monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

2 november 2026.

2 november, 2026 5 kommentarer

Jag hör kvinnan som har suttit med sin resväska på bänken vid busshållplatsen fråga busschauffören: ”Åker du till Trummenäs?” ”Nej, du får byta till buss 123 vid Sturkövägen.” Vänta lite nu, tänker jag, hur kan han säga så? Tar hon denna buss får hon sitta vid Sturkövägen och vänta hela natten, för det går inga fler bussar ut till öarna förrän imorgon bitti. Jag skyndar fram till damen och säger åt henne att hon kan få lifta med maken som kommer och hämtar mig med bil och hon tar tacksamt emot erbjudandet. Vi sitter där i bussen och småpratar. Jag hör en distinkt dialekt och frågar henne när hon flyttade till platsen hon bor på. Det leder till ett fint samtal om livet, prioriteringar, familj och vad som fyller livet med mening. Damen får åka med i bilen som har en man i morgonrock till chaufför och är full av flyttkartonger från en väns flytt som jag ska köra till Pingstis. Hon säger tack, ger mig en stor kram och en puss på kinden och säger ”jag kommer och lyssnar på din kör någon dag”. Våra vägar skiljs. Kanske träffar vi på varandra igen, kanske inte. Det spelar ingen roll.

Tidigare på kvällen hade jag sjungit med kören på minneskonserten som går av stapeln varje alla helgons dag sedan ett gäng år tillbaka. Kyrkan var full av korister, musiker, publik och levande ljus och tillsammans fick vi en innerlig timme med sorgen och hoppet som tema. I sorgen känner vi oss ofta ensamma, men vi kan hämta kraft hos varandra.

Vårt samhälle är uppbyggt för att vara individualistiskt, men jag tror inte vi är skapade för ensamhet. Vi behöver varandra. Det är en av vår tids största lögner att vi klarar oss bäst själva, att vi bör klara oss själva. Kanske blir min mission under resten av livet att få folk att inse detta. Jag är tacksam för stora och små nätverk som ger mig chans att hjälpa andra och där jag alltid känner mig buren.

Trettio Tacksamma Dagar

1 november 2026.

1 november, 2026 5 kommentarer

Idag drar mitt projekt Trettio tacksamma dagar igång på Facebook. Jag kommer att lägga upp dessa texter här i bloggen också, även om det kanske blir något annat också. Så ”sorry, not sorry” för att jag översvämmar denna plats med tacksamhet under några veckor! Jag börjar med årets introduktionstext om du inte vet vad det är jag ägnar mina novembermorgnar åt. (Jag förstår att tacksamhet inte är allas favorit, så checkar du ut härifrån i en månad tar jag inte illa upp. Vill bara att du ska veta att det ”vanliga” bloggandet tar vid i december igen.)

För femton år sedan just idag hakade jag på ett projekt som skulle visa sig leda till en kär och återkommande tradition för mig. Jag bodde i USA, läste om bloggprojektet 21 Days of Gratitude och bestämde mig för att haka på. Jag var inte alls främmande tanken på att tacksamhet är något som kan göra livet bättre, men jag vill påstå att jag inte hade förstått precis hur hjälpsam, läkande och kraftfull den kan vara. I USA firas Thanksgiving den fjärde torsdagen i november och tanken var att man skulle jobba sig igenom dagarna fram till tacksägelsedagen den 22/11 2012, därav antalet dagar. Så småningom lät jag hela november bli en månad präglad av tacksamhet.

Jag har fått frågan om det inte är jobbigt att ”komma på” saker att vara tacksam för under trettio dagar på raken, men kan ärligen säga att det inte är det. Det hjärtat är fullt av hamnar i mina texter. Ibland handlar de om något i andras ögon oviktigt, ibland om något existentiellt och livsviktigt. Min morgonmeditation handlar alltid om sådant som kommer till mig i stunden och handlar ofta om sådant jag upplevt dagen innan eller en förflugen tanke från mitt spretiga hjärnkontor. I denna grupp bjuder jag in dig att vara tacksam på ditt sätt under november. Gör det när du vill och hinner. Skriv gärna ner dina tankar i en vacker bok eller i ett dokument på datorn. Släpp prestationskraven och börja i det lilla om du inte har gjort detta förut. Känn på hur det hade varit att leva utan vatten i kranen och börja där, med tacksamhet för tillgången till vatten. Dela med dig av din tacksamhet om du vill, eller inte. Du är iallafall varmt välkommen!

Att inse att jag gör detta för femtonde året på raken gör mig ödmjuk. Då var jag tonårsmamma, nu är jag mormor. Då bodde jag i USA, nu på min sommarö i Karlskronas skärgård. Då var jag rent allmänt ganska ledsen, nu är förnöjsamhet min livskamrat. Då hade jag precis börjat läka efter ett helt liv av ätstörningar, nu har hjärnan tillhört mig så länge att jag knappt minns hur det var när så många tankar handlade om otillräcklighet. Samtidigt är det mycket som är lika. Jag älskar fortfarande att hänga eller prata med familj och vänner, älskar musik och att läsa, njuter av promenader, hjälper gärna andra, är glad då jag får stöka i köket och går igång på forskningsrapporter och andras tankar om livets komplexitet. Jag hade aldrig ens kunnat drömma ihop många av de bitar som utgör mitt livspussel så här långt.

En människas liv kan vara kort eller långt. I början av veckan var jag med mina brorsbarn och lade en krans på mammas grav. Jag passade också på att visa dem var deras släktingar ligger begravda. ”Är vi släkt med alla här, eller?”, frågade min brorson. Det är vi nu inte, men nog finns en hel del av deras rötter där. Jag tänker på hur deras liv såg ut och undrar vilken utveckling de gick igenom innan deras livsgärning var över. Mammas moster som levde ett minst sagt utmanande liv innan hon över hundra år gammal lades i samma grav där hennes stora kärlek en gång hade begravits åttio år tidigare. Min morfar som föddes och växte upp i Umeå, men levde nästan hela sitt vuxna liv i Karlskrona. Saknade han vintrarna och alla sina släktingar (det sas att varje gång man slog i en knut steg en Forsman ut) på den plats där hans familj hade bott i sex generationer? Och Swan-Olof Swanson, mormors fars storebror, han som liksom jag åkte till USA men sedan kom tillbaka. Vad var det som gjorde att han och hans fru bestämde sig för att sluta sina dagar i Sverige fast hans dotter hade bildat familj i USA?

Livet alltså, vilken skola! Idag är jag tacksam för möjligheten att utvecklas, men även återupptäcka sig själv. Jag är tacksam för att jag är jag, trots alla fel och brister. Och jag är tacksam för mina förfäder och förmödrar som kämpade på så att jag kan vara här idag.

Kreativitet

Jag kollar ljuskänsligheten.

31 oktober, 2026 5 kommentarer

Nu har jag haft min nya telefon i ungefär en månad. Jag har fortfarande inte riktigt kommit igång med fotograferandet, men har ändå haft möjlighet att testa en del funktioner som är lite kul. När vi nu närmar oss den kanske minst fotovänliga perioden på året då det lätt blir dassigt utan eller för hårda kontraster med en blixt. Här kommer ett gäng foton som jag tagit utan och där jag ser att upplösningen är mycket bättre än den hade varit med min iPhone 11. Fortfarande är detta ingen riktig kamera och allt det där, men jag är iallafall nöjd med att jag bytte till den här modellen. (Maken tog över min telefon och tycker att han gjort ett riktigt bra byte jämfört med sin jättejättegamla modell. I jämförelsemomentet ligger det väldigt mycket som är intressant att fundera över.) Vi börjar med en rejäl utmaning och plockar bort i princip allt ljus. Jag hade gärna fått med formen på månen, men det fixar inte kameran. Det är väl nästa snäpp uppåt. Å andra sidan hade inte min gamla Canon klarat detta heller. Jag är ändå mer än nöjd med att det överhuvud taget gick att fånga den här bilden och att den blev med sanningen överensstämmande. Min gamla telefon hade gett en brunaktig nyans till fotot och ljusat upp det betydligt. Om det ens hade gått att fota alls…

Här är en helt vanlig dokumenterande bild från i onsdags då vi hade lite räkskiva här hemma (det fanns inga kräftor att tillgå). Helt klart bättre kvalitet än vad jag är van vid, men skillnaden märks framför allt om man förstorar bilden.

Här kan jag konstatera att färgåtergivelsen är toppen och med sanningen överensstämmande även om det inte fanns särskilt starkt ljus att luta sig på. Jag kan till och med ana att kräftan är orange.

Det mjuka morgonljuset i köket då? Det har jag alltid gillat och varit nöjd med bilderna. Här har definitivt jobbet med skärpedjupet förbättrats jämfört med hur den gamla kameran funkade, men även färgåtergivningen har blivit betydligt bättre.

Morgonljuset kl 7 i köket, men utan att ta hjälp av solen då? Jodå, även det funkar! Upplösningen är mer än okej och här är det åter färgåtergivelsen som förbättrats betydligt jämfört hur det var med den gamla telefonkameran.

Bilder liknande denna har jag tagit förut. Vid jämförelse ser jag att det är när jag förstorar de stora skillnaderna syns. Den här versionen är betydligt mindre pixlig. Stjärnorna fick den gamla telefonen också med och jag hade fortfarande behövt en trefot eftersom jag är usel på att hålla telefonen exakt stilla i tre sekunder.

Detaljrikedom vid stora ljuskontraster trots ljussvagheten? Nja, det funkar väl sådär, men här hade jag inte förutsagt något annat heller. Som sagt, jag kan inte förvänta mig att telefonkameran ska vara bättre än en riktig kamera. Var det värt att punga ut så mycket pengar för en alldeles ny telefon(kamera)? Det vet jag inte, men jag är iallafall nöjd med beslutet och vill bli bättre på att testa alla funktioner på djupet. Just nu är fokuset att återigen plocka fram telefonen och fota alls.

Musik

Att påminnas om tidens gång.

30 oktober, 2026 12 kommentarer

Haha, vem är jag att skriva en sådan rubrik på ett inlägg?! Jag påminner alltid och hela tiden mig själv och andra om tidens gång (inte minst här i bloggen). Jag är tacksam för den. Jag gillar att göra nostalgiska återblickar och även om jag inte är någon drömmare precis så vill jag se mig själv ”bli 110 och följa Pelle tills han blir vuxen” (min mammas kusins ord från telefonsamtalet häromdagen). Det är förståeligt att ålderdomen inte ses med blida ögon. Det verkar vara tufft att bli gammal av olika anledningar. Kroppen blir mindre och mindre förlåtande och medgörlig. Man blir ofta marginaliserad. Även personer som varit viktiga och betydande i många sammanhang blir till bifigurer då de inte längre har samma ork. Ensamhet verkar vara ett återkommande tema om man har ynnesten att leva länge då andra går bort, en i taget. ”Vem av oss ligger i kistan nästa gång det blir begravning?” Ens kognitiva förmåga mjukas ofta upp i kanterna och det är vanligt att skärpan försvinner i takt med att åren går. Sedan är det allt det andra. Erfarenheten. Visdomen. Att man slutar bry sig om oegentligheter. Insikten om att det mesta ordnar sig till slut.

För en livstid sedan var jag tonåring och älskade att lyssna på Tracks. Jag kan precis återkalla känslan av att hinna trycka på och av inspelningsknappen i precis rätt tid för att slippa Kaj Kindvalls ljuva stämma. Jag blir lite tårögd då jag ser listettorna genom åren där i Wikipediatråden. Det roliga är att många låtar inte var mina favoriter då, men jag kan texterna utantill och älskar att lyssna på dem idag. Jaja, det är inte alltid lätt att förstå hur en människa funkar. Vår yngsta dotter fick namn efter Mauro Scoccos dänga Sarah, fast ändå inte. Varken jag eller min man skulle erkänna det, men jag tror att anledningen till att jag älskar detta namn är att jag hörde det upprepas om och om och om igen under en tid som formade mig på så många olika sätt och vis. Till dom ensamma talade till min existentiella ensamhet. Jag hade stor, underbar familj och fina, fina vänner, men jag kände mig ändå ensam. Det var en känsla som följde mig långt efter att jag hade gift mig och fått barn och jag känner att det är något som varit väldigt hjälpsamt i mitt arbete som samtalsterapeut. Om någon skulle fråga mig ”gillar du Mauro Scocco” skulle jag säga nej, men vem skulle jag lura? Inte mig själv iallafall. Idag har han släppt ett nytt album med det fina namnet Livets rytm. Jag har har inte hunnit lyssna på alla låtar, men det låter Mauro Scocco. Jag tror inte jag tar med mig denna musik, att det är någon låt som blir viktig för mig, men jag tycker att ”Du behöver inte springa mer” är fin.

Musik

Ge mig en dag…

29 oktober, 2026 6 kommentarer

I flera körer jag har varit med i har vi sjungit Ge mig en dag av Olle Adolphson. Jag har alltid undrat varför då ingen av körerna varit baserad i Skåne och texten är så fokuserad på just Österlen. Melodin är tagen från en skotsk folksång och Olle skrev texten till teveprogrammet Skåneland 1965. Nu älskar jag både sången och Österlen, men i morse landade för första gången den sista versen i mig och jag blev alldeles tårögd. (Jag lyssnade inte på sången alltså, utan kom bara att tänka på texten.) Jag övningslyssnar om och om på repertoaren inför årets Minneskonsert (går av stapeln på söndag) och är liksom lite extra skör. Musik och texter som påminner om livets förgänglighet och allt det vackra. Hos mina bloggvänner har jag också läst mycket om döden då jag läst ifatt då en bloggare som många haft kontakt med har gått bort. Kanske var det därför mitt sinne plockade fram detta vackra? Jag vet inte.

Ge mig en dag av vindar och sol
vid stränder ljusa och klara
där tystnaden går i kullarnas gräs.
Vid havet, vid Österlens dalar.

Ge mig en natt då tiden står still
då trast och näktergal talar
då nöd och då lust, då kärlek blir till.
I lundar, i Österlens dalar.

Ge mig den stund, ja, ge mig den tid
då hundra lärkor och svalor
flyger min själ till himmelens frid.
På hedar, vid Österlens dalar.

De senaste dagarna har jag mött mycket smärta i jobb och i bekantskapskretsen, men också mycket kärlek, glädje och sådant som bör firas. Jag har fått trösta, stötta och lyfta. Jag har glatts tillsammans med, jublat och skrattat högt. Jag känner förväntansglädje och förväntansspänning inför sådant som ligger långt borta och i närtid. Jag jobbar för att hantera oro över sådant som jag inte kan styra. Och jag försöker sjunga ”Tack för ett liv i dur och i moll” och mena det.

Om du är intresserad av hur repertoaren ser ut på söndag så har du den här. Och bor du i krokarna så är du varmt välkommen till Fredrikskyrkan på söndag kl. 18.00. Fritt inträde, först till kvarn och allt det där.

Kreativitet

Emil har täljt igen.

28 oktober, 2026 10 kommentarer

Maken behöver ingen snickarboa för att skapa stordåd. Nu gillar han verkligen sitt snickeri, men detta underbara ljus täljde och målade han här inne igår kväll. Vår dotter hade hittat någon inspirationsbild på Pinterest och hennes pappa skapade något ännu finare (tycker jag).

Jag tänker mig att detta ljus får hänga i ett fönster och önskar mindre versioner att hänga i julgranen. Det är så kul att se andras skaparlust trolla fram vackra ting!

Ditten och Datten

Festliga dagar.

27 oktober, 2026 6 kommentarer

På ett sätt älskar jag att min blogg får lov att vara något jag ägnar mig åt då det finns tid, ork och utrymme. Å andra sidan kan jag tycka att det är lite tråkigt för min egen del att jag inte skriver då det händer mycket roligt. Extra intensiva perioder då det hänt väldigt mycket blir ju per automatik exkluderade då.

Vi har haft långhelg med lilla familjen från Danmark på besök, lilla Tittis treårsdag har firats under pompa och ståt, Lilleman har firats med släkten här i krokarna och då det är höstlov är nu mina brorsbarn här på fastershäng med obligatoriskt pyssel och pannkakslunch. Vi har fått hem vaktlar och en hamster som också har höstlov, så vi har nu en hel djurpark på gården. Några förflugna ord i bloggen har lett till att vi kommer att göra en rejäl rockad här hemma, något som vi ser fram emot med både bävan och förtjusning. Jag har börjat fota de tre rum som kommer att påverkas och har börjat fundera på hur sjutton detta ska gå till IRL, men både jag och maken tror att det blir riktigt, riktigt bra då det är klart. Och nu ska vi gå ner och göra mysfrukost, jag och brorsonen. Hoppas att du som läser har en fin dag!

Funderingar

På förekommen anledning…

22 oktober, 2026 16 kommentarer

… påminner jag oss alla om bilder liknande denna. Att ta i beaktande att vi alla funkar olika, tolkar olika, behöver olika, ser på saker olika eller vad det nu är… Själslig frid kommer inte gratis. Den kräver mental gympa. Du kommer aldrig att till fullo att förstå en annan person, men det är viktigt (anser jag) att åtminstone försöka innan du bestämmer att din tolkning av en situation=hela sanningen. Sedan är det dags att bestämma hur mycket du behöver anpassa dig till hur andra ser på saker och ting, om alls, och vad du isåfall är beredd att offra i den processen. (Offer i betydelsen att ge upp något värdefullt.)

Att möta människor i terapi innebär att jag i princip alltid får höra två olika berättelser av samma situation, men ibland hör jag också om samma situation från två olika håll.
”Han är helt ointresserad av att göra något hemma.” ”Hon har skjutit ner mig så många gånger då jag gjort något här hemma att jag har gett upp att ta egna initiativ.”
”Hon vill aldrig ha sex.” ”Jag blir så stressad av att han kanske vill ha sex fast jag inte alls känner för det.”
”Han är helt ointresserad av våra barn.” ”Hon tjatade till sig vårt sista barn fast jag verkligen inte orkade och slutade med p-piller utan att jag visste det. Jag orkar knappt med mig själv längre.”
”Min dotter har blivit så självisk efter att hon började gå i terapi. Det är som att hon har tagit avstånd från mig och sina syskon.” ”Min ursprungsfamilj tror att jag fortfarande tillhör dem fast jag har min man och barn nu. Jag har alltid tagit mycket ansvar, men jag vill och orkar inte längre. Jag vill fokusera på mina egna barn, inte på vuxna människor som tar irrationella beslut och sedan förväntar sig att jag ska lösa de situationer som har uppstått. Att hjälpa till då och då är väl normalt, men nu räknas det med mina insatser utan att någon ens har frågat mig först.”
”De har exkluderat mig ur familjegemenskapen.” ”Han kräver att vi ska acceptera hans krav i alla situationer där han är närvarande. Han är välkommen och vi kan göra vissa anpassningar, men han kan inte kräva att vi ska ställa upp på alla hans krav.”

Ganska många år på nacken och sex år som samtalsterapeut har förändrat hur jag ser på människor. Jag har fortfarande kvar min empati, men jag tar inte emot allt filterlöst längre. Det betyder inte att jag ständigt ifrågasätter alla personer och berättelser jag möter eller träffar på. Jag vet bara att om jag enbart får höra en persons tolkning och de andra inblandade inte får säga sitt så behöver jag tänka en extra runda. Därför gillar jag verkligen idén bakom den här boken som Sara i Barcelona tipsade om. Jag har inte läst den själv, men jag tänker att den med all sannolikhet ger en mer heltäckande bild än om bara sonen hade gett ut sin historia eller tvärtom.

Ps: Bilden kommer från Pixabay.

Kreativitet

Gyllne morgon.

21 oktober, 2026 8 kommentarer

De senaste dagarna har jag samlat på gult. Minnet är gott, men kort. Dessutom är jag fortfarande inte bra på att ta fram telefonen för att fota på samma sätt som jag gjorde ”förr i tiden”. Att ge mig själv lite fotoutmaningar är därför ett bra sätt att överhuvudtaget fånga något på bild. Trots att hösten för mig ÄR gul har det inte blivit mycket mer natur än björkarna i hagen nedanför vårt. Jag har kört förbi fantastiska vyer i bilen, men har inte haft möjlighet att stanna och föreviga dem. De lever fint vidare i mitt inre ändå. Några små gul(d)korn har jag ändå fångat.

Jag har vad jag vet aldrig någonsin sjungit Gyllne morgon eller lyssnat medvetet på den, men när jag börjar rota i varför jag ändå kan texten och sitter här och trallar i detta nu hittar jag information på Wikipedia att Christer Sjögren tillsammans med Vikingarna och The Jordanaires spelade in ett album som heter Andliga sånger. Just det! Mormor älskade denna platta och mina föräldrar hade den alla gånger. Min gyllne morgon handlar kanske mer om att det är alldeles grått ute, det ska regna i princip hela veckan (ja tack, fyll på våra brunnar) och jag behöver därför hitta glöden någon annanstans. Håll tillgodo!

Trettio Tacksamma Dagar

Vardagsguld.

20 oktober, 2026 8 kommentarer

Om lite drygt en vecka drar Trettio Tacksamma Dagar igång. Jag brukar alltid påminna mig själv om att sakta in och börja se på livet med tacksamhetens glasögon i förväg, något som sätter mig i rätt stämning. Tänk att den värsta månaden på året helt plötsligt blev till en av favoriterna.

Morgonbrasa i kakelugnen
Samtal med dotter och dotterson i Danmark
Leka med Schleichhästar med dotterdöttrarna
Växla ner av Karin Lilja, en bok som behandlar 77 sätt att leva bättre på mindre
Fisksoppa med saffran, creme fraiche och räkor
Brownies på kikärtsspad
Familjekväll med tema dagbok – nu väntar en ny prompt/fråga varje dag i en vecka
Dahliorna har kommit upp ur jorden
Magnus Uggla sköter sitt ansvar som tupp med den äran, att han blev kvar var rätt beslut
Stickningen går framåt
Fina jobbsamtal
Förberedande av uppdrag som känns viktigt och spännande
Paketinslagning – lilla Titti fyller TRE på fredag
Städmys hos svärmor
Rooiboste med lantmjölk
Sova med öppet fönster
Fågelmatarstationen
Snilleblixt