28 feb

Sverigebesök.

27_1

När showen är slut
Och pianot rullas ut
Så är jag ensam
Lika ensam
Som jag var förut
När showen är slut
Då har clownen stängt sin trut
När solen vaknar
Vad jag saknar
Att showen är slut
Kenneth Gärdestad

Sonen och äldsta dottern hade två systrar i sina klasser i Adolf Fredriks Musikklasser. Deras ”plastbror” pluggar nu med tennisstipendium på University of Utah inne i Salt Lake City och med anledning av det har familjen varit på besök i tio dagar. I kväll kom mamma, styvfar och tre systrar (tenniskillen var i Idaho på något tennisrelaterat) över på middag. Att ha gäster är alltid lika kul, men jag tror minsann att familjens ungdomar tyckte att det här besöket var ännu trevligare än vanligt.

Det bästa med att ha äldre barn är att det blir så mycket enklare med allt praktiskt eftersom de kan nästan allt som jag förut varit ganska ensam om att göra här hemma. De är duktiga både på att städa, laga mat och underhålla. Nu är det bara tvätten kvar…

27 feb

Härligt glad nyhet!

I natt kom ett nytt litet syskonbarn till världen! Så roligt. Son nummer fem till min käre store lillebror och hans fru. Lilleman kom fort (min svägerska har haft långa och jobbiga förlossningar förut) och det tycker jag är värt att fira bara det. Den nye lille familjemedlemmen ser ut som sin äldste storebror. Det finns ingen tvivel om vilken familj han tillhör helt enkelt.

26 feb

Allt fint på två minuter blankt.

Jag tog kameran i handen och letade glädjor. Det var inte så svårt, men det kändes som balsam för själen.

25_2

En bok från min arbetsgivare och en från min svärmor. Den ena har jag kommit igenom, men den ska få ligga på soffbordet och förgylla mina, och andras, dagar länge till. Den andra längtar jag efter att få veta hur den slutar.

25_3

Lena Linderholms konst. Kan man bli annat än glad av det här?

25_4

Våra hönapönor värper igen! Vi är så glada och äggen är så goda.

25_5

Bergen.

25_6

Ett handskrivet tackort till en inspirerande ung kvinna. Det är lätt att bara tänka ”det där var bra”. Den här gången kom jag ihåg att uttrycka min uppskattning.

Och så min fina familj, så klart. Jag tar ingen av familjemedlemmarna för given och uppskattar dem alla för det de bidrar med i mitt liv. Jag hoppas att du också hittar det fina i ditt liv då du ser dig omkring.

25 feb

Japp. Så känns det.

Du vet den där känslan…

att få ett telefonsamtal mitt i natten
att prata med någon som precis har förlorat någon närstående
att få en ångestattack
att vakna med hjärtat i halsgropen efter en mardröm
att upptäcka en knöl i bröstet
att vara med någon som har mycket ont
att falla handlöst
att få ett meddelande som slår undan fötterna på en

Du vet hur det känns, va? Den där känslan av att tappa andan och inte veta om man kommer att hitta den igen. Bottenlös ledsamhet. Japp. Så känns det. Ibland får man tvinga sig själv till att se det vackra, det hoppfulla och det fantastiska.

25_1

24 feb

Suck.

I See You.

Jag pratade med min kompis häromdagen. Hon sa att hon tycker att det är hemskt jobbigt att människor har blivit vandrande problempåsar för henne. Det gjorde mig ledsen att höra det, men samtidigt förstår jag henne så väl! Jag vill ju bara att alla ska vara glada och må bra.

Ps: Far blev inlagd på sjukhuset idag. Nä. Livet är inte alltid roligt och alla mår inte heller bra. Dags att leta glädjor igen!

20_40

24 feb

Fotobomb del två.

Förutom mina föräldrar hann jag och S träffa två av mina syskon och deras familjer, svåger och svägerska och delar av deras familjer, svärmor och svärfar och så en del annat löst folk som jag älskar och uppskattar mycket! Jag hade inte med mig kameran överallt och fotade mest naturen i Bredavik, men här ser du en del av allt vi hann med mellan läkarbesöken och matlagningen. Ja, och matätningen. För oj, vad mycket och god mat vi fick i oss! Här kommer ett gemensamt tack till alla som bidrog till att jag upp tre kilo på två veckor. Hahaha!

23_1

23_2

23_3

23_4

23_5

20_38

20_42

20_44

20_21

20_20

20_12

20_10

20_9

20_8

20_43

24 feb

Den här veckan…

… börjar min mammas cellgiftsbehandling. Det finns väl inte så mycket roligt att säga om den, men mamma är en fighter och har kämpat på genom alla bulor och gropar i vägen så här långt! Det kommer att bli många jobbiga dagar under de närmaste månaderna, men när jag sa adjö till mina föräldrar kände jag mig inte rädd eller förtvivlad. Tvärtom. Jag har väl aldrig sett på maken då det gäller alla fantastiska brev, meddelande, vykort och presenter mamma har fått sedan hon fick reda på att hon är sjuk. Den kärlek som hon bärs av är fantastisk. Tillsammans med naturen hon omgivs av i vardagen tror jag att hon får den kraft som behövs för att orka.

Här kommer nu en Sturkö overload för dig som eventuellt har missat hur otroligt vackert det är på min sommarö. (Till dig V, du som har blivit lite blind för det som funnits framför dina ögon i alla år. Visst är det lite makalöst?)

20_13

20_14

20_15

20_16

20_17

20_18

20_19

20_24

20_25

20_26

20_28

20_31

20_32

20_33

20_34

20_35

20_36

20_39

20_41

23 feb

Fina.

Jag är som du väl förstått vid det här laget väldigt familjekär. Det är trist att missa syskonbarnens framfart i livet, men när möjlighet finns att träffas blir det så mycket roligare! Eftersom mitt och Ss plan skulle gå redan 6.55 på morgonen passade vi på att åka ner till Malmö dagen innan för att hinna umgås lite med bror, svägerska och brorsdotter. Mysigt! De har köpt ny lägenhet och är så duktiga på allt det praktiska. Nu hann vi se lite av det färdigrenoverade och lite av det som komma skall. Det kommer att bli så fint! Jag kan säga att jag blängde lite extra på heltäckningsmattorna här då jag kom hem. Ren avundsjuka! 😀 (Stackars lilla L var väldigt förkyld vilket kanske syns på det nedersta fotot. Lika söt och rolig som vanligt dock!)

20_2

20_3

20_4

20_6

23 feb

Bloggen har legat nere.

Det är inte så att bloggen kraschade ner i Atlanten på väg över även om man skulle kunna tro det. Webbhotellet jag anlitar är billigt och opålitligt, men tre dagar utan att komma åt min hemsida har jag aldrig upplevt förut. Nåja. Jag har i alla fall haft tid att återanpassa mig, mysa med familjen, sakna Sverige lite mer, glädjas åt att hönorna börjat värpa båda två, spela spel med våra vänner, dela ut tidningar och saltlakrits till desperata medmänniskor och faktiskt en del annat också.

Hemma-hemma bra, men hemma bäst? Ibland känns avståndet mellan Sverige och Utah lite väl långt helt enkelt.

18 feb

Mötas och skiljas är livets gång…

… skiljas och mötas är hoppets sång. Nu sitter vi på ett tåg till Malmö där vi landar på Centralen strax innan fyra. Det var väl inte särskilt roligt att säga hej till föräldrarna. Mammas cellgiftsbehandling börjar nästa vecka. Jag tror att det kommer att bli bra, men det är klart att det blir jobbigt för henne. Har man inte hälsan känns allt annat rätt oviktigt.

Ibland förskräcks jag över hur fort tiden flyger förbi. Jag vill suga i mig allt fint som ligger där längs livets stig, men det känns som att jag missar en hel del. Kanske behöver jag bara bli bättre på att prioritera?

image