20 nov

Mitt emellan höst och advent, novent och svart månad.

Novent är det nyuppfunna ordet som är till för att ge folk chansen att tjuvstarta med julpyntet. ”Utan press, en tid bara för dig själv, vila, mys”, yada, yada… Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Det finns lika många krav även om tiden kallas novent. Det räcker inte med egenmys. Svenskarna har svalt den amerikanska Thanksgivinghelgens baksmälla Black Friday med hull och hår och givit den vingar. Inte bara en fredag, utan en svart vecka och till och med en svart månad. Det svarta visar sig i hålet i folkets plånböcker efter att de har köpt alla oerhörda fynd från affärsidkare från när och fjärran. 70% rabatt! 30% lägre priser på ALLT! Årets lägsta priser! Nåde den som inte har allas önskelistor klara innan svärtan lägger sig över det noventiga glittret. Den som missar får med all sannolikhet betala dubbelt så fort vi går in i december.

Ja, jag vet. Idag låter jag lite bitter. Det är jag nu inte, detta är verkligen en favorittid för mig. Jag tycker ändå att världen är lite uppochnervänd och tänker att jag väl har rätt att åberopa min position som den tant jag är när jag ser hur stressade mina medmänniskor springer genom livet.

25 aug

Rätten att yttra olika åsikter.

Har du någon gång läst igenom hela den svenska yttrandefrihetslagen? Det tror jag inte att jag hade gjort förrän det blev sådant ståhej runt att viktiga svenskar i framträdande samhällspositioner började tycka att vi nog ska inskränka den så att det blir förbjudet att bränna koraner. Min man har under en lång tid slagits för den här yttrandefrihetslagen och har länge varnat för att den håller på att ätas upp i kanterna. Han har de senaste trettio åren ofta visat att han har en förmåga att se framtida scenarier utifrån beslut som fattas. Jag är långt mer politiskt korrekt och försöker alltid anpassa mig för att inte någon ska bli upprörd. Eller försökte. Jag börjar se de effekter maken varnat för och jag är inte nöjd. Jag vill inte styras av rädsla och jag förstår att när någon gör mig upprörd då de uttrycker sig enligt sina preferenser så är det min skyldighet att hantera mina känslor. Samma gäller för mina medmänniskor, detta är något många av mina klienter jobbar med i sin terapi. För att inte bli allt för socialt missanpassad så uttrycker jag inte alltid det jag ser som sanning och jag blir inte heller alltid särskilt glad om någon säger hur det faktiskt är. Det är dock en stor skillnad på att välja att inte uttrycka sig på ett visst sätt och att inte få göra det.

1 §   Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag. Lag (2018:1802).

Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)

Som gammal lärare har jag många gånger funderat över om det är lika illa att vara mobbare som att tyst se på och möjliggöra mobbing. Hur är det med Sverige? Hur är det med svenskarna? Har vi som folk varit så ivriga att vara goda, till lags, världens Übermensch, de mest upplysta, så att vi i processen helt förlorat förmågan att se vad de förändringar som skett i Sverige har inneburit? Eller är folk så oupplysta att de faktiskt inte förstår orsak och verkan? Jag börjar tro det senare. Kom ihåg att alla lagar måste betraktas utifrån att de ska kunna existera i en verklighet där politiska meningsmotståndare sitter vid makten. Jag är troende, men vill inte leva i ett land där hädelselagar återinförs. Absolut inte! Snälle människer, ta ert förnuft till fånga. Det känns ju lite märkligt att jag ska behöva ta till Åsa Linderborg för att ge tyngd till mina ord, men så får det bli. Desperate times call for desperate measures.

01 aug

Har du allvarliga svårigheter att uträtta dagliga uppgifter?

(Bild från Kvartals Cortado.)

13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.

Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.

Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?

Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.

21 jun

Borde väl, men…

Jag börjar dagen med stor tacksamhet då det redan börjat droppa från himlen. Vi har blivit lovade lite regn idag. Inte nog för tomater och jordgubbar, men den där sortens regn som jorden verkligen suger åt sig och behöver. Annars är jag mest fokuserad på tankar som snurrat sedan igår.

Min äldstavän hade bjudit in till sommarlunch på sin ö och jag fick skjuts från stan av vår gemensamma vän. Vi pratade och pratade och pratade alla tre, precis som vanligt. Åt god och nyttig mat. Pratade igen. Gav stickråd. Nyavännen håller på med stressreducering av olika slag och hade i helgen lagt sin iPhone i en låda och bytt ut den mot en gammal Ericsson-telefon. På bara några dagar har hon fått märka skillnaden på att i princip bara kunna ringa och skicka meddelanden på sin telefon. Mycket tidsbesparande och ett stort frigörande av kreativitet, något som jag verkligen kan tänka mig. Jag är så frestad att göra något liknande. Det hade dock uppstått problem på en gång. Utan den smarta telefonen får man bl. a. hantera följande:

  • Inget mobilt bankID
  • ingen Swish
  • ingen mobilkamera
  • ingen parkeringsapp
  • ingen GPS
  • dyrare bussbiljetter

Som sagt, jag är så frestad av känslan av att frigöra mycket vardagsenergi som är knuten till telefonen. Om jag inte skulle kunna fånga spännande bilder som den här kvinnans stil värdig en världsstad i lilla Karlskrona, skulle jag inte bli besviken då? Eller om jag hade missat att fånga luktärtsbuketten som fick följa med mig på bussen? Eller lyssnat på en härlig sommardeckare? Att bussbiljetten skulle bli lite dyrare hade kanske inte varit ett jättestort problem, men jag inser att jag verkligen hade saknat min iPhone.

Vem vil förresten ha hundra liknande telefonbilder på alla mina luktärter? Pixliga bilder på vår halvtama kaja? Jag har ju en kamera, den är inte större än att den kan stå framme för att få fånga sådant jag vill minnas. Dessutom ger den i rätt ljus långt vackrare bilder än de telefonen kan bidra med. Men att ha telefonen ständigt närvarande och lätt att dra fram ur fickan vinner ur ett praktiskt perspektiv, inte sant? Denna smarta telefon som ger mig musik, talböcker, trädgårdsdagbok, kamera, möjlighet att utföra bank- och betalärenden så lätt, kontakt med omvärlden, mönster och inspiration, samhällsuppdateringar, förströelse… Det är väl just det där med förströelse som är det mest tidsslösande. Precis som med allt annat i världen gäller det att kalibrera om med jämna mellanrum. Att medvetandegöra sig om vad som stör och förstör och sedan ”lösa problemet”. De senaste dagarna har jag ju varit jättetrött och har då ägnat kvällarna åt löjliga klipp på Facebook, scrollat vidare och vidare och vidare, samma på YouTube. Kunde gott ha sovit och kurerat mig istället, eller kollat på någon riktigt bra film. Vi får väl se vad denna lilla reflektion leder till.

03 jun

Präktigheten själv.

I vanliga fall har jag bara ett fåtal bloggar jag läser regelbundet, men på sistone har jag kollat in mer ofta hos några ”kändisbloggare”. Jag inser att jag väl har levt i en bubbla, men jag är uppriktigt förvånad över den glorifiering av alkohol som jag har mötts av där. Vuxna människor, småbarnsföräldrar som pratar om alkohol som vore de 20 år gamla. Men det är ju så härligt?!

Jag växte upp med en helnykterist till mamma och en far som jag tror jag såg dricka något alkoholhaltigt mindre än en handfull gånger. Han stöttade till fullo mammas önskemål att under Herrans tukt och förmaning få oss att undvika alkohol till varje pris. Vi är sju syskon som efter detta tagit lite olika vägar till där vi är idag. Några är fortfarande absolutister (jag till exempel), några dricker någon enstaka gång och några är väl som folk är mest. Vid familjesammankomster där barnen är med dricks det dock fortfarande inte, något som jag är glad över. Jag är totalt noll brydd över om folk dricker då de är ute i vuxet sällskap, men tycker inte att barn och alkohol hör ihop. Jag har aldrig glömt Fars kommentar om sitt yrkesliv: ”om alkohol och psykisk sjukdom inte hade funnits hade poliser knappt haft något att göra”. Idag har väl droger tagit sig in i detta citat, men annars gäller det fortfarande. Jag hade möjlighet att prata mycket med Far under hans sista tid i livet och då vi pratade om detta var det en av de saker som han var mest nöjd med gällande sina barns uppfostran, att förorda nolltolerans för och att inte introducera oss till alkohol. Nu väljer ju individer själva sina vägar och flera av mina syskon festade såklart i lönndom med sina vänner precis som vilka ungdomar som helst. Forskning visar för övrigt att de föräldrar som tror att de gör gott i att introducera alkohol hemma under ”trygga former” gör sina barn en björntjänst.

Det framgår allt tydligare att ungdomar dricker mindre idag än för fyrtio år sedan då jag själv var tonåring. Då var intagandet av alkohol en självklar ”rit” att gå igenom för att få beträda vuxenvärlden. Jag är präktigheten själv och drack helt enkelt aldrig ens en droppe förrän på studentbalen då jag fick fel skumpa (eller rätt, beroende på vem man är). Eftersom jag aldrig var ute på lokal med mina vänner uppstod aldrig frågan om huruvida jag skulle dricka eller ej. När jag väl började plugga på högskolan fanns det ingen önskan om att börja dricka. Jag passade bra som fyllechaffis, eller samtalsterapeut, men sanningen är att jag oftast valde att gå hem när folk började bli högljudda/blödiga/ilska/flamsiga. I unga år fick jag alltid försvara mitt val att inte dricka. Alltid, alltid, alltid. Idag är det fullt normalt för ungdomar och verkar inte alls vara en lika stor indikator på huruvida någon är ”inne eller ute”. Grupptrycket är helt enkelt inte lika stort och dessutom ser man en större mognadsgrad hos tonåringarna. Forskning visar att alkoholdebut sker allt senare och att många ungdomar gör medvetna val att inte dricka alkohol av hälsoskäl. De har heller inte tid att dricka då deras liv ser annorlunda ut än de gjorde förr om åren. Här kan du läsa mer om detta. Kanske tar inte alkoholen lika stor plats i ungdomars liv längre då det finns större tillgång på droger? Här finns lite tankar om det.

I det svenska samhället upplever jag att förhållningssättet till alkoholhaltiga drycker i allmänhet är följande: det är härligt, unnande och självklart att fira och uppmärksamma höjdpunkter i livet med alkohol, folk som inte dricker är party poopers och en fest utan alkohol är ingen fest. Att festa handlar för många sålunda inte om att ha det roligt och fira i allmänhet, utan att dricka alkoholhaltiga drycker. Så fort någon inte kan hantera alkoholen blir det dock pinsamt och det är svårt att förhålla sig till, både direkt och indirekt. Utan att hänga ut någon kan jag konstatera att ett problematiskt bruk påverkar både de personer som inte kan styra sitt alkoholintag och personer som står dem nära. Detta är inte bara ett känslomässigt problem. Folkhälsomyndigheten har gjort beräkningar på hur mycket alkoholen kostar samhället och kom för några år sedan med summan 101 miljarder. Mmmmm. Härligt, unnande och festligt.

Från den 20 juni kommer livsmedelsverket med nya rekommendationer om nolltolerans mot alkohol då man ammar. Detta är tydligen moralistiskt och skuldbelägger kvinnor (hej Agnes Wold och Viktor Ahlqvist). En rekommendation är just det och folk gör som de vill, precis som i alla tider. Jag kommer ihåg hur det rasades mot den studie som visade att pojkar som växer upp med ensamstående mammor har högre risk att hamna i kriminalitet. Det stod inte ”alla pojkar som växer upp med ensamstående mammor blir kriminella”, men det var så det tolkades från olika håll. Det skulle hållas tyst om resultatet för att det fick ensamstående mammor att skämmas. Kunskap är dock makt och när man vet något kan man göra val utifrån denna kunskap. Problem försvinner ju inte bara för att man låter bli att tala om dem. Det går inte att ställa sig mitt i ett rum och blunda för att få något att försvinna, vilket en tvååring tror är möjligt. Jag tänker att de flesta inte vill utsätta sitt barn för något dåligt, men jag tror också att gravida/ammande mammor kommer att fortsätta dricka lika lite eller mycket oavsett om rekommendationerna är att man inte dricker alls eller att man bör dricka ytterst lite och sällan.

Jag vill påpeka att det med all sannolikhet finns någon i din närhet som har ett riskbruk av alkohol, vare sig du har koll på det eller ej. Idag skänker jag en tanke till de personer i min närhet som har lidit av missbruk, som lider av missbruk, som är medberoende eller som på annat sätt påverkas eller har påverkats menligt av någon annans missbruk. Jag önskar att det hade varit en handfull personer, men tyvärr är det långt fler än så. Grattis till dig som kan förhålla dig till allt det härliga. Till dig som inte kan det, eller som har någon i din närhet med problem, finns fantastiska Anonyma Alkoholister. Där finns det hjälp att få. Och för dig som är ansvarig för presentinköp i dessa presenttider, var försiktig att bidra med ”härliga flaskor” om du inte har full insyn i någons liv.

22 maj

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det?

Efter efter ett gäng underbara dagar med min vän känner jag mig påfylld och påmind om hur vi kan växa i interaktionen med andra människor. Just denna vän och jag är lika på så många sätt. Vi tänker mycket och stort, känner mycket. Vi föredrar olika vägar till målet, men önskar mötas där framme. Jag önskar att politiker hade följt våra diskussionsmönster, att de hade varit intresserade av att faktiskt komma fram till lösningar istället för att vinna tävlingen om vem som skriker högst. Jag är övertygad om att världen hade sett bättre ut och att färre hade behövt lida.

Vännen forskar och använder sig av empiriska metoder för att visa på hur beslut påverkar genom att tolka mängder av data i olika grafer och tabeller. ”Du hade varit jättebra på kvalitativ forskning.” Tänk att fördjupa sig i samma sak och tillsammans tolka och analysera från flera olika håll, att inte utgå från att det bara finns en väg framåt och att inte låsa sig i det mönster som den största skrikhalsen bestämmer. Det hade varit fint, det.

Jag har den senaste tiden tänkt mycket på generaliseringar och faktagranskningar överlag. Många, mer eller mindre alla, generaliserar utifrån sig själva (skulle jag vilja generalisera, haha). Om jag har upplevt något på ett visst sätt så ska detta ses som allmängiltigt. Problemet är att det finns så många olika sätt att ta sig an en situation. I mitt jobb fokuserar jag på compassionfokuserad terapi då jag ser hur bra denna är för att hantera många olika typer av problematik. Denna metod bygger på att det är lättare att förstå andra personers beteende om man tankemässigt försöker gå en mil i dessas skor (enkelt förklarat). Jag tror att dock att det är lättare att göra det på personnivå än på gruppnivå.

En stor snackis verkar artikeln som Lena Andersson skrev i SvD ha blivit: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Ojojoj, den rörde om i grytan. Dessvärre har de låst den, gissar att SvD ville passa på att få nya prenumeranter då intresset blev så stort. Titeln är naturligtvis satt för att väcka uppmärksamhet. Den som tänker ett steg längre slipper hjärtinfarkt och förstår detta. Våra barn är vuxna, men jag ser det fortfarande som mitt och makens ansvar att guida dem genom livet. Personer som är snabba på att ropa ”Det är DITT fel” eller ”Det är DERAS fel” brukar tendera att se på saker mer svartvitt. Alla som sätter sig och funderar runt varför ett barn går hungrigt kan se en uppsjö av anledningar. Här är några:

Föräldern lider av mental ohälsa och har permanent eller tillfälligt svårt att ta ansvar, minst av allt över barnets behov av att vara rent, helt och mätt.
Föräldern lider av kognitiva nedsättningar och förstår inte vad det innebär att ta ansvar för sitt barn.
Det hungriga barnet kan vara autistiskt och äter bara en speciell sorts mat, till exempel dyra flingor. Om då havregrynsgröt serveras äter hen inte och går sålunda hungrig.
Arbetslöshet har lett till en helt flippad ekonomi.
Barnet flipprade med sin telefon till klockan tre på natten och hann inte äta innan hen skulle sticka iväg till skolan.
Barnet gillar inte maten.
Barnet lider av en ätstörning.
Osv, osv, osv.

Det svenska samhällssystemet kallar för generaliseringar. Välfärden utgår ifrån att det är samhället som ansvarar för alla dess medborgares behov. Individen existerar inte. Det är samhällets, skolans, förskolans, vårdens fel om något inte funkar som det ska eller om något har gått fel. Därmed anses det som stötande att man på individnivå skulle behöva stå för sina misstag. Om det inte gäller personer som utses till syndabockar så klart. Så fort någon avslöjat att kejsaren går utan kläder är det nämligen viktigt att bevisa hur upplyst man själv varit precis hela tiden. För mig är detta en av rötterna till hur problem uppstår och även till hur de förblir olösta. Och när det gäller alla som går hungriga så hoppas jag att folk fortsätter ta sitt mänskliga ansvar och ge de hungriga mat så de slipper svälta ihjäl istället för att ropa vems fel det är att någon går hungrig.

17 maj

Funderingar kring överflöd och otillräcklighet.

Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.

Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”

Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?

Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.

Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?

02 maj

Funderingar på samhället och mitt eget ansvar.

Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”

Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.

De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:

Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).

Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?

I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.

Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.

31 jan

Det är KÖRT! Eller?

Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:

År 500

År 1000

År 1284

5 april 1534

År 1600

År 1914

20 augusti 1967

År 1975

Juli 1999

1 januari 2000

21 december 2012

År 2016

Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).

Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?

11 jan

Om att se längre än näsan räcker.

Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.

Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?

Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?