24 nov

Sista badet för säsongen?

Igår tog jag något som mest kan liknas vid ett tångbad. Jag fick vada ut genom tjocka tångruskor innan det blev så djupt att jag kunde doppa mig. Somliga hade inte fixat det, tanken på vad som dolde sig där i tångskogen hade nog blivit lite väl jobbig. Behandlingen kan köpas för dyra pengar på diverse span, men då brukar vattnet vara varmt och gott. Jag vet därför inte direkt om detta bad gav de hälsoeffekter som hävdas.

Lufttemperaturen var +5°C, antagligen lite lägre pga blåsten, och vattnet var varmare än så. Inte varmare än att det bet ordentligt i fötterna dock. Jag funderar på om det går att genomföra ett decemberbad. Det hade varit roligt, men jag vill inte att det ska vara plågsamt! Mest är jag lycklig över att vara en badande människa igen och i det ingår att det ska vara njutbart. Var det njutbart igår? Ja, faktiskt! Värmen som följer med en resten av dagen efter ett sådant här dopp är riktigt härlig. Har du testat?

23 nov

Gläns över sjö, strand och dammråttor.

Det är den tiden på året igen. Allt är så mörkt och ruggigt att man får göra vad man kan för att lysa upp lite! Efter fönsterputsningen var det på tiden att mässingsstängerna fick sig en omgång. Här syns en tydlig gräns mellan oputsad och en omgång med superputsmedlet salt+ättiksprit på svamp. (Häll lite ättiksprit i en glasskål. Tillsätt vanligt salt, NaCl för dig som är kemist, och blanda ihop. Ta en vanlig kökssvamp och gnid bort oxideringen på dina mässingsprylar, skölj med ljummet vatten och buffra med mjuk duk.) Jag fuktade i år dessutom en mikrofiberduk med lite Häxans metallputs och drog över allt en sista gång för att glansen ska hålla lite längre. Vet inte om det funkar, men det visar sig väl.

Här står de i givakt, ändknopparna som alla har trillat i golvet vid något tillfälle och fått sin yttersta ”spets” lite tillknycklad. Knopparna och de tillhörande gardinstänger kommer från makens mormor och morfar, något som gör att det är extra roligt att använda dem. De är egentligen lite för korta, men det reder sig ändå.

Allra finast blev ju krönet på kakelugnen. Se bara på sotluckan! Här kan de riktigt långa spegla sig i jul. Ja, om det kommer några riktigt långa på besök, det vill säga.

Det känns lite orättvist att jämföra med den rostiga sotluckan i sovrummets kakelugn, men känslan är densamma. Tänk dig själva mässingsdelarna, mörka och glanslösa. Precis så såg luckan i vardagsrummet också ut innan putsningen. Tänk ändå vad roligt det är att städa och göra fint. Eller roligt och roligt, det är snarare trevligt att kunna njuta av det färdiga resultatet. Och nu ska jag gömma lite skräp som ligger framme och dräller innan det ska bäddas åt våra ungdomar som är på ingång. Till helgen är det ju dags att fira Thanksgiving!

22 nov

Nu är vi igång!

Usch, jag gillar verkligen inte att putsa fönster, men jag tycker om att ha putsade fönster. Ekvationen går ihop om man hyr in någon som gör det åt en och det har vi gjort några gånger. Inte i år dock, så det ägnade jag bl a helgen åt. Det är inte perfekt på något vis, svårt det där med två våningar på ett hus och fönster högt upp, men jag har gjort det som jag tycker mest nödvändiga.

Jag tycker nog att det glänser lite extra där i bakgrunden… Igår kom våra vänner på middag och hade med sig denna pyssliga present. Väninnan ifråga hävdar att hon har noll pyssel i sig, men nu kan hon inte längre låtsas. Jag har sett henne briljera vid flertalet tillfällen! Alltså, cellofan och någon tematisk dekoration, kan det bli finare? Glögg, pepparkakor och ädelost. Mums! Temat för kvällen var precis julsmaker. Saffran, äpple och pepparkakor.

Alla mina översomrade amaryllisar växer fint, men bara med blad. Blad i all ära, men till jul vill jag ha lite blomster. Den här fantastiska amaryllisen köpte jag på vår lokala ICA för en billig peng. Den gick i blom liiite för tidigt, men det är okej. Jag är glad ändå! Hyacinterna jag visade tidigare i veckan kommer att blomma perfekt i tid. Mitt planttantshjärta jublar! Hoppas att du får en fin vecka. En måndag i november med blå himmel, bättre kan det inte bli.

20 nov

Musmys.

Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.

18 nov

Carl Malmstens Herrgården i nya kläder.

I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?

Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.

Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.

Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.

Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.

Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!

Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…

… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.

Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.

Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!

Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.

16 nov

Myspys och pyssel i gråtöcknet.

Alltså, jag har hållit ut och hållit i länge nog. Så länge jag kommer ihåg har jag hängt på låset till julförberedelserna. Jag har börjat lyssna på julmusik i oktober i stilla tävlan med (eller mot) min svägerska i Australien och jag har längtat tills citrusfrukterna har börjat bli goda igen. Det är normalt då som det börjar bli dags att julpyssla på riktigt. Det har dock hänt något. Jag står här och känner mig överkörd.

Jag är helt säker på att det är sociala mediers ”fel” att jag känner mig snuvad på min julförberedelsekonfekt. Kända s.k. influencers tävlar numera om att lägga ut saker och ting först. De försörjer sig på reklamintäkter och det gör att alla som vill kränga något ser till att fånga upp medarbetare som är villiga att få ut reklamen först av alla. I USA ondgjorde jag mig över all jul ute i butikerna samtidigt som både Halloween- och Thanksgiving-grejer stod uppe på hyllorna. Nu är det ju likadant här i Sverige! Det pratas om ”novent”, alltså en sammanslagning av november och advent, allt för att kunna vara först med att lägga upp advents- och julinspiration i sina kanaler. Jaja, jag vet att jag är onödigt tjurig och inte vet jag om det verkligen är så att novent är en kamp mot klockan. Det är ju faktiskt bara min tolkning.

Nu har 49-årspresenten från min lillasyster iallafall fått komma fram. Bara en världslig sak, jag vet, men jag älskar min Waldemarsuddekruka! För att ge hyacinterna en chans att briljera runt första advent behöver jag få in dem i värmen nu. Jaha, du tycker det är något som glappar? Jag håller med.

Så här ser det ut uppifrån. Ännu fulare. Grejen är såklart att jag får upp hyacinterna i rätt höjd genom att knöla ihop tidningspapper och lägga i botten. Efter det försöker jag sätta hyacinterna så de passar fint sinsemellan. (De brukar alltid luta lite åt något håll i krukan, så jag låter alla luta i ett speciellt mönster. Här utåt utom mitthyacinten som står relativt rakt.) Nu fattas bara mossan som jag ska lägga över och mellan så det ser ut som jag vill ha det, så som Mamma alltid gjorde. Jag försöker kanske tänka lite nytt i juletider, men mest vill jag att det ska vara precis som vanligt.

15 nov

Ett dopp i det grå.

I lördags drog maken med mig på en extralång promenad. Det var precis lika grått ute som det är idag och fukten hängde tungt i varje andetag. Vi utbytte inte många ord, det var inte den sortens promenad. Maken rekade för en kommande milrunda att springa och jag fokuserade på att inte halka bland de höstvåta löven. När vi kom förbi det tredje potentiella badstället längs Östersjökusten sa jag: ”Hur långt är vi hemifrån? Jag tänkte ta mig ett dopp.” Maken blev inte helt förvånad, jag hade redan uttryckt en önskan att testa kallbad. Att det skulle ske där och då var nog en större överraskning. Sagt och gjort. Av med kläderna och ner i vattnet. Säger jag att det inte var kallt tror du mig väl inte, men det var så det kändes. Ungefär samma temperatur ovanför som i vattnet och en jättefin sandstrand. Jag hade nästan kunnat tänka mig simma en stund, men tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för kroppen. Efter att ha torkat mig ordentligt torr var det dags att promenera hem i rask takt, nu med ett helt annat schvung i stegen. Jag visste väl att vinterbad skulle vara något för mig…

Tyvärr vaknade jag med sprängande huvudvärk igår morse, men hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få ihop det med badet. Jag nöjer mig med att tänka att det säkert hade varit ännu värre om jag inte gett mig själv denna gåva!

13 nov

Längtan.

Jullängtan. Japp, nu har den infunnit sig. Jag har högar med julklappar på golvet i arbetsrummet och några fina pappersmagasin med advents- och jultema. Hela internet är fullt av precis samma typ av information, men jag ser ett värde i att sitta ner med en bok eller tidning och ta på sidorna, ta in bildinformation utan att den strålar från en skärm. Just tidningarna tjuvläser jag för att sedan skicka vidare till olika personer som jag tänker kan få glädje av dem.

Jag älskar att ge presenter! Jag har inte riktigt kommit igång igen efter året då mina föräldrar gick bort, men sakta återkommer lusten att förgylla andras liv. Överraskningspaket är ju alldeles fantastiskt att fixa. Själv fick jag för ett tag sedan ett halsband av en vän som vet hur mycket jag älskar ”mina berg” i Orem. Det var förvisso en födelsedagspresent, men då det hamnat på avvägar och kom fram mycket senare blev det en riktig överraskning då det väl dök upp hos mig. Nu förgyller detta halsband mitt liv på daglig basis, inte bara då jag har det på mig, eftersom jag hängt det jämte vårt blyglasfönster på bergen på toaletten.

Här står de redo i arbetsrummet, presentpappersrullarna. Jag har stoppat dem i en gammal rektangulär plastsoptunna från USA som passar utmärkt för ändamålet. Själva presentinslagningen är en inte helt oviktig del i presentgivandet, åtminstone för mig. Det är inte särskilt ofta jag ger utrymme för mitt pyssliga alter ego numera, men när det händer så pickar mitt gamla hjärta lite fortare. Det är ju så roligt! Ja, jag längtar. Och längtan är en viktig del i den förväntan jag känner runt den här tiden varje år. Jag kommer knappast att göra ens hälften av allt jag drömmer om, kanske inte ens en tiondel, men det som händer i mitt huvud ger mig också glädje. Det känns fint att skriva det och acceptera att det faktiskt är så. Jag hoppas att också du har något att längta till och glädjas över!

12 nov

Hon som jag kunde ha blivit.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg till ”Trettio tacksamma…” och avslutade med meningen Jag kunde bli vem som helst, men jag blev jag. (Jens Hult) Efter den påminnelsen har jag inte riktigt kunnat släppa orden. Ett tag lyssnade jag på Jag blev jag flera gånger om dagen. Det var något som verkligen talade till mig, det där med hur en människa utvecklas, vad det är som för en till varje given stund. Generna. Miljön. Kulturen. Platsen i syskonskaran. Utbildning och arbetsplatser. Vänner. Partners. Upplevelser, både positiva och negativa. Ekonomi.

Eftersom jag länge har haft ett så stort intresse av frågor runt psykologi och utveckling är det inte särskilt konstigt att jag då och då skärskådar mig själv och funderar runt var jag är och hur jag ska komma vidare. Jag kan uppfyllas av tacksamhet över allt som fört mig dit jag är i just det tillfället, men ibland sörjer jag också. Jag sörjer människor, drömmar, förhoppningar och planer som jag fått lämna bakom mig. Är det något jag insett är det att det inte finns något utrymme för mig att älta OM bara si och så hade hänt/inte hänt. Det som har skett har skett. I acceptansen runt detta faktum finns det dock utrymme för ett visst mått av sorg.

Jag kan sörja den samhällsintresserade person jag en gång var. Jag läste, lyssnade och förhöll mig till beslut, händelser och nyheter. Jag analyserade och delade gärna med mig av mina slutsatser. Jag debatterade gärna med personer som inte tyckte som jag. Jag var engagerad. Idag finns det inte utrymme för detta i mitt liv. Jag blir deppig av det svarta nyhetsflöde som uppfyller våra medier, så jag undviker nyheter och debattartiklar. Jag kan bli fysiskt illamående av hur ondskan manifesteras i människor och samhällen. Jag upplever att min strävan efter att göra gott aldrig räcker till och hur jag som privilegierad ändå inte har rätt att uttala mig. Eller om jag uttalar mig så är det alltid med risken att bli skriven på näsan av någon som vet bättre, som är mer upplyst, som har insikter som gått mig förbi. (”Skriven på näsan” är min upplevelse, jag menar inte att folk är ute efter att sätta dit mig.) Det som fyllde mig med förväntan och lust ger mig numera en klump i magen. Jag vet inte riktigt när det skedde eller om känslan kommer att kvarstå, men jag vet att jag sörjer hon som en gång var jag. Samtidigt tycker jag bättre om mig själv än någonsin, så kanske behövde jag släppa taget om den här delen av mig själv, åtminstone tillfälligt. Har du upplevt något liknande?

12 nov

November.

Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.

Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.