22 aug

Vad fyller du livet med?

Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!

Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.

Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.

Sticka klart en socka
Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet
Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna
Uppdatera garderoben inför kallare dagar
Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan
Skriva ”riktiga” brev
Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet
Planera rabatterna inför nästa år
Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning
Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord
Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk

Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!

27 maj

Dag med bara fint…

… förutom en knökfull Willysparkering (fast det verkade som att det var Blomsterlandet som drog alla kunder) och vår bil inte lätt låter sig parkeras mellan två andra stora bilar. Gårdagen var helt enkelt perfekt i all sin enkelhet. Det blev ingen gökotta dock, men jag ägnade en tanke åt härliga sådana i min barndom. Jag pratade länge, länge med min gymnasiebästis (älskar att kunna plocka upp tråden och bara fortsätta där vi var sist) samtidigt som palettbladen fick större krukor och jag äntligen fick ner ett par perenner som min syrra gav till mig för 1,5 år sedan och som stått på undantag sedan dess. Sniglarna tar för sig mer och mer, det syntes inte minst på anisisopen jag fick från min faster förra året och som stått i kruka sedan dess. Jaja, den tar sig väl i kryddhjulet och där ska jag bomba med Ferramol. Bort sniglar, vik hädan!

Annat gäller de här godingarna. Åh, alltså, åh! Att det ska finnas något så underbart som kattungar… Bökande, snusande, kravlande, pipande och fluffiga ljuvligheter. Sally bestämde att familjen skulle bo i en garderob och så fick det bli. En nybliven mamma sätter man sig inte upp emot. Stackaren förlorade en av sina ungar som föddes utan ändtarmsöppning, men de andra tre mår bra och utvecklas väl.

Det var inte så lätt att ta kort, men alltså, kisar du lite med ögonen tror jag att du också ser perfektionen. Det här är lillebror, lite mer försiktig än sin gråvita storebror. Gosig så in i bängen. Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen, men jag hade fler och kanske viktigare uppgifter.

Min äldsta vän hörde av sig och berättade att dottern kände sig orolig för att inte få till sin studentbalsfrisyr och efterfrågade mina tjänster. Jag svarade att jag är väldigt duktig på flätor av olika slag, men att det kanske inte är förstavalet till en studentbal. Efter att ha anlitat min äldsta dotter som konsult (balprinsessan hade skickat bilder på några frisyrer hon gillade) hade jag en så kallad ”tjutårial” (Victoria Skoglund uttalar detta svenskelska ord bäst) i telefonen och hade bild och instruktioner att utgå ifrån. Så här blev testet och vi kunde båda konstatera att frisyren 1. föll balprinsessan i smaken och 2. är tillräckligt lättgjord för att jag ska kunna upprepa bedriften då det verkligen gäller nästa vecka.

Efter extraknäckande som frisör var det dags att uppvakta yngsta dotterns fina vän på födelsedagen och samtidigt hänga med hennes mamma, denna underbara tanten och vildingen som rullade sig i torra löv här i bloggen häromdagen. Den knäckiga födelsedagspajen var supersmarrig och det var fint att sitta och prata länge i lugn och ro. Högt och lågt, utvecklande, närhet till både det tunga och det härliga. Vikten av vänskap kan inte nog betonas. En dag med olika slags samvaro med tre av de kvinnor utanför min familj som varit med och format mig till den person jag är idag, guld värt.

Hemma väntade maken. Han hade gjort fint i trädgårdslandet och höll på att förbereda sig inför ett uppdrag han har här i helgen. Jag gillar verkligen att vi kan jobba tillsammans som ett team. Våra olikheter bjuder ibland på utmaningar, det ska inte förnekas, men mest är det bara jättebra att vi kan komplettera varandras styrkor och svagheter. Känsla – analys, skönhet – praktikalitet, nu – framtid, trygghet – äventyr, o.s.v. Tillsammans har vi gått igenom eld och vatten, uppfostrat tre underbara och tre helt olika individer med väldigt olika behov, huggit oss igenom snåriga träskmarker och dansat över saligas ängar, flyttat hit och dit, allt utan att bli stillastående. Jag hoppas att vi får fortsätta utvecklas tillsammans. Någon annan som fortsätter att utvecklas, från en sak till något helt annat, är min lillasyster som fick de sista minutrarna av min härliga gårdag. Hon intervjuades av Sanna Lundell i egenskap av ”expert på resor i Sverige” och var så otroligt proffsig. Jag tycker hon var bättre än Sanna själv, haha! Och så var det med det.

19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.

10 mar

Det! Kommer! Bli! Bra!

Igår hämtade jag brorsbarnen i skolan och hängde med dem hela kvällen. Man hinner rätt mycket på några timmar. Upptäckarpromenader, tjuväta glass ”innan lunch”, hitta en ny favoritfrukt (sharon), leka föschöave (sjörövare) med tillhörande föschöavedinesau (Kan du översätta den själv?), bjudas på ljuvligt god glutenfri Carbonara, provköra elmoppe, måla på kastanjer, läsa godnattsagor, spela skuggteater och få klia på armen tills någon somnar. Åttaåringen hade gjort detta fantastiska kort till sin mamma som går igenom en tuff period just nu. Det kan hända att jag fick en tår i ögat då jag såg det och tänkte att med denna emfas på varje ord kände jag samma stöd ända in i ryggmärgen.

Jag var tvungen att ta kort på den här omvärldsbilden. Det hade kunnat vara andra barn på annan plats. De här är trygga och sitter i ett garage med bubbelplast över benen för att hålla värmen medan pappa och faster fixar med en moppe. Nej, jag orkar inte riktigt ta in all ondska och orättvisa i världen. Det gör för ont. Jag vet också att vi är många som vill göra gott och över all ondska och orättvisa står all godhet, alla utsträckta armar och villigheten att vårda den stora gåva som livet är. Så här skrev jag till en vän som tyckte att så många inte verkar bry sig om krigssituationen som pågår i vår relativa närvaro just nu: Vill slutligen dela med mig av en tanke om en mycket känd författare som ”räddat världen” och hyllats för sitt stora engagemang i bl a Afrika. Han fick priser för både det ena och det andra, men till sin ende son hade han ingen relation. Vi kan inte ens hålla sams med de som vi ”ska” älska. Hur ska vi då kunna förvänta oss att människor i avpersonifierade relationer ska uppföra sig? Ja, hur svårt ska det vara? Tydligen jättesvårt, om man ser på världen och hur den ser ut. Så ska vi då lägga oss ner och dra ett täcke över huvudet? Nej, det tycker jag inte. Oavsett hur ens livsfilosofi ser ut tänker jag att vi tar oss an det svåra lite i taget och på det sätt vi kan.

Här fixar brorsan lite smått och gott för att förbereda montering av barnstol. Naturligtvis var det inte helt lätt, så är det med tekniken. Det krävdes något verktyg som inte fanns i hushållet, så då fick jag ta över för att provåka. Alldeles tyst och mycket kraftfullare än jag trodde det skulle vara. Jag har inte kört moppe särskilt mycket i mitt liv. Senast i Thailand. Då försökte jag njuta av den ljumma vinden och den vackra utsikten, men mest var jag rädd att någon av alla som körde som tokar skulle orsaka någon olycka. (Det är vanligt förekommande där.) Men – det är väl ändå inte rädslan som ska leda oss framåt i livet? Då blir vi lätt, med Astrid Lindgrens ord, små lortar.

03 mar

Och livet bara går vidare…

De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.

Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!

Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.

Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?

Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.

Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:

”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?”
”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”

18 feb

Sånt som gör mig glad just nu.

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

08 jan

Lite om glitter, ordning och reda.

Nu har julen åkt ut, förutom några textilier som fortfarande behöver tas om hand. Lika härligt som det är att få julen på plats är det att packa ihop den igen. Det blir bara så tomt! Jag är minimalist i grunden, men tycker det är svårt att få det mysigt och hemtrevligt med en minimalistisk inredning. Den gör sig bäst på fotografier, helt enkelt. Varje gång jag packar ihop påminns jag om hur skönt det är att ha ett bra förvaringssystem för de grejer som inte används dagligdags.

När min brorson var på besök var vi inne på COOP och handlade. Lokalen inhyste förut en Nettobutik som jag gillade att besöka, inte minst för deras stinkande ost som var så god. När jag nu kom in på COOP fick jag känslan av att ha hamnat på Netto igen. Innanför entrén var det uppdukat med en uppsjö av prylar, både högt och lågt. Brorsonen hyser en enorm kärlek till glitter och diamanter, sådant som rent bokstavligt ”spark Joy”, glittrar av glädje (referens till organiseringsspecialisten Marie Kondo). Konmarie hade kanske inte hållit med om att mitt beslut där och då, att lyssna på brorsonens uppmaning om att alla borde ha en discokula, var det bästa. Trots allt är jag en femtioettårig kvinna som tar mina egna beslut och jag köpte den där discobollen. Den var inte ens på rea. Nu bor den hemma hos oss. Och oj, vad den glittrar!

Jag sålde lite grejer på Tradera innan jul. Sådant som hängt med i någon auktionslåda från Sikö, några loppisfynd som jag sålde vidare och något som ”blivit över” och inte längre användes här hemma. Jag cashade också in lite pengar från Sellpy. (Nej, det blir inte särskilt stor vinst på varje plagg, men visst är 1000 kr i handen bättre än en hög plagg man aldrig använder? Kom dock ihåg att det tar flera månader för Sellpy sedan de fått in sorteringspåsen innan kläderna ligger uppe till försäljning.)

Organisation och förvaring är något som gör mig glad, åtminstone då mina system fungerar. Jag gillar våra två märkmaskiner från DYMO, både den som präglar (snygg detalj) och den batteridrivna (effektivare). Jag ser fram emot att hålla igång energin som väcktes av att göra mig av med grejer som inte hade någon plats här hemma innan jul. När yngsta dottern flyttade hemifrån blev det ju ännu ett skifte gällande vad som förvaras, var det förvaras och hur. Med discokulan kom en önskan om att förfina det som redan påbörjats och jag känner redan hur glittret sprider sig i min själ.

26 maj

Livsglädje!

Igår hämtade jag brorsbarnen på fritids och förskola. Det regnade riktigt ordentligt till stor lycka för mig som planttant, men jag tog på mig regnjacka och ett stort paraply för att slippa känslan av kallt, blött, läskigt som rinner in längs kragen. Brorsdottern blev imponerad av det stora, kornblå paraplyet med härliga fiskar på. Vi kunde ledigt gå under det båda två utan att behöva bekymra oss det minsta och det var njutbart att höra vattnet som smattrade mot det. När vi kom till lillebror sa han: ”Ja ha däntat ette dej hela daden, Monna!” och hjärtat smälte såklart. På vägen hem frågade han artigt om det skulle kunna gå bra att hoppa lite i vattenpölen som såg så inbjudande ut. Det kändes bra att kunna ge klartecken och låta barnen roa sig på detta härliga sätt! Jag skäms så för alla gånger jag nekat våra barn liknande stunder p.g.a. brådska och ovilja att tvätta blöta och smutsiga kläder. Tur att det finns tid för försoning!

Jag insåg att regnjackan och paraplyet inte dög som hopputrustning, så jag fick stå bredvid och glädja mig med godbitarna istället för tillsammans med dem. Jag kan tala om att jag nu, dagen efter, fortfarande känner mungiporna sträva uppåt till minnet av de här minuterna. Tänk ändå, vilket billigt nöje! Och helt skärmfritt om man nu inte räknar med att jag plockade upp telefonen för att fotografera. Nästa gång det regnar åker stövlarna på, helt klart.

20 jan

Glädjor.

Det har regnat och varit grått precis hela dagen. Hela dagen! Som att solen aldrig gick upp. Det gjorde den helt säkert där bakom molnen, men ändå. Jag hade två samtal inplanerade. Det ena blev inställt, det andra blev uppskjutet pga tråkiga omständigheter. Sånt är ju livet. Ljust och gott, men med grå dagar som ligger tungt på våra axlar. Jag kände att promenaden jag behövde fick bli en drömtårta istället. För så gör prinsessor. Skämt åsido. Dagen har faktiskt bjudit på många glädjor!

Yatzy. Vi spelar ofta. Mest för att det var yngsta dotterns favorit i många år, men även för att det är snabbt och lite kul. Och tänk när man får Yatzy! Då är man på topp. Ännu bättre är det när det spelas spel i kombination med läckerheter och skratt. Sämre kan man ha det.

I eftermiddags gjorde jag något som jag planerat länge. Jag slängde en del gammalt i pennlådan trots att det var ganska okej sorterat. Däremot var det dags att göra skrivprov att ha som referens i min skrivmapp. Jag skriver en del i perioder och det är mycket roligare med rätt verktyg! Kalligrafispetsar och bläck har jag redan fixat, nu var det dags för allt annat. Jag älskar ordning och reda!

Kameran är framplockad och batteriet är laddat. Nu ska jag få tillbaka känslan för färg och komposition så jag kan fota min väns bröllop i sommar. Så roligt det ska bli! Emellanåt glömmer jag hur mycket jag gillar att fota. Lite av glädjen förtogs helt klart då jag skippade Photoshop. Det krävs en mycket dyr evighetsbetalning numera, men jag ligger i startgroparna, vilket jag redan berättat om, för att byta till ett annat program.

Sen det här. Nytvättade, släta lakan! Oprahs hjälpredor byter hennes lakan varannan dag. Onödigt lyxigt, men nog förstår jag varför hon vill ha det så! Nytvättade sängkläder är verkligen fin vardagslyx. Min dag fylldes också av allt annat ett liv består av. Högt och lågt. Gott så.