11 jul

Om viktiga ting.

Idag svarade jag på frågorna i en enkät. Frågorna ställdes för öppet svar i ett forum till personer som jag känner mig helt trygg med vilket innebar att jag valde att svara helt ärligt.

1) Har ni vägt mer ibland än vad ni skulle önska?
2) Om ja, vad tror ni är orsaken till det?
3) Vad, om något, skulle ändras i era liv om ni alltid vägde en viss målvikt eller hade vissa kroppsmått?

Jag kommer inte att publicera mina svar här, men jag tror att det är frågor som är värda att funderas på också för dig som läser min blogg.

I alla tider har utseende varit en viktig fråga. Det har handlat om allt från poängsättning i den sociala stegen till viktiga markörer för att visa vilken grupp man tillhör. Vi har sett folk ta till den ena extrema metoden efter den andra för att manipulera eller förstärka det genetiska arvet i en viss riktning. Svarta tänder? Absolut, vissa tyckte det var ett helt okej mode. Operera bort några revben för att få en smal midja? Varför inte? Silikoninlägg i bröst, rumpa och kinder? Jajamen, inga problem. Bada i mjölk? Mmmm. Plocka bort ögonbrynen och tatuera in streck istället? Ja, men det låter som en utmärkt idé! Och vi tar din lilla flickbebis och vanbildar hennes vackra fötter så hon får fruktansvärt ont och inte kan gå själv! Men varför har jag inte tänkt på det själv? Snaggat hår på skalpen och en lång, flygigt hårgardin i nacken? Sexy, sexy…

Jaja, jag vet att jag drev på lite hårt där, men det är som det är. Utseende är svårt att förhålla sig till! Och vikt handlar inte bara om utseende, utan även till högsta grad om hälsa och välmående. Man kan vara mullig i kroppen, men orka jobba hårdare än någon annan. Vissa smala, särskilt äldre kvinnor som förnekat sig att äta en fullgod kost under ett helt liv, är så bensköra att de bryter benet om de bara snavar till lite i skogen. Men ofta är det så att en stark och frisk kropp är en betydligt bättre medarbetare än en överviktig, otränad dito. Får jag välja vet jag vilken jag tar.

Det finns så många omständigheter som sätter käppar i hjulet, så det gäller att hålla tungan rätt i mun! Jag befinner mig onekligen på andra halvan av livets spelplan och det känns viktigare än någonsin att försöka göra det bästa av det jag står här med. Hade jag varit lite mer, tja, något annat, hade jag fokuserat på att göra val som hade varit mer hållbara rent hälsomässigt. Nu blev det inte riktigt så, men jag är nöjd ändå. Här är jag, jag mår bra, jag har ett fantastiskt liv.

Igår dog min kära faster efter ett långt och strävsamt liv. Hon var redan lite åtgången då hon hamnade på sjukhus tidigare i veckan, men ingen var nog beredd på att hon stod så nära porten till nästa anhalt. Jag tror ändå att hon var väldigt nöjd med allt hon hade åstadkommit och att hon hade varit en så engagerad familjemedlem på alla håll och kanter. Och du. Ibland går det snabbt. Carpe diem.

17 jun

Svalors spillning, gammalt som blir nytt och goda vänner som består.

Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.

Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.

Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:

Det finns en spricka, en spricka i allt
Det är så ljuset kommer in

När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.

04 jun

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

25 maj

Linoljefärg, för trä och själ.

Något av det härligaste som finns i hantverksväg är att måla med linoljefärg. Min bror sa en gång att den är så pigmentrik att när man tror att färgen är slut i penseln så räcker den flera kvadratmeter till. Precis så känns det. Jag bestämde mig för att välja en halvlitersburk med färg till blomtrappan eftersom en deciliter lät alldeles för lite (jag ska dra på mer färg på ena ytterdörren också), men nu står jag med en ganska liten burk med väldigt mycket färg kvar. Fast jag tyckte att jag hade målat ut all färg tog det en dryg halvtimme att tvätta ur penseln med vatten och linoljesåpa. Jaja, då och då bör man omsätta teori i verkligheten för att något verkligen ska sätta sig.

Precis som det är med så mycket annat i livet är det svårt att omsätta de teoretiska tankarna för välmående i verkligheten. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet om hälsa om jag inte omsätter kunskaperna i mitt dagliga liv. Jag har dessutom så många år på nacken att jag hunnit testa en hel del och därför finns erfarenhet också med i paketet.

Mat (ju mer grönsaker och ju mindre processad mat, desto bättre)
Sömn (min syster påminde mig om att utmattningssyndrom började uppmärksammas då elektriciteten kom till stan på 1800-talet, dvs försök att inte hamna i fällan att stanna uppe halva natten bara för att du kan)
Träning (promenader fyller på både kropp och själ, kvinnor bör lyfta lite tungt ibland för att motverka benskörhet)
Relationer (vårda goda relationer och fundera på hur de dåliga kan bli bättre eller ge minskad tyngd)
Generositet (att hjälpa sina medmänniskor är gott för själen, det behövs ingen tjock plånbok för detta)
Tacksamhet (att uttrycka tacksamhet för det goda man har istället för att fokusera på allt som är dåligt ger styrka)

När något på denna lista glappar är det lätt att bli bitter ju mer tyngd som ligger på det. ”Lätt för henne att säga att jag ska…” är en vanlig försvarsreaktion. Vem har inte varit avundsjuk på någon glättig och falsk människa som har allt det man själv inte har? Eller hur många jämför sig med en (eller hundratals) Instagramprofil som bara visar en bråkdel av sitt liv? Är det ens möjligt att vara tillfreds om man lider av ständig sömnbrist, om man bara har råd att äta vitkål och Eldorados kycklingfiléer, om det inte finns en minut över till att ens ta trapporna på jobbet, om ens tonåring lider av svår depression eller om Kronofogden står på trappan och bankar? Jag vill påstå att det är möjligt. ”Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland” sjöng Cecilia Vennersten i Det vackraste 1995. Det är en rad som har stannat hos mig som ett uppnåeligt mål i livet. ”Stunder av lycka” sjunger hon också, inte att man ska gå omkring och vara lycklig hela tiden. Det går liksom inte.

Hoppas att du får en fin dag. Själv njuter jag av regnet. Nu behöver jag inte vattna!

16 maj

En grind till en hage, inte Duvemåla, och lite om triggers.

Duvemåla hage

Sedan han lämnat Korpamoen
tar han stigen mot Bökevara
Bidalites vägskäl ser han snart
en halv fjärdingsväg är det bara 

Skälljud från korna hör han svagt
ifrån Åskålens näs och uddar
Hölassen där, i träd och snår,
brukar kvarlämna strån och suddar. 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Åkerby har han bakom sig
där ska dansas på lördagsnatten
När han passerat Åleberg
ser han Kråkesjöns dunkla vatten 

På Krysseboda sommaräng
ser han liljekonvalj utslagen
Björkskogen där bär nya löv
Där är ljust in på sena dagen 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Och snart är han vid Sju bönders grind
Jag kan skymta hans vita krage
Snart med hans axel mot min kind
går jag i Duvemåla hage.

Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg

Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.

Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.

09 maj

Åtta år.

Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”

Tills vi möts igen…

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: vänner är vi.
Sällan vi talar, om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!

Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?

Ulla Hernborg
04 maj

Ekonomi, ordning och reda.

Bill och Melinda Gates skiljer sig. ”After a great deal of thought and a lot of work on our relationship, we have made the decision to end our marriage,” the pair tweeted.” De har varit tillsammans sedan åttiotalet och gifte sig samma år som vi. Några år äldre och några av världens rikaste och mest inflytelserika människor, men det hjälpte inte. De är nu slut som par, men fortsätter som business partners. Tänk att reda upp i den skilsmässan rent ekonomiskt.

De senaste dagarna har jag funderat mycket runt privatekonomi med anledning av vad som hänt runt omkring mig och samtal jag har haft. Jag är väldigt tacksam över fars erfarenhet av bodelningar som ledde till att han verkligen satte sitt hus i ordning innan han gick bort. Han gjorde allt som stod i hans makt för att det inte skulle bli krångligt för mamma och hon fortsatte på samma väg för att det inte skulle bli krångligt för oss syskon.

En vän till mig hade föräldrar som var hoarders. Det var så traumatiskt för henne och hennes syskon, så när dagen kom då det var dags att ta hand om föräldrahemmet gav de uppdraget till ett företag att bara ta hand om allt och slänga rubb och stubb trots att de visste att det fanns mycket värdefullt i röran. Hon har ingenting fysiskt kvar från sin barndom, varken gamla skolböcker, köksprylar eller prydnadsfigurer. Hon berättade att det är en stor sorg, men samtidigt har det inneburit att hon blivit bättre på att ge sina egna barn andra förutsättningar. Fina upplevelser och gemensamma minnen är något som hon har fokuserat på att lämna efter sig.

Mina barn, dina barn och våra barn är något som blir allt vanligare att behöva förhålla sig till. Arvsrätt, känslor, rättigheter, skyldigheter, laglotter, orubbade bon, ditt och mitt. Nej, det här är sannerligen inget som är särskilt lätt. Jag har sett olika angreppsvinklar, men måste nog säga att det som verkar funka smidigast är att se till att själv ha ordning på torpet och inte förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens oreda. Jag tycker att det populära uttrycket ”dödsstäda” är lite läskigt, men samtidigt vore det ju bra om alla hade dödsstädat redan från tidig ålder. Var sak på sin plats, ordning och reda i skåp och på bankkonton, tydliga planer, förråd, pärmar och excel-ark.

En minimalistisk livsstil förordas många gånger för att prylar och pengar tynger sinnet. Vi blir ofria av att vara rädda för att människor kanske vill utnyttja oss, av att någon vill sno den dyra bilen eller göra inbrott i vårt hem och jag gissar att de flesta tycker att en stökig och överbelamrad garderob är jobbig oavsett om de har ett ordningsamt sinne eller ej.

Här hemma har vi rensat och organiserat i flera omgångar, men det är ju ett evighetsprojekt. Just idag hade jag hoppats få potatis och lök i jorden, men det regnar och är sex grader varmt. Jag kanske städar ur köksskåpen i eftermiddag istället. Det är ändå rätt roligt. Tjing!

29 apr

Hälso- och sjukvård.

Jag brukar skriva om olika vägar här i bloggen. Hur viktigt det är att vi håller ögonen öppna efter nya sådana, att vi ibland behöver trampa nya stigar för att må bra och att ”hålla i ledstången” då allt annat är kaotiskt och vi behöver stabilitet och stöttning för att ta oss till målet. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilka vägar vi behöver slå oss in på för att hjälpa vår kropp och själ så bra som möjligt. Hur kan vi jobba med vår hälsa så att vi inte ska behöva uppsöka sjukvården? Och vad kan hälso- och sjukvården erbjuda när vi väl hamnat i trubbel?

I sin faktabank definierar svenska Socialstyrelsen hälso- och sjukvård på följande sätt: ”hälso- och sjukvårdåtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”.

På Socialstyrelsens hemsida finns en intressant sammanfattning av Hälso- och Sjukvårdslagen. Jag uppmanar dig att faktiskt gå in och läsa igenom den. Mycket intressant! Själv tänker jag att det är FANTASTISKT att få god vård, något som jag själv fått uppleva flera gånger de senaste åren. Jag har dessvärre också erfarenhet av det motsatta.

Jag vill fokusera på ett särskilt stycke:

För att uppfylla kraven på en god vård SKA hälso- och sjukvården

  • vara av god kvalitet med god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet
  • vara lätt tillgänglig
  • bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
  • främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Där hälso- och sjukvård bedrivs SKA det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för god vård ska kunna ges. HSL ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.

SKA förpliktigar. SKA ger också upphov till stor besvikelse för många som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Trygghet är ett begrepp som innebär väldigt olika behov för olika personer. Det kan vara kvinnor som inte är bekväma av att behöva möta män i vårdapparaten, det kan vara omöjligt att känna sig trygg i en utsatt position och hur ska man kunna känna sig trygg om man inte får hålla sitt ankare i livet i handen då man håller på att exempelvis dö? Och det där med kontinuitet, hur kan kravet på det finnas kvar med tanke på hur sällan någon får träffa samma läkare två gånger på raken, oavsett om man behöver vård sällan eller ofta? Och alla som möter nya hemsjukvårdare varje dag? Säkerheten säger jag dock inget om, jag har nästan alltid känt mig trygg i olika vårdsituationer.

Hälso- och sjukvården SKA vara lätt tillgänglig. Jo, nu när det finns digitala lösningar så kommer man väl undan med allt möjligt. Men väljer man att bosätta sig mer lantligt får man inte ställa krav på fysisk närvaro, något som borde skrivas in i denna lag. Du får räkna med att förlösa din fru, kan glömma att ha läkare eller sköterskor på nära håll och får hoppas på att inte få en hjärtinfarkt eller annat som kräver omedelbar vård.

Hälsa- och sjukvården SKA bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Jo, men flum kommer man ofta undan med. För vad innebär det? ”Jag tror på homeopati.” Eh, ursäkta, är du funktionsvarierad? ”Lymfmassage hjälper mig efter min canceroperation.” Kul för dig, tur att du har tusenlappar att betala för kalaset på egen hand, vår ställning är att ditt tillstånd är obotligt. ”Mitt hälsotillstånd är under all kritik, hur ska jag kunna må bättre?” Dina prover visar inte några felaktiga värden. Nej du, det här är inte lätt att förhålla sig till.

Igår var jag på lymfmassage. Min mamma hade samma problem med ödem som hennes moster och flera av hennes kusiner. Mina egna problem. Jag svullnar lätt i händer och fötter, mina ben är inte granna i naturligt tillstånd och kan nog ge en känsla av lätt elefantiasis vid vissa tillfällen. För några år sedan hittade min kompis lymfmassage och tipsade mig. ”Det vore nog grejen för dig.” När min syster blev utmattad förra året kom hon i kontakt med ett fantastiskt rehab-team. En i teamet tipsade henne om just lymfmassage och hon tipsade vidare till mig. Nu har jag läst på och gjort egenvård. Jag har även haft tillfälle att besöka en duktig lymfmassör som visat mig att jag faktiskt inte behöver se ut som min mamma i kroppen då jag är 65. De senaste veckorna har jag fått uppleva lättnad. Det här är fantastiskt! Jag skulle ha velat att mamma fick uppleva detta. Tänk! Istället för att förbittras väljer jag att vara tacksam över att jag har möjlighet att unna mig denna egenvård. Detta är en ny väg som jag inte ens visste fanns. Men den räknas varken som hälso- eller sjukvård.

Den svenska modellen bygger på att ”god vård ska kunna ges”. Mycket sällan handlar det om förebyggande åtgärder. Jag förstår att det är lättast att sköta detta med allmänna uttalanden från Socialstyrelsen. Vissa av dem reagerar media på, vilket gör att de kommer gemene man tillgodo. Fast det är kanske bara jag som sällan uppdaterar mig på vad Socialstyrelsen kommit fram till i olika frågor? (Kanske för att Socialstyrelsen är känd för uttalanden som ofta visar sig vara direkt felaktiga även om de i sitt uttryck är både tvärsäkra och minst sagt mästrande.)

Jaja, jag kan låta lite cynisk. ”Jag är inte dum”, som det brukar heta. Det är inte lätt att vara alla till lags. När det gäller lagtexter och löften tycker jag bara att man ska vara försiktig. Min inställning är att jag är ansvarig för att jag mår bra, att jag jobbar förebyggande så långt det är möjligt. När det blir vajsing för mig eller mina närmaste känns det dock störigt att läsa sådana här dokument. Varför ge dessa löften som så uppenbart inte kan hållas? I skolan skrivs kilometervis med strävansmål i dokument efter dokument som sällan utvärderas. Jag har egentligen inget fantastiskt att säga om dessa heller, men i princip tycker jag att de är lättare att förhålla sig till.

När maken var halvliten råkade han ut för viss kognitiv dissonans. Vid tillfälle ställde han sin mamma mot väggen och sa ”Men du LOVADE!”, varvid svärmors replik var ”Man behöver faktiskt inte hålla allt man lovar.” Kanske hade jag behövt en sådan kommentar i yngre ålder för att sluta haka upp mig på vad som står i Socialstyrelsens dokument. Min rynkade panna kanske kommer att slätas ut med tiden, men just nu får jag landa i det faktum att hälso- och sjukvården inte handlar om min hälsa alls. Den får jag sköta själv, med egna, skattade pengar som inte lagts in i det allmänna systemet. Och det är okej. Tack för mej.

24 apr

En stunds eftertanke.

Imorse låg jag och läste i godan ro då telefonen surrade till. Min kompis hade skickat en bild på en dödsannons. Min gamle gymnasiekamrat hade gått bort. Döden drabbar oss alla och vi vet sällan när det är vår tid. Jag hade inte träffat U sedan 00-talet då han jobbade som läkare på Huddinge sjukhus. Han hade vid det här laget liksom jag flyttat tillbaka till Karlskrona. Jag kände honom inte, men jag vet att han var en av ”de goda”. En genomtrevlig och snäll människa som ville alla väl. Tjänade sina medmänniskor med sitt yrke. Trots det gick han bort nu, femtio år gammal. Man har inga garantier.

Det går inte att leva som om varje dag är ens sista. Eller rättare sagt, JAG kan inte leva som om varje dag är min sista. Jag orkar inte att ständigt leva i den sortens vacuum. Mitt bästa sätt att hantera de här frågorna är ju, inte helt oväntat, att med jämna mellanrum vara medvetet tacksam. Se över allt jag har, men också att utvärdera vad jag vill, åt vilket håll jag är på väg. De senaste veckorna har jag fått påminnelser från olika håll att jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Jag har med all sannolikhet färre år på jorden kvar än jag har levat (om jag inte är som min gammelmoster Elin). Nåde mig om jag inte utnyttjar den tiden väl! Åtminstone övervägande ofta.

På vägen hem från Nynäshamn lyssnade jag på en ljudbok som jag hade tipsats om, J’mappelle Agneta av Emma Hamberg. Jag är inte särskilt förtjust i tantsnusk och då denna bok delvis hamnar på denna hylla blev det inte min favvofavvis. Som feelgood klarar den sig däremot toppen! Jag skrattade högt flera gånger och fick många påminnelser om hur lätt det är att vi bara knatar på i fotspåren som blir djupare och djupare ju fler gånger vi går samma väg. Jag grät också lite försiktigt emellanåt. Och så bestämde jag mig för att ha ostfest någon gång senare i veckan. Som sagt. Livet. Idag tänder jag ett ljus för U och hans familj och påminner mig själv och dig om att kanske ta ett steg åt sidan för att spana in omgivningarna. Kanske hittar du liksom jag gjorde häromveckan en helt ny, fantastisk stig som legat där hela tiden.

08 apr

Sorg.

Igår kväll väntade jag mig ett riktigt oväder. Eftermiddagen bjöd på ett otroligt himlaspel, åt ett håll sommarblå och åt ett annat stormlila. Jag hade möjlighet att ta två promenader och njöt verkligen av det vackra. Det är så lätt att sticka näsan i en bok, i telefonen, en stickning eller någon annan ”flykt”. Jag glömmer ofta att lyfta blicken, något som jag borde göra betydligt mer ofta (både bildligt och bokstavligt talat).

De senaste veckorna har jag haft samtal som öppnat upp nya vägar för mig. Jag fascineras över att jag kan sitta och prata med en god vän och plötsligt upptäcka en ny dimension av hen, eller av mig själv för den delen. Vännen som var här igår delar en viss typ av sorg med mig och vi har pratat mycket med varandra i flera år, både angående hennes och min sorg. När hon hade åkt hem funderade jag lite över hur min bildliga himmel numera väldigt sällan är stormlila, inte på det sätt som den var i flera år.

Det finns lite olika sorgteorier och vi kan konstatera att sorg ser otroligt olika ut för oss alla. Sorg är ingenting vi kan bocka av i rätt ordning. Den svänger fram och tillbaka och kan återkomma med kraft. Det vi delar är att vi så småningom bör hamna i något slags acceptans för att inte drunkna i sorgen. Mammas kusin berättade om hur mamman till en släkting som dog ung (han var hennes enda barn, nygift och hade precis blivit pappa då han dog pga sjukdom) tog fram hans porträtt varje gång någon kom på besök, grät och pratade om hur orättvist det var att han hade dött. Jag förminskar inte hennes sorg på något vis, men jag tänker att hennes liv kanske gett utrymme till mer gott om hennes sinne inte varit uppfyllt av denna förlust i resten av livet.

Sorg orsakas inte bara av förlusten av en familjemedlem. Några andra vanliga orsaker till sorg är då man förlorar ett jobb, ett husdjur, en vänskap, en dröm eller en kärleksrelation.

Förväntad sorg – Du vet att du kommer att lida en förlust i framtiden och börjar sörja att detta ska ske.
”Normal” eller allmän sorg – många upplever att sorgen kommer och går. Man kan se ut att fungera ”precis som vanligt” utifrån, sköter jobbet och andra åtaganden, men sorgen finns där 24/7.
Komplicerad sorg – Få sörjer med denna intensitet. Det finns inga ”vågor” i sorgen, utan den är intensiv och konstant. Kan leda till kvarvarande psykiska besvär om man inte får hjälp.
Försenad sorg – Många som upplever flera svåra livskriser samtidigt behöver skjuta upp sorgen för att känna att de mäktar med. Om man förlorar en familjemedlem samtidigt som man blir arbetslös, själv har hälsoproblem, eller kanske får ta ansvar för alla andras sorg samtidigt är det lätt hänt att man hamnar här. Sorgen kommer med full kraft även lång tid efter att förlusten har skett.
Hämmad sorg – Om man inte har den kognitiva förmågan att uttrycka sin sorg eller kanske ständigt måste dölja sin sorg för ex. sina barn kan den hämmade sorgen leda till ångest och depression. Sorgen behöver få utlopp.
Obehörig sorg – Sorg som andra kan tycka är oviktig, som då man förlorar ett husdjur, en vän, en fysisk förmåga eller liknande och inte får gehör för denna sorg.
Frånvarande sorg – Förnekar man att något har hänt behöver man inte må dåligt av det. En extremare form av hämmad sorg.
Kronisk sorg – Om du bl a råkar ut för flera stora förluster på kort tid och inte hinner bearbeta dem kan du hamna i kronisk sorg och depression om du inte får hjälp.

Jag hoppas att du som sörjer idag kan hitta något som fyller din själ med något vackert, om så bara för en liten stund. Släpp in ljuset, de härliga minnena, tacksamheten. Skäms inte över din sorg. Den finns där av en anledning. Jag hoppas dock att du tar hjälp om du känner att du inte mäktar med sorgen på egen hand.