19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.

18 maj

Mutation i protrombingenen, heterozygot för faktor II-mutation.

När jag gick igenom min blogg för ett tag sedan kunde jag inte se vilka sökord som lett läsare hit p.g.a. någon ny lag (GDPR?). Däremot var det ju lätt att se vilka inlägg som hade flest besökare. Det är kanske inte så konstigt att fler än jag oroligt googlat på basaliom och att min egen erfarenhet av detta samlat i ett komprimerat inlägg därför fått väldigt många läsare. När jag 2011 blev remitterad till hematologen eftersom Fars läkare uppmanat hans syskon och barn att testa om de liksom han hade den ärftliga mutationen ”heterozygot för faktor II” hade jag önskat att jag hade haft ett lugnande inlägg. Därför har jag bestämt mig för att skriva just ett sådant till oroliga googlare.

Jag har inte längre kvar lappen som Far fick i samband med att hans mutation upptäcktes. På den stod det dock att det finns symtomfria bärare, men att bl.a. stora blåmärken och ytliga ventromboser (smäckta blodkärl i exempelvis fingrarna) var vanliga symtom. Jag reagerade direkt då båda dessa varit följeslagare till mig genom livet. När jag väl kom till hematologen var det därför ingen överraskning när det visade sig att jag ärvt denna lilla present av Far. Inget att hänga läpp för dock. Det har gått bra för mig ändå.

Heterozygoti för faktor II-mutationen innebär endast en liten riskökning för trombos. När det gäller behandling rekommenderas inte profylax, alltså att t.ex. äta blodförtunnande medicin i förebyggande syfte, förrän man faktiskt råkat ut för en blodpropp. Däremot rekommenderas man att vara noggrann med vissa saker:

  • Inga p-piller! Minipiller går dock bra då de endast innehåller progesteron
  • Inga andra läkemedel som innehåller östrogen
  • Undvik långa stillasittande perioder
  • Undvik övervikt
  • Använd stödstrumpor i samband med flygresor och långa bilresor
  • Undvik uttorkning
  • Upplys vid graviditet sjukvården om mutationen då graviditet och förlossning alltid innebär en förhöjd trombosrisk

För att visa vad jag pratar om väljer jag att visa vad som händer då jag är lite extra drullig. I det här fallet hade jag snubblat och trillat över en av våra odlingslådor. Jag fick blåmärken både här och där, men på vänstra underarmen (se bild) och låret fick jag rejäla blödningar liknande ”lårkakor”. Fotboll och innebandy var aldrig några alternativ för mig, men när jag spelade fick jag alltid blåmärken då jag fick en hård boll på mig. Det kan annars räcka med att jag går in i en bordkant eller en öppen diskmaskinslucka för att få ett blåmärke. Blåmärkena verkar dessutom bli värre för mig då jag för att toppa det här också är lättblödande. Hehe. Jag tror inte jag vid något tillfälle varit helt utan blåmärken, men jag kan naturligtvis ha fel. Sådana är helt enkelt en del av mitt liv.

Ventromboser, alltså blodproppar i venerna, sägs vara ofarliga. De är däremot väldigt obehagliga. De sätter sig gärna i ett finger, eller som här precis nedanför mitt pekfinger. Om du tittar noggrant kan du se en oregelbunden rödlila markering av en sådan blödning. De sker utan förvarning och är lätta att upptäcka då det sticker till som om man blivit getingstucken.

I samband med COVID-19 hörde jag av mig till hematologen för att höra hur andra med min mutation hade reagerat på vaccinerna. Jag visste att sjukdomen i sig innebar en förhöjd risk för blodproppar och att även vaccinerade råkat ut för biverkningar som hade med sådana att göra. ”Alla ska vaccineras” upplyste sjuksköterskan i luren mig. Samtalet gjorde mig upprörd, för hon vägrade svara på mina frågor. ”Därför”-svaret ”alla ska vaccineras” lugnade mig knappast. Hon sa till slut att hon skulle kunna tänkas rekommendera en profylaktisk behandling av blodförtunnande medicin innan vaccinationen. Det hela slutade med att jag landade i att ta beslutet att inte vaccinera mig och jag fortsatte istället undvika att utsätta mig för smittan. Jag hade en mild släng av COVID-19 i början av året och är tacksam att säga att jag inte blev särskilt sjuk. Det hade varit intressant att få veta om det funnits några samband mellan diverse blodkoaguleringsmutationer, sjukdom i COVID-19 och/eller vaccinationer mot samma sjukdom. Jag har inte hittat några, men gissar att jag inte riktigt är kompetent nog att veta var jag ska leta.

Med detta hoppas jag att detta inlägg kan komma att vara till hjälp för någon. Lev väl!

17 maj

Nytt kylskåp.

Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.

Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.

Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.

Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.

Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.

Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!

16 maj

Här spretar det visst.

Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.

Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.

I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”

Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!

15 maj

Här har du min lördag.

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte- , jättebra!

14 maj

Drömmen om en kombinerad sittmöbel/förvaring i verandan.

Jag vet inte om du lagt märke till hur jag skriver mina rubriker. Jag gör det knappt själv, det är bara något jag börjar eller slutar mina blogginlägg med innan jag skickar ut dem i sajberrymden. Dagens rubrik var dock lätt att formulera. Vår glasveranda är så otroligt fin, men den är också praktisk. Dessvärre, eller jag vet inte precis om det är särskilt dåligt egentligen, är det i princip alltid praktisk som vinner. Det här är ingången hela sommarhalvåret, rummet mellan inne och ute. Är vädret bra står ytterdörren uppställd, när jag springer ut och in med vattenkannor, ankmat och annat är det här både förvaring och avställningsställe. På vintern är det här ett fantastiskt extrakylskåp och lagerutrymme, så som du märker blir det inte ofta utrymme för vår stackars glasveranda att visa sig från sin vackraste sida! Just nu står till exempel tjugofem pelargonier och väntar på att det ska bli dags att leva livet på och runt den gröna pelargontrappan:

Det är ju alls inte fult, vem kan klaga över ett grönt hav? Däremot känns det ju lite onödigt att det inte finns utrymme ens för den minsta lilla barnrumpa att sätta sig på bänken och njuta av det vackra ljuset och växthuskänslan. Vänder man sig om kommer man att se bokashihinkarna, en låda med sittdynor, planttantsgrejer, Pims mat, lådan med fröer och allt annat som jag använder i trädgårdslandet, men som inte kan stå ute… Det är en ständig kamp! Städar vi undan tar det ungefär en timme innan något hittar tillbaka igen. Det känns lite som en omöjlig kamp, men jag vägrar ge upp. Det finns nämligen inte bara en dröm om bättre (dold) förvaring i detta vackra utrymme, utan även en bod i trädgårdslandet för mycket av det som idag står inne i verandan. Det handlar om praktiska lösningar. Ungefär som att om man ska ha någon nytta av att organisera och sortera måste den som ska leva i utrymmet vara ansvarig, det måste finnas möjlighet att faktiskt rent praktiskt använda sig av olika förvaringslösningar och system.

Jag väckte tanken om en förvaringsbänk med lock à la kökssoffa för länge sedan. Ingenjören har klurat och nu är det dags att gå från tanke till handling. Kugghjulen har jobbat klart och ritningen har hamnat på papper. Vi har tillsammans kollat på inspirationsbilder för att hitta något som är en ekonomiskt försvarbar, vacker och praktiskt genomförbar idé. Jag tror att det här blir jättebra!

En ingenjör måste ju få lite positiv förstärkning, så som en pryl som gör jobbet lättare och roligare. Till det här projektet är det en ställning för borrmaskinen som funkar som just detta. Ibland måste man borra en en särskild vinkel (oftast vinkelrätt) och då är detta en fantastisk uppfinning. Hurra för det! Och så håller vi tummarna för att det här projektet blir precis sådär bra som jag hoppas.

13 maj

Storm i växthuset och frön i backen.

Alltså, idag vill jag bara tala om att det kostar på ibland om man är planttant och bor i ett sådant blåshål som vi gör. Jag hade haft en fin dag på alla sätt och vis och hade satt mig i bilen för att köra in till stan då jag fick syn på rena kaoset… Vi har ett nytt växthus av enkel modell, men åtminstone lite större än det förra från Lidl. För ett tag sedan täckte jag insidan med fiberduk för att följa Farbror Gröns tillvägagångssätt för att avhärda plantorna och det har funkat utmärkt fram tills igår. Då bestämde sig vinden för att utmana växthuset så till den milda grad att plantorna puttats ner från hyllorna av blåsten och hamnat huller om buller på och under varandra. Jag grät då jag krälade omkring i min akuta räddningssituation, men försökte lugnas av maken som tröstade med att det kunde ha rört sig om något mycket värre. (Nej, detta var inte ett sådant tillfälle då kameran åkte fram. Inte en bild jag vill minnas heller.) Idag har jag inte vågat gå ut för att se om plantorna har hämtat sig eller ej. Jag kommer dock att behöva vattna lite senare, så det är väl bara att bita i det sura äpplet… Håll tummarna för mig! Eller för plantorna i alla fall, framför allt var det tomaterna som råkade illa ut och dessutom tappade sina skyltar med namn. Tur att det finns tomatplantor att köpa om det skulle skita sig alldeles.

Något roligare känns det ju att alla blomfröer är i jorden. Jag hade mängder av påsar efter att ha gjort min inventering. De egeninsamlade fröerna har jag redan satt på andra ställen i trädgården. I perennrabatten har jag kompletterat med slingerkrasse och solrosor i bakkant. Alla fröer i framkant på detta foto hamnade vid stenmuren där vi anlade ettårsrabatt redan första året vi bodde här. Gräset behöver tas omhand på ett mer effektivt sätt, det har bara fått härja fritt. Maken körde i alla fall upp svålen med jordfräs och jag satte fröerna där och vattnade igenom ordentligt. Problemet är att jag gärna vill att den här rabatten sköter sig själv, men den kommer ju att kräva vattning varje dag tills fröerna tagit sig om några veckor. Det får helt enkelt lösa sig!

Så här långt har den uppstammade Dr Westerlund från Vajlan kommit. Den behöver snart ännu en toppning och så småningom en större kruka. Jag vågar dock inte riktigt än eftersom det var det förfarandet som knäckte mitt förra projekt. Pelargoner har känsliga rotsystem som inte gillar att få det blött om fötterna, särskilt inte innan de etablerat sig ordentligt. Efter gårdagens påminnelse om hur viktigt det är att komma ihåg att naturen tar sin plats ska jag försöka att släppa oron. Jag vet ju att det mesta blir bra. Det andra kan man lätt lägga till erfarenhetsbanken och det finns oftast nya fröer, nya skott, nya avläggare att testa på. Nu är det dags för helg och det blir kanske inte så mycket tid över till trädgårdsprojekt för mig. Vi får se! Orgelhelg innebär potentiellt fantastiska konserter med duktiga organister i Karlskronas olika kyrkor, men vi i Motettkören ska också sjunga på ”festmässa” på söndag. Tonåringen i familjen ska flyga på utflykt med sin förra värdfamilj och maken ska påbörja ett önskeprojekt till mig (eller till oss, men jag har kommit på det). Hoppas att du får en fin helg!

12 maj

Nu blomstrar det lite försiktigt.

I baljan lyser små solar av glädje. De senaste nätterna har det regnat. Inte mycket, men tillräckligt för att allt med rötter har fått leva upp! Krispigt överallt.

Syrran skickade en stor påse aklejafröer för ett par år sedan. Några av dem satte jag i en fin trälåda från ladan som har fått agera uteblomkruka sedan vi flyttade hit. De där fröerna verkade inte ta sig riktigt på hela året, kanske för att det var så torrt och jag inte alltid hann eller orkade vattna mer än det absolut nödvändiga i trädgården. Nu står det dock små aklejaplantor runt kanten på hela lådan. Jag ser fram emot att få se vilken färg eller vilka fröer som kommer upp. Också i perennrabatten står en stor akleja från grannen Linda redo att visa färg.

Igår kväll såg lilla tulpanbuketten i vardagsrummet ut såhär. Alltså, den där laxfärgade tulpanen är alldeles extra speciell. Den har skiftat färg genom hela processen. Gul, rosa, orange. Pastell, intensiv, mjuk. Vacker i allt från detaljer till helheten.

Jag drömmer om prunkande rabatter och mängder av blommor som en i taget tar vid då någon annan spelat sitt solo. Blomsterlin med atlasblommor och brudslöja. Klättrande slingerkrasse. Ståtliga solrosor bakom dahlior i olika färger. En böljande ettårsrabatt som surrar av humlor och bin, mängder av färger i olika höjder. Fars ringblommor. Pelargontrappan. Ja, innan något har slagit ut går det utmärkt att drömma och se allt som kan komma att bli!

11 maj

Myrstackar och trasiga bilar.

Igår morse var det dags att få i palsternacksfröer i jorden. De hade legat i vatten över natten och jag såg inte fram emot det eftersom det är ett fasligt meck att få isär dem och få tillräckligt få på varje planteringsställe. Maken undrade om jag inte kunde göra egna såband, och visst kan man det. Det är bara att klippa lagom remsor av toapapper på hälften (på längden), dutta lite vetemjölslim på lagom avstånd och med sked och fingrar fösa ner 2-3 fröer på varje limklutt. När man är klar är det bara att vika över papper på längden för att fästa fröerna mellan papperslagren, och precis det gjorde jag därför. 360 cm toapapperssåband. Håller tummarna för att det funkar!

Här ligger allt redo för en eftermiddag i trädgårdslandet. Efter att ha gått från bara ett fåtal lådor har vi nu 16 stycken med jord som jag tror är ganska färdig överallt. Vi har ju jordförbättrat med hjälp av täckodling (gräsklipp), fermenterad häck som först hade körts genom kompostkvarnen, gammalt gödselströ från ladan och lite annat smått och gott. Jag märker att det är stor skillnad på jordkvaliteten i de olika lådorna, men vid det här laget kan jag inte längre utvärdera exakt vilken kombination som är den bästa. Tyvärr har myrorna börjat bygga bo i två av lådorna och det är ingen hit. Nej, jag får se hur jag kan avleda dem.

I de här krukorna har jag nu satt vinterkyndel, vinruta, anisisop, oregano, kryddtimjan och malört. De ska få växa till sig i de här krukorna för att sedan planteras ut i kryddhjulet till hösten. Jag hade gärna haft hjulet klart från början, men lite av charmen är ju definitivt att se vad man kan driva fram själv, eller om man kan ta avläggor, rotskott eller annat från andras odlingar. Jag älskar det här kryddhjulet! Det gör mig så glad. Jag är även mycket nöjd med allt krånglet runt att lägga sopsäcksplast under själva stenarna för att stoppa rotogräs växa upp mellan och runt stenarna.

Min syster skickar vackra bilder på prunkande blomster från Skottland. Visst har allt kommit igång här också, men just i trädgården prunkar bara Lilla Amsterdam, zinkbaljan med penséer och nog är krukorna med olika slags mynta på gång! Annars är det mest de här glada solarna som tar plats. Jag har ett hatkärleksförhållande till maskrosor, men kan man bli annat än glad av en promenad på mjukt gräs med maskroshobbar?

Jag var faktiskt helt slut i både kropp och knopp efter så många timmar i trädgården, men var så sugen på rabarberpaj och svängde därför ihop en smulpaj till kvällsfika. Rabarberplantorna har bara precis kommit igång, så jag fick fylla på med ett syrligt äpple för att få tillräckligt med frukt (själv tycker jag att smulet är supergott, men bara i kombination med det mjuka och sötsyrliga, ja, och så vaniljsås så klart). Alltså, detta var så gott. Även vår tonåring var imponerad. Hon kom hem sent (se nedan) och var lite sugen på något. M hade aldrig smakat rabarberpaj förut, men det blev omedelbar kärlek. Så pass att hon åt upp resten av pajen. Haha, maken hade säkert planerat för rabarberpajsfrukost, men nu får han nöja sig med vaniljsåsen.

21.45 stod jag i duschen och tonåringen ringde för att berätta att hon hade missat anslutningsbussen. Jag duschade klart och körde sedan upp till E22:an (hon fick ta nästa buss till den hållplatsen). Batterilampan på bilen började lysa och sedan började hela bilen långsamt koppla ner. Instrumentpanelen bleknade, helljuset slutade funka, vindrutetorkarna gick långsammare och långsammare… Några kilometer hemifrån fanns det ingen kräm kvar alls och jag placerade in oss i vägkanten med varningsblinkers så gott jag kunde. Jag var redan klädd i pyjamas då jag åkte iväg och maken mötte upp i liknande outfit. Kian kom åter till räddning! Det blev till att bogsera den ledsna Golfen, men vi andra var inte lika ledsna över detta äventyr. Tycker det var lite snällt ändå att han inte lade av på väg in till stan, vid något bråttomtillfälle eller liknande. Hoppas att det inte är något stort fel bara. Och så var det med den dagen.