Bästa lussebullarna som testats så här långt. Gör en vanlig bulldeg med extra fett och socker (150 g smör och 1,5 dl socker till 5 dl degvätska) och två paket saffran som får puttra lite i det smälta smöret. 1 tsk salt och 14-15 dl mjöl brukar vara rätt lagom, det viktiga är att degen arbetas ordentligt tills den blir smidig. Jag kommer ihåg när jag fick slå lussebullsdeg för hand, inte roligt! Snacka om inbjudan till inflammation i axeln… Efter jäsning och utkavling i vanlig ordning är det dags för fyllning. Vi hade ungefär 125 g riktigt rumsvarmt och mjukt smör, 2 msk socker och 250 g riven mandelmassa som hade arbetats ihop till en smidig fyllning. Denna delades upp på två deghalvor, varav varje halva räckte till 20 bullar. Summa summarum 40 lussebullar. Pensla med ägg, lite pärlsocker och så skjuts in i 200° tills de blir lagom gräddade. (10-15 minuter beroende på ugn.) Varsågod! Hoppas du gillar.
Ps: Tycker det är väldigt roligt att jag valt ”Mat och hälsa” som kategori till det här inlägget.
Idag firar vi lillasysters födelsedag, decembers intåg, alla adventskalendrar som ska öppnas och de numrerade ljusen som aldrig brinner lagom snabbt. Hoppas att du har en riktigt fin månad framför dig.
Jag kan inte låta bli att lägga upp en bild på min extrasysters adventskalender. Hon målade den till sina föräldrar då hon var utbytesstudent i vår familj 1992. Vilket konstverk! Det här är min barndomshem och dess omgivningar. Så fint fångat!
Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.
Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.
Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.
Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.
Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.
Särskilda omständigheter. Det bjöd det här året på. Inte dåligt alls, bara annorlunda. Vi brukar ha en stor Thanksgivingmiddag med ganska många inblandade, men vi delade upp sällskapet lite i år. Det blev Thanksgiving ändå och en finfin sådan! Faktiskt en av de bästa jag varit med om.
Min systers familj testar återigen att vara kattfamilj. Allergiproblem har satt käppar i hjulen förut, men Isa verkar klara kvalitetskontrollen.
Jag älskar katter. Gillar spinnandet, självsvåldigheten, myset. För vår familj funkar dock inte katt i nuläget av olika orsaker. Jag passar därför på att gosa och njuta när jag kan! Denna kattmadam måste vara den ultimata terapikatten. Hon må vara döv och på bantningskur pga felmatning innan hon kom till sitt nya hem, men hon är underbar. Sällskapligare dam har jag sällan träffat på.
Alltså, någon kan ju ha missat precis hur fantastiskt lätt det är att putsa mässing med ättika och salt trots att jag tjatar och tjatar om det. Grunda och stora saker putsas bäst i favoritfatet som jag fått av min kompis. Det funkar precis lika bra till ostbricka som till rengöringskärl. Vissa har nariga händer och då rekommenderas plasthandskar som skydd. Håll inte heller näsan precis över…
Kolla bara! Två minuter max mellan utseende ett och utseende två. Ja, och vem bryr sig om huruvida man ställer fram en matt eller blänkande ljusstake? Säkert inte många fler än jag, men det ger mig så mycket glädje både att plocka fram glansen och se ljusstakarna stå och glittra lite i skenet av levande ljus.
Sedan är det den här. Världens finaste julkrubba. Jag blir alltid lika glad då jag plockar fram den! Sonen pysslade ihop den vid vårt stora, röda bord i Segeltorp då cernitleran började bli populär hemma. Jag är så glad att vi har den kvar!
Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.
Bild fotad på Elsas café i Karlskrona
Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)
Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.
Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.
Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.
Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.
Jag bestämde mig för att göra två enekransar till våra verandadörrar och köpte därför halmstommar på Blomsterlandet för flera veckor sedan. Min faster skickade en bild på sin fina och jag blev inspirerad till att äntligen ta tag i det eftersom vi ändå var ute i skogen i lördags. Då var det bara problemet med hur illa enris sticks!
Efter att ha testat ett par olika trädgårdshandskar landade jag i att det nog var bäst att använda mammas gamla läderhandskar som maken har ärvt. De visade sig vara ogenomträngliga. Efter att ha knipsat lite mindre bitar, ca 8 cm långa, klädde jag den första ringen efter instruktioner på nätet. (Det finns massor av tips.)
Jag har gjort midsommarkransar förut, men detta var min första julkrans. Jag var nöjd ända tills jag hade gjort krans nummer två klar. Du behöver inte titta särskilt noga på den här bilden för att förstå varför. Alltså, jag gillade den första kransen också, men tillsammans såg paret lite udda ut.
Jag rådfrågade lite olika familjemedlemmar om vad jag skulle göra åt saken och fick bra tips, men maken var rak. ”Gör om, annars kommer du att reta dig på den.” Japp, han känner mig. Jag repade upp krans nummer ett och band om den. Eftersom riset redan blivit lite tillplattat blev den inte riktigt lika ”fyllig” som tvåan, men det blev i alla fall mycket bättre. Nu ska jag bara bestämma mig om hur de ska hängas upp.
