Efter efter ett gäng underbara dagar med min vän känner jag mig påfylld och påmind om hur vi kan växa i interaktionen med andra människor. Just denna vän och jag är lika på så många sätt. Vi tänker mycket och stort, känner mycket. Vi föredrar olika vägar till målet, men önskar mötas där framme. Jag önskar att politiker hade följt våra diskussionsmönster, att de hade varit intresserade av att faktiskt komma fram till lösningar istället för att vinna tävlingen om vem som skriker högst. Jag är övertygad om att världen hade sett bättre ut och att färre hade behövt lida.
Vännen forskar och använder sig av empiriska metoder för att visa på hur beslut påverkar genom att tolka mängder av data i olika grafer och tabeller. ”Du hade varit jättebra på kvalitativ forskning.” Tänk att fördjupa sig i samma sak och tillsammans tolka och analysera från flera olika håll, att inte utgå från att det bara finns en väg framåt och att inte låsa sig i det mönster som den största skrikhalsen bestämmer. Det hade varit fint, det.
Jag har den senaste tiden tänkt mycket på generaliseringar och faktagranskningar överlag. Många, mer eller mindre alla, generaliserar utifrån sig själva (skulle jag vilja generalisera, haha). Om jag har upplevt något på ett visst sätt så ska detta ses som allmängiltigt. Problemet är att det finns så många olika sätt att ta sig an en situation. I mitt jobb fokuserar jag på compassionfokuserad terapi då jag ser hur bra denna är för att hantera många olika typer av problematik. Denna metod bygger på att det är lättare att förstå andra personers beteende om man tankemässigt försöker gå en mil i dessas skor (enkelt förklarat). Jag tror att dock att det är lättare att göra det på personnivå än på gruppnivå.
En stor snackis verkar artikeln som Lena Andersson skrev i SvD ha blivit: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Ojojoj, den rörde om i grytan. Dessvärre har de låst den, gissar att SvD ville passa på att få nya prenumeranter då intresset blev så stort. Titeln är naturligtvis satt för att väcka uppmärksamhet. Den som tänker ett steg längre slipper hjärtinfarkt och förstår detta. Våra barn är vuxna, men jag ser det fortfarande som mitt och makens ansvar att guida dem genom livet. Personer som är snabba på att ropa ”Det är DITT fel” eller ”Det är DERAS fel” brukar tendera att se på saker mer svartvitt. Alla som sätter sig och funderar runt varför ett barn går hungrigt kan se en uppsjö av anledningar. Här är några:
Föräldern lider av mental ohälsa och har permanent eller tillfälligt svårt att ta ansvar, minst av allt över barnets behov av att vara rent, helt och mätt. Föräldern lider av kognitiva nedsättningar och förstår inte vad det innebär att ta ansvar för sitt barn. Det hungriga barnet kan vara autistiskt och äter bara en speciell sorts mat, till exempel dyra flingor. Om då havregrynsgröt serveras äter hen inte och går sålunda hungrig. Arbetslöshet har lett till en helt flippad ekonomi. Barnet flipprade med sin telefon till klockan tre på natten och hann inte äta innan hen skulle sticka iväg till skolan. Barnet gillar inte maten. Barnet lider av en ätstörning. Osv, osv, osv.
Det svenska samhällssystemet kallar för generaliseringar. Välfärden utgår ifrån att det är samhället som ansvarar för alla dess medborgares behov. Individen existerar inte. Det är samhällets, skolans, förskolans, vårdens fel om något inte funkar som det ska eller om något har gått fel. Därmed anses det som stötande att man på individnivå skulle behöva stå för sina misstag. Om det inte gäller personer som utses till syndabockar så klart. Så fort någon avslöjat att kejsaren går utan kläder är det nämligen viktigt att bevisa hur upplyst man själv varit precis hela tiden. För mig är detta en av rötterna till hur problem uppstår och även till hur de förblir olösta. Och när det gäller alla som går hungriga så hoppas jag att folk fortsätter ta sitt mänskliga ansvar och ge de hungriga mat så de slipper svälta ihjäl istället för att ropa vems fel det är att någon går hungrig.
Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.
Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”
Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?
Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.
Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?
Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”
Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.
De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:
Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).
Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?
I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.
Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.
Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:
År 500
År 1000
År 1284
5 april 1534
År 1600
År 1914
20 augusti 1967
År 1975
Juli 1999
1 januari 2000
21 december 2012
År 2016
Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).
Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?
Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.
Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?
Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?
Vi har haft bokklubben Boktanterna vilande under så lång tid att jag knappt kommer ihåg när vi senast träffades. Jag antar att det var trevligt, det brukar det alltid vara. Till nästa träff ska vi läsa Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag ska inte ge mig på något slags recension här, dels för att jag fortfarande har slutet kvar och dels för att jag vill spara det mesta av mina tankar till diskussionen. (Bokklubb är toppen – första gången jag fick uppleva detta fenomen var i Kalifornien tillsammans med ett gäng lite äldre kvinnor, alla mycket intellektuella och inspirerande.) Den senaste veckan har klass kommit upp så många gånger att jag kände att jag ville skriva lite om det. Jag lyssnade inte bara på Shuggie Bain, utan också på en av Kvartals bästa fredagsintervjuer hittills, den med Bi Puranen om insikterna hon fått efter att ha jobbat med World Values Survey. Lyssna du också!
Jag funderar inte ofta över min egen klass, men ibland händer det. Förra året skrev jag till exempel det här blogginlägget som tangerar klassfrågan. Vad är då klass? ”Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel överklassen, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklassen.” (Wikipedia) Efter åren i USA har jag blivit mycket störd över intersektionalismens tävling om vem som ska vinna platsen som lägst stående och den ständiga jakten på förtryckare. Kanske handlar det om att jag i min privilegierade bubbla sitter som Marie Antoinette (för övrigt sa hon aldrig något om bakelser till folket, men det finns så många skrönor som är allt för bra för att inte tillåtas få vingar), kanske borde någon smälla mig på fingrarna eller dra ner mig från mina höga hästar. Jag vet att jag har det oförskämt bra.
Min syrra hade häromsistens ett ytterst intressant möte med en lokalkändis och fick ett långt samtal som gav inblick i något slags överklass som varken hon eller jag tillhör. Å andra sidan hade nog ingen av oss känt oss särskilt bekväm med att röra oss i de kretsarna. Otrohet av det franska slaget (mannen har en eller flera frillor vid sidan om, men skiljer sig absolut inte från frun för att hålla skenet uppe och hålla pengarna i familjen), ”fina” skolor, fester och så golf såklart.
Jag kan inte släppa den Messengerdiskussion jag hade med min unga släkting med politiska ambitioner. Detta var i samband med att Underbara Clara hade skrivit om underdogs och jag själv hade skrivit inlägget jag länkar till här ovan. Han pratade mycket på ett generaliserande plan, något som man ju faktiskt måste göra då det gäller politik. Med alla generaliseringar kommer också problemen med individerna. Hur kom det sig att det gått så bra för oss trots att vi växte upp med så många syskon och jämförelsevis så lite pengar? Flera av mina gamla klasskompisar har suttit i fängelse, varför inte jag?
”Det är många olika delar som spelar in. Ni hade det materiellt fattigt på ett plan men fick vad jag förstår mycket stöd hemifrån och mycket tid med föräldrarna. Det är annars sånt som generellt också korrelerar (negativt) med lägre socioekonomiska skikt.” ”Ni hade exempelvis stabila hemförhållanden, något som annars i väldigt stor utsträckning korrelerar med klass och materiella förutsättningar.” Om det nu är så här, varför är det många politiker som tycker att man ska ta barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att ”tvätta bort smutsen” som deras familj bidrar med och via något slags automatik ge dem en högre klasstillhörighet, eller åtminstone ett bättre liv än om familjerna själva fått större inflytande?
Skillnaden mellan kausalitet (orsak) och korrelation (samband) är något som VÄLDIGT få människor verkar förstå sig på. Marie Torstensson Levanders forskning vid Malmö universitet förklarar detta så bra i ännu en intressant Kvartal-publikation: Fattigdom orsakar inte brottslighet. Jag kom inte riktigt ihåg var jag hade läst om denna forskning, så jag googlade. Träffarna påvisade en tydlig gränslinje mellan vänsterpolitik (ta bort fattigdom så slutar folk ha det dåligt) och högerpolitik (socioekonomiska faktorer är inte svaret på alla problem). Sanningen ligger lite mittemellan och inget kommer att bli bättre om vi blundar för somliga faktorer och försöker sätta Compeed-plåster på variga sår.
Arv och miljö – denna infekterade fråga som är jobbig att gräva i. Vi kan prata om det biologiska arvet och de platser och människor som vi befinner oss i under uppväxten. DNA påverkar oss vare sig vi vill det eller ej, vi kommer alla med olika förutsättningar. Personlighetsdrag, kognitiv förmåga som bestämmer huruvida vi klarar av att komma ihåg och tänka i många steg eller ej, hög risk för beroende, psykisk ohälsa: att leda in barn ”på den väg de bör vandra” är vuxenvärldens absolut viktigaste uppgift. Citat från intervjun med Torstensson Levander: ”Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Sociopater har väl en oförmåga till att förstå moral över huvud taget, men annars är det uppenbarligen viktigt att lära sig vad som är moraliskt gångbart. (O-)förmåga till självkontroll ärver vi, men det är i allas vårt samhälleliga intresse att lära våra barn jobba hårt för att nå mål av olika slag, inte att välja att råna, utnyttja eller slå ner någon för att få något man vill ha. Det svåraste att hjälpa våra barn med om vi har det svårt rent ekonomiskt gissar jag är att hålla dem från riskfyllda miljöer.
Tillbaka till klass då.
Pengar innebär en automatisk klassresa uppåt, eller hur är det? Nja, den klassiska överklassen kan ha ekonomiska problem (typ grevar med stora egendomar och gamla pengar som börjat sina) och det finns många svinrika helt utan klass (typ Kardashians). Kungligheter och adel kräver smeknamn som bara de initierade får använda, men kindpussar sitter numera i var mans plyte.
Utbildning då, innebär en sådan en automatisk klassresa? Tja, det beror väl hur mycket man frotterar sig med den kulturella eliten. För att tillhöra den utbildningsbaserade överklassen behöver man följa vissa regler. Man behöver lära sig föra metadiskussioner för att inte avslöja sina innersta tankar och lära sig att märkeslösa lyxvaror är finare än blaffiga loggor. Man behöver lära sig hur man brukar alkohol och narkotika på rätt sätt (lite snyggt sådär i lönndom och utanför skvallerpressen, absolut inte fast i något missbruk). Man behöver lära sig hur man tar sig rätten att tala om för andra vad som är rätt åsikt utan att nödvändigtvis vara särskilt allmänbildad. Man behöver lära sig att tillhörigheten kräver att man är smal/muskulös och ”fräsch” (vad man har gått igenom i livet ska inte synas i ansiktet), men allt ska vara naturligt så det varken syns att man ägnar sig åt bulemi, överträning eller diverse ingrepp och ska NATURLIGTVIS stå på barrikaderna för alla stackars-synd-om utan att nödvändigtvis släppa in dem om de knackar på eller bidrar med sin syn på verkligheten.
Precis som med allt annat är klass något som många gånger inte går att ta på. Vilken klass tillhör jag själv? Sanningen är att jag känner mig vilsen då jag ska försöka bestämma detta. Har jag gjort en klassresa? Tja, både uppåt och neråt. Jag och maken har valt att stiga bort från den värld vi snuddade vid. Ett ständigt strävande efter mer kan naturligtvis vara peppande, men jag hittar fortfarande min superkraft i att fortfarande vara lite kunnig inom väldigt många olika områden och vårda relationer med nära och kära. När jag i veckan pratade med en släkting sa jag ”Jag hoppas jag får barnbarn någon gång.” Då sa hen ”Det hoppas inte jag, världen är redan överbefolkad.” Jag blev lite ställd, men valde att vältolka det som att hen hoppas inte få några egna barnbarn, inte att jag ska förvägras sådana. En drömvärld vore för mig att alla bara var snälla mot varandra, men att vara människa är tydligen så komplicerat att detta inte är möjligt. Sparka lite där det sparkas kan känns liksom lite allt för ofta skönt. Detta är dessvärre ingen klassfråga, utan gäller allmänt. Kanske är det där roten till mänsklighetens innersta väsen ligger? Kampen för överlevnad och tillhörighet? Jag tror jag får fråga Dolly Parton. Hon verkar ha svar på det mesta. Ha en fin helg!
Vi befinner oss i en märklig tid. Alla har hela tiden allas ögon riktade mot sig i vår uppkopplade värld. Eftersom ingen är perfekt gäller det att hugga till där man kan, och den som inte står beredd kan bli av med huvudet. Vi är alla större eller mindre hycklare. Insikten om vad detta egentligen innebär tror jag många gånger kommer med åldern. Jag har levt så länge att jag på egen hand, eller som åskådare, fått uppleva livets komplexitet. ”Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” har fått en bild. ”Tyvärr” är den bilden inget AI-skapat konstverk där allt följer exakt rätt mönster. Det mänskliga psyket tar nämligen genvägar ibland. Kanske för att vi är trötta. Kanske för att vi inte mår bra. Kanske för att vi är uttråkade. Kanske för att någon mänsklig drift inte kan kontrolleras. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att något låter bättre i teorin än hur det funkar i verkligheten. Kanske för att vi bara är dåliga på konsekvensanalys. Det finns en massa möjliga orsaker till varför vi gör val som inte stämmer överens med vår moraliska övertygelse. I dagens samhälle är det dock inte bara folk som inte lever enligt sina egna övertygelser som sågas med fötterna. Nej, det gör även personer som inte lever i överensstämmelse med andra personers övertygelse, de som inte följer Värdegrunden. Värdegrunden är mycket god och vacker och bygger ofta på känslor och mindre ofta på fakta (vad nu det är värt).
Förr i tiden kunde följande ge upphov till publikt skammande: stöld, singelkvinnors graviditet, mord. Idag hanteras personer som stulit med medkänsla (jobbig barndom, klasskillnader, ADHD etc. gör att vi bör ta hänsyn till förmodade bakomliggande problem och hjälpa och stötta till bot och bättring), stjärnfamilj har högre status än kärnfamilj och folk höjer knappt på ögonbrynen över de dagliga mord som sker i Sverige. Den skam som förut var knuten till att hejda det som rubbade samhällets struktur anses idag vara gammal och mögig.
Människan kan inte bara slänga skam och skuldkänslor överbord. Dessa känslor anses ligga i vårt DNA från den tid då vi levde i små grupper och behövde varandra för att överleva. (Jämför med socialismens tankar som bygger på att man befriar individen från familjen.) Idag behöver vi ju fortfarande överleva och någonstans handlar det idag om att få vara med i den jättestora Värdegrundsfamiljen. Annars får vi nämligen inte vara med och leka. Idag skammas vi exempelvis om vi: flyger, köper nya prylar/kläder, har fel politiska åsikter, har en gudstro, vill uppfostra barn på ett alternativs sätt, inte sopsorterar, väljer att inte vaccineras av ett nytt icke förut testat vaccin eller vad det nu kan vara. Drev uppkommer snabbare än någon hinner blinka och oftast utan att de som hakar på gjort någon analys av hur ”dagens hashtag” uppkommit. De som inte sällar sig till dessa hashtags (åsikter) kan anses vara onda, eller åtminstone känslokalla, detta trots att många drev byggt på felaktiga grunder eller skapats av extremister för att göra sin röst hörd.
Jag önskar att alla som har rätt att lägga en röst skulle lära sig hur ett totalitärt samhälle fungerar. Wikipedia: ”Totalitarism är ett politiskt system i vilket en stat endast tillåter ett maktägande parti och att detta parti ser sig självt som staten. Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutande genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området.” Friheten behöver försvaras och ju fler vi är som lägger oss platt när andras känslomässiga åsikter presenteras som fakta, desto närmare hamnar vi totalitarismens stup.
Trendenser-Frida har jobbat hårt på att ställa om sin verksamhet från ”köp, köp” till att handla om hur vi kan tänka för att inte konsumera i onödan och ändå skapa vackra och funktionella hem. Jag störs så av kommentarer liknande denna, där personen ifråga låter Frida veta att hon och alla andra som ens kan tänka sig att köpa en enda nytillverkad kökspryl är dumma i huvudet. Känslor. Och naturligtvis är personen som kommenterar lite godare och lite mer upplyst. ”Någon annan” behöver offras om man själv ska ligga på topp. Jag tänker på rektor Johan Johansson, på rektor Hamid, på Benny Fredriksson, på Sara Kristoffersson och på många, många andra som förlorat jobb, levebröd, ansiktet och livet i drev som borde ha stoppats i sin linda. Alla borde ges utrymme för att göra fel och rätta till dessa fel, att få rätt straff eller upprättelse, något som i de flesta fall betyder att man behöver mer på fötterna innan man uttalar sig om ett misstag som någon annan tycks ha gjort. Vi behöver också bli bättre på att konsekvensanalysera situationer. Vad händer om vi xxx? Vad händer om jag väljer att xxx? Vad behöver vi göra nu när vi står med skiten efter ett viktigt beslut som fattades på fel grunder? Ja du, så här kan det bli när mitt huvud snurrar igång. Jag började i ett hörn och slutade i ett annat. Den röda tråden fastnade någonstans på vägen, men det får vara så. Min uppmaning är i alla fall till oss alla att tänka efter innan vi tar viktiga beslut, oavsett om det gäller att göra sin röst hörd på någon annans bekostnad eller att rösta på ett parti. Känslor kan vara väldigt överväldigande, men ibland behöver vi sätta känslorna åt sidan och göra en konsekvensanalys innan vi fattar ett beslut.
Kanske vill du läsa det här innan du fortsätter. Idag tycker jag nämligen om något. I onsdags hade jag en fantastisk dag och sedan en rutten eftermiddag. Det ruttna bestod i artiklar, radio, kommentarer och diverse annat som liksom översköljde mig och som jag uppenbarligen lät mig påverkas av. #allaäridioter är ingen bra känsla och även om den återkommer med jämna mellanrum tillåter jag mig inte att stanna för länge där. Varken alla eller hälften av mina medmänniskor är genomgående idioter. Faktum är att vi alla ibland kan klassas som sådana, men det ingår liksom i att vara människa. Hur som helst var det någons länk till denna artikel som tillsammans med en hel del annat tjafs fick mig på dåligt humör.
Jo, men visst är jag en tråkmåns. Jag bor inte på Södermalm och jag har inte en massa pengar, men jag hade nog ändå kvalat in som en av Mats Jonssons tråkmånsar om någon behagade att analysera mig och mina val. Fast mest får jag nog säga att jag ser det som ganska o-troligt att jag skulle flytta till Södermalm, åtminstone de närmaste tio åren, och därmed hade jag kunnat lägga ner tyckandet om detta ämne. Det är bara det att jag inte riktigt har kunnat släppa den. Jag har upptäckt att den här typen av generaliseringar gör mig på dåligt humör, oavsett om det är jag själv eller andra som gör dem. Samhällen ändrar sig med tiden, både till det bättre och till det sämre. Konservativa personer tycker mer ofta att det var bättre förr (hej torrdass och fattighus), progressiva tycker att gammalt, mossigt och tråkigt inte hör hemma i deras inkännande värld där allt och alla ska accepteras utom möjligtvis pedofili och vita, tråkiga heteromänniskor som känner sig ängsliga för sådant som känns främmande.
Hade jag fått leva i en drömvärld, hur hade den då sett ut? Tja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag tycker nog att mycket är tillräckligt bra, det hör samman med min tråkiga personlighet. Jag gillade att jobba i kommunal skola. Jag ser att de flesta gör sitt bästa och kämpar på. Det finns något gott att gilla hos snart sagt alla personer här på jorden. (Det där med att vi skulle vara översvämmade av psykopater är ju bara skitsnack, däremot kanske de som finns lämnar äckliga avtryck på alla människor de möter och därmed tar större plats än alla andra.)
Södermalm är rätt mysigt, eller vad vet jag. Jag strosade rätt ofta där mellan 2006 och 2012, mycket har säkert hänt sedan dess. Putin och co. oroar och skrämmer, men det gör också alla ruttna ägg som anses vara goda i samhället. Maken stör sig på allt det stora (riksbanker, EU, rikisar som är farliga då de anser sig veta bättre än andra och använder sina pengar för att styra ”de där stackarna som inte vet bättre”, FN, politiker i allmänhet, strebers i synnerhet). Jag orkar liksom inte engagera mig, att vara arg på allt och alla hela tiden får mig att bli en sämre version av mig själv. Jag sätter mina fröer, skriver mina hälsningar, sjunger för kung och fosterland och älskar nära och kära så det liksom gör lite ont. Men ibland blir jag också arg, så jag tänker att det är bättre att få det ut ur systemet än att låta det gå och mala. Och så är det med det.
Jag vaknade till två meddelanden från USA, ett jättelångt Facebookinlägg från en rysk-finsk medborgare och en mycket levande dröm. ”Livet är orättvist” klingade starkt och klart i mitt huvud och från drömmen levde fortfarande denna filmsekvens: på flaket till en stor lastbil stod Putin och Bill Gates och ropade slagord tillsammans. Mycket obehagligt. Klarare än någonsin står det klart för mig hur lätt det är att hitta förklaringar på att det är de andra som är lite dummare, utsatta för propaganda, mindre upplysta, idioter eller vad det nu är vare sig man försöker se med blida ögon på en situation eller om man är arg och förskräckt över densamma. Det spelar egentligen ingen roll har jag landat i. Vi är alla marinerade i någon ideologi, något tyckeri, någon typ av världsbild, någon typ av propaganda… Ja, eller flera. Ingen av oss skrider fram över jordens yta perfekt och neutralt upplyst. Vi kämpar på bäst vi kan, åtminstone de flesta av oss.
Just nu svävar coronaviruset som en gammal mardröm i historien för oss svenskar och när jag ser amerikaner och tyskar med munskydd på foton känns det främmande och märkligt. Vi har en ny fiende. Kriget i Ukraina fyller mig och de flesta jag känner eller hör från med sorg, förakt, olust och/eller en stark längtan att hjälpa till. Det är för nära, får gamla ”kalla kriget”-rädslor att vakna. Vi skänker pengar, mensskydd, sovsäckar, erbjuder plats till flyktingar, köper jodtabletter, förfasas i sociala medier, försöker prata med våra barn som inte ens kan hålla sams med sina syskon som de älskar om konflikthantering, demonstrerar, får ångest, bygger kojor i skogen… Allt detta och mycket mer. För så funkar vi människor. Livet är nämligen orättvist. Det bjuder på käftsmällar och fruktansvärda utmaningar tillsammans med allt det vackra. Somligt är lätt att förstå, annat får vi ”lägga i en låda och ta fram en annan dag” som mamma brukade säga om sådant hon inte kunde få ihop. Jag önskar att jag hade kunnat lägga Ukrainakriget i den lådan.
Hur tänker UnderbaraClaras läsare om hälsa, vad som ska räknas till hälsa och inte, hur de reagerar på triggers och vilket ansvar Clara har för andras ohälsa? Ja, det får man en viss insyn i om man läser Claras inlägg om ”Små, små hälsoförändringar”. Jag vet inte om jag någonsin sett ett så explosivt kommentarsfält. Med tanke på vad jag funderat på själv den senaste tiden, hur föräldrar curlar barn och samhället curlar sina medborgare, vad jag läser för tillfället och vad en klient specifikt jobbar med tänker jag att kommentarsfältet är värt att ta in i någon forskningsrapport. Det hade varit så intressant att gräva djupare i många av kommentatorernas tankar.
UnderbaraClaras är en blogg som jag ofta läser, eller skummar igenom. Jag bryr mig inte särdeles om modeinläggen, har inte samma politiska uppfattning som Clara, är mycket äldre, har inte småbarn osv osv, men jag gillar ändå bloggen som helhet. Jag landar som du kanske vet då och då i tanken att en öde ö hade varit för mig. Igår fick jag den känslan igen. Tur att jag hade min brorsdotter hemma och sedan hela hennes familj, för det påminde mig om att livet blir bättre om man är tillsammans. I tillsammans ingår att vi bollar idéer, åsikter, upplevelser, angreppsvinklar och funderingar runt skyldigheter och rättigheter.
”Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien.” Om vi inte ser vådan i att leva i ett samhälle där en person, en rörelse eller ett parti dikterar hur vi måste, inte ens bör, tänka och agera i olika situationer, då känns det lite kört. Om ”fakta” ska trumfas av ”känslor” blir livet ett minerat fält där varje situation, ord och person ska vägas och dömas, om och om och om igen. Vokabulär är kung och det gäller att använda rätt ord, och skriva vissa ord med stor bokstav, för att visa att man står på rätt sida. Det gäller även att solidariskt ställa sig bakom varje person som råkat illa ut på något vis, nej, bakom varje RÄTT person som råkat illa ut. Huruvida någon är rätt eller fel beror lite på tid och rum.
Som en person som känner mycket har jag fått öva på att inte ta åt mig om någon talat illa om någon eller något som betyder mycket för mig. Jag har fått lära mig att ta ansvar för mina känslor medan andra personer får ta ansvar för sina. Jag har insett att i mötet mellan olika åsikter växer förståelse för hur mänskligheten fungerar och att bara umgås med likasinnade gör en inskränkt och begränsad. Jag har lärt mig att se saker ur andras perspektiv, något som ibland gör att jag förändrar mina egna åsikter medan jag ibland blir ännu mer fast i min övertygelse. Jag har förstått att det svartvita sätt vi ser på världen i ungdomen behövs för att vi ska kunna grunda en fast bas att stå på, men att när samhället styrs av denna typ av ungdomlig övertygelse finns inte utrymme och förståelse som kommer med ålder och livserfarenhet. (Det är lätt att kalla någon mossig bara för att hen inte är med på åsiktståget gällande vad-det-nu-är-som-gäller-idag.)
Jag är starkt emot det sätt undervisning bedrivs på idag, där småbarn ska ”forska” fram allt då utantillinlärning numera anses vara något dåligt. Jag önskar jag själv hade ännu mer på fötterna gällande olika filosofier, politiska riktningar, religiösa samfund och livsåskådningar. Först då man kan något riktigt bra finns det utrymme att växa vidare. Ju mer man förstår mänskligheten som helhet, desto bättre blir man på problemsökning och analys av olika situationer. Att ta beslut på känsla är mitt naturliga utgångsläge och jag är oändligt tacksam för att min analytiske man har lärt mig att se förbi känslorna för att se konsekvenserna som kommer av olika beslut. Min analys av läget är att mycket av det vi ska förhålla oss till i samhället bygger på individers känslor. Jag menar absolut inte att vi inte ska ta hänsyn till varandra, men var hamnar vi om känslor tillåts stå över konsekvensanalys?
Jag kommenterar inte ofta i just Claras blogg, men det gjorde jag den här gången. Jag vill avsluta med den kommentaren och rekommenderar dig att läsa både inlägg och hela kommentarsfältet (det kommer att ta en stund) om du inte lider av anorexi eller andra ätstörningar då inlägget tydligen triggar vissa individer starkt.
Hej Clara! Tack för ett intressant inlägg. Jag måste även tacka alla kommentatorerna för mycket intressanta och relevanta kommentarer. Jag har SÅ många tankar om detta, men nöjer mig delvis med att tipsa om Anders Rosengrens forskning på Sahlgrenska. Det övergripande temat är hälsa, projektet heter Livsstilsverktyget och boken som Rosengren skrivit i anslutning till resultaten av forskningen heter Hela livet. Jag rekommenderar varmt alla att söka upp Livsstilsverktyget och få tillgång till oerhört intressanta texter och samtal med personer som på olika vis har anknytning till hälsa och även att läsa eller lyssna på boken.
Med ätstörningar i mitt eget bagage och att jag numera är terapeut vill jag även ta upp resiliens, eller motståndskraft, som något som kan vara något att satsa på. Att bygga upp mental motståndskraft ger en bättre förmåga att hantera personer som man anser vara idioter, förflugna kommentarer, texter som triggar, sådant som upplevs som kränkningar osv, men även kraft att hantera ännu större trauman. Då man utgår från sig själv (och det gör vi ju alla) jämför man oftast även alla andra mot sig själv som normalitet. Detta gör att man utan förmåga att ställa en situation/åsikt/kommentar på en objektiv plats riskerar att ständigt se andras olikheter och olika sätt att tänka som angrepp mot sig själv eller andra. Äkta triggers behöver behandlas förslagsvis professionellt för att släppa greppet om en.
Har inte någon riktigt bra text om resiliens/motståndskraft (på svenska glömde jag skriva här), men gillar denna: https://www.apa.org/topics/resilience/
