23 apr

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

23 apr

När önskningar om att göra rätt slår fel.

Är du en av alla som liksom jag älskar att elda i trädgården? Och som undrade om du hörde fel då du för ett tag sedan hörde att nu är det slut på det nöjet? Jo, för det där med att svenskarna dansar som bäst i klassen med att överlyda vartenda påbud som utgår från kejsar Europeiska Unionen fortsätter göra sig gällande. Jag trodde verkligen att det blivit fel någonstans, men nej. Här står det i svart på vitt att man inte ens får fixa egen valborgsbrasa utan att be om dispens (och huruvida den ges eller ej beror väl på vilket slags maktgalenhet ansvarig byråkrat sitter på).

2012 klagade svenskarna ofta på EU:s direktiv.

Spola fram till 2024 så ser du att svenskarna röstar ja till nästan alla EU-beslut.

En person i min närhet berättade en gång över hur nöjd hen är med den byråkrattjänst som ger henom mandat att sätta sig på personer som hen tycker har fel syn på det som denna tjänst hanterar. De telefonsamtal hen får ringa i tjänsten hade gjort mig illa till mods, hen uttryckte däremot att det känns bra att få knäppa vuxna människor på näsan. Jag har så svårt att hantera den sortens tjänstemän. Personer som läser in varenda liten bokstav i varenda liten paragraf och aldrig någonsin snälltolkar. Inte för att jag tycker det är trevligt med svågerpolitik eller ryggdunksundantag heller, men kan det inte finnas något slags gyllene medelväg där man försöker hitta bästa möjliga väg för att nå önskat mål?

Idag finns så många knäppa lagar att någon borde rensa upp i träsket. Ibland görs försök på betald arbetstid. Här har du ett sådant exempel (jag har inget med C att göra, men tror att fler liknande motioner borde skrivas när oegentligheter upptäcks). Ja, och sådant kan man ägna tankar åt om man blir liggande på soffan i lite för många dagar.

20 apr

FOMO-schlomo, skit i JOMO.

Här kommer ett inlägg skrivet med en brasklapp. Att jag har funderat mycket över just detta betyder varken att jag kan speciellt mycket om ämnet eller att jag kan trolla fram belägg för mina påståenden. Däremot har jag tagit reda på att uttrycken ”FOMO” (fear of missing out) kunnat beläggas i svenska sammanhang sedan 2016, medan ”JOMO” (joy of missing out) funnits med sedan 2018.

Det är lätt att konstatera att så fort någon lyfter fram ett ord, ett begrepp eller en rörelse så börjar arbetet från annat håll med att bestrida och försöka bevisa motsatsen. Vi människor behöver ifrågasättandet, ett samhälle utan motvallspersoner kan aldrig utvecklas. Somliga vill bara ägna tid och medel åt att känna sig exklusiva, andra har svårt att inte haka på senaste trenden för att slippa känna sig utanför. De senare har svårast med att hantera FOMO tänker jag. Rädslan att missa något som ”alla andra” företar sig eller har får det att skruva sig i magen medan hjärnan rusar med fakta om hur kört det nu är för en själv. Tid som kunde ha ägnats åt vila, utveckling eller att bara roa sig lite lagom läggs på att vara avundsjuk eller ett ändlöst scrollande för att hitta precis sammalika att ”klicka hem”. Det som är lite extra spännande är att de som vill känna sig exklusiva ofta är beroende av att en massa andra vill vara precis sammalika. Det uppstår en ohälsosam katt och råtta-lek som blir mer och mer giftig ju längre tiden går. För vad händer när själva FOMO-livet inte längre blir andras målbild? När det eviga klickandet läggs på någon annan, någon annanstans? Jag har svårt att tänka mig att den som blivit övergiven känner glädje över det.

FOMO kan ses som ett tillstånd där det ägnas mer tid åt att anpassa sitt liv än att faktiskt leva det. Att scrolla, söka, jämföra sig för att försöka hitta något optimerat, och att trots det uppleva att det som kändes fint eller mysigt helt plötsligt känns otillfredsställande eller otillräckligt. Att glömma att den man jämför sig har helt andra förutsättningar. Och att delta i spelet där det läggs upp en inkomplett och tillrättalagd bild av ens eget liv som bidrar till andras FOMO. Alla förlorar på det, inte minst våra yngre medmänniskor.

Är JOMO FOMO:s goda tvilling? Nej, det tycker jag egentligen inte. Detta begrepp betyder ”glädjen över att gå miste om något”. Det innebär att jag fortfarande behöver någon att jämföra mig med och bevisa att jag minsann har det fantastiskt trots att jag inte har det den jag jämför mig med. Det är ett i mina ögon onödigt begrepp som bara tillför mer stress. Jag ser nyttan i att vi gör oss meningsfulla i det stora sammanhanget istället för att hela tiden försöka få vårt eget ljus att skina starkare på andras bekostnad.

Jag gillar Arthur Brooks sammanställning av vad som visar sig leda till ett liv med större tillfredsställelse (ett så kallat lyckligare liv). Fokusera på att hitta detta i ditt eget liv, något som är nästan omöjligt utan att engagera dig i andra människor, hjälpa andra och sträva efter att göra livet lite bättre både för dig själv och för andra. I detta finns ingen plats för att hela tiden vara rädd för att missa en massa.

  • Sammanhang
  • Syfte
  • Mening

Jag har en sjukvecka bakom mig. Många timmar har gått åt att ligga på soffan och vad kan jag göra åt det? Ingenting! Nu mår jag bättre, om än inte hundra. Jag har missat en massa utan att ha varit rädd, men inte har jag känt någon glädje över det heller. Det som hinns med hinns helt enkelt med, det som missas kanske jag hinner någon annan gång? Annars får det vara så. Solen skiner här och fler blommor börjar visa färg: fritillaria, gullviva, tulpan och annat. Livet är grejt, som norrmännen skulle säga. Hoppas att du känner detsamma. Nu kämpar vi vidare!

12 apr

Tänkvärt.

Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.

Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

08 apr

Pris vare Jonathan Haidt.

Min familj är trött på två karlar som jag inte kan sluta tjata om. Den ene är trädgårdsmästaren John Taylor och den andre är socialpsykologen Jonathan Haidt. (Den där drängtjänsten här på gården är fortfarande ledig, John! Du får ingen lön, men vi fixar både mat och husrum. Och tänk vad roligt att få genomföra en massa utvecklande tankar från odlingsintresserade autodidakter.) Jonathan Haidts bok The Righteous Mind är en av få böcker som jag läst både två och tre gånger. Jag skulle önska att alla vuxna människor i västvärlden läste den, begrundade den och funderade över hur de själva funkar i relation till andra människor. Sedan skulle de börja omsätta sin nyvunna kunskap och vips, så skulle nog världen se lite bättre ut.

Alldeles nyss kom Haidts nya bok The anxious generation ut. Jag längtar efter att läsa den, men gissar att den kanske inte kommer att leda till annat än att göra mig ännu mer bekymrad än jag redan är gällande hur barn och ungdomar mår. Tänk vilka övergrepp vi vuxna indirekt har gjort på dem genom att i praktiken ge dem känslomässiga vuxenansvar i förhoppning om att ”inte göra någon ledsen” eller i tron att fri lejd till vissa arenor skulle göra dem gott… När man uppfostrar barn behövs lite ”good cop, bad cop”-tekniker, mycket ros-lite ris-tekniker, å ena sidan-å andra sidan-tekniker, hjälp att lära sig sätta hälsosamma gränser-tekniker, information om hur man guidar sig själv genom tonårens kaotiska känslolivs-tekniker, ja, helt enkelt (?) sätt att uppfostra barn som förhoppningsvis leder till att de en vacker dag vaknar som trygga och relativt stabila unga vuxna.

Vi är en familj som pratar mycket, ofta lägger allt från känslor till samhällsfenomen på bordet. Vi som föräldrar fattade inte vilken bomb vi satte i våra barns händer då de fick egna smarta telefoner och så småningom datorer i sina rum. Länge fick barnen bara använda datorer i allmänna utrymmen, vi hade en skärmfri dag i veckan, satte tidsgränser på vardagar och lite annat smått och gott, åtminstone tills de väl kunde anses vara vuxna. Alla tre barn har haft olika delar i den nya , digitala världen som de fått slåss med. Jag är bara glad över att de åtminstone kunnat tala om några av dessa med oss föräldrar, men förstår att det är mycket som vi inte har någon aning om. Som vuxen har jag haft mina egna utmaningar att hantera, detta är en fantastisk men samtidigt komplicerad värld att ta sig fram i.

Nu undrar jag om Haidts The anxious generation kommer att leda till att föräldrar får kraft att sätta gränser på gruppnivå. Jag var lärare i en klass där de andra föräldrarna brukade fråga ”Vad har Susannas (fingerat namn) mamma bestämt?”. Denna mamma vågade sätta gränser, men ansågs tydligen också vettig nog att inte ha överdrivet snäva sådana. Jag har alltid uppmuntrat barnen att använda sig av mig som ”den stränga föräldern” om de känt sig obekväma med att göra något i grupptryckssituationer. ”Nej, jag får inte för mina föräldrar” kan vara hjälpsamt nog utan att sagda föräldrar faktiskt tagit något beslut. Tänk då om föräldrar på gruppnivå faktiskt ställer sig enade och säger ”de andra får kanske x, men vi har tagit beslut om att ni inte får det”.

Här kommer också tankarna om att presentera fakta i rätt tid, att inte tro att barnen blir vuxna för att man pratar med dem som vuxna eller låter dem agera på känslor som om de vore vuxna. Hur många går inte i terapi för att deras föräldrar använt dem som snuttefiltar och dumpat sitt vuxna känsloliv i deras knä? Och vad händer när vi vuxna inte vågar sätta gränser alls gällande somligt, men sätter orimliga gränser gällande annat? Jag brukar ju länka till Clara Lidströms blogg och gör det här också. Hennes inlägg från påsklovet visade otroligt vackra bilder och gjorde mig alldeles varm i hjärtat, men i kommentarerna var det några föräldrar som tyckte att detta påsklov verkade utspela sig i ett parallellt universum. Kommentatorernas barn hade suttit inne vid datorn hela lovet medan Claras barn bl.a. hade åkt skidor, läst och ritat. Clara: ”Det är väl ingen naturlag att barn måste sitta vid en skärm och spela hela påsklovet? Om man begränsar deras skärmtid får de hitta på andra saker 🙂” Hon har förut lyft att hennes barn också kan bli tjuriga när de inte får tillgång till skärmarna, eller när de fått för mycket tid, hon har koll. Vi vuxna funkar ju likadant! Det är verkligen ingen mänsklig rättighet att få fri speltid vid datorn, att ha telefonen liggande bredvid sig hela natten, att scrolla tutorials i timmar eller att få en platta i händerna så fort man blir rastlös.

Jag vet att ungdom och nytänkande har seglat upp som något slags ideal framför erfarenhet och det som väl kan kallas visdom. I det här fallet bönfaller jag dock den unga vuxenvärlden att agera, göra om och göra bättre än vad vi gjorde då vi ännu inte visste konsekvenserna av vårt handlande! Recension av The anxious generation kommer så fort jag läst den. Lev väl!

03 apr

Dags att snälltolka!

Det är april, väderappen har varnat för snö i minst en vecka och jag hade ont i pekfingret igår. Hur kunde jag ens bli det minsta överraskad då jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse? Det första jag kände var besvikelse, sedan slog det genast om till att jag blev jättetacksam över att vi fick ett sådant fint arbetsväder i lördags i Klackamåla! Tänk om vi hade haft en sådan här dag då? Istället räckte det med kortärmat underställ, långärmat underställ och militärskjorta/vindbyxor – vilken grej!

Just nu får vi följa upp många av de gamla Gift vid första ögonkastet-medverkandena i ett återföreningsprogram. Det är ändå spännande att flera av paren fortfarande är gifta och till och med har barn tillsammans. Tillräckligt många för att experimentet ska antas vara lyckat? Arrangerade äktenskap med parter som blivit utvalda med omtänksamhet av släktingarna borde rimligtvis funka på samma sätt och jag vet att det finns många sådana äktenskap som funkar hur bra som helst. Hur som helst, i detta märkliga men intressanta program har jag hittat ordet snälltolka. Att tolka betyder att översätta, göra begripligt, uttyda, klargöra, förtydliga osv. Det handlar om att förstå något bortom det som sägs eller görs. Att snälltolka ser jag som ett sätt att inte direktöversätta att något sägs eller görs för att specifikt såra, att inte lyfta en händelse ur sitt sammanhang utan att ta hänsyn till någons ”ryggsäck”, att lägga märke till även små förbättringar där någon inte räcker hela vägen fram…

”Alla är idioter”-dagar svallar känslorna hos mig och jag inser att det är dumt både för min egen skull och för mina medmänniskors att ta stora och viktiga beslut, eller kanske ens att ha särskilt många sociala interaktioner. Nu råkar jag vara ganska jämn i humöret, men jag märker strax efter att jag har vaknat om mina hormoner har bestämt sig för att spela flipper i mitt känsloregister den dagen. Är det en sådan dag måste jag anstränga mig för att bete mig trevligt och det där med att snälltolka andra känns sanningen att säga riktigt svårt. Det verkar som att de kvinnliga hormonbalanserna är mindre förutsägbara, eller mer varierande, än de manliga. Istället för att låtsas som att det inte är så tänker jag att det är fint om mina familjemedlemmar snälltolkar mig dessa dagar och att den med själva flipperspelskänslorna (jag) verkligen gör en medveten ansträngning för att snälltolka från sitt håll.

Snälltolkning är inte ”modus operandi” (tillvägagångssätt) för alla, varken i relationer eller allmänt i livet. Du känner igen de människor som verkar vara oförmögna att snälltolka. Folk som är lättkränkta och alltid redo för slagsmål, verbalt eller fysiskt. Folk som gillar att tycka till om än det ena och än det det andra, men som inte ger andra samma privilegium. Folk som ser det sämsta i andra utefter teoretiska protokoll. Folk som ser enskilda handlingar som krigsförklaringar i alla situationer. Folk som orsakar socialt trafikkaos genom att lura ut sina medmänniskor på svartis och sedan stå beredda med strålkastare och mistlur för att göra alla andra medvetna om hur dåliga chaufförer dessa stackars medmänniskor är. Folk som helt enkelt verkar tycka att världen inte är en plats för snälltolkningar.

Det finns anledning för oss alla att ta ett steg utanför oss själva och se hur vi egentligen hanterar livet utefter andras perspektiv. Är det något ”gift vid första ögonblicket”-medverkande verkar vara överens om är att de alltid har lärt sig enormt mycket om sig själva efter att ha tittat på situationer genom kamerans ögon i efterhand. ”Jag förstår att andra tycker att jag är en idiot.” ”Jag kunde verkligen ha hanterat våra konflikter på ett snyggare sätt.” ”Jag ser två personer som inte är redo, som behöver jobba mer med sig själva innan de kan hänge sig åt någon annan.” ”Jag var så rädd där, jag kände mig attackerad.”

Snälltolkning ska dock inte överanvändas. Det är ingen som mår bra av det. Vi behöver ge och ta i en relation. Det är inte meningen att en partner ska ha utrymme att bete sig illa om och om igen medan den andra trampas på, körs över, eller, en av de värsta anklagelserna i en relation, behöver be om ursäkt för att ha ”framkallat” ett sunkigt beteende hos den andre. Med det sagt så anser jag att väldigt många skulle må bra av att lära sig snälltolka mer än hur det ser ut nu. Och nu ska jag gå ut i snöstormen för att sedan riktigt kunna njuta av golvvärmen i badrummet!

27 mar

Om moraliserande.

Jag låg i sängen och funderande över moralisering, innebörden i detta ord och vad det betytt för mig att vara en person med starka personliga övertygelser som inte alltid har gått i linje med konsensus i den miljö jag har befunnit mig i. Som konflikträdd tonåring var jag inte alltid modig nog att stå upp för mina övertygelser, men med tiden har jag gått till att vara en person som förstår att olika aspekter borde lyftas i en diskussion för att den ska gå framåt. Sverige är ett land där vi har en teoretisk värdegrund som skiljer sig i mångt och mycket från många andra kulturers samtidigt som vi verkar bära på en kollektiv allergi mot att öppet stå för många av delarna i denna värdegrund, medan andra delar står med i allt från styrdokument på vartenda universitet till skolplaner.

Under nittonhundratalet började ordet ”moraliserande” användas med en nedsättande betydelse. Det ansågs allt mer ofta vara klandervärt att lägga sig i vad andra ser som rätt eller fel. Att vara moraliserande kan till exempel innebära att hävda rätt och fel som inte står med i den uttryckta eller tysta värdegrunden. Om rätt (eller fel, haha) ”någon” kan bli sårad får varken vetenskapliga bevis lyftas eller fakta presenteras. En kompis satte ord på hur det kan gå till. ”’Vi pratar inte om det’ sägs aldrig hemma hos oss, men vi vet alltid när mammas blick säger just detta och det säger den ofta. Det gör att vi sällan eller aldrig har några värdefulla diskussioner.

Då kommer vi fram till hur mina tankar fortsatte där i morgonsolen i sängen. Hur ska vi som samhälle kunna komma framåt om inte målet är att det ska bli bättre för alla, utan mer att folk är ute efter att vinna ett munhuggande? Hur funkar ett samhälle där det inte får uttryckas viktiga rätt och fel som ”någon” skulle kunna bli sårad av? Ett samhälle där det sätts likhetstecken mellan uttryckta rätt-och-fel och moraliserande? I ett äktenskap har man möjlighet att lämna sin partner om man känner att värdegrunden inte längre är stadig nog att stå på, men gemensamma barn, bostad, gemensam historia och annat gör att det blir väldigt krångligt och att bryta upp är inte alltid det bästa valet. I rätt tid och med två villiga parter kan det vara mycket värdefullt att diskutera sig fram till en ny värdegrund, men där finns också chansen att trycka på att vissa rätt-och-fel inte är förhandlingsbara om det ska gå att fortsätta framåt tillsammans. Då behöver en partner kanske anpassa sig. Och så gick mina tankar denna morgon. Sedan suckade jag lite, för jag känner att många vettiga människor verkar ha moraliska kompasser som är svårt påverkade av starka magneter och därmed inte funkar. Men så får det vara just nu.

20 mar

Tänka, tänka, tänka.

Jag är inne i något slags fas. Vad för fas? Kommer jag här och kommer med konstiga idéer och märkliga påståenden? Jag vet inte vad denna fas egentligen innebär rent praktiskt, men jag vet att jag kommer att se på denna period i backspegeln med intresse. Somliga dagar, veckor och månader kommer och går utan vidare reflektioner gällande helheten. De senaste månaderna, det senaste halvåret, har dock gett utrymme för något helt annat. Tankarna har kanske inte varit omvälvande, men de har varit ständigt närvarande. Jag har fått kontakt med döden. Mest mentalt, men även bokstavligt. Det ändliga i att ha en kropp, att jag verkligen vill fortsätta vara med! Jag har tänkt mycket på min vän som gick bort för drygt tio år sedan, på en liten familjemedlem som aldrig fick se dagens ljus, sett en bekant i min egen ålder snabbt gå från diagnos till död, flera i bekantskapskretsen och i storfamiljen har cancer och andra svåra sjukdomar. Det jag känner starkt är att jag inte vill leva som att döden flåsar mig i nacken, i rädsla. Jag vill leva med världen för mina fötter, möta vardagen med tacksamma ögon, se fröer gro, blommor blomma och grönsaker dras upp ur jorden. Jag vill på riktigt våga säga ja till det som är viktigt och släppa taget om sådant som slösar min tid. Det kan vara tankar som dränerar men också människor, appar och hälsoproblem som jag själv orsakat. Jag har mestadels känt mig mycket förnöjsam i flera år, men jag tror att denna ”fas” kommer att öppna upp ännu en positiv livsdimension.

När jag gör en sammanfattning av allt som hänt från 1 januari till 31 december kan jag vanligtvis konstatera att något extra spännande, stort eller för evigt omvälvande har hänt, oavsett år. Går jag bakåt skulle det t ex låta så här. 2023 var ett år då vi i storfamiljen fick möta stor sorg, men det var också då mitt senaste lilla underbara syskonbarn föddes, jag blev mormor och fick ett växthus som gav planttanten ny energi. 2022 gifte sig lillastesyster, vi fick så många härliga stunder i Bredavik, kunde äntligen fira med härlig fest att vår äldsta dotter gifte sig mitt under pandemin och systersonens bröllop i Skottland bjöd på både relationsfest, överväldigande naturupplevelser och glitterparty. 2021 var stora studentåret, jag kände bokstavligen den positiva förändring som hände i kropp och knopp och även om mycket fortsatte handla om Covid-19 började vi känna att det kanske fanns ett vanligt liv på andra sidan. 2020 – pandemiåret som var så fruktansvärt för många. Inte lätt för mig, men vi hann framföra Händels Messias precis innan Sverige stängde ner och sedan hade jag all tid i världen att läka från allt som hänt året innan medan maken fyllde 50, äldsta dottern gifte sig i vår lada i ett minibröllop, yngsta dottern tog studenten, jag fyllde 50 och yngsta dottern fyllde 20. Mycket märkligt år. 2019 var så jobbigt fysiskt och mentalt att jag fortfarande får rysningar bara jag ser året skrivet, men det som hände i den processen ledde till att jag började läsa till samtalsterapeut, ett av de absolut viktigaste besluten i mitt liv. Tack 2019! (Exponeringsterapi, hehe.) Och sådär fortsätter det. Både bakåt och framåt.

Jag fortsätter skölja ur det smutsiga. Lägger mitt liv i blöt i bikarbonat och citronsyra och ser skiten som inte riktigt syntes med blotta ögat lösgöra sig och göra vattnet gulgrumligt. Min livsväv kommer fortfarande ha fläckar som inte går bort, vars sammansättning jag ännu inte hittat fläckborttagning för. Allt det smutsiga som försvinner kommer jag dock inte att sakna. Kanske lite, förresten. Det är så lätt att vänja sig vid att saker och ting ser ut på ett visst sätt, jag kanske inte riktigt känner mig hemma i allt det rena? Eller så inbillar jag mig bara att den här processen kommer att rengöra på ett synligt plan. Det kanske bara blir så att det känns bättre, att smutsen är tung att bära runt på även om den inte syns så mycket? Vi får väl se.

18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

  • huvudvärk
  • matsmältningsproblem, såsom ont i magen
  • sömnlöshet
  • ångestpåslag
  • depression
  • högt blodtryck
  • hudproblem, exempelvis eksem
  • hjärtinfarkt
  • stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?