10 aug

Örum 119.

Känslan av att sommar-sommaren är slut är mycket intensiv. När jag nu satte mig vid datorn såg jag grannen åka iväg till jobbet. Idag var hennes första arbetsdag efter semestern och jag vet många som börjat jobba den här veckan. Själv har jag mer en ”hem och vända”-vecka. (När jag nu skrev det fick jag en känsla av att det finns en lek som heter så. Har jag rätt? Eller har det kanske något med hur man lär sig att sticka eller virka?) Hur som helst. Jag och min lillasyster har varit ute på äventyr i ett par dagar. Äventyr är väl att ta i, vi tog det väldigt lugnt och fint. Jag blev medbjuden för att få en extra chans att koppla av efter alla festligheter, något som verkligen uppskattades. Imorgon åker jag vidare mot Dalarna via Stockholm. Jag har haft en härlig sommar på hemmaplan, men det är ändå lite roligt att få uppleva något helt annat.

Min resebloggssyster har en 100-lista som hon gärna återvänder till för att hitta inspiration då hon planerar resor i Sverige. Örum 119 finns med på denna, så det var kanske inte så konstigt att det var dit jag fick följa med. En resa till Österlen är aldrig fel! Skåne bjuder på sina håll på fantastiska vyer helt olika de jag är van vid.

Örum 119 är ett hotell olikt många andra. Själva hotellrummen hittar du i den gamla skolan. I det som förut var en idrottssal hittar man ”Norrgavelhuset” som hyrs ut till konferenser, men även för boende med självhushåll. På gården finns flera orangerier, glasstillverkning, butik och bageri/café, samt ett kök som serverar fantastiska frukostar, lokal (och annat av god kvalitet) plockmat och stenugnsgräddade pizzor. Vi blev mycket väl emottagna av Pia som själv är uppväxt i trakten och som rörde sig i lokalerna som en husälva med mycket god energi. Örum har samarbetat tätt med Norrgavel, så överallt bjuds man på en mycket vilsam miljö med vackra färger och möbler.

Ofta sover man bara på hotell och hinner inte riktigt med att uppleva annat än sovrum och frukost. Vi passade nu på att njuta i biblioteket som jag verkligen uppskattade. Otroligt vackert och hemtrevligt, och bokutbudet var så spännande!

En av detaljerna som gjorde detta till en femplusupplevelse var den lilla frysen där ”dagens smaker” från Örum 119:s egen glasstillverkning erbjuds hotellgästerna i små söta burkar. Kanelglassen kittlade smaklökarna och gav mersmak. Jag älskar verkligen glass av god kvalitet och inser att Big Pack har spelat ut sin roll i mitt liv.

Vi höll oss på gården hela eftermiddagen och kvällen. Det fanns liksom inget behov av att ge sig av från denna oas!

Kvällen tillbringade vi i orangeriet tillsammans med varsin bildrink (virgin mojito, lyxigt) och vit pizza. Vi kanske är bortskämda med våra egna Bredavikspizzor och att kunna välja precis vilka pålägg man vill ha, men den glutenfria botten jag fick var bättre än något jag själv testat hittills. Det blir till att fortsätta testa. Miljön var underbar och jag förstår att det är fullsatt här kväll efter kväll! Jag blev mycket inspirerad och började återigen drömma om ett eget orangeri hemma på gården. Det är något med det där gamla röda teglet. Så vackert!

Efter en hotellfrukost värdig en drottning (alltså, att serveras ett glutenfritt bröd som håller samma klass som ”vanligt” är mycket ovanligt, så jag tackar Glutenfria Paradiset som verkligen hade lyckats) begav vi oss iväg till ett resmål rekommenderat av Pia. Det bar av till Dag Hammarskjölds Backåkra, ett ställe som både jag och syrran missat trots många besök till Österlen. Muséet är stängt på tisdagar, men vi uppskattade att i lugn och ro och utan en massa andra semesterfirare gå omkring på heden och promenera ner till vattnet via Skåneleden. Känslan av att sommaren närmar sig sitt slut var stark även här, inte minst på grund av den vackra men intorkade midsommarstången. Vi fick också chansen att uppleva en häckande biätare, en fågel som vanligtvis häckar i södra Europa. Ornitologer är av ett särskilt slag och de var så generösa och lät oss titta i kikaren som stod inställd på boets ingång. Verkligen häftigt! Roligt också att de här människorna tipsar varandra och så vips står ett helt gäng på samma ställe med sina muskedunderobjektiv och sina kamouflagekläder.

Kossorna strövar omkring på den öppna marken och runt meditationscirkeln som är byggd till Hammarskjölds ära, inspirerat av fredsrummet i FN-skrapan. Här kan man sitta och meditera, känna kraft från naturen, blicka ut över havet, tänka på stort och smått eller kanske gifta sig. Här kunde jag ha suttit länge, länge…

… men vi hade som mål att bada och äta innan vi skulle åka vidare till brorsan. Doppet vid Löderups strandbad sköljde effektivt bort svetten som vid det laget rann i strida strömmar längs med ryggen och jag är så glad för stunden här. Vi valde bort Sandhammaren den här gången pga tips. Så roligt är det inte att trängas och slåss om parkeringar med andra. Efter badet expertgooglade jag och vi hamnade på Backagården, ett mycket trevligt ställe som ytterligare spädde på önskan om ett orangeri. Jag hade tänkt sno med mig en stickling från den härligt orangea pelargonen, men det glömde jag bort. Jaja. Den finns i alla fall med på bild. Resan hem gick finfint och det var trevligt att hänga hemma hos brorsan och hans fina familj i några timmar. Sedan var det dags för en promenad ner till fiskeklubben och lite fortsatt röjande här hemma innan jag stöp i säng strax efter midnatt. Dagar som den jag hade igår känns oändliga, på ett bra sätt. Det är en ynnest att både ha tid och att orka och få utnyttja den på ett sätt som känns givande.

08 aug

Hej igen! Har du haft det bra?

Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.

Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?

Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!

Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!

Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.

Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:

I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!

23 jul

Osäkra öppettider på grund av sommar.

Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?

  • Hur mår jag just nu och varför är det så?
  • Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
  • Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
  • Vad behöver jag fokusera på?
  • Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
  • Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
  • Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
19 jul

Tre språk och någon att prata med överallt.

Nu skrapas det och tvättas i verandan för att förbereda för färgen och det är Så Tråkigt! Förarbetet vid målning är otroligt viktigt och det blir ju inte bra om det inte görs ordentligt. Det hade varit så skönt att bara smacka på lite färg, men linoljefärg kan inte smackas och något som är ännu värre än förarbete är att se all tid man lagt ner på ett projekt gå till spillo. Med andra ord gnäller jag här och så får det vara bra med det. Tänk, vad glad jag ska vara då allt är klart och fint!

Trädgårdslandet fortsätter leverera. Våra jordgubbsplantor sattes i en låda som hade för lite jord och hamnade alltså för långt ner, så väggarna på lådan bildade en liten grokammare för mögel. Jag har varit bra på att rensa bort drabbade blad och jordgubbar, men nu är det inte längre någon idé. Min gissning är att gårdagens skörd blev den sista litern för denna säsong. Vi har dock njutit i stora drag av god frukt och har till och med en burk egen jordgubbssylt i kylskåpet. Jag är sannerligen nöjd!

Efter alla bestyr här hemma åkte jag med make och son till Bredavik där det just nu är full rulle. Det är så roligt att träffa skottarna att vi försöker vara på plats allihop. Lillastesystern har ingen semester kvar efter den långa smekmånaden i Sydamerika, men hon kommer nästa helg. Lillastebrorsan och hans familj var här förra veckan och har nu åkt vidare till Skåne. Många av oss andra är här, men fler ska det bli. Det är så roligt att komma in i ”gamla huset” och se det myllra av liv överallt. Vill man vara ifred går det att gå undan, men vill man spela kort, Garctic phone, volleyboll, frisbeegolf eller något annat så finns det alltid intresserade som hakar på. Jag älskar när brorsonen sitter vid pianot och spelar hissmusik (makens uttryck), alltså lite Clair de Lune eller något annat fint. Det pratas svenska, engelska och tyska om vartannat och när inga av dessa funkar går det bra med teckenspråk. Älskar att det kan vara så.

18 jul

Ett gäng nya böcker att klämma in där de inte får plats.

Att jag alltid har älskat böcker och bibliotek är ingen hemlighet. Mina föräldrar var inga akademiker, men de var intelligenta och hade ett inre driv som de förde över till oss barn. Lärare som jag och mina syskon hade i skolan har vid flertalet tillfällen berättat om Håkanssonsyskonens goda rykte. ”Alla” visste ju hur det annars brukade vara med familjer med många barn – de var lite jobbiga, ni vet, sådana där icke-intellektuella som inte visste att hålla jordens befolkning i schack. Mamma älskade verkligen att fixa presenter och julklappar och under våra julgranar låg alltid böcker. Bokbussen var välbesökt av vår familjs medlemmar och även om det inte direkt stod några böcker av Camus, Solzjenitsyn eller Kafka i föräldrarnas bokhyllor var vi en bokslukande familj. (Jag tror alla mina syskon delar erfarenheten av att känna sig hypokondrisk i sällskap av familjens läkarbok och vi har läst många kända romaner komprimerade i Det Bästas bokval.)

I dagens samhälle är många gånger böcker något som man läser digitalt, eller kanske lyssnar på. Inredningsintresserade har länge haft olika idéer som att tömma hem på böcker ”då de stökar till”, somliga har vänt böcker med pärmarna inåt (som den liggande boken här), man har gjort neutrala bokomslag för att göra böckerna till inredningsdetaljer i rätt färgskala (syns också på den här bilden) osv, osv. Jag har länge anat att böcker kommer att gå samma väg som vinylplattor och cd-skivor. Varför fylla sitt hem med böcker som tar mycket plats, lockar till sig silverfisk och andra kryp, dammar, är jättejobbiga att flytta och som inte går att göra politiskt korrekta för gällande tid genom att radera opassande ord digitalt? Tja, jag må vara en riktig stofil, men jag älskar verkligen mina böcker.

I Mörtfors finns ett antikvariat som vi gillar att besöka då vi är där. I lördags fick fyra böcker följa med hem. Antika rekordboken av Allan Klynne och Cecilia Klynne tänkte jag använda som kul diskussionsstartare här hemma. Liber Cantus ska jag ge min körledare. I Carl Malmstens Lärlingar och mästare från 1963 (!) började jag läsa och kunde inte sluta. ”Dagens situation är egentligen rätt märklig för Sveriges folk. Vi har i fråga om välstånd och levnadsstandard nått längre än de flesta länder. Bilen, TV:n och skvalmusiken är snart var mans egendom, men trots detta – eller på grund av detta – gör sig en mångskiftande och alltmer djupgripande disharmoni gällande på de flesta områden. Brottsmålsstatistik, spritkonsumtion, sjukfrekvens etc. talar här sitt tydliga språk. Vad har hänt? Höjd levnadsstandard har medfört låg livsstandard och därmed också låg hälsomoral. Ökat välstånd avtrubbar den moderna människans sunda förnuft, gör henne mer ytlig. Hon flyr från sig själv och sitt eget inre och frågar inte längre efter sin egen hälsa. Den offra gärna på njutningens altare. Övertron på vetenskap och forskning fostrar henne dessutom till ett passivt sjukdomstänkande: ”Får jag feber finns det ju penicillin, min huvudvärk försvinner med magnecyl och förstoppningen viker med laxermedel. Ett par sprutor eller någraa piller botar snabbt min ångest och sen kan jag leva som vanligt igen.” Texten av Jern Hamberg hade lika väl kunnat vara skriven idag som för sextio år sedan. Har ingenting hänt sedan dess??! Slutligen köpte jag med mig en bok med innehåll så vackert att jag tänkte slakta den. Ordalek och småkonst med text av August Strindberg i ett otroligt vackert typsnitt och illustrationer i färg av Arthur Sjögren. (Detta är en faksimil från 1905, tryckt med originalklicheer på matt 150-gramspapper – ett konstverk i många delar! Eftersom det inte är ett nytryck tycker jag att det går bra att använda innehållet till konstnärliga projekt.)

Jag avslutar med en av Strindbergbokens vackra illustrationer. Tänk, så mycket vacker konst det finns överallt! Jag känner mig glad och tacksam över vårt hems senaste tillskott och ser fram emot att få läsa och lära mig mer. (Jag väljer medvetet att inte nämna den hög på minst tio böcker som innehåller ”att läsa”-litteratur här bakom mig. Jag tror dock att det kommer kalla och mörka höstkvällar framöver då dessa böcker kommer att vara ett riktigt härligt sällskap!)

17 jul

Mörtfors, en av ostkustens pärlor.

Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.

Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!

Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?

I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!

Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)

Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.

Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…

15 jul

Festen är på plats!

Nu är hon här, Festen! Efter njursten, matförgiftning, hyrbilskatastrof, COVID-19 och flygplatskaos är lillasyster och hennes familj äntligen på plats i Bredavik. Att det är ett mirakel att de faktiskt kom hit är inte att ta i. De har arton (18!) mediciner med i packningen, men de är här. Det är tre år sedan de var här senast, så det var sannerligen på tiden. Det finns både hjärterum och stjärterum och vi ser mycket fram emot ett par veckor tillsammans med hela familjen. I år får vi dessutom träffa fästmön till systersonen, hon som vi bara fått se på bild. Hon har redan fått öva familjemedlemmar, men vi får se hur många som sitter då de åker hem…

13 jul

En egen liten by.

Vad är det värsta med att ha så många syskon? När jag var liten var det att jag var äldst och ofta fick hjälpa till som lill-mamma. Då kunde det kännas lite jobbigt ibland.
Vad är det bästa med att ha så många syskon? Att vi är så många. Det finns otroligt mycket kärlek och resurser, som en bottenlös säck att ösa ur med alla ingifta, barn, vänner och andra tillhörande.

Lillasyster och två av hennes barn kom hit igår kväll och sov över. Efter en skön sovmorgon och brunch i vårt kök var det dags för oss att åka till Bredavik för att städa ur de övernattande gästernas villavagn inför semestern. Sonen och syskonbarnen skulle spela Dominion, men då Herr Villavagn Jr hade lovat sin mamma att hjälpa till med städningen bestämde storkusinen att om alla hjälpte till att städa först skulle spelet komma igång fortare. Sex personer städar ur en villavagn i ett huj, särskilt då den var så fint urstädad och undanplockad efter förra säsongen. Det kändes som att vi befann oss i ett myrbo med två dammsugare, textilviftare, fönsterputsare, yttorkare och sanitetsrengörare. Nu luktar villavagnen såpa och jag gissar att Dominionspelet är i full gång.

En annan bra grej med att vara så många är att det alltid finns tillgång till en hejaklack om man är i behov av lite extra pepp. Det är inte fy skam!

12 jul

Plus på kontot.

Gårdagen gav min känslomässiga ekonomi ett rejält påslag. Jag hade inte kunnat önska dagen annorlunda ens om jag hade fått chansen.

Dahliorna börjar visa färg, en efter en. Den här härliga, Waltzing Mathilda, har jag haft i några år, men den har liksom inte riktigt fått chansen att skina. Jag tror att både sniglar, gråsuggor och fjärilslarver roat sig med den innan den kommit igång. I år blev det dock annorlunda! Av specialarna ser den här ut att må bäst av alla. Jag blir så glad av form, färg och kraften som förmedlas.

Efter makens gedigna pusslande, sågande, slipande och skruvande är det nu min tur att ta vid. Det tar väl några veckor innan alla delar till soffan i verandan har fått den färg som jag är nöjd med. Soffan målas i kittvit linoljefärg, samma färg som väggar och tak. Linoljefärg är ”sådär” kul att måla med. Den luktar fantastiskt gott, men man kan bara måla med supertunna lager för att det ska bli så bra som möjligt. Fusk får man betala för, så jag gnuggar in färgen och tänker att jag ska tacka mig själv för det när allt är klart. Jag roade mig samtidigt med att gratulera en god vän en dag för tidigt (har kommit på att folk ändå sällan har tid att prata på sina födelsedagar, tips, tips).

Jag hade redan vattnat för dagen, så störtskurarna som kom medan jag stod i skydd under taket gav väl växterna lite extra skjuts. Det är så torrt i marken efter en lång och torr period, så kommer det så här mycket regn rinner det bara av utan att bli till nytta för allt det gröna. Roligt ändå att det precis samtidigt kom en likadan hällregnskur hos både mig och vännen som körde bil i Stockholm!

Tiden blev lite knapp och jag fick springa in och torka av färgprickar och fräscha upp mig lite för vidare färd mot Torhamn där jag mötte upp en annan god vän på Café Måsen. Cafét har bytt ägare och hade inte riktigt samma känsla som sist jag var där, men sällskapet kompenserade. Det var så härligt att sitta ner och prata om livet med utsikt över hamnen i sällskap av någon som jag verkligen hänga med. Vi upprätthöll den tradition som påbörjades för några år sedan då vi gick och lyssnade på Sonja Aldén i Kristianopels kyrka. Traditionen kallas nu ”gråta till fantastisk musik i någon kyrka”. Igår var det nämligen dags för systrarna Allis Brorsson och Ingela Olson att framföra sin musik i den helt fullproppade kyrkan i Torhamn. Det var så, så bra! Jag älskar känslan av att beröras så till den grad att allt annat försvinner, till och med känslan av att sitta på en ytterst obekväm träbänk i en svettig lokal med folk som kanske inte skött sin hygien riktigt till min önskan. Jag kom hem till maken och sonen och avslutade dagen med ett avsnitt ”Better call Saul”, sommarens följetong här hemma. (Älskar den!) Jag har äntligen kommit igång med extradotterns sockor, de som hon blev lovad innan hon for hem till Tyskland. Att sticka gör mig också det väldigt glad, så där satte jag punkt med den perfekta dagen. Familj, trädgård, pyssel med hemmet, vänner, gott att äta, musik, handarbete – bättre än så blir det inte!