22 feb

Vårsol framför brasan.

Igår när jag satt och pluggade framför brasan sken solen in så fint i vardagsrummet till vänster om mig. Jag satt en stund och tittade verkligen på det jag såg, på kakelugnen, Lena Linderholm-tavlan i åttiotalets Tricia Guild-färger och på det lilla bordet med trädgårdslitteratur. Jag påmindes om hur bra jag har det och hur mycket jag älskar vårt hem. Det är ljust och glatt, men egentligen mer färgglatt än vad som syns här. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av Tricia Guild på 80- och 90-talen, apropå tavlan i hallen. Hon har varit med i inredningssvängen lika länge som jag har levt på jorden och jag skulle så gärna vilja gå på den här utställningen!

Jag uppdaterade köksskåpet med lite kalligrafi som jag hittade då jag städade på mitt arbetsbord. Det syns inte riktigt på bilden, man jag skrev för länge sedan fritt med bredpenna på ett vackert, nästan marmorerat bomullspapper då vi bodde i USA. Jag tyckte väl att det var dags att byta ut min lillasysters porträtt av maken som taliban även om det är ett konstnärligt mästerverk.

För övrigt tänker jag nästan varje vecka att jag borde plocka fram mina skrivdon och börja skriva kalligrafi igen. Det är ju så roligt, men hantverket försvinner när man inte tränar handen. Jag är stelare, får lätt skrivkramp och har absolut inte samma flyt som då jag skriver varje dag. Men – man kan inte odla alla intressen samtidigt! Idag har jag dessutom skrivit färdigt uppsatsen i min socialpsykologikurs, så det blev inte så mycket annat gjort som jag hade hoppats. När jag nu åker till min syster för att umgås lite och bada jacuzzi i blåsten (som jag tror inte märks så mycket på hennes innergård) har jag i alla fall med mig några nyplanterade sticklingar och pocketboken jag köpte för att läsa julhelgen. Ja, den läste jag klart i sängen i morse, två månader efter beräknad tid. Och så undrar jag varför min ”ska läsa”-rad i bokhyllan växer och växer istället för att krympa? Med det måste jag avsluta genom att rekommendera månadens bokklubbsbok En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Spännande bok, fascinerande författare. Peace!

21 feb

Leka detektiv.

Idag fyller en av mina fina vänner 50 år. Det är en stor dag. Jag fick utföra lite detektivarbete för att räkna ut hur firandet bäst skulle kunna gå till, för tyvärr bor vi inte längre särskilt nära varandra. Som tur är fungerar telefoner på de flesta ställen i världen och då hon firade i Hufvudstaden hade vi i alla fall möjlighet att prata en stund!

Nästa detektivuppdrag gällde det där med Swan Olof Swanson. Jag blev intresserad av hans gravsten här på Sturkö och så visade det sig att han var min gammelmorfars storebror. Deras syster Agnes har jag fått reda på lite mer efter DNA-match på Ancestry. (Både hon och Olof emigrerade till Amerika. Tydligen en syster till, men henne har jag inte hunnit leta efter än.) Det var roligt att kunna dela med mig av datum och lite omständigheter till Agnes släktingar som inte hade så bra koll. Jag kan inte låta bli att fascineras över dessa gener som åker fram och tillbaka och så blir de till någon alldeles speciell människa som kanske är jättelik en släkting som levde för flera generationer sedan!

Hur som helst, Swan Olof kom tillbaka och levde i Sverige sina sista år innan han dog och begravdes här på Sturkö. Jag hade koll på hans fru Charlotta, men dottern Anna Carolina verkade ha försvunnit från jordens yta! Med mycket ihärdighet och ett och annat detektivknep har jag nu hittat Anna och hennes fem (!) barn. Hon gifte sig när hon var 17 år, lämnade vid något tillfälle sina fyra barn till sina föräldrar och gifte sedan om sig med en nästan 20 år äldre advokat. Blir inte du också lite nyfiken på hur hennes liv i Wisconsin egentligen såg ut? Jag har ingen aning om den förste maken dog eller om de skilde sig och hoppas nu kunna pumpa mammas äldre släktingar på mer information.

Anledningen till att jag hittade denna gren av familjen är att jag pratade med mammas kusin som sa att Swan Olof och Charlotta hade en dotter, Eleanor, som brukade hälsa på i Sverige. Jag visste ju att dottern hette Anna och sedan var cirkusen igång! Eleanor var alltså dotterdottern. Varför kom bara hon och hälsade på? De andra fyra barnen då? Och vad hände med dem alla? Nu har jag lyft på den här stenen och kan inte sluta rota förrän jag fått reda på lite mer.

När jag letade efter mina släktingar kom jag in på den här otroligt tragiska Wikipedia-sidan! Vilka av de här människorna har eller har haft nära och kära som undrat och sörjt över att de försvunnit utan att någonsin dyka upp igen…

20 feb

Glädje i vardagen.

När jag kom hem från Stockholm hade jag med mig en bukett tulpaner till dottern. Buketten pimpades med blåbärsriset som stått i vatten i ett par veckor och som nu håller på att slå ut.

Jag har hört att eterneller håller på att återerövra inredningsvärlden. De var stora på 70- och 80-talen och jag kommer ihåg att mamma odlade speciella eternellblommor. När Feng Shui blev populärt åkte eternellerna ut från de svenska hemmen. ”Döda blad betyder att turen har försvunnit, och kan leda till att ännu mer tur försvinner, då Chi inte gärna tumlar runt bland växtlik. Av samma anledning är eterneller inte bra att ha i huset, ur Feng Shui-synpunkt.” Nu har klimatskammen talat och då är det tydligen värre att ha färska tulpaner odlade i drivhus hemma än att ha växtlik i vaserna.

Tulpan eller trädgårdstulpan (Tulipa gesneriana) (från persiskans dolband) är en växt i familjen liljeväxter. Arten har oklart ursprung, möjligen kommer den från Iran och har naturaliserats i sydvästra Europa de flesta odlingsformerna av tulpan härstammar från denna art.

Synonymer

  • Tulipa suaveolens (Hayek. non Roth.)
  • Tulipa didieri (Jordan.)
18 feb

Om det där som gäller blod och vatten…

Här är min morfar Kalle, Karl Reinhold Forsman. Han var så stilig att jag knappt sett någon stiligare karl. Min mamma älskade sin far och min far påstod att han dessutom var den bästa man han någonsin hade träffat om än liiite för snäll. Kalle kom från Umeå till Karlskrona i Flottan och föll för min mormor Elsa och sedan blev han kvar här nere.

Mamma har släktforskat en massa och min morbror har tagit över stafettpinnen. Efter DNA-proverna familjen tog 2016 börjar det nu fyllas på med släktingar av olika slag. Jag önskar hitta min morfars morfar som står som ”fader okänd”. Vissa tecken finns på att denne man kom från en släkt som hette Ljung och nu håller jag på att leta med nästintill febrig iver för att ringa in mannen i fråga. Morfars mor pratade om en man som kom på besök då och då under uppväxten, men hennes mor talade aldrig om vem han var. Hur som helst är det mycket spännande att vara detektiv. Jag känner mig lite som Kitty, fast utan alla läskiga mysterier…

17 feb

Om att behöva vara försiktig.

Häromdagen utlöste jag tydligen ett överkänslighetsanfall hos min svåger. Jag gillar dofter, men brukar ta hänsyn hemma hos honom då jag vet hur känslig han är. Den här gången hade jag dock en tröja på mig som redan hade använts hemma (med doftpåslag) och det verkar vara den som utlöste det. Plus hans egen tvål på toaletten, men den tar jag inte ansvar för. 😜

Hur som helst fick det här mig att tänka till. Våra ungar fick inte ta med sig äpple till skolan då en av lärarna var allergisk. Nöt- och mandelförbud rådde också. (Pälsdjursägare var däremot välkomna som elever.) När vi var hemma hos vänner var det en av familjemedlemmarna som hälsade genom att föra ihop händerna och buga på huvudet (OCD). En bekant är överkänslig mot strålning och sitter inte i rum med tända lysrör eller nära router. Jag känner många med ångest som triggas av specifika känslor eller händelser.

Jag är inte insatt i hur jobbigt det är att vara begränsad på dessa sätt. Jag behöver inte undvika andras hem eller allmänna platser. Jag behöver inte få panik för att det kliar i halsen och jag måste ta en spruta med antihistamin.

Idag kunde jag njuta av konsten och grottdoften längst ner i tunnelbanesystemet utan att få utslag av fukten eller panikångest av att känna mig instängd. Jag är fri att röra mig, både med kroppen och sinnet. Tänk ändå hur många som är mer eller mindre begränsade i vardagen. Idag är jag extra tacksam över att inte vara en av dem.

17 feb

Sitter som en smäck.

Ännu ett par sockor färdigstickade, så nu kan maken åka till Dalarna och skida för kung och fosterland! Skönt att de hann bli färdiga innan säsongen tog slut. Någonstans på vägen kändes det inte helt självklart…

16 feb

Runda på runda.

Dagens tema: äldsta dottern i fokus tillsammans med svärsonen och hans föräldrar. Tyvärr fick jag inget foto på dem, så du får hålla tillgodo med syrrans och min suddiga bild från terapipromenaden runt halva Nynäshamn. (Kan dock tala om att äventyret bjöd på avlämning av dotterns alla grejer och inköp av nytt bilbatteri till KIAn.)

Jag saknar lite att vara samlingspunkten för alla nära och kära som besökte storstan. Numera är jag den som kommer på besök, och det alltid till Stockholms lillasyster Nynäshamn. Tänk så det kan bli!

14 feb

Hjärta, smärta och allt som tillhör.

Till varje dag som firas kan man hitta någon som absolut älskar denna dag och någon som absolut hatar den. Alla Hjärtans Dag är inget undantag. För mig betyder den inget särskilt, men jag fixade lite extra god frukost till maken som jobbade hemifrån och dottern som började sitt sportlov idag.

Egentligen ville jag bara påminna om hur mycket relationer kan förbättras om man blir medveten om den andra partens kärleksspråk. Inte bara i kärleksrelationer, man har stor nytta av att fundera runt dessa frågor för alla nära och kära. Här hittar du ett test som går fort att göra. Lycka till!

13 feb

En tanke om grupper.

Jag läser just nu om gruppdynamik och tänker på hur annorlunda det är att sitta på sin kammare, 49 år gammal, och studera jämfört med hur det var att som 18-åring komma till Växjö och studera på lärarhögskolan. Då handlade nästan allt om gruppdynamik och hur jag fick lära mig att hitta mig själv utan stöd av hela det sociala nätverk jag hade tagit för givet under livet fram tills dess. Idag handlar allt om kunskap och hur jag bäst ska tillgodogöra mig det som ska hjälpa mig att bli en bra samtalsterapeut. Jag tillhör en liten grupp som träffas ganska ofta på Skype, men vi är alla lite till åren komna och diskussionerna rör sig runt det ”professionella” istället för det sociala. I de amerikanska kurserna diskutera vi i chattforum, så där har vi också utbyte av varandra, men mest gällande ämnena vi studerar.

Tänk alla grupparbeten jag har varit del av. Moroten var alltid att vi skulle lära oss samarbeta med andra människor och att man tänker bättre om man slår sina huvuden ihop. Idag kan jag konstatera att det var rent skitsnack från lärarnas sida och att jag dessutom använde samma argument och samma tekniker då jag själv jobbade som lärare. I en klass med många oroliga själar är det dock bekvämt att låta ”duktiga flickor” sköta ”oroliga själars” jobb också. Vem kom ens på idén att ge en grupp ett betyg då vi vet hur hopplöst det är att vara den enda i gruppen med ambitioner? Och hur många finns det som alltid lutar sig tillbaka och låter andra sköta ruljangsen?

Människor blir mer ineffektiva då de arbetar i grupp. Vi tänker mindre, vi får mindre gjort. Däremot är det bra att få nya infallsvinklar och kanske en och annan idé att fortsätta tänka på själv. Tänk först själv, samlas till ett kort gruppmöte, fortsätt tänka och utveckla på egen hand. Där har du receptet på hur man mest effektivt bygger någonting stort. Hur viktigt det är att tillhöra en grupp, att känna gemenskap och att alltid ha någon som håller en om ryggen, det är något helt annat. Det får vi ta här en annan dag.