Allt växer och idag kände jag hur jag saknar Far så det värker. Det är svårt, det här med sorg… Att vilja vara med någon fast man vet att det inte går är jobbigt både mentalt och fysiskt. Usch, livet! Ibland känns du övermäktigt.
Foto: Min syster T
Idag har brorsan och maken börjat bygga en takkupa. Det har sågats och spikats och mätts och passats och flyttats och burits och klättrats. Så spännande! Helt plötsligt får det plats med ett litet badrum uppe också samt en liten ”sovhytt”. Det är verkligen roligt att se hur fort det kan gå när det finns en plan, rätt material, rätt verktyg och någon som faktiskt kan göra jobbet. Huset är tänkt att bli 110 m² när allt är klart, men vi rör oss fortfarande på de 60 m² nedervåningen bjuder på.
De förrförra ägarna brukade ha sin kaffehörna här. Eftersom verandan inte är klar än är det ingen större mening med att lägga ner jättemycket arbete på onödiga moment. Att ha en fikaplats som är täckt av krossat fönsterglas och annat skräp kändes dock inte så attraktivt, så vi röjde bort det värsta. Nu har vi åtminstone en plats att sitta på i trädgården!
Utanför dörren har det stått en väldigt ful stol hela vintern. Dess uppgift har varit att skydda folk från att snubbla över järnstolparna som sticker upp efter att förstukvisten temporärt sågats bort. Den här stora ”kastrullen” stod i trädgården och har nu fått en ny uppgift att fylla. Lite påskfägring och snubbelskydd i ett helt enkelt! Att välja vad som ska planteras i krukor utomhus är ett pyssel. Perenna, ettåringar, tvåveckors eller vad? (Jag talar naturligtvis om växter av olika slag.) Jag gillar att ha lite olika höjd på blomsterarrangemang. Vi får väl se om de här stackars plantorna tar sig efter en lite omild hantering från mitt håll. Jag vet inte riktigt vad som hände, men av någon anledning mosade jag till flera av penséerna. Det ger sig nog.
Om du kom till en härlig plats vid Östersjön för att insupa vårluft tillsammans med barn och åldringar och möttes av ett gäng svartklädda karlar med bister uppsyn som höll på att spruta tändvätska på upp- och nedvända kors samt poserade framför dessa med en lie med en getskalle på – skulle du då vända och gå till ett ställe lite längre bort? Det gjorde vi. Undrar just vilket black metal-band som höll på att plåta sitt nästa skivomslag? (Hoppas att tändvätskan hjälpte i den hårda vinden, hör ni!)
En ask Paradis verkade avleda barnen från de läderklädda skrikmusikerna, eller så märkte de aldrig något. Vi hade det så mysigt och till och med mamma orkade gå tre kilometer… Jag är imponerad varje gång vi lyckas få in fler än oss själva i vårt hus, men det är verkligen större än jag tror! I går var vi arton stycken och jag tyckte inte direkt att jag stördes av extrem trängsel. Alla hade en egen sittplats och mer kan väl inte krävas?
Idag fyller min syster i Skottland år (ja, det finns tre midsommarbarn i vår familj), så för att avleda dig från de läskiga killarna här ovan får du lyssna på den sång som jag starkast förknippar med min kära födelsedagssyster. (Lyssna gärna på hela Maritza Horns album Jämmer och Elände. Oslagbart i sin genre!)
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye, 1935
I förrgår var damligan här för en eftermiddag med våfflor och prat. Jag tror vi har bestämt att vi har ett roterande schema, ungefär som syjunta men utan något att pyssla med. Iittalavasen har nu ett nytt fång tulpaner som förgyller köket. Jag älskar verkligen tulpaner. Vi visste att Far hade satt en massa tulpanlökar här ute i trädgården någonstans, men ingen visste var. Nu har de börjat sticka upp i raka rader i trädgårdslandet. Alltså, Far… Han älskade att pyssla i trädgårdslandet, men allt skulle alltid stå i raka rader. Själv drömmer jag om böljande rabatter med blomster som kompletterar varandra i höjd, färg och fason, men jag skulle aldrig drömma om att annat än njuta av dessa tulpaner. Idag ska vi köpa dundermedel som skrämmer iväg rådjuren, så får vi väl se hur det går.
I går fortsatte festligeheterna då maken fyllde år. 47 år på jorden, säker med orden, struntar i alla borden – där har du en fin sammanfattning av min man, hehe. För första gången någonsin hade vi inga barn hemma. Yngsta dottern sov över hos syskonen i stan, så de fick vara med på länk via FaceTime. Vi firar till helgen istället, men jag fick i alla fall till en frukostbricka med födelsedagsduken. Flaggan och bakelsen som alltid ska finnas med har jag väl lagt ”på ett bra ställe” och där ligger de kvar. Efter födelsedagsfrukosten fortsatte födelsedagsbarnet beta av ”att göra”-listan. Jag blev gladast över att plafonden numera sitter 15 cm närmare taket. Snyggare proportioner, bättre ljus i rummet, precis som jag hade räknat ut!
Nu ska vi iväg och festa vidare. Idag är det Fars kompis som bjuder på vegetarisk festmat uppe i Kolshult. G är över 90 år och har varit vegetarian i nästan hela sitt vuxna liv. Han hävdar att det är det som gett honom den fenomenala hälsa han kan stoltsera med. Jag har läst så mycket om olika kost att jag länge varit helt förvirrad. Ett vet jag dock. Jag äter inte som jag borde och jag vet att jag mår riktigt bra först om jag inte äter någon vetemjölsmat alls. En vacker dag kanske jag tar tag i det. Igen. Fram tills dess ska jag lyssna på Lise och Gertruds Birkastan och drömma mig bort till min helglägenhet i Vasastan. Jag har hört att om man uppfyller sitt sinne med något så blir det till slut sanning. (Kanske var det inte riktigt så, men…)
Antingen fick listan jag lade ut för några dagar sedan dig att fundera, eller så fick den det inte. Hur som helst var det min snart färdigexaminerade psykologsyrra som tipsade om listan som hon stötte på i samband med sitt examensarbete om utbrändhet. En annan syster översatte listan och använde den till en familjeaktivitet med sina tonåringar där de diskuterade vad man behöver för att vara lycklig. Vill du göra som hennes familj och hitta de tio viktigaste punkterna för just dig? Varsågod och tack K och M för tips och översättning!
LYCKA
Gradera de tio viktigaste punkterna för dina behov. (1-10)
Har du det du behöver?
Vad kan du göra för att åtgärda eventuella glapp?
… Transportmedel (cykel, bil)
… Jag känner att jag är framgångsrik
… Nog tid för sömn
… En bra relation
… Kläder så att jag klarar mig
… Jag känner mig behövd
… Stabil familj
… Fritid
… Jag är stolt över mig själv
… Jag känner mig nära en eller flera i familjen
… Tid för jobb/läxor
… Jag känner att jag uppnår mina mål
… God relation med mina barn/föräldrar
… Tid med de jag älskar
… Hopp
… De redskap jag behöver för att sköta skola/jobb
… Mina barn/föräldrar är friska
… Jag har ork
… Jag har de “prylar” jag behöver
… Jag känner att min framgång i livet beror på mig själv
… Rutiner som utmanar mig på ett positivt sätt
… Personlig hälsa
… Boende som passer mina behov
… Optimism
… Status i skolan/på jobbet
… Bra mat
… Större hem än jag behöver
… Humor
… Stabil anställning
… Om jag har en partner: en stabil relation
… De möbler jag behöver
… En känsla av kontroll över livet
… Ledarroll
… Jag kan kommunicea
… Jag kan ge mina barn/föräldrar vad de behöver
… Jag känner frid i livet
… Jag får uppskattning för det jag gör
… Jag har förmåga att organisera upp de uppgifter jag får
… Jag kan ge mina barn “det lilla extra”
… Jag brinner för något
… Jag har minst en nära vän
… Självdisciplin
… Pengar för “det lilla extra”
… Jag får förståelse från min chef/mina anställda/mina lärare
… Jag har sparade tillgångar
… Motivation till att få saker gjorda
… Min partner är frisk
… Mina klasskompisar/medarbetare stöttar mig
… En vettig inkomst
… En känsla av att jag vet vem jag är
… Jag utvecklas inom mitt jobb eller i min skolgång
… Känsla av oberoende
… Vänskap
… Jag har ett långsiktigt sparande
… Jag vet vart jag är på väg i livet
… Jag får tillgivenhet från andra
… Finansiell stabilitet
… Jag känner att livet är meningsfullt
… Jag känner mig nöjd med mig själv
… Jag har människor som jag kan lära mig från
… Pengar till transport
… Jag har människor som hjälper mig på jobbet/ i skolan
… Jag har en försäkring
… Jag engagerar mig i en församling/kyrka
… Jag känner ekonomisk trygghet inför min pension
… Jag får hjälp hemma med de uppgifter som ska göras
… Jag har lojala vänner
… Jag har nog med pengar för att utveckla mig själv (utbildning, starta eget)
… Hjälp med barnpassning
… Jag tillhör en eller flera organisationer med folk med liknande intressen
… Familj/nära vänner är friska
… Jag kan få ekonomisk hjälp om jag behöver det
Enligt en amerikansk studie från 2011 blir allt bara bättre i livet upp till en månadsinkomst på cirka 40 000 kronor, sedan blev man inte gladare eller mindre stressad även om den allmänna tillfredställelsen fortsatte att öka ytterligare en bit upp i lön.
Annan forskning visar att det som gör människor nöjda eller missnöjda med sin situation när det gäller lön och standard är hur vi står oss i jämförelse med människorna runt omkring. Om alla i ens omgivning har det bättre ställt blir man lättare missnöjd än om man själv och ens omgivning ligger på samma materiella nivå.
Ibland bara försvinner dagarna av olika anledningar. Jag tillbringade de sista dagarna på den här veckan i sjuksängen. Vad finns det att göra när kroppen åker på en smocka? Ingenting. Det är bara att lyssna och försöka bli frisk igen.
Nog om det. Det finns så många som har det mycket värre än jag! Kanske lärde jag mig att landa i nuet och våga släppa taget lite. Inte vet jag…
Något som jag däremot har full koll på är att kroppkakor är en av mina favoriträtter. Jag blev så otroligt glad och tacksam över att få komma hem till V och bara lassa över en hel gryta nygjorda kroppisar som V hade gjort till oss. Det var som att jag vann högsta vinsten på lotto utan att ens behöva köpa någon lott. Härligt!
På måndagar går yngsta dottern på acroyoga. Jag upphör aldrig att förvånas över hur otroligt viga och våghalsiga acrogänget är. Jag har bjudits in att testa, men jag är så feg.
Sjukdom satte käppar i hjulet på våra morgonutflykter. I morse tänkte vi gå en runda med hela familjen då ”de stora” är hemma över helgen. Vi vaknade dock till grå himmel och ett ymnigt snöfall, så absolut noll intresse fanns att fullfölja idén som lät så trevlig i går kväll. Det är väl bara att ta nya tag. Långpromenader är nämligen själavård på hög nivå.
Yngsta dottern hade bjudit in farmor och farfar på middag, så efter att ha varit iväg på Hjälpis trevliga 175-årsfirande var det bara att sätta mig till dukat bord igen. Efter pajbuffé blev det dumplings, väldigt god tryffelkladdkaka och en massa snack som hade kunnat passa hemma hos vilken språkpolis som helst. Sonens nyvunna intresse för tyska gjorde att vi alla mer eller mindre fick rota i våra språkliga irrgångar. Jättekul! Det är lätt att snöa in på låneord, grammatiska regler och undantag samt konstiga uttryck på olika språk. Dessutom är jag nu väldigt sugen på ännu en Tysklandssemester…
Den senaste tiden har det blivit en del listor skrivna och avbockade. Jag är inte så duktig på listor som mamma och några av mina syskon. Jo, jag är bra på att skriva dem, men att genomföra dem är inte min styrka. Just nu handlar mycket om att fixa i hemmet och den blivande trädgården, för att inte tala om grönsakslandet. Till det funkar iPhonens påminnelseapp bra. Man kan vara flera stycken uppkopplade på samma lista och det har visat sig vara väldigt praktiskt.
Innan Far blev jättedålig någon gång innan jul hann han flytta nästan allt välbrunnet hästgödsel som låg i en gigantisk hög utanför ladan ut till landet som han hade klämt in på ett inte helt självklart ställe. Jag var lite tveksam till placeringen redan i somras, men Far var aldrig särskilt mån om att lyssna på ovettiga resonemang. (Att jag tyckte placeringen var märklig av estetiska skäl gilldes liksom inte.) Nu håller maken och jag på att filura ut var det ska ligga istället och av vilken anledning. Det kanske visar sig stt placeringen faktiskt är helt rätt!
Under tiden som vi försiktigt känner oss för gällande trädgårdslandet är vi bättre på att genomföra inomhusgrejerna. Idag har maken satt upp konsolsystemet i tvättrummet och jag har grundmålat hyllplanen som han sågat till av MDF. Jag köpte krokar till upphängningen av strykbrädan och K skruvade upp dem. En grej i taget så har vi snart allt klart.
