I både min telefon och i min adressbok har jag kvar telefonnummer till släkt och vänner som jag inte har någon kontakt med längre eller som har gått bort. Jag har så svårt att sätta en definitiv punkt. Tack och hej, leverpastej. Vi ses i Nangijala. God Be With You Till We Meet Again. Vi hörs. So long, goodbye. Nej, det går inte.

Jay Ungar skrev den vackra Ashokan Farewell 1982 då han och hans fru skulle ta farväl av sina vänner på sommarlägret de hållit i. Han hade rest i Skottland tidigare samma sommar och var inspirerad av den skotska musiken. I stycket kan man höra vänskapen, vemodet och lyckan som ryms i ett farväl då man har tillbringat mycket tid tillsammans och helt plötsligt ska fortsätta sina vardagsliv långt från varandra och kanske utan att någonsin träffas igen.

100 år innan Ungar skrev Ashokan Farewell skrev Jeremiah Ranken och William Tomer God Be With You Till We Meet Again för att Rankens kyrkkör skulle ha något att sjunga då de avslutade sin körövning varje vecka. Under mina tonår var jag på ungdomsläger två gånger om året och vi avslutade alltid vår knappa vecka tillsammans med att sjunga just den här.

Sedan jag flyttade hit till Utah har jag hört Marta Keens sång Homeward Bound i fantastiska arrangemang, både av skolkörer, Tabernakelkören och BYU Vocal Point. Keen skrev sången ”till någon kär som var på väg mot nya äventyr i livet för att uttrycka själens önskan om att växa och förändras”. Det handlar om avsked om något som har varit där något nytt får ta plats. BYU Vocal Point och All-American Boys Chorus sjunger den så vackert här.

The Winner Takes It All skrevs av Björn Ulvaeus när han och Agnetha Fältskog gick igenom sin skilsmässa. Den handlar om att vilja hålla kvar ett förhållande när den andra vill gå. Björn sjöng den själv på demon och ändå föll det sig naturligt att det var Agnetha som fick sjunga den när det väl var dags för inspelning. Av alla ABBAs låtar är denna hennes egen favorit, inte minst för att den fick sätta punkt för allt Björn och hon, och samtidigt Benny och Frida, gått igenom tillsammans. Bitterljuvt…

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag det. När jag promenerade med min dotter idag och hon pratade om hur hon längtade tills hon tagit studenten (eller high school graduation) var jag och petade lite i hennes längtan. Jag sa ”ju tidigare du lär dig att acceptera det du har och den situation du lever i, desto mindre sårad kommer du att bli”. Jag tycker absolut att man ska drömma om framtiden och göra mål, men glömmer man bort nuet försvinner lätt livet mitt framför ögonen på en och som vi alla vet går tiden snabbare ju äldre vi blir. Jag kan förstå människor som blir bittra och har svårt att acceptera situationen de har tvingats till eller för den delen valt själva. Ibland får man bara gilla läget, andra gånger kan man göra förändringar själv för att förbättra sin situation och ibland får man släppa taget. Det är inte lätt, det där.