20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.

18 sep

Och ändå växer det…

Jag kan sällan gå förbi ett ställe som ser ”sterilt” ut utan att stanna om jag ser något vackert växa där. Utanför min systers hus i stan ser solrosor och stockrosor ut att växa direkt ur asfalten, här går jag förbi permanenta ”buketter” som ser ut att växa ut ur stenmurarna. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att inte ge upp, även om betingelserna kanske inte är de ultimata. Med lite näring, vatten och solsken kan man uträtta underverk, eller åtminstone få liv i något som verkat dött. Det är ändå rätt fantastiskt.

16 sep

Kalligrafigodis.

Jag älskar verkligen kalligrafi i alla dess former. Ylva Skarps moderna gör mig nästan lika glad som det här flera hundra år gamla konstverket. Tänk att man fortfarande kan se hur förgyllningen glänser!

En vacker dag ska jag plocka fram mina pennspetsar och bläckburkar, men idag räcker det att njuta andra människors hantverk.

12 sep

Vilka gränser har kärleken?

Jag har tänkt mycket på gränser på sistone, på de sociala strukturer vi lever i och hur de ramar ”samhället” byggt styr våra val och våra liv. I en av mina kurser diskuteras det mycket om just detta och hur vi skulle må bra av att titta både på oss själva och andra utifrån de många olika sociala strukturer vi alla har vår bakgrund i. Mina tankar har de senaste åren snurrat mycket runt det här, särskilt efter min mans frihetliga uppvaknande. Jag har helt enkelt på äldre da’r fått lära mig att ta beslut utifrån hur de påverkar mig, inte hur de påverkar alla andra. Jag har också börjat tänka mycket mer självständigt och kommer ofta fram till att jag inte håller med vad-eller-vem-det-nu-är. Tänka själv? Jag?!

På lördag gifter sig grannarna ute i Bredavik. De kommer från så många olika sociala strukturer att jag förstår att människor i deras omgivning varit ömsom förskräckta och ömsom roade av deras relation. Kan en 79-årig änka från Sturkö och en 37-årig flykting från Gaza verkligen ha glädje av varandra? Kan två själar bli så förälskade att de faktiskt struntar högaktningsfullt i vad alla andra runt omkring tycker? Läs lite till innan du bestämmer dig för vad du tycker eller tror.

Som 20-åring hade jag säkert blivit upprörd över Ullas och Hamzehs kärlekshistoria. Det där kan väl ändå inte vara rätt?! Idag ser jag på livet ur ett annat perspektiv. Jag har sett så mycket hända i mitt eget liv och i andras att jag numera förstår att trots goda intentioner och ett liv levt i stilla mak så kan de flesta hamna i situationer som de aldrig ens skulle ha kunnat drömma om. Därför tänker jag att jag är glad för Ullas och Hamzehs skull. Jag hoppas att de får fortsätta vara lyckliga tillsammans i många år framöver.

09 sep

Avslut.

Se där! Frågan är hur det var möjligt att missa inspektörerna en dag då maken jobbade hemifrån och jag satt och pluggade, men det lär vi aldrig få svar på. Synd att tillsynspersonerna inte knackade på och talade om att de var på plats!

09 sep

Stockholmshelg.

Efter en fin helg i Nynäshamn och Stockholm känner jag mig nu påfylld med ny energi.

Maken fick möjlighet att hänga med likasinnade på en FreedomMiddag, jag och yngsta dottern fick träffa familj och vänner, vår lilla familj fick möjlighet att hänga med varandra under några timmar för att äta middag på Nybrogatans Pong-restaurang och vi hade också möjlighet att gå på David Archuleta-konsert där vi träffade en massa gamla bekanta. Vi hann till och med besöka sonen i hans nya lägenhet! Den ligger i mysiga Årsta där han smidigt kan ta sig både till skolan och till andra ställen i Stockholm.

På väg hem igår åkte vi förbi Zetas trädgård i våra gamla hoods. Vi har alltid undvikit Kungens Kurva på helgerna eftersom det känns som att hela södra Stockholm håller till där då, men nöden hade ingen lag. Det blev i alla fall jättemysigt. Äldsta dottern åkte med oss innan hon tog sig hem igen och vi hann med att äta en bit på Zetas eget café. Mat och fika där är kanske inte billigast i stan, men allt vi åt var fantastiskt gott och det är så mysigt att sitta ute i de lummiga omgivningarna. Syrran och jag införskaffade det som vi ska sätta i det självvattnande planteringskärl vi fått till mammas grav. Mamma älskade Zetas trädgård, så det känns fint att fixa blommor därifrån till henne.

05 sep

Planttantsredovisning.

Det står inga solrosor i Bredaviksbacken i år, men det växer ett helt hav vid Emanuelstorpet i Klackamåla. Den här buketten hade min syster plockat där i lördags och jag blev så glad över den!

Min egen solrosskörd är än så länge två hela solrosor, men kanske blir det fler. De stackars frön jag petade ner har kommit upp, men varit ruskigt sena. Fars gladiolusknölar som jag vårdat ömt har långsamt dött bort och i år kom bara en enda upp… Rosenskärorna blommar på, ringblommorna har inte varit alls lika rikliga som vanligt och även om jag fick många zinnior har de alla varit väldigt klena. Roligt ändå att kunna plocka in buketter hela sommaren och in i hösten! Rönnbären är så vackra och jag brukar alltid plocka in en kvist för att välkomna den här tiden på året, så det får kanske bli dagens projekt. Tillbaka till Professor Tsang och ”How to create a Game Plan…”.

04 sep

Sista chansen?

September, oktober, november… Jag älskar hösten. Kanske får jag ta tillbaka det om vi får en höst som regnar bort i ett obarmhärtigt mörker, men jag har älskat det väder vi fått de senaste dagarna. Ute hänger tvätten och torkar, kanske sista omgången för säsongen? (Jag tillhör inte skaran som hänger tvätt ute året runt.)

Studierna går bra! Jag börjar sakteliga få igång hjärncellerna igen. Jag tar två kurser parallellt just nu, en svensk och en kanadensisk, så jag försöker fördela de olika språken till förmiddag respektive eftermiddag. Som alltid kräver hemarbete stor disciplin, men det klarar jag rätt bra efter drygt tio års erfarenhet från och till. Svårast är att inte gå ut när vädret är så perfekt som idag!