Funderingar

23 jul

Om att se potential i sig själv och andra.

Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.

Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.

När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.

Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.

22 jul

Om att ha och att äga.

Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.

07 jul

Om att lära sig flyga.

Vi har ladusvalor i vår lada. De har hållit mig sällskap denna vecka då jag förberett för loppis. Dessa skönheter är både vackra och charmiga, men dessvärre använder de också vårt fina golv som toalett. Jaja, inget att göra åt det. Det är bara att ta fram piassavakvasten och placera loppisborden utom räckhåll för attackerna.

De senaste dagarna har ungarna lärt sig flyga. Vilken ynnest det är att få vara med som åskådare till detta mirakel! Föräldrarna som peppar och manar – du kan det här, liten. Det ser svårt ut, men det finns inom dig. Du är säkert rädd, men när du övervunnit detta läskiga kommer du att känna dig starkare än förut. Och du kommer framförallt att vara starkare.

De olika omvälvande skedena i livet av samma kaliber som att lära sig flyga är rätt många för oss människor. Som barn är det viktigt att ha trygga och stabila vuxna som kan ge stöd då det läskiga ska övervinnas, lite i taget. Detsamma gäller ju också alla andra åldrar! Att ha goda exempel på föredömen är ovärderligt. Personer som hjälper oss tolka signaler, känslor och fysiska sensationer. Personer som känner oss och kan markera då vi är på väg åt fel håll. Personer som förstår att ibland är det bättre att beskära än att envisas med att gulla med taniga små skott. Stackare som lämnas utan dessa guider får det tufft och kan duka under på vägen. Det finns även ett fåtal som växer sig starkare av detta utgångsläge, men det är viktigt att utgå från att de flesta faktiskt inte gör det. Själv är sällan bäste dräng. Jag klankar inte ner på den självsådda och magnifika ringblomman vid pumporna, men lägger ändå märke till att hon står där ensam. Vi behöver andra och andra behöver oss för att må bra.

01 jul

Är det bara dåligt att leva för eller genom någon annan?

Det brukar sägas att man gör alla en otjänst genom att leva genom eller för någon annan. Idag vaknade jag dock med känslan att något av det bästa jag gjort i livet har rört mitt engagemang i barnens väl och ve och att jag faktiskt har älskat att delvis få leva genom dem. Jag känner en glädje över att tillhöra flera olika sammanhang där jag kan vara en kugge i ett maskineri. Ibland har jag en mer drivande roll, ibland får jag mest åka med. Jag lyssnade i helgen på inspelningar från barnens år i musikklasser. Det fanns så många föräldrar där som liksom jag älskade att få en bit av kakan i barnens upplevelser. Konserterna saknar jag fortfarande intensivt och jag har bett min kusins dotter som numera också går i Adolf Fredriks musikklasser att tala om när de har konserter för att försöka planera in Stockholmsresorna i höst.

Jag läste för länge sedan Glennon Doyles Otämjbar efter att ha hört fantastiska lovord om detta feministiska ”manifest”, men kvar idag dröjer bara känslan av en trasig kvinna som inte lyckades riktigt i sitt sökande efter balans mellan självuppoffring/martyrskap och egoism. Hela boken är full av ”hallelujah moments” och jag kan förstå att kvinnor som känner sig tyngda av sina liv kan hitta pepp och kraft att göra sig av med de kedjor som tynger dem. Boken bjuder dock på ett förhärligande av att drivas av att ”våga” göra det som känns bra för en själv, även om det naturligtvis inte bortses från att beslut leder till konsekvenser som drabbar långt fler än den som följer dessa magkänslor. Andra får leva som de vill, själv tror jag att den känslostyrda vägen både i personliga och samhälleliga frågor ofta leder till ”vi har varit naiva”-situationer som är svåra att städa upp. Det är viktigt att komma ihåg att jag lever med martyrernas martyr på min vänstra axel, hon som sällan får tillträde till min tankevärld längre, men som i så många år tyvärr var den som tog många viktiga beslut. Dessa var definitivt känslostyrda, men ur ett tvärtom-perspektiv som oftast satte mina behov sist. Att ledas av vad man tycker känns gott kräver analys innan beslut fattas för att det ska bli så bra som möjligt.

Det som (enligt mig) är problemet är att vårt samhälle blivit så enormt egofixerat att vi har lätt för att glömma vår plats i gruppen, vare sig det rör sig om familjen eller samhället i stort. Eftersom jag både har en personlighet och en uppfostran som gjorde mig självuppoffrande har jag fått arbeta hårt för att acceptera att jag ogillar att bli ogillad av andra personer, men också att det är lätt att utnyttja detta om jag inte månar om mig själv. Jag kan förstå att andra inte tycker att det är självklart att ställa upp som klassförälder, tränare för sina barns sportaktiviteter, sekreterare i bostadsrättsföreningen eller vad det nu är, men det gör också att jag idag är extra tacksam då jag möter de personer som faktiskt gör detta. Då jag själv jobbade som klasslärare var jag noga med att göra det obligatoriskt att ha ansvaret som klassförälder. Det gjordes i grupp och jag inser att många säkert slank undan sitt ansvar som i vilket grupparbete som helst medan andra var drivande, men jag lät åtminstone inte frågan ”vem kan tänka sig att vara klassförälder i år” komma ur min mun för att sedan vänta in den som fick mest ont i magen av att ingen tog ansvar. Där har jag själv varit allt för många gånger.

Idag är jag otroligt tacksam över att våra vuxna barn tar ansvar för sig själva. Men! Jag gläds också otroligt då det går bra för dem, då de är lyckliga, då de fattar spännande beslut och då de hittar vägar som är bra för just dem, inte för mig. Delar av mig lever fortfarande för och genom dem, och jag skäms inte det minsta för det. Tack för att jag får vara deras mamma, tack för att de idag har förtroende nog att komma med sina bekymmer till oss utan att för den skull förvänta sig att vi ska lösa dem, tack för all glädje de har gett och ger mig och tack för perspektivet på livet de tillför. Tack också för det faktum att min egen martyr har så litet inflytande på mig nuförtiden. Hon är en förklädd djävul och sedan hon visade sin rätta nuna kan jag lättare hålla henne stången. Tack och hej, leverpastej.

30 jun

Bokslut och budget.

Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!

En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.

Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.

Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!

24 jun

Och tiden fortsätter göra det den alltid gör.

Nu rullar värmen in. Marken är mjuk och fuktig, redo för de torra dagarna. Tvestjärtar och sniglar slåss med mig om allt det knoppiga, färska och vackra medan de lämnar slemmiga strängar, hål och förödelse efter sig. Morgnarna är varma och tjattriga, skator och kajor respekterar inte semestervila. Medan tiden fortsätter göra det den ska får vi fånga det vi mäktar med. Somligt kommer att lämnas ogjort och oreflekterat, annat finns kvar i telefonalbum och minnesarkiv. De skuggor som faller är mjuka av sommarsolen, ger efterlängtad lättnad när svetten ilar nerför ryggen och ögonen inte orkar kisa mer. Jag bestämmer att vi ska grilla fast det bara är en vanlig måndag. Sista måndagen i juni. Första måndagen efter sommarsolståndet. Två veckor kvar innan det riktiga industrisemestertrycket drar igång. En gång var jag en liten flicka med oändligt långa sommarlov. Nu är jag en planttant som stressas lite över hur snabbt dagarnas minuter förbrukas och hur många projekt som står på önskelistan. Men idag är inte dagen då jag vill tänka på det. Idag är dagen då jag tackar för att detta äventyr är det som blev mitt.

11 jun

Det brinner.

Det brinner i hjärtat, det brinner i huvudet, det brinner på himlen och nog ser vi bränder efter kortslutning på lite för många ställen i världen för att det ska vara ”roligt”? Jag har svårt att ta in allt och håller mig därför i vanlig ordning nära det lilla livet. Här mår jag bra, här gör jag som mest gott. Samtidigt undrar jag över hur framtiden ser ut. För mina barn och för andras barn. För visst har det brunnit i huvudet på lite för många människor i maktposition på senaste tiden? Eller nej, det är nog same, same, but different när jag tänker efter.

10 jun

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

07 jun

Jag vet inte, jag.

Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?

Nedslag i verkligheten från de senaste åren:

Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.

Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.

För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.

Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.

En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.

Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.

Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.

På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:

”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.

– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)

Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.

30 maj

Maskrosbarn i blått.

I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.

Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?