14 sep

23 år.

”Hur känns det att vara en empty nester?” frågade min mammas kusin häromdagen. Ja, hur känns det när ens barn har flyttat hemifrån och står på egna ben? Det känns fantastiskt och tomt på samma gång. Jag älskar att se barnen utvecklas och förstår att enda sättet för dem att hitta sin väg är att de får gå den själva.

Idag fyller vår äldsta dotter år. Det suger att inte kunna uppvakta med frukost på sängen och allt det där, men samtidigt är jag glad över att hon har någon som lärt sig hur det går till och som sköter uppgiften med den äran. Tänk ändå vilken ynnest det är att få ha barn till låns. Och så fantastiskt det är att jag får fortsätta att vara mamma, men också medmänniska, coach, väninna och diversearbetare.

Idag firar vi livet i stor tacksamhet. Grattis älskade dotter!

13 sep

Storstädning i Bredavik.

Två gånger om året storstädar vi i Bredavik. Hösten innebär att utemöbler och sjödon ska upp och in. I år fick vi även undan en massa fallfrukt som kom till glädje för vildsvinen i Klackamåla och därmed slapp dra till sig getingar och lukta jäst i trädgården. Ett och annat dött träd fick sig en omgång av grensågen, åkgräsklipparen hanterade med briljans gräset som envisats med att fortsätta växa, häcken som aldrig blev färdigklippt pga getingbo fick sig en sista avhyvling och så utnyttjade fem vuxna och ett barn möjligheten att ta ett uppfriskande dopp denna sommarsvettiga höstdag. Vi saknade Skottlandsyrran och hennes familj, många barn och respektive hade andra uppdrag denna dag, men alla som var där fick en fin dag!

Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.

Ordspråksboken 22:6

Vår extramoster, granne och mammas bästis kom förbi och hälsade på. ”Min lille pojk!”

När vi tog lunchrast i solen kändes bad som en riktigt härlig idé, men när vi väl hade tagit oss ner till bryggan var det lite kyligt. Vissa gosade in sig i något värmande medan andra utmanade sig själva i böljan den blå. Lite småkyligt var det allt, men absolut skönt!

Här laddade jag fortfarande…

… men när lillebrorsan fastslagit att det inte var så farligt kallt hoppade jag i. Och sedan sa det plums och så var en annan liten brorsdotter med ärmpuffar i! Vi nöjde oss båda med ett lite kortare dopp än för någon månad sedan.

Så underbart det är att njuta av väl förrättat värv! I somras rensades det bort en skabbig lekställning utanför lekstugan och en smått livsfarlig rutschkana i päronträdet togs ner. Det känns nu säkrare för barnen, men dessutom är trädgården mycket finare utan.

Till våren ska de inte komma åt att feja sönder ungträden, de där rackarns råbockarna!

Några av syskonen gav sig ut på åkern för vindruvssafari och kom tillbaka med många kilo vindruvor, Fars stolthet! Vinrankorna växer in i björkarna, det är jättefint! Lillasyster vet jag gjorde druvsaft igår kväll (4,7 av 5 enligt smakprov), själv ska jag se om jag kan hitta på något kul med min del ikväll.

Vad passar väl bättre att avsluta en städdag med än en kräftskiva? Årets dukning i vardagsrummet, hälften av oss satt i matrummet.

”Nu har vi gjort det igen, det blir alltid för mycket mat…” Japp. Tre pajer, räkor, kräftor, kakor, köttbullar, pasta och tårtor syns ju inte ens här. Haha! Men goda rester är väl inte dumt det heller?

Solen! Så vacker i höstfärgerna.

Lillbrorsan bjöd på kräftisar från Hjälmaren. Superdelux och jättegoda! Nu är jag ingen kräftfinsmakare, men de här kräftorna var nog faktiskt lite extra goda. Fast kött, lagom sälta, ingen lersmak. Tack! Nu behöver vi inte äta förrän imorgon igen.

07 sep

Pysseldag.

Ibland saknar jag verkligen att jobba med Photoshop. Just nu håller jag på att värka fram en grej till jobbet i Canva och går också igenom våra vänners bröllopsdag som jag fotade i Polarr, en fotoredigeringsapp som faktiskt är helt okej. Båda dessa projekt är sådant som jag hållit på med hur mycket som helst och som jag verkligen tycker är roligt. Jag inser dock att det krävs uppdatering, både gällande min utrustning, min kunskap gällande de olika programvarorna och jag behöver också få in rutiner gällande dessa typer av projekt igen. Bättre att göra något än inget tänker jag?

Då och då hämtar jag mina brorsbarn tidigt från skolan och kör pysseldag. Igår presenterade jag olika förslag med höstteman och sin vana trogen gjorde brorsdottern sin egen version av ett av projekten. Hon är snabbtänkt, har ärvt sina föräldrars blick för skönhet och ÄLSKAR att pyssla, så det är alltid lika roligt att göra detta tillsammans.

Ja, du ser ju. Jag älskar de här höstlöven från YouDo, företaget jag hade den stora glädjen att jobba för i flera år. Jag kan verkligen sakna den tiden, särskilt jobbet med min uppdragsgivare (och numera vän), men inser också att allt har sin tid. Kul att YouDo fortsätter leverera mycket pysselglädje för mig och andra pysselglada runt omkring mig.

Och sedan det lilla trollet. Jag älskar att se en lintott komma springande och kasta sig i min famn, ”Monna! Jag har inte kissat ner mig!” och sedan dra ner byxorna för att förevisa de nya och väldigt ”toola taltonerna” (coola kalsongerna). Vi skyndade oss hemåt, men fick ”STOPP!”, stanna för att följa vad den jättesnygga grävmaskinen höll på med. Vi lekte Gecko och Spindelmannen, men Batteman (Batman, den är väl ändå rätt lätt att tolka) visade sig fortfarande vara favorit. Dessutom fick jag med veckans ärligaste citat från storasyster: ”Monna, har du plattat håret?Jag gillar mest när håret är lite fladdrigt liksom.” Ja, men dåså. Varför ska jag göra mig omaket att försöka trolla bort frisset när andra tycket att det är fint? Jag kanske borde satsa på att lära mig gilla håret som det nu är av sig självt?

Efter lite mer pyssel och middag beställde lillebror disko i sitt rum. Storasyster fixade mörker och jag fixade discobelysning. För vissa var det självklart att ljuset skulle vara Geckogrönt trots att det fick oss alla tre att se spyfärdiga ut. Efter en timme av Kokobängs ”Här luktar jätteskumt”, ”Baby shark”, ”Jag är en gummibjörn”, ”The hamster dance song” och ”I like to move it” i olika följd avslutade vi med lite gympa och sedan var jag tvungen att vila. Det var i alla fall ett jätteroligt sätt att få till en massa steg oavsett vad jag tyckte om musikurvalet! Det var längesedan jag höll på att somna då jag läste bok för barn, men igår hände det. Det är ändå skillnad på att hålla på att somna överallt pga blodbrist och ett trött tillfälle efter hård fysisk aktivitet! Coolt att jag är i så mycket bättre skick idag än jag var då våra barn var små. Jaja, men nu blev det så! Inget att hänga läpp över. Jag gillar att vara en femtioåring på hugget!

Dagen avslutades med ett besök hos makens brorsdotter som fyllde sexton otroliga år! (Hon fick luktärter som jag plockat i brorsans trädgård då jag glömde att ta med blommor då jag åkte hemifrån tidigare på dagen.) Det blev en snabb presentöverlämning i dörren då andra i familjen var sjuka, men det var härligt att träffa världens bästa kramis. Hon är så fin! Fira får vi göra en annan dag. Efter födelsedagssången åkte jag förbi syrran och lämnade lite grejer och hängde en stund med hennes familj. Tänk vilken dag det blev. Jag fick till och med träningsvärk av diskodansen, hahaha!

Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.

Albert Einstein
03 sep

Hemma igen!

Efter en vecka i Nynäshamn och Stockholm känns det ändå rätt skönt att vara hemma igen. Det har varit fantastiskt fint att kunna träffa släkt och vänner, men något händer med mig då jag stegar omkring bland mina tomater, dahlior och det vildvuxna gräset! Det är här jag hämtar kraft. Det höga tempo jag uppskattade mer då jag var yngre stressar mig mer nu helt enkelt. Med all sannolikhet har jag också anpassat mig till den här nya verkligheten. Vi människor är överlag väldigt duktiga på att anpassa oss, på gott och ont.

Den främsta anledningen till att vi åkte uppåt landet var att sonen skulle flytta från sitt rum i Årsta till en studentlägenhet alldeles nära KTH där han studerar. Han har haft några fina år här och jag måste säga att Årsta är en väldigt mysig stadsdel. Nära allt, men ändå lite för sig självt.

En av flyttrundorna fick jag bli kvar i Årsta och passade då på att ta en långpromenad. Titta, vad fint! De byter ut de urtrista säkerhetsdörrarna till en modernare version av originaldörren. Vilket lyft! Jag hoppas att fler tar efter.

Alltså, den här bilen! Jag kan inte uttrycka hur stor nytta (och glädje) vi har haft av den! Barntransport, fina semesterresor, flyttbil, partybuss, skräptransportör, handikappfordon och bara vanlig bil. Vi har varit väldigt nöjda med denna KIA. En riktig trotjänare!

Yngsta dottern har haft dåligt med sittplatser i sin lägenhet, men nu finns en liten nätt soffa på plats! När man har monterat en hel IKEA-möbel själv kan man anses vara vuxen på riktigt, va? Vänner till oss fick hem vägglöss i second hand-soffor, så jag har varit lite nojig sedan jag fick reda på det. Nytt och miljön och billigt och allt det där till trots, den här soffan blev ett riktigt lyft för lägenheten.

Nu fattas bara en härlig matta. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år, och älskas fram i sorg och fröjder.”

Nä, hur E än kämpade var det pappa som vann alla omgångar STRESS! Det gick vilt till, kan jag säga. Hela familjen samlad! De här stunderna älskar jag. Till efterrätt gjorde äldsta dottern slät äppelkräm som vi åt med vaniljglass då den fortfarande var ljummen. Det var så ljuvligt gott! Knappt något tillsatt socker och bara lite potatismjölredning. Bästa tipset till dig som faktiskt fått lite äpplen i år. Vårt Ingrid Marie-träd har mycket frukt, men de är så små och klena efter den långa sommartorkan. Bättre lycka någon annan gång, helt enkel. Synd att man inte kan göra äppelkräm på pumpa.

Nu säger vi hej till hösten och tar nya tag. Min att göra-lista har uppdaterats och det känns roligt att kunna ha lite mer ordning på torpet nu än vi hade då sommaren drog igång. I och med flytten fick vi lite grejer att förvara åt sonen då han flyttade till en mindre lägenhet, så det passar bra med ett lite större organisationsprojekt. Heja, heja! Nu jobbar vi klart för veckan och tar sedan helg tycker jag. Lev väl!

30 aug

Nära, nära…

Det är spännande att ta sig en titt i backspegeln ibland. Inte grotta ner sig i ”Varför?” eller ”Vad hade hänt om…?”, utan att se om utvecklingen verkligen gått åt rätt håll. Vi behöver göra det på egen hand, men ibland är det lättare att se mönster och resultat om man har någon att bolla tankar och skeenden med. Jag rekommenderar samtalsterapi för problem och situationer som familj och vänner kanske inte kan hålla sig neutrala inför utan att göra vissa övertramp.

De senaste dagarna har bjudit på spännande samtal av en annan sort. Jag älskar mitt jobb och ser så mycket gott i det terapeutiska samtalet. I vänners diskussioner lever en (om allt är som det ska) annan slags innerlighet som ger plats för alla deltagares behov. Hemmajacuzzin, fiket, kvarterskrogen, soffan – omgivningen är mindre viktig, det är det som sker i samtalet som går att ta med sig (även om det är trevligt att samtidigt inmundiga något smarrigt och/eller vackert).

Flera gånger de senaste dagarna, i samtal, har jag påmints om vikten av att värna mina andliga behov. Det är lätt att tappa fokus i vardagligheten. Efter Dag Hammarskjölds död hittades ett manuskript, Vägmärken, som av Hammarskjöld själv beskrevs innehålla förhandlingar med honom själv och med Gud. Somliga förstår sig inte på texten, men det finns så mycket tankeväckande där! Delar av texten kan man läsa på pilgrimsleden mellan Abisko och Nikkaluokta, där man verkligen kan känna sin plats i det stora och förunderliga. Vad tänker du om dessa citat? Kanske vill du ta med dem i möten med nära och kära framöver?

1. Den längsta resan är resan inåt

2. Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället

3. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet

4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig

5. Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen, om du väntar, beredd. Och handlar – när du står inför kravet.

6. Livet har värde endast genom sitt innehåll – för andra

7. I din vind –. I ditt ljus –. Hur smått allt annat, hur små vi – och lyckliga i det som ensamt är stort

29 aug

Hälsningar från någon annanstans.

St Jacobs kyrka i sin fulla prakt. Sådana fantastiska färgkontraster!

Gissa hur roligt jag har med det här lyckopillret? Hon har det så fint hemma, ordning och reda.

Samma donna under mer städade former.

Somliga i min storfamilj hyser inte samma kärlek för organisation, garderobsutrensningar och ordning på torpet. Jag fick vara med om en episk utrensning och är tacksam över att jag fick vara klädbödel för en dag. Nej, det ordet är inte särskilt trevligt, men precis så kände jag mig. ”Nej! Nej! Okej, den får en chans. Nej!”

Den här enhörningen ville jag bara visa upp för att säga att om någon hittar en sådan här dress i storlek M/L så vill jag ha den.

27 aug

Standan (staden-dagen).

Jag bor på en ö i skärgården. Jag tycker det är så härligt att säga det, för det känns lite ”Skärgårdsdoktorn”. Sanningen är att ön ligger väldigt nära Karlskrona, och tar man båten in från Bredavik tar det 20 minuter. Problemet är att båten går rätt sällan och inte alls i helgerna. Dessutom kommer man bara in till stan. Inga problem! Vi har nämligen även broförbindelser hela vägen, bl a Möcklösundsbron som är en av de vackraste broar jag vet. Tar jag bilen in får jag räkna med 35 minuter, minst, men eftersom det är tre mil vill jag gärna passa på att klämma in flera hållplatser.

Innan Corona slog till brukade jag vika torsdagar till mina ”standagar” eftersom jag ändå skulle in till kören. Nästa vecka drar det ÄNTLIGEN igång igen, så igår övade jag lite. Efter att ha jobbat en stund på förmiddagen åkte jag till en väninna och drack en kopp te med henne medan hon intog sin lunchlåda. Vi inspekterade pågående jobbprojekt och jag fascinerades över hennes fantastiska hantverksprecision! Jag imponeras alltid av den lätthet en mästare trakterar sitt instrument med, vare sig det rör sig om ett piano eller en gersåg…

Nästa stopp var hos min lymfmassör. Jag kan säga att hon jobbade igenom mig grundligt då jag inte hade haft möjlighet att besöka henne på i princip hela sommaren. Idag sitter jag här, lätt i kroppen, eventuellt med ett och annat nytt blåmärke och med slanka vrister (nåja, min kroppskonstitution kan nu Nettan inte påverka) och fötter utan ett gram extra vätska. Den senaste tiden har jag uppmanat flera personer att testa detta medel att nå bättre hälsa. Jag vet att minst en av dem har bokat tid och hoppas så att han får samma positiva upplevelse som jag!

Vidare mot syrrans soffa och några timmars häng. Vi pratade om högt och lågt, precis som vi gör. Det är fantastiskt att ha människor som förstår en så väl och som kan se sådant som man själv missar, ibland med minsta möjliga marginal. Isa, den fantastiska terapikatten, ville dessvärre inte gosa med mig. Däremot ville hon gärna ligga på min jacka och väska för att markera revir. Nu är jag pepp på att anmäla mig till flera av de här kreativa kurserna. Drömmer mig tillbaka till helgen i Mörtfors för några år sedan där svägerskan, syrran och jag fick utlopp för vår skaparlust, njöt av livet, badade, pratade och åt gott.

Slutstationen var dagens födelsedagsbarns hem. Hon hade bakat en glutenfri tårta (alltså, hur fint) som var hur god som helst. Jag uppskattar verkligen omtanken. Det var så mysigt att sitta ner och tjata lite, bli uppdaterad om diverse projekt och få gosa lite med hundarna i hushållet. Att känna sig hemma i någon annans hem är alltid härligt! Jag påmindes om vilket lyft lite eld ger, åtminstone i en kamin. Åh, snart är det dags att börja elda i spisen hemma igen! Egentligen ville jag dra igång på en gång då jag kom hem, men det var sent och jag behövde göra annat än att sitta och nära min inre Håkansson. Men snart ska jag elda.

20 aug

Hej fredag!

Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.

Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.

19 aug

Balsabröllop.

Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.

Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.

Så fin!

17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).