Här har du huset. Taket ska fixas och mattan på övervåningen, men det ska tydligen fixas av våra hyresvärdar. Osmonds gamla hus sägs det. Jag måste bekräfta. Och vilka Osmonds förresten? Familjen? Donny? Marie? Någon avlägsen släkting. Pust. Spänningen tar kål på mig. Tur att jag är i Birmingham. Kanske är det då lite lättare att fokusera på annat än nervositeten för ett hus som kanske blir mitt hem?
Om husinspektionen idag går bra har vi ett nytt hem… Håll tummarna!
Jag har ett fantastiskt roligt jobb. Idag har jag och L, min uppdragsgivare, roat oss med att ta fram vårens produkter och äta god mat. Du som pysslar med You Dos grejer har fina grejer att se fram emot! I morgon reser vi till Birmingham för att visa upp You Do för en ny kundkrets. England… Det var länge sedan! Jag borde egentligen ha laddat med någon härlig, brittisk serie som Cold Feet. En annan dag!
Det var en gång en nioårig flicka som skulle få ett nytt syskon. Hon hade redan en bror och två systrar och två år tidigare hade en liten dött i mammas mage. Trots att flickan hade varit med om att få dela sina föräldrars tid med ännu fler så många gånger var hon jättespänd på vem det var som skulle komma den här gången. Det visade sig vara den Perfekta Lillasystern. Hon var precis som en docka, fast hon levde. Hon var inte speciellt kinkig och hennes kinder var runda och go’a. Dessutom var hon Världens Sötaste (också då hon kissade ner sig i flickans knä för att ”någon” hade glömt att sätta på henne en ny blöja). Flickan skrämde till och med sin lillasyster ibland, för den lilla var ju så söööt då hennes underläpp darrade och hon sträckte sina knubbiga små armar mot sin storasyster! Flickan lärde sin syster allt hon kunde, och det visade sig vara ett smart drag. Den lilla systern växte nämligen upp och blev en duglig kvinna som kunde hjälpa till med barnpassning, flyttstök och annat praktiskt. En sak blev hon dock inte särskilt bra på, och det var storasystern väldigt glad över. Då fanns det nämligen något hon kunde göra som tack för att hon och hennes familj fick invadera lillasysterns hus då de blev ”hemlösa”. (Annika, jag lovar att lära dig sy också. Vänta bara.)
Hösten gör intrång på många plan nu. Förra veckan flyttade alla hem och i morgon bitti åker far upp till Umeå med minstaste lillasystern så hon kan fortsätta sina psykologistudier. Sista rundan till Stockholm ligger framför mig och barnen. Ja, jag ska egentligen åka till England för att arbeta och barnen ska bo hos diverse släktingar medan de sköter sina distansstudier så bra de kan och hinner. Vi håller just nu till i ”gamla huset”, men har turen att kunna sköta tvätt, dusch och diverse svårare matlagning ”uppe i Huset”, alltså hemma hos mamma och far som numera bor permanent ute på sommarön.
Jag har inte fullt anammat det kyligare vädret och klapprar fortfarande omkring i mina favorittofflor från förra årets Ölandsrunda, men i går såg jag ut som en lönn i full höstskrud. Snart åker stödstrumporna på och då finns det ingen väg tillbaka!
Varje år åker vi ut till Uttorps naturreservat, men det har inte funnits någon tid eller ork den här sommaren. I går var det äntligen dags! Maken, syster och svåger följde (gärna) med mig ut. Barnen är så stora att de inte längre måste hänga med överallt och de väljer faktiskt att utnyttja den rätten då och då. Ja, eller allt som oftast. Jag förstår inte?! Naturreservatet är ju alldeles fantastiskt vackert!
När jag möts av verklighetsupplevelser som denna försvinner verkligen alla bekymmer. Ruttnande tång luktar lite illa, det får man ta. Det betyder ingenting. Både små och stora bekymmer kan läggas åt sidan och kommer man ihåg att andas sina djupa andetag slappnar hela kroppen av och fylls av, tja, kärlek.
Maken fick ett par fina dagar innan han flaxade iväg igen. Suck. Det här tattarlivet tar på krafterna. K har så mycket att göra innan vi reser så hälften vore nog. Jag vet någon som verkligen längtar efter att lära sig surfa på Hawaii. Tänk, vilken tur han har som kan skylla på att vi ska hälsa på hans lillasyster där! 😀
Här känns det alltid som att man vandrar mot solnedgången. Egentligen är det väl rent geografiskt Polen man promenerar emot, men det låter inte lika coolt. Dessutom är det ingen i det här sällskapet som knäckt koden då det gäller att gå på vatten än…
Jag gillar det här fotot! Lite lagom roligt, precis som sådana där kluriga fotografier där man ska lösa problemet med den gigantiska hästen i det pyttelilla rummet…
Jag ägnar mig just nu åt att kastas mellan hopp och förtvivlan då det gäller både det ena och det andra. Husköpen går ständigt i stöpet, så vi vet fortfarande inte var vi ska bo. Människor är för dumma för sitt eget bästa. Vad som är sant för någon är en lögn för någon annan. Lance Armstrong är en mupp. Hösten är underbar. Kärleken finns överallt, också där vi minst anar det. Livet är för kort för att slösas bort. Illustrator är både världens roligaste och världens jobbigaste arbetsinstrument. Nagellack må vara flärdfullt, men det är kul. Jag vill inte tatuera mig och du kommer inte att få se mig med en tjurring i näsan. Skapande verksamhet är absolut nödvändig för folkhälsan. Katter är familjemedlemmar. Utan godis i tre veckor förtvinar jag på denna ö! Så vill jag avsluta kvällens inlägg med två alternativa punkter. Här hittar du den ena och faller inte den i smaken kanske den här passar bättre.
Medan jag gör det kan du hjälpa mig fylla på min äventyrslista (bucket list). Vad får jag inte missa? Vad är det bästa du har gjort i ditt liv så här långt? Det skulle väl vara kul om jag kunde sammanfatta alla tips från Facebook och den här tråden? Om du vill vara anonym går det också att mejla mig på monica[@]bernpaintner.com. Tack på förhand!
Idag har jag och mamma varit i Vetlanda för att hälsa på en god vän. Mamma lärde känna S och hennes familj då de kom som flyktingar från Bosnien och mamma jobbade som SFI-lärare. Genom åren har jag fått höra en del om vad som hände innan, under och efter Balkankonflikten… Att få fly med små barn för att försöka överleva och skapa ett nytt liv och en ny verklighet i ett nytt land är något som de allra flesta av oss lyckligtvis aldrig ens behöver fundera över. Jag är så glad för S och hennes familj och att våra vägar har korsats! Mamma och jag blev bortskämda med en massa gott att äta och dessutom fick jag en väldigt fin present, nämligen en Zutter Bind-it-All. Nästa gång i Utah, S! 😀
Ps: Jag blev alldeles förälskad i Ricky, kanariefågeln som sjöng som en gud. Alltså, jag tror jag börjar förstå min svågers passion för fåglar! Att se Ricky dra igång sina arior mellan fröhackande och gurkätning var lika spännande som vilken thriller som helst. Har du haft fåglar någon gång? Tyvärr var det helt omöjligt att få en klar bild på själva Ricky för han rörde på sig h-e-l-a-t-i-d-e-n, men visst kan du se att han var rätt fin?
Ps 2: Dagens skratt handlade om syfilis och stela lillfingrar. Här kan du läsa lite mer, S! 😀
I natt gick jag en runda och njöt av det becksvarta mörkret, fladdermössen som snabbt drog förbi över mig och vinden som rasslade i björkarna i trädgården. Det sög till i magen på mig och jag insåg att jag tar så mycket för givet. Livet – så oändligt stort, starkt, krävande, utmanande, oförutsägbart, intressant, spännande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt som jag är tacksam för allt jag har vill jag mycket, mycket mer. När slutar man drömma? När passar det sig att nöja sig med vad man har, att inte ifrågasätta och att bara ”go with the flow”? Äsch, aldrig, eller hur? Tiden går, men jag känner mig inte ens nära färdig. Just nu står vi framför stora äventyr och jag ska passa på att verkligen ta chansen att göra saker jag bara drömt om fram tills nu. Är du med?
På stensoffan utanför mina föräldrars hus. Tack brorsan för det fantastiska och praktiska konstverk som den här soffan är! Bara en stund senare kom en vän som jag känt sedan vi var fem år gamla. Det är något särskilt med att vara med människor som varit med under så många delar av ens liv…
”Nej, men usch, vilka sluskar de är de där Håkanssons!” Ja, så tänker nog vem som helst som får se den här bilden. Musgnagt skåp med diverse matvaror i en salig oröra, inte inbjuder det till några kulinariska drömmar precis… Nu vill jag bestämt dementera vår familjs sluskighet. Vi är förvisso alla begåvade med olika känslor för vad som är viktigt då det gäller renlighet och organisation, men inte någon av oss skulle ha det så här frivilligt i ett matskåp. Som den kvicktänkte säkert redan har räknat ut är det våra (o)vänner mössen som har tagit sig friheter igen. Tydligen hade vi inte tillräckligt med musfällor och då diverse släktingar lider av kattallergi har Milla i år inte fått bo i huvudhuset där köket finns. Det räckte med att vi alla flyttade hem till sitt eller bort till någon annan för att de små gnagande gästerna skulle fixa sig en riktig brakfest. Jag är lite intresserad av vad de tyckte om kakaon. Jag förstår att de gillade ostkex, popcorn och marsansås, men kakao var lite mer otippat. Nu är köket hur som helst storstädat och det finns inte en smula kvar till kräken. Vår familj bor i huset tillsammans med Milla (Go Kitty!) fram tills vi flyttar, så det blir nog bra det här.
Man skulle kunna tro att vi inte bara är sluskar, utan att vi också har väldigt annorlunda inredningssmak. Hur ska man annars förklara den groteskt stora ljusstaken med de psykedeliska paraffinljusen i fönstret? Jag ska bjuda på fler inredningsdetaljer en annan dag så kanske du förstår varför vissa personer i vår närhet tycker att vi slarvar bort vårt drömläge här på Storkön. De har nog aldrig suttit med under en av våra långa, trevliga pratkvällar heller. Tja, eller så har de det, men tycker ändå att vi borde Sköna Hem-ifiera stället lite.
Varje sommar brukar far köpa en massa flak med nyvärpta ägg. Vi bakar och lagar äggamat i långa banor och är väldigt tacksamma. Då vi ändå städade köket gick vi också igenom de tre kyl-frysarna. Vi hittade ett helt flak orörda ägg, så idag bjöds det på tunna, nystekta pannkakor med moster Ms goda blåbärsmarmelad. Sämre mat kan man äta.
Jag måste berätta att jag fick den skönaste timmen på hela sommaren i eftermiddags! Jag lade mig i solen och njöt av värmen, doften av gräs och hav och då och då lyfte jag blicken för att kika på utsikten som inte är helt olik den på fotot här. Vilken ynnest det är att kunna ha det så här… Jag lagrar alla mina fina stunder inför utlandsflytten – inte bara för att grotta ner mig då saker och ting känns eländiga (för sådana stunder kommer, det vet jag av erfarenhet), utan mest för att bygga på kapitalet i min må-bra-av-tacksamhet-till-livet-bank.
En av mina favoriter, Imogen Heap, i sin alldeles fantastiska Hide and Seek. Är du med? (Lyssnar du färdigt så upptäcker du nog varifrån Jason Derulo snodde med sig ”Whatcha Say”…) Jag gillar Imogens texter. Känner du mig ännu lite mer vet du att jag också gillar Eric Whitacre och hans spännande musikaliska projekt. Därför förstår du kanske att jag tycker att jag borde vara här nästa onsdag. Ännu surare är det att jag åker till Birmingham dagen efter och således nästan liksom är där…
