Det har inte blivit mycket loppis eller second hand den här sommaren, men jag köpte med mig en fantastisk kudde på Röda Korset då jag följde med dottern för ett tag sedan. Kuddvaret syddes på 50-talet någon gång gissar jag och med tanke på skicket själva kudden var i har den inte öppnats sedan den syddes igen. Jag glömde att fota hela processen, men jag kan ändå tala om vad jag gjorde. Jag lade kudden i en plastpåse i frysen i några veckor för att eventuella kryp skulle döden dö. Sedan var det dags att sprätta upp sömmen som hade stängt kuddvaret då, för många år sedan. Naturligtvis kan det vara så att jag har fel och att någon har tvättat kuddvaret med jämna mellanrum, men jag tror faktiskt inte det. Kudden var luddig av alla fjädrar som försökte ta sig ur, så jag puffade ur den så mycket jag kunde utomhus och använde sedan en textilroller för att göra mig av med allt som satt löst. Jag sprejade den också i några olika omgångar med min trogne följeslagare Yocoair.
Jag har lite gamla lakan i kraftig och fin bomull som jag använder till diverse projekt. Nu gjorde jag ett nytt överdrag till kudden och sydde igen det för att den ska hålla i många, långa år till. Längst upp i bild kan du se en av fjädrarna/dunet som hade blivit kvar. Det gamla överdraget (som nu är insytt) var fullt av liknande som mer eller mindre hade krupit ut ur tyget. Själva kuddvaret vände jag ut och in och drog med rollern över det också innan det tvättades i en tvättpåse med såptvättmedel i handtvättprogrammet (spinncykel 400). Efter att ha hängtorkat det blev det struket/pressat enligt fasters instruktioner för att broderierna skulle ”poppa”. Du får tro mitt ord när jag påstår att nalle och hans vänner fått ett riktigt lyft. Jag känner mig nöjd och är glad att kudden fått en chans att kanske till och med kunna leva vidare mot hundraårsdagen.
Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.
Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.
Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.
Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vadm hon fick.
För rätt länge sedan frågade syrran om jag ville hänga med på konsert (Ja tack!) och vi köpte biljetter. In i det sista var det lite oklart om jag skulle kunna hänga med, men det gick ju då Lilleman kom till jorden för tidigt. Igår eftermiddag lämnade så maken mig hemma hos syrran och svågern, men först fick vi båda en delikat måltid i restaurangklass. Syrran hade dukat så vackert och hade lagat lasagne till alla utom mig som fick ”dekonstruerad lasagne” gjord med glutenfri spaghetti. Vill påstå att det var den godaste köttfärssås jag ätit på år och dar. Jag måste krydda på mer! Mums.
Vill bara visa den smarta storleksmojängen som syrran hade hittat på second hand för 30 kr. Man kan helt enkelt göra en vanlig djup ugnsplåt så stor (eller liten) som man behöver. Den passar alltså alla möjliga recept för kakor och maträtter med krav på olika stora formar fast man då bara behöver en vanlig, djup ugnsplåt. Kul och praktiskt.
Syrran och jag drog iväg längs E22 och hade lika mycket att prata om som vanligt. När vi var 500 meter från GPS:ens mål började vi undra lite över alla som uppenbarligen var på väg mot samma ställe – de hade brassestolar med sig allihop vare sig de gick eller cyklade. Syrran tog fram biljettbekräftelsen. ”Utomhus i vilket väder det nu blir, ta med brassestol och gärna picknick.” Eh. Jaja, det låg två papperspåsar från Maxi i bilen och jag hade med mig omlottklänningen jag hade bytt från. Lager på lager brukar ju funka! Dessutom hade jag i sista stund frågat om jag fick låna en jacka då vi gick hemifrån eftersom jag glömt min i vår bil. Tur det, annars hade jag nog fått sitta i bilen och lyssna.
Det var vi och tjejerna på picknickfilt som satt direkt på marken av vad vi såg, resten av de de över 1200 i publiken satt på stolar. Hahaha! Vi satt dock bra och blev skyddade från vinden med mänskliga sköldar runtom. Närmare två timmar utan paus gjorde oss lite småfrusna, men inte värre än att bilvärmen snabbt reparerade det efteråt. Jag tänkte faktiskt inte på det, kvaliteten både på musiker och ljud var toppen.
Jag hade knappt något batteri, så det blev inte många bilder tagna. Huvudattraktionen var PÅ SKÅNSKA, ett koncept skapat av sångaren Daniel Bentzen (vars mycket musikaliska mamma jag har koll på) av vad jag förstår. Han jobbar tillsammans med pianisten Gustaf Brandt och gitarristen/sångaren Erik Ekström i olika konstellationen. Igår hade de också med sig den otroligt skicklige multiinstrumentalisten Peter Zimny (just igår trakterade han saxofon och tvärflöjt). Jag hade inte hört talas om någon av dessa innan, men gästartisten Anna Hertzman har sjungit på skånska i många år och synts (hörts) i många olika sammanhang. Vilken kväll det blev! Trots blåst och höstkänsla sken solen och publiken var glad och nöjd. Skam hade det varit annars, så bra som allt var. Både jag och syrran kände FRÖJD då vi satt i bilen och värmde upp oss.
Systersonen och hans fru ringde då vi var på väg hem och vi fick höra om detta spektakel: Matförgiftade handelsstudenter. Frun har precis börjat på Handels, men kunde inte följa med på denna resa. Trist kanske, tills denna information kom.
”Studenterna åt en buffé på ett ställe som hade hyrts exklusivt för dem och där studenter har ätit även tidigare år”, skriver Ylva Mossing.
Bussresan hem uppges ha blivit en pärs för studenterna.
”Situationen blev ohållbar under hemresan med buss – resenärer tvingades uträtta sina behov i plastpåsar ombord, och på rastplatser längs vägen köade folk i timmar för att komma åt toaletterna. Detta ledde till att hemresan blev kraftigt försenad”, uppger en uppgiftslämnare för Expressen.
Den årliga resan för förstaårsstudenterna genomförs för att de ska lära känna varandra och skapa gemenskap, berättar Ylva Mossing.
Jag vet inte om jag hade velat vara med i den gemenskapen… Stackars, stackars alla studenter!!! Hoppas att de har återhämtat sig nu. ”Kommer du ihåg när vi satt och bajsade i plastpåsar på bussen mellan Västervik och Stockholm?”
Sena kvällen avslutades när maken hämtat upp mig uppe vid E22:an hemma hos dottern som hade sina trevliga svärföräldrar på besök. Vi satt och pratade tills klockan närmade sig 23 och vi pallrade oss hem för att orka med en ny vecka. Det kändes som att jag hade hunnit leva en vecka på bara några timmar då jag väl låg i min sköna säng. Dagen kändes evighetslång! På ett bra sätt, alltså.
Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)
Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.
Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)
Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.
Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?
Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.
Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.
Som vi har väntat på vårt tredje lilla barnbarn, Lilleman, i Danmark. Nu är han här och vi är så tacksamma! Han blev ett augustibarn istället för att komma i september som planerat. Ovant för mig som gick över tiden med alla graviditeter.
Mormorskoftan hann inte bli färdig, men det gjorde ingenting. Den är ju i en storlek som han får vänta liiite med för att den ska passa. Nu ska jag hitta passande knappar och sätta i, sedan är den klar.
Nog hade jag önskat ha Lilleman i närheten, men jag är tacksam att han inte bor längre bort än att vi kan ta oss dit utan allt för stort mankemang. Finns det något jag förstår nu för tiden så är det våra barns mor- och farföräldrars önskan att ha barnbarnen närmare, inte minst under de åren vi bodde i USA. Hur som helst, livet är fascinerande på så många olika plan.
Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.
Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.
Sara Rönne
Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).
En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.
Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)
Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.
Att åka ut på landet utanför Kalmar för att leta loppisfynd och imponeras av andras hantverk, kan det vara något? Äldsta dottern följer Lovisa Furubo, en kvinna som verkar vara driftig för tio. Jag vet inte hur engagerad hon hade varit i den här dagen, men det var genom hennes Instagram som dottern hade fått reda på att det skulle vara loppis- och hantverksdag i Ölvingstorp. Hon, Lillasyster, syrran och jag tog därför en utflyktsdag dit eftersom vi alla (eh, Lillasyster var nödd och tvungen att haka på) gillar både andras gamla skit och hantverk av alla de slag. Regnet hängde i luften och alla som hade bord kände sig säkert oroliga, men det klarade sig åtminstone så länge som vi var där. Det var full rulle på ruljansen och jag hoppas att alla utställare tjänade sig en slant. Mest imponerad var jag av ovanstående bord och kvinnan som hade sytt alla de underbara alstren. Jag ville ha allt, men nöjde mig med en snuttis till nyaste lilla barnbarnet. Väl hemma ångrade jag att jag inte köpte ett par dockor att lägga i presentlådan, men nu blev det så.
Gårdagens bästa fynd, eller inte, får väl denna kräftlykta i plast anses vara. Den köptes en gång för 29.50 på Göksäter, något slags Ullared på Orust. Jag betalade trettio spänn. Jag blev dock charmad och ville ha den, så den fick följa med hem. Vi brukar alltid ha kräftskiva i Bredavik, så kanske får den bo där. Efter att jag hade tvättat av den och satt i ett stort värmeljus fick den förgylla vardagsrummet då jag satt och stickade igår kväll. Och så fnissade jag lite. Kräftlyktan inhandlades på Röda Korset i Kalmar innan vi åt jättegod lunch på Dilans Kolgrill (rekommenderas varmt, tror jag åt de godaste falaflarna jag någonsin satt i mig) och åkte vidare till IKEA. Där visade det sig vara FEST! Det bjöds på smakprover och tävlingar överallt. Dessutom fick jag en ”glow up” (=sminkning) av en elev från frisör och stylist-utbildningen på Lars Kagg-gymnasiet. Jag blev som en helt ny människa! Eller inte, men det var kul ändå. Inte minst att prata med tjejen om hennes drömmar om teater och USA. Hoppas att hon får möjlighet att ta sig ut i världen på det sätt hon drömmer om! Vi som hade varit på utflykt kom alla hem med vinster, ljus och annat nödvändigt. Jag införskaffade en ny fotbalja/barnbarnsbadbalja istället för den som slängdes för några veckor sedan. Både jag och Titti hade utdömt den ihopfällningsbara balja som bott här hemma sedan i julas. Nu ska vi slippa skura golvet ofrivilligt framöver. Skönt!
För några dagar sedan hade jag den stora glädjen att få hänga på en kräftskiva med några goda vänner. Det var fint fixat på alla sätt och vis! Att köra lite knytis är toppen, men värdinnan hade ordnat grunden fantastiskt fint. Själv bakade jag frallor och gjorde en sallad som var väldigt god i detta sammanhang (bifftomater, nektariner, picklad rödlök och dilldressing). Vi blev bortskämda med goodiebags, sällskapsspel och ett roligt pysselprojekt. Jag är så glad över att mitt inre barn fick sitt. Det är viktigt att fortsätta leka, hör du. Detta är något jag ofta får påminna mig själv om. Jag hatar att känna mig lat som i overksam, men vet att jag behöver bjuda in både aktiv vila och lek mer ofta.
Här är några som verkligen vet hur man bäst tar del av allt livet har att erbjuda! Titti hjälper gärna till i trädgården, men ser till att hon samtidigt får roa sig. Den där skottkärran är världens bästa åkattraktion. Lillasyster tillhör kultureliten och visar redan vilken finsmakare hon är. Gaudis konst har alltid fascinerat mig även om jag inte tycker den är estetiskt särskilt tilltalande. Tänk om jag skulle få ta tjejerna till Barcelona då de är större? Bäst att böja i tid det som krokigt ska bli, hahaha. Körhelg och loppis står på agendan, jag fortsätter få ta del av livets goda. Hoppas att detsamma gäller dig.
Himlen är lite lagom dramatisk och vi har blivit lovade regn med början idag och ända fram till tisdag. Luften är tung av fukt och lite kall, sådär som när man kallsvettas. Ingen härlig beskrivning tänker jag nu när jag läser den, men så känns det och jag känner mig förväntansfull. Jag tar tacksamt emot varje liten droppe regn och hoppas på att det kommer många härliga millimetrar. Jag kommer osökt in på tankar om höst och tänker på allt härligt som ligger framför mig. Inget är som väntans tider! Här är lite av det jag hoppas kunna ägna mig åt framöver:
mysa med vårt tredje lilla barnbarn som är på ingång och de två som redan är här
läsa riktiga böcker, jag har en sådan där gammal bokhög i vardagsrummet som jag brukade ha förr i tiden – nu ska det läsas igen
jag har flera möjliga stickprojekt som jag vill sätta stickorna i
några av de räddade textilierna från Pingstkyrkan borde få nya möjligheter att glädja människor
svärmor lovades en Ellinor Nilsen-morgonrock för länge sedan och jag har samlat handdukar i rätt färger till en som behövs
fortsätta reda upp i familjehistorien och svara på några brev och meddelanden från släktingar jag fått tag på via DNA-testet på Ancestry som gjordes för länge sedan
måna om mina Stockholmsrelationer och planera in en Stockholmsrunda fast ”bara” sonen bor kvar (har också syrran i Nynäshamn och saknar att hänga med hennes familj som vi gjorde mycket mer då alla tre barnen bodde i huvudstan)
färga in min Lindex x Carl Larsson-klänning som jag älskar, men som har blivit solblekt på ryggen (mönstrad i ljusblått och vitt, så den kommer att få ett monokromt mönster som jag hoppas blir bra)
Det rusar i skallen, men jag stannar här. Jag vet att tiden rinner snabbt. Igår blev jag färdig med att rensa upp runt häcken (som jag hade lovat göra sedan i måndags då maken klippte den) och nu ska jag ner och städa ut det sista kladdet i kylen efter en druvjuiceolycka (vilken skedde i tisdags). Som sagt, tiden går fort. Jag tänker på ADHD-tipset ”don’t put it down, put it away” och tänker att jag hade haft nytta av att hantera livet så mentalt. Att inte ha en mental hög som bara ligger där i skallen dag efter dag efter dag, utan ha en välsorterad plats ur vilken jag tar fram projekt då det finns utrymme. Kanske är en sådan här önskelista ett sätt att skapa inte ett bord med högar, utan en välsorterad hylla?
Här tänkte jag förevisa min nya telefonkameras fantastiska kapacitet, men du får tyvärr titta i stjärnorna efter de bilderna. Telefonen visade sig vara ett riktigt bottennapp och den är på väg tillbaka till Swappie. Jag är nu i valet och kvalet om huruvida jag ska göra ett nytt försök eller om jag ska köpa en ny telefon av äldre modell direkt från Apple. Jag tänker att vi varit jättenöjda med Swappie och att jag bara råkat ut för en sommarvikarie som inte kunnat läsa beställningen rätt. Tankarna får gå lite ett tag framåt så jag inte tar ett förhastat beslut. Vad var det som gjorde att jag inte blev nöjd med leveransen?
Det ena sigillet på kartongen var brutet då telefonen kom.
Jag hade beställt en telefon i ”utmärkt” skick. Ev skador var utlovade att ”knappt synas”. Det första jag såg var flera skador i den ena kameralinsens kant. Flera väl synliga hack. Jag har någon liknande skada på den telefon jag har nu som är betydligt blygsammare.
Telefonen gick inte att synka med min, utan överföringen avbröts efter flera timmar av ”okänt fel”.
Överföringen lyckades andra gången, men trots att telefonen var inkopplad till strömkälla fortsatte laddningen att gå ner. (Lilla ladd-blixten var synlig hela tiden.)
Ett nytt batteri var utlovat och detta betalade jag extra för. När jag tittade på batteristatus visade det sig att detta batteri redan gått igenom 82 fulla laddcykler.
Det var glapp i laddningen.
När laddningen var nere på 4% bestämde jag mig för att fabriksåterställa telefonen då jag var rädd att jag annars hade behövt skicka iväg telefonen med alla mina uppgifter och foton om telefonen helt skulle dö.
Jag fick ett erbjudande om reparation, men främst skadorna på linsen (det var ju mest en bättre kamera jag var ute efter) gör att jag beslutat att skicka tillbaka telefonen. Hur hade du gjort? Tycker du att min telefon visst var värd 9000 kr?
