06 maj

Ut ur systemet, bara!

Kanske vill du läsa det här innan du fortsätter. Idag tycker jag nämligen om något. I onsdags hade jag en fantastisk dag och sedan en rutten eftermiddag. Det ruttna bestod i artiklar, radio, kommentarer och diverse annat som liksom översköljde mig och som jag uppenbarligen lät mig påverkas av. #allaäridioter är ingen bra känsla och även om den återkommer med jämna mellanrum tillåter jag mig inte att stanna för länge där. Varken alla eller hälften av mina medmänniskor är genomgående idioter. Faktum är att vi alla ibland kan klassas som sådana, men det ingår liksom i att vara människa. Hur som helst var det någons länk till denna artikel som tillsammans med en hel del annat tjafs fick mig på dåligt humör.

Jo, men visst är jag en tråkmåns. Jag bor inte på Södermalm och jag har inte en massa pengar, men jag hade nog ändå kvalat in som en av Mats Jonssons tråkmånsar om någon behagade att analysera mig och mina val. Fast mest får jag nog säga att jag ser det som ganska o-troligt att jag skulle flytta till Södermalm, åtminstone de närmaste tio åren, och därmed hade jag kunnat lägga ner tyckandet om detta ämne. Det är bara det att jag inte riktigt har kunnat släppa den. Jag har upptäckt att den här typen av generaliseringar gör mig på dåligt humör, oavsett om det är jag själv eller andra som gör dem. Samhällen ändrar sig med tiden, både till det bättre och till det sämre. Konservativa personer tycker mer ofta att det var bättre förr (hej torrdass och fattighus), progressiva tycker att gammalt, mossigt och tråkigt inte hör hemma i deras inkännande värld där allt och alla ska accepteras utom möjligtvis pedofili och vita, tråkiga heteromänniskor som känner sig ängsliga för sådant som känns främmande.

Hade jag fått leva i en drömvärld, hur hade den då sett ut? Tja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag tycker nog att mycket är tillräckligt bra, det hör samman med min tråkiga personlighet. Jag gillade att jobba i kommunal skola. Jag ser att de flesta gör sitt bästa och kämpar på. Det finns något gott att gilla hos snart sagt alla personer här på jorden. (Det där med att vi skulle vara översvämmade av psykopater är ju bara skitsnack, däremot kanske de som finns lämnar äckliga avtryck på alla människor de möter och därmed tar större plats än alla andra.)

Södermalm är rätt mysigt, eller vad vet jag. Jag strosade rätt ofta där mellan 2006 och 2012, mycket har säkert hänt sedan dess. Putin och co. oroar och skrämmer, men det gör också alla ruttna ägg som anses vara goda i samhället. Maken stör sig på allt det stora (riksbanker, EU, rikisar som är farliga då de anser sig veta bättre än andra och använder sina pengar för att styra ”de där stackarna som inte vet bättre”, FN, politiker i allmänhet, strebers i synnerhet). Jag orkar liksom inte engagera mig, att vara arg på allt och alla hela tiden får mig att bli en sämre version av mig själv. Jag sätter mina fröer, skriver mina hälsningar, sjunger för kung och fosterland och älskar nära och kära så det liksom gör lite ont. Men ibland blir jag också arg, så jag tänker att det är bättre att få det ut ur systemet än att låta det gå och mala. Och så är det med det.

03 maj

Vänner och sånt där.

”Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner!” Har du hört den kommentaren förut? Rent intuitivt har jag alltid reagerat starkt negativt på den, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som stört. Medan vi åkte hem från Nynäshamn roade jag mig med ett gäng poddar, bl.a. Kropp och själs avsnitt ”Så skaffar du nya vänner”. Jag fascineras av relationer och mänskliga interaktioner. Vem räknas som bekant, är det skillnad på polare och vänner, vilka krav kan ställas i en vänskap och varför känner sig så många ensamma även om det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals och miljoner i ens relativa närhet? Avsnittet var spännande och givande. Ingenting direkt nytt, men ibland är det bara bra att samla ihop allt man kan om något.

Jag reagerade bland annat just på hur man talar om vänskap. Vilka krav kan man ställa på en vän och vilka skyldigheter har man åt andra hållet? Många vänskapsrelationer byggs upp under barndom och ungdomsår. De flesta av oss har vänner som hängt med nästan lika länge som vi har levt, men så finns det också andra från olika arbetsplatser, personer vi lärt känna genom församlingar, organisationer, sportklubbar, kulturutövande, föräldragrupper, onlinesammanhang…

För ett tag sedan frågade min dotter hur jag såg på vänskap och om jag värderade vännerna i något slags skala, så jag gjorde något slags väninventering. Det var jättespännande! Jag råkar tillhöra den sort som älskar att hänga med både den lilla familjen och storfamiljen. De är verkligen mina nära vänner, inte bara ett nödvändigt ont p.g.a. blodsbanden. Sedan finns de ett fåtal som är familj utan släktskap. Vännerna från olika tider i livet som man kan plocka upp tråden med när som helst. Ett stort gäng bekanta som jag gärna hade lärt känna bättre om tiden hade funnits. Jag gillar helt enkelt människor och känner att jag genom andra utvecklar mig själv och förståelsen för detta märkliga jordeliv.

Hur är det då med vänskap i allmänhet? En bekant sa en gång till mig ”Du verkar ha så många vänner, jag har nästan inga. Jag skyller det bara på mig själv. Jag har flyttat ganska mycket och så fort jag flyttat slutar jag ha kontakt med de som varit viktiga på det gamla stället. Det finns ingen mer energi, jag har fullt upp med familj och jobb.” Somliga kräver för mycket av sina vänner, ofta på ett sätt som jag tycker är mycket oattraktivt. Vännerna ställs som ansvariga för individens lycka, om de uppträder ”fel” gör det individen olycklig och besviken. Jag anser inte att det är andras ansvar att göra mig lycklig, lyckan behöver jag lära mig hitta i och genom mig själv. Detta är ”nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner”-typen, de som lämnar trasiga vänrelationer bakom sig då det inte finns några perfekta människor och därmed inte heller några perfekta vänner. Somliga gillar att tillhöra en gemenskap, att hänga tillsammans i grupper. Det gör att man blir mindre sårbar. Visst är det tråkigt om någon inte längre kan eller vill tillhöra gemenskapen, men det finns andra där som fortsätter täcka upp. Det finns personer som inte har många vänner, men de som finns är mycket nära. Det finns en hel del som ser ut att ha hur många vänner som helst, men som känner sig tomma och totalt ensamma inuti. De kanske har en historia av att ha blivit utnyttjade, eller har trasiga anknytningar från barndomen. Ofta supertrevliga och väldigt anpassningsbara, men upplevs kanske som svåra att komma inpå livet.

Svenskar visar sig om och om igen vara ytterst svåra att komma inpå livet. Det upplever både ”utsocknes” som flyttar hit och svenskarna själva. Forskning placerar oss som ”trevliga och artiga, men näst intill omöjliga att skapa nära vänskapsband med”. Jag som har bott i USA i några omgångar upplever att amerikaner ofta får en att känna sig mycket välkommen och tjenis, men det är ofta på ett ytligt plan. Men! De är mycket bättre på att umgås i grupp där nykomlingar snabbt får en plats, man umgås i knytissammanhang vilket gör att det inte kostar på om det kommer 25 eller 40 personer. Däremot tar det även där lång tid att skapa nära vänskapsband, något som är viktigt att påminna sig om. Det är mänskligt och ska kanske vara så. Det är nämligen inte helt hälsosamt att vända sitt hjärta ut och in och bjuda in okända människor utan förbehåll.

I min familj finns uttrycket ”inte en käft hör av sig”. Frågan var i detta specifika fall om personen ifråga någon gång hört av sig till käftarna eller om käftarna möjligtvis bara var vanliga ungdomar som hade fullt upp med att oroa sig över finnar, perspiration, andedräkt eller annat livsviktigt, men det förtäljer inte historien. Maken undrade då jag satt och kände mig oändligt ensam i Philadelphia 1998 om jag förväntade mig att någon skulle knacka på dörren och fråga om jag ville bli deras nya bästis. Den där kommentaren förändrade för evigt min syn på ansvar i mellanmänskliga relationer och resten av tiden i Philly blev rent vänskapsmässigt fantastiskt fin. Jag tog ansvar, engagerade mig i en lekklubb, steppade upp och tog ansvar… Det gjorde all skillnad och jag hade inte längre någon anledning att känna mig ensammast i världen.

I Sverige kan det ta eviga tider av nick på huvudet och knappt att man hälsar, men när man väl är vän så är man ofta vän ”på riktigt”. Vi har trevliga grannar där vi nu har bott på heltid sedan februari 2017, men inte är de våra vänner. Jag skulle utan att tveka kunna gå in i tre av de närmare husen och fråga om ett ägg eller akut hjälp, men mer är det inte. I Orem var det annorlunda. Jag umgicks med många av grannarna på daglig basis, delade så mycket fint med dem, firade födelsedagar och andra höjdpunkter och har fortfarande nära kontakt med flera av dem. Flyttade vi härifrån skulle jag nog inte ens skriva julkort till någon av de kvarvarande grannarna. Men som sagt, det är kanske inte helt lätt att tala om varför det är på det viset. Jag har inte precis vänt mig ut och in för att förändra det. ”Goda grannar” räcker för mig, det behövs inte fler goda vänner i det här stadiet av livet.

När man kommer upp i ålder börjar vänskapsrelationer trilla bort lite mer ofta p.g.a. sjukdom och död. Detta gör ofta att den existentiella ensamheten börjar ta mer plats i ens medvetande. Är det då omöjligt att träffa nya vänner som 70-åring? Absolut inte. Frågan är vilket ansvar man vill ta själv och om man orkar investera den energi som det krävs om man ska lära känna nya personer. Har du några tankar om vänskap eller om detta ens är något som är intressant att fundera runt?

22 apr

Tankar från ett överbelamrat skrivbord.

Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?

Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.

Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?

21 apr

När allt skiftar inuti.

Jag tänker på alla timmar som runnit förbi, på de 18 826 dagar jag har levat. Jag tänker på dagar som jag vet har passerat, men som jag inte har något minne av. Jag tänker på stunder som etsat sig in i hjärtat på mig, som jag inbillar mig alltid kommer att kännas lika klara som hände de igår. Jag tänker på händelseförlopp som har lett till beslut som varit helt rätt och andra som varit helt fel. Jag tänker på alla de ”före” och ”efter” som passerat. Jag tänker på ambitioner och viljor och drömmar och målsättningar och beslut. Jag tänker på sådant som aldrig blev och annat som blev istället. Jag tänker på att det varken går att snabbspola framåt eller bakåt. Jag tänker på mitt lilla Besserwisser-jag, hon som visste och kunde allt, och på hur lite jag vet idag i jämförelse. Jag tänker på alla som kom och gick. Jag tänker på vikten av att påminna oss alla om att det ordnar sig. Jag tänker för mycket och jag pratar för mycket. Jag tänker att med önskan att ”göra skillnad” kommer det förpliktelser, förväntningar och krav och trots att önskan finns kvar kommer den numera från ett helt annat ställe i mig. Jag tänker på handbromsen som för några år sedan låste sig helt och hur den sedan dess emellanåt agerar på egen hand, det är som att alla nej jag aldrig kunde uttrycka då tar sig ton utan att jag alltid kan styra det. Jag tänker på hur jag ofta känner att jag svävar utanför, hur jag lyfter ur mig själv ur sammanhang och hur det hjälper mig att fatta bättre beslut. Jag tänker på vad som egentligen spelar roll. Jag tänker att jag behöver leka mer, att jag mår bra av att få träningsvärk i magen av skratt. Jag tänker på hur tacksam jag är över att jag inte längre sitter som passagerare i mitt liv, utan att det är jag som styr skutan. Och det var precis där den här tanken började.

Jag önskar dig en fin dag med dig själv! Öppna fönstret och låt solen skina in. Ett riktigt tvärdrag är lite jobbigt, men åh, vad bra det känns efteråt. Och jag lovar att det inte gör något att fönstren är lite skitiga.

11 apr

Nej, det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.

För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.

Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.

28 mar

Livets gång.

När jag flyttade hemifrån fick jag ta med mig något hemifrån som jag tyckte extra mycket om. Jag valde den här tavlan som min mamma hade sytt. Den har följt med runt om i Sverige och i världen. Nu för tiden utgör den min utsikt från min arbetsplats och den gör mig faktiskt glad varje dag. Broderade tavlor är inte det mest hippa i inredningssammanhang, men jag bryr mig inte om det. Min svärfarfar bedömde mosters hus i Stockholmsförorten som ”scheissvornehm” (skitflott) då vi hade vår bröllopsmiddag där. Många ”äkta mattor”, stora broderade tavlor och oljemålningar av min morfar, för mig hemtrevligt och kärleksfullt. Det är kanske inte riktigt så det ser ut hemma hos oss, men man kan uppskatta något utan att vilja ha det.

Jag gillar hur man i min tavla ser hela året på en gång. En påminnelse om att allt har sin tid och sin betydelse. Årstider finns inte på alla platser i världen, men hos oss är de en viktig del av livet. För mig är våren drömmar, hopp, planering. Våren ger mig en chans att börja om, men inte från noll. Varje lärdom kan man bära med sig för att göra nödvändiga förändringar. Så tänker jag med odlingen, yrkeslivet och inte minst det här med att vara människa. De senaste åren har jag lärt mig så mycket som jag inte ens hade kunnat drömma om. Somligt har gjort riktigt ont. Vintern har varit lång, karg och kall. Sedan har våren kommit och livet har börjat spira igen. De där mörka perioderna har inte varit oviktiga i mitt liv. Jag har inte gillat någon av dem särskilt mycket, men de har format mig till någon som jag är mycket mer tillfreds med än den tjugofemåriga besserwissern jag en gång var. Och med det ska jag ut och så lite spenat.

26 mar

Filosofiska planttanten.

Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.

De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!

Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.

Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.

Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.

Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!

14 mar

Livets komplexitet.

Inatt gick jag och lade mig vid ettsnåret. Alldeles för sent, men nu blev det så. Vid nio började ett Zoom-planeringsmöte runt en kurs gällande kommunikation och relationer av olika slag (mellanmänskliga i allmänhet, små barn 0-9 år och parrelationer). Vi höll på i någon timme och efter det fortsatte jag och en av de andra föreläsarna med ett eget samtal som vi påbörjade för många år sedan. Den här gången bestämde vi att det är dags att träffas och gräva lite djupare i varandras tankar eftersom detta samtal väckte ännu fler frågor och funderingar. Vi har lite olika fokus, men delar ett gemensamt synsätt på människor och relationer. Vi pratade mycket om anknytning och hur svårt det kan vara att stå fast i sin övertygelse då resten av samhället lever i en mall som styrs av en politisk agenda. Hur kan vi ge människor det bästa då vi redan vid livets start låter barnen inrätta sig i leden utan att ta ansvar för konsekvenserna av den samhällsstruktur vi erbjuder dem?

Hyckleri är något vi måste förhålla oss till dagligen och stundligen. Hyckleri har en starkt negativ klang, särskilt i kretsar där det ställs mycket höga krav. Personer som står för väldigt starka och fyrkantiga åsikter riskerar att utpekas som hycklare trots att de flesta inser att det inte finns någon som är perfekt. I den cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallad utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, som råder idag är det många som har sett sig hamna utanför värmen trots att de i mångt och mycket gjort rätt utefter de ramar de levt i. Ser man på saker och ting ur ett annat perspektiv upptäcker man nämligen ett samhälleligt hyckleri, forskningsresultat som förklaras bort eller blundas för då de inte är politiskt korrekta för stunden. Jag tror att i sin iver att inte hamna i kylan skyndar sig folk att peka finger på någon som blottat strupen innan fokus hamnar på en själv och ens egna tillkortakommanden. Den kognitiva dissonans som uppstår i snart sagt alla hårt styrda sammanhang gör att vi måste blunda för somliga konsekvenser, eller förklara bort dem, eller förminska betydelsen av dem, eller fokusera på något annat.

Postmodernismen demonterade sanningen. ”Din sanning är inte min sanning.” Jag påstår att det finns det som är RÄTT och det som är FEL, oavsett det är jag som är deltagare i ett visst scenario eller någon annan. Jag ser dock att det är just detta som blir mycket svårt att förhålla sig till för många. ”Det är SÅ viktigt att ALLA är accepterade precis för de de är, men DU som har fel åsikter ska brinna i helvetet, förlora jobbet och gärna spottas på.” Det budskapet känns liksom inte helt logiskt. ”Kyrkan är förtryckande och har förstört så många personers liv med skuld- och skamkänslor, så vi måste låta folk göra precis vad de vill.” När sedan ”vad de vill” visar sig leda till beroendeproblematik, eller till att andra människor får sina liv förstörda, eller till att samhällen bryts ner, då blir det jobbigt att förklara bort att de ramar som man varit så noggrann att förstöra har gett stabilitet på samhällsnivå.

Jahaja, dessa lite spretiga tankar låg fortfarande kvar och skvalpade i hjärnan efter det långa och spännande samtalet. Nu är det dags att starta veckan. Solen utanför fönstret ger energi, så jag känner mig mer laddad än stressad över att beta av högen som ligger vid min sida. Lev väl!

09 mar

Om kvinnor styrde världen…

Jag vill inte vara sån, men det är jag ändå. Var hemma själv igår kväll och efter att ha jobbat hårt med kroppen var jag lite trött. Jag slöade alltså hela kvällen genom att varva lite pyssel med att scrolla i kvinnobloggar, kolla in Facebook och äta ostkaka. Blev trött på att alla härmas. När min brorsdotter var här på pysseldag sa hon ”det är inte samma sak att härmas som att inspireras av någon, när man inspireras gör man sin egen grej”. Alla kändiskvinnor inspirerades igår av varandra att hylla internationella kvinnodagen genom att

konstatera att man absolut inte ska säga grattis på internationella kvinnodagen
säga att om kvinnor regerade skulle det inte finnas några krig
vara noggranna med att konstatera att ”det är ju fruktansvärt att det är krig och allt, men här kommer lite influenser-duttelidutt”
strukturer, strukturer, strukturer
hylla alla kvinnor som inte är som alla andra kvinnor, gärna någon som är trans, gränsöverskridande eller bara absolut inte som alla andra
lite male-bashing, för alla som är otäcka är män

Nä, jag vet. Jag är inte imponerad. Kanske för att jag har hunnit bli en gammal kärring och för att jag jobbat på skolor med bara kvinnor och sett att bara för att kvinnor inte bedriver kärnvapenkrig betyder det inte att de är alltigenom goda och fantastiska. Kvinnor är goda och fantastiska. Också. Men… Jag vill vara kvinna, jag älskar att vara kvinna. Och idag säger jag ”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”, slagordet för denna Internationella Kvinnodag. Eller nä, det gör jag förresten inte. Jag delar istället med mig av dikten som blev till igår kväll medan jag lyssnade på musik som gör mig lycklig.

Jag vaknade en dag och mötte livet med spänst i stegen
Skrev dagbok, cyklade, sjöng och bytte blöja på mina syskon
Skrev brev, vidgade mitt sinne, lekte med mina vänner
Skrev historia, fick skorpor på knäna och dansade på parkettgolv
Jag var glad

Jag vaknade en dag och skämdes över min kropp
En kropp som började ta ton
En kropp som inte hörde hemma i denna världen
En kropp som växte ur de barnsliga drömmarna och illusionerna om en framtid med rosa himmel
Jag var ledsen

Jag vaknade en dag och ifrågasatte strukturen
Varför tog ingen ansvar?
Varför svarade folk med floskler?
Varför löste ingen problemen?
Jag var arg

Jag vaknade en dag och hade ett barn i famnen
Med bröst som spände och svämmade över
Med ett hjärta som kände alla känslor på hela jorden
Med krig i hjärnan över all världens ondska, den som mitt barn nu skulle möta
Jag var rädd

Jag vaknade en dag och plötsligt hade jag landat
Det finns inga enkla svar
Det räcker inte att sätta plåster på kallbrandsskadad vävnad
Det går inte kräva mer av någon annan än jag kräver av mig själv
Och jag är lugn

06 mar

Vad är en vänskap?

Vilken betydelse har vänner i vårt liv? Är själv bäste dräng och går allt mycket lättare om man själv får hålla i taktpinnen? Det där med vänner är en del av livet som vi alla ”måste” förhålla oss till. Somliga tillhör en tight vängrupp som följs åt genom hela livet, andra har några få nära vänner, det finns en del som har en jättestor bekantskapskrets men som inte tycker sig ha en enda nära vän, det finns personer som bara har en vän osv.

Vissa saker i livet omges av något som jag mest skulle vilja kalla för ryktesspridning. Alltså, man förhåller sig till dessa ämnen utifrån antaganden som man tror att alla lever efter. Vänskap tillhör definitivt ett av dessa. Det finns så många känslor inblandade. Många känner sig exkluderade och ensamma även då de tillhör en grupp. Många kändisar har uttryckt att de närmat sig något som närmast kan kallas existentiell ensamhet även då de omgivits av mängder av människor som utgett sig för att vara deras vänner. Många känner sig utanför den speciella sfär som personer i par tillhör. Ibland har man så speciella intressen att man har svårt att hitta någon som förstår en.

Enligt 1177. se finns det tre olika typer av ensamhet:

  • Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
  • Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
  • Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

I helgen har vi haft körhelg och sjungit tillsammans med en kör som är baserad i Karlshamn. I samband med resan till Asarum fanns det utrymme för fina diskussioner med några av körkompisarna som åkte med mig. Jag slogs igen av insikten av hur viktigt det är att vi känner att vi tillhör. En kör är lite speciell. Vi träffas en gång i veckan och har under sommaren ett långt uppehåll. Under repetitionstimmarna pratar vi om högt och lågt och det finns en tyst överenskommelse om att vi där och då är trygga och har en tillhörighet och ett samband. Utanför repetitionerna har vi dock sällan något att göra med varandra.

Under bilresan pratade vi om svårigheten att komma in i ett sammanhang eller i ett grannskap, vi pratade om hur vi alla har olika personligheter och behov och hur detta på olika sätt har påverkat oss under pandemin. Jag undrar verkligen vad de långtgående konsekvenserna av coronavirusets samhällspåverkan blir. Min känsla är att vi på samhällsnivå kommer att få betala dyrt… Jag tänker att vi kan anta saker om våra medmänniskor hur mycket som helst, det är inte förrän vi pratar med varandra som vi kan få reda på hur tankarna går.

Jag är en person som hämtar energi i personliga relationer och har därför prioriterat dessa på olika vis. För mig är det viktigt att hålla kontakten med fina människor, även om det av rent praktiska (och känslomässiga) skäl är omöjligt att ha intensiv kontakt med alla hela tiden. Familjechattarna uppdateras dock dagligen.

Människor behöver bli sedda, jag känner inte till någon som inte tycker om att bli uppskattad. Något som jag tagit ett medvetet beslut om är att om jag tänker något fint om någon person så försöker jag få iväg ett kort meddelande till denna. Det där med att sprida lovord vid en begravning må vara fint, men det är väl när vi lever som vi bäst har nytta av att veta att någon uppskattar oss? Och du, om du känner dig ensam rekommenderar jag att du engagerar dig i en klubb, en kör, en studiegrupp eller liknande. Och gör som jag! Fråga chans på en ny vän då du träffar någon som verkar vara intressant… Hitta coola personer som uppnått något som du inspireras av (något slags mentor) och fråga om du får ta en fika eller lunch med denna för att ”pick their brain”, alltså för att höra hur hen har resonerat och agerat. Sätt dig och prata med någon som du inte förstår dig på eller någon som du önskar att du kände bättre. Intervjua andra. Våga ställa andra typer av frågor än ”hur mår du”. Kom ihåg personliga öden och visa att du ser dina medmänniskor genom att fråga hur deras sjuka barn mår den här veckan eller om hunden har slutat tugga på deras skor. Vänskap är inte någon enkelriktad väg. Alla kommer inte att vilja dansa med dig även om du bjuder upp, men sannolikheten att du hittar gemenskap är större om du inte väntar på att någon ska komma och knacka på din dörr. Dessutom går det att hitta vänner genom hela livet! Som lite äldre, öppna ditt sinne för den yngre generationen, de är varken blasé eller aningslösa. (Möjligtvis ser de på livet på ett helt annat sätt än du, men det är en annan fråga.) Man kan inte bli vän med alla man möter, men visst finns det en vän för alla. Eller vad tror du?