En heldag på Disneyland med maken och döttrarna (sonen ville inte följa med), en GPS som visade fel väg hem och några timmars trevlig samvaro med vännerna vi bor hos. Dagen har bjudit på härliga stunder med nya kameran, en Canon nu igen. Canon EOS 60D blev det den här gången, fast jag hade egentligen bestämt mig för 600D. Har du erfarenhet av modellen? Jag är i alla fall jättenöjd så här långt!
Vi är framme! Våra vänner har bytt hus sedan vi var hemma hos dem senast. Låt mig säga att det syns att det gått bra för mannen i familjen… Inte ofta man åker upp på Sunset Boulevard i Santa Monica. Solen skiner utanför gästhuset där jag sitter och vattnet glittrar i poolen. Det känns verkligen som att vi befinner oss i en drömvärld!
… och samtidigt ledsen. Dagen har varit crazy, jag har varit så ARG på mig själv för en miss som inte går att göra ogjord, saker har ordnat upp sig och jag har fått många fina mejl och meddelanden som gjort mig lycklig (en ny liten viktig på väg in i världen, ömhetsbetygelser, kärlek, omtänksamhet, vettighet, styrka) även om några av dem gjorde mig också ledsen (ibland skulle det vara bra om man kunde ta hand om andras problem, i alla fall för ett tag). Livet är stort, hör du! Tack för alla härliga tillrop och pepp inför flytten. Jag vet ju att det blir bra! ”Puss och kram” skulle en viktig bloggerska skriva, och jag är inte sämre än att jag kan härmas. Så – puss och kram!
Ja, det är så mycket att göra att jag får blogga en annan dag. Vi flyger från Kastrup på onsdag. Det här känns verkligen smått overkligt!
När man hemskolar barn brukar man göra det av lite olika orsaker. I USA är ca 2 miljoner barn hemskolade och det är väldigt många familjer som insett att skolan som institution inte passar alla barn. I Sverige och i Tyskland är det förbjudet att hemskola barn. I Tyskland förbjöds denna undervisningsform på 30-talet av gissa-vilka och i Sverige förbjöds hemskolningen 2010. (”Tillåtet endast vid synnerliga skäl” – läser man mer noggrant är det ett outtalat förbud.)
Jag har som lärare varit helt emot hemskolning. Det kan väl aldrig vara så att skolan inte är det absolut bästa stället för ett barn att växa till vuxen? Nu då våra tre barn hunnit gå rätt många år i skolan och jag varit med i processen som förälder är jag inte längre helt övertygad om att skolan alltid är bäst. Våra två äldsta barn har det väldigt lätt för sig. De har knäckt skolkoden, vet vad som ska göras och hur man ska göra för att undvika få negativ uppmärksamhet. De har välsignats med hjärnor som tänker ”skollogiskt” och har klarat sig bra trots att skolmiljön inte alltid varit den bästa. Nu har de också haft turen att gå från år fyra i Adolf Fredriks Musikklasser, en skola som förvisso är ganska fyrkantig och gammeldags, men som också har bjudit på en massa spännande upplevelser inom skolans ramar. Dessutom är det så att denna skola väl kan kallas elitskola på så vis att det mest är väldigt engagerade föräldrar som medvetet har hjälpt (eller pushat) sina barn välja detta alternativ istället för de skolor de har gått på innan. AF är inte alltid det bästa alternativet och genom åren har vi sett flera klasskamrater välja att gå tillbaka till sina gamla skolor eller byta till någon annan skola.
Yngsta dottern är väldigt musikalisk, kreativ och empatisk. När det gäller logiskt tänkande har hon dock väldigt svårt och hennes matematikundervisning i skolan har mest gått ut på att hon suttit och lyssnat på genomgångar, räckt upp handen för att hon inte förstått, räknat själv för att hon inte fått hjälp (tid är dyrbar då man är 30 barn i klassen), suddat för att det blivit fel och skrivit av facit. På kvällarna har hennes föräldrar försökt reparera skadan och så har det fortsatt. Det är hennes situation som har fått mig att inse att vår yngsta kanske skulle få ett bättre självförtroende och större möjlighet att lära sig om hon inte läste matte på samma sätt som storasyskonen och föräldrarna i familjen… Mitt mål är att hon inte ska hata matte (som så många gör efter fasansfulla upplevelser i skolan) och att hon ska klara sig bra genom att kunna räkna vardagsekonomi – planera tid och budget, räkna på räntor, överslagsräkna för att inte luras i affären, läsa tabeller o s v. Jag vill tvätta bort mattetäcket från siffrorna och få henne att inse att matematik är spännande, nödvändigt och användbart!
Då vi flyttar till USA mitt i terminen har de två äldsta barnen sedan läsårets början fått läsa på distans, engelska och matte. De har fått uppgifter inom idrott och hälsa, hemkunskap, NO (lite klurigt med labbarna, där ligger vi efter), SO o s v. Yngsta dottern har fått läsa skönlitteratur på engelska (lättlästa böcker) som vi lånat på biblioteket, hon har fått titta på engelska/amerikanska filmer utan svensk text, vi har följt ett svenskt matteläromedel och har haft möjlighet att verkligen gå på djupet och förklara matten på ett praktiskt och användbart sätt. (Baka 1,5 sats med recept som inte är tillrättalagda – mycker mer effektivt än att sitta med ”rätt siffror” i boken. Dessutom ser man att 7,25 l mjöl i 1,5 sats kakor inte är riktigt gångbart och därmed fixar vi det där med enheter när vi ändå håller på.)
Nu kommer barnen att få börja skolan i alla fall då vi kommer på plats till vårt nya hem. Deras skolgång kommer att vara lite annorlunda då amerikaner är precis som svenskar, dvs de tror att deras system och betyg och läroplan är det enda som duger och att deras skola är bäst i världen. Vi har fått hjälp av vänner som har gått igenom samma process som vi nu är ingrottade i, de har alltså flyttat från Sverige till USA. Det är inte lätt att tillgodoräkna sig de svenska betygen ska du veta, så så himla bra är vi kanske inte, eller så har det inte slagit igenom i USA än… Jag lovar att tala om hur det går för oss. Barnen tillfrågas innan jag skriver om dem i bloggen då jag inte vill utlämna dem, så kanske kommer jag inte att berätta alla smaskiga detaljer.
Nu ska jag inte ge mig in i debatten om huruvida mänskligheten blir bättre av en sk akademisk utbildning, men läs den här debattartikeln med vetskapen att jag applåderar Mats Alvesson. Jag röstar för att vi börjar se på varandra som medmänniskor utan att bedöma varandra utefter hur många år vi gått på något flashigt universitet. Är någon som läst blajkurser på Uppsala universitet utan att sedan få något jobb mer värd eller smartare än någon som går el/tele-utbildningen på gymnasiet och börjar försörja sig på en gång efter studenten? Hur ser du på det? Gör fler år i skolan en nödvändigtvis smartare eller mer värd en högre lön? Är det skillnad på utbildning och utbildning?
Oj, nu blev det här alldeles för långt. Jag ska sova och förbereda mig på hejdå-nu-firar-vi-allt-på-en-gång-me-syskon-o-kusiner-festen som går av stapeln i morgon.
Min gamla gymnasieskola, Chapmanskolan, där jag gick Natur ”för det ska man ju göra när man har så bra betyg som du” fast jag ville gå Beklädnadsteknisk, men antagligen hade rätt plats egentligen varit Humanistisk linje. Ja, så kan det gå! Det löste sig ju för mig ändå, men lite spännande är det att jag blev Ma/NO- och musiklärare…
14-åringen under dagens lektion ”blomsterarrangemang” inför festligheterna i morgon. Jag gillar att se barnen omsätta sina kunskaper i verkligheten! Kul också att se dem i olika ledarpositioner… Att som mamma och lärare ta ett steg tillbaka och se hur de hanterar att styra, ta instruktioner, delegera osv – det är spännande! Och vilken livskunskap de får alldeles ”gratis”…
Tja, eller mer fredagsfrys. Men – i köket är det varmt och i morgon blir det fest. Somligt blir som man planerat, annat blir bra en annan da’. Vi har för mycket packning och kunde säkert ha fått med minst en flyttlåda till på pallen, men nu får vi ta de grejerna med oss. Tur att vi är så starka…
Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!
Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)
Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.
Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.
Det var en gång… Det var en gång en sommar som drog sig tillbaka, men gjorde allt för att låta människorna fyllas av värme och kärlek en sista gång innan den mörka senhösten och vintern skulle ta över. Bilrutorna skvallrade varje tidig morgon om att nattfrosten närmade sig fortare än någon riktigt ville kännas vid. Höstångesten slog till med full kraft och lämnade trötta och desillusionerade människor i sitt kölvatten. Kvinnan som skrotade omkring i sin trädgård slogs trots detta av det förunderliga i naturens storhet. Hon såg färgspelet, det vackra, som hösten använde sig av för att förföra människorna, för att få dem att förlora balansen då den första snöstormen slog till. Hon såg den svarta stjärnhimmelen, fonden till alla de massor av stjärnor och planeter som pyntade himlavalvet, och kände sig oändligt stor och oändligt liten på samma gång. Hon frös av nattkylan, men inom henne brann en eld och hon visste att hon skulle klara denna vinter bättre än den förra som hade lämnat djupa ärr efter sig. Den här gången var hon förberedd. Hon var redo och hon var stark.
”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”
Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.
Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:
Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?
Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.
Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!
Varför håller folk på när vi bara borde hjälpa varandra, se till varandras behov och lyfta den som behöver hjälp? Varför har vi fått ett samhälle där det är en rättighet att bli underhållen, få bidrag, få ditten och datten och där det är andras skyldighet att se till att just jag får alla de där sakerna? Hur kommer det sig att många lägger större vikt vid att avslöja andras svagheter än att rätta till sina egna? Den där öde ön jag drömmer om – tror du jag hittar den i Orem, Utah? Kanske i The Great Salt Lake? I morgon ska jag banne mig göra världen lite bättre. Det kommer nog inte att stå något om det i tidningen, men om du (och du, och du, och du…) också gör något så kanske det skakar till lite! Jag springer för min skull och gör något helt annat för någon annan. Och våra barn ska få vara med på ett hörn, både för att lära sig hjälpa och för att få känna hur mycket man får tillbaka när man gör det. Tack Mamma och Far för att ni alltid har visat rätt väg!
Någon sårade mig väldigt mycket en gång då hon sa att jag var så dumsnäll att folk utnyttjade mig. Jag hade aldrig sett på mig själv så innan dess, men efter det ”skulle jag minsann inte vara dum”. Jag började säga nej, slutade hjälpa till av mig själv, tänkte mer på mig själv. Blev jag lyckligare? Nej då. Det tog dessutom lång tid att riktigt tycka om mig själv igen efter den dikeskörningen. Det är för övrigt verkligen viljan som räknas. Att se andras behov är så otroligt viktigt! Ett vänligt ord i rätt stund lyfter mer än vilken flytthjälp som helst (även om sådana också är ytterst välkomna, speciellt då man håller på att vricka ryggen ur led).
Jag har aldrig sett fotbollsfans som några bra förebilder, men det är kanske dags att omvärdera? En av de finaste texter jag vet. Tack Aftonbladet för att ni påminde mig om något jag glömt bort.