23 jul

Osäkra öppettider på grund av sommar.

Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?

  • Hur mår jag just nu och varför är det så?
  • Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
  • Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
  • Vad behöver jag fokusera på?
  • Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
  • Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
  • Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
22 jul

Morgonbetraktelse

Hon går ut i den regnfriska morgonen, låter nässlorna kittla förbi fötterna i de öppna sandalerna
Allt det gröna ropar ut sin tacksamhet i en ordlös explosion medan grannens hönor kacklar desto högre
Färgerna blir intensiva efter ett regn
Det har varit så torrt
Steg efter steg har hon burit vatten till alla
Tjugo kilo varje runda, spetsade med mikroliv som ska göra under
Mirakel uppstår varje dag, kanske inte nödvändigtvis för att mikroorganismer kravlar runt i underjorden
Vad vet hon egentligen?
Allt och ingenting
Men solen stiger upp varje dag
Eller snurrar vi kanske runt den?

21 jul

Hetta och slaget mot och med naturen.

Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.

Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.

Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.

Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!

I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.

Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.

Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!

20 jul

Ett penseldrag i taget.

Nu ligger den nya soffan/förvaringen i ladan färdigmålad. Taket har fått sitt sista lager och nu inleds arbetet med att bestryka de gula delarna med kittvit linoljefärg. Detta lilla utrymme kommer att bada i ljus, eller bli en fond för lek med andra färger. Vi hade från början tänkt sittdelen i en annan färg, men landade i att det går bra att byta uttryck med inredningen. Värmen trycker på, men här i Uttorp ska vi ”bara” få 23° de närmaste dagarna. Lite varmare blir det i Bredavik, men då det ligger precis vid vattnet går det bra att doppa sig vid behov.

Lager på lager på lager. Taket målades för första gången för över 100 år sedan och jag målade faktiskt med en gnutta ödmjukhet inför det faktum att huset fortfarande står här och ger så mycket glädje. Behovet av novembers tacksamma dagar känns långt borta då jag badar i en naturligt tillstånd av tacksamhet och årsordet framåtanda har gömts lite bakom andra behov. Jag återkommer nog till att behöva lite skjuts efter sommaren, men nu är det så här. Ut till trädgården, vattna de törstande tomaterna, kålen och luktärterna. Plocka in sockerärter, potatis och pak choi och hugg i med målartvätten. Ingen stress, men inte heller någon tid att ligga i hängmattan. Det får gästerna göra, men jag vet att den står där och väntar på mig.
19 jul

Tre språk och någon att prata med överallt.

Nu skrapas det och tvättas i verandan för att förbereda för färgen och det är Så Tråkigt! Förarbetet vid målning är otroligt viktigt och det blir ju inte bra om det inte görs ordentligt. Det hade varit så skönt att bara smacka på lite färg, men linoljefärg kan inte smackas och något som är ännu värre än förarbete är att se all tid man lagt ner på ett projekt gå till spillo. Med andra ord gnäller jag här och så får det vara bra med det. Tänk, vad glad jag ska vara då allt är klart och fint!

Trädgårdslandet fortsätter leverera. Våra jordgubbsplantor sattes i en låda som hade för lite jord och hamnade alltså för långt ner, så väggarna på lådan bildade en liten grokammare för mögel. Jag har varit bra på att rensa bort drabbade blad och jordgubbar, men nu är det inte längre någon idé. Min gissning är att gårdagens skörd blev den sista litern för denna säsong. Vi har dock njutit i stora drag av god frukt och har till och med en burk egen jordgubbssylt i kylskåpet. Jag är sannerligen nöjd!

Efter alla bestyr här hemma åkte jag med make och son till Bredavik där det just nu är full rulle. Det är så roligt att träffa skottarna att vi försöker vara på plats allihop. Lillastesystern har ingen semester kvar efter den långa smekmånaden i Sydamerika, men hon kommer nästa helg. Lillastebrorsan och hans familj var här förra veckan och har nu åkt vidare till Skåne. Många av oss andra är här, men fler ska det bli. Det är så roligt att komma in i ”gamla huset” och se det myllra av liv överallt. Vill man vara ifred går det att gå undan, men vill man spela kort, Garctic phone, volleyboll, frisbeegolf eller något annat så finns det alltid intresserade som hakar på. Jag älskar när brorsonen sitter vid pianot och spelar hissmusik (makens uttryck), alltså lite Clair de Lune eller något annat fint. Det pratas svenska, engelska och tyska om vartannat och när inga av dessa funkar går det bra med teckenspråk. Älskar att det kan vara så.

18 jul

Ett gäng nya böcker att klämma in där de inte får plats.

Att jag alltid har älskat böcker och bibliotek är ingen hemlighet. Mina föräldrar var inga akademiker, men de var intelligenta och hade ett inre driv som de förde över till oss barn. Lärare som jag och mina syskon hade i skolan har vid flertalet tillfällen berättat om Håkanssonsyskonens goda rykte. ”Alla” visste ju hur det annars brukade vara med familjer med många barn – de var lite jobbiga, ni vet, sådana där icke-intellektuella som inte visste att hålla jordens befolkning i schack. Mamma älskade verkligen att fixa presenter och julklappar och under våra julgranar låg alltid böcker. Bokbussen var välbesökt av vår familjs medlemmar och även om det inte direkt stod några böcker av Camus, Solzjenitsyn eller Kafka i föräldrarnas bokhyllor var vi en bokslukande familj. (Jag tror alla mina syskon delar erfarenheten av att känna sig hypokondrisk i sällskap av familjens läkarbok och vi har läst många kända romaner komprimerade i Det Bästas bokval.)

I dagens samhälle är många gånger böcker något som man läser digitalt, eller kanske lyssnar på. Inredningsintresserade har länge haft olika idéer som att tömma hem på böcker ”då de stökar till”, somliga har vänt böcker med pärmarna inåt (som den liggande boken här), man har gjort neutrala bokomslag för att göra böckerna till inredningsdetaljer i rätt färgskala (syns också på den här bilden) osv, osv. Jag har länge anat att böcker kommer att gå samma väg som vinylplattor och cd-skivor. Varför fylla sitt hem med böcker som tar mycket plats, lockar till sig silverfisk och andra kryp, dammar, är jättejobbiga att flytta och som inte går att göra politiskt korrekta för gällande tid genom att radera opassande ord digitalt? Tja, jag må vara en riktig stofil, men jag älskar verkligen mina böcker.

I Mörtfors finns ett antikvariat som vi gillar att besöka då vi är där. I lördags fick fyra böcker följa med hem. Antika rekordboken av Allan Klynne och Cecilia Klynne tänkte jag använda som kul diskussionsstartare här hemma. Liber Cantus ska jag ge min körledare. I Carl Malmstens Lärlingar och mästare från 1963 (!) började jag läsa och kunde inte sluta. ”Dagens situation är egentligen rätt märklig för Sveriges folk. Vi har i fråga om välstånd och levnadsstandard nått längre än de flesta länder. Bilen, TV:n och skvalmusiken är snart var mans egendom, men trots detta – eller på grund av detta – gör sig en mångskiftande och alltmer djupgripande disharmoni gällande på de flesta områden. Brottsmålsstatistik, spritkonsumtion, sjukfrekvens etc. talar här sitt tydliga språk. Vad har hänt? Höjd levnadsstandard har medfört låg livsstandard och därmed också låg hälsomoral. Ökat välstånd avtrubbar den moderna människans sunda förnuft, gör henne mer ytlig. Hon flyr från sig själv och sitt eget inre och frågar inte längre efter sin egen hälsa. Den offra gärna på njutningens altare. Övertron på vetenskap och forskning fostrar henne dessutom till ett passivt sjukdomstänkande: ”Får jag feber finns det ju penicillin, min huvudvärk försvinner med magnecyl och förstoppningen viker med laxermedel. Ett par sprutor eller någraa piller botar snabbt min ångest och sen kan jag leva som vanligt igen.” Texten av Jern Hamberg hade lika väl kunnat vara skriven idag som för sextio år sedan. Har ingenting hänt sedan dess??! Slutligen köpte jag med mig en bok med innehåll så vackert att jag tänkte slakta den. Ordalek och småkonst med text av August Strindberg i ett otroligt vackert typsnitt och illustrationer i färg av Arthur Sjögren. (Detta är en faksimil från 1905, tryckt med originalklicheer på matt 150-gramspapper – ett konstverk i många delar! Eftersom det inte är ett nytryck tycker jag att det går bra att använda innehållet till konstnärliga projekt.)

Jag avslutar med en av Strindbergbokens vackra illustrationer. Tänk, så mycket vacker konst det finns överallt! Jag känner mig glad och tacksam över vårt hems senaste tillskott och ser fram emot att få läsa och lära mig mer. (Jag väljer medvetet att inte nämna den hög på minst tio böcker som innehåller ”att läsa”-litteratur här bakom mig. Jag tror dock att det kommer kalla och mörka höstkvällar framöver då dessa böcker kommer att vara ett riktigt härligt sällskap!)

17 jul

Mörtfors, en av ostkustens pärlor.

Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.

Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!

Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?

I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!

Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)

Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.

Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…

15 jul

Festen är på plats!

Nu är hon här, Festen! Efter njursten, matförgiftning, hyrbilskatastrof, COVID-19 och flygplatskaos är lillasyster och hennes familj äntligen på plats i Bredavik. Att det är ett mirakel att de faktiskt kom hit är inte att ta i. De har arton (18!) mediciner med i packningen, men de är här. Det är tre år sedan de var här senast, så det var sannerligen på tiden. Det finns både hjärterum och stjärterum och vi ser mycket fram emot ett par veckor tillsammans med hela familjen. I år får vi dessutom träffa fästmön till systersonen, hon som vi bara fått se på bild. Hon har redan fått öva familjemedlemmar, men vi får se hur många som sitter då de åker hem…

14 jul

Sommarkväll i Kristianopel.

I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.

Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!

Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.

Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.

Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?

Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?

Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.