08 apr

Besiktning av syskonbarn.

Min bror skickade ett sms till mig och påminde om att vi måste besiktiga KIA:n. (Han hade hjälpt oss att fixa något och tog efter det bilen på återbesök, så jag gissar att han fick sms från Opus?) Samtidigt fick jag en rapport från Transportstyrelsen att det var körförbud! Jag tror aldrig jag har missat ett besiktningsdatum, men alla tidsförlängningar i coronatider satte allt i spinn. Nu kom jag iallafall iväg. Det kändes lika nervöst som att gå till tandläkaren, eller kanske vänta på att få reda på om man har kommit in på en efterlängtad utbildning.

Jag hade inte behövt oroa mig! Vår goding har varit en fantastisk familjemedlem sedan 2012. Hon har varit med på äventyr både här och där, varit bästa flytthjälpen, handikapptransport och varit behjälplig på alla sätt och vis. Som alla lite större fordon är hon törstig, men det är nog hennes enda negativa drag. Jo, eller att man lite för lätt kan låsa in nycklarna i henne. (Vi har fått anlita låssmed två gånger.) Besiktningskillen sa att han förstod min vurm för KIA och rekommenderade KIA Ceed som en bra match om det nu skulle bli en annan bil. (Fars gamle Golf börjar bli lite trött.)

Det är så kallt och blåsigt här nu, som det ska vara i april. Jag brukar sällan gå i klädaffärer längre, men igår bestämde jag mig för att ta en runda på Lindex. Jag gillar tydligen inte modet, för jag såg inte mycket som föll mig i smaken. Däremot hittade jag mina favoritjeans Nea i en härligt ljus sommarfärg och längtade genast till lite mer sol och värme. De får ligga och tugga i bakgrunden. Om jag fortfarande tänker på dem och de finns kvar om några veckor kanske jag slår till!

Efter den lyckade besiktningen var det dags att åka till Rödeby där mina fina syskonbarn väntade. Bror och svägerska skulle ut på äventyr, så jag packade pysselväskan och åkte dit. Fem gossar (en utflyttad), en Riktig Prinsessa och ett extrabarn, här är det alltid full rulle! Jag älskar att hänga med det här gänget. De är smarta och mycket kreativa. Jag och min bror (och våra makar såklart) har uppfostrat våra barn på väldigt olika sätt. Det är otroligt spännande att se hur många olika sätt man kan göra saker på och att det finns många vägar till samma mål.

Jag har så många syskonbarn som är duktiga musiker. Den här killen har inte tagit några pianolektioner, men blir bättre och bättre för varje dag. Likadant hans storebror som är riktigt grym! En sak som internet har revolutionerat är ju hur lätt det är att få tag i fantastiska läromästare, ”tutorials” (självstudieundervisning) och annat som kan leda till stor kunskap. Det stora utbudet kan naturligtvis också vara stressande, men mest tänker jag att det bara är bra. Jag hoppas att jag fortsättningsvis få ha kvar min vilja att lära mig nya saker. Om inte annat så håller det den dåliga sidan av åldrandet borta.

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

05 feb

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!

03 feb

Coronafaster.

Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.

När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.

Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.

Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!

Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.

Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.

På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?

”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!

Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?

21 jan

Tillbaka till rötterna.

I tidernas begynnelse bloggade jag ofta om scrapbooking och kortmakeri. Det var scrapbookingen som fick mig att börja blogga alls. Bilderna var små och i dålig upplösning, men det funderade jag nog aldrig över sådär i början. Jag tänkte aldrig heller ”men, jobbigt att alla ska tjuvlyssna här i köket när jag sitter och pratar och snurrar telefonsladden så jag tappar luren i golvet” medan jag uppfann mobilen i huvudet. Jag tänker på hur ont mamma måste ha haft i nacken av alla timmar då hon hakat fast telefonluren mellan hakan och axeln. Hon pratade så mycket i telefon! Jaja, det hade inte med papperspyssel att göra. Nu när jag mått lite tjyvigt i några dagar har jag mest vilat, men igår drog jag fram mina gamla pysselgrejer och gjorde några kort som kanske kan komma till nytta framöver. Jag stämplade, embossade, glittrade, klippte, använde distanskuddar, limmade på blommor, glammade till med blingbling och, tja, hade väldigt roligt!

Jag brukade ofta jobba efter ”kortskisser” och hade en sådan i huvudet då jag gjorde dessa kort. Samma grundmodell till alla utom det superenkla kortet, alltså. Kan du se formen? Klassiker. Till detta använde jag lite Luminarte Twinklings, metallicfärg, embossig, glitter och blommor av olika slag.

Färgtemat för dagen var rosa. Brorsdottern hade använt Silhouetten till att skära ut fjärilar för länge sedan och eftersom jag sparat ”hålet” blev det till en stencil. Kul att plocka fram alla You Do-blommor som Lena och jag valde färger till, olika kollektioner. Det känns som en dröm att jag hade det som jobb…

Eh, vet inte vad som hände här. Grunge? Sprutade lite färg, hade något ”distress powder” (all denna svengelska vokabulär) som nog ska se ut som sand och så stämplar.

Ett kort värdigt Ernst himself.

Ojojoj, jag hade en dålig pensel till bladguldslimmet och vet inte riktigt vad som hände med formen, men det här var roligt. Vill påstå att detta för mig är riktig mindfulness. Att få till känslan av vatten och så lite transparent glitter, guld och de där söta rosorna (som fick extrablad som inte har något alls med rosor att göra) och så fick jag användning för en bit papper som jag vet har legat och väntat på rätt tillfälle.

Tre olika slags glitter. Detta prickiga Bazzill-papper var en stor favorit då det begav sig. Det funkar bättre i scrapbookingsammanhang och blev tyvärr lite buckligt av färg och embossing. Vi kan väl kalla högerkanten för en volang? Och washitejp, älskar den. Har många sorter som sällan kommer till användning.

Allt pyssel är tillbaka i lådor, på hyllor och i garderober och idag känns redan detta pyssel långt borta. Men kul hade jag!

20 dec

20 december 2021.

Jaha. Nu har vi kommit till de tvåsiffriga datumen som börjar med en tvåa. Wow, den här månaden har gått väldigt snabbt! Samtidigt blir det lite som en meditation, det här att lägga upp rubriker på inläggen som följer exakt samma mönster med bara en skillnad från förra dagens. Efter alla otaliga blogginlägg jag skrivit och haft dålig fantasi som följeslagare kan jag bara säga att det varit rätt skönt att inte behöva fundera vidare över just detta. Med det sagt kommer jag att gå tillbaka till min vanliga ordning så fort julkalendern är slut.

Igår kokade jag kola. Pris vare kökstermometern som hjälpte mig då det tog två timmar att komma upp i 125° den här gången. Man kan ju bli knäpp på köpet om man ska springa och göra kulprov var femte minut och receptet säger att det ska ta 40 minuter… Det är samma visa varje gång. Just kola och knäck gör mig galen. Det är ju egentligen jättelätt att bara blanda ihop ingredienserna, koka upp och sänka värmen. Man rör lite då och då och så, TADA, är den där läckra smeten klar. Häll upp, låt svalna, markera bitarna, låt svalna lite till, skär upp och låt stelna helt i kylen. Fram med bakplåtspapper eller vaxat papper och så slår man in varje bit för sig. Just det sista momentet byter man ut mot brännskador och outtalade svordomar då man pysslar med knäcksmeten och den ska ner i sina formar. Smörjer man bara brickan de står på lite och sedan använder en speciell knäcktratt brukar det ändå gå riktigt bra. Jag tror att just knäcktratten är den enda kökspryl som får vara kvar i våra skåp trots att den bara används en gång om året.

Jag har ett par olika kolafavoriter. I år följde jag Anna och Fanny Bergenströms recept i Vinterns goda ting, julens favoritbok. Jag tycker det är extra roligt att använda ett recept med honung eftersom vi har egen sådan.

Fransk chokladkola
100 g smör
1/2 dl kakao
2 cl vispgrädde
3 dl socker
1 dl sirap
3 msk honung
2 tsk vaniljsocker

Blanda ihop alla ingredienser i en tjockbottnad kastrull. Rör om i kolasmeten då och då. Koka upp och sänk sedan till rätt svag värme så det syns små bubblor i ytan. Koka utan lock till smeten klarar kulprovet eller har nått 125°. Häll upp smeten i en form med bakplåtspapper. Låt svalna, men se till att ha markerat rutor innan kolan stelnat helt. Skär isär och slå in varje bit i bakplåtspapper, smörpapper eller liknande.

19 dec

19 december 2021.

Nu går årets julkalender in på sluttampen. För mig är december en fantastisk månad bland annat på grund av allt pyssel, all musik och fokus på att göra hemmet mer ombonat och välkomnande. Somligt har jag delat med mig av här i bloggen, annat händer lite vid sidan om. Jag firar ju Jesus födelse, ”don’t forget the Christ in Christmas”, men tänker att jag också firar det faktum att jag är en människa som gillar att uttrycka mig på olika skapande sätt. I december är jag lite extra omtänksam gällande mig själv och mina önskningar. Med tanke på hur många omkring mig som verkligen mår dåligt vid den här tiden på året (S.A.D. eller årstidsbunden depression, slutet-på-höstterminen-stress, prestationsångest pga förväntningar på att det ska bli sådär supermegamysigt fast man egentligen varken har tid eller lust, ovanligt många sociala evenemang, osv, osv) tänker jag att jag kanske hittat tekniker att hantera dessa påfrestningar utan att ha förstått att det är det jag har gjort? Jaja, jag tänker gräva ner mig i detta, utan går raskt vidare till gårdagens pyssel.

När jag hade julpyssel med brorsdottern gjorde vi bl a flätade hjärtan som jag aldrig fotade. De var väldigt klassiska, gjorda i glanspapper som har många år på nacken, så när jag gjorde egna hjärtan igår bestämde jag mig för att göra en lite uppdaterad version. Ena halvan klippte jag ur det vanliga glanspapperet medan jag använde ett presentpappershäfte med olika fina småmönstrade papper till andra halvan. Jag tycker dessa hjärtan är så fina, men de är också störigt pilliga då man ska få till det sista.

Bilden har jag snott från den stora sajberrymden och jag är mycket tacksam till dig som har gjort denna fina beskrivning. Tyvärr kan jag inte uppmärksamma dig med namn, men tack! Det här projektet brukar finnas med i alla skoljulpyssel. Hur många hjärtan har du flätat genom åren? Själv kan jag icke räkna dem alla, fast jag tror inte jag har kvar något enda.

15 dec

15 december 2021.

Här är min pysslarepartner no. 1. Hon gillar att gräva runt bland papper, lim och glitter lika mycket som jag. Igår hade vi vårt traditionella julpyssel. L hann göra en bjällerklangkrans till mössen, flera flätade hjärtan och ett helt gäng sådana här fina smällkarameller. Just smällkaramellerna har krävt lite vuxenhjälp fram tills i år. Numera fixar den unga damen detta helt på egen hand. Smala dragspelsveck, de täta klippen för att få så snygga krus som möjligt och att välja och knyta fast upphängningen – inget är längre för svårt! Hon gjorde flera i mer traditionella färger, men jag tror att hon gillade denna favoritfärgsversion lite extra mycket.

För dig som aldrig har gjort smällkarameller kanske inte dessa två bilder precis räcker för att bemästra tekniken, men det finns andra och bättre instruktioner. Man kan alltid lita på ICA både då det gäller recept och annat! Jag och L tycker dock det är lite snyggare med nätta smällisar som bara innehåller en enda Geisha (godissorten är viktig, men får naturligtvis bytas ut om laktosintoleranta eller nötallergiker ska plundra granen efter jul). Till det behöver man ingen toalettrulle. Lycka till!

09 dec

9 december 2021.

Nästan varje år plockar jag kottar utanför dörren för att använda i något höst- eller vinterprojekt. Tallen bjuder generöst på mängder av dem och allt som är gratis smakar gott.

I år var det mörkt och svinkallt då jag plockade kottarna, så jag hade lite svårt att bedöma kvaliteten. Jag plockade bara tills fingrarna inte längre reagerade på beröring och hastade sedan in i värmen. Trots att elen är svindyr just nu satte jag ugnen på 100 grader. Vedspisens temperatur är nämligen svår att reglera. Efter någon timme i den svettiga miljön hade som du kanske ser här kottarna svettats bort både skräp och fröer. Jag gallrade bort exemplar som inte höll måttet och sedan var det dags för lite frost.

Burken med Mod Podge har inte öppnats sedan vi bodde i USA, så den krävde rejäla nävar och mer styrka att jag hade att erbjuda. Den sega slempropp som omgav hela området runt lock och burkens övre del slängdes obönhörligen i sopen, men resten av innehållet visade sig vara i gott skick. Glittret har jag bara använt några gånger, men det var länge sedan.

I nästa skede var fingrarna kladdiga av lim och glitter, så tyvärr kan jag inte visa bild på hela skedet. Jag arbetade dock över en tidning, målade Mod Podge lite slarvigt över kotten och hällde sedan rikligt med glitter över kotten och en stor behållare som samlade upp allt överflödigt glitter för återbruk. (Det glittret hälldes sedan tillbaka i glitterburken.)

Efter en natt på plåten hade decoupagelimmet torkat och kottarna är nu bara vackert glittrande. Tyvärr är det svårt att fånga på bild, så du får tro mitt ord. Jag funderar på om de kanske ska få bo tillsammans med björkris i ett litet bo till ett blockljus (min syrra hade gjort ett så fint arrangemang igår, se nedan). Vi får se. Pyssla på och akta så du inte blåser bort!

08 dec

8 december 2021.

Hej pilligt julpyssel! Igår hade jag tänkt göra klassiska flätade hjärtan, men jag hade dels lovat brorsdottern att göra sådana med henne om ett tag och dels hade jag sett sådana fina stjärnor hos Trendenser. Jag letade helt enkelt upp YouTube-videon som Frida länkade till och kände mig som en ungdom, eller brorsan. Det är de som alltid brukar lära sig saker på YouTube. Jag var lite tveksam efter mitt försök att sy ihop en socka med maskstygn (Kitchener stitches). Det tog nämligen cirka två timmar och blev inte alls så snyggt som jag tänkt. Trägen vinner och den som ger upp får aldrig chansen att utvecklas! Sagt och gjort, det fick bli en ny YouTube-lärare på skärmen.

Frida hade gjort jättefina stjärnor i två färger. Är det något jag har hemma så är det mycket papper, men jag vet hur jobbigt det är att göra origami med för kraftigt material. Jag bestämde mig därför för att använda mig av det lite finare kalligrafipapperet, mitt övningspapper i A4-storlek. Det har åtminstone lite glans i sig även om jag inte riktigt gillar den vita färgen. Jag skar till längder på höjden, 7 mm breda. Det resulterade i en färdig stjärna med knappt 3,5 cm mellan spetsarna. Perfekt storlek för ett tallris tänker jag.

Här ser du på nära håll ungefär hur det ser ut då vikandet är i full gång. Jag testade även med billigt kopieringspapper. Det var faktiskt ännu lättare att vika, men resultatet blev inte riktigt lika fint.

Ojoj, det gäller att hålla tungan rätt i mun då man pysslar med sådant här. Vår yngsta dotter kommer ihåg sina origamivikningsföljder i huvudet, men jag ser inte hur jag ska kunna göra sex sådana här till utan att behöva stresstitta på instruktionsfilmen… Det får bli dagens projekt. Jag hann inte mer än två då jag var tvungen att lägga tid på något annat. Så blir det ibland! Jag kan iallafall rekommendera detta projekt för dig som gillar att pyssla. Se bara till att ha väldigt jämnbreda remsor! Det gör det så mycket lättare att få ett snyggt resultat. Pyssla på och lycka till!

Edit: Under den sista biten med Daniel Bergmans Hjärtat i lurarna (Så bra!) blev det några stjärnor till. Jag fick ut sju stjärnor på ett A4. Med en centimeter per remsa hade längden också räckt, och då hade stjärnorna naturligtvis blivit lite större.