08 apr

Sorg.

Igår kväll väntade jag mig ett riktigt oväder. Eftermiddagen bjöd på ett otroligt himlaspel, åt ett håll sommarblå och åt ett annat stormlila. Jag hade möjlighet att ta två promenader och njöt verkligen av det vackra. Det är så lätt att sticka näsan i en bok, i telefonen, en stickning eller någon annan ”flykt”. Jag glömmer ofta att lyfta blicken, något som jag borde göra betydligt mer ofta (både bildligt och bokstavligt talat).

De senaste veckorna har jag haft samtal som öppnat upp nya vägar för mig. Jag fascineras över att jag kan sitta och prata med en god vän och plötsligt upptäcka en ny dimension av hen, eller av mig själv för den delen. Vännen som var här igår delar en viss typ av sorg med mig och vi har pratat mycket med varandra i flera år, både angående hennes och min sorg. När hon hade åkt hem funderade jag lite över hur min bildliga himmel numera väldigt sällan är stormlila, inte på det sätt som den var i flera år.

Det finns lite olika sorgteorier och vi kan konstatera att sorg ser otroligt olika ut för oss alla. Sorg är ingenting vi kan bocka av i rätt ordning. Den svänger fram och tillbaka och kan återkomma med kraft. Det vi delar är att vi så småningom bör hamna i något slags acceptans för att inte drunkna i sorgen. Mammas kusin berättade om hur mamman till en släkting som dog ung (han var hennes enda barn, nygift och hade precis blivit pappa då han dog pga sjukdom) tog fram hans porträtt varje gång någon kom på besök, grät och pratade om hur orättvist det var att han hade dött. Jag förminskar inte hennes sorg på något vis, men jag tänker att hennes liv kanske gett utrymme till mer gott om hennes sinne inte varit uppfyllt av denna förlust i resten av livet.

Sorg orsakas inte bara av förlusten av en familjemedlem. Några andra vanliga orsaker till sorg är då man förlorar ett jobb, ett husdjur, en vänskap, en dröm eller en kärleksrelation.

Förväntad sorg – Du vet att du kommer att lida en förlust i framtiden och börjar sörja att detta ska ske.
”Normal” eller allmän sorg – många upplever att sorgen kommer och går. Man kan se ut att fungera ”precis som vanligt” utifrån, sköter jobbet och andra åtaganden, men sorgen finns där 24/7.
Komplicerad sorg – Få sörjer med denna intensitet. Det finns inga ”vågor” i sorgen, utan den är intensiv och konstant. Kan leda till kvarvarande psykiska besvär om man inte får hjälp.
Försenad sorg – Många som upplever flera svåra livskriser samtidigt behöver skjuta upp sorgen för att känna att de mäktar med. Om man förlorar en familjemedlem samtidigt som man blir arbetslös, själv har hälsoproblem, eller kanske får ta ansvar för alla andras sorg samtidigt är det lätt hänt att man hamnar här. Sorgen kommer med full kraft även lång tid efter att förlusten har skett.
Hämmad sorg – Om man inte har den kognitiva förmågan att uttrycka sin sorg eller kanske ständigt måste dölja sin sorg för ex. sina barn kan den hämmade sorgen leda till ångest och depression. Sorgen behöver få utlopp.
Obehörig sorg – Sorg som andra kan tycka är oviktig, som då man förlorar ett husdjur, en vän, en fysisk förmåga eller liknande och inte får gehör för denna sorg.
Frånvarande sorg – Förnekar man att något har hänt behöver man inte må dåligt av det. En extremare form av hämmad sorg.
Kronisk sorg – Om du bl a råkar ut för flera stora förluster på kort tid och inte hinner bearbeta dem kan du hamna i kronisk sorg och depression om du inte får hjälp.

Jag hoppas att du som sörjer idag kan hitta något som fyller din själ med något vackert, om så bara för en liten stund. Släpp in ljuset, de härliga minnena, tacksamheten. Skäms inte över din sorg. Den finns där av en anledning. Jag hoppas dock att du tar hjälp om du känner att du inte mäktar med sorgen på egen hand.

04 apr

”Men jag då?!”

Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?

Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.

Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.

Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.

02 apr

Kan man känna ”kärlek” till prylar och ändå vara en god människa?

Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.

Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)

Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.

Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.

01 apr

Nyblivna ”empty nesters”.

Nu är vi här! Hemma själva, alla ”barn” igång med sina egna liv på behörigt avstånd från de omhuldande föräldrarna. Det är dags att sammanfatta och utvärdera.

Första gången jag fick fylla i rutan ”50-59 år” i en undersökning kände jag samma sug i magen som det som följer stor oro eller förväntan. Jag har gått in i 50+ med många reflekterande tankar, men utan att känna annat än att jag är väldigt nöjd med livet. Annat var det runt 40. Då snurrade det i högt tempo rörande en hel massa olika frågor och jag kände ofta ilska, hopplöshet och sorg.

”Age is but a number” (ålder är bara ett tal) är en sliten klyscha som jag faktiskt inte riktigt tycker stämmer. Det är klart att jag som femtioåring inte har samma möjligheter som en tjugoåring då det gäller somligt. Å andra sidan har jag en massa fördelar som tjugoåringen inte kommer att kunna utnyttja förrän hen kommer till samma plats i livet. Det är bara så det är. Vissa accepterar inte detta. Skönhetsingrepp omsätter många miljarder varje år. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte fastna i ”evig ungdom”-träsket och funderar en hel del på hur jag ska möta min egen ålderdom rent fysiskt. Skönhetsoperationer är inte aktuella, men jag vill bli starkare och friskare, gå in med bättre förutsättningar i den tid som ligger ett gäng år längre fram. Jag tänker också på det som min svärmors unga, nya medarbetare kom med då de skulle arbeta på ett projekt tillsammans: ”Och vad du gör, kom inte dragande med din livserfarenhet.” Eh, jo. Det är precis det jag njuter av att kunna göra numera! Så mycket som förut upptog mitt sinne i onödan har jag kunnat släppa just på grund av min fantastiska livserfarenhet. Jag hoppas att yngre personer runt omkring mig kan se denna som något positivt.

Jag är så tacksam över (nästan) alla erfarenheter som kommit i min väg. Vissa har jag inte riktigt insett storheten i än, men det kanske kommer med tiden. I samband med att jag skolade om mig till samtalsterapeut skrev jag en lista med alla ”vägbulor” jag upplevt genom åren. Vissa hade inte ens märkts om de hade skett vid ett senare skede. Det är ju så man fungerar. Erfarenheter leder till kunskap och förståelse. De värsta stunderna i mitt liv har olika platser i mitt medvetande. Vissa har jag låst undan och får hantera vid senare tillfälle, andra har blivit mjukare i kanterna då jag behövt plocka fram dem mer ofta.

Vad ligger framför mig nu då? Många spännande projekt hoppas jag såklart på. Att ha unga vuxna barn innebär inte alls att man inte har något mer att tillföra deras liv, eller att man liksom ”klipper av dem” från något slags mental navelsträng. De upptar fortfarande mitt medvetande flera gånger om dagen på olika sätt. Däremot får jag lära mig att hantera det faktum att de får hantera sina egna slag på ett annat sätt än då de var yngre. Mamma uttryckte det med det klassiska ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Hon menade att hon hade önskat att hon förstått att allt det fysiskt jobbiga när barnen är små inte är ”någonting” jämfört med de mentala utmaningarna som kommer till en förälder då ens barn råkar ut för vuxenutmaningar. Vi får väl se. Jag förstår vad hon menade, men hoppas och tror att maken och jag kan vara till både stöd och vägledning även fortsättningsvis. Däremot kan vi ju inte ofta gå in rent fysiskt och hantera ”barnens” problem, vilket var lättare då de var yngre.

Jag har snott några olika livscykelmodeller rätt av från den oändliga cyberrymden. Det ligger sanning i dem alla. Själv känner jag mig nöjd med att ha gått in i den enligt Laslett definierade ”tredje åldern”. Hur förhåller du dig till det obestridliga faktum att vi alla blir äldre?

Lewsons livscykelteori

0-16 år – viktigt att känna trygghet
20-28 år – drömmar, önskningar
28-36 år –förverkligande av drömmar
38-43 år – krisfas, granskning av den del av livet som man redan levat
43-50 år – den bästa arbetstiden för kvinnor, barnen börjar bli självständiga, männen orienterar sig mot hemmet, de har ofta redan nått toppen av karriären

Den afrikanska livsspiralen

9 respekterad ålderdom
8 vis ålderdom
7 att acceptera sig själv
6 senare medelålder
5 medelålder
4 ung vuxenålder
3 ungdom
2 barndom
1 födelse

(Kemppinen, Rouvinen-Kemppinen 1998)

Utvecklingsfaser i olika åldrar enligt Erikson

0-2 år
Spädbarnsåldern
– att känna grundtrygghet
– att lära sig gå och prata
– att klara av separation

2-6 år
Lekåldern

6-12 år
Tidig skolålder
– jag utvecklingen utvecklas
– Barnet utvecklar både sin självaktning och självkänsla
– barnet lära sig sin könsroll
– barnets känsla för samvete utvecklas
– barnet lära sig att fungera tillsammans med kompisar i samma ålder
– barnet lär sig principen med arbete

12-22 år
Ungdomen
– att i puberteten forma sig en ny kroppsuppfattning
– att lösgöra sig från föräldrarna
– att forma en vuxenidentitet
– att komplettera världsbilden

30-65 år
Medelåldern
– att utveckla det yrkesmässiga självförtroendet
– att anpassa sig till ett familjeliv eller till att leva ensam   

65-
Ålderdomen
– att avstå
– att anpassa sig till de begränsningar som åldern medför

(Vilkko – Kalliopuska, Uuden lukion psykologia 2)

De fyra olika åldrarna

Den första åldern: omognad, beroende, socialisering och utbildning

Den andra åldern: mognad, oberoende, arbetsliv och föräldraskap

Den tredje åldern: en potential – en möjlighet att utgöra ”livets juvel”, kännetecknad av oberoende och självförverkligande

Den fjärde åldern: beroende, skröplighet och död

Laslett (1994)

14 mar

Jante och tankar om missunnsamhet.

Den senaste tiden har jag haft möjlighet att sätta mig in i några känslor som sägs vara mycket knutna till Jantelagen. Jantelagen författades av  Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår 1933. Den fiktiva staden Jante byggde på Sandemoses födelsestad Nykøbing Mors i Danmark. Skandinaver har sedan dess ofta hänvisat till ”jantelagen” som något typiskt för ens eget land. Vid närmare studier visar det sig att liknande fenomen finns beskrivna över hela jorden, så det är kanske inte bara vi nordbor som plirar med missunnsamma ögon på våra grannar.

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Känslan av att känna sig otillräcklig kan vara förödande. Jämför man sig med andra kan det bli ännu värre. Fokus på andras uppenbara mer fantastiska liv kan bli så stort att man äts upp inifrån. Det finns mycket relativt ny forskning som pekar på att den psykiska ohälsan överlag inte har blivit särskilt mycket sämre, något som ständigt hävdas. Hos unga kvinnor gäller dock detta inte. Unga kvinnor mellan 15 och 24 verkar faktiskt må sämre på riktigt. Vad detta beror på finns det naturligtvis lika många teorier om som forskare.

Något jag själv har reflekterat över (och som numera är väldokumenterat) är det faktum att sociala medier har gjort sitt intrång i våra mentala sfärer. Unga kvinnor är stora konsumenter av bl a Instagram, en kanal där människors (ofta redigerade) liv presenteras på något slags scen. Vad som händer i kulisserna vet bara skådespelarna. Det finns appar som ska kompensera för att ansiktets proportioner förändras när man tar selfies, det finns filter som redigerar bort blemmor i huden och sätter studioljus på porträtt. Många av de mest framträdande IG-stjärnorna har en partner med hög lön eller ärvda pengar. När man väl kommit in i svängen är det sponsorer som styr en och sanningen är att det nog är svårt att få fram en helt ärlig bild av vad någon verkligen tycker om något. Det är svårt att ”tävla” med någon som inte har samma förutsättningar som en själv.

Svenskar är högst belånade i Europa, näst efter danskarna. Man måste naturligtvis ta hänsyn till både det ena och det andra då man analyserar dessa siffror, men faktum kvarstår. Vi svenskar är bra på att leva i en låtsasvärld, att leva på lånade medel och att balansera på en ekonomisk kanske inte helt spänd lina. Maken har varit otroligt noga med att plantera tanken på konsekvenserna av ett liv på lånade medel, även studielån, hos våra barn. De tycker kanske att vi har varit tjatiga, men jag hoppas att det mest har hjälpt dem. (Som vi har fastslagit här förut: pengar är otroligt viktigt fram till en viss punkt, så länge det handlar om att överleva, bo och äta. Först då man uppnått detta och lite till kan man börja prata om att pengar inte gör en lyckligare.) Jag har förut tipsat om detta avsnitt av P1:s Plånboken om unga som hamnar i skuldfällor.

Hur ska man då göra om man känner att känslan av avundsjuka, kanske till och med missunnsamhet, gör intrång i ens vardag? Först och främst är det viktigt att utgå ifrån sig själv och sina egna omständigheter. Behöver du börja jobba på din självkänsla? Börja där! Lyckofällan ger dig en bra grund för en billig peng om du inte har råd med terapi. Att minimera tiden på sociala medier borde vara en självklarhet. Att förbättra sina egna omständigheter lite i taget och i den takt man förmår och har råd med är ett hållbart sätt. Mindfulness är kanske lika uttjatat som Carpe diem, men faktum kvarstår. Mindfulnessövningar, bön och meditation har visat sig effektiva i tider av oro. Med detta sagt hoppas jag att du genast viker en stund till självuppskattning. Ta ett fotbad, skriv tre saker som du är tacksam för gällande just dig själv och unna dig en klapp på axeln. Det är du värd. När du klarat av detta kanske du till och med klarar att ge någon annan uppskattning utan att förminska dig själv?

avund

  1. känslan av bitterhet, missunnsamhet, olust eller vrede mot annan person då man har begär för något som tillhör eller som är tillgängligt den andra personen

missunnsamhet

  1. uppfattningen att andra inte gör sig förtjänta av ett visst privilegium som de förfogar över

avundsjuka

  1. (oftast i singularis) det att vara avundsjuk; den närmast sjukligt starka känslan av avund eller missunnsamhet mot någon eftersom denne äger en sak eller gör grejer man själv eftersöker

unna

  1. gärna låta få, gärna se att någon får; anse att någon är värd eller har rätt till; vanligen om en abstrakt förmån
  2. (reflexivt: unna sig) särskilt om något som uppfattas som en rimlig belöning
08 mar

Internationella kvinnodagen.

Upp till kamp. Denna dag av fröjd och glädje! Eller inte, beroende på vem man är och hur man ser på saker och ting. För mig är detta en dag då min tacksamhet fokuseras på de kvinnor som har gått före mig, de som i smärta har fött sina barn för att jag ska kunna finnas, här och nu.

Elin Forsman
Elsa Svensson
Nanna Vega Florentia Aronsson
Karin Augusta Cecilia Bonnier
Anna Sofia Hansson
Emma Charlotta Petersdotter
Hanna Helfrida Olsdotter
Jenny Augusta Maria Petersson
Carolina Svensdotter
Greta Sofia Hansdotter
Catharina Josefina Jonsson
Johanna Sofia Petersdotter
Sara Lisa Holst
Sissa Svensdotter
Kerstin Mattisdotter
Maria Petersdotter
Bengta Gisesdotter
Christina Håkansdotter
Kerstin Andersdotter
Anna Cajsa Nilsdotter
Kajsa Magdalena Persdotter
Brita Catharina Åström
Carolina Petersdotter
Helena Carlsdotter
Cecilia Månsdotter
Ingier Nilsdotter
Malin Larsdotter
Elin Andersdotter
Sigrid Nilsdotter
Elin Olasdotter

Jag vet osedvanligt lite om de flesta i denna lista på kvinnor från fyra generationer. Efter mina senaste års intresse för släktforskning vet jag dock lite mer om var de levde sina liv och till viss del hur vissa av deras omständigheter såg ut. Dessa kvinnor var överlag inte särskilt rika och fick sällan smaka överklassens fördelar. Trots det vägrar jag tro att de flesta på listan var olyckliga, förtryckta och levde meningslösa liv. (Inte mer än sina män, åtminstone.)

En dag som denna fokuseras ofta på hur synd det är om kvinnor, hur förtryckta vi är och hur svårt vi har det. På gruppnivå, naturligtvis, så blir det alltid då vi generaliserar. Att ställa liv mot liv blir dock svårt eftersom ett liv är så komplext. Allt från kultur, klimat, DNA, hälsa, familjesituation – hur ska något som är bra för mig automatiskt vara bra för en kvinna i Yttre Mongoliet?

Jag är glad att jag blev just kvinna. Det finns inget högre värde i att vara man i mina ögon. Låt oss vara olika! Varför hyvla fram en form som tar bort våra speciella karaktärsdrag? Så fort det talas om ”sociala konstruktioner” och att barn själva ska få välja om de är män eller kvinnor blir jag modfälld. Det är som att kvinnokampen har slagit över. Manliga och kvinnliga attribut är något annat. Fritt fram för feminina män och manhaftiga kvinnor. Fritt fram för kvinnor som Oprah, som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. Fritt fram för män som satsar hårt på karriären och väljer bort barn. (Det är ingen rättighet att ha barn – vissa får inga fast de är ytterst kompetenta eller att ha en relation till sina barn – det är något man förtjänar.) Fritt fram för människor som har möjlighet att välja att jobba med något som de brinner för! (Kom då ihåg att lika möjlighet inte är samma sak som lika utfall.)

Så ofta hör jag förhållandet mellan män och kvinnor beskrivet som en kamp. Själv ser jag det som ett pussel där vi kommer med olika pusselbitar som tillsammans skapar något ännu bättre än det vi kom med. Och på en arbetsplats tror jag knappast att det krävs att alla ska vara exakt lika bra på allting, så varför ska vi kräva det i våra förhållanden? Med tanke på att forskning visar att i princip alla överdriver sin egen insats då de blir tillfrågade hur mycket de gör i en relation jämfört med sin partner så bör man kanske lägga upp skavet på bordet innan man ältar sönder sitt förhållande. Saker kan nämligen ta väldigt stora proportioner om man låter dem växa i gödslad jord!

Vart är världen på väg? Ju mer vi talar om sociala konstruktioner, desto mer uppför sig människor som djur. Blotta en hals så hugger någon. Ju mer det hyvlas, desto mindre förståelse finns det för sådant som är olikt. Det talas om mångfald, men strävas mot enfald. Just det gör mig lite missmodig då jag tänker på framtiden. Har vi inte kommit längre, liksom? Hur som helst. Ha en härlig kvinnodag, du!

05 mar

Promenad mellan mina favoritställen.

Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.

Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.

När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?

Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.

03 mar

Vart är du på väg?

Är du en sån som längtar efter att få se vad som döljer sig bortom krönet, eller är du en sån som tar din tid och ofta vänder dig om? Idag har jag hört historier som fått hjärtat att gråta och magen att knyta sig. Livet är inte alltid lätt och ibland hade det varit bra med en extra vägvisare. ❤️

22 feb

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

08 feb

Här är det mörkt och kallt…

… men nere i vardagsrummet har vi det varmt och skönt tack vare kaminen. Jag vill ju inte vara sån, men jag tar annars tacksamt emot uppmaningar som denna: Låt bli att dammsuga för att hålla nere elförbrukningen! Skämt åsido… Oljekraftverk dras igång, kolkraft importeras, men vad ska vi göra då kärnkraften avvecklats? Jag har inte satt mig in i energifrågor sedan jag undervisade på högstadiet för tio år sedan, men nu känner jag att det är dags igen. Den här frågan börjar ju röra upp en del tankar. Hur ska egentligen alla kommande elbilar och laddhybrider försörjas med el? Ska tillgången till uppvärmda hem bli en ny klassfråga? Och hur ser det ut med forskningen om kärnkraft där denna har fortsatt utvecklas?

Jag vet att min man anses vara typ koko många gånger då han varnar för konsekvenserna av olika beslut. Han säger själv att hans förmåga att förutse framtida skeenden är både en välsignelse och en förbannelse. (Mest illa går då då han försöker sig på ”Svenssontänkande”, alltså att helt enkelt göra det som känns bra i stunden…) Faktum kvarstår. Det är lite skrämmande att se hur beslutsfattare också i höga positioner är så dåliga på helhetligt tänkande. I helgen hittade jag en artikel av Eli Göndör som jag tycker belyser denna problematik så bra! Artikeln Diagnos: ideologisk narcissism är väl värd en stunds läsande och begrundande. Det var ju precis den här diskussionen jag hade med min unga, politiskt aktive släkting häromdagen. Vi omges av en massa teorier som låter bra på papper, men som inte går att omsätta i verkligheten. I verkligheten följer nämligen inte alla spelreglerna. Alla passar inte heller att fylla platser i rollbesättningen, och vad gör vi med dem? Nej, det orkar jag inte tänka på. Jag går ner och fixar en kopp te istället! Kanske måste jag dra igång vedspisen först? Jag vet nämligen inte om vattenkokaren är på listan över godkända elektriska prylar att använda kvällstid.