22 okt

Att våga släppa taget och tro på att livet kommer tillbaka.

Den här tiden på året bjuder på utmaningar för många i detta land som allmänt verkar funka bättre det ena halvåret än det andra. Då talar jag alltså inte om det nuvarande, utan om det som var och det som kommer. Årstider finns inte överallt, men där de ger sig tillkänna beter de sig på ett sätt som kanske inte nödvändigtvis känns igen av personerna som får uppleva dem. ”Kulturella skillnader”, eller vad man nu ska kalla det. Jag har upplevt höst där jag suttit och skrivit brev i solstol ena dagen och nästa blivit varnad att akta mig för mud slides, under några höstar har jag äntligen kunnat andats ut efter 35° och 100% luftfuktighet under allt för många dagar, andra gånger har jag upplevt frost på morgonen för att sedan försöka ta in makalöst vackra och glödande färger från ett öppet bilfönster på eftermiddagen och så har jag fått njuta av väldigt många helt vanliga, svenska höstar som jag själv njutit av i fulla muggar medan folk runt omkring mig ofta koncentrerat sig på de kommande deppmånaderna mer än något annat.

Att ta emot hösten med öppna armar känns kanske inte helt intuitivt. Hur ska man kunna njuta när man vet att träden snart står nakna och spretande, att solen knappt kommer att hinna gå upp innan den går ner igen och att energin som var så lätt att komma åt i maj plötsligt är inlåst på något ställe utan åtkomst? Jag kan inte tala om för någon annan hur de ska göra, men nog tror jag på att detta är tiden då man gott kan vara lite extra snäll både mot sig själv och andra. Acceptera att sömnen behöver ta större plats under dygnet, ge dig själv gåvan att röra på kroppen på ett sätt eller annat och tända ljus och mysa med andra miserabla medmänniskor. Löven kommer att falla av, allt kommer att kännas mörkt och dött, energinivåerna kommer att sjunka och vardagen kommer sällan att bjuda på grillfester eller bad i skogsbryn. Det är okej. Var redan nu redo på att acceptera detta faktum och ladda med alternativa aktiviteter. (Jag vet att dessa förslag inte funkar för alla, men för de flesta borde de vara helt okej.) Kolla upp öppettider på badhus med tillgång till bastu, kolla vilka vänner som kan tänka sig att följa med ut i skogen och grilla korv om vädret tillåter, införskaffa ordentliga regnkläder så du kan komma ut även om det regnar, satsa på att återupptäcka biblioteket, bädda om mer ofta så sängen känns fräsch och inbjudande, skriv riktiga brev och skicka till vänner, börja släktforska, sortera och rensa i ditt digitala bildbibliotek, pyssla, baka, sov middag, ring till dina gamla släktingar, städa garderoben, spela brädspel, börja handarbeta… Och vad du än gör, ta inte lätt på det där med valet mellan att sova och scrolla. Sover man inte tillräckligt mår man inte bra.

21 okt

Titta upp, titta ner, vad är det du ser?

Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.

Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.

18 okt

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.

17 okt

Stanna upp och ta ett extra andetag.

Igår kväll kom jag hem till en näst intill full måne och ett så härligt sken runt omkring den. Det gick naturligtvis inte att fånga hur vackert det var, men jag hann både njuta och klicka innan jag kånkade in allt från bilen. Molnen på himlen var extra vackra, ljuset var intensivt, kontrasterna mellan månljuset och vår halvdöda fläder var extra fängslande. Halloween är bara några veckor bort. Idag åker därför Halloweengrejerna fram, precis som alltid vid den här tiden på året. Spökena ska upp i ljusgrenen och vår fula Hobby Lobby-uggla ska upp på lilla årstidsbordet i vardagsrummet. Jag ogillar fortfarande Halloween, men har så många härliga minnen knutna till denna tid på året från USA. Därför fortsätter jag ihärdigt att göra det jag kan för att minnas och påminnas. Nu är allhelgonahelgen både vackrare och den som ligger mitt hjärta närmast, men de två kan samexistera och gör det också naturligt med tanke på varför vi firar dessa högtider.

Soluppgången var inte dum den heller. Tack för rött glas, varma solstrålar och ett kök där lukten av död gnagare inte längre är det första man kommer att tänka på då man öppnar ytterdörren. Jag är tacksam för vårt trygga hem och att detta är den plats där jag mår som allra bäst.

16 okt

Solen gick ner över pelargonerna.

Igår var det dags för pelargonerna att flytta in i köket i Bredavik. Inför övervintringen plockar jag alltid bort alla fula, bruna eller gula blad och rensar också bort blommorna. Här var det två små sticklingar av Mimmis Mårbacka och Lindas Black Mamba som var så fina att de fick vara kvar precis till slutet. Mina pelargoner står ute hela sommaren och blir väldigt olika vattnade beroende på var på pelargontrappan eller på marken de står. Jag försöker vattna med näring någon gång per vecka. Ska det regna jättemycket eller länge ställer jag ner alla pelargontrappsplantor längs med husväggen. Pelargoner gillar nämligen inte att bli dränkta och blommorna blir så fula. Årets pelargonreflektion? Precis som överallt annat har skadedjuren varit mycket aktiva. Jag har plockat larver som aldrig förr och ändå har det blivit en hel del hål. Något som inte är larver, men som äter hål i pellisblad, har mått bra här. Eftersom jag inte sett något tecken på liv då jag sökt igenom bladen vet jag fortfarande inte vad det är, men det är okej. Jag fortsätter vårda dessa plantor och älskar verkligen den gröna trappan och hur mysig den gör vårt lilla morgonhörn.

Gravarna såg rätt eländiga ut, så jag passade på att sätta ljung på dem. Så här får det sedan se ut fram tills det är dags att sätta penséer här. Mamma var så noggrann med mormors och morfars grav. Hon var där en gång i veckan och pysslade och fixade. Fast jag bor nästan granne och har så mycket blommor i trädgården är jag här långt mer sällan. Jag vill dock att det ska se städat ut och försöker hålla det någorlunda fint.

I Bredavik hittar jag alltid de finaste röda flugsvamparna! Synd att de inte passar i svampsoppa. Jag vet inte varför denna bild gör mig så glad, men det gör den.

Jag åkte till Ronneby för ett småakut jobbärende och tog sedan för ovanlighetens skull ett klientsamtal i bilen pga krock i schemat. Det gick bra och man kan ta anteckningar på en parkering vid stationen i solskenet också. Jag är tacksam över flexibiliteten mitt jobb erbjuder och tar den inte för given.

15 okt

Bonusutflykt.

En av mina närmaste vänner genom åren hamnade tidigt i Tyskland och kom för några år sedan tillbaka till Sverige igen. Numera bor hon i Kalmar med sin familj. Inte så långt kan man tycka, men det är på grund av olika omständigheter svårt att träffas om inte jag kommer till henne. Igår när jag var på IKEA kom jag på att jag kunde slå en pling, om inte annat så för att säga hej. ”Kom ut till stallet”, sa hon, så då gjorde jag det. Yngsta dottern rider på hög nivå och det tävlas både här och där. Igår fick jag vara med då det tränades, matades och förbereddes för kommande tävling i Danmark. Det här är en värld som jag har väldigt lite insyn i, en spännande värld. Vår ”minsting” red i fyra år, men efter att ha blivit avkastad rätt rejält var hon färdig med det kapitlet i sitt liv. Dessutom tävlade hon aldrig förutom i klubbmästerskap, så det är spännande att höra om någon med andra ambitioner! Hästar har blivit min kompis liv. Det är ett intresse som tar mycket tid, pengar och engagemang i anspråk, men det är också ett intresse som blir nästan hela ens värld. Tänk, så lite man vet om framtiden och tur är väl det! Verkligheten är nämligen många gånger långt mer spännande än något man kan knåpa ihop i sin tankevärld.

14 okt

Har du hittat bron…

… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:

13 okt

Lördag i trädgården

Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.

Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.

Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.

Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.

Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!

Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.