18 okt

”Enough. Enough now”.

Livet består av många stunder av att nöja sig med, något som ligger långt bort från det varma förnöjsamhet eller att faktiskt vara nöjd. Man nöjer sig med grejer som funkar okej, man nöjer sig med halvtaskiga relationer, man nöjer sig med tråkiga jobb, man nöjer sig med oinspirerande boenden, man nöjer sig. Ja, man nöjer sig med rätt mycket. Man kan också nöja sig trots avsaknaden av något. En sviktande hälsa. En riktigt nära vän. Tillgång till viktig information. Praktiska verktyg. Man nöjer sig.

Vi har varit riktigt nöjda med våffeljärnet som inhandlades till en våffelfest i mars 2001. Detta våffeljärn har presenterat många goda våfflor genom åren. Den senaste tiden har det dock visat tecken på att inte må så bra. Det blev trist för några månader sedan då vi hade min goda vän och hennes son på besök och de första våfflorna fastnade i järnet. Det ordnade sig, vi blev mätta på våfflor den gången också. Sedan dess har järnet fått jobba ett par gånger till. Det är den glutenfria smeten som hanterats sämst, men även ”vanlig” smet har fastnat. Igår bestämde jag att nu vill jag inte nöja mig längre. Våffeljärnet har fyllt 20 år, det är okej att låta det fara till Bubbetorp och byta ut det mot en nyare modell. Det får med sig en sista våffla som tack för alla goda stunder det bjudit på. Vad nöjer du dig med? Eller finns det något du inte längre nöjer dig med?

Enough. Enough now.

02 okt

Orden och allt som inte sades.

”Hej, känner du igen mig?”
”Ja, nu gör jag det. Kul att se dig, det var inte igår!”
”Och allt är bra?”
”Ja, jodå, det kan man väl säga.”

Allt det outtalade som ligger i orden du säger väcker frågor. Jag frågar, du svarar. Och plötsligt står vi i varuhuset och har ett innerligt samtal om livet. Tio år i samma vagga förpliktigar, ofrivillig gemenskap betyder något. Jag tar in, omvärderar och ser någon annan än då jag var tonåring. Mitt hjärta fylls av önskan om välgång och styrka och jag vill kunna lova att allt blir bra. Det blir väl alltid bra till slut? Vi firar framgångar och lyfter guldkorn. Vi hejar och fortsätter dagen, jag själv har fått sällskap av något nytt. Sorg? Ja, sorg. Men också hopp. Jag betalar i kassan, pratar käckt med expediten och skrattar lite, sätter mig i bilen och drabbas av kraften i berättelsen jag just hört. Tårarna rinner sakta nerför kinderna och jag får vänta en stund innan jag kan fortsätta dagen.

Vi kan inte kämpa varandras strider, men vi kan åtminstone försöka förstå varandra. Jag fortsätter hävda att det är vår bästa chans till en bättre värld.

25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

18 sep

Ordens tröst.

Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!

Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.

Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.

Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.

  • Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” 
    – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg. 
  • Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
    – En stor diktsamling om barn­domens viktiga händelser.
  • Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” 
    – Vilda dikter om att bära det förflutna.
15 sep

1969-2021.

Över femtio år har runnit under broarna, men vad har hänt? Inte mycket. Kvinnor är fortfarande bäst på att dissa kvinnor, Black Power har bytt namn till Black Lives Matter, men demonstrationerna verkar gå till på ungefär samma sätt, det behövs en massa nya poliser, men regeringen glömmer att analysera varför det är så (fler snutar ba, så löser det sig nog) och porr är fortfarande ”bra, men inte bra”. Jahaja. (Urklipp ur Expressen no. 11 1969.)

08 sep

Obalans.

För det mesta gillar jag verkligen mitt liv, är både tacksam och nöjd. Oftast är det när människor jag älskar mår dåligt som det känns överväldigande och jobbigt. Den senaste tiden har jag dock märkt att jag känt en mer allmän hopplöshet över mänskligheten, vissa omständigheter och över framtiden. Jag gillar det inte och fick sätta mig och skriva en lista över vad det egentligen är som skaver och sedan skrev jag ett Facebook-inlägg. Ja, inte för att Facebook någonsin har lett till själslig frid, men det kändes ändå bra.

Kanske är det klimakterietankar, kanske är det världen som faktiskt är uppochnervänd, kanske är det bara jag som behöver omgruppera för att fortsätta framåt. Jag har insett att postmodernism och relativism verkligen inte är något för mig. Min analys är att det inte är något för någon. Jag behöver struktur, men det behöver alla andra också. Det går inte att vara trygg i en verklighet där hjulet ska uppfinnas varje dag och alla ska skita i traditioner och förakta förfädernas insikter. Det går inte heller att vara trygg i en verklighet där man aldrig får ifrågasätta något. Det är naturligtvis ett dilemma och jag inser att det behövs alla slags människor för att vi ska få den balanserade värld som så många som möjligt kan leva väl i. Men vad gör vi när bron kommit i självsvängning? Alla militärer vet att de inte får gå i takt över broar. Alla barn vet vad som händer om man inte anpassar sig till alfahannen och alfahonan, det är lättast att agera fårskalle och rätta sig i ledet. Och vad händer om vi inte längre kan lita på de som ska vara vår trygghet, våra ledare? Kanske är det på tiden att jag börjar omsätta det maken fick lära sig av sin mamma då han i sin barndom kom med argumentet ”men du lovade”. ”Man behöver faktiskt inte hålla vad man lovar.” Kanske är det den insikten jag behöver ta med mig framåt.

Jag tänker på det i familjen ofta sarkastiskt använda ”trust me, I’m an engineer” och suckar lite. Hur ska vårt uppväxande släkte någonsin kunna lita på någon, eller något, när hela vuxenvärlden verkar ha förlorat förståndet? Finns det ingen sanning kvar? Inget sunt förnuft? Inga spännande mysterier att utforska tillsammans? Vi lever i ett samhälle mer och mer likt ”The Hunger Games”. Rullgardiner som inte släpper in något ljus är neddragna för så många människors fönster! Tänk att aldrig få uppleva det första morgonljuset på väggen, hoppet för människan, skönheten i livet.

Jag mår trots allt bättre än någonsin i en värld som kanske är mer uppochnervänd än någon annan gång under mina snart 51 år på jorden. Min största lycka är att rota i trädgården och se våra fina ungdomar ta sig fram i livet.

”Sitt stilla i båten” sa de, men jag har fått nog av att sitta stilla. Jag går nu, följer i visa människors fotspår, släpper taget om snuttefiltar som slitits ut för länge sedan och förundras över hur spännande det ändå är att se mig själv utvecklas, invecklas, bygga mentala muskler och öppna mig för nåden. Två steg fram, ett tillbaka. Och så går livet.

30 aug

Nära, nära…

Det är spännande att ta sig en titt i backspegeln ibland. Inte grotta ner sig i ”Varför?” eller ”Vad hade hänt om…?”, utan att se om utvecklingen verkligen gått åt rätt håll. Vi behöver göra det på egen hand, men ibland är det lättare att se mönster och resultat om man har någon att bolla tankar och skeenden med. Jag rekommenderar samtalsterapi för problem och situationer som familj och vänner kanske inte kan hålla sig neutrala inför utan att göra vissa övertramp.

De senaste dagarna har bjudit på spännande samtal av en annan sort. Jag älskar mitt jobb och ser så mycket gott i det terapeutiska samtalet. I vänners diskussioner lever en (om allt är som det ska) annan slags innerlighet som ger plats för alla deltagares behov. Hemmajacuzzin, fiket, kvarterskrogen, soffan – omgivningen är mindre viktig, det är det som sker i samtalet som går att ta med sig (även om det är trevligt att samtidigt inmundiga något smarrigt och/eller vackert).

Flera gånger de senaste dagarna, i samtal, har jag påmints om vikten av att värna mina andliga behov. Det är lätt att tappa fokus i vardagligheten. Efter Dag Hammarskjölds död hittades ett manuskript, Vägmärken, som av Hammarskjöld själv beskrevs innehålla förhandlingar med honom själv och med Gud. Somliga förstår sig inte på texten, men det finns så mycket tankeväckande där! Delar av texten kan man läsa på pilgrimsleden mellan Abisko och Nikkaluokta, där man verkligen kan känna sin plats i det stora och förunderliga. Vad tänker du om dessa citat? Kanske vill du ta med dem i möten med nära och kära framöver?

1. Den längsta resan är resan inåt

2. Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället

3. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet

4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig

5. Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.

6. Livet har värde endast genom sitt innehåll – för andra

7. I din vind –. I ditt ljus –. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort

17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).

15 aug

Vilodagen.

Att vara människa idag är fantastiskt på så många olika sätt och vis! Vi har det verkligen bra. Det är också svårt då många inte har förmågan att hantera alla de hjälpmedel som väl mest utvecklats för att göra våra liv lättare. Med elektricitetens intåg fanns det inte längre någon anledning att lägga ner arbetet då mörkret sänkte sig. Alla skärmar och de processer som styr dem gör att vi kan hålla kontakten med släktingar som emigrerat, få hjälp av läkare utan att flytta på oss, leta upp ett recept utan tillgång till kokboken i vilken det en gång publicerades, räkna ut arean på ett brunnslock, samla viktig information om årets skörd med tillhörande bilder och så vidare, och så vidare. Dessa skärmar har också blivit ett gissel. Vi har barn, ungdomar och vuxna som helt klart sover för lite då de inte kan släppa spel, teveserier, sociala medier, pornografi och allt vad det är. Över hela jorden somnar människor med ”nallen” i sin hand och diskussionen om huruvida det är alarmisterna eller revolutionärerna som har rätt i vilka effekter detta ger kommer att fortsätta under lång tid framöver.

En sak som verkar vara tydlig är att vi kanske har blivit latare med alla de hjälpmedel som den tekniska utvecklingen fått fram, men att så många av oss trots det verkligen behöver vila. Vi behöver mer sömn, effektivare sömn, struktur, avslappning och frid. ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den” står det i Andra Moseboken. Det är lätt att fnysa åt kristendomens budord och tänka att det inte gäller i dessa upplysta tider, men jag hävdar att många skulle må bättre om de lydde detta råd. Vik en dag åt en mental vila, lägg undan mobiltelefonen en stund, ”koppla ur”, se till att fylla dina andliga behov, upplev naturens under, lägg undan ”att göra”-listan och öppna ditt hjärta för påfyllning. Ha en fin sabbatsdag, hör du! (Bilder från Fårö kyrka.)

03 aug

Välkommen tillbaka!

Kära du! Jag vill hälsa dig tillbaka till bloggen. Vilken sommar det har varit! Det verkar som att inte bara jag har haft möjlighet att tänka över ett och annat. Förhoppningsvis har också du fått ny energi, större lust, mer inspiration, en känsla av hopp och kanske ett driv framåt som inte fanns där för ett tag sedan.

Semester… Vilket ansvar det ligger på denna västvärldsuppfinning! Så många av oss lägger alla våra drömmar i en låda för att sedan hoppas att de ska uppfyllas under några ynka veckor då vardagen har lagts på is och vädret förväntas leverera varje dag medan alla skrotar omkring med rosor på kind och solsken i blick. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att orealistiska förväntningar kan slå krokben på den bästa av oss. Kanske är det inte så konstigt att det slår över här och där då projekt drar ut på tiden, väder slår om vid fel tillfälle, sjukdomar drabbar oss eller någon helt enkelt inte är på humör. Vikten av vilan som var så hett efterlängtad förminskas och kvällarna blir sena medan hängmattan glöms bort och telefonen fortfarande hänger med överallt.

Med det sagt ser jag fram emot det som ligger framför mig. Denna tid på året ligger mig varmt om hjärtat. Oskrivna block, en svag doft av nyvässade blyertspennor och stunder av fotvård för att ta hand om trädgårdsskitiga fossingar får mig på gott humör. Jag är tacksam för många timmars meditativ trädgårdsvattning, umgänge med alla våra härliga ungdomar, storfamiljstid och sköna bad. Ladan är fortfarande inte målad, men för ett par dagar sedan köpte jag färg och penslar och sonen blev igår färdig med förberedelserna inför uppfräschningen. Maken och svärsonen har grävt lite grus och vi är lite närmare den fina grusgången än vi var i juni. Trädgården dignar av rikedomar och både blommor och ”härodlade grönsaker” har välsignat vårt hem under stora delar av sommaren.

Nu är det dags att sortera igen, både bokstavliga och mentala högar. Jag börjar med att sträcka på gamnacken och förbättra positionen i arbetsstolen för att ge mig själv en chans. Det står ett par flyttkartonger redo för grejerna som står i rummet här bredvid och i mitt sinne har jag börjat fila på bättre strukturer för min verksamhet. Jag önskar dig och mig en njutbar sensommar och en förmåga att landa i det som är, inte uppehålla oss bara i det som var eller det som ligger framför oss.

Jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa

Inte hänt än

Håkan Hellström