Klänningen som fick stanna.

2022 hittade jag en riktig favoritklänning på Lindex. De hade då ett Carl Larsson-samarbete där de använde CL:s mönster ”De mina” i en klädserie som jag tyckte jättemycket om. Jag köpte den blå klänningen och har använt den mycket varje sommar sedan dess. I somras blev det dock inte mycket då mönstret på ryggen hade blivit så solblekt att det inte såg roligt ut längre. Jag tycker om klänningsmodellen, så jag funderade på att sprätta upp den och använda som mönster. Det slutade istället med ett slags ”renovering”. Jag bestämde mig för att färga klänningen chokladbrun. Jag hade hoppats att mönstret skulle synas lite bättre, men färgen blev jag mycket nöjd med.

Jag har sedan tonåren använt textilfärg för att fräscha upp plagg eller förändra dem på något vis. Det första man behöver tänka på är att fläckar av olika slag kommer att synas också när man färgar plagget. Tänk ofrivilliga klorinfläckar eller gräsfläckar. Det är också viktigt att plagget inte har ingrott svett eller att det är tunnslitet. Man behöver också komma ihåg att de vanliga tvättmaskinsfärgerna bara funkar på bomull och linne. Det kan finnas lite syntetblandning i textilierna, men det finns alltid risk för ett flammigt intryck. Det finns färg för syntetmaterial. Denna behöver man färga på spisen och projektet kräver en stor kastrull som aldrig mer kan användas till matlagning. (Förvisso inte helt svårt, finns säkert på loppis.) Ett stort problem för mig som är petig med detaljer är att de flesta sytrådar som används också på bomulls- och linneplagg är gjorda av syntet. Det innebär att man får kontrastsömmar på det färgade plagget. Det behöver inte alls vara dåligt, utan beror på stil och hur färgerna går ihop. I det här fallet blev det iallafall inte alls snyggt, utan jag bestämde mig för att sprätta alla synliga ljusblå sömmar som syns på bilden, och så fållen såklart.

Att sprätta kan vara den tråkigaste sy-sysslan, men ack så viktig. Att sprätta när något inte blir bra är viktigt för slutresultatet och jag har alltid ångrat min lathet om jag struntat i det. Nu ägnade jag ungefär 2,5 h till att sprätta och sy nya sömmar. Fett värt, som man sa någon gång förr i tiden. Jag visar också hur tydlig kontrasten mellan tråden och den nya färgen är och varför jag valde att ändra på det.

Jag använde min lilla fingernåldyna som jag vann i Ewas utlottning. Så bra! Den har jag redan haft nytta av flera gånger. Maken hittade senast för någon vecka sedan en nål i soffan som hamnat där innan jag fick min fantastiska uppfinning. (Där ser man hur ofta vi städar ur vår soffa.) Att använda säkerhetsnålar då man ska få dragband på plats är en klassiker, men jag vet att det finns andra bra lösningar där man inte riskerar att öppna säkerhetsnålen av misstag mitt under proceduren. Den här gången gick det dock bra. Jag vet inte alls vad som hände då jag fotade, för sådär flammigt ser inte alls tyget ut.

Så här blev det! Klänningen har fått lite ny livskraft och får fortsätta vara en favorit i min lilla garderob. För drygt 100 kr och ca 3,5 h arbete (räknar med runt en halvtimme till att införskaffa färg och tvätta klänningen, samt stryka den när allt var klart) känns det klart värt insatsen.

Continue Reading

Språkvajbar.

När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.

Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.

Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.

På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:

  • Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
  • Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
  • Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.

Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.

Continue Reading

Evighetsgöra och projektavslut.

Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.

Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:

Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.

Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!

I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!

Continue Reading

Valet 2026.

Livet består av en hel radda beslut, ickebeslut och att hamna i vägen för andras beslut. Jag tänker på den där hemska nollningsresan som Handels-ettorna råkade ut för härom veckan. Över 100 matförgiftade personer. Var det någon som inte hade tvättat händerna? Hade räkor stått framme i rumstemperatur? Hade man i ivern att inte slänga mat lagt fram gammal mat i buffén? ”Haha, det var nog KTH:arna som gjorde något”, sa maken, men vi kom överens om att det skulle vara ett alltför stort och hemskt upptåg för att kategoriseras som skämt. Alla dessa beslut som tas, överilat eller med beräkning. Jag tänker på alla som sätter sig trötta, fulla eller drogpåverkade i fordon och förorsakar hemska olyckor. Jag tänker på mobbing som får pågå i år efter år, både bland barn och vuxna. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av girighet. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av godhetskomplex. Jag tänker på digitaliseringen av skolan, på 2015, på ruttna, privata vårdalternativ, EU… Jag tänker på ryggdunk mellan lokalpolitiker av alla de färger.

I onsdags var jag och förtidsröstade. Jag kände mest för att bara lägga ner min röst och protestera på det viset, men istället valde jag tre olika partier i de olika valen. Jag förstår att jag inte kan gå tillbaka i tiden och önska att det var som 1991 då jag fick rösta första gången. Då gick jag i mina föräldrars fotspår, väl grundade i det landsbygdsparti som var småföretagarnas stöttepelare (C, om du inte redan hade räknat ut det) och kände mig nöjd med min insats. Sedan dess har det blivit nio val till. Jag visar ett mönster av att inte vara trogen något parti. Helst vill jag inte rösta alls, för jag är så förgrymmad på hur politiker beter sig åt alla håll och kanter. Jag säger som jag sa till barnen då de var små: ”om du fokuserade på hur du ska kunna göra så bra som möjligt istället för att hacka på din syster/bror så skulle livet bli mycket bättre”. Eller vad sägs om Lukasevangeliets toppenord i kapitel 6: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.” När det nu ser ut som det gör försökte jag istället i vanlig ordning att läsa på ordentligt för att rösta som det ser ut i partiprogrammen. Jag är inte nöjd, men nu har jag iallafall gjort min medborgerliga plikt. Jag önskar att jag inte hade låtit så ironisk då jag nu säger ”lycka till”…

Continue Reading

En liten räddningsaktion.

Det har inte blivit mycket loppis eller second hand den här sommaren, men jag köpte med mig en fantastisk kudde på Röda Korset då jag följde med dottern för ett tag sedan. Kuddvaret syddes på 50-talet någon gång gissar jag och med tanke på skicket själva kudden var i har den inte öppnats sedan den syddes igen. Jag glömde att fota hela processen, men jag kan ändå tala om vad jag gjorde. Jag lade kudden i en plastpåse i frysen i några veckor för att eventuella kryp skulle döden dö. Sedan var det dags att sprätta upp sömmen som hade stängt kuddvaret då, för många år sedan. Naturligtvis kan det vara så att jag har fel och att någon har tvättat kuddvaret med jämna mellanrum, men jag tror faktiskt inte det. Kudden var luddig av alla fjädrar som försökte ta sig ur, så jag puffade ur den så mycket jag kunde utomhus och använde sedan en textilroller för att göra mig av med allt som satt löst. Jag sprejade den också i några olika omgångar med min trogne följeslagare Yocoair.

Jag har lite gamla lakan i kraftig och fin bomull som jag använder till diverse projekt. Nu gjorde jag ett nytt överdrag till kudden och sydde igen det för att den ska hålla i många, långa år till. Längst upp i bild kan du se en av fjädrarna/dunet som hade blivit kvar. Det gamla överdraget (som nu är insytt) var fullt av liknande som mer eller mindre hade krupit ut ur tyget. Själva kuddvaret vände jag ut och in och drog med rollern över det också innan det tvättades i en tvättpåse med såptvättmedel i handtvättprogrammet (spinncykel 400). Efter att ha hängtorkat det blev det struket/pressat enligt fasters instruktioner för att broderierna skulle ”poppa”. Du får tro mitt ord när jag påstår att nalle och hans vänner fått ett riktigt lyft. Jag känner mig nöjd och är glad att kudden fått en chans att kanske till och med kunna leva vidare mot hundraårsdagen.

Continue Reading

Människan och skapande.

Jag är helt övertygad om att mänskligheten har en inbyggd förmåga och ett inbyggt behov av att skapa. Ibland blir det för stort fokus på konst och musik då man talar om skapande, men det handlar om så mycket annat också. En del i den känsla av meningslöshet som sprider sig, inte minst hos det uppväxande släktet, är jag övertygad om handlar om detta. Skapandet har rationaliserats bort. Vi kan köpa allt vi behöver och en massa som vi definitivt inte behöver också.

Nilla på Tankebubblor publicerar varje fredag en lista på en massa tankeväckande inlägg hon stött på. I sitt senaste fredagsinlägg lyfte hon Fredrik Lindströms tankar om det som han anser vara den nya religionen: missnöjesreligionen. Här kan du höra honom prata om sina tankar, här kan du läsa om dem. Konsumtionssamhället har gett oss fri tillgång till prylar och vi slipper kämpa så förbenat för att få tag i sådant vi behöver, men vi har också förlorat möjligheten att få utlopp för de behov som vi har inneboende. Vi jobbar hårt för att få pengar till allt vi villhöver och sedan finns inte orken, eller tiden, kvar. Förr räckte det att vi fick jämföra oss med familjemedlemmar och bygemenskapen, nu ska det jämföras med oändligt många. Den drivkraft som finns i jämförelsen, att vilja bättre, starkare, mer, har blivit till en hopplöshet och ständig besvikelse. Det spelar ingen roll hur mycket vi har, vi vill alltid ha mer.

Det kan tyckas vara hädiskt att påstå att vi skulle må bättre av att vilja ha mindre och att sträva mot något annat än att skaffa mer. Att vi borde sitta vid stockelden och berätta historier för varandra och hålla händerna igång med att skapa och laga. Det är ju bara en utopi. Jag ska inte gå in mer i det, men jag vill tillägna detta inlägg till maken. Han trodde att vägen till lycka var en MBA-utbildning på en av världens bästa och mest kända skolor och en hög lön i andra änden. Någonstans på vägen såg både han och jag vad han fick offra och hur själsdödande jobbet med den höga lönen visade sig vara. Vi lever bl a därför ett annat liv idag, ett liv där det finns plats för skapande. Ett liv som kanske kräver väl mycket skapande, för på denna plats räcker tiden aldrig till, men ändå.

Äldsta dottern ville ha en bagerikringla till lilla Tittis leksakskök och bad sin pappa fixa en sådan. Hon skickade bild på vad hon hade tänkt. Inte hade hon förväntat sig ett hantverk i arvegodsklass, men det var precis vad hon fick.

Underbar, inte sant?

Continue Reading

Blekingelasagne, roadtrip och PÅ SKÅNSKA.

För rätt länge sedan frågade syrran om jag ville hänga med på konsert (Ja tack!) och vi köpte biljetter. In i det sista var det lite oklart om jag skulle kunna hänga med, men det gick ju då Lilleman kom till jorden för tidigt. Igår eftermiddag lämnade så maken mig hemma hos syrran och svågern, men först fick vi båda en delikat måltid i restaurangklass. Syrran hade dukat så vackert och hade lagat lasagne till alla utom mig som fick ”dekonstruerad lasagne” gjord med glutenfri spaghetti. Vill påstå att det var den godaste köttfärssås jag ätit på år och dar. Jag måste krydda på mer! Mums.

Vill bara visa den smarta storleksmojängen som syrran hade hittat på second hand för 30 kr. Man kan helt enkelt göra en vanlig djup ugnsplåt så stor (eller liten) som man behöver. Den passar alltså alla möjliga recept för kakor och maträtter med krav på olika stora formar fast man då bara behöver en vanlig, djup ugnsplåt. Kul och praktiskt.

Syrran och jag drog iväg längs E22 och hade lika mycket att prata om som vanligt. När vi var 500 meter från GPS:ens mål började vi undra lite över alla som uppenbarligen var på väg mot samma ställe – de hade brassestolar med sig allihop vare sig de gick eller cyklade. Syrran tog fram biljettbekräftelsen. ”Utomhus i vilket väder det nu blir, ta med brassestol och gärna picknick.” Eh. Jaja, det låg två papperspåsar från Maxi i bilen och jag hade med mig omlottklänningen jag hade bytt från. Lager på lager brukar ju funka! Dessutom hade jag i sista stund frågat om jag fick låna en jacka då vi gick hemifrån eftersom jag glömt min i vår bil. Tur det, annars hade jag nog fått sitta i bilen och lyssna.

Det var vi och tjejerna på picknickfilt som satt direkt på marken av vad vi såg, resten av de de över 1200 i publiken satt på stolar. Hahaha! Vi satt dock bra och blev skyddade från vinden med mänskliga sköldar runtom. Närmare två timmar utan paus gjorde oss lite småfrusna, men inte värre än att bilvärmen snabbt reparerade det efteråt. Jag tänkte faktiskt inte på det, kvaliteten både på musiker och ljud var toppen.

Jag hade knappt något batteri, så det blev inte många bilder tagna. Huvudattraktionen var PÅ SKÅNSKA, ett koncept skapat av sångaren Daniel Bentzen (vars mycket musikaliska mamma jag har koll på) av vad jag förstår. Han jobbar tillsammans med pianisten Gustaf Brandt och gitarristen/sångaren Erik Ekström i olika konstellationen. Igår hade de också med sig den otroligt skicklige multiinstrumentalisten Peter Zimny (just igår trakterade han saxofon och tvärflöjt). Jag hade inte hört talas om någon av dessa innan, men gästartisten Anna Hertzman har sjungit på skånska i många år och synts (hörts) i många olika sammanhang. Vilken kväll det blev! Trots blåst och höstkänsla sken solen och publiken var glad och nöjd. Skam hade det varit annars, så bra som allt var. Både jag och syrran kände FRÖJD då vi satt i bilen och värmde upp oss.

Systersonen och hans fru ringde då vi var på väg hem och vi fick höra om detta spektakel: Matförgiftade handelsstudenter. Frun har precis börjat på Handels, men kunde inte följa med på denna resa. Trist kanske, tills denna information kom.

”Studenterna åt en buffé på ett ställe som hade hyrts exklusivt för dem och där studenter har ätit även tidigare år”, skriver Ylva Mossing. 

Bussresan hem uppges ha blivit en pärs för studenterna. 

”Situationen blev ohållbar under hemresan med buss – resenärer tvingades uträtta sina behov i plastpåsar ombord, och på rastplatser längs vägen köade folk i timmar för att komma åt toaletterna. Detta ledde till att hemresan blev kraftigt försenad”, uppger en uppgiftslämnare för Expressen. 

Den årliga resan för förstaårsstudenterna genomförs för att de ska lära känna varandra och skapa gemenskap, berättar Ylva Mossing.

Jag vet inte om jag hade velat vara med i den gemenskapen… Stackars, stackars alla studenter!!! Hoppas att de har återhämtat sig nu. ”Kommer du ihåg när vi satt och bajsade i plastpåsar på bussen mellan Västervik och Stockholm?”

Sena kvällen avslutades när maken hämtat upp mig uppe vid E22:an hemma hos dottern som hade sina trevliga svärföräldrar på besök. Vi satt och pratade tills klockan närmade sig 23 och vi pallrade oss hem för att orka med en ny vecka. Det kändes som att jag hade hunnit leva en vecka på bara några timmar då jag väl låg i min sköna säng. Dagen kändes evighetslång! På ett bra sätt, alltså.

Continue Reading

Tankar runt somliga diagnoser.

Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)

Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.

Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)

Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.

Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?

Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.

Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.

Continue Reading

Trebarnsmormor.

Som vi har väntat på vårt tredje lilla barnbarn, Lilleman, i Danmark. Nu är han här och vi är så tacksamma! Han blev ett augustibarn istället för att komma i september som planerat. Ovant för mig som gick över tiden med alla graviditeter.

Mormorskoftan hann inte bli färdig, men det gjorde ingenting. Den är ju i en storlek som han får vänta liiite med för att den ska passa. Nu ska jag hitta passande knappar och sätta i, sedan är den klar.

Nog hade jag önskat ha Lilleman i närheten, men jag är tacksam att han inte bor längre bort än att vi kan ta oss dit utan allt för stort mankemang. Finns det något jag förstår nu för tiden så är det våra barns mor- och farföräldrars önskan att ha barnbarnen närmare, inte minst under de åren vi bodde i USA. Hur som helst, livet är fascinerande på så många olika plan.

Continue Reading

Cottagecore?

Jag avslutade dagen igår med att surfa runt bland lite ”sällanbloggar” och fick lära mig två nya begrepp hos Sara Rönne: Nonnamax(x)ing och Cottagecore. Även om min man både jobbar med analys och har det tänkesättet också i sitt privatliv ligger det inte i mitt intresse att fånga trender. Jag brukar säga att om jag börjar gilla något nytt kan vi vara ganska säkra på att det är något som redan hunnit bli ointressant för alla trendkänsliga (tänk modedetaljer, virala trender och liknande). Men! Genom Sara fick jag lära mig att jag är supertrendig, helt utan att försöka. Jag både nonnamaxxar och lever cottagecore (eller hur man nu använder orden) varje dag.

Plötsligt vill alla leva som mormor. Laga mat från grunden. Odla tomater. Sticka. Plocka svamp. Duka fram långlunch. Umgås utan att samtidigt göra något annat. Helst i ett gammalt hus med en trädgård där tiden går långsammare. Nonnamax(x)ing kallas en av årets trender. Parallellt fortsätter cottagecore att leva vidare med ökad intensitet: romantiseringen av det lantliga, långsamma (och handgjorda) livet.

Sara Rönne

Inte bara är jag mormor. Jag lever tydligen som en också. Och inte vet jag om jag romantiserar det lantliga, långsamma och handgjorda livet, men nog har jag och maken medvetet valt bort finansvärldslivet (för hans del) och Stockholmsförorten (där vi bodde förr om åren).

En av fördelarna och nackdelarna med att vara i mormorsålder är att man inte längre kan sova länge. Jag borde därför lägga mig tidigare, men eftersom jag är dålig på det får jag kompensera med en tupplur på dagen. Hur kan det vara en fördel att vakna tidigt? Kolla bara här hur gryningsljuset får vår stökiga trädgård att se vacker ut. Iallafall i mina ögon.

Så här ser det också ut. Romantiserar jag lantlivet nu? (Du är varmt välkommen att komma hit som piga eller dräng, här finns jobb för minst två heltidsanställda som är villiga att jobba utan lön. Du skulle få tupparnas pubertetskraxiga galande på köpet.)

Här inne nonnamaxxar jag för fullt. Jag torkar chili, stickar barnbarnskofta, har dammråttor i hörnen och omoderna inredningsdetaljer i soffan. Det är bara marmorpiedestalen till min adiantum hispidulum som saknas. Det känns bra att jag är trendig iallafall.

Continue Reading