Ibland tänker jag mycket, länge och ganska högt
Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…
Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?
Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.
Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.
Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.
Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.
… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:
Översättningen till det engelska uttrycket ”every cloud has a silver lining” är närmast ”inget ont som inte har något gott med sig”. Nu är det bara så att vi alla vet att det finns somligt som bara är svart. Becksvart. Vacuum i grotta-svart. Det är helt enkelt bara ont. Därför har jag väldigt svårt för detta uttryck. Med tiden kan man eventuellt och med mycket generositet säga att man åtminstone kan använda sin hemska upplevelse för att stötta andra som går eller har gått igenom samma sak som man själv gjorde för länge sedan. Kanske kan man kalla det för ”något gott”, men som sagt, bara med ett öppet sinne och stor generositet. Det finns dock annat där man skulle kunna säga ”det här onda visade sig också ha något gott med sig”. Sådant som får en att växa, välja om, bli starkare, kanske till och med göra viktiga omprioriteringar som annars inte hade gjorts. När jag såg detta moln över min brors nybygge igår tänkte jag att det fick representera dessa händelser i mitt liv. Mörka stunder som kändes absolut hopplösa, men som vände och fick mig att växa. Och även om jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig att det skulle kunna hända i framtiden kan jag idag säga att jag är tacksam för just dessa erfarenheter. Mina moln med guldkant.
Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.
Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.
De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.
Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?
Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl
Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.
Fysiskt mod
* att fortsätta framåt med resiliens, balans och medvetenhet
Socialt mod
* att vara sig själv utan att ursäkta sig
Moraliskt mod
* att göra rätt även när det är obekvämt eller impopulärt
Känslomässigt mod
* att känna alla sina känslor (positiva och negativa) utan skuld eller fasthållande
Intellektuellt mod
* att lära, avlära och lära om med ett öppet och flexibelt sinne
Andligt mod
* att leva med syfte och mening genom ett hjärtcentrerat förhållningssätt till allt liv och sig själv
Texten kommer från en skärmdump från en av mina vänner, källa saknas. Översättningen är min. Tanken på att det finns olika sorters mod har slagit mig många gånger, men jag har aldrig tänkt att man kan se det fullt ut på det här viset. Känslomässigt mod har jag t.ex. tänkt är att våga vara sårbar.
Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!
Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.
Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.