06 feb

Var vid gott mod, kära med-lantis.

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

05 feb

Avundsfrisk, rätta dig i ledet och alla är idioter.

Efter en väldigt lång natts sömn vaknade jag utan huvudvärk, men med kettlebellträningsvärk. Jag har ”gärna” ont av träningsvärk, det är åtminstone tecken på att jag gjort något vettigt. Jag kommer i princip aldrig ihåg vad jag drömt, men i morse var jag i något slags gränsland där jag åtminstone måste ha varit nära min hjärnas mest upptagna neuroner. Jag hade så många tanketrådar igång! Ovanligt för någon som är så ensidig i sitt tänkande. Då menar jag inte att jag bara tänker på samma sak hela tiden, utan snarare att jag tänker jättemycket och ofta, men fokuserat på ett ämne i taget.

  • Min systers ord avundsfrisk blommade för fullt. Jag tänkte på alla som jag unnar härliga upplevelser, upplevelser som jag inte hade haft något emot att vara delaktig i själv. Det finns inget vackert i avundsjuka, även om inte missunnsamhet per automatik är inkluderat i det. Med ordet avundsfrisk klargörs det dock väldigt tydligt att det rör sig om något man gärna vill uppnå eller ha utan att framstå som girig eller avig. Avundsjuka kan vara en stark drivkraft för somliga personer, mig drar denna känsla bara ner i geggamoja. Avundsfriskhet kan däremot ge mig tips att hänga upp min framtid på.
  • Kommunism är ondska förklädd i godhet. Just avundsjukan verkar göra det omöjligt att dela lika. Ambition är inte per automatik lika med maktgalenskap, men jag undrar varför det ofta anses vara bättre att vara lat än ambitiös. (Dra funderingen till sin spets så kanske du ser samma som jag.) Tanken väcktes säkert av att en körkompis undrade varför jag engagerar mig så mycket i det som jag kallar trivsel för kören. Hen tyckte att jag skulle ge andra fler uppgifter (vi är redan en kommitté med mycket kompetenta människor). Jag funderar på att föreslå att hen får bli trivselansvarig, hehe.
  • Varje morgon gör jag exakt samma sak: fyller på vattenkokaren och sätter igång den, går på toa och förbereder sedan mitt te, oftast Yogi eller Pukka, aldrig svart eller grönt te. Jag dricker det med iKaffe (lite tjockare havremjölk) och tycker det är lika gott varje gång. Just idag vaknade jag dock i varm choklad med grädde-mode. (Det blev för övrigt ingenting med det.) Hela mitt sinne var uppfyllt av mjuk och len choklad. Jag är alltså ingen direkt chokladmänniska. Nu låter det som att jag inte gillar choklad och det är helt, helt fel. Jag älskar mörk choklad och tackar inte nej till den ljusa sorten. Däremot hade det känts mer naturligt att hela mitt sinne var uppfyllt av lakrits eller kanske perfekt stekt halloumi.
  • Läste en artikel om Brené Brown precis innan jag somnade, så kanske var det inte så konstigt att uttrycket ”alla är idioter” dansade framför mina ögon. Dock var det denna gång ej knutet till känslan som brukar tillhöra, den då jag vill flytta till en öde ö och överge mänskligheten och dess märkliga egenheter. Nej, idag kan jag sitta lugnt i båten. Jag fortsätter tro det bästa om folk. Varför sänka mig till en nivå där jag inte vill uppehålla mig? Jag förväntar mig att alla gör sitt bästa och somliga har inte större kapacitet än att kissa sina medmänniskor på skorna. De har liksom aldrig lärt sig att bli rumsrena.
  • Det sista jag kan komma ihåg från drömmarnas land var ett par byxor som ligger vid symaskinen och ska läggas upp. Hundtandsmönstrade i svart och vitt, alldeles för coola för mig. Men just därför ser jag fram emot att ta på mig dem! Varför ska jag rätta mig i ledet? Har jag inte gjort det nog i mitt liv?

Med detta får jag önska dig en fin söndag. Det tänker jag ha!

02 feb

På väg.

Flygtur helt utan skam. Ren glädje, så fri där uppe i hörnet på vardagsrummet i vårt trygga hem. Maken önskade sig ett flygplan i julklapp och jag bangar inte en utmaning. Gillar också denna vän! Propellern där framme har försvunnit på vägen, men det går bra ändå. För mig får flygaren i julklappsplanet symbolisera hur livet ser ut. Det är bra att ha tydliga mål, men att vara öppen för att målbilden kan ta sig egna uttryck och leda till något som inte riktigt liknar det man såg för sitt inre ger en extra dimension till livet. Idag drömmer jag, drar upp riktlinjer och försöker fokusera på sådant som inte är roligt, men viktigt.

31 jan

Det är KÖRT! Eller?

Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:

År 500

År 1000

År 1284

5 april 1534

År 1600

År 1914

20 augusti 1967

År 1975

Juli 1999

1 januari 2000

21 december 2012

År 2016

Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).

Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?

20 jan

Att äta för att leva gott och att ge varje människa förutsättningar att leva ett gott liv.

Jag följer Ann Fernholms arbete med stort intresse. Det är inte jätteofta jag lär mig något nytt, men hon påminner ständigt om hur klurig livsmedelsindustrin är. Kanske inte lika klurig som medicinindustrin (den som i folkmun kallas ”Big Pharma”), men näst intill. Jag är en godtrogen människa. Säger någon att de vill mänsklighetens bästa så vill jag tro på det. Problemet är bara att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta människor är ganska egoistiska. Särskilt då medmänniskor förändras till ”någon där långt borta”. Om ens kunder inte är individer utan siffror i statistiken behöver en inte direkt förhålla sig känslomässigt till vad som kan hända på individnivå efter att kunderna har köpt ens produkt.

Hur kan det då se ut? Jag har en produkt som jag verkligen gillar och vill gärna få ut den till försäljning. Det gäller att göra produkten attraktiv till smak och utseende, och som bonus kan vi lägga till lång hållbarhet och transporttålighet. Naturligtvis vill jag inte förgifta mina kunder. Då kommer de inte tillbaka för att köpa mer. Den ultimata kunden är någon som verkligen gillar min produkt och fyller på sitt förråd då och då. Steget är dock långt mellan förgiftning och ”kanske inte särskilt bra för människor”. Detta innebär att många produkter som säljs innehåller tvivelaktiga tillsatser och ingredienser som i förlängningen kan vara direkt skadliga.

En av de där tvivelaktiga tillsatserna som är godkänd här i Sverige är karragenan. Här kan du läsa om resonemang kring varför det fortfarande används, men i kommentarerna kan du också läsa om karragenans baksida. Jag har själv valt att inte äta produkter med karragenan, andra får göra som de vill.

Att läkare nuförtiden föreskriver rörelse istället för piller är intressant. En fysioterapeut i min närhet säger att han alltid blir lika förvånad då hans patienter/klienter kommer tillbaka och har gjort det som har blivit föreskrivet. Det verkar vara betydligt lättare att få människor att äta tabletter två gånger om dagen än att utföra en femminuters rörelsesession lika många gånger. På nära håll har jag sett hur svårt det är att få en deprimerad person att göra det som är till bäst hjälp: sova rätt, äta ordentlig mat, röra sig (gärna i naturen) och umgås med människor. Istället tar man gärna till det som känns bäst: vända på dygnet, äta skräp, hålla sig undan människor och ”låsa in sig” i sitt rum.

Jag har intresserat läst Robert Plomins bok Blueprint. Han pratar om hur vi kan dra nytta av att känna till vårt genetiska arv. Det ska inte alls användas till stämpling av människor, utan som ett redskap att veta hur vi redan från tidig ålder kan lära barn att navigera livet. Ångest, depression, beroendeproblematik osv ligger till stor del i våra gener. (Ingen anledning till upprördhet, vi bär alla på olika slags ”paket”.) Han vill helt dra sig bort från ”diagnoser”, utan visar istället att olika typer av personlighetsdrag leder till olika typer av beteenden. Istället för att säga ”många som sitter i fängelse har ADHD” ger det bättre förståelse för vad problemet egentligen är om man säger ”många som sitter i fängelse har problem med impulskontroll och koncentrationsförmåga”.

Följande gäller för Ritalin, den medicin som ofta föreskrivs till personer som fått diagnosen ADHD: ”Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.” Dessutom står det klart och tydligt att medicinen ska kombineras med utbildning och olika typer av terapi. Sannolikheten för att barnet har minst en förälder eller nära släkting med liknande personlighetsdrag är mycket stor. Det bästa för barnet vore väl då att tidigt fokusera på hur dessa personlighetsdrag ska hanteras och anpassa omgivningen till barnet? Idag medicinerar vi istället barn för att få dem att passa in i en omgivning som inte på något sätt gagnar deras utveckling. Jag är inte imponerad.

Kanske känner du dig mest sugen på en påse chips efter den här harangen? Jag vill istället tipsa om listan på grönsaker i säsong. Med denna kunskap i ryggen kan du både ge dina smaklökar, din kropp och din plånbok lite kärlek. Lev väl!

18 jan

Bättre och bättre dag för dag, men lite deppigt ändå.

Jag fortsätter följa SGU:s rapporter med stort intresse. Nivåerna på våra små magasin här nere i söder är nu mycket över de normala, och även de stora magasinen har äntligen normala vattenstånd. Det finns dock fortfarande ställen runt vårt avlånga land som behöver fyllas på rätt rejält. Så är det. Upp och ner, fram och tillbaka. För lite hos somliga, för mycket hos andra. Få är nöjda och många är oroade.

Tänk att också regnet speglar samhället och hur olika personer funderar över för lite, för mycket och vad som egentligen är lagom eller ”rättvist”. Vi har i sanning intressanta tider framför oss och det gäller att fundera över hur vi lever och vad vi prioriterar. Att se längre än vad näsan räcker är ingen vanlig egenhet hos folk och många verkar ha vaknat upp från sin fina dröm och undra varför allt känns så galet och vad det egentligen är som skakar om deras trygga tillvaro. Det är synd om människorna.

11 jan

Om att se längre än näsan räcker.

Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.

Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?

Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?

09 jan

Tankar runt sådant man ger bort.

Jag hade lite slötid framför datorn under mellandagarna. Då passade jag på att rensa bland mina bokmärken och märkte att det bara finns en handfull av ”mina” bloggar kvar som ens presenterar nytt material. Minnet börjar svikta och dessvärre går det inte ens att skaka fram de där jag alltid läste då barnen var små. På den tiden var det mest bara pysselbloggar av olika slag, mycket scrapbooking. Flera av mina amerikanska favoriter har antingen lagt av eller blivit försäljare (tråkigt med säljvinkel på alla inlägg och inte alls något jag gillar att lägga min tid på), några har blivit kortmakare och åter andra har vinklat sig åt inredningshållet. Bloggen är ett så trevligt sätt att ta in text och bild, inte samma hets som i exempelvis Instagram (fortfarande så nöjd över att inte lägga tid där). Rörligt bildmaterial med eld i baken som direkt går över i något nytt lika icke-givande (YouTube shorts och Facebook vad-de-nu-heter) gör mig galen, Tik-Tok har jag inte och kan inte uttala mig om. Hur som helst, Sofia Woods blogg läser jag ibland och beslut togs om att den fick vara kvar på listan. Jag passade på att gå igenom de andra Elle-bloggarna, men inser att det inte finns mycket där för mig. Däremot började jag fundera runt gåvor, för jag såg flera presentera sina julklappar i de olika bloggarna där. Dessa var mer eller mindre ”sådant som jag länge velat köpa” eller ”sådant jag sneglat på länge”, alltså något som på förhand var bestämt av gåvotagaren, inte gåvogivaren.

I år jobbar jag som sagt på mina RUTIN:er. Bara en i taget för att det inte ska bli ohållbart, just nu dagboksskrivande varje kväll. Tankarna rör sig dock mycket runt sådant som jag önskar att jag hade rutin på. Flera önskerutiner är sådana som redan funnits i mitt liv under någon eller några perioder. Att ha bra koll på dagar att uppmärksamma var en sådan, och i samband med det var jag också mycket bättre på att ge gåvor. Dit hade jag gärna kommit igen! För att det inte ska bli en stor kostnadsfråga gäller det dock att ligga i framkant och vara bättre på att uppdatera presentlådan. Dessutom är det svårt att köpa grejer på folks ”köp det här till mig”-listor om man räknar med rimliga summor. Min gåvobudget har stramats åt i takt med att levnadskostnader ökat så dramatiskt, så om jag ska kunna ge bort grejer till fler personer behöver jag tänka om. Second hand är toppen tänker jag, liksom ätbara gåvor och ex. kökshanddukar på utförsäljning. Om nu personen som får gåvan inte uppskattar den får det stå för den. Frågan jag ställer mig är vad en gåva är och vad jag kan förvänta mig som gåvogivare.

Rent juridiskt gäller följande: ”En gåva är när du ger en annan person en sak eller någon egendom utan att få något tillbaka i utbyte för det. Om vi klär det i juridiska termer innebär det att du överför din äganderätt för något till en annan person utan att få någon ersättning för överföringen. Utgångspunkten är att gåvan blir giltig i samband med du lämnar över saken till den som ska ta emot gåvan.” Det står ingenting om att gåvotagaren behöver bli glad eller tacksam. Det står ingenting om att gåvogivaren måste ge något som säkert kommer att uppskattas, men det är lätt att räkna ut att man känner sig extra glad om man får en gåva som någon tänkt till lite runt. Det står ingenting om gåvotagaren ska bli överraskad eller överväldigad. Det står bara att gåvogivaren ger något utan att få något tillbaka.

I forskning om altruism, alltså att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, visar det sig att det i princip är omöjligt att vara helt osjälvisk. Det känns helt enkelt bra att hjälpa till där det behövs! Att tvingas hjälpa eller kanske känna sig tvingad att ge något som sedan inte uppskattas lägger sig däremot gärna som en klump i magen. Summa summarum konstaterar jag att svaret på vad en gåva är blir olika beroende på vad jag förväntar mig efter att gåvan har överlämnats. Är jag nöjd med att gåvotagaren varken blir glad eller tacksam, eller kanske till och med visar missnöje över att hen uppenbarligen inte fick något som uppskattades, då funkar det att ge bort vad som helst. Personer är så olika. Somliga blir tacksamma för allt de får, andra blir inte ens nöjda då de får något de önskat eftersom de gärna hade velat få ännu mer. Vill jag däremot garantera mig om att gåvotagaren blir någorlunda nöjd gäller det att välja säkra kort. Då gäller det att vara lite om sig och kring sig, kanske lägga på minnet vilket godis de gillar, om de är personer som bränner många ljus, om de gillar upplevelser (en eftermiddag på promenad på ett nytt favoritställe är en gåva så god som någon) eller om de kanske samlar på något. Att ge bort dyra saker som folk har väldigt specifika preferenser runt kan vara svårt, men finns det en väldigt utpräglad stil hos den som ska få gåvan är det lättare att kunna överraska. Hur tänker du runt detta? Vad är en gåva?

03 jan

Den som spar, den har…

… men inte lika roligt. Eller hur var det nu igen? Förra året städade jag upp bland våra utgifter i samband med alla varningar om tuffare tider. Sa upp abonnemang som inte kändes nödvändiga, funderade över om det gick att omförhandla kontrakt och började göra planer på hur vi bäst sparar. Jag är så tacksam över min uppfostran som lärt mig att vara försiktig med att spendera pengar som inte är mina (studielån och huslån undantagna), men förstår att detta inte är något som alla lever efter. Under lång tid har jag förskräckts över yngre förmågors vanor att leva över sina tillgångar. Inte är det bara yngre personer som lever så heller, jag vet personer både i min ålder och äldre som aldrig kommer igen, utan knappt håller sig över vattenytan år efter år. Det sägs att det blir svårare att få ordning på sin ekonomi ju äldre man blir. Skuldberg växer och inkomsterna växer inte i samma takt.

”Knappt tre procent av alla unga vuxna i åldersgruppen 18–25 år i Sverige hade minst en obetald skuld hos Kronofogden i slutet av 2021. Det är en liten minskning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Däremot har den sammanlagda skulden ökat under samma tid, från 1,15 miljarder kronor till 1,56 miljarder kronor. Det visar en ny analys från Kronofogden.” Det där är alltså fakta från Kronofogden, men det säger ingenting om alla avbetalningsplaner och krediter som sköts och inte heller säger det något om dåliga buffertar eller icke-existerande sparade månadslöner (tre sparade sådana rekommenderas).

Jag undrar hur det ser ut för alla hemägare efter den här vintern. En person i min närhet sa: ”vi firade när elräkningen då den bara var på 12 500 kr istället för de 15 000 vi hade förväntat oss”. Vem hade trott att 12 500 kr i elräkning skulle vara något att fira?! Här hemma har golvvärmen i badrummet stängts av och alla element står fortfarande kalla. Det eldas för fullt istället. Sanningen är att jag inte alls fryser ens på övervåningen där det är lite svalare. Vi människor är ändå rätt anpassningsbara och glömmer fort hur det varit, både bra och dåligt. Kommer vi att gå smartare ur det här, eller kommer den påtvingade sparsamheten bara leda till ett uppdämt behov att göra av med pengar? Vad händer om uppgivenheten blir för stor? Hur kommer det att påverka hopp och lust i vårt samhälle?

02 jan

Funderingar runt vem som anses vara ”tillförlitlig källa”.

Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.

Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.

Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.

Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.

Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.