monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Jag vill gunga mer!

21 april, 2026 Inga kommentarer

Det här lilla broderiet har legat i sin ram i tvättrummet i säkert ett år vid det här laget. Ännu ett räddningsprojekt som du säkert förstår. Jag köpte tavlan för några tior för att jag blev så glad i känslan! (Eh, vad menar jag?! En kartong med tejp och linnetyg? Vänta bara!) Jag älskade verkligen att gunga då jag var barn. Minns suget i magen med glädje. Jag är, vilket kanske inte är någon överraskning precis, inte direkt någon kick-letande person. Jag gillar lugnt och fint och mår illa i karuseller som går runt, runt. Berg- och dalbanor kan jag uppskatta om de inte är allt för hetsiga. Eller rättare sagt så tänker jag att jag uppskattade dem, men att jag kanske inte gör det längre. Gungor, det är något annat. Jag gillar att gunga barnbarn och syskonbarn, men jag gillar verkligen fortfarande att gunga själv om jag får tillfälle. När jag hittade broderiet bakom mangeln häromdagen kom jag på att detta skulle kunna vara min FRÖJD-pryl! (Alla mina senaste årsord har blivit omsatta i något slags fysisk form. Jag har haft halssmycken med ordet graverat, jag har skrivit ordet i kalligrafi, nedanför datorn ligger fortfarande mitt RUTIN-hjärta monterat på en vacker sten…)

Vår dotter hade en underbar gunga upphängd i sitt rum där jag ofta tog mig några minuter medan hon var i skolan då hon bodde hemma. Här kunde jag sitta och njuta av vyn man har från hennes rum, eller syrummet/inomhusväxthuset som det har blivit till idag. Likadana gungor har de (eller hade) på Asia Spa i Varberg och min syster såg till att ta reda på var man kunde köpa dem. Verkligen fröjdefullt! Får nog se till att skaffa en ny och hänga upp där igen. (Maken fixade något slags stadigt upphängningssystem genom en balk om jag inte har fel.)

Så här såg den gungande tjejen ut efter att jag hade plockat ut henne ur ramen. Det var någon som hade tagit henne ur en oval ram och monterat henne runt kartong. OBS! Gör inte det! Vanlig kartong innehåller syra och lignin som förstör tyget och gör att det gulnar. Det finns syrafri kartong som ger textilier, foton och dokument som ska sparas bättre förutsättningar. Dessutom hade broderiet monterats utan att ha tvättats och strukits emellan, så det såg onödigt slarvigt ut.

Så här ser min lilla fröjdefulla, gungande flicka ut idag efter att ha fått spabehandling i tvätt och ”faster Birgitta”-strykning. Jag ska se om maken kan fixa till ramen, för den är gullig men lite skev. Sedan ska jag montera henne på just syrafri kartong och hänga upp henne i galleriet i hallen. En fysisk påminnelse om att erbjuda mig själv ett FRÖJDefullt liv!

Ditten och Datten

Förra veckan komprimerad.

20 april, 2026 6 kommentarer

Jag vaknar av att fönstret står och slår lite i vinden. Under det tjocka duntäcket är det fortfarande varmt på det härliga sättet — mjukt, perfekt temperatur och den svala luften i rummet runt omkring gör att jag suckar av välbehag. Ny vecka, nya glädjor, nya utmaningar. Tacksamt konstaterar jag att jag fick vakna till en ny dag igen. Vet inte varför detta är en känsla som blivit så viktig att omfamna. Veckan som gick bjöd på en riktigt fin godispåse med ett och annat stolpskott. Gott så. Här kommer några av höjdpunkterna:

härlig jobbvecka med spännande samtal
träff med god vän jag inte hade träffat på alldeles för länge, påfyllande
konsert/musikgudstjänst i Tvings kyrka med Hildur, Niclas, Pernilla och Maja (med lite olika efternamn, bl a Höglind) och en setlist med många favoriter
stickstunder i soffan
The Mentalist, igen (jag vet, har en oändlig lista med nya förslag att titta på, men nu blev det såhär — vill inte ha språk jag inte kan förstå eller allt för komplicerade handlingar då jag stickar)
massa nya små blommor har tittat upp, de andra försådda plantorna ser överlag härliga och starka ut
fortsatt rens, och det fortsätter fortsätta
mysiga videosamtal med småtjejerna som alldeles, alldeles snart kommer att kunna hänga IRL här hemma betydligt mer ofta än idag
dop för lille systersonen nere i Höllviken
häng med storfamiljen
matlagningskurs med makens systerson
funderingar runt två nya rabatter (kommer inte att bli nu i vår)
den envisa förkylningen har nästan släppt greppet
påmindes om känslan efter inpackning med ricinolja och gjorde en igår — vintertorrheten nästan borttrollad

Det fanns naturligtvis annat som inte var lika kul. Bekymren, ledsamheterna och utmaningarna låter jag dock sätta sig i baksätet. Nu är det måndag och solen skiner. Tack för det! Tack för livet!

Funderingar

Om att låta sig uppfyllas av det goda.

18 april, 2026 12 kommentarer

Det är inte lördag morgon, utan fredag kväll. Jag satte mig här för att skriva ner dagens anteckningar i odlardagboken och fick för mig att ta en titt hur det såg ut här hemma den första våren för oss, 2017. Far hade satt tulpaner i raka led i limpan av hästgödsel som han lagt på ett något märkligt ställe, men allt jag kunde se var de där tulpanerna och att de blommade, men att far var död. Det var en så konstig vår i stor sorg, men samtidigt kämpade mamma för sitt liv och jag och maken visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Jag är för evigt tacksam till brorsan som vände sig ut och in för att renovera här så vi skulle ha någonstans att bo. Då, den där våren, trodde jag nog aldrig att vi skulle bli kvar. Jag trodde inte att vi skulle få köpa loss huset eller att jag/vi ens skulle vilja stanna här. Livet tog sina kringelikrokiga vägar över berg och dal och här är vi nu, fast ändå på ett helt annat ställe. Ibland utvecklas man mycket fort, så fort att tiden inte hänger med. Så känns mina senaste tio år. Kanske är det därför jag inte riktigt känner igen mig i spegeln. Jag ser en åldrande kvinna, en ganska normal 55-åring. Det som inte syns utåt är själen, en själ som är så uppfylld av allt det vackra som jag inte visste att uppskatta tidigare i mitt liv. Det får knappt ens plats. Jag menar inte att JAG är god och vacker, men att jag trots svåra utmaningar och stökigheter (som vi alla går igenom) känner att det goda väller upp och ut, precis som kolsyrebubblor. Det goda vinner alltid på något vis. Men vi måste ibland gnugga ögonen, eller kanske byta glasögon, för att se. Idag påminner jag mig, och dig, om att det är så.

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

Tips

I fixartagen.

16 april, 2026 8 kommentarer

För ett tag sedan fick maken ett par arvejeans. Jättesnygga, men för långa. Han tycker de är jättesköna och har haft på sig dem flera gånger, uppvikta på ett sätt som inte har något med mode att göra. Alltså, jag har inget principiellt emot uppvik, men nä, det här var inte snyggt. Eftersom jag visste att det bara var av praktiska orsaker och att maken skulle fortsätta ha på sig de där jeansen pga SKÖNA så fick jag ta itu med problemet för att slippa få ögonskav. Jag har naturligtvis fållat kjolar, byxor och skjortor massor av gånger, men jeans är speciella. Om man lägger upp ett par bara genom att vika upp byxbenet så förloras mycket av jeanskänslan. De flesta jeans är tvättade för att få sin karaktäristiska look och tvätten ger avtryck också i fållen. Nu bestämde jag mig för att leta upp en YouTube-video jag hade sparat just gällande hur man kan lösa detta problem. Håll tillgodo! Jag slipper reta mig och maken gillar den nya längden.

På insidan har jag bara fäst den nya fållen med smygstygn, precis enligt instruktionerna som var mycket lätta att följa. Det finns liknande filmer på svenska och kanske finns det ännu smidigare sätt att göra detta på, men jag är nöjd.

Ditten och Datten

Hej naturen!

15 april, 2026 8 kommentarer

Jag njuter av naturen på många olika sätt och vis just nu. Mycket handlar om att rensa såklart, förbereda, bana vägen. Men jag går också promenader i det där som verkar vakna mycket senare än andra ställen. Vi ska ju bo i något slags tidig zon, men så är det inte alls om jag ser hur andras vår ser ut. Jag är tacksam ändå, det blir lite mer utdraget här!

Ljuvliga Östersjön, tack för att du väcker min livslust! Tack för vindar och gäss på sjön och skränande måsar. Tack för drömmar om vida vidder och spännande äventyr.

Resten av promenaden bjuder på sitt den också. De har rensat upp på naturreservatet. Det ska bli spännande att se vad som händer där i all luftighet. Nedfallna stockar blir spännande lekplatser för både den ena och den andra arten. Någon har ställt ut trädgårdsmöbler vid fiskdammen, men jag har inte sett en enda guldfisk där sedan 2024. Finns det fortfarande ett bestånd kvar? Har jag bara haft otur? Vi får väl se om det börjar bubbla där om bara värmen kommer. Nu ska jag ut och fortsätta riva björnbärssly och ta hand om själen. Heja, heja.

Ditten och Datten

När DNA skapar ny släkthistoria.

13 april, 2026 4 kommentarer

Jag är som du kanske vet mycket intresserad av släkthistoria, DNA och släktforskning. Igår hittade jag en ny kusin till far! Han dök upp som ”kusin till din far” på den DNA-tjänst vår familj använde sig av för många år sedan då maken jobbade där. (Jag, maken, våra föräldrar och våra barn gjorde testerna – vi tycker att det är extra roligt att vi vet precis hur mycket arvsmassa barnen fått av respektive mor- och farförälder. Inte konstigt att de är så olika varandra!) Hur som helst hörde jag av mig till fars ”nye” kusin R i Kanada. Han blev smått överväldigad när jag skrev att han ju måste vara barn till farfars bror Erik som emigrerade till Kanada 1927. Det visade sig att kusin R som föddes 1962 är adopterad och att han bara visste vem hans biologiska mor var. Även om han säkert (mitt antagande) gjorde detta DNA-test för att hitta sin ursprungssläkt var han kanske inte beredd på att han verkligen skulle göra det. Han bad hur som helst att få återkomma senare i veckan då han har gått igenom all den information han har. Det är som att jag befinner mig mitt i ett avsnitt av Familjehemligheten! Väldigt spännande hur som helst.

Det finns mängder av spännande familjehistorier på YouTube. Här är några av dem.

Ditten och Datten

Covidbröllop.

11 april, 2026 14 kommentarer

Idag är det sex år sedan vår äldsta dotter sa JA till sin fine man. De hade planerat ett bröllop för 120 personer på Skansen, men det blev till 12 personer på Sturkö istället… Ojojoj, det känns både som igår och som en hel livstid sedan detta äventyr utspelade sig! Utan storfamiljen hade det aldrig gått. Det har blivit flera bröllop sedan dess och vi har jobbat ihop oss bra, teamet. Det här måste dock ha varit den största utmaningen.

Vi tar det väl från början. Oron för vad det där viruset skulle ställa till med började redan snurra i början av 2020, men det var inte förrän i mars det började bli riktigt allvarligt. Maken höll i kommunikationen med Skansen. De var mycket ovilliga till att ge pengarna tillbaka då restriktionerna kom mindre än en månad innan bröllopet skulle gå av stapeln och förhandlingarna pågick under lång tid efter april 2020 ska jag säga. Storfamiljen ryckte in. Mina äldsta småsyskon bor här i stan och vi är vana att jobba hårt tillsammans med lite olika ansvarsområden. Nu blev uppdraget att göra vår sunkiga lada till en festlokal, för det SKULLE bli bröllop. Du kan tro att det rycktes i för kung och fosterland. Det finns mänger av bilder från de här dagarna, men du får den komprimerade historien. Jag kan säga att jag grät många gånger under de här dagarna. Mest av tacksamhet, faktiskt. Jag kunde verkligen inte frammana visionen av det som blev till ett helt fantastiskt bröllop! Brorsan var ansvarig för själva golvläggandet. Jag kunde inte tro att det skulle bli så bra som det blev och var minst sagt stressad.

En av mina uppgifter var att hjälpa till med dekorationerna. Vi hittade dessa sunkiga pilsnerflaskor där bara resterna av en enda etikett fanns kvar. Idag hade det varit lätt att bildgoogla, men för sex år sedan hade vi inte kommit dit än. Jag sökte och sökte på nätet tills jag hittade den saknade etiketten och skrev sedan ut nya till de vid det här laget väldiskade flaskorna. Inte för att vi dricker pilsner, men det kändes liksom fint att något från gården fick vara med när det nu blev som det blev.

Min syrra jobbar som skolledare och är en duktig sådan, men jag kan inte tänka mig bättre bröllopsfixare heller. Hon skapade magi ute i ladan med hjälp av IKEA-metervara, gamla lampskärmar som fick nya kläder och vimplar. Det byggdes sittbänkar där gästerna skulle få sitta med långa avstånd och det riggades för finfin underhållning. Hon bestämde hur allt skulle se ut och maken, brorsan och hennes man genomförde själva byggandet.

Här var ännu inte belysningen inkopplad, så ursäkta förlängningssladden som hänger ner, men ändå. Jag kunde knappt tro hur otroligt fint det blev!

Även utanför ladan hade syrran sett till att det blev fantastiskt vackert. Hon har öga för detaljer. Jag ser att det är vackert, men jag kan inte skapa skönheten på samma sätt som hon. Det var hon som byggde blomsterbågen och gjorde de flesta av dekorationerna.

Det där hjärtat har fått vara med på flera bröllop sedan denna dag.

Så kom då dagen! Solen sken från en klarblå himmel och Covid kändes långt borta. Brudparet var vackert och alla var glada. Deltagare var de flesta av syskonen, föräldrarna och makens mamma var med på själva vigseln. Maken har vigt båda våra döttrar. Det tycker jag är så speciellt.

De unga tu fångade så vackert av min svägerska, älskar hennes foton! (Numera jobbar hon som trädgårdsmästare, men jag tror att hon fortfarande tar fotouppdrag ibland. Några av fotona i det här inlägget har hon tagit.)

På bröllopsdagen var jag brudens mor, värdinna och kock. Det var lite svettigt, det ska ärligen erkännas, men gick oväntat bra! Jag var tvungen att springa in och kolla potatisgratängen en gång under ceremonin, men de väntade in mig så jag inte missade något viktigt.

Vi hade dukat ett bord till syskonen i köket och ett till brudparet och föräldrarna i vardagsrummet. Det blev riktigt fint tycker jag.

Jag förstår inte hur min syster hann med. Hon fixade brudbuketten och blomsterdekorationerna till borden också. Fantastiskt!

Vi slutar väl med tårtorna? Svärsonens familj har flera medlemmar med specialkost (celiaki, vegan, sockerfritt, laktosfritt), men det blev ändå två riktigt goda tårtor. Vi hade beställt vegansk catering till för- och huvudrätt till tre av gästerna, men den ”vanliga” maten lagade jag också själv. Jag förstår att min dotter blev besviken över att det blev som det blev på ett sätt, men samtidigt blev det väldigt bra med tanke på omständigheterna. Slutet gott, allting gott som man säger. Snart flyttar de hit med sina små gullungar. Då börjar ett nytt kapitel i deras liv tillsammans. Grattis E och J! Och må vi aldrig någonsin ever again behöva ställa in något pga pandemi.

Planttant

Sol i sinnet.

10 april, 2026 12 kommentarer

Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!

Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.

I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.

Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.

Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!

Funderingar

Var leker barnen?

9 april, 2026 12 kommentarer

Jag vet att jag behöver acceptera att saker och ting inte längre är som de var då jag var barn. Jag vill inte ens att det ska vara så, men det kan ändå skava ordentligt ibland. Och när jag ser barn med näsan över telefoner och plattor blir jag bedrövad. Jag var själv med och gav detta till våra barn och jag inser att denna teknologi är här för att stanna och att mycket också är bra, men vad händer med världen då barnen slutar leka? De önskar sig datorspel istället för postkontor, får en Swish istället för ett legoset. Så mycket har hänt med vår omvärld på kort tid och ibland hoppas jag att allt är på låtsas och att jag kommer att vakna upp till en annan värld. En bättre värld. En värld utan psykopatledare med gigantiska egon, en värld där lekplatserna är platser för barnskratt istället för droghandelsuppgörelser, en värld där nyfikenhet och förundran leder oss framåt, inte rädsla för att hamna efter. Idag får jag medvetet söka ljuset och så får det vara. Jag vet att det kommer bättre dagar.

Och bara för att jag absolut älskar många av Yusufs/Cat Stevens texter och att de hjälper mig kalibrera om får du en bonus också.

1 2 3 … 455 Nästa →