Tag Archives: familj

21 apr

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.

I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!

Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.

Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.

01 apr

Stand-in mormor/farmor.

Vad har du för minnen av din mormor eller farmor? Många förklarar känslan mer än den faktiska betydelsen. ”Jag minns henne med värme.” Andra har specifika minnen. ”Det enda minne jag har är att jag såg henne gå till dasset från mitt fönster.” Åter andra minns det som dessa personer gjort, eller inte gjort, för dem. ”Hon var den enda som förstod mig.”

Själv önskar jag att jag hade lärt känna mina förmödrar bättre, vetat vilka de egentligen var och förstå hur de kände för just mig. Tyvärr blev det inte så. För mina yngsta syskonbarn finns inte längre chansen att lära känna sin farmor/mormor. Jag är inte min mamma och behöver inte låtsas vara hon. Däremot kan jag vara en trygg person i generationen ”över” deras föräldrars, någon som väljer att ta på sig delar av rollen som jag tänker att en mormor eller farmor spelar. Är det något jag önskar alla barn när de växer upp är det en person att känna sig extra sedd av, en person som älskar dem extra mycket och en person att skicka sin dyrbara konst till. Och den personen är jag utan att behöva anstränga mig för fem öre. /Pysselmoster Monna

31 mar

Femtio, halvvägs till hundra.

Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!

För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.

26 mar

Finbesök.

Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt

Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.

I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.

23 mar

Flaggan i topp!

Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!

18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

  • huvudvärk
  • matsmältningsproblem, såsom ont i magen
  • sömnlöshet
  • ångestpåslag
  • depression
  • högt blodtryck
  • hudproblem, exempelvis eksem
  • hjärtinfarkt
  • stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

03 mar

Adjö till Norrland…

… eller Nynäshamn. Vad trevligt att få åka hem till våren i söder med ett norrsken i ryggen! Nu har vi massor av fröer som ska i jorden, lådor som ska rensas och drömmar som ska förverkligas. Hur jag ska kunna hantera min barn- och barnbarnsabstinens får bli en senare fråga. Just nu får jag nöja mig med att vi haft underbara veckor här. Efter två veckors bloggande på telefonen blir det också skönt att komma hem till datorn. ”Borta bra, men hemma lite bättre.”

02 mar

Vad som kan hända när ens barn får barn.

”Hur känns det egentligen på riktigt att vara mormor?” Frågan kom från mamman till det lilla barnbarnet, min äldsta dotter. Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. Problemet är att det faktiskt inte finns ord stora nog för denna roll, inga ord är tillräckligt vackra och att försöka förklara hur mycket kärlek som ryms i mig känns lite meningslöst eftersom orden liksom faller platt. Jag får nöja mig med att säga att det faktiskt är det största som hänt mig. Och när lillan nynnar sig själv till söms i mitt knä och jag får hålla henne, när jag tillåts att vara så nära, då trillar en tår nerför kinden.