Just nu verkar varje ledig stund handla om att få ordning efter omkastningen av rum här hemma. Vi fick till en ofrivilligt megastor och fantastisk rensning/storstädning på kuppen. Milda makaroner. Det har burits grejer uppför trappan, nerför trappan, ut till ladan, ut till bilen, ner i lådor, upp ur lådor, hem till rättmätiga ägare, till Pingstkyrkans Second Hand och till soptippen. Trasiga grejer har lagats, somligt har blivit lite stadigare och mycket har fått en bättre plats än det hade från början. Nej, det är inte färdigt och målbilden för hur det ska se ut när allt är på plats är fortfarande flytande i våra inre föreställningsvärldar, men två av tre rum närmar sig att bli så klara som de behöver vara just nu.
Av någon anledning gillar jag bättre uttrycket ”a work in progress” än ”ett pågående arbete”. Progress=framsteg. Kanske fångar ”under utveckling” bättre känslan? Inte i den bemärkelsen att inte vara bra nog eller räcka till. Utveckling för mig är stort och härligt. Hoppfullt. Jag älskar att lära mig nytt, eller lära mig sådant som jag redan hade lärt mig, men glömt bort. Att lära ut det jag kan till någon annan, eller kanske bara visa in någon på rätt väg så att personen i fråga kan lära sig mer än det jag redan kan i ämnet. Jag älskar att se mina växter i trädgården växa och ändra form. Det går inte att säga att något av stadierna är ”bättre”, även om några kanske är mer imponerande i stunden. Utan det förra, inget det senare. Fröstadiet är ofta lite brunt och ”skräpigt”, men det är så fascinerande att det kommer att leda till nytt liv, en ny cykel av utveckling. För den tanken är jag extra tacksam idag.









