18 dec

En morgonstund med funderingar.

Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:

Bättre förr: Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…

Bättre idag: FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.

I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.

UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.

Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.

14 dec

När man blundar en stund och gillar känslan av helgen.

I många år har vi haft som tradition att adventsmysa med min lillasysters familj. Vi försökte komma på hur lång traditionen är, men vet att vi åtminstone har hållit på sedan våra familjer båda bodde i Stuvsta/Snättringe för många år sedan. Snart åker syrrans familj på en efterlängtad Thailandsresa i tre månader (tror det är tredje rundan). Barnen kommer att gå i svenska skolan och föräldrarna jobbar hemifrån – ett vinnande koncept för exempelvis systerdottern vars atopiska eksem mår så dåligt av den svenska vinterkylan. Ju äldre barnen blir, desto svårare blir det att få ihop en sådan här resa, så det här blir kanske sista gången på ett tag. Hur som helst kommer vi att fira jul och nyår på olika håll och sedan åker de, därför kändes det extra fint att få några extradagar tillsammans.

En av våra andra systrar köpte ett gäng roliga adventspysselingredienser i Skottland till syskonbarnen. Förutom dessa dukades det upp med saffran, marsipan, nougat och annat som behövs när det ska fixas julgodis. Viktigast var lussekatterna eftersom Lucia bara låg några dagar bort och så Mozartkulorna för traditionens skull. I vanliga fall hade det bakats pepparkakshus också, men i år tog vi hjälp av en byggsats. Systerdottern kompletterade dock med ett egenhändigt bakat dass som blev pricken över I, men det glömde jag tydligen att fota.

Yngsta dottern fick stanna hemma och kurera sig pga ännu en förkylning. Hennes storasyster med man skulle ha kommit om inte SL:s alla tåg mellan Västerhaninge och Nynäshamn varit inställda ”p.g.a. personalbrist”, något som hållit på i säkert en vecka om inte mer och fortsätter. Stackars Nynäs-bor som pendlar… Ersättningsbussar är definitivt inte samma sak. Det känns så märkligt med all arbetslöshet att det inte finns personal som kan köra pendeltåg och jag köper inte riktigt förklaringen. Hur som helst gick det inte att tidsmässigt få ihop ersättningsbussar med en luciakonsert som de skulle hinna med. Sonen fyllde sina systrars skor väl och vi fick några jättemysiga timmar trots manfall.

Maken är familjens pepparkakshusexpert och anlitades för att montera ihop Villa Villerkulla-byggsatsen med bränt socker. Det finns ingenting som håller bättre! Kristyren som jag hittade för några år sedan är överlägsen:

en äggvita
4 dl florsocker
2 krm ättiksprit

Vispa ihop med elvisp och färga eventuellt. Jag skulle dock vara mycket försiktig eftersom kristyren redan är perfekt rinnig/stark och jag undrar om inte färgen skulle spä ut den för mycket. Jag och systerdottern jobbade i lag och var mycket nöjda med samarbetet. Nästa vecka är det dags för yngsta dottern och mig att göra julgodis, men då tror jag vi fokuserar på kola och knäck. Känner jag henne rätt blir det säkert ett litet pepparkakshus också och känner jag mig rätt blir det definitivt Mozartkulor. Med tanke på de mängder av recept jag vill testa från mina olika julböcker kanske vi borde satsa på att hålla oss ifrån de säkra korten?

06 dec

Nu grönskar det i decembermörkret.

Den 21 december är det dags för vintersolståndet, alltså årets kortaste dag. Det innebär att vi fortfarande får kortare och kortare dagar, att vi trycker in oss i mörkret. Jag har inga problem med det. I år skräms vi om och om igen av att elräkningarna kommer att driva oss ur hus och hem, men våra julstjärnor och ljusstakar lyser för fullt ändå. Jag lovar att tala om ifall det är just detta val som gör att allt går åt skogen… Under tiden som vi lyser upp huset för kung och fosterland fylls det även på med blomster av olika slag.

Söndagsmorgonsögonblick. En fin vän är hemma från USA och hälsar på sina föräldrar. Mitt i allt hon har att tänka på själv hade hon hittat tulpaner i en butik och köpt till mig eftersom det är mina favoriter. Så fint att jag blev alldeles tårögd! Amaryllisen till höger i bild slog ut igår och den kan du se i mitt förra inlägg. Inte vit som jag trodde, utan vackert vit och rosastrimmig.

Äh, vi tar en repris. Igår fick jag ett meddelande från min trädgårdsmästarsvägerska som berättade att hon fallit för amaryllisarnas skönhet och köpt på sig flera stycken. När jag berättade om min vurm för olika blomster och skrev ”Jag kan aldrig hejda mig” svarade hon: ”Det är svårt att hejda sig – och tråkigt.” Hahaha! Detta är nu mitt nya ordspråk.

I arbetsrummet blommar Mammas novemberkaktus på för fullt. Jag var rädd att det inte skulle bli något i år eftersom jag inte hade ställt ut den över sommaren som vanligt. Den fick löss tidigare i år och blev sprejad med såpvatten fler gånger än jag vill komma ihåg, kanske var det även bra för blombildningen? Lössen är i alla fall borta och blommorna blommar på för allt vad de har.

Den vackra hyacintkrukan från Waldemarsudde bjuder i vanlig ordning på hyacinter och mossa. Den brukar få två omgångar lökar för att det ska bli grönt under hela december, lökarna planterar jag sedan ut i någon rabatt. När de blommar om blir det alltid med färre blommor, men jag är inte så petig. Det känns i alla fall bra att inte bara slänga bort dem!

Apropå slänga så har vi här julens diva, julstjärnan. Den är så känslig att hälften vore nog. Julstjärnan ska inte vara känslig för etylengas, så jag vågar ha den bredvid fruktskålen. Däremot fryser den sönder för minsta lilla. Jag hade en 29-kronorsversion som var jättefin här fram tills för några dagar sedan. Köpte den på ICA och tog med den utan att slå in den först eftersom jag tyckte att den borde tåla tio plusgrader. Det gjorde den inte, så den ligger numera på komposten. En julstjärna ska behandlas som en drottning och får inte ens kika utanför dörren utan minst ett lager papper runt sig. Tyvärr verkar det som att inte heller butikspersonal har koll på hur känsliga dessa blommor är och det kan faktiskt vara en omöjlig uppgift att få sin stjärna att ens överleva, ännu mindre utvecklas. Jag ser den helt enkelt som förbrukningsvara. Min kära svärmor har dock i år fått en sparad julstjärna att ge röda blad! Det har jag aldrig varit med om och är högt imponerad.

Slutligen får jag dela med mig av ett dåligt foto på orkidéerna som fått blomsterfnatt. Ja, eller knoppfnatt i alla fall. Den vänstra har åtta otroliga stänglar som är på gång att blomma! En vanlig Willys-version som bara hade två stänglar då jag köpte den till vrakpris. Den mittersta fick maken i present och den blommade i flera månader i våras. Trots det har den nu kastat ut två stänglar. Där finns det dock bara två eller tre knoppar på varje stängel. Hoppas att vi slipper spinn igen! Det var så tråkigt att behöva slänga ut allt som stod i det här fönstret förra året.

Jahaja, det var dagens rapport från telefonkamerans dimmiga land. Det ger verkligen mycket glädje att vara planttant! Fram för mer grönt till folket.

05 dec

Spelkväll med extra allt.

Jag gillar sådant som återkommer och ”är som det alltid har varit”. I livets skiften händer sedan så mycket att det är omöjligt, och knappast önskvärt, att hålla i allt med näbbar och klor. Inte heller är det särskilt hjälpsamt att vara rädd för förändring. Nytt och fräscht bjuder nämligen på nya chanser, nystart och annat nytt som sedan kan bli till trygga och invanda traditioner om man nu är intresserad av något sådant.

En av de senaste årens bästa nychans är spelkvällen för några år sedan som sedan har blivit till en trevlig tradition. Igår hamnade jag sålunda i mina gamla ungdomshoods där det bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Jo, för vi spelar inte bara spel. Välkomstdrink (kall vit glögg med limeklyfta, smarrigt) följdes av något så läckert som rostad mjuk pepparkaka med brie, färska fikon, valnötter och honung. Vad kan jag säga? Det här måste vara en av änglarnas favoriträtter för den dansade sannerligen i munnen av de smaker och konsistenser som monterades ihop i munnen.

Burgundisk köttgryta tillhör alltid en av favoriträtterna. Påminde om långkok och idag känner jag för att plocka fram min Crockpot.

Efter att ha ätit oss mätta och glada var det dags att plocka fram spel. Det här har vi spelat förut och är definitivt ett av de roligaste och mest allmänbildande spel jag någonsin spelat! När då då finns i ett prisvärt grundutförande, men också med flera tilläggspaket som gör att man kan fortsätta lära sig. Även om man spelat spelet förut blir varje spelomgång ny. Man får en händelse/ett årtal att förhålla sig från början och fyller sedan på med nya som ska placeras före/efter/mellan de årtal man redan har. Det gäller att inte förhäva sig för mycket utan att stanna i tid. Missar man ett kort får man nämligen inte behålla några man skrapat ihop under samma spelomgång!

Med andra ord avslutade sedan spelkvällen, denna gång med nya konstellationer än de ”vanliga” paren. Jag och holländaren kom igen efter en snöplig inledning och vann sedan den andra trots språkförbistring och olika uppväxtreferenser. Påminnelse om att lyssna noga på vad någon faktiskt har att säga! Lingonparfaiten var så läcker att jag gärna hade slickat fatet, men valde att avstå på grund av orsaker. Tack för en riktigt härlig kväll

01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

30 nov

Sista november börjar med ösregn.

Trettio tacksamma dagar har varit extra fint att ha i livet i år. Kanske är det förväntan inför projektet som i vanliga fall ger mig mest glädje, men i år har verkligen mina små tacksamhetsmeditationer varit hjälpsamma. Medelläget var redan i början av månaden över medel, så kanske förväntade jag mig därför inte att det skulle ge mig så mycket att gräva ner mig i tacksamheten? Tji fick jag! Det funkar alltså även när man redan tycker sig vara på en bra plats.

När jag vaknade imorse slog regnet mot rutan och istället för att bara vilja dra täcket över huvudet tänkte jag: ”åh, hoppas att grundvattnet fylls på riktigt mycket”. Sedan var jag naturligtvis tvungen att gå in på SGU:s hemsida för att se hur det stod till med den saken. Till min glädje såg jag att vi har gått från ”mycket under normal” till ”under normal” i vårt hörn av landet både när det gäller små och stora vattenmagasin och att detta gäller flera olika ställen runt vårt fina land. Jag hoppas att det får fortsätta så. (I tacksamhetens tecken nöjer jag mig med att glädjas åt förbättringarna istället för att fokusera på det som inte är så positivt.)

Jag ser fram emot dagen och det den har att bjuda på. Spännande samtal (efter konsultation är det dags för det första ”riktiga” samtalet för en ny klient), städa ur kylen och koka soppa på en spik (se till att kolla igenom hela hyllan med olika sylter, chutneys och liknande för att ge chans till nystart för sådant som hamnat längst bak och glömts bort), öva igenom noterna för kommande julkonsert och kanske mysa i vardagsrummet och ta mig tid att kolla på någon riktigt smörig julfilm. Det är ju ändå lillördag idag, om du nu letar efter någon anledning till att göra något utöver det vanliga.

26 nov

Advent 2022.

VARJE år slås jag av hur fin sonens lilla julkrubba är och den gör mig glad precis varje gång. Det här är alltid det första julpynt som åker upp här hemma och det innebär att advent härmed kan hälsas välkommen!

Då gör det ingenting att huset är lite upp och ner. Eller lite. I varje rum ligger grejer lite huller om buller, men efter Skottland och allt runt adventskonserterna denna helgen fick det bli så.

Köksstjärnornas lampor hade klarat sig och när lamporna lyser tänker man inte så mycket på de små fläckarna. Vådan med vita pappersstjärnor är ju just att de lätt blir lite ofräscha med ett gäng år på nacken. Jag tycker ändå om dem och är glad över det mjuka ljus de bidrar med i köket under den kommande månaden. Elpriserna får vara vad de är, jag går hellre i skitiga strumpor än låter bli att tända adventsljusen i våra fönster! Hur tänker du?

21 nov

Nu är det, tja, kaos igen?

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)

16 nov

Test av pyssel-användarvänlighet.

När jag hittade bakplåtspapperspysslet tänkte jag att det var något som hade passat den nioåriga brorsdottern perfekt. Hon är väldigt pysslig och noggrann för sin ålder, så jag tänkte att om vi var två som hjälptes åt skulle hon säkert fixa stjärnan som hamnade hemma hos min syster.

Foto: MJ

Jag hade alldeles rätt. Den unga damen ritade av mallar, jag klippte, L dragspelsvek och tillsammans skötte vi monteringen. Jag glömde helt att ta kort på den färdiga stjärnan, men den blev så fin. Jag tror att personen som ska få den kommer att bli väldigt glad. Här hittar du beskrivningen till hur man gör.

13 nov

Adventsdekorationer av bakplåtspapper.

De senaste åren har det varit väldigt populärt att vika egna julstjärnor av bruna papperspåsar, tapet och bakplåtspapper. Jag gillar tanken på att hänga stjärnor inte bara i fönstren och har många gånger tänkt att det där hade varit kul att testa. Nu hade jag tid, lust och 20 meter bakplåtspapper hemma, så det var dags att skrida till verket! Igår satt jag hela eftermiddagen och kvällen och ritade, klippte och vek. Jag har en girlang med små iskristaller som den jag visar här klar och en lite större stjärna. Det finns mycket bakplåtspapper och många modeller kvar att utforska, så kanske blir det mer innan jag är klar. Det pratas om ”novent”, ett begrepp skapat av influensers som ville vara först på bollen inför advent och jul. Själv fortsätter jag satsa på stjärnor och ljusstakar upp till första advents-helgen, men allt som pysslas måste ju vara klart tills dess!

Linnea i bloggen Lovely Life visar en massa fina stjärnor att vika själv. (Triggervarning dock. Hennes instagramfoton har alla gått igenom något slags sepiafilter.) Jennie Lantz ägnar mycket av sitt instagramkonto @vitanyanser åt olika pyssel. Nu har hon också gett ut boken Vinterstjärna och iskristall tillsammans med Cecilia Möller Kirchsteiger. Annars kan jag tipsa om att söka det oändliga sajberspejset på origamistjärnor. Har en tanke på att göra en lång girlang med sådana här stjärnor, eller kanske de här favoriterna som jag vikt förut..