29 nov

Tillbaka!

Jag har varken varit sjuk eller förlorat blogglust, men jag har haft fullt upp med annat de senaste dagarna. Jag har haft sällskap av ungdomarna, intagit årets godaste måltid (Thanksgivingmiddagen), firat första advent och njutit av att få sjunga med motettkören tillsammans med Marinens musikkår och dirigenten David Lundblad. Jag älskar de där adventskonserterna varje år, men i år var det faktiskt lite extra bra. Kanske för att vi inte kunde göra detta förra året, kanske för att hotet om inställda föreställningar också framöver hängde över våra huvuden. Det var roligt att höra (den musikaliske, inte oviktigt i sammanhanget) svärsonen uttrycka att han ju hade trott att det skulle bli bra, men inte SÅ bra. Min lillebror undrade om det alltså är skillnad på vilken dirigent som står vid podiet. Japp. Vi har ändå en fantastisk körledare till vardags, men det är alltid roligt att få nya infallsvinklar och musikaliska tankar och målsättningar.

Nu ser jag fram emot att få några fina veckor fram till jul. Ljus och värme, enligt väderappen även en del snö. När det gäller nederbörd är det inte särskilt vanligt att snön ligger kvar förrän framåt januari. Imorse hade vattenpölarna frusit på, men jag tycker det verkar som att isen redan hunnit smälta. Jaja, det ger sig väl. Vinterdäcken sitter på den ena bilen som syrran och hennes familj lånar och vår KIA har ”allvädersdäck”. Jag gillar det INTE, men kanske är det så att jag helt enkelt inte gillar att köra då det är risk för halka oavsett om däcken är av det säkrare slaget eller ej.

25 okt

Komprimerad rapport till minnesbanken.

Nynäshamn, fredag kväll. Tre syrror, två vänner, gott och blandat, högt och lågt.

Haninge, lördag. En familj, poke bowl med kyckling, härlig stämning, fira livet.

Rudan, lördag kväll. Promenad, kallt som sjutton, vacker natur, frisk luft.

Haninge, senare samma kväll. Garderobsrensning, själsrensning, livshjul, mammaterapi.

Nynäshamn, söndag. Lyxig söndagsmiddag, familj, sång och piano, satsumas.

Nynäshamns kyrka, söndag eftermiddag. Sonja Aldén, Ninni Bautista, Måns Ek, charmig kyrkokör, gråt, skratt, känslor, minnen, syrror.

Nynäshamn, resten av kvällen. Storfamilj, lovkänsla, musik, flätor, chips, Pepsi Max, UNO, diskussioner, partybusstur i natten.

Nynäshamn, måndag. Moster, morbror, Londonkusin, kramar, utsikt, choklad, promenad, frisk luft, på återseende.

Café Rosenhill, måndag. Bilpaus, syster, make, glutenfritt, lyxtoabesök, nostalgi.

Uttorp, måndag kl. 23.04. Färdigsorterad packning, rena sängkläder, betalda räkningar, hemma. Tack!

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

04 okt

Nedslag i min söndag.

Känner mig stolt över att ha en egen potatiskorg i stenladan. Det är stort på något vis. Inte för att potatisskörden blev överdrivet fantastiskt i år, men jag gläds ändå. Och eftersom vi bara är två stycken tror jag vi kommer att klara oss ett tag på det här, även om vissa exemplar är angripna av något eller bara är i allmänt dåligt skick.

Tack Vajlan för fri tillgång till aroniahäcken! Nu har jag fyra påsar bär i frysen. De behöver gotta till sig lite och blir precis som slånbär bättre efter en viss köldbehandling. Jag har sparat några stycken bär som jag ska prova att göra aroniarussin av. Funkar det så plockar jag nog en omgång till.

Många långa timmar för att följa konferens, långa telefonsamtal och FaceTime-möten. Fick akut Orem-längtan. Ringde min morbror och han hade gått omkring och gråtit och saknat Sverige, så det är bara att landa i att det är som det är. ”Home is where I put my butt” (där jag placerar min rumpa är jag hemma, typ) har varit ett bra mantra under mitt liv, men det klarar inte att helt utrota känslan av hemlängtan. Man kan trivas hur bra som helst, ha det hur bra som helst och frodas och ändå känna ett styng av längtan till något annat. Samtidigt. Bort, hem, till, från…

03 okt

Pizzafirande i Bredavik.

Jag fyller år i veckan, men hade inte direkt tänkt fira det. Med anledning av att syrran och svågern behövde ta hand om lite höstfix i trädgården (de håller igång ett litet odlande och en vacker rabatt i Bredavik) föreslog de en gemensam pizzamiddag på plats. Varför inte utnyttja pizzaugnen då den ger så god mat och en överlag trevlig upplevelse? (Min bror var ute i Uttorp och byggde på sitt nya hus, så han fick såklart också vara med.)

Det gick bra trots att alla trädgårdsmöbler är undanplockade. Det stora bordet som byggdes till systersonens studentfirande tidigare i år blev ett riktigt lyft, både som arbetsbord, avställningsyta och ”häng”.

Här ser du min pizza som den här gången blev ett ark Schärs glutenfria smördeg. (Test efter förslag från min syster.) Jag helgarderade med lite Capricciosakänsla, vego med paprika och så getost. Den senare delen kompletterades såklart med honung och valnötter då den var färdig. Det blev faktiskt mycket godare än den glutenfria pizzadegen som kan köpas i kyldisken, men konsistensen lämnade lite övrigt att önska. Kanske om man börjar grädda degen ”tom” och sedan tillsätter toppings och gräddar färdigt?

Jag fascineras alltid lika mycket över att detta funkar och att det blir så bra! Mums, alltså. Just mina pizzor brukar gräddas på bakplåtspapper. Det går jättebra! Papperet bränns bort runt omkring, men håller pizzan på plats undertill. Själva gräddningen är ren underhållning och går så snabbt. Kul att följa IRL!

Inget födelsedagsfirande utan något slags efterrätt. Jag hittade nu Världens Bästa Glutenfria recept och är så nöjd! Det kan hända att jag hade ätit lite för mycket kakdeg innan maten och därför bara orkade halva min pizza, men det behöver vi väl inte prata högt om? Till kakorna serverades naturligtvis röd mjölk. Den observante ser att dryckerna julmust och Rickard Juhlins mousserande alkoholfria och mycket goda bubbel också stod på bordet. När det gäller julmusten motiverade jag inköpet med att det ju är viktigt att passa på innan man tröttnar! Hehe. För övrigt var det lite svårt att baka i pizzaugnen, men jag tycker maken var mycket duktig. Kakorna blev perfekta och de få svarta kanterna var lätta att bryta av.

Här hittar du kakreceptet. (1/2 C smör är 113 g, 1 C gällande de andra ingredienserna är alltså 2,4 dl.) Jag hackade mörk, ljus och vit choklad, lite mindre än vad som står i receptet, och kompletterade med lite grovhackade valnötter. Till det här receptet funkade Lailas glutenfria mjölmix perfekt!

29 sep

Fikapaus.

Nu har jag äntligen vågat baka min favoritkaka med mjölersättning och insett att det gick hur bra som helst! Inte för att jag vet om det är något bra, man borde väl varken äta kakor med eller utan mjöl särskilt ofta, haha. Kul ändå när det funkar.

Jag tog med mig kaka till Vajlan, familjens goda vän, för en fika. Se, det blev några härliga timmar! I det här köket har vi haft många kulinariska upplevelser, mina föräldrar och mina syskon (och alla våra familjer). Vajlan är en hejare på kroppkakor och fika. Och allmänt sällskap, för den delen. När jag gick hem hade jag med mig en hel påse frysta aroniabär som jag ska göra saft av. När vädret blir lite bättre ska jag tillbaka och plocka själv också. Har du inte testat aroniasaft har du missat något i livet. Så gott! Jag ska testa att torka en omgång bär också. De här bären sägs nämligen vara nyttigheten själv.

Det nordamerikanska bäret aronia har tre gånger större innehåll av antioxidanter än svenska blåbär. Den här typen av antioxidanter tros kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdom och cancer.  De är dessutom laddade med folsyra och vitamin B och C. Aronia ska också vara bra för minnet. Enligt studier kan en par portioner bär om dagen förhindra minnesförlust. Aronia finns som te, juice och sylt. De går också att äta färska, men är då  sträva och beska.

Tidskriften Må Bra

27 sep

Vilodag.

Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.

Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.

Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.

”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.

Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)

Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.

Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!

Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!

Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.

23 sep

Hälsningar från Malmö.

Lillasyster tog mig på sightseeing igår.

Inget besök till Malmö utan ett ögonkast på den snurrande torson.

Långt samtal om filosofiska och psykologiska dilemman.

Kallbadhuset lockar!

Slott (Zlatans gamla hem)…

… och koja. (Vem tältar mitt på Ribban?)

I det här kvarteret uppehöll jag mig ofta i min ungdom. Nostalgi!