17 jun

And so it goes.

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

28 mar

Vårvinter med många avsked.

Igår var det dags för ännu en minnesstund, denna gången för min väninnas mamma. Det blev en fin eftermiddag i hennes ära! Barnen, livslånga vänner, f d pojkvännen och exmaken, församlingsmedlemmar, barnens vänner… En inkännande livsteckning, vacker musik, god mat, skratt och gråt. Begravningar är så märkliga. Jag vet inga andra tillfällen där livets hela komplexitet blir så påtaglig.

I fick en stroke för elva år sedan och var sedan sängliggande fram till sin bortgång. Innan stroken var hon alltid så tjusig. När jag hälsade på henne första gången efter att ha flyttat hem från USA funderade jag på hur jag skulle kunna bidra med något slags guldkant för henne och tänkte då att lite nagellack kanske skulle vara något. Det visade sig att det var precis rätt! Hon älskade nog handmassagen som ingick mer än själva nagellacket. Efter det brukade jag försöka hinna med en stunds ”handvård” när jag hälsade på.

Människan behöver närhet. Om all interaktion sker i samband med överlevnadens nödvändigheter, som att få hjälp att sköta hygienen och undvika liggsår, kan annan mänsklig beröring hjälpa till att bekämpa hopplöshetskänslor och få en att kanske kunna drömma sig bort en stund. Det får bli dagens tips till dig som undrar hur du ska kunna hjälpa någon i en liknande situation.

Nu hoppas jag att det inte blir några fler begravningar på mycket lång tid. Årets vårvinter har varit galen. Sist ut är min vinst-SAAB (jag vet, det är nästan osmakligt att jämföra en bil med människor) som fick sin dödsdom av Mekkas duktiga mekaniker häromdagen. Den är en dödsfälla! Motorn läcker olja ner på katalysatorn som blir 600° och det kan börja brinna när som helst. Det går att fixa, men kostar mycket. Eftersom vi länge har funderat på en mer bränslesnål bil har vi bestämt oss för att nu göra slag i saken. Vi förbereder oss därmed för skrotning och ett varmt farväl. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte.

21 dec

Hur förvandlar man Folkets Hus…

… till en värdig lokal för en minnesstund/kistbegravning? Man tar ett stort gäng syskon, ingifta och avkommor och kör järnet i en hel dag. Till slut hittas rätt ljud både för orgelspel och komppiano, marimban är balanserad mot tvärflöjten, det står närmare 200 stolar på plats (somliga framtrollade ur dolda vrår) och blomsterdekorationerna på plats hade minst passat på Nobelfesten. Jag är glad och tacksam över att få tillhöra det här gänget. Att få ha varit del i allt det kreativa bakom mammas minnesfest har varit en fin pusselbit i sorgarbetet. Nu får vi se om många får stå upp i morgon eller ej, men det löser sig nog med det.

05 mar

Tills vi möts igen.

5_6

5_7

5_3

5_4

5_5

5_2

Livet. Så underbart, märkligt och svårt. Jag älskar det oftast, men ogillar det ibland. Efter att ha varit med på Fars minneshögtid och samlingen efteråt förstår jag det mer än någonsin. Att se saker för vad de är, det var Far bra på. Han ångrade en del saker på sin dödsbädd. Bland annat bad han om ursäkt till mamma för att han inte hade varit hemma tillräckligt med henne och oss barn och att han hade hjälpt en del ”fel” personer. Jag kan konstatera att han har hjälpt många fler ”rätt” personer och är så glad över att jag fick bli hans dotter. Livet fortsätter. När jag ser den yngre generationens livsglädje och känner deras förundran känner jag hopp. Nu gäller det att göra något bra av det.

5_1