11 okt

Undrar just vad Freud hade sagt om detta.

När dottern kom hem frågade jag hur hon hade haft det i skolan. Efter en diskussion om det sa hon att hon inte ville prata om sig själv längre och frågade hur jag hade haft det. ”Ett helvete”, svarade jag. Efter att ha övertygat henne om att hon inte var inblandad och att det inte var något som jag inte kunde hantera delade vi upp påsen från Hemmakväll som hon hade med sig hem.

Igår hade jag däremot en riktig toppendag. Jag vaknade supermegatidigt då mina små brorsbarn hade sovit över och fick några mysiga timmar med dem. Efter dagens studier hade jag möjlighet att hämta ut mina nya kulturtantsglasögon (de sitter jättebra och jag ser ju så bra med dem på), äta sushi med en av mina goa vänner som jag alltid lär mig något nytt av och slutligen marinera mig i körsång i Fredrikskyrkan under några timmar. Där hade jag ingenting att klaga på!

Själva kärnan i mig, hjärtat, består av en storasyster med stort rättspatos, någon som fått ta stort ansvar och som gjorde det som andra förväntade sig av mig under väldigt många år, en känslomänniska som ömsom lever i en drömvärld där musiken bär mig och ömsom i en värld där allt är perfekt sorterat och ordnat och där jag har kontrollen, tjejen som hade anorexia under delar av tonårstiden och som sedan dess mer eller mindre kämpat mot ätstörningstankar, en familje- och relationsälskande människa som ser en ny vän i varje människa jag möter.

Jag ser på världen ur ett annat perspektiv än de flesta jag känner. Ibland känner jag mig upplyst. Det är delvis makens ”fel”. Han är så tvärtemot mig som man bara kan vara och Jonathan Haidts bok The Righteous Mind fick mig att efter ett halvt liv tillsammans förstå hur vi kan se på världen på så olika sätt. Det är inte bara det. Jag har en bakgrund i en kristen tro som är väldigt fyrkantig (inget av Svenska Kyrkans flum där, inte). Jag har jobbat med många olika slags människor i olika samhällsklasser. Jag har levt på tre olika ställen i USA som bara delar samma språk, men där samhällsstrukturen och kulturen ser helt olika ut. Jag har läst mer än många andra om många olika ämnen. Jag har upplevt många av livets största utmaningar, antingen själv eller genom någon som stått mig mycket nära. Allt detta har format den som är jag idag.

Kanske är jag inte det minsta upplyst. Kanske är det jag som inte fattar när jag önskar att andra skulle försöka förstå? Har du tid så lyssna på den här intervjun med min idol Stina Oscarson. Hon framför på ett lysande sätt hur jag önskar att mina medmänniskor skulle förhålla sig till det som inte är med deras övertygelse överensstämmande.

När jag nu läser om psykologi på ett teoretiskt plan förstår jag somligt bättre och somligt blir snarare totalt obegripligt. Jag förstår helt intuitivt varför jag just nu helst vill krypa ner under mitt duntäcke med min godispåse och en bra bok. Igår lånade jag en bok av årets Nobelpristagare i litteratur, men jag är tämligen övertygad om att han inte är rätt man för jobbet. Nä, jag tror att jag bara gör mig iordning tidigt och förbereder mig på den härliga helgen som ligger framför mig! Imorgon åker jag nämligen till min gamla brevvän som jag har känt i över 35 år och som alltid gör mig lika glad! Tack fröken Kerstin för att du gav oss den här vänskapen.

08 okt

Folkhemmet, funkisen och allt fult i dess fotspår.

Idag lade min syster upp ett foto från stadskärnan i Nynäshamn på Instagram. Hon beskrev den inte direkt i positiva ordalag. Det fick mig att tänka på dokumentären När Domus kom till stan. Tyvärr verkar det inte som att man kan se den på Öppet Arkiv längre, men skulle du få chansen att se den så ta den! Inte för att det kanske gör dig särskilt glad, men ibland är det viktigt att påminna sig själv om att tänka till en, två och tre gånger innan man hastar in i den nyaste hajpen. Jag hittade klippet här nedan iallafall och det ger åtminstone en kort inblick i hur det gick till när Sveriges städer byggdes om i fulaste öststatsanda.

Ibland får man frågan om det finns någon historisk person som man hade velat träffa. Jag har många personer på den listan, men här kommer några: Arkimedes. Jesus. Drottning Kristina. Karl XI. Emma Smith. Selma Lagerlöf. Wilhelm Moberg. Någon av alla mina förfäder och förmödrar. Alla dessa hade varit intressanta att träffa på grund av det jag lärt mig om dem, men ännu mer på grund av det jag skulle vilja fråga dem om.

Sedan finns det två personer som jag verkligen skulle vilja ställa mot väggen: Gunnar och Alva Myrdal. Deras inflytande på hur vårt socialistiska Sverige ser ut idag var enormt och jag undrar egentligen hur många som är insatta i hur tongivande de var i så många av de politiska beslut som togs under ett halvt sekel… Det sjuka är att trots att vi ser de många baksidorna och bieffekterna av deras sociala ingenjörskonst så verkar de flesta svenskar ta för givet att det här sättet att leva är det enda rätta. Sverige är bäst! Den svenska välfärden öser vi ur pengabörsen Särimner och det finns ingen botten i den. Vi är godast, smartast och mest upplysta. Myrdalarnas steriliseringstankar behövs inte längre, vi väljer frivilligt att inte föda barn för att Moder Jord ska slippa överbefolkas. Vi är jämlikast, lyckligast och tryggast och vår egen Greta är världens nya frälsare. Amen.

Detta är naturligtvis ett inlägg skrivet med en ironisk penna, men tankarna bakom det är i högsta grad äkta. Jag lever ett gott liv som jag är mycket tacksam för och borde inte bekymra mig över andras val, men ibland rinner det över. Ha en fin dag! Imorgon lägger jag säkert upp en bild på vårt höstvackra land istället.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

23 sep

Gud hjälpe oss.

Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.

Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.

22 sep

Filosofiska lärdomar.

Jag älskar verkligen att studera igen! Jag lär mig något nytt varje dag och ibland får jag bara ord på något som jag redan vet.

“No man ever steps in the same river twice, for it’s not the same river and he’s not the same man.” Heraclitus

”Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger eftersom det varje gång är nytt vatten som rinner igenom floden.” Herakleitos

20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.

18 sep

Och ändå växer det…

Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.

12 sep

Vilka gränser har kärleken?

Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!

På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.

Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.

24 aug

Öppna upp ditt fönster.

Jag gillar att sova med öppet fönster oavsett årstid. Det funkar inte riktigt, men det är ändå något särskilt med att ha ett lagom varmt duntäcke som håller en varm medan huvudet hålls svalt. (Det svalare sommartäcket byts snart mot det lite tyngre och varmare vintertäcket när nattemperaturen gått ner lite till.) Gränsen mellan ute och inne blir mindre markerad när fönstret står öppet, naturligtvis med ett myggnät monterat. Naturen är ibland bättre med viss modifikation.

Det där med fönster är något jag ofta funderar på. Fönster används ofta som symbol i litteratur, film och konst. Bakom fönster döljs något hemligt, mystiskt, svårmodigt. Utanför fönster skiner solen. Där finns hopp, framtid, räddning. I verkligheten låter våra fönster oss ha kontakt med omvärlden samtidigt som de skyddar mot ljud, extrema temperaturer och oönskade gäster. De släpper in det livgivande ljuset och sprider det så vackert. Jag älskar att vakna upp i vårt sovrum med morgonljus! Det är den bästa starten på en dag. Jag älskar även skyddet jag känner då jag kan stänga fönstret då det regnar, stormar eller snöar. Att sitta och läsa i soffan under en filt medan regnet smattrar mot rutan är ett av mina favorithöstnöjen.

”Du vet aldrig vad som händer bakom andras stängda dörrar och fönster” är något jag försöker påminna min familj om. Det är så lätt att stå utanför och beundra illusionen av perfektion, särskilt i dagens sociala media-värld. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i någon annans liv. Var snäll, tassa försiktigt och behandla andra med medkänsla. Du vet aldrig vad de går igenom eller vad som händer i deras liv. Och glöm inte att då och då öppna ditt eget fönster och släpp in lite frisk luft, vädra ut det gamla och känn hur du fylls med nytt liv!