11 okt

Undrar just vad Freud hade sagt om detta.

När dottern kom hem frågade jag hur hon hade haft det i skolan. Efter en diskussion om det sa hon att hon inte ville prata om sig själv längre och frågade hur jag hade haft det. ”Ett helvete”, svarade jag. Efter att ha övertygat henne om att hon inte var inblandad och att det inte var något som jag inte kunde hantera delade vi upp påsen från Hemmakväll som hon hade med sig hem.

Igår hade jag däremot en riktig toppendag. Jag vaknade supermegatidigt då mina små brorsbarn hade sovit över och fick några mysiga timmar med dem. Efter dagens studier hade jag möjlighet att hämta ut mina nya kulturtantsglasögon (de sitter jättebra och jag ser ju så bra med dem på), äta sushi med en av mina goa vänner som jag alltid lär mig något nytt av och slutligen marinera mig i körsång i Fredrikskyrkan under några timmar. Där hade jag ingenting att klaga på!

Själva kärnan i mig, hjärtat, består av en storasyster med stort rättspatos, någon som fått ta stort ansvar och som gjorde det som andra förväntade sig av mig under väldigt många år, en känslomänniska som ömsom lever i en drömvärld där musiken bär mig och ömsom i en värld där allt är perfekt sorterat och ordnat och där jag har kontrollen, tjejen som hade anorexia under delar av tonårstiden och som sedan dess mer eller mindre kämpat mot ätstörningstankar, en familje- och relationsälskande människa som ser en ny vän i varje människa jag möter.

Jag ser på världen ur ett annat perspektiv än de flesta jag känner. Ibland känner jag mig upplyst. Det är delvis makens ”fel”. Han är så tvärtemot mig som man bara kan vara och Jonathan Haidts bok The Righteous Mind fick mig att efter ett halvt liv tillsammans förstå hur vi kan se på världen på så olika sätt. Det är inte bara det. Jag har en bakgrund i en kristen tro som är väldigt fyrkantig (inget av Svenska Kyrkans flum där, inte). Jag har jobbat med många olika slags människor i olika samhällsklasser. Jag har levt på tre olika ställen i USA som bara delar samma språk, men där samhällsstrukturen och kulturen ser helt olika ut. Jag har läst mer än många andra om många olika ämnen. Jag har upplevt många av livets största utmaningar, antingen själv eller genom någon som stått mig mycket nära. Allt detta har format den som är jag idag.

Kanske är jag inte det minsta upplyst. Kanske är det jag som inte fattar när jag önskar att andra skulle försöka förstå? Har du tid så lyssna på den här intervjun med min idol Stina Oscarson. Hon framför på ett lysande sätt hur jag önskar att mina medmänniskor skulle förhålla sig till det som inte är med deras övertygelse överensstämmande.

När jag nu läser om psykologi på ett teoretiskt plan förstår jag somligt bättre och somligt blir snarare totalt obegripligt. Jag förstår helt intuitivt varför jag just nu helst vill krypa ner under mitt duntäcke med min godispåse och en bra bok. Igår lånade jag en bok av årets Nobelpristagare i litteratur, men jag är tämligen övertygad om att han inte är rätt man för jobbet. Nä, jag tror att jag bara gör mig iordning tidigt och förbereder mig på den härliga helgen som ligger framför mig! Imorgon åker jag nämligen till min gamla brevvän som jag har känt i över 35 år och som alltid gör mig lika glad! Tack fröken Kerstin för att du gav oss den här vänskapen.

08 okt

Folkhemmet, funkisen och allt fult i dess fotspår.

Idag lade min syster upp ett foto från stadskärnan i Nynäshamn på Instagram. Hon beskrev den inte direkt i positiva ordalag. Det fick mig att tänka på dokumentären När Domus kom till stan. Tyvärr verkar det inte som att man kan se den på Öppet Arkiv längre, men skulle du få chansen att se den så ta den! Inte för att det kanske gör dig särskilt glad, men ibland är det viktigt att påminna sig själv om att tänka till en, två och tre gånger innan man hastar in i den nyaste hajpen. Jag hittade klippet här nedan iallafall och det ger åtminstone en kort inblick i hur det gick till när Sveriges städer byggdes om i fulaste öststatsanda.

Ibland får man frågan om det finns någon historisk person som man hade velat träffa. Jag har många personer på den listan, men här kommer några: Arkimedes. Jesus. Drottning Kristina. Karl XI. Emma Smith. Selma Lagerlöf. Wilhelm Moberg. Någon av alla mina förfäder och förmödrar. Alla dessa hade varit intressanta att träffa på grund av det jag lärt mig om dem, men ännu mer på grund av det jag skulle vilja fråga dem om.

Sedan finns det två personer som jag verkligen skulle vilja ställa mot väggen: Gunnar och Alva Myrdal. Deras inflytande på hur vårt socialistiska Sverige ser ut idag var enormt och jag undrar egentligen hur många som är insatta i hur tongivande de var i så många av de politiska beslut som togs under ett halvt sekel… Det sjuka är att trots att vi ser de många baksidorna och bieffekterna av deras sociala ingenjörskonst så verkar de flesta svenskar ta för givet att det här sättet att leva är det enda rätta. Sverige är bäst! Den svenska välfärden öser vi ur pengabörsen Särimner och det finns ingen botten i den. Vi är godast, smartast och mest upplysta. Myrdalarnas steriliseringstankar behövs inte längre, vi väljer frivilligt att inte föda barn för att Moder Jord ska slippa överbefolkas. Vi är jämlikast, lyckligast och tryggast och vår egen Greta är världens nya frälsare. Amen.

Detta är naturligtvis ett inlägg skrivet med en ironisk penna, men tankarna bakom det är i högsta grad äkta. Jag lever ett gott liv som jag är mycket tacksam för och borde inte bekymra mig över andras val, men ibland rinner det över. Ha en fin dag! Imorgon lägger jag säkert upp en bild på vårt höstvackra land istället.

19 apr

Usch!

Efter min rensning av först nyheter och sedan Facebook har mitt sinne långsamt lättats. Jag har fortfarande tusen grejer att tänka på, men jag tänker mycket mer sällan på sådant som direkt upprör mig fast jag inte riktigt kan göra något åt det. Eftersom jag fortfarande lyssnar på radionyheter då och då så är jag trots det delvis uppdaterad på politiska händelser, jordbävningar och annat tragiskt.

Idag hörde jag talas om något som tydligen diskuteras vilt åtminstone här i USA just nu. Ungdomar använder realtidsvideor som fotografier genom tjänster som exempelvis Periscope. Medan man sänder sin video kan man få ”likes” och kommentarer och detta är tydligen väldigt populärt. För ett tag sedan filmade en 18-årig tjej sin 17-åriga kompis medan hon blev våldtagen av en 29-årig man. Alla tre var påverkade, men man kan tydligen höra hur 18-åringen fnissar i bakgrunden. Hon påstår att hon blev så uppe i hur många ”likes” hon fick att hon inte kom sig för att ringa 911 även om man hör kompisen säga ”nej, sluta, jag vill inte…”. När jag hörde det här kände jag mig helt uppgiven. Här kan du läsa om fallet. Hjälp! När man inte ens kan lita på att ens vänner täcker upp när man själv råkar illa ut eller gör dåliga val (tänk gruppvåldtäkter osv) är det illa ställt. Vad är det som får oss att göra riktigt dåliga val i situationer där vi borde ha vetat bättre?

15 dec

Smått komatös efter julfest nummer tre.

Tre julfester på tre dagar rekommenderas inte. Min syster påstod just att hon har gått upp fyra kilon den senaste veckan. Jag tror inte det är möjligt, men samtidigt känner jag mig ungefär som en köttbulle. Ja, eller kanske lussekatt.

Jag har tänkt mycket på alla som ingen eller ingenting har sedan jag pratade med vår änglagranne, hon som bara ordnar högtider för de som ingenting har. Jag frågade henne och hennes man om hur deras vuxna barn tar detta. ”De är vuxna och har egna familjer så de firar högtider på egen hand och har sina egna traditioner, för de vet att vi alltid har fullt upp med det här” var svaret. Hur hittar man balansen? Min systers man vill att de ska bjuda in tiggarna som håller sig kring deras hem för julbad och julmiddag. Det är en god idé, men är det praktiskt genomförbart?

Hur god kan man vara i sin godhet? Räcker det att jag köper en get till en familj jag aldrig kommer att träffa? Ska jag strunta i vännerna som redan har det mesta under kontroll och fokusera på alla som slåss mot missbruk, hopplöshet och onda cirklar? Gör det mig till en bättre människa om jag tackar nej till fester och mat i överflöd, eller ska jag erbjuda detsamma till några som aldrig skulle få samma möjlighet i sina vanliga liv?

Dessa tankar får fortsätta gå runt i cirklar. Jag är inte det minsta klokare nu än när jag började skriva. Jag kan påminna oss alla om att det många gånger finns något litet att göra som kan betyda mycket för någon annan. Ett leende kostar ingenting.

30 apr

Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:

”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”

Marcus Birro, Expressen, april 2014

Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.

Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.

En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.

Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.

Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?

Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?

15 dec

Tipstorsdag vecka 50.

Vid den här tiden för tre år sedan blev jag utsatt för en synnerligen fräck kupp av ett gäng elakingar, några kvinnor (Står inte vi på samma sida?). Jag blev av med min bankkortskod, trots att min far Polisen har inpräntat i mig och resten av syskonen att man gör allt för att skydda koden. Jag blev också av med min plånbok och de tiotusen kronor som satt på kontot då tjyvarna raskt länsade det som fanns i fyra uttag. Jag fick spärra min identitet och gå igenom omaket att ständigt känna mig påpassad och osäker under lång tid framåt.

Den här händelsen har gjort mig mycket vaksam.

Nu vill jag varna er andra. Se till att skydda koder och väskor allt vad ni kan. Ställ inte in julkassar i bilen och lämna dem för att göra fler ärenden. Inga plånböcker i bakfickor eller ryggsäckar. Tja, ni vet nog egentligen. Jag är ledsen över att känna mig manad att skriva det här, men kanske är det någon som får nytta av det?

Edit: Jag har lyssnat på min vän Tina och tagit bort det i inlägget som var stötande.