15 maj

Magnoliaskogen på Sturkö.

För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.

Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!

Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.

Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.

I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.

19 jan

Det som kyls i snö tinas upp med körsång och varmt vatten.

Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.

I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).

Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?

Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!

Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!

Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.

19 jun

Besök från USA.

Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.

Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.

Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.

Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.

Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:

Anitas lätta och goda kaka

2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop.
100 g smör smälts och rörs i.
2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver).
Häll smeten i smord form.
Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster.
Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.

Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.

18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

Skärmdump från SGU:s hemsida

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

12 jan

Livet som vanlig människa.

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

10 maj

Magnoliaskogen på Frändatorpsvägen.

I förrgår skickade min syster en skärmdump om ett spännande projekt här på Sturkö som jag aldrig hade hört talas om. En magnoliaskog! Det är så lätt att missa sådant som ligger rakt under ens näsa, särskilt om det händer på ett ställe där man aldrig uppehåller sig även om det ligger nära. Jag har inte varit på Frändatorpsvägen sedan jag var 18 år och cyklade omkring i hemtjänsten, så nu var det dags. Vi packade sålunda in oss i Fars gamla Golf och åkte ut på äventyr! ”Det går inte att missa”, stod det i artikeln. Det hade kanske varit bättre att lita på detta, men vi snirklade oss så småningom fram till rätt ställe. (Befinner du dig på Sturkö i mitten av maj är det följande förfarande som gäller: åk in på Frändatorpsvägen och håll ögonen öppna. Långt nere på vänster sida kommer du så småningom att se mängder av magnolior och en spännande tall med långa, hängande barr och stora kottar. Då är du framme! Det är privat mark, men gäster är välkomna om de är skötsamma.)

Magnoliaträd får ofta vara solitärer i folks trädgårdar. De har makalöst vackra blommor som tar mycket plats, även om det bara är under en kort tid.

Vi hittade många olika sorter, från träd översållade med små, graciösa blommor till den här med gigantiska blommor, lika stora som min hand!

En känsla av att alla blomster strävar uppåt! Jag kan inte förklara det bättre…

Maken älskade den här skönheten som skiftade i mjukt gräddgult.

Jag har aldrig sett magnolior som liknar pioner, men här var en.

Titta bara! På detaljnivå blir det ännu mer spännande. Undersidan av kronbladen gammelrosa, översidan i vitt med mjukt rosa kanter och gröna detaljer. Otroligt vackert!

Den här sorten fladdrade i den svaga vinden, vilket gav ännu en dimension till upplevelsen.

Slutligen en lite mer klassisk modell, Blushing Belle som är Lennarths rekommendation. Härdig och rikblommande, ja, och så väldigt vacker så klart. Det måste vara jättespännande för Lennarth att följa sina favoriter! Han driver inte upp dem själv, men vårdar och utvärderar och är en kändis i den internationella magnoliavärlden. Tänk, vad lite man vet! Men nu vet du också att det finns en magnoliaskog här på Sturkö och att den är väl värd att besöka. Jag kan tänka mig att det är ännu vackrare om en vecka, så jag tar nog ännu en utflykt dit denna säsong. Åker du hit så kom ihåg att du är välkommen om du ”visar vanligt naturvett och håller dig på stigarna”.

18 jan

När ljuset vågar närma sig igen.

Det skulle bli tråkigt för dig om jag bara lade upp fotografier från mina promenader varje dag, men samtidigt tröttnar ju inte jag. Ljuset är helt fantastiskt på eftermiddagen en solig dag. Jag kanske skulle ta morgonpromenader igen, för det ljuset är fantastiskt det också. I Orem var vi bortskämda med balkongutsikt både morgon och kväll. Här blir det morgonutsikt från sovrumsfönstret, men jag får ta mig bort från bostäderna för de riktigt vackra vyerna. Det är dock nära och handlar inte precis om några milslånga vandringar. Det känns märkligt att havet kan gå från fullt uppror till ett relativt lugn på bara en natt. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag fungerar precis likadant. Hoppas att du också får möta ljuset en stund idag!

13 jan

Fiat lux.

Varde ljus. ”Ljus syftar dels på en sinnesupplevelse och dels på den elektromagnetiska strålning som kan ge upphov till sådana upplevelser. Ljus i fysisk bemärkelse kan mätas och kvantifieras på olika sätt, men det finns inget direkt samband mellan dessa mätvärden och vår upplevelse av ljus i en specifik situation.” Wikipedia

Låter du ljuset uppfylla ditt sinne? Släpper du in det i ditt hjärta? Öppnar du dina ögon, vågar du möta det? Är du den som reflekterar ljuset, den som får ljuskatter att dansa i rummet? Gör du något för att skapa ljus i denna värld som ter sig så mörk ibland?

Så många mår dåligt av uteblivet ljus under den här tiden på året, men nu vänder det. Dagarna blir längre, ljuset blir starkare, värmer bättre. Själv eldar jag. Stearinljus och brasor värmer och lyser upp. Det hjälper också.

Ett skepp kommer lastat med sådant som gör dig glad, hur länge klarar du att vara med? Tacksamhet är lätt att fånga för somliga, andra får jobba hårt för att hitta livets ljuspunkter. Det bästa är att det blir lättare att hitta ljuset om du övar och lär dig känna igen det.

29 dec

Kall som is.

Nu har äldsta dottern och hennes man åkt hem, men innan de gav sig av hanns det med både det ena och det andra. Vi har verkligen haft en fin vecka, även om jag av någon anledning sovit väldigt dåligt. Jag känner mig påfylld och mycket tacksam. Den smarta klockan pekar på över 10 000 steg varje dag utom en den senaste veckan, vissa dagar långt fler. Oväntat aktiv jul, alltså! Det bådar gott för ledordet som jag hade tänkt ta med mig under 2022. Efter att ha läst igenom det sammanfattandet årsbrevet från förra året (vi försöker upprätthålla traditionen att skriva sådana, maken och jag) kan jag konstatera att jag känner mig betydligt hoppfullare idag än för ett år sedan. Jag är (naturligtvis) ännu tröttare på coronahysterin, men jag känner ändå hopp om att en ny framtid med solsken i blick står för dörren. Här får du följa med på dotterns och min promenad häromdagen. Tänk ändå att vår jord bjuder på så mycket skönhet!