juli 2018

29 jul

Ibland är himlen varken oskyldig eller blå.

När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.

Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.

Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.

28 jul

Bästkusten, en gång till.

Torraste sommaren på flera hundra år säger de… Det märks på allting. Maken och jag har varit på västkusten i ett par dagar och K kunde åtminstone plocka en handfull björnbär som var både stora och saftiga. Antingen är björnbär mindre känsliga än blåbär och hallon, eller också har dessa bär fått en del mer vatten än russinbären som går att hitta i våra skogar här på Sturkö. (Edit en dag efter att jag hade skrivit det här: Idag har yngsta dottern och maken plockat flera liter björnbär här i Uttorp, så de växer bra här också!)

Känslan uppe på Carlstens fästning på Marstrand är långt ifrån deppig, trots den tunga historia den bär på. Vi har länge pratat om att se min svågers bror Stefan Anderssons helkvällsföreställning ”No. 90 Kleist” som han framfört på denna fästning varje sommar under flera år. Nu blev det äntligen av. Vi har lyssnat mycket på musiken, men trots det kändes allt nytt och faktiskt rent fantastiskt. Vilken kväll det blev! Musiken, ljudet, historierna, mellansnacket, miljön… Allt var otroligt bra! (Jag kan varmt rekommendera den här upplevelsen om det blir något nästa år också. Årets föreställningar är tyvärr slutsålda sedan länge.) När sista tonen klingat ut halvsprang vi ner till hamnen för att hinna med 23.30-färjan.

Efter den korta färjeturen från Marstrand till Koön där bilen stod var det dags för en dryg timmes tur till Mollösunds Wärdshus. Det kändes lite pirrigt att fixa fram hotellrumsnyckeln från ett hemligt ställe då vi kom mitt i natten. Tur att allt funkade som det skulle! Värdshuset var ”sådär”, men Mollösund tar priset då det gäller svensk sommaridyll. Undrar du vad som finns att göra där? Strosa runt på de trånga gatorna, besök fiskarfrun som väntar på sin make, ta ett dopp i det salta vattnet på andra sidan hamnen och värm sedan upp dig på de varma klipporna. Picknick eller gömda snackspåsar rekommenderas, för på ett sådant här ställe vet de att ta ut en tvåhundring för en lunch… Det finns alltså pengar att spara om du tänker efter före.

En av mina systrar älskar stockrosor och jag tog därför lite härliga inspirationsbilder till henne. Kanske kan du också uppskatta dem? Hade det varit lite senare på säsongen hade jag snott med mig fröer. Tur att jag slapp känna mig tjuvaktig…

När saltvattnet hade torkat in lite i håret och värmen återigen kändes tung var det dags att åka vidare. Det blev en sväng ner till Bohus fästning också, men vi scannade bara av den utifrån. Det fanns mer att hinna med denna oändligt långa dag! Att göra-listan inkluderade till exempel besök på både Jysk och IKEA för att få till de sista detaljerna innan min svågers hela storfamilj skulle inta sommarhuset i Bredavik. Det har blivit så fint där efter de senaste veckornas insatser! Jag tror mamma och far hade blivit riktigt nöjda om de hade sett vad alla arbetsinsatser lett fram till, men DET är en annan historia. Peace!

22 jul

Ordning och reda.

Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?

22 jul

Sommarminnen.

Det är tyst härifrån, men det betyder inte annat än att jag har grymt mycket att stå i. Äldsta dottern har varit hemma från Göteborg på en veckas semester, så vi har försökt kombinera det med sådant som hon tycker är roligt, både hemma, i Mörtfors och i Bredavik tillsammans med människor som vi gillar. De här fotona från Mörtfors tycker jag har fångat känslan av hur jag idag kommer ihåg min barndoms somrar. Dagarna var oändligt långa, solen sken nästan hela tiden och livet kändes rätt fint.

19 jul

Vackra Öland.

13 jul

Energi.

De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!

11 jul

Den eviga sommaren…

… som har blivit till en alldeles för tidig höst. Så känns det här. Det har fortfarande inte regnat en droppe. Sju millimeter regn sedan halva april är allt vi fått, så nu känns det verkligen katastrofalt. Jag tycker lite synd om mig själv, men mest synd tycker jag om alla bönder som missväxten påverkar mycket mer än den påverkar mig. Jag kan ju bara gå till affären och köpa mat i höst (hoppas jag) när jag blir hungrig då mina omhuldade bebisar dött en för tidig död av torka, potatisbladmögel och fjärilslarvsangrepp.

9/7 2018

Landskapet just här ute i Uttorp har jag bara följt i två år, men det ser inte alls ut som det gjorde 2016 och inte heller som det såg ut förra året. Det var så här det kändes då Far hade gått bort och vi visste att mamma bara hade en begränsad tid kvar, men i verkligheten var ju allt grönt.

4/7 2017

Se själv! En prunkande symfoni med högt vajande säd i bakgrunden. Jag kan bara konstatera att det här är långt ifrån hur det ser ut idag.

9/7 2018

Så här såg det ut längs vägen ner till Östersjön för två dagar sedan. Det kunde lika gärna röra sig om sent i oktober!

24/10 2017

Som du ser var det betydligt grönare (och även regnigare) när vi nästan var framme i november förra året. En vecka efter det här fotot togs drog min syster igång ett festligt adventsfirande för mamma så att hon skulle kunna njuta av julen ordentligt innan hon blev allt för sjuk. Jag blir alldeles rörd då jag tänker på hur jobbig och fin den här tiden var. Det känns som en evighet sedan, men det har bara gått ett drygt halvår.

9/7 2018

Bären har fullkomligt exploderat på naturreservatets enar. Om allt annat går fel den här sommaren så kommer väl åtminstone bryggerierna som tillverkar enbärsdricka vara glada. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett så här många enbär på samma gång. Blåbärsbuskarna gapar däremot tomma. Visst finns det blåbär, men de är små och torra och inte alls i närheten av så fina som förra sommaren.

11/7 2018

Så här ser det ut idag i verandan: den sista utposten, den oslipade diamanten på vårt hus. Längst till höger står en rysk flaska som kom med huset, sedan en av min fasters Mårbackapelargoner följd av en topp av en av mammas pellisar (av sju gick inte riktigt sex av dem att återuppliva då en köksdörr hade lämnats öppen och släppt in vårvinterkylan, men på två av dem som dog kunde jag rädda toppar som faktiskt tog sig och denna vita är en av dem) och så en till fasters-Mårbacka. Det ger mig så mycket glädje att se livet blomma hos något som verkat mer eller mindre dött. Just den lilla längst till vänster var bara en pinne med två små blad som var på väg till de saligas ängar då jag fick den. Jag planterade om den i pelargonjord och långsamt har den tagit sig. Nu har det vuxit ut två stänglar med knoppande blomklasar!

21/7 2017

Det kanske verkar konstigt, men att vårda fars tulpanlökar och mammas krukväxter får dem att leva vidare på ett sätt som känns otroligt viktigt för mig. Idag är jag orolig över regnets frånvaro, men det fick mig i alla fall att gå en tacksam sväng längs ”Memory Lane”. Sedan det här fotot togs har mamma gått vidare, men en liten brorsdotter och en brorson har tillkommit. Livet går också vidare! Inte alltid på det sätt vi önskat, men med lite hjälp från olika håll kan det bli bra ändå.

9/7 2018

Slutligen är jag så tacksam över de fina relationer vi har till släkten. Tack mamma och Far för att ni lärde oss att man kan tycka, tänka och välja att leva på helt olika vis än någon annan och ändå älska och respektera varandra. Blod är inte alltid tjockare än vatten, men starka familjeband, oavsett hur familjen ser ut, är ovärderliga. Tack för att ni envisats med att dra med oss på släktkalas, ha oändligt många gäster hemma och åka land och rike runt för att upprätthålla relationer. Jag tror ni är rätt nöjda i er himmel då ni ser att jag kan fortsätta hämta styrka och kärlek IRL hos era syskon, våra kusiner, sysslingar, bryllingar, vänsläktingar och vad det nu är. Nu ska jag sitta här en stund i mitt vackra arbetsrum som jag vet att ni hade älskat, genom det öppna fönstret lyssna på den duktiga trubadur som spelar på Sturkö Camping och glädjas åt att jag velat och orkat skriva ett blogginlägg som tagit mer än en timme att få ihop. Det var sannerligen längesedan. Och om någon orkade läsa ända hit så får jag bara gratulera och påminna om att delad glädje är dubbel glädje. Tack livet!

10 jul

Kylskåpsbröd, vilken strålande uppfinning!

Vissa tips är för bra för att inte dela med sig av. Vi hade min syssling och hennes döttrar här på besök förra veckan. M är fantastisk på bröd och hon lärde vår minsting (haha, hon är ju nästintill vuxen) hur man gör världens enklaste och godaste bröd. Man behöver inte knåda, det går bra att kalljäsa, man kan få olika smak på brödet beroende på hur länge man jäser det och vad man stoppar i det, det är gott att rosta och så ser det vackert ut dessutom. Bättre blir det inte! Att det är gott kan jag garantera då jag fuskade och åt en macka med Bregott och prästost bara för att testa. Maken och dottern skivade alla tre limpor och lade i frysen för att kunna plocka fram lagom många rostmackor till frukosten då de är sugna. Utmärkt! Här har du receptet (dubblerat räcker det till tre formbröd, lådan med lock är från Hammenhögs).

Se sån schvung M har med degen!

Dottern var färdigklädd för jobbet på Sturkö Rökeri och fick med lite hjälp till schvungen hon också.

Dagens nästa tips blir att om man fuktar bakplåtspapperet och kramar ur det så får man ett papper som ligger bra i formen istället för att hoppa ur (som det ju alltid gör). Mycket smart.

Solrosfrö står högt i kurs i familjen, så lite sådana uppepå blev det till den här omgången. Vill man ha solrosfrön i själva brödet blir det godast om man rostar dem lite först.

I receptet står att man genast ska göra ny deg i lådan istället för att diska den. Ett annat tips är att låta lådan stå luftigt och torka helt, sopa ur mjölresterna och sätta på locket till nästa brödbak. Ingen fukt får så klart finnas kvar för att undvika mögel. Bon appétit!

06 jul

Gammal vänskap rostar aldrig.

Igår hade jag besök av några fina vänner från grundskoleåren. Vi började träffas en gång varje sommar då vi var mer utspridda för att kunna hålla kontakten. Nu är vi lite mer samlade igen, men det betyder ju inte att vi inte kan genomföra våra sommarträffar! De hade med sig både den ena och den andra trevligheten, bland annat denna vackra doftros. Den måste jag se till att få ner på något ställe där den kan få blomma ut! Jag har sett många lyckas plantera ut dessa krukrosor som egentligen mer är tänkta att funka som en hållbar ”bukett”. Mycket gödsel och skyddat läge kanske? Jag får googla lite.

Mina vänner kommer alla från familjer som har bedrivit jordbruk i något skede av livet och alla odlar lite till husbehov idag. Årets extrema torka har påverkat oss alla och min kusin (alltså, vi gick även tio år i samma klass) undrade hur jag orkade sätta nya fröer med den här hopplösa situationen. Tja, jag vet inte. Visst är det tråkigt att allt torkar bort, äts upp, drabbas av sjukdom eller bara inte växer som det ska, men jag VILL INTE GE UPP! Nu verkar det inte finnas mycket vatten kvar i brunnen som vi vattnar från, så jag får bära vattenkannan ner till landet för att åtminstone hålla de nysatta fröerna någorlunda fuktiga. Potatisbladmöglet har slagit ut tomaterna och potatisblasten, men potatisarna är ju fortfarande goda att äta. Nästa år blir det bara potatis. Besvikelsen över att förlora något man investerat så mycket tid och energi i känns just nu för stor… Dahliorna som slår ut ser medtagna ut och kronbladen får snabbt ätskador. Alla kreatur vill naturligtvis överleva och situationen är verkligen extrem, så det är ingen idé att bli upprörd. Skulle du fortsätta vattna och vårda eller skulle du ge upp?

05 jul

Serendipity!

Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.

Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare! Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?