Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.
Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.
Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.
Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.
Någon dag ska det väl bli tid att skriva igen, men just nu finns det bara tid för små korta uppdateringar. Mest för min egen skull, för jag orkar inte ens skriva dagbok om kvällarna! Syrran som fyllt femtio har haft ansvar för årets syskondag med mig som sidekick (hon har gjort allt jobb, jag har mest gett feedback, ringt samtal och bakat en kardemummakaka). Det var en dag som gick i fars och farmors spår. Vi åkte häst och vagn då detta var presenten far fick i present av sina syskon till sin femtioårsdag. Underbart! Fick korv och våfflor tillagade vid vindskydd vid småländsk idyll. Hade sällskap av en mobilkarta som inte mäktade med dåligt internet och som dessutom var allmänt dålig (hitta.se), vilket bjöd på extra spänning. Fick videochatta en stund med två nyfunna släktingar från farmors sida. Besökte två av fars kusiner som ingen av oss känner och blev fantastiskt fint mottagna. Fick information om fars morfar och släkten som ingen av oss hört, men som av förklarliga skäl kanske valts att inte berättas. Besökte farmors föräldrahem i Åskefälla där vi fick se det vackra tak som målades inför farmor Nannas dop. Ljus och mörker. Blev mottagna i Klackamåla med vacker dukning, läcker mat och en sjukamp som var så fint förberedd av en svåger och min man. Fick överraskningsbesök av våra respektive (och lillastesysters lilla goding). Planterade fruktträden som syrran fick av oss i femtioårspresent. Tack för min storfamilj, för mina rötter och för allt det komplicerade underbara som livet är och ger.
Med så många som vi är i min storfamilj blir det krångligt att träffas på samma ställe under vinterhalvåret när man måste vara inomhus. Efter våra föräldrars död har vi därför firat ”jul-i-juli” under syskonveckan. Risgrynsgröt, skinkmackor, lussekatter, julklappslek och fiskedamm – det sparas inte på krutet! Jag är tacksam över denna roliga och nytillkomna tradition.
Igår var det dags för Mörtforsdagen, en viktig tradition för flera i familjen. I fredags kom vi därför upp till Småland för att hjälpa till med de sista förberedelserna inför svärmors årligen återkommande ”loppis och kuriosa”, en av denna dags begivenheter. Hon är superproffs och har lärt mig en hel del om ting med historia, något som varit till hjälp i vår egen loppis. Vädret gav oss lite skrämselhicka, men de första tre timmarna klarade vi oss från regn och fick rätt bra med besökare. Sista timmen föll stora droppar, så vi stängde ner verksamheten en kvart tidigare. Det fortsatte sedan regna 59 millimeter allt som allt innan molnen skingrades imorse. Galet! Här hemma hade det ”bara” regnat 10 mm, men det var rätt rejält det också. Enstaka regndagar kan vara härliga. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt att spela kinaschack, läsa, lyssna på smäktande 60-talsballader på LP, äta godis från farmors godisskål och ha det allmänt mysigt. Vi tog sedan tidig kväll, nöjda och belåtna efter väl förrättat värv.
Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.
Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.
Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.
Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.
Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.
”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.
Jag är så imponerad av vår yngsta dotter! För tiotalet år sedan hängde hon till slut efter mycket tjat från min sida motvilligt med till yogan längre ner på gatan (som jag älskade och som jag tänkte skulle passa henne). Hon hade hållit på med gymnastik sedan tidig ålder och även om hon vid det laget slutat ta lektioner höll hon på med alla möjliga olika tricks där hemma. Visst hade jag rätt. Hon gillade även dessa övningar, har alltid haft en naturlig fallenhet för att låta kroppen ledas och hanteras. Väl hemma i Sverige fortsatte hon med acroyoga, en stil som är mer lekfull och krävande där man samarbetar två och två. Efter gymnasiet jobbade hon en sväng innan hon läste till yogalärare, spa-terapeut och massör på Axelsons i Stockholm. Jag är så glad att hon hittade sin grej, något som gör henne lycklig. Själv blir jag lycklig bara av att se henne bemästra sin kropp på ett sätt som jag inte ens kunde då jag var barn!
Det brukar sägas att man gör alla en otjänst genom att leva genom eller för någon annan. Idag vaknade jag dock med känslan att något av det bästa jag gjort i livet har rört mitt engagemang i barnens väl och ve och att jag faktiskt har älskat att delvis få leva genom dem. Jag känner en glädje över att tillhöra flera olika sammanhang där jag kan vara en kugge i ett maskineri. Ibland har jag en mer drivande roll, ibland får jag mest åka med. Jag lyssnade i helgen på inspelningar från barnens år i musikklasser. Det fanns så många föräldrar där som liksom jag älskade att få en bit av kakan i barnens upplevelser. Konserterna saknar jag fortfarande intensivt och jag har bett min kusins dotter som numera också går i Adolf Fredriks musikklasser att tala om när de har konserter för att försöka planera in Stockholmsresorna i höst.
Jag läste för länge sedan Glennon Doyles Otämjbar efter att ha hört fantastiska lovord om detta feministiska ”manifest”, men kvar idag dröjer bara känslan av en trasig kvinna som inte lyckades riktigt i sitt sökande efter balans mellan självuppoffring/martyrskap och egoism. Hela boken är full av ”hallelujah moments” och jag kan förstå att kvinnor som känner sig tyngda av sina liv kan hitta pepp och kraft att göra sig av med de kedjor som tynger dem. Boken bjuder dock på ett förhärligande av att drivas av att ”våga” göra det som känns bra för en själv, även om det naturligtvis inte bortses från att beslut leder till konsekvenser som drabbar långt fler än den som följer dessa magkänslor. Andra får leva som de vill, själv tror jag att den känslostyrda vägen både i personliga och samhälleliga frågor ofta leder till ”vi har varit naiva”-situationer som är svåra att städa upp. Det är viktigt att komma ihåg att jag lever med martyrernas martyr på min vänstra axel, hon som sällan får tillträde till min tankevärld längre, men som i så många år tyvärr var den som tog många viktiga beslut. Dessa var definitivt känslostyrda, men ur ett tvärtom-perspektiv som oftast satte mina behov sist. Att ledas av vad man tycker känns gott kräver analys innan beslut fattas för att det ska bli så bra som möjligt.
Det som (enligt mig) är problemet är att vårt samhälle blivit så enormt egofixerat att vi har lätt för att glömma vår plats i gruppen, vare sig det rör sig om familjen eller samhället i stort. Eftersom jag både har en personlighet och en uppfostran som gjorde mig självuppoffrande har jag fått arbeta hårt för att acceptera att jag ogillar att bli ogillad av andra personer, men också att det är lätt att utnyttja detta om jag inte månar om mig själv. Jag kan förstå att andra inte tycker att det är självklart att ställa upp som klassförälder, tränare för sina barns sportaktiviteter, sekreterare i bostadsrättsföreningen eller vad det nu är, men det gör också att jag idag är extra tacksam då jag möter de personer som faktiskt gör detta. Då jag själv jobbade som klasslärare var jag noga med att göra det obligatoriskt att ha ansvaret som klassförälder. Det gjordes i grupp och jag inser att många säkert slank undan sitt ansvar som i vilket grupparbete som helst medan andra var drivande, men jag lät åtminstone inte frågan ”vem kan tänka sig att vara klassförälder i år” komma ur min mun för att sedan vänta in den som fick mest ont i magen av att ingen tog ansvar. Där har jag själv varit allt för många gånger.
Idag är jag otroligt tacksam över att våra vuxna barn tar ansvar för sig själva. Men! Jag gläds också otroligt då det går bra för dem, då de är lyckliga, då de fattar spännande beslut och då de hittar vägar som är bra för just dem, inte för mig. Delar av mig lever fortfarande för och genom dem, och jag skäms inte det minsta för det. Tack för att jag får vara deras mamma, tack för att de idag har förtroende nog att komma med sina bekymmer till oss utan att för den skull förvänta sig att vi ska lösa dem, tack för all glädje de har gett och ger mig och tack för perspektivet på livet de tillför. Tack också för det faktum att min egen martyr har så litet inflytande på mig nuförtiden. Hon är en förklädd djävul och sedan hon visade sin rätta nuna kan jag lättare hålla henne stången. Tack och hej, leverpastej.
Ja, se det blev en redig midsommar med alla klassiska tillbehör utom nubben. Jag tror jag räknade in 76 personer. Två av mina syskon med familjer, diverse släktingar, vänner och en ströfransos som pussade mig på kinderna så jag genast ville åka till Frankrike. Allt blev så lyckat! Det försiktigt vackra vädret gav dessvärre några rejäla solbrännor, men de tillhör också. Knytisbuffén var god och blomstersyrran strösslade sina händers vackra verk i allt från blomsterarrangemang till tårtdekorationer. Med så många som tar socialt ansvar behövde vi inte oroa oss, det blev helt enkelt trevlig stämning överallt!
Alltså, du förstår. Vår Mimsa, hon kan! Så vackert.
Bästa E fick rycka in och sy ett tak till uteserveringsbordet av våra gamla gardiner och Thailandstyger. Detta hade hon nog inte planerat för midsommar, men åh, så bra det blev! Alltså, varför tog jag inte kort då hon satt på yttervinden i soffan med symaskinen på en stol och löste ett spännande världsproblem?! Tack för vänner som liksom är helt självklara!
Vår coola rockstjärna till kusin passade på att fira sin 40-årsdag med oss. Hans brorsbarn hade missat delen i hans liv då han hade musikaliska ambitioner och imponerades storögt av de tongångar han trots allt bjöd på. Jag älskar hans röst!
Brorsonen och hans hjälpredor bjöd barnen på en strålande lekshow och jag fnissade över hans inlevelse. Bästa!
Något av det jag uppskattar mest är kärleken för musiken bland alla syskonbarn. Undrar om mamma och far (han ”slapp” visst sånglektionerna) applåderar i himlen?! Systersonen och hans tjej spelar så fint tillsammans och svägerskans mamma hängde med på sång och fiol. Dansen runt midsommarstången bjöd på skönsång och fall ner i diket och allsången med ”Sommaren är kort” och ”En vänlig grönskas…” klingade vackert. Det badades visst också, men huuu så kallt!
För vår danske svärson var det vanlig arbetsdag, men han åkte från Hillerød i tid för att hinna smaka lite midsommarmat innan han högg in i dessertbuffén och fick introduceras för kung och fosterland.
Det skapades ljuvliga kransar under blomstersyrrans överinseende. Titta, så fina hon och maken är!
Vi gamlingar övervakade kvällens midsommarsolnedgång i sällskap av nöjda och solbrända midsommarfirande. Maken och min kusin tog sista diskpasset, så detta var min mest sociala midsommar på många år. Jag gillar att vara köksboss, men det är mysigt att få prata med folk också. Gissa vem som har sovit gott inatt? Nu fortsätter vi denna sociala helg, men först ska jag spruta bort spinnkvalster på gurkorna. Är det inte det ena så är det det andra! Hej hopp!
Jag hoppas att du får en sådan där helg som blir minnesvärd på ett behagligt sätt. Jag ser fram emot att träffa släkt och vänner från när och fjärran. Vi inleder med stort midsommarfirande, fortsätter med släktträff hemma hos moster och morbror och avslutar med ex-svägerskans 50-årsbaluns. Dessutom får vi äntligen chans att hänga med yngsta dotterns danske fästman, och hur roligt ska det inte bli att träffa morbror och moster som vi inte träffat sedan vi flyttade från USA?! Klackarna i taget!
Ps: Inte för att vara en party pooper, men sommarsolståndet skedde igår kväll. Nu går vi mot kortare dagar igen. Tiden är värdefull. Slösa inte bort den på ältande, trånande, dumheter, ånger eller att vilja ha annat än det du har. Tricket är inte att vilja ha mindre, utan att se det fina i det man redan har. Gör vad du vill med den påminnelsen, själv tackar jag för livet och träder in i big köksboss-rollen.
Ja, för nog myser brorsan nu när son nummer två har nått den stora dag som studenten ändå är.
Tiden går så fort! Det känns mer intensivt sådana här dagar, då parvlar som vuxit upp mitt framför näsan på en plötsligt visar sig vara vuxna. De kör bil, har flickvänner, jobb och lägenhet och innan man vet ordet av är det de som är föräldrar till små parvlar. Jag njuter av att fira allt som firas kan. Grattis Edvard!
