21 apr

Rapport.

Jag vet inte hur du har haft det, men jag har verkligen haft en härlig påskvecka. Jag har haft möjlighet att träffa ALLA mina syskon och största delen av deras familjer (även om jag då tänjer på veckans längd för att få med syrran i Nynäshamn), äldsta dottern har varit hemma några dagar på besök., vädret har snudd på varit bättre än vilken svensk sommarvecka som helst, gräset har premiärklippts (tack brorsan), trädgårdslandet har börjat vakna till liv, jag har ätit en massa godsaker (kanske inte särskilt hälsosamt) och så har jag fått träffa några fina vänner också. Det kändes fint att få fira påsk och verkligen känna hopp om livet! Tack. Här kommer en salig blandning av minnen från de senaste dagarnas äventyr:


Ps: Vi var 47 personer i Bredavik på påskafton. Tur att vi kallt räknade med uteväder…

15 apr

Nu kan det bli sommar!

Barfota på sanden.

Syrran i Skottland är på besök med sin familj och några extrakillar. Vår familj skulle ha rest på skidsemester, men när jag hörde att skottarna var på ingång kändes det inte särskilt kul med snö och kyla norröver… Idag har vi sålunda dragit fram studsmattan, städat ut lite, skrivit långa listor inför påskfirandet och somliga har tagit årets premiärdopp. Härligt! Jag är så tacksam över våra föräldrar som lämnade denna pärla till oss.

Tydligen kan man frysa i vinterkläder samtidigt som andra badar i havet.
Badivriga skottar.
Systersonen tvingades upp då han började anta en rödaktig ton.
En inte helt vanlig syn i april.
Är vi inne på vår tredje eller fjärde studsmatta, tro?
24 mar

Fira livet.

Igår fyllde maken år. Inte jämt, men nuförtiden firar vi livet när vi kan. Visst är det värt att uppmärksamma att vi fortfarande finns här och nu? Efter att ha sett Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är känns det ännu mera så! När jag läser blogginlägget från då jag fick reda på att Josefin hade gått bort blir jag ledsen över att jag inte visste vad hon hade gått igenom. Stackars människa! När vi vänder upp och ner på saker och ting hittar vi sådant som förut varit gömt och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag är tacksam för att jag fick se porträttet av Josefin även om hennes historia är så tragisk.

Nu när vi inte har småbarn längre är städning något som handlar om att damma, dammsuga, rengöra toaletter och torka golv då och då. Det eviga plockandet är ett minne blott. Jag bekymrar mig inte så mycket när folk ska komma över och hälsa på, de får helt enkelt ta det som det är. Jag gillar dock att göra det lite extra fint och festligt. Hur fint och festligt det blev efter gårdagens röjande har jag inga bilder på, så du får hålla till godo med hur det såg ut när jag hade öppnat tvärdrag för den härliga vårluften och köksstolarna hade fått komma upp i ”skolsalsposition”.

Jag gillar verkligen att fotografera, men jag har blivit dålig på att plocka fram kameran eller telefonen. Kanske är det extra bra att vara i nuet istället för att alltid se på livet genom ett kameraobjektiv, men jag saknar fotandet och jag saknar framför allt de där fotografierna som hjälper mig att återuppleva livets höjdpunkter. Här fick jag i alla fall till ett foto på mitt nya favoritbröd som jag, efter att det bakats och skivats upp, serverade vid sidan av mandeltårta med smörkräm, vaniljbullar och lite annat smått och gott vid dagens kalas.

En ljuvlig soluppgång inledde dagen på bästa sätt. Tänk hur dessa färger kan fylla hela medvetandet med tacksamhet och förundran! Vad är det egentligen som gör en så uppspelt när utsikten ser ut såhär?

Lilla brorsdottern är inte längre så fasligt liten. Hon har hunnit bli ett och ett halvt år gammal och är en rätt bestämd dam med mycket humor och ett härligt skratt! Jag kommer ihåg hur liten hon var då hon alldeles liten och ny låg på sin mycket sjuka farmors bröst. Mamma hade längtat så efter att få träffa henne och njöt i fulla drag. Det var så fint att se!

Tillbaka till firandet. Makens lillasyster och hennes familj hade med sig en enhörningspinata som maken fick slå på tills den avyttrade en mängd godis till de riktiga barnens (och ungdomarnas) stora förtjusning. Vilken urladdning!

När diskmaskinen var laddad och gästerna hade gått hem hamnade enhörningen i återvinningen. Firandet är avklarat, det nya levnadsåret har påbörjats och vardagen står för dörren. Jag känner tacksamhet för det jag har och vill gärna dela hela den ursprungliga sinnesrobönen med dig, dessa ord som ofta ger mig frid trots att jag tack och lov aldrig behövt använda den i kliniska sammanhang. Fira livet! Och vila i frid, Josefin och alla ni andra som gått i förtid.

”Gud, ge mig sinnesro att 
acceptera det jag inte kan 
förändra, mod att förändra det 
jag kan, och förstånd att inse 
skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro 
bli så total att den släcker 
min indignation över det 
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför 
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om 
möjligheten att nå en 
förändring bara för att det som 
är fel är lag och normalt, att 
det som är vrångt och orätt har 
historia. Och låt mig aldrig tvivla på 
förståndet bara för att jag är 
i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”

26 feb

London i backspegeln.

Nu för tiden är det mänskliga flygandet starkt ifrågasatt, men det är otroligt fascinerande att se järnfåglar nere från marken. Jag är så tacksam över att kunna se delar av världen som jag säkert inte hade fått uppleva om jag hade levt för hundra år sedan.

Nu är det en vecka sedan S och jag satte oss på tåget ner till Köpenhamn för fortsatt resa mot London. Karlskrona må vara ett bortglömt hörn på Sveriges karta, men det är onekligen behändigt att kunna ta sig direkt till en internationell flygplats med direkttåg. Dessvärre måste man alltid planera in rätt mycket extra tid eftersom man aldrig vet om något tåg ställts in eller ersatts av buss någonstans längs vägen. Just den här gången gick allt som tur väl var smort både på dit- och hemvägen.

Joe & The Juice, Kastrup.

I vanlig ordning inledde vi äventyret med ett besök på Joe & The Juice. Vi gillar detta ställe som aldrig bjuder på några överraskningar. Fräscht och gott med en något bedräglig nyttighetsfaktor… Med tanke på att vi reste med billiga Ryan Air kändes det motiverande att klimatsponsra några unga mäns löner.

Dubbeldäckare med slutstation Victoria, en svart hackney (taxin till vänster i bild) och vacker arkitektur. Mer London än så blir det inte.

London ligger förhållandevis nära oss, men när man reser går ändå mycket tid bort som ren transportsträcka. London Stansted ligger en bit utanför stan, vilket innebär att man får lägga till extra tid för att ta sig in till stan. Den här gången valde vi ett billigt hotell alldeles nära Paddington Station. Hotellet var slitet och rummet var så trångt att vi inte kunde vara uppe och röra på oss samtidigt, men det kompenserades av att vi kunde bo ”mitt i smeten” och att allt var rent och fräscht.

Speakers’ Corner, Hyde Park.

Efter att ha sovit gott trots englasfönster och ständiga utryckningar som körde förbi på gatan utanför hotellet inledde vi den första heldagen med en promenad ner till Hyde Park och god frukost i The Italian Gardens Café. Våren hade som förväntat kommit längre på den gröna ön mellan Nordsjön och Atlanten och vi hade turen att få både sol och behaglig promenadtemperatur. Både London och New York inbjuder till promenader, men som jag redan nämnt är det till att snyta svart efter en dag på stan. Att bebyggelse och trafik blandas med mycket grönt gör att det åtminstone känns som att människa och natur gör sitt bästa för att jobba tillsammans.

Selfridges på Oxford Street är efter Harrods Storbritanniens största varuhus och har legat här sedan 1908. Man behöver egentligen inte ens handla för att uppleva något slags ”shopping-kick”. Varuhusets Food Hall fick stå för resans finaste lunchupplevelse.

En av dotterns önskningar var att vi skulle ”äta gott” under resan. Det gick alldeles utmärkt utan att spränga kassan. Att gå omkring i den här stora mathallen och försöka bestämma oss för vad vi ville ha var en upplevelse i sig. Att trängas i många timmar med alla andra shoppande turister längs Oxford Street kanske varken var vad dottern eller jag längtade efter, men samtidigt hittade vi jättefina kläder till henne, så det fick vara värt det. Äldsta dottern älskar att shoppa, men lillasyster gör det bara när hon är nödd och tvungen. Att göra det i samband med en större upplevelse funkar åtminstone bättre. Att vi sedan kom till Prince Edward’s Theatre med ett gäng shoppingkassar till säten som redan var trånga som de var blev lite knöligt, men det löste sig! Och musikalen Aladdin bjöd på några fantastiska timmar. Jag förundras alltid över hur proffsmusiker trollar fram lusten att bjuda på ny energi till varje ny publik. Anden i flaskan spelades av en strålande Trevor Dion Nicholas, men det var också kul att se vår svenske stjärna Fred Johanson. Kvällen avslutades med att vi plockade upp ruskigt god Fish and Chips på The Mayfair Chippy. Jag blir aldrig trött på denna maträtt om den är rätt tillagad, särskilt inte om tartarsåsen är så god som den här var.

Isaac Newton och dottern. Tänk om vaxdockor kunde tala!

Dag två började vi med varsin bagel och varm choklad innan vi åkte med Golden Tours Hop On Hop Off-buss till Baker Street för att fixa biljetter till Madame Tussauds, dotterns utflyktsmål. Jag hade redan varit där och var inte så sugen på ett reprisbesök, men det blev en väldigt rolig upplevelse tillsammans med familjens teaterapa. Hon gick ”all in”! Vi hade fått låna min systers Oyster Cards för att kunna åka buss och tunnelbana, men Hop On Hop Off-bussen är ett bekvämt sätt att hinna uppleva snart sagt alla viktiga besöksmål åtminstone från ett bussfönster om man bara har en dag på sig.

Elizabeth Tower, allmänt kallat Big Ben efter den 13 ton tunga kyrkklockan i tornet, Houses of Parliaments välkända klocktorn.

Big Ben stod också med på önskelistan. Vi åkte förbi den världskända klockan med bussen, men bäst var upplevelsen från det stora pariserhjulet London Eye. Jag kan varmt rekommendera turen i skymningen om vädret är bra. Vi fick se solen sänka sig över London och trots att vi var ett gäng som åkte i samma ”vagn”/kapsel kände jag att S och jag verkligen fick se allt detta från första parkett utan att känna att närvaron av de andra var påträngande.

Palace of Westminster.

Jag hade gärna stannat i några dagar till, men samtidigt var det väldigt skönt att komma hem till tystnaden och stjärnhimlen i Uttorp. Vi bor i ett litet paradis och trots att jag gärna skulle leva kulturtantsliv mer ofta uppskattar jag verkligen att kunna bo just här! Omväxling förnöjer.

13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

26 jan

Vi möts igen.

På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…

Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!

Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

04 jan

Om det som en gång var.

Nu har jag legat och läst i Klackamålasläktboken en lång stund. Jag har fnissat och gråtit om vartannat. Så fint det hade varit att få veta lite mer om mina förfäders liv och leverne! Släktboken är fantastisk, men vad som verkligen rörde sig i dessa förfäders hjärtan får vi aldrig veta…

Hur mycket ska man dela med sig av till sina barn? Var går gränsen mellan att vara personlig och privat när man delar med sig till sina närmaste? ❤️

26 Dec

Jul 2018.

Jag vill önska dig god fortsättning med några nedslag från de senaste dagarnas lugna firande. Förra året var vi i Bredavik och fick en jättefin julafton tillsammans med mina syskon och deras familjer. Den 22 december hade vi begravning för mamma och julen 2017 satte på något vis punkt för det galna år som började med Fars snabbt försämrade hälsa och hans bortgång.

I år var det dags för våra respektive att få möjlighet att fira jul med sina familjer i lugn och ro, så efter julgrötsfrukost och promenad åkte vi hem till min svägerska och hennes familj. De hade förberett allt så fint! Jag är glad för styrkan som ligger i gemensamma krafter. ”Knytis”-upplägget är inte dumt alls. Vi fick tillsammans med svärmor och svärfar till ett dignande julbord. Det följde inte direkt några klimatsmarta krav, men skinkan kom från Bräkne-Hoby, den rökta lammfiolen kom från en gård i Jämjö och korven kom från min väninnas föräldrahem Bottnansmåla gård som hennes syster tagit över. De flesta åt nog alldeles för mycket och vi har rester som räcker i flera dagar till, men jag har njutit för fulla muggar och känner mig tacksam över mitt priviligierade liv.