tas inte med i inflationsräkningen och inflationskurvorna följer alltid bostadspriskurvorna. Prishöjningarna har att göra med att det trycks mer och mer pengar. För tre år sedan var kvadratmeterpriset i Vasastan 93 000 kronor, för tillfället är det 121 000 efter att ha varit uppe och vänt på 123 000 kr/m2. Det låter kanske inte så farligt då, men man får då ha i åtanke att pengarna vi har att röra oss med har minskat i värde desto mer. I år blir midsommarmaten dyrare, och inte för att butiksägarna tänker tjäna sig en hacka på blåögda kunder (jo, kanske det också)…

Samtidigt som vi väl lite var till mans och kvinns har märkt att något hänt med ekonomin börjar vi snappa upp det också från officiellt håll. Denna nyhets-flash kom upp samtidigt som jag satt här och skrev det här inlägget. Jag gillar inte domedagsprofetior och värsta-scenariot-som-tänkas-kan, men om man är blåögd är det lätt att bli stående och undra hur det kom sig att alla andra visste medan man själv lallade på i sin egen lilla värld. Så vad gör du för att inte bli den personen? Igår hade vi vänner på middag. Vi diskuterade problematiken med inflationen och vad det i förlängningen innebär. ”Man måste ju bo” var en av kommentarerna. Jo, men måste man bo i finaste lägenheten, måste man renovera ett fult kök som renoverades för fem år sedan, måste man köpa nya möbler på avbetalning, måste man resa på en semester som kostar lika mycket som ett halvårs boendekostnader? Det är skillnad på att behöva och villhöva. Det är skillnad på att leva på marginalerna och ha lite framförhållning. Det är skillnad på att äta ute varje dag och ta med sig matlåda. Kanske är det på sin plats att ta fram den gamla favoriten ”Under tian”, bloggen som hjälper en att äta gott fast man inte har särskilt stor matbudget? Kanske är det på plats att fundera över sina prioriteringar? Kanske är det dags att uppdatera någon gammal budgetkalkyl som ligger och dammar bland silverfiskarna på någon vind? Jag är inte direkt orolig, men jag känner att ordning och reda är på sin plats. Det gäller att utnyttja sina superkrafter, i mitt fall att bildligt talat vara född med en naturlig fallenhet för att dra i tyglarna. Ptroooooo!

20 jun

Tack för påminnelsen!

Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!

Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.

16 jun

Vad gör kläder med oss?

För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?

Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)

Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.

Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?

Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?