På förekommen anledning…

… påminner jag oss alla om bilder liknande denna. Att ta i beaktande att vi alla funkar olika, tolkar olika, behöver olika, ser på saker olika eller vad det nu är… Själslig frid kommer inte gratis. Den kräver mental gympa. Du kommer aldrig att till fullo att förstå en annan person, men det är viktigt (anser jag) att åtminstone försöka innan du bestämmer att din tolkning av en situation=hela sanningen. Sedan är det dags att bestämma hur mycket du behöver anpassa dig till hur andra ser på saker och ting, om alls, och vad du isåfall är beredd att offra i den processen. (Offer i betydelsen att ge upp något värdefullt.)

Att möta människor i terapi innebär att jag i princip alltid får höra två olika berättelser av samma situation, men ibland hör jag också om samma situation från två olika håll.
”Han är helt ointresserad av att göra något hemma.” ”Hon har skjutit ner mig så många gånger då jag gjort något här hemma att jag har gett upp att ta egna initiativ.”
”Hon vill aldrig ha sex.” ”Jag blir så stressad av att han kanske vill ha sex fast jag inte alls känner för det.”
”Han är helt ointresserad av våra barn.” ”Hon tjatade till sig vårt sista barn fast jag verkligen inte orkade och slutade med p-piller utan att jag visste det. Jag orkar knappt med mig själv längre.”
”Min dotter har blivit så självisk efter att hon började gå i terapi. Det är som att hon har tagit avstånd från mig och sina syskon.” ”Min ursprungsfamilj tror att jag fortfarande tillhör dem fast jag har min man och barn nu. Jag har alltid tagit mycket ansvar, men jag vill och orkar inte längre. Jag vill fokusera på mina egna barn, inte på vuxna människor som tar irrationella beslut och sedan förväntar sig att jag ska lösa de situationer som har uppstått. Att hjälpa till då och då är väl normalt, men nu räknas det med mina insatser utan att någon ens har frågat mig först.”
”De har exkluderat mig ur familjegemenskapen.” ”Han kräver att vi ska acceptera hans krav i alla situationer där han är närvarande. Han är välkommen och vi kan göra vissa anpassningar, men han kan inte kräva att vi ska ställa upp på alla hans krav.”

Ganska många år på nacken och sex år som samtalsterapeut har förändrat hur jag ser på människor. Jag har fortfarande kvar min empati, men jag tar inte emot allt filterlöst längre. Det betyder inte att jag ständigt ifrågasätter alla personer och berättelser jag möter eller träffar på. Jag vet bara att om jag enbart får höra en persons tolkning och de andra inblandade inte får säga sitt så behöver jag tänka en extra runda. Därför gillar jag verkligen idén bakom den här boken som Sara i Barcelona tipsade om. Jag har inte läst den själv, men jag tänker att den med all sannolikhet ger en mer heltäckande bild än om bara sonen hade gett ut sin historia eller tvärtom.

Ps: Bilden kommer från Pixabay.

Continue Reading

Gyllne morgon.

De senaste dagarna har jag samlat på gult. Minnet är gott, men kort. Dessutom är jag fortfarande inte bra på att ta fram telefonen för att fota på samma sätt som jag gjorde ”förr i tiden”. Att ge mig själv lite fotoutmaningar är därför ett bra sätt att överhuvudtaget fånga något på bild. Trots att hösten för mig ÄR gul har det inte blivit mycket mer natur än björkarna i hagen nedanför vårt. Jag har kört förbi fantastiska vyer i bilen, men har inte haft möjlighet att stanna och föreviga dem. De lever fint vidare i mitt inre ändå. Några små gul(d)korn har jag ändå fångat.

Jag har vad jag vet aldrig någonsin sjungit Gyllne morgon eller lyssnat medvetet på den, men när jag börjar rota i varför jag ändå kan texten och sitter här och trallar i detta nu hittar jag information på Wikipedia att Christer Sjögren tillsammans med Vikingarna och The Jordanaires spelade in ett album som heter Andliga sånger. Just det! Mormor älskade denna platta och mina föräldrar hade den alla gånger. Min gyllne morgon handlar kanske mer om att det är alldeles grått ute, det ska regna i princip hela veckan (ja tack, fyll på våra brunnar) och jag behöver därför hitta glöden någon annanstans. Håll tillgodo!

Continue Reading

Vardagsguld.

Om lite drygt en vecka drar Trettio Tacksamma Dagar igång. Jag brukar alltid påminna mig själv om att sakta in och börja se på livet med tacksamhetens glasögon i förväg, något som sätter mig i rätt stämning. Tänk att den värsta månaden på året helt plötsligt blev till en av favoriterna.

  • Morgonbrasa i kakelugnen
  • Samtal med dotter och dotterson i Danmark
  • Leka med Schleichhästar med dotterdöttrarna
  • Växla ner av Karin Lilja, en bok som behandlar 77 sätt att leva bättre på mindre
  • Fisksoppa med saffran, creme fraiche och räkor
  • Brownies på kikärtsspad
  • Familjekväll med tema dagbok – nu väntar en ny prompt/fråga varje dag i en vecka
  • Dahliorna har kommit upp ur jorden
  • Magnus Uggla sköter sitt ansvar som tupp med den äran, att han blev kvar var rätt beslut
  • Stickningen går framåt
  • Fina jobbsamtal
  • Förberedande av uppdrag som känns viktigt och spännande
  • Paketinslagning – lilla Titti fyller TRE på fredag
  • Städmys hos svärmor
  • Rooiboste med lantmjölk
  • Sova med öppet fönster
  • Fågelmatarstationen
  • Snilleblixt
Continue Reading

Vår hallhylla och Kan man verkligen ha böcker i alla rum?

Som jag skrev i något inlägg förra veckan insåg jag att alla kanske inte ser det som normalt att ha böcker i snart sagt alla rum i sitt hus. Det har vi och det utan att skämmas det minsta. Jag tror faktiskt att de enda rummen utan böcker är hallen på nedervåningen och tvättstugan. Det går ju att ändra på, hehe. När brorsan renoverade här gjorde han en inbyggd bokhylla/liten garderob i det som var finsalen i huset ”förr i tiden”. (Den är vår huvudbokhylla.) När vi flyttade hit blev salen mitt och makens sovrum. Det finns en fungerande kakelugn där som aldrig utnyttjas då brasor i den gör det för varmt för att kunna sova alls och vi hade lätt haft nytta av fler umgängesytor. Det finns ingenting som egentligen talar emot att vi skulle tänka om och göra exempelvis mitt arbetsrum/gästrummet till huvudsovrum, men där är vi inte i nuläget. Hade vi haft ett extra övernattningsrum till gäster hade det kanske varit ett alternativ. Vi lär väl få krassliga knän med tiden i och för sig, men det är ingenting att haka upp sig på i nuläget. Hej och välkommen till min hjärna! Nu trillade tankarna iväg. Tillbaka till böckerna.

Detta prång i hallen på övervåningen passade perfekt till en inbyggd bokhylla, så det fixade vi till med ett konsolsystem då vi flyttade hit. Vi satte här böcker utan direkt urskiljning och då vi nu insåg behovet av att ta in barnböckerna som stått på vinden i alla år var det bara att tänka om. Alla böcker åkte ner och de har sedan gått genom först mina händer och sedan makens. Barnböckerna hamnade på tre hyllor. Vi har sorterat ut döttrarnas namnade böcker, men många av sonens och familjens böcker står nu på plats. Några lådor med böcker för större barn blev kvar på vinden, men jag lovar att ta hand om dem också. Jag är stolt över att konstatera att våra barn blev erbjudna böckers förtrollade värld. Den finns kvar där, både för oss och dem, trots telefonernas förlamande grepp om snart sagt hela mänskligheten. Vi tillbringade massor av tid på bibliotek av olika slag under deras uppväxt, men de hade också massor av böcker hemma. Vi kunde och ville inte göra oss av med dem vid flytten till USA 2012, men de fick inte flytta in i finrummet igen förrän lilla Titti kom in i våra liv. Hon har utvecklat en väldigt distinkt smak och hon tar ut böckerna och tittar och känner på dem innan hon bestämmer sig för om de ska vara värda att uppta hennes tid. Några av favoriterna i nuläget inbegriper Alfons, Pelle Svanslös, Nicke Nyfiken och somliga konstiga och verklighetsanknutna böcker från sjuttiotalet. Intresset för Pixiböcker kommer och går och böcker utan illustrationer går (såklart) helt bort. Tänk när hon hittar sin mammas gamla Kulla-Gulla-böcker och inte kan sluta läsa…

Här ligger nu ett gäng böcker som har lästs (eller inte) och som inte längre behöver bo hemma hos oss av olika anledningar. Några ska lämnas tillbaka till sina ägare. Andra är våra egna som vi inte vill ha kvar. Folk som kommer på besök ska få förstatjing, annars får vi se om Pingstis vill ha dem. Jag har förstått att det finns sådant de inte gärna tar emot. Bl a manglar (talar av egen erfarenhet) och ibland böcker.

Böckerna som blev kvar i hyllan är av väldigt skiftande karaktär och vi har i princip delat upp dem i något slags storlekssystem. Därför får du se Pelle Holms Bevingade ord, Jan Berglins underbara samhällsbetraktelser och Alf Åbergs svenska historia trängas med varandra. Det stör mitt biblioteksinlärda sinne lite, men det får vara så. Värre kunde det vara. Undrar just hur de få som verkar ha böcker kvar i sina hem sorterar nu för tiden?

Continue Reading

Ge mig äkta vara, för sjutton gubbar!

Varje år gör jag tillsammans med våra kompisar en jullista på Spotify med nya låtar för året. Det har varit ett roligt projekt i alla dessa år. Det har gått lite olika till för min del då jag bl a letat upp någon musiksida som räknat ner till varje ny jullåt eller på senare tid hittat något liknande på Amazon eller Spotify. Men nu?! Nej, men jag blir galen! Det roligaste med detta projekt har varit att hitta nya musiker och favoriter. Jag vill inte lyssna på ett ”projekt” med programmerare till AI-genererad röster och instrument. Jag vill ha upphovsmän som är människor och musiker som kan spela instrument, inte köra ett program som genererar en klämkäck melodi och en ljuv stämma. Hur mycket av musiken på ”Christmas 2026 – new Christmas releases” är AI-genererad? Långt mer än jag är intresserad av. Låt mig snälla slippa . Nu låter det som att jag är avig allt bara för att vara avig, men så är det inte alls. Jag gillar syntmusik (för att ta mig tillbaka till 80-talet) och har inget emot att det används samplade ljud och liknande. Jag får dock ont i magen av att inte veta om det ens är en människa som sjunger på låten, om det är en dator som skakat fram en notsekvens eller om det över huvud taget varit något annat konstverk inblandat än att sitta och dra i reglage upp och ner. Jag känner att jag kanske får förlita mig till gamla klassiker i år medan jag gör vad jag kan för att hitta något slags sätt att hantera Den Nya Musikvärlden.

Jag vet inte om det är en massa AI inblandad i denna låt, men Kat Edmonson vet jag är en duktig sångerska och listan på vilka som är inblandade ser ut så här:

Huvudartist: Kat Edmonson
Kompositör: Earl E. Lawrence
Studioproducenter: Kat Edmonson, Frank Filipetti
Huvudsångare: Kat Edmonson
Orgel: Roy Dunlap
Elgitarr: Paul Meyers
Basgitarr: Bob Hart
Trummor: Mark McLean

Artisten dearoldfriends som ”sjunger” Mistletoe med en kvinnoröst har en lista som ser ut såhär:

Kompositörer och textförfattare: Justin Bieber, Nasri Atweh, Adam Messinger
Producent: Winston Hunte
”Artisterna” står alla som programmerare: Justin Bieber, Nasri Atweh och Adam Messinger, allt under ”your own kind of label”

Ge mig en anledning till varför jag ska lyssna på denna låt så ska jag fundera på saken. Hur ska man egentligen förhålla sig till denna nya verklighet? För övrigt är bilden här ovan AI-genererad och ingen av personerna finns på riktigt. De kan varken spela eller sjunga, men det finns idag möjlighet att tillverka en video där de står och gör något slags ”We are the world”-video som inte en enda riktig musiker varit inblandad i. Så ser verkligheten ut.

Continue Reading

Små nedslag i veckan som gick.

Höstens soluppgångar är ofta rosa mot grått. Solens varma strålar reflekteras i molnen som den delar himlapällen med allt som oftast nu i oktober. Jag brukar sitta här uppe i arbetsrummet och tittar ut genom fönstret då värmen sprider sig i rummet. Tänker så klart ofta på Molly Sandéns Rosa himmel (eller egentligen Jonathan Johanssons och David Lindvalls) vid dessa tillfällen och undrar vad jag tänkte på innan 2019 då jag hörde låten första gången.

Jag satte i våras ängsblommor, 3-4 påsar, på en plats i gräsmattan där maken hade jämnat ut och flyttat jord från andra platser. Sedan kom den långa torkan. Jag vattnade i början, men efter ett tag fick jag prioritera bort denna plats då det var fullt upp i grönsaksland, rabatter, växthus, krukor och runt fruktträd och buskar. Ängen fick möta sin baneman innan den ens fått en chans. Döm om min förvåning då det för några veckor sedan började blomma. Jag skrattade högt då jag såg denna svulstiga plantering första gången. Alltså, jag borde lagt något där för storleksreferens, men ändå. Du kanske får en känsla. Tänk ändå att de här stackarna inte blev uppätna av fåglar eller bara torkade ihjäl efter att de väl hade etablerat sig. Planttanter bör ha planer, men vara flexibla gällande resultatet av arbetet de lägger ner.

Jag hänger en hel del med granntjejerna. Försöker att inte exponera dem här i bloggen, men eftersom Lillasyster inte fanns med utan att hennes glada lilla anlete är i centrum får lilla Tittis baksida representera. Tjejernas mamma är duktig på hår och Tittis lockar är väl omhändertagna. (Lillasyster har varken hår eller tänder trots sina nio månader, men hon är väldigt glad ändå.) När håret ändå inte räcker till använder Titti olika sjalar och halsdukar för att uppnå rätt resultat. Hon har en livlig fantasi och leker och leker och leker. Häromkvällen var hon Pippi, favoriten. De långa flätorna hängde ner till golvet och Lillasysters lekkossa fick spela Herr Nilsson medan käpphästen gjorde en utmärkt rolltolkning som Lilla Gubben. Ibland får man agera publik, ibland blir man statist och åter andra gånger håller man sig bäst i bakgrunden för att beskåda härligheten. ”Kan man klippa sjalar, mojmo?” ”Nja, det är nog inte så bra. Varför skulle man göra det?” ”Om håret är för långt klipper man det.” Ah, såklart. Men nä, mammas kashmirsjal klippes helst inte av. Jag vet att födelsedagsönskningarna inbegriper utklädningsattiraljer, så kanske får hon ett riktigt Pippihår snart.

Jag bakade chocolate chip cookies och de blev goda. Vi hade gäster och delade med grannarna, men när jag trodde att jag skulle göra en omgång kakor redo för utbakning i frysen var degen puts väck. Vi har väl möss i kylskåpet. Och kakdeg är som vi alla vet väldigt gott.

Vi var på kyrkogården och satte lyktorna på plats och tittade till lite. Det är verkligen så mycket finare på vår kyrkogård än det var ”förr i tiden”. Kul tycker jag.

Planttanteriet ligger lite i malpåse nu. Jag har envist hållit kvar dahliorna i jorden då vi inte haft ens i närheten av frysgrader, men efter helgen ska de upp. Igår satte jag in en av årets sista buketter och är så glad att jag orkar mixtra med de här divorna. Men nej, jag är nöjd med årets beslut att inte försätta dem inomhus i påsar och kommer att sätta dem direkt i backen nästa år också. Det är bara en sort som jag inte kommer att sätta igen. Sniglarna gillar olika dahlior olika mycket, men just dahlior med mörka blad ÄLSKAR de. Jag har en kortvuxen sort som inte funkar i buketter och eftersom den alltid blir ful pga sniglarna ger jag upp den nu. Det finns tillräckligt ändå. Resultatet i kållådorna blev en besvikelse i år, men när kålfjärilarna inte längre orkade hålla igång började en del av plantorna ändå ge en del till våra grytor. Broccoli och vitkål bl a. Grönkålen försvann ju mystiskt, den är annars min favorit. Det kommer nya chanser! Sedan har vi maskrosorna som verkligen är som härliga solar! Sedan vi fick bin på gården har jag inte kunnat ogilla dessa kraftfulla själar. Jag är tvärtom tacksam för att de växer trots stora utmaningar. Och nu är det helg och det ska regna hela dagen. I eftermiddag har jag bjudit hit kyrktanterna på soppa, men innan dess ska jag fortsätta med böckerna. Det blir finemang. Lev väl.

Continue Reading

Ved och böcker.

Igår fick jag veta att någons kommentar hade försvunnit här från bloggen, så jag öppnade skräpet för att se om den hade hamnat där. Det hade den och i min iver att rädda den och lägga den på rätt ställe raderade jag den istället permanent… Det är som att en rädslor ibland manifesteras för att man koncentrerar sig för mycket på att det inte ska bli på ett särskilt sätt. Jag fick be Anna om ursäkt och så hoppas jag att ingen annan råkar ut för samma sak igen. Sist det hände som jag vet var för något år sedan då en annan Annas kommentarer hamnade där. Jag måste dock ha ett program som plockar riktiga spamkommentarer, det skickas så enormt mycket skräp. Grrrrr. Compassionterapins ledord värme, vänlighet, styrka och acceptans är bra att plocka in både här och där.

Nu har det blivit dags att börja elda i kakelugnen igen. Det är klart kyligare och elräkningen drar lätt iväg om man inte är försiktig med hur mycket man låter värmepannan jobba. Igår levererade min snälla brorsa ett lass prima björkved som vi fick dela med grannarna. Det är enormt tillfredsställande att jobba med kroppen som man gör då man slänger vedklabbar från ett flak in i vedboden. Ljudet är nästan meditativt när man får upp farten, även om jag kan tänka mig att grannarna mest tycker att det är jobbigt.

När jag hade varit borta hos dottern och fått också deras ved på plats och kom gående ner för vår uppfart (eller nerfart) påmindes jag om hur fort tiden går. Lilla familjen flyttade in i början på sommaren och det känns redan som att de bott här för evigt. Jag är mycket tacksam och försöker att verkligen stanna mer i nuet än att oroa mig för framtiden eller hur fort dagarna rinner.

Den vackra statyn på Dristigs grav påminner också om detta. Jag fick byta ut ljungplantorna på mammas grav då de helt torkat bort trots att de hade satt rötter (de måste ha varit dåliga, mormors och morfars grav ser fin ut). Det gav mig chansen att stå här en stund och njuta.

Från läsande skulpturdam till omorganiseringen av bokhyllorna här hemma… Vi hade redan gjort om för barnens böcker, men häromdagen var vi uppe på vinden och hämtade ner tre backar till och fick då tänka om. Alla böcker får inte plats i vardagsrummet, så vi bestämde oss för att helt enkelt flytta barnböckerna till övervåningen och ha andra böcker i vardagsrummets lilla bokhylla. (Någon hade gjort en grej av att ha böcker i alla rum i sin lägenhet, så vi är kanske konstiga som har böcker överallt?) Svärmor jobbade på Bonniers och försåg våra barn med ett eget bibliotek samtidigt som både jag och maken köpte böcker till dem. Nu när det skulle skiftas plockade jag ut våra döttrars namnade böcker till deras barn, men alla böcker som vi köpte till hela familjen och vår sons böcker fick bli kvar. Det blev tre hyllplan, så det finns att välja på när barnbarnen är sugna på en saga. Dessutom har vi en mysig soffa i allrummet på övervåningen som inte nyttjas särskilt ofta, så denna omorganisering kommer kanske att ändra på det. Snöbollseffekten av denna förändring blev att jag hittade fler foton som skulle delas ut till våra barn (och få anteckningar på baksidan på somliga, så viktigt tillägg efter att ha organiserat våra föräldrars foton och inte ha haft någon aning om vilka som fanns med på bilderna). Många av böckerna i den här hyllan har stått här sedan 2017-2018 för att vi inte kunde göra oss av med dem i utflyttning och vid inflyttning, men nu är det dags. Japp. (Hälsningar hon som tydligen emellanåt har känslomässig anknytning till böcker.)

Continue Reading

Från tanke till handling.

Jag TROR att det var förra gången syrran, äldsta dottern och jag hade pysselonsdag som jag lyfte tanken på en Halloweenfest för syskonbarnen på ”min” sida. Vi har några i lagom ålder här i Karlskrona och så lilla Titti på det. Jag ogillar starkt den riktigt äckliga Halloween med motorsågsmassakerfilmer och liknande, men gillar utklädning, pumpor och lite lagom med spindelnät. Dessutom kan man göra så roliga Halloweensnacks och buffégrejer. Till detta så vet du redan att jag älskar att pyssla, så egentligen letar jag bara olika möjligheter att sätta fingret i ett nytt pyssel. Hur som helst så hakade M och E på, så nu har vi bjudit in till Halloweenmiddag i november. Det ska bli jätteroligt! Igår var det dags för vår andra pysselonsdag och vi ägnade den till att förbereda för middagen. Här ovan kan du se vad jag ägnade mig åt efter att jag hade målat en ram till ett roligt projekt som maken varit ansvarig för. Månen hade jag hittat på Etsy. ”Old fashioned man in the moon.” Gillar verkligen den där stilen och bestämde mig för att klippa ut min måne ur wellpapp, måla vitt och sedan täcka med modpodge och ett skrynkligt silkespapper (det sista tipsade syrran om och det blev så mycket snyggare). Ansiktet målades av på frihand och jag höll på att få spunk! Det gick bara inte att skissa med blyerts, så det här blev till något slags exponeringsövning för mig.

Billigaste och lättaste vimpelspelen man kan göra fixar man av vanliga toarullar. I en pysslares hushåll slänges inga toarullar, det finns alltid något man kan göra av dem. Den här gången fick det bli en halloween-banderoll. (Lägg toarullen en stund i vatten. Den kommer att dela upp sig i två delar. Vik varje del på mitten, dra av så mycket vatten du kan och låt torka på diskbänken. Pressa eventuellt då den torkat.)

Syrran gjorde så fina mumieljuslyktor av vanliga glasburkar av modpodge och gasväv. De kommer att vara perfekta bordsdekorationer.

Dotterns spindelväv i grenklykor blev hur charmiga som helst! Hon gjorde flera stycken och de blev så fina mot en mörk bakgrund.

Denna gamla vaxduk åker fram varje gång det ska pysslas eller planteras om. Den har fått vara med om en massa roliga projekt och har även stått som skydd på golvet i Bredavik då vi ställt in blommor där för vinterförvaring. Jag har nog fyra olika gamla vaxdukar som är mina stöttepelare. Vet inte hur jag klarade mig utan i alla år. Nu tipsar jag iallafall vidare! (Alla mina har inte längre varit fräscha nog att ha på bordet på olika ställen, men är ju fortfarande fullt funktionsdugliga.)

Syrran bjöd på den godaste pumpachailatte jag druckit. Samma pumpasirap som jag hade fått, men nu med skummad mjölk och vispad grädde också. Det här är mindre te och mer fulländad dessert. Syrran har gjort en egen pumpasirap/pumpachaibas som består av pumpapuré, socker (sötning av valfritt slag) och chaikryddor. Det finns en del olika recept på nätet. Hon fryser sedan ner lagom portioner för att man ska kunna njuta av denna delikatess under hela vintern. Brygg riktigt starkt chaite (jag väljer alltid Yogis eller Pukkas eftersom jag inte dricker svart te, men det finns andra goda också), häll det över 2-3 msk pumpasirap och tillsätt varm, skummad mjölk och en klick vispad grädde. Där har du en bokstavlig höstkram om du behöver en! Eller bara vill ha något riktigt gott. Varsågod!

Continue Reading

Fixad favoritkudde.

Jag älskar Linums kuddfodral. När vi flyttade hit hade de en Outlet där jag köpte flera sådana både till yngsta dotterns säng, gästsängen/soffan i mitt arbetsrum och soffan i vardagsrummet nere. De flesta av dem använder jag fortfarande (det låter som att jag köpte massor, men SÅ många var det inte). Jag (skriver jag, för maken är inte direkt inblandad i mitt säsongsbyte av inredningen) brukar ha vårsommar, höst, jul och vinter i just vardagsrummet, på de andra ställena får grejerna vara med tills jag tvättat sönder dem eller bara tycker att de blivit så trista att de får hitta sin plats hos någon annan. Det finns två stora plastlådor med lock i garderoben i syrummet med lite olika plädar och kuddöverdrag, men gardiner byts aldrig här hemma. Det var annars framförallt så mamma bytte säsong hemma. Jag kanske inte direkt har ärvt mammas stil, men känslan för att hela tiden förnya hemmet med små medel har jag definitivt med mig hemifrån. Hur som helst. Under de snart tio år som gått sedan vi flyttade hit har solen jobbat hårt. Det är underbart att vi bor på en av de platser i Sverige som ligger i topp i solligan under sommarhalvåret, men textilierna på södersidan av huset blir hårt ansatta. Min favoritkudde hade nu blivit så urblekt att det inte ens hjälpte att gömma den i mörkaste hörnet av soffan för att dölja detta faktum. Jag hade bestämt mig för att den inte ens var i skick att skänkas bort och höll på att dra fodralet av kudden då jag insåg att det kraftiga bomullstyget var precis likadant vävt på avigsidan och dessutom lika klart i färgen som den dag jag packade upp detta fodral 2017.

Jag tycker inte att effekten blir lika slående på foto som IRL, men du får kanske ändå en känsla för varför jag hade tröttnat och varför jag blev så glad när jag insåg att jag inte behöver göra mig av med min favorit. Jag drog upp till syrummet, sprättade upp sömmarna (jag kunde dra lite också, så det tog bara fem minuter) och letade upp pressarfoten till dragkedjor. Efter att ha pressat rektangeln var det bara att nåla och sy fast dragkedjan för att sedan sy två snabba sidsömmar och fästa ändarna på dragkedjan. Jag satte också i Linum-lappen igen, men ”de” hade kanske inte varit så nöjda med att se min något vingliga söm som fäster dragkedjan. Jaja.

Se där! Precis som ny. Absolut skönaste ”lur på soffan”-kudden är redo att träda i tjänst igen. Vi lever sannerligen i en samtid med köp och släng-mentalitet, men jag vet att jag inte är den enda som bekämpar detta fenomen med allt vad jag har.

Continue Reading

Vila i frid (i våra magar), Robbie och Toto.

Så kom då den oundvikliga dagen. (Jag blir inte grafisk på något vis, men slakt kommer att nämnas i den här texten.) Vi visste att det var dags att ta hand om de överflödiga tupparna och hade bestämt oss för att Magnus Uggla skulle få bli kvar. Toto blev bara större och större och även om han har varit min favorit från dag ett så var han ingen naturlig ledare. Robbie Williams har hållit hov för de två äldre damerna och de har ofta gått för sig själva. Det är inget önskvärt beteende, en tupp ska hålla ihop sin lilla flock. Men inte bara det. Robbie har blivit mer och mer aggressiv och hade nu börjat bete sig som Brutus, brorsans gamla elaka tupp. Vår dotter och småtjejerna fick ringa och be om assistans när de skulle komma hit då Robbie hade tendenser som gjorde att de inte kunde gå trygga. Så kan det ju inte vara! Igår attackerade han dessutom mig på riktigt så jag fick värja mig med en piassavakvast. Toto var helt enkelt alldeles för stor, något som vi har läst oss till inte är bra för hönorna. Den senaste veckan har också tupparna galit som galna (haha) från tidig morgontimma, en i taget, om och om igen. Stackars grannar. Så länge de varit i hönshuset har det inte varit så farligt, men då de kom ut blev det lite väl högljutt.

Hur som helst, igår kväll tog maken tag i det som måste göras. Han var ansvarig för att nacka herrarna, jag fick flå dem. Jag stod där och bölade vid diskbänken och fick flashbacks till mina tonår. Far tog hand om broilers från sin kompis som av någon anledning inte uppfyllde slakterikraven. De fick komma hem till oss och leva gott tills det var dags att vandra vidare. När jag hade sett en slakt för mycket blev jag vegetarian, något som höll i sig under 1,5 år. Det var under den tiden jag tvingades lära mig gilla bönor och linser. Precis som många andra tonårsvegos åt jag inte så bra som jag hade behövt, men mamma var verkligen på mig för att jag skulle äta rätt. Jag hade redan en ätstörning igång, så detta gjorde väl inte saken bättre. MEN, nu var det som det var. Och jag älskar fortfarande verkligen det vegetariska köket. (Snart är det dags för själakakor igen, vegetariska kroppkakor.)

Jag får avsluta med Lalehs nya låt som verkligen talar till mig! Tillsammans med kyckling passar det bra att äta potatis och hon har verkligen fått till en träffsäker och härlig text (och musik). Detta är så svängigt på ett underbart sätt. Finns det idag någon som är lika klurig i sina texter som Laleh? Dagens Cornelis Vreeswijk, Robban Broberg, Hasseåtage, Povel Ramel eller, för att knyta ihop säcken, Magnus Uggla.

Continue Reading