Monthly Archives: augusti 2020

30 aug

Om att njuta av livet.

Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.

Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.

Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.

Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

28 aug

Din väg.

”Ta av dig ryggsäcken”, säger någon
Medan en annan uppmanar till omfördelning av packningen
Offerkoftan hänger tungt på de smärtande axlarna
Och kedjorna håller dig fast
Medan de mjukt sjunger att du ska landa här och nu
Nu, nu, nu och nu
Just du, just nu
Andas lugnt, andas i fyrkant, andas igenom ena näsborren
Andas in, andas ut
Slut ögonen, lyssna på vågornas brus och skogens sus

När solen så går ner kan du vända dig om,
Förundras över högen med stenblock som du brutit
Klappa dig själv på axeln över väl förrättat värv
Sova gott och möta morgondagen med nya ögon

27 aug

En helt vanlig, ovanlig dag.

Vilken dag vårt hörn av Sverige fick igår. Ett gammalt par här från ön hittades döda i sin bil på havets botten på den plats dit vi styrt kosan kvällen innan för en kvällspromenad. De låg med all sannolikhet redan i vattnet när vi var där, men det var för mörkt för att se något. Usch, tanken på det är lite skakande. Stort uppbåd av polisbilar och ambulanser här ute på vår ände igår morse och sedan var allt som vanligt igen för alla andra. Stackars deras döttrar som i ett slag förlorat sina föräldrar utan att hinna vänja sig vid tanken…

Nästa tidningsrubriker nämnde fallet med den försvunne mannen i Karlskrona och att brottsrubriceringen för de två misstänkta kidnapparna ändrats till att de nu är misstänkta för mord. Vi är flera i familjen som blivit förhörda i samband med detta ärende p.g.a. att vi befann oss samtidigt på en specifik plats, men våra observationer har nog inte lett någon utredning vidare. Hela detta fall är mycket tragiskt och jag hoppas innerligt att mannen hittas och får en ordentligt begravning.

Efter den tunga inledningen kan jag säga att dagen slutade mycket roligare. Igår fyllde en god vän 50 år och jag och dottern åkte dit en sväng för att uppvakta jubilaren. Det är härligt att fira livet! 50 är en stor och viktig dag. Halvvägs till 100. Inte ung längre, men inte heller gammal. Erfaren, men förhoppningsvis inte alltför medfaren. Det finns fortfarande möjlighet till utveckling och styrka! Fint på alla sätt och vis.

I samband med firandet hade vi möjlighet att träffa vännens käresta för första gången. Efter ett visst pusslande kunde vi komma fram till att han har delar av sina rötter i Bredavik och att hans farmors mor bodde på grundfastigheten där vi nu har vårt sommarhus. Jag kunde inte låta bli att gräva ner mig lite och leta efter vårt släktskap, men tror att jag kanske hade fel i mitt antagande om detta. Däremot hade min väninna, grannen, en massa information! Dessutom är hon ingift i hans släkt. Detta är sådant som är helt ointressant för vissa, men som jag tycker är hur spännande som helst.

Idag är det dags att få ner lite grejer i jorden, nu när det inte är snustorrt längre. Annat ska upp. Lite mangold ska skördas och förvällas och jag ska njuta av att det faktiskt är några fruktämnen på gång på mina squash- eller pumpaplantor!!! Sent omsider, men jag vet ju hur fort de växer om de bara får lite näring och vatten. Tjingeling! Ha det fint, och kom ihåg att uppvakta just din Rolf på namnsdagen. Det är han värd!

26 aug

Perspektiv.

Igår satt jag utanför syrrans villavagn i Bredavik och njöt av utsikten. Enligt SMHI skulle det vara sista soliga och sköna dagen på ett bra tag, så jag försökte verkligen ta in känslan. Mindfulnesskursen jag gick under sommaren har bjudit på tillfällen att öva på olika typer av ”mindfulness” och den sista övningen jag gav mig på var en sittande, tyst halvtimme med bara klockor som inledde och avslutade sessionen, men som också ringde några gånger till ”avstämning”. Först tänkte jag dra igång den eftersom jag både satt och hade med mig mina hörlurar. Jag bestämde mig istället för att bara vara. Det blev en fin stund, men snarare nostalgisk än ”mindful”.

Mindfulness, att vara här och nu, slippa oro och måsten, släppa tankar som kommer och i vissa fall känna sin kropp och allt som har att göra med den, acceptera hur den är i denna, denna och denna stunden… Vissa praktiserar mindfulness som en del i sin religion, andra använder det som ett stressreducerande verktyg.

Det är lite poppis att utöva mindfulness och meditera, särskilt hos De Goda Människorna i väst. Det är intressant att så många av de människor som fördömer islam och kristendom som en helhet har så lätt för att plocka ut delar av buddhismen och lovsjunga dem utan att ha koll på buddhismens helhet. Det följer för mig ungefär samma logik som att svära på ett annat språk. En svensk slänger sig gärna med ”Shit!” i alla möjliga situationer trots att de inte skulle utropa ”Helvete!”, vilket ju faktiskt är rätt översättning. Ordet har ingen tyngd, betyder helt enkelt inte samma sak för svensken som amerikanen. Shit betyder alltså inte skit i kraftuttryckssammanhang, så nu vet du det.

Kursen jag gick hade som mål att ta bort mystiken runt mindfulness, att klargöra de vetenskapliga resultaten från studier som berör vilken effekt mindfulnessövningar har på psyket och att undervisa om syftet med mindfulness för en praktiserande buddhist. Den har varit väldigt upplysande och faktatung (på ett bra sätt) och jag har uppskattat att få ta del av tankar från andra studenter från hela världen. Kommer jag att fortsätta med dessa mindfulnessövningar, eller rekommendera andra att testa själva? Absolut. Det protestantiska, arbetssamma arvet tillsammans med förmågan att ibland sakta ner och släppa alla måsten tror jag är en vinnande kombination. Vad tror du?

25 aug

Livet på landet.

Varje dag en ny upplevelse. Vad händer med någon som stannar på samma ställe i hela sitt liv? Jag och min syster som har rest mest av alla jag känner hade diskussionen för några år sedan då vi åkte förbi ett gudsförgätet hus någonstans i närheten av Tjotahejti. När vi gick i skolan var det ”Flymen-barnen”, ungarna som bodde allra längst bort från högstadieskolan, som hade ett rykte som färgades av förväntningar om att de nog var lite ”bakom flötet”. Nu visade det sig att det fanns lika stor variation på flötespositionen vare sig någon kom från Flymen eller Stockholm, så vi kan nog lägga den teorin bakom oss.

Men vad händer med en människa som söker sig ut, söker sig bort, får uppleva andra traditioner, miljöer och sätt att angripa livet? Tänk att det inte finns något riktigt bra svar på den frågan heller. Jag vill ju kunna säga att jag är en bättre version av mig själv p.g.a. de upplevelser jag har, men det finns inget sätt att kontrollera det. Jag har inte kunnat glömma betraktelsen Malin Wollin skrev om ny-stockholmare förra året. (Malin Wollin känns för mig ungefär som någon av mina far-kusiner. Det är något som är väldigt likasamma, men det tar sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt.) Vad är det som är så eftertraktansvärt i att trängas på tunnelbanan eller att handla hutlöst dyrt i närbutiken i Årsta när man kan uppleva världens vackraste stjärnhimlar på Sturkö och njuta av färjan till Polen på lagom avstånd?

Vi promenerade ut till Östersjön efter en lång dag fylld med Livet. Maken hade programmerat hela dagen och förberett sig för sin vän och businesskompanjon som anländer till ön i slutet av veckan för att de lättare ska kunna jobba tillsammans. Mitt utbildningscertifikat kom på posten och jag fick inspektera den hemsida jag med all sannolikhet ska jobba ifrån om bara ett litet tag. Dottern lagade fyllda paprikor och pluggade för körkortsteoriprovet som närmar sig. Jag hade ett samtal med en klient. En god vän hade hamnat på akuten, fått ligga ensam en hel dag och skickades sedan efter konstaterad diagnos hem i en taxi. Jag åkte dit för att säga hej och kolla att allt var okej och tänkte då på alla som är ensamma och inte har någon endaste på hela jorden som kan eller vill åka till dem och säga hej efter en liknande upplevelse. Sådant sägs vara långt mer vanligt förekommande i storstan än på landet, trots att man bor så nära varandra i stan.

Jag tittar på bilderna från gårdagens promenad och konstaterar att jag inte behöver något annat, inte just nu. Jag älskar storstan och längtar till myllret ibland, men jag vet att det finns kvar och väntar på mig. Livet här på ön är kanske litet och trångt, men jag mår bra av det och fortsätter på den här vägen.

24 aug

Tack.

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”

Albert Einstein

För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.

Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.

Vi skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.

23 aug

Och hur mycket vet jag egentligen?

Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.

22 aug

Dagens glädjor.

Flera auberginer på gång, men den här har kommit längst. Knytnävsstor, och blir kanske inte så jättemycket större innan den är dags att skörda.

Jag och blomflugorna verkar gilla denna solros lika mycket. Glädje!

Sista luktärterna, dahlior, ringblommor, rosenskära och lite vilda sötnosar. Jag håller oftast stjälkarna korta och gör knubbiga buketter, men gillade den här lite högre och spretiga buketten.

Baby shower. Mysig eftermiddag med vänner, god mat och optimism. Värdinnan hade sökt på Pinterest och skapade därefter denna fantastiska melonvagga med extra allt. Själv hade jag med mig några matpajer och kan varmt rekommendera detta recept, fast jag gjorde med mjölfritt pajskal.

https://mittkok.expressen.se/recept/paj-med-fetaost-soltorkade-tomater-och-rodlok/