16 feb

Runda på runda.

Dagens tema: äldsta dottern i fokus tillsammans med svärsonen och hans föräldrar. Tyvärr fick jag inget foto på dem, så du får hålla tillgodo med syrrans och min suddiga bild från terapipromenaden runt halva Nynäshamn. (Kan dock tala om att äventyret bjöd på avlämning av dotterns alla grejer och inköp av nytt bilbatteri till KIAn.)

Jag saknar lite att vara samlingspunkten för alla nära och kära som besökte storstan. Numera är jag den som kommer på besök, och det alltid till Stockholms lillasyster Nynäshamn. Tänk så det kan bli!

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! 😂

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.

08 feb

Nattens drottning.

Sena kvällspromenader i månljus ger mig kraft. Ikväll fick jag tyvärr inte med mig något sällskap. De andra missade detta magiska:

Jag var förbi mammas, mormors och morfars gravar och tände ett ljus på vägen. Tänkte lite på mormor, min roliga, galna och komplicerade mormor som kallade sig Nattens Drottning på Heta Linjen på 80-talet. Morfar var filosofen och hobbykonstnären som gjorde en fantastisk serie målningar föreställande jordens skapelse som jag inbillar mig visade samma måne som speglade sig i vattnet ikväll. Mamma var väldigt mörkrädd, ja, rädd för väldigt många saker, ända tills slutet av sitt liv. Då slutade hon vara rädd för precis allt. Ikväll var de alla tre nära mig en liten stund. De fick dela min kväll i det magiska månskenet och jag fick fylla på mitt tacksamhetskonto.

07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

01 feb

Lördagsnöjen.

Sovmorgon, bullbak, organisering av böcker på vinden, packa Stockholmsflyttlass, städ, spontansemlekalas. Jag var klädd i lila träningstights, militärskjorta och raggsockor hela dagen och kommer inte ihåg om jag borstade håret i morse, men vad gör väl det? Jag är nöjd. Mycket.

14 jan

På väg mot nya äventyr!

Det har varit så fint att ha yngsta lillasyster och hennes sambo här i stan de senaste åren. Nu drar de vidare på äventyr och även om jag tycker att det är jättetråkigt att de flyttar gläds jag över allt roligt de har framför sig. Idag har vi flyttstädat och ätit smarrig vietnamesisk mat tillsammans. Det blev rätt mysigt trots allt.

11 jan

Skapande.

Det var länge sedan jag delade något handpysslat här i bloggen. Yngsta dottern ville uppmärksamma bibliotekskvinnorna som varit så fina mot henne under gymnasieåren som kanske inte varit så roliga annars. Hon har tillbringat många timmar på det där biblioteket och tycker att det känns lite som hemma. Jag vill påminna om tyngden i att använda någons namn, även om det inte är ens bästa vän eller någon man direkt umgås med. Att bli sedd är oerhört viktigt för människan!

Hur som helst, min syster hade gett S en gammal notbok i födelsedagspresent med tanken att hon skulle kunna göra något roligt med den. Det vackra papperet blev alltså till tranor som sattes i en mobil. Eftersom papperet var av det lite större slaget blev våra vanliga mobilpinnar lite korta, men jag tycker att den färdiga mobilen ändå blev jättefin.

Enligt utsago uppskattade bibliotekspersonalen gåvan. Skam vore det annars. 😜

08 jan

Gamla guldkorn. Och så Danny.

Nu har jag rensat klart bland bilderna i datorn! Det saknas fortfarande en sammanslagning av några olika gamla iPhoto-gallerier, men annars känner jag mig nöjd. Följande foton tillhör den mapp med foton som inte sorterats in i rätt år eftersom de av någon anledning bildbehandlats vid ett senare tillfälle. Vilket foto hör inte hemma bland de andra?

05 jan

Först inget, sen inget, sen allt på en gång.

Här har du en av de finaste människorna jag känner. Hon fångade mig när jag flyttade hemifrån och gjorde övergången till det självständiga vuxenlivet mjuk. Hon och hennes man väckte mitt intresse för inredning och vikten av att ge ögat sitt då man bjuder någon till bords. Hon har ett underbart skratt, en härlig humor och ett stort intresse för sådan som står själen nära. Hennes brev och sms lämnar mig aldrig oberörd och jag tar tacksamt emot hennes tips om allt från recept till ”Tankar för dagen”-avsnitt. Idag fick jag en bonuspromenad tillsammans med henne vilket gjorde dagen extra bra. Min faster är helt enkelt en pärla och jag är så glad för henne!

Efter en fin, men sjuk, jul- och nyårshelg utan särskilt mycket umgänge utanför den lilla familjen, fick jag idag till två promenaddejter, en tedejt och en bokklubbsträff med människor som gör mig riktigt glad. Vilken ynnest! Jag må ha varit trött I morse efter dålig sömn (maken sov oroligt med hög feber inatt), men de samtal jag hann med idag gav extra skjuts in i 2020. Tack!

26 dec

Paus.

Vi är inne på dag ett av julens tolv heliga dagar, men många börjar redan slänga ut julgranar och plocka bort pyntet. Mellandagsreorna började redan på julafton och idag var mejlprogrammets inkorg en kilometer lång av alla företag som erbjuder superfynd och specialare till mig som är en så fantastisk kund.

Imorgon åker ett par av stockholmarna hem. Det har varit sjukstuga här ända sedan i söndags, men det finns hopp om livet. Vi tar en dag i taget och är glada när sjuklingarna orkar säga hej till oss andra. Turturduvorna har blivit fotograferade till bröllopsinbjudningarna och timjanteet är snart slut efter flera långa hostnätter.

Julbord, smarrig kycklinggryta och entrecote med potatisgratäng har vi ätit tillsammans med den närmaste familjen under dessa juldagar. Ja, och så oändliga mängder med julgodis. Vi får väl fasta fram till sportlovet för att komma i jobbkläderna, men det får vara så. God mat och umgänge är en bra kombination.

Nu är all disk fixad, köksbordet har fått återgå till den lite mindre storleken och resterna räcker väl sisådär fram till trettondagen. Det är dags att lägga fötterna högt och sticka färdigt raggsockan som inte hann bli färdig innan julklappsleken. Imorgon är en annan dag.