05 jan

Scener ur ett liv.

Igår var dagen grå och ämlig, ungefär som jag. Det blev kallare och kallare ju längre dagen framsteg och jag är glad att jag åtminstone tog mig ut en runda trots att jag helst av allt bara hade kurat ihop mig hela dagen. Jobb skulle göras, mat skulle lagas, strumpor skulle stickas och garderoben skulle rensas ut. När jag kom in i badrummet och såg denna scen fick jag drömma lite om mina berg och hur glad jag var över att vi ändå fick lite snö denna vinter. Ämligheten mjukades upp lite i kanterna. Att inte riktigt vara nöjd avsett vad som händer, det verkar vara standardläget för en stor del av mänskligheten. Jag vill faktiskt inte vara del av denna. Jag vet att min syster som hade en yrkesposition med medarbetaransvar verkligen störde sig på detta fenomen. Syrran är problemlösare. Uttrycker någon ett problem ser hon till att fixa en grej, ett möte, en artikel eller vad det nu kan vara för att hjälpa till att lösa det. När hon agerade på detta sätt i sin position upptäckte hon att somliga helt enkelt har som status quo att gnälla. När hon fixade de uttryckta problemen var det fel på något annat vis, det fanns liksom inget sätt att vinna. Hennes upplevelser har påmint mig om vikten av att inte vara en sådan oskön person, varken inför mig själv eller andra. Där kommer tacksamheten in som en riddare i skinande rustning! Alltid lika hjälpsam.

Nästa vecka börjar min man sin årliga början på året-fasta. Jag kommer delvis att haka på, så det gäller att plocka in sådant som man är sugen på innan dess. Igår tänkte jag att hemlagad mac n cheese var precis en sådan rätt. Nu ser det verkligen inte läckert ut på något vis, men mmmmmmm. Perfektion! Vi har så mycket ost kvar efter julen, så jag tog en bit cheddarost och rev ner. Vitlökspulvret gör hela skillnaden tillsammans med valet av ost, precis som klicken med crème fraîche. Det funkar perfekt med glutenfri pasta och Maizenaredning, men är man laktosintolerant är kanske inte detta bästa rätten att glufsa i sig som tröstmat. En person av ordning hade säkert bara använt vanliga makaroner, men man tager vad man haver. Det är bara att göra en vanlig ostsås, tricket är att inte koka bechamelen tjock. Jag hoppas du kan läsa engelska, då är det bara att följa länken här ovan. Proportionerna är annars 2 msk smör, 2 msk mjöl enligt preferens, 1/2 tsk salt, 1/4 tsk vitlökspulver, 2,4 dl mjölk, 0,6 dl crème fraîche, knappt 5 dl riven ost. Mums, mums.

Kvällen ägnade jag åt soffläge med stickning. Resten av familjen fick hemstickade sockor i julklapp, men jag hann inte med maken. Det fixar jag nu i efterhand. Den här gången testar jag en modell där resåren går ner över hälen. Ser snyggt ut, får se om det blir skönt. Garnet är tunt och jämt, så stickningen ser levande ut. Att sitta och sticka sockor på stickor 3 är ett evighetsjobb i jämförelse med sockor i tjockare garn, men dessa är mycket bekvämare att ha på sig i skor. Ja, och det var den dagen.

15 feb

Överskott.

18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.

Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!

25 jan

En tisdag med solsken i blick.

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

17 jun

”Jag kan ha fel.”

Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.

Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.

04 okt

I tacksamhet.

Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.

”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.

Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.

26 jan

Hej och hå.

Nä, jag gillar inte direkt januari. Det är åtminstone riktigt vackert här omkring och jag är glad över att vi bor i ett område som är så lättillgängligt till fots. Jag kanske kan ta på mig min nystickade mössa på tisdagens morgonpromenad? Det borde muntra upp både mig och vintern.

I maj tar äldsta dottern high school-examen. Vi firar med en tjejresa till New York i april: hon, jag och lillasyster. Vi har ett Broadwaybesök inplanerat och biljetterna till Wicked hänger här på anslagstavlan! Central Park, Guggenheim, The World Trade Center Site, 5th Avenue, Frihetsgudinnan och Battery Park… Vilka favoritställen har du i NY? Vi längtar verkligen efter den här resan. Vart är du på väg?

25_1

25_2

29 aug

Fredagsmys.

Jag vet inte hur det står till med alla köpcentrum i Sverige, men här märks det att ekonomin vacklar emellanåt. Vissa butiker går bra medan andra mest verkar betala en hutlös hyra utan att få särskilt mycket sålt trots sin ”fantastiska” placering. Det största centrumet i närheten heter ”University Mall”. Det genomgår för tillfället en gigantisk renovering och uppdatering. Man har rivit hela den del där varuhuset Mervyn’s lade ner sin verksamhet runt 2008 och som har varit tom sedan dess. Man har dessutom utrymt minst en flygel som ska få en rejäl renovering och uppdatering. Hela köpcentret kommer att kallas ”University Place” då allt är färdigt. Man bygger mängder av lägenheter, stort parkeringsgarage, det ska anläggas parker runt hela området och tanken är att det här ska bli vår nya stadskärna. För dig som inte är så insatt i hur samhällen här i Utah är uppbyggda så kan jag säga att det liksom inte finns några ”centrum”. Man åker längs huvudgatan och märker inte skillnaden mellan Provo, Orem, Lindon, American Fork osv. Det är bara samma butikskedjor och restauranger som dyker upp med jämna mellanrum.

University Place har mött mycket motstånd av de boende här. Man gillar inte tanken på ännu mer trafik och alla vet ju att folk som bor i lägenhet istället för hus ställer till med problem… 😉 Vi får väl se hur det blir. Jag tycker att det är trevligt att detta område fräschas upp då det var lite för sunkigt för att upplevas som trevligt.

29_4

Ett köpcentrum som jag gillar något bättre är Riverwoods som ligger i anslutning till företagsparken där maken jobbar, fem minuter med bil norröver. Inte för att jag handlar där heller, någon riktigt bra shoppingkund blir jag nog aldrig, men jag gillar att allt inte är uppbyggt under tak. Dessutom har de alltid trevliga aktiviteter på gång, bland annat livemusik varje fredagkväll. I går stannade vi där en stund för att lyssna på bandet Midlife Crisis som körde rockcovers. Härligt! Publiken var av det entusiastiska slaget och allra mest diggade den här grabben. Vilka moves! Jag blev alldeles rörd av att se hans musikglädje.

29_5

Det hade varit trevligt att stanna kvar och lyssna färdigt, men vi hade en solnedgång att bevittna. Äldsta dottern går sista året på high school och tar några riktigt tuffa klasser det här året, så det är skönt för henne med en fotoklass där hon mer kan njuta av det hon lär sig. Foto är ett av hennes största intressen och det verkar som att hon kan få ut mycket av de här lektionerna om hon utnyttjar tiden rätt. Nästa inlämningsuppgift har tema ”As the sun sets” (när solen går ner) och E ville komplettera de foton hon redan har klara med några imponerande bilder av det mer traditionella slaget. För att ha chansen att ta sådana åkte vi upp längs Squaw Peak Road där man efter många kringelikrokar kommer fram till en utsiktsplats som heter duga.

Min kamera hade ”någon” lagt beslag på, men jag tycker nog att man får en känsla av hur vackert det är där uppe också med hjälp av telefonkameran. Mest försökte jag bara att njuta av skönheten på riktigt, just där och då. Jag försöker påminna mig om det emellanåt, det där att livet som är här och nu inte ska glömmas bort.

29_2

29_1

04 jun

Sommarlov.

Sonen är vid Lake Powell och njuter förhoppningsvis av den fantastiska natur som erbjuds där. Här hemma är det nu sommarlov för mig och de unga damerna. Jag har fortfarande lite jobb som jag vill få klart innan vi åker till Sverige, men annars försöker jag få till fina upplevelser med döttrarna så att dagarna inte ”bara går”.

3_1

I morse klippte jag gräset på baksidan och när jag kände hur skönt vädret var lade jag mig i gräset och lyssnade klart på en ljudbok från Audible. Tänk dig perfekt, svensk sommardag så har du känslan! Efter det åkte jag och tjejerna till Provo för att lämna in ett objektiv till kameradoktorn och äta lunch. Hux flux hade det gått flera timmar och det kan hända att vi kom hem med lite fina accessoarer. Det är sådant som inte alls är nödvändigt, men som kan vara lite kul för att muntra upp lite i sommar. Till och med jag köpte mig ett armband! (Jo, det är verkligen till och med då det gäller mig…)

3_3

Hur gör man utflykter så billiga som möjligt? Även om man förbereder picknickar och fixar allt på förhand kostar det alltid mer för vår familj att bara leva på sommaren. Har du några bra tips?

3_2

29 aug

Hur vackert kan man bo?

I kväll var vi hemma hos en kvinna i bokklubben som bor 5 minuters promenad från oss. Hon bor i ett ”gated community”, alltså en väg som stängs med grindar varje kväll för att hålla skummisar borta. Det alla husen på den östra sidan av gatan har gemensamt är att deras baksidor vätter mot Provo River. Jag är avis. Två tomter är till salu där nere. Synd att vi inte har några miljoner dollar till att köpa en tomt och bygga ett hus där… Fast vad skulle vi göra med vårt trädgårdsland då? Bäst att bo kvar här i lugn och ro, haha.

28_1