29 nov

När man tappar taget för en stund.

Jag värnar min lilla bloggstund på morgonen. När jag var yngre skrev jag dagbok, numera har denna vana mest gått över i en morgontradition av vad-det-nu-är-jag-håller-på-med-här. Efter ett par dagar med ungefär noll utrymme för annat skrivande än inläggen till Trettio tacksamma dagar kändes det som att något skavde, fast utan att jag kunde sätta fingret på det. Ungefär som när man känner sig ofräsch i munnen utan att ha ätit eller druckit något utöver det vanliga, men glömt att borsta tänderna. När man sedan drar med tungan längs med tänderna och känner att det är skrovligt vet man precis var det ofräscha kommer ifrån. Sådär kändes det imorse, fast i min tanke. Det visade sig alltså att det var bloggrutinen som frångåtts. Enkelt åtgärdat tänkte jag, men kände noll inspiration när jag väl var färdig med tacksamhetsinlägget. Det fick vara så. Jag är ingen influenser, har inga regelbundna läsare som blir upprörda om jag inte skriver, inga samarbetspartners som blir irriterade över att flödet bryts. Jag skriver för mig själv, för själva skrivandet, för dokumenterandet av min lilla vardag, ja, helt enkelt för att jag gillar det och ser en mening med det. Det vore verkligen intressant att få reda på exakt varför jag då, helt utan tryck från ”omvärlden”, kände mig så missnöjd med att inte har skrivit på några dagar.

Missnöjet har lagt sig. Livet har pågått som vanligt resten av dagen med jobb och fix. Vi hade svärföräldrarna på ”lunch och hjälp med installation av ny telefon”. Ugnspannkaka med bacon och så lingonsylt och saffransfläta till efterrätt. Jag följer alltid samma gamla vanliga recept från Vår Kokbok, men idag gjorde jag två vanliga treflätor av halva degen och två smör- och mandelmassefyllda flätor av den andra halvan. (100 g rumsvarmt smör breds ut över den utkavlade rektangeln, sedan försöker man fördela 200 g grovriven mandelmassa så gott man kan över den. Rulla ihop, dela rullen i två delar och klipp sedan varje rulle i 1,5 cm breda bitar. Lägg varannan del åt vänster och varannan åt höger för att efterlikna en fläta och tryck under kanterna lite för att få en avrundad form. Var särskilt noggrann med att ge början och slutet på flätorna lite extra omsorg. När flätorna jäst klart kan man som jag pensla med ägg och strö över lite pärlsocker för att sedan grädda dem i 200°C i ca 15 minuter. Var försiktig och håll koll, saffransbröd blir extra tråkiga om de blir övergräddade.)

Jag saknar väldigt sällan vetemjölsmat nu för tiden, men det här är annorlunda. Det går inte att få till känslan av supermaxad saffransfläta i en adventskladdkaka (kladdis på mandelmjöl och saffran). Jaja, jag får vara nöjd med att flätorna var väldigt roliga att baka och att maken och gästerna kunde njuta. Dessutom är de små ICA-apelsinerna i nät som jag köpte hem häromdagen ruskigt goda. Riktigt bra citrusfrukter är väl så lockande som nybakat, tro det eller ej, och det gäller att passa på nu när apelsinerna är i säsong!

19 nov

Give thanks, it’s Thanksgiving.

Ungdomarna hemma en superkortis och idag hade vi möjlighet att fira Thanksgiving tillsammans med min systers familj, ett par amerikanska och en svensk tjej. Ett par ungdomar från Kalmar fick bli kvar hemma på grund av snöovädret och sommardäck. Man vet aldrig vad som kan komma i ens väg! Vi blev alltså något färre än vanligt. Det var ändå fullt ös och en av uppgifterna denna dag i tacksamhetens tecken är att äta så magen står i fyrkant. (Amerikansk Thanksgiving firas för övrigt nu på torsdag.)

Jag fnissar alltid åt våra ”måsten”. Sötpotatisgratäng med pekannötsströssel och marshmallows låter så äckligt, men tillsammans med det andra är det… tja, supergott. Stuffingen är de flestas favorit. Brödpudding kallas det kanske på svenska. Vitt bröd, en massa smör, selleri, lök och kycklingbuljong och så skjuts in i ugnen. Såsen är gudomlig och receptet kommer från min systers norska svägerska. Man gör en roux, låter smör och mjöl stå och brynas försiktigt för att reda en sås med en nötig touch som sedan görs på kalkonbuljongen och grädde. Gröna bönor med senaps- och vitlöksdressing är pricken över i:et och ingen behöver truga ungarna att äta sina grönsaker när dessa serveras.

Vi har inget fokus på politiska eller historiska fakta på vår svenska Thanksgiving, utan fokuserar på själva maten och allmän tacksamhet. Den enda återkommande aktiviteten är att alla i hemlighet får skriva vad de är tacksamma för och sedan ska alla gissa vem som har skrivit vad. Det gäller att inte avslöja sig med alltför uppenbar information och alla brukar komma på rätt kluriga grejer att skriva. Av de 11 som var med presenterades i år 2-9 rätt på gissningarna. Bra jobbat! Tack för en underbar dag. Snöoväder och elände på många håll i Sverige, även hos oss. Det fick kanske bli årets julesnö?

17 nov

Kulturtant.

Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.

Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!

04 nov

Klackamåla i allhelgona.

Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.

Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.

Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.

De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.

02 nov

Full rulle!

Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?

Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.

Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.

Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.

27 okt

Semestersällskap.

Vilken tur att jag inte jobbar kvar i skolvärlden! Jag hade varit en sådan där jättejobbig kollega som hade varit sjukskriven i en vecka. Ve och fasa! Igår var jag dock så pass på banan att jag tog mig ut en stund. Dagen inleddes med att sätta amaryllisrötterna i ljummet vatten. Jag ställde en stor tändsticksask tillsammans med dem för att visa hur små de flesta av dem är. Som sagt, det ska bli jättespännande att se om någon av de här bestämmer sig för att blomma. Alla lever i alla fall. En bra början om inte annat.

Yngsta dottern kom hem förkyld, semester inbjuder visst alltid till sjukdom. Kroppen anstränger sig att hänga med när man står under stark press, sedan släpper allt då den ges utrymme att vila. Tisdagen ägnade vi sålunda mest åt just vila. Ja, eller åtminstone tog vi det väldigt lugnt. Igår bad jag dottern lägga sig på soffan och så gav jag henne en lite vänlig behandling. Efter flera månaders utbildning på Axelsons till spaterapeut har hon fått fler lyxiga behandlingar än jag i hela mitt liv. Jag gjorde ändå mitt bästa och fick höra att jag har talang. Hahaha, hon är så duktig på att uppmuntra och vara snäll!

Både yngsta dottern och jag gillar traditioner. Vi tog därför en tur upp till Blomlöfs rökeri för att inta en delikat måltid i deras kanske inte så mysiga, men trevliga, restaurang. Det var lika gott som vanligt. Dottern hade gissat att vi skulle vara ensamma vid 14.30 en höstvardag, men så var det inte. Visst var det betydligt lugnare än under sommarmånaderna, men vi var flera sällskap på plats. Mest intressant var det att försöka bestämma hur sällskapet vid bordet bredvid hörde samman. Ett par i 60-årsåldern som pratade svenska tillsammans och ett par i 30-årsåldern med tre barn som pratade tyska med varandra och så pratade de äldre svenska med den yngre kvinnan och engelska med den yngre mannen och barnen. Var det en mormor och morfar som fick prata ett tredje språk med barnbarnen? De var så unga, kanske 6-8 år, borde de då inte kunna mer svenska än engelska genom sin mamma? Nej, det var nog bara bekanta. Eller? Ja, så gick våra tankar. Det är väldigt spännande att fundera runt medmänniskor och gissa hur de lever sina liv.

Jag älskar de mjuka novemberfärgerna. De kommer ännu bättre till sin rätt i kombination med nyplöjda (eller kanske snarare nyharvade), varmt chokladbruna åkrar. Det är så vackert! Dottern gillar att utföra yoga på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har många foton på henne framför solnedgångar, spännande byggnader och mitt i naturen. Det är alltid lika imponerande att se henne ha full kontroll över sin kropp. Min kroppskännedom går att utveckla, om man säger så.

Väl hemma fick jag erbjudande om en RIKTIG ansiktsbehandling med Maria Åkerberg-produkter och massage. Allt jag kan säga om detta är att det kändes så lyxigt att få en timmes omsorg. Mjuka fingrar, men säkra och stadiga! Huvud- och skuldermassage är så otroligt skönt, musiken som uppfyllde rummet vaggade mig nästan till sömn. Så stolt jag är över denna tjej! Hon är verkligen duktig på det hon håller på med och jag hoppas att hon får möjlighet att utveckla sig vidare inom detta område.

Kvällen fortsatte med flera timmar i soffan. Diskussioner och en massa musik, som i gamla tider. Man kan komma långt med fyra ackord på en ukulele. Allsång med Spotify är också ett vinnande koncept! För att inte tala om Ben & Jerry’s. Det här blev helt enkelt överlag en riktigt bra dag.

25 okt

Hej Halloween!

För många, långa år sedan bredde kelterna ut sig över delar av Europa. Romarna kallade dem (naturligtvis) barbarer. Ingen vet med säkerhet varifrån de kom och hur de spred sig, det finns det olika teorier om. Man fokuserar dock mycket på vilka platser som fått keltiska namn. De kulturellt keltiska arvet hittar man främst idag på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall. Det keltiska nyåret drog enligt somliga forskare igång 1 november och för att fira detta hade man en stor fest på nyårsafton, alltså 31 oktober. Sant är iallafall att man firade Samhain då slöjan till ”the Otherworld” blev så tunn att andarna/spöken kunde få tillträde till människornas värld. Folk klädde ut sig för att likna Aos Sí (andarna) och dukade fram extra mat. Man spådde framtiden, ofta med nötter och äpplen inblandade. Man gick också omkring till varandra utklädda och reciterade verser i utbyte mot mat. (Det är väl den sistnämnda traditionen som sedan utvecklats till ”trick-or-treat”.) Resterna av Samhain-firandet har tagit sig ut till stora delar i världen och hittas numera på många ställen och med lite olika uttryck. Det vi mest ofta möter är kanske Halloween, den irländsk-amerikanska traditionen. Själv älskar jag våra betydligt lugnare och värdigare allhelgonatraditioner med upplysta kyrkogårdar och kransar på gravarna, men…

… varje år pyntar jag ändå upp med lite spöken och gastar. Ljusgrenen gör sig som bäst i sällskap av de små spökena som vi pysslade ihop i Orem. De börjar se riktigt ruggiga ut efter snart tio år. Kanske ska jag ge dem en behandling med ångaren? Tror det skulle fräscha upp dem och ge en lite bättre form. Den fula steam punk-ugglan har en given plats, liksom de andra grejerna i detta lilla Halloweenhörn. Minipumpor fick vi mängder av i år och de har delats ut åt höger och vänster. Några har fått stanna här hemma och jag tycker att de passade utmärkt i det här sällskapet.

Den här donnan har inte haft semester på eviga tider och hann bara komma hem en snabb vända för att fira syrran och svågern i somras. Nu är det dags för lite Sturkösemester och hon ser fram emot ”mamm- och papp-tid”. Igår fick hon för första gången testa hur mysigt det är att sitta på sittbänken i verandan i sällskap av fotogenlampa och härliga textilier. Vid den här tiden på året är det lite kallt här ute, men det går ju lätt att råda bot på. Gissa hur mysigt det var här med regnet som smattrade mot plåttaket? Jag ser hur som helst fram emot den kommande veckan och hoppas att jag snart känner mig tipptopp igen.

15 okt

Ännu en härlig dag…

Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.

Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!

Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!

Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!