24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

01 feb

Tantnöjen i coronatider.

Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.

Fasan Phasianus colchicus2
Större hackspett Dendrocopos major3
Skata Pica pica2
Kaja Coloeus monedula3
Kråka Corvus cornix9
Blåmes Cyanistes caeruleus5
Talgoxe Parus major5
Nötväcka Sitta europaea2
Koltrast Turdus merula5
Rödhake Erithacus rubecula2
Gråsparv Passer domesticus4
Pilfink Passer montanus2
Domherre Pyrrhula pyrrhula1
Grönfink Chloris chloris3

I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.

Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.

”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.

Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.

27 jan

Skatter kommer i olika former.

Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.

Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.

25 jan

Intensiv helg.

Vi är framme vid den 25 januari 2021. Jag har tagit till mig mitt ledord med full kraft och är så glad över det som rent praktiskt har hänt. I delmomentet ”kontakt med mina rötter” har jag nu jobbat hårt hela långhelgen. Många hundra foton sorterade. Fyrahundraåtta foton färdigscannade, beskurna, placerade i rätt album på Dropbox och kommenterade. Konversationer genomförda med flertalet äldre släktingar. Facebookvänner tillfrågade. Släktingar sökta. Nu är verkligen detta fotoprojekt igång!

I dagens fotoverklighet är 408 bilder ingenting. Det tar jag på några dagar på en aktiv semester. När det gäller osorterade pappersfoton är det annorlunda. Jag har nu lagt upp bilder som känns meningsfulla, men har faktiskt tänkt under processen att det finns fler bilder som skulle kunna raderas. Hur många familjebilder med farmor och hennes sju barn behövs? Sanningen är att jag vårdar dessa bilder som vore de guld. Det blir inga fler bilder med Nanna och de sju barnen. Drömmen är att hitta ett kort med farmor, farfar och alla barnen. Jag tänker att det kanske finns ett sådant där ute. Nu är släkten meddelad och har fått länken till mina digitala album. Jag hoppas så klart att flera engagerar sig! Vi har världens chans nu, både på mammas och fars sida.

Till dig som har bilder utan dokumentation och äldre släktingar som finns kvar skickar jag med uppmaningen att göra något åt saken! En dag är det för sent.

Det här fotot lade jag in i albumet just som ”We Remember Them” började spela på Spotify. Vi har precis fått körens vårrepertoar, så jag låter Spotify spela listan för att nöta in klang och harmonier medan jag håller på med annat. Tårarna började rinna på mig. Här sitter min gamlamoster Elin, min mammas moster och gudmor, med min syssling och mig i knät. Elin levde in i sitt etthundraförsta år, och vilket liv sedan… Hon hade många tuffa utmaningar! Varje gång jag gick ifrån henne sa jag ”Vi ses snart, moster Elin!” och hon svarade med ”Nej, det hoppas jag inte.” Hon begravdes i samma grav som sin första make John. John dog fyra månader efter att deras första, och enda gemensamma, dotter föddes. John dog 1937, Elin dog 2017. Snacka om livslång kärlek! (Elin fick tre fina flickor med två andra män, men det var John som var hennes stora kärlek.)

We Remember Them

by Sylvan Kamens & Jack Riemer

At the rising of the sun and at its going down
We remember them.

At the blowing of the wind and in the chill of winter
We remember them.

At the opening of the buds and in the rebirth of spring
We remember them.

At the blueness of the skies and in the warmth of summer
We remember them
.

At the rustling of the leaves and in the beauty of autumn
We remember them.

At the beginning of the year and when it ends
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

When we are weary and in need of strength
We remember them.

When we are lost and sick at heart
We remember them.

When we have joy we crave to share
We remember them.

When we have decisions that are difficult to make
We remember them.

When we have achievements that are based on theirs
We remember them.

As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as
We remember them.

18 jan

Idag firar vi!

Wow! Idag blev det körkort för den här härliga tjejen! I sanning något att fira. Hon har jobbat hårt för att fixa det. Alla familjer löser körkortsfrågan på olika sätt. Vi är priviligierade och har sett det som en vuxenbonus vi gärna velat skicka med våra barn. Andra har inte samma ekonomiska möjlighet och låter barnen bekosta kortet själva. Åter andra går kanske halva vägen var. Några vänner till oss lovade att stå för körkortet om barnen inte drack alkohol förrän förrän tidigast vid en viss tidpunkt, andra har haft körkortsfonder som bara lösts ut om barnen skött sig.

Våra två äldsta tog både körkort i USA och Sverige och det var verkligen stor skillnad på vad som krävdes för att få den eftertraktade ”lappen”, både teoretiskt, praktiskt och erfarenhetsmässigt. Jag tänker att det kanske är lite väl slappt i USA och lite väl hårt i Sverige, men det känns tryggare att skicka ut barnen i trafiken här i Sverige. I Orem såg vi olika typer av bilproblem nästan varje dag. Mest var det ”fender benders” och soppatorsk (också fattiga studenter kör där omkring med bilar), men ändå. Det bästa med Orem var att dottern för en liten slant tog körkort under skoltid. De fixade både teori och viss praktik där, men vi fick övningsköra med henne hemma för att hon skulle få till mörkerkörning och tillräckligt många timmars praktisk övning.

Att jag fick detta kort som jag aldrig sett på mig, mina föräldrar och mina syskon är också värt att fira. I min strävan efter mer ”kontakt” satte jag mig och letade efter min gamla brevvän i Finland. Vi skrev till varandra i många år, men det rann ut i sanden under gymnasiet. Pling! Hon har fortfarande kvar sitt flicknamn och har en öppen Instagramprofil. Dessutom är hon väldigt lik sig själv trots att jag bara sett henne IRL en gång, 1983, då hon och hennes föräldrar kom förbi på besök. Sååå roligt, särskilt med tanke på hur lika våra liv ser ut nu. Vi matchade bra på brevvänssidan på åttiotalet och det har tydligen hållit i sig. Jätteroligt!

Det här fotot är helt intetsägande, men det visar också något att fira om man tittar riktigt, riktigt noga. Det är sådan fart på fåglarna vid vår ”fågelmatarstation”! Svägerskans fågelmatare har varit välbesökta under dagen, men också talgbollar och markmatning har varit väldigt populära. Koltrastar, talgoxar, blåmesar, gråsparvar, rödhakar och grönfinkar såg jag då jag stod vid fönstret med kikaren en stund. Det var smart av oss att mata lite större fåglar längre bort! De håller sig faktiskt oftast undan småfåglarnas mat (om man inte räknar fasaner, större hackspettar och en och annan skata som inte förstår att de egentligen är för stora). Kul! Nu ska jag äta glass med resten av den hemmavarande familjen. Passar bra denna dag då jag också firar att min syster mår bra och att jag har en finfin systerson i Skottland som kom till världen för tio år sedan och är en fantastisk (inte längre så) liten människa. HurrAAAAAA!

16 jan

Lördag på landet.

Vilken fantastisk dag vi fick idag! Maken fixade sitt LAPL (Light Aircraft Pilot License) och slog därmed rekord på Kalmar flygklubb. Han var för snål för att låta sin flygteori från ultralättcertifikatet frysa inne och såg till att utnyttja det till max. Teorin går ut imorgon, så det var i sanning i sista minuten!

Svägerskan och svågern kom ut för att titta på en tomt här i närheten och vi slog alla följe för en runda denna vackra dag. Det var ruskigt halt emellanåt, men det var alldeles fantastiskt skönt! Perfekt vintertemperatur, men jag påmindes återigen om att jag verkligen behöver ett par ordentliga vinterkängor.

Havet var lugnt idag, så blått av himlen.

Överallt ville jag stanna och ta in de vackra mönstren i isen. Tänk att sitta på plats och betrakta hur dessa ismönster tar form!

Potential? För sumpigt? Äsch, rönnsumak, inte roligt. Fantastiska stenmurar! Och så de där ekarna. Och en egen liten bäck, precis som vi hade i Orem!

Maken och dottern testade glidet. Det hade säkert funkat att åka skridskor på vissa ställen, så pass har det frusit på de senaste dagarna. Inte för att jag längtar efter skridskor. Förfrusna tår i ishallen tillhör inte mina bästa minnen precis. Inte bara var det kallt och vingligt, jag har aldrig haft ett par skridskor som suttit bra på foten. Jag undrar om man bara behöver rätt sorts fötter, att det inte alls handlar om själva skrillorna?

Efter promenaden satt det fint med varm choklad och semla för att fira det nya flygcertifikatet. Som Ture Sventon skulle ha sagt: ”Ingenting är så uppfriskande, när man har mycket att göra, som en god, välgräddad, fylld temla.”

02 jan

Traditioner att hålla i.

Jag har inte mått hundra de senaste dagarna, men det blev bra ändå. Det blir ju oftast det. Det är som det är och det blir som det blir. Mamma gillade verkligen inte när jag sa så. Själv kämpade hon emot med allt hon hade och menade att hon på det sättet höll det oundvikliga slutet stången. Kanske hade hon rätt. Jag lägger mig lätt platt då jag möter en motgång, eller, så brukade jag funka. Det finns något vackert i acceptans och det har också sin plats. Mamma hade rätt i en sak. Saker och ting kan vara värda att kämpa för så länge det faktiskt finns hopp!

Såhär hoppfull brukar min familj vara då och då. Här ser du det traditionella nyårshoppet!

Solen syntes imorse! Så här dags hade den gömt sig bakom molnen igen, men det var fortfarande vackert. Vintern hänger i luften, men vill inte riktigt fatta tag i naturen.

Dottern hittade till och med is på en vattenpöl. Är inte det ett vintertecken så säg? Tänk vad fascinerande det är med vattnets olika former. Den praktiska delen av fysik är helt otrolig. Ju mer man går in på detaljer, ju mer spännande blir det!

Tänk så vackert det är med lavar! En vacker dag ska jag lära mig att se skillnad på de olika sorterna, men det är inte något man snyter fram ur rockärmen. När jag blir pensionär kanske? Tills dess njuter jag helt enkelt av den skönhet som den bjuder på under mina promenader.

01 jan

Nyårsafton 2020.

Vi firade igår stillsamt in ett efterlängtat år, men passade också på att tacka för allt fantastiskt som 2020 bjöd på. Denna hemliga påse som var så spännande för ett år sedan visade sig bjuda på både värdefulla fynd och tunga erfarenheter. Det blev ett år som inte kommer att glömmas bort i första taget.

Det är lätt att titta på andra med avundsjuka eller missunnsamhet. Tänk så mycket klokhet det ligger i Ingemar Stenmarks citat ”Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.” Jag försöker tänka på det när jag ser andra lyckas på arenor där jag är med och spelar. I år önskar jag mig mer kraft. Där kommer mitt ledord KONTAKT in på ett sätt som jag inte såg direkt. Jag behöver fylla på lite mer energi och lust. Får väl bara hitta rätt energikälla först!

Ungdomarna gjorde en riktigt läcker festmåltid till oss. Allt jag behövde göra var att duka lite fint och njuta av fantastiskt god sushi och läcker chokladmousse. Vi hann även spela spel och titta på Top Gun med chips och dipp. Sämre kan man ha det! Ett fint slut på året helt enkelt. Må 2021 bjuda oss alla på en vacker dans.