13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

26 jan

Vi möts igen.

På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…

Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!

Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

04 jan

Om det som en gång var.

Nu har jag legat och läst i Klackamålasläktboken en lång stund. Jag har fnissat och gråtit om vartannat. Så fint det hade varit att få veta lite mer om mina förfäders liv och leverne! Släktboken är fantastisk, men vad som verkligen rörde sig i dessa förfäders hjärtan får vi aldrig veta…

Hur mycket ska man dela med sig av till sina barn? Var går gränsen mellan att vara personlig och privat när man delar med sig till sina närmaste? ❤️

26 Dec

Jul 2018.

Jag vill önska dig god fortsättning med några nedslag från de senaste dagarnas lugna firande. Förra året var vi i Bredavik och fick en jättefin julafton tillsammans med mina syskon och deras familjer. Den 22 december hade vi begravning för mamma och julen 2017 satte på något vis punkt för det galna år som började med Fars snabbt försämrade hälsa och hans bortgång.

I år var det dags för våra respektive att få möjlighet att fira jul med sina familjer i lugn och ro, så efter julgrötsfrukost och promenad åkte vi hem till min svägerska och hennes familj. De hade förberett allt så fint! Jag är glad för styrkan som ligger i gemensamma krafter. ”Knytis”-upplägget är inte dumt alls. Vi fick tillsammans med svärmor och svärfar till ett dignande julbord. Det följde inte direkt några klimatsmarta krav, men skinkan kom från Bräkne-Hoby, den rökta lammfiolen kom från en gård i Jämjö och korven kom från min väninnas föräldrahem Bottnansmåla gård som hennes syster tagit över. De flesta åt nog alldeles för mycket och vi har rester som räcker i flera dagar till, men jag har njutit för fulla muggar och känner mig tacksam över mitt priviligierade liv.

25 Dec

God jul!

Jag hoppas att du, oavsett hur dina känslor för den här högtiden ser ut, får en fin julhelg. Vi har haft en mysig dag hemma hos svägerskan och hennes familj. Den avslutades med en stillsam promenad till kyrkogården. Tänk så märkligt det är med tid! Det känns som att förra julen ligger en evighet bort samtidigt som den nyss var här. Så fortsätter livet, en dag i taget.

19 Dec

Paketglädje!

Att få hämta ut ett paket på posten som är planerat och packat med stor kärlek är något väldigt speciellt. Det var så fint att packa upp detta guldinnehåll! Tack fina J. Du är verkligen expert på att hitta rätt och att ge från hjärtat.

Ps: Jag är 48 år, men känner mig som ett litet barn då jag leker med lilla Lucia i tändsticksasken. Vilken rolig idé!

19 Dec

Granen står så grön och grann i stugan.

Förra året åkte mammas julgran in tidigt, tidigt. Vår kom också upp till slut, något som nästan kändes som något slags terapi. I år har det bara inte blivit av, men när nu äldsta dottern kommit hem för sista rycket i skolan innan sin examen på onsdag var det dags. Det är alltid pappa och döttrarna som fixar granen, så också i år. Fin, va?

Bokeh blir aldrig gammalt! Jag älskar de suddiga ljuscirklarna som uppstår då man jobbar med skärpedjup i fotografering.

Sonen brukar stå till tjänst som expert på julgransljusplaceringen. Jag älskar ”fairy lights”, men tycker så mycket om den här gammeldags versionen också.

Uppladdningsfasen är viktig den också… Här ser du alla dekorationer. Vi får aldrig plats med alla, så granen ser olika ut varje år.

Tänk vad roligt det är att gå igenom den där lådan med alla dekorationer, var och en med ett eget minne knutet till sig. Barnen har i amerikansk tradition fått (minst) en ny julgransdekoration varje år sedan de var små. Förutom dem har vi ett gäng klassiska kulor, smällkarameller och lite annat smått och gott.

I sann patriarkalisk anda är det maken som får stjärnan på plats. Han har tekniken på plats efter över 20 års erfarenhet.

Julgranspatrullen.

Vi har kommit förbi stadiet där det där med att klä granen ofta slutar i gråt och tandagnisslan, sönderslagna glaskulor och ungar som helst vill göra något annat. Små barn, små problem, stora barn, stora problem är förvisso sant på många sätt, men att klä gran med den större versionen är sannerligen smidigare än med den mindre, hehe. Det känns tryggt att veta att vi har stor julgranskompetens i hushållet. Vi har flera som skulle kunna axla julgransrollen utan att göra någon besviken. Se bara här: