24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

22 feb

Om det ändå fanns ett Riktigt Bra System.

När jag växte upp fick jag höra av mina föräldrar att Sverige var ett helt fantastiskt land med ett system som var uppbyggt för att skydda de svagaste, de missbrukande, de svårt psykiskt sjuka, helt enkelt alla som kanske hade hamnat på gatan om inte ett allmänt system fanns.

Genom åren har systemet ändrat form. Mina föräldrar hann vara med om många reformer och uttalade sig många gånger i suckande form det sista året då jag bodde hemma hos dem. Nyheterna stod på både morgon som kväll och jag har nog inte varit så insatt i världsläget varken förr eller senare. Efter det där året kroknade jag. Redan innan jag flyttade ”hem” hade jag gjort valet att inte titta eller lyssna på nyhetsrapporteringar då de hade börjat göra mig cynisk och rädd. Det finns så otroligt mycket ondska och elände i världen och jag ansåg att jag inte hade råd att fylla mitt sinne med mer än det jag redan var tvungen att ta mig an.

Fortfarande lider jag av nyhetsklåda. Det är ytterst sällan jag känner mig uppbyggd och stärkt av nyhetsrapportering. Å andra sidan är det spännande att grotta ner sig i ett ämne och försöka vända på alla stenar för att förstå hur det funkar.

Vad är det med välfärdsstaten som är så fantastiskt och varför klagar alla alltid på allt ändå? Kanske borde vi bara bita ihop i alla lägen och kämpa på? Vad hade hänt om vi bytte plats med en person i samma ålder som oss själva från 1821? Hade vi överlevt? Hade vi klagat? Och vad hade personen vi bytte med sagt? Vad hade hänt om vi klippte alla bidrag och försäkringssystem idag och började bygga från grunden igen? Inget Försäkringskassan, inget Socialtjänsten, inget Arbetsförmedlingen, inga Regioner? Hur ser det ultimata och väl fungerande systemet ut? Som funkar 2021, inte på medeltiden.

Vi svenskar har det i nästan alla mätningar oförskämt bra. Här är ett exempel. Trots det känner jag väldigt få svenskar som i sanning är ”förnöjsamma” och som inte hittar något att klaga på. Hur det kommer sig finns det såklart en massa olika förklaringsmodeller till. Politiska förklaringsmodeller, psykologiska förklaringsmodeller, ekonomiska förklaringsmodeller, religiösa förklaringsmodeller…

Så fort vi jämför oss med någon som har det bättre mår vi sämre och tvärtom. Är det en inbyggd drivkraft? Själv ser jag olika personer hantera det på olika sätt.

Kollektivistiska ideal och socialistiska lösningar till alla orättvisor ligger i den svenska modersmjölken. Det svenska folkhemmet. Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Ingen ska behöva känna sig bunden till spisen eller vara beroende av familjen. Kollektivet är idealet, alla ska ha likasamma, eller åtminstone ska jag inte ha det sämre än någon annan. Det talas även ofta om rättigheter, kanske inte lika ofta om skyldigheter.

Konservativa ideal hyllas gärna av de mer försiktiga. Bevara det som det alltid har varit. Om något måste förändras, så gör det försiktigt och långsamt. Som individ är jag inte heller jätteviktig, det är olika Auktoriteter som vet vad de talar om och som ska förväntas upprätthålla ordningen. Polisen. Militären. Kungen.

För frihetstänkarna är liberalismen antagligen mest lockande. Frihet att tänka, handla och välja är mycket viktigt för en frihetstänkare, men hur en samhällsstruktur ska se ut för att jag verkligen ska kunna välja beror på vilken typ av frihet jag strävar efter. En libertarian och en socialliberal person har mycket att lösa innan de är överens om ett fungerande samhällssystem.

Vilken förklaringsmodell man än håller sig till så finns det glapp. Små glapp ibland, ibland stora. Den svenska modellen kräver att alla strävar på, hjälper till och att ingen ”utnyttjar systemet”. Tyvärr finns det vissa personligheter som är som gjorda för att utnyttja systemet. Man kan se det som en otroligt effektiv överlevnadsstrategi, men det hjälper ju inte mig när jag ser hur jag själv får det sämre för att jag är lydig och ordentlig medan fuskare åker räkmacka. Det är dit vi har kommit nu. Välfärdssystemet vänder sig inte längre till de stackare som inte har någon familj, som är svårt psykiskt sjuka eller lider av stor ohälsa. Alla berörs. Det handlar om ”Grejt, här kan jag tjäna en hacka!”, ”Jag vill också ha en större del av den kaka jag hjälpt till att baka.” och klassikern ”Vi har varit naiva” har vi nog inte hört för sista gången.

Jag har förut pratat om plånbok, budget och förmåga till konsekvenstänkande som en slags liknelse för hur vi hanterar de tillgångar vi har eller tillskansar oss. Det handlar om faktiska pengar, om hälsa, om talanger, om erfarenheter… Jag tror att vi lite var till mans glömt bort, eller aldrig lärt oss, hur vi tar ansvar för oss själva och det samhälle vi bor i. Jag tror att vi hamnat i ett läge där vi har så stor tro till ”systemet” att vi inte vet vad vi ska göra då institutioner och organisationer inte längre kan upprätthålla den kvalitet som vi förväntar oss. Hur vi ska gå vidare för att det ska bli bra vet jag inte, men en sak vet jag. Jag tror fortfarande på gräv där du står. Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något. Och jobbar vi var och en på att bli en lite bättre version av oss själva så går vi väl åtminstone åt rätt håll tänker jag.

21 feb

Tallulahs hjärta.

Ikväll blev nu vantarna ”Tallulahs hjärta” ur Stora vantboken av Jorid Linvik klara. De är en present till yngsta dottern för att hon tog körkort för ett tag sedan. Tala om projekt med lång startsträcka! Fem år tog det från bok och tanke till färdiga vantar. Nu återgår jag till strumpor i randfärgat garn i ett tag, men det här var inte mitt sista tvåfärgade projekt.

20 feb

Hej igen!

Ja, inte vet jag längre vad som orsakar de här krascherna i WordPress och/eller servern mina hemsidor ligger på. Nu har maken ägnat hela lördagen åt att rensa ordentligt en gång till, så får vi väl hoppas att det blev bra den här gången.

I samband med min förra rensningsiver i badrummet bestämde jag mig för att använda upp alla slattar och prover jag hade liggandes i skåp och lådor. Det har gått riktigt bra! Trots att jag sminkar mig extremt sällan numera försöker jag ändå upprätthålla något slags hudvårdsrutin.

Här har du det jag använder regelbundet och verkligen tycker om. Biodermas Sensibio micellärvatten fungerar toppen som rengöring. (Jag har även en fetare som jag fått av min kompis, men kommer inte riktigt ihåg vad den heter.) Lancôme Bi-Facil Waterproof Eye Makeup Remover är det enda som funkar för att ta bort min mascara. Origins Drink Up Intensive Overnight Mask är min vardagslyx och jag brukar smörja in den en kväll i veckan ungefär. Exuviance SkinRise Morning Glow är en lite för lyxig serumbehandling som jag använder kanske två gånger i månaden. Den är absolut ingen nödvändighet och jag skulle aldrig köpa den här produkten till fullpris. Däremot är den alldeles fantastiskt skön! De små tuberna i bild ställer till problem. I min sista Glossybox (tror jag fick den 2019) kom ett litet resepack med rengöring, serum och dagkräm från Noxidoxi. Serumet och dagkrämen är fantastiskt sköna, doftar nästan ingenting men ändå gott och är mycket dryga. Jag hittade tre reseförpackningar när Lyko hade utförsäljning och har klarat mig på dem fram tills nu. Kanske är det dags för nya favoriter?

Hårprodukter då? Kevin Murphys leave-in-repair är drygt och effektivt! Mjukt hår efter varje tvätt, och det av bara en liten klick i det rena och urkramade håret. Eftersom jag ytterst sällan fixar mitt hår med värme vet jag inte mycket om ”heat protection spray”. Den här från HH Simonsen luktar gudomligt, men var löjligt dyr till fullpris. Jag köpte den här flaskan när märket såldes ut på Lyko. Budgies Charcoal Dry Schampoo hittade jag i något Bäst i Test. Det är billigt och jättebra, kliar inte i hårbotten, men luktar rätt starkt (gott förvisso).

Torrisar behöver smörja in sig. Eucerins feta, doftfria lotion sugs in i huden på ett nafs. Billig, dryg och riktigt effektiv! Till torra armbågar och liknande behövs lite fetare doningar. Då tar jag till Weledas härliga Skin Food som luktar fräscht och ”nyttigt”. Neutrogenas Hand Cream är också den oslagbar då det gäller att sköta sin grej. Inga flashiga förpackningar, bara en riktigt bra handkräm med en mycket svag doft. Som komplement till Skin Food använder jag Laponies All-around Balm. (Denna har jag också köpt efter att först ha fått testa genom Glossybox.) Jättebra till läpparna på vintern, till exempel.

Jodå, jag beställde ändå en Foot Mender när jag tidigare i veckan lade en beställning på Apotea.se. 185 otroliga kronor för fjuttiga 100 ml… Den är dock oslagbar som fotkräm! Helosan är en duktig kompis, men det krävs lite mer jobb för att den ska kunna göra sitt. Den här tuben köpte jag billigt på vårt ICA. Och så har jag äntligen fått hjälp mot nagelsvampen som jag drabbades av då jag fick en pedikyr i Park City för många år sedan! Det kändes trist att få en större och större gul fläck på stortånageln, men till sommaren tror jag att Nailner 2-in-1 (och jag, jag har hållit på i flera månader nu) har gjort jobbet klart! Det är mycket pill. Två gånger om dagen de första fyra veckorna och sedan varje dag tills nageln vuxit ut. Vet du hur långsamt en tånagel växer? Väldigt… Hur som helst är jag tacksam för den här produkten.

Tjusiga Isabella får väl trona i ensamt majestät. Det här är faktiskt den bästa deo jag provat någon gång. Dyr, men jättebra. Doftar gott utan att lukta för mycket. Svider inte. Superbra, helt enkelt! Jag gillar båda dofterna för övrigt. Löwengrip Deodorant, bäst i mitt test. Och jag har testat många deos genom åren! Jag brukar betala 135 kr/st, men nu fick jag (nästan) två för samma pris på Apotea.

Sådär. Nu har jag inventerat för mig och tipsat dig på kuppen. Hoppas du får nytta av något av tipsen. Nu ska jag titta på film och hoppas att bloggen inte kraschar igen. Ha det gott!

19 feb

Vision board/tankekarta.

När jag tänker på min mammas och mina systrars listor börjar det pirra i mig. Det känns kraftfullt, målmedvetet, ordning och reda, effektivt, ett smidigt sätt att sätta ord på det som annars bara snurrar runt i huvudet. Jag är urusel på listor. Eller, jag är egentligen rätt bra på att skriva listor, men jag är sämre på att följa dem. Vi har i familjen en inköpslista som man fyller på i telefonen och som är superpraktisk! Ja, om man kontrollerar den då man besöker en butik, förstås. Och den rutinen har vi väl inte direkt någon av oss. Jag är också jättebra på att skriva inventeringslistor då jag städar i matförrådet. ”Nu ska vi laga mat så inget förfars.” Jo, tjena. Inte för att vi slänger så mycket mat, inte alls. Däremot kan det bli onödigt trist att behöva göra en massa rätter i samma stuk om man har nått allt för nära bäst före-datum. Som tur är har jag blivit bättre på att smaka och lukta på mat. BF-datum är bara rådgivande och många torrvaror går bra att laga till långt efteråt.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att implementera allt som kontakt faktiskt betyder för mig, ta med det i min vardag. Det har gått riktigt bra såhär långt. Anledningen till det är väl att det är något jag verkligen brinner för efter den här coronadippen, men också att jag följer Ali Edwards arbetsgång. Nu i februari var tanken att vi skulle göra en ”vision board”, något slags collage över hur vårt årsord ska bli synligt i vardagen. Jag hade tänkt hoppa över det. Vi har inte längre en massa tidningar hemma, men jag kan också tänka att collage är för rörigt för mig. Nu struntade jag i allt det. Jag rotade fram de fyra magasin som fanns tillgängliga och började klippa bilder och ord. Det visade sig vara jätteroligt! Det enda jag saknar på min visionstavla är själva ordet KONTAKT, men det gör ingenting tycker jag. Såhär ser alltså KONTAKT ut för mig.

17 feb

Askonsdag.

Idag börjar den kristna fastan. 2019 gjorde jag äntligen slag i saken att följa ett litet häfte jag hittade i en söt butik på Söder för flera år sedan. Det har jag bestämt mig för att göra också i år.

Vecka 1

Vecka 2

Vecka 3

Vecka 4

Vecka 5

I det här upplägget fattas tiden från bebådelsedagen till påskdagen. Där finns det utrymme för kontemplation och meditation, möjlighet att fundera över sin kristna tro och vad det innebär att faktiskt ha en tro i dessa tider då det mest ses som en svaghet (alternativt dumhet) att tro på Gud.

Jag kan varmt rekommendera att genomföra en fasta oavsett hur din tro ser ut. En vattenfasta som pågår i fyrtio dagar med avbrott från de fastefria söndagarna är kanske inte något som känns hållbart. Det kan räcka att du utesluter något som tar mycket onödig tid från ditt liv, något som får dig att förlora ditt fokus. Du kanske vill skippa sociala medier under den här tiden, låta bli att äta kött eller socker, låta bli att shoppa… Fastan ger dig möjlighet till rening, fysiskt, andligt och/eller mentalt. Vad som blir ditt ”offer” är upp till dig. Lycka till!

(Ett steg närmare målet en bättre kontakt med det gudomliga.)

16 feb

Fettisdag på isen.

En av mina härliga vänner i Orem var expert på att fira. Hon led av tungsinthet i perioder och tyckte själv att det hjälpte att pigga upp också det andra kallar vardagar med något extra. M använde sig av en onlinekalender liknande den här och hittade jättemånga roliga dagar att fira! Vi hade den stora glädjen att få vara med ibland och jag har många gånger tänkt att det hade varit jättekul att uppmärksamma en ny högtid varje dag under en kortare period. En vacker dag kanske det händer. Idag behövdes dock ingen extra firarinspiration. Fettisdagen firas av en stor andel personer i vårt avlånga land, inte bara av oss.

I år råkar semmeldagen sammanfalla med makens och mitt tjugosjunde semmeldagsjubileum. Maken bjöd in till semmelfest hemma i sin lägenhet på Gambrinusgatan för att lura dit mig, så när jag hade tackat ja fick han tvinga dit ett gäng kompisar för att det skulle bli någon fest. De hembakade bullarna blev brända och luktade fortfarande i lägenheten då jag kom, men vem har dött av köpebullar? Något måste ha funkat, för vi blev ihop, gifte oss, fick tre barn och väljer efter en del bulor i vägen fortfarande varandra. Är inte det något att fira, så säg?

Alltså, vad kan man säga? Maken gjorde ett biologiskt/fysikaliskt experiment. Han har ofta något spännande att tillföra i alla möjliga olika situationer. Här testade han om bräckt vatten bildar salt is. Vad tror du?

Dagens firaraktivitet tog oss över isen från Bredavik till Knösö där min barndomsvän bor. Maken tog sig fram med vandrarkängor och skidstavar och själv framförde jag gårdens medföljande spark som hade fått sig en liten uppfräschning och fick komma ut på tur för första gången på mycket länge. Jag gillar inte isar och kan inte säga att jag strålade av glädje inför denna aktivitet, men bestämde mig för att jag skulle vara mycket nöjd när vi väl var hemma igen. Precis så var det ju också! Vi tog oss fram de fem kilometrarna till Knösö udde på dryga timmen och blev välkomnade med lyxfika och varmt te. Efter en stunds trevlig samvaro var det dags att glida hemåt igen. Turen tillbaka tog 1,5 h, för den sista fjärdedelen hade hunnit bli extremt hal under de timmar vi hade varit borta. Jag kan säga att vi var mycket nöjda och belåtna då vi packade in sparken i bilen och åkte mot Uttorp igen. Där fortsatte vi tilltjockandet inför fastan genom att fylla på med semlor respektive semmelkladdkaka, så nu kan vi nog stå oss till nästa påsk ungefär.

Slutligen vill jag bara visa bilder på tre olika slags is. Jag fascineras så av att detta vackra egentligen bara är ganska vanligt vatten!

15 feb

#nofilter/#magiskt.

Jag är med i en grupp på Facebook som tipsar om fina vandringar i Sverige. Förra veckan var det lite tjafsigt där eftersom någon började haka upp sig på alla som skrev om ”magiskt vackra vandringar” och undrade var gränsen för bilder som fortsättningsvis fick läggas upp skulle gå. Jättefint? Fantastiskt? Underbart? Jag fnissade lite då jag läste inlägget, för jag hade tänkt på precis samma sak. Nu måste jag ändå understryka att väldigt många av bilderna som har lagts upp varit just magiska. Tänk dig professionellt tagna foton av norrsken i vinterlandskap så kanske du förstår vilken kvalitet det rört sig om.

Hur som helst var jag på väg hem imorse efter uträttade ärenden och slogs av hur vacker naturen som svischade förbi utanför bilfönstret var. Jag stannade och slängde skräp vid återvinningsstationen och tog det här fotot där. Solen glittrade i de frostnupna träden och det kunde naturligtvis inte telefonkameran fånga. Däremot blev ljuset helt rätt. Jag gillar egentligen inte kallt ljus, men de blå skuggorna här var ju… helt magiska, haha! Till och med de smutsiga plogvallarna såg lite läckra ut i det här ljuset.

När jag kom till Möcklösundsbron kände jag att det faktiskt var läge för ett ”uppleva naturen i lugn och ro”-stopp. Jag körde in vid det under sommarhalvåret välbesökta s.k. ”Brofästet” och gick en runda. Vad kan jag säga? Om inte det här är #magiskt så vet jag inte… Jag undrar hur någon som aldrig fått uppleva snö skulle reagera vid en sådan här syn? Är det här en internationellt gångbar inspirationsupplevelse, en sådan som triggas av exempelvis soluppgångar och nyfödda barn? Det skulle vara intressant att veta.

Vi har redan plusgrader, något som känns lite abrupt efter att ha stigit ut från stugvärmen till -19° i morse. Det var så kallt att näsborrarna frös ihop! Jag är dock tacksam över att ha kunnat tanka vinterluft, snökraft och iskristaller i snart en veckas tid. Imorgon blir det tydligen ännu en isutflykt. På något sätt ska man väl fira sitt tjugosjuåriga semmeldagsjubileum, eller hur?