Ditten och Datten

20 år — grattis till mig!

7 kommentarer

Idag fyller jag 20 år som bloggare. Dagen jag började blogga innebar att allt som hänt innan blev ”före” och allt som hänt sedan dess och kommer härnäst blev ”efter”. Detta tjugoårsjubileum är jag verkligen tacksam för då jag har övervägt att sluta blogga vid ett flertal tillfällen. Det är en årsdag som jag hoppas kunna fira under många år framöver. Jag har haft en massa olika idéer om hur jag skulle kunna fira jubiléet, men de landade inte riktigt rätt. Åtminstone inte i tid. Det slutade med att jag bestämde mig för att uppdatera temat och låta tankarna gå direkt ut i fingrarna i ett inlägg utan en massa analyserande eller redigerande. Så ungefär. Då kör vi!

Ps: Tack till äldsta dottern som hittade WP-temat Olsen Light som uppfyllde de önskemål jag hade och maken som stöttade mig då jag trodde att jag hade kraschat hela bloggen. Katastrof-Monnah lurar alltid i vassen.

Bloggandet och vad det betyder för mig

Jag är ingen proffsbloggare, företräder inget varumärke, är inte beroende av några algoritmer och använder mest bloggen som dagbok, tankebok och klotterplank. Bloggandet har lett till massor av bekantskaper och viktiga vänskaper. Min lillasyster tyckte att det lät jättemärkligt att jag i bloggtidens begynnelse träffade nya bekantskaper IRL som jag egentligen inte visste något om mer än det som stod i deras bloggar, men hon fick själv lära sig att bloggvärlden är väldigt speciell då hon började blogga. (Idag är det hon som är proffsbloggare och flera av hennes närmaste vänner kan hon tacka sin blogg för.)

Det här är min fjärde blogg, men både den första och den andra försvann då blogsome gick upp i rök. (Här kan du dock läsa inlägg från den andra bloggen via Wayback Machine. Kanske borde jag kolla länkarna till mina gamla scrapvänners bloggar? De flesta av dem är inte längre aktiva.) Dessa bloggar, och även den tredje, handlade mest om familjeliv och scrapbooking och till viss del kortmakeri. När You Do lade ner ändrade min blogg karaktär, men redan innan dess hade jag börjat skriva mycket mer om annat än mitt pysslande. Numera vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mitt fokus. Du som brukar läsa här vet att jag inte lämnar någon kvalitetsgaranti. Ibland får du läsa om min stora familj, ibland lämnar jag redovisningar om mitt planttanteri, ibland får mina existentiella tankar ta plats och ibland gräver jag ner mig i funderingar runt aktualiteter. Lusten styr definitivt, men det är nästan bara dagar då jag absolut inte har tid som jag inte skriver några inlägg. Jag ser bloggen som min personliga terapeut. Det låter kanske konstigt, men skrivandet är terapeutiskt för mig. Då jag anonymiserar mycket innebär det att jag inte alltid vet vad som hänt som föranlett gamla blogginlägg. Det är helt okej, jag ser det inte som något stort problem. Jag gillar varken att vika ut mig själv eller personer som står mig nära, så smaskiga detaljer får du leta efter i andra bloggar. Jag har ändå som mål att inte skönmåla mitt liv och hoppas därför att detta är en plats där du som läser kan känna dig trygg med att förstå att jag är en helt normal människa med både styrkor och svagheter, en människa som strävar och gör mitt bästa för det mesta. Ibland tycker jag också att alla är idioter. Det bjuder jag på. Och en vacker dag hoppas jag också att foton får ta mer plats igen här, något som inte varit fallet sedan min kära kamera började krångla. Det är stor skillnad på kvaliteten på iPhone-bilder och Canon-foton.

Några minnesvärda inlägg

När bloggen firade femton år hade jag fortfarande tillgång till något statistikverktyg som visade vilka inlägg som var de dittills mest lästa. Dem kan du hitta här. Nu tänkte jag istället försöka förlita mig helt på mitt eget minne för att hitta ett gäng inlägg som blivit kvar i mitt medvetande av olika anledningar. Ett tjugoårsjubileum borde kanske innebära tjugo inlägg, men jag nöjer mig med hälften.

Pysselfavoriter 2009. Jag hade 2009 mitt längsta blogguppehåll – ett halvår! Detta inlägg var det första efter bloggpausen och får representera det faktum att jag från början, mer eller mindre, hade en renodlad scrapblogg.

Ett spretigt inlägg om sol, second hand och lyckan i ordning och reda. Om jag skulle skriva ett inlägg som var ett genomsnitt av allt jag skrivit skulle det kanske likna detta.

#skapandeseptember, ålderdom. Ålderdom är ett tema jag återkommer till. Jag har fascinerats av detta stadium sedan det låg långt ifrån mig. Nu ligger det nära.

Vad hände? Jag befann mig i en mycket mörk tid i livet. Omdanande på många vis. Det känns så klyschigt att säga ”what doesn’t kill you makes you stronger”, men så känner jag verkligen. Detta inlägg visar att det finns skönhet att hämta också då livet känns i det närmaste övermäktigt att hantera.

Ombyggnad pågår. Jag älskar detta inlägg av flera olika anledningar. Känner att det är tankar liknande dessa som för mig framåt.

Vad gör dig lycklig? Så många olika tankar runt lycka jag har skrivit om i bloggen! Detta minns jag från den tid jag var aktiv på Facebook och gillade denna plattform.

Tankar runt Marcus Birros… Ibland bara skriver jag, men sällan utan att delvis ha tänkt mycket på det jag skriver om redan innan. Marcus Birro-krönikan minns jag väl, tankarna jag skrev om den hade låtit ganska lika om jag skrivit ett inlägg idag.

Beskrivning lätt lapptäcke. Nej, det här lapptäcket hade jag inte sytt idag. Jo, mönstret är fint, men tygerna hade jag inte valt nu. Jag gillar dock de olika tutorials jag skrivit genom åren. Vet inte varför jag slutade med sådana.

Mina favoritfoton 2014. Som jag skrev här uppe har foton förut varit en viktig del i bloggen. Jag ser det inte som omöjligt att det kan bli så igen. Detta inlägg inspirerar. Det får också påminna om de år jag bloggade från Orem, UT och hade många följare som försvann då vi flyttade hem till Sverige igen.

Det var en gång… Mina mer poetiska inlägg gillar jag själv mycket då de bidrar till så mycket skrivglädje, men jag förstår att de kanske inte är så tilltalande för andra.

Varför jag fortfarande bloggar

Tja, det kan man fråga sig. Jag vet bara att jag älskar att komma upp till min dator och skriva av mig natten. Jag gillar att ha en plats att ventilera på. Jag har inte skrivit någonting om den sociala aspekten, men jag gillar ju också att läsa andras bloggar och gillar att ha diskussioner i deras och mitt eget kommentarsfält. Det har sagts att bloggen är död så många gånger att jag högaktningsfullt struntar i detta påstående. Min blogg är inte död, den lever i högsta välmåga. Vem vet? Kanske skriver jag fortfarande här om tjugo år. Någonstans långt inne i hjärteroten hoppas jag att det är så.

Tack

Jag är otroligt tacksam för dig som bidrar till den här bloggens liv som inspiratör, kommentator, tyst läsare eller på vilket sätt du nu bidrar till mina texter. Tusen tack!

Continue Reading

Funderingar

Gilla läget.

13 kommentarer

Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.

Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:

Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?

Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.

Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.

Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.

Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!

Continue Reading

Funderingar

Grattis på 56-årsdagen!

6 kommentarer

Idag är jag med och firar makens födelsedag för trettiotredje året på raken. Vi var 23 när vi lärde känna varandra och har numera tillbringat 59% av våra liv tillsammans. (Ja, lite drygt hälften hade man ju också kunnat säga.) Jag pratade med min morbror igår och han sa ”jag känner mig så gammal med såna här gamlingproblem”. Då lät jag hälsa att isåfall är vi också gamla, för vi ligger bara några år efter honom. Och det stämmer, tänker jag. Rent teoretiskt är man som 56-åring gammal för ett barn. Grått hår, rynkor och fallna kroppsdelar är bevis nog. Vad man gör med det som finns inuti är något annat. Jag älskar att befinna mig i den här åldern. Känner att jag har på fötterna gällande både det ena och det andra och behöver inte längre förställa mig. Det är inte alls så att jag gått omkring och spelat teater innan, men jag är verkligen mer mig själv idag än för tjugo år sedan.

Födelsedagsflaggans snöre hade pajat, så jag fick plocka in den stora bordsflaggan från verandan. Jag kände inte för att springa upp och hämta björntråd och laga den innan uppvaktningen skulle ske.

”Hmmmm, kan det vara strumpor?!” Samma önskan varje år. Nya strumpor. Jag köper likadana svarta ”kostymstrumpor”, så är det bara att para ihop uddastrumpor om det går hål och bara en behöver kastas i soporna. Dessa är gjorda i viskos av bambu. Får se hur bra de håller.

Årets riktiga gåva var annars en Lursta pannkakslagg. Nu hade förvisso maken önskat att jag skulle hålla ögonen öppna efter en liten gjutjärnspanna att steka ägg i. Denna tipsade min brorsa om efter att ha införskaffat en likadan. Nu ska nog mina pannkakor bli toppen, men även ägg stekes enligt utsago perfekt. Här hittar du länken till Arvet, som laggen heter. Skriver du upp dig för deras nyhetsbrev får du 10% rabatt på första köpet, så då blir frakten ”gratis”. (Hälsningar Snålis.)

Continue Reading

Ditten och Datten

Trädgårdssäsongen igång.

6 kommentarer

Igår fick vi möjligheten att fira syrran och maken med en fantastiskt Klackamåladag. Det är som att våren alltid bestämmer sig för att leverera årets bästa dag. Jag inser att det låter märkligt att det skulle vara så. Det kanske är känslan av att hänga med personer som jag gillar, att vi jobbar hårt tillsammans och äter gott som ger solen lite extra stuns? Igår samlades alla fyra syskon som bor i närheten och de i våra familjer som kunde komma, så det var fullt av liv och rörelse på gården.

Brorsan och brorsonen åkte ut för att hämta stockarna som skulle klyvas. Det är nu veden ska torka för att sedan värma slott och stuga till nästa vinter.

Vedklyvning är ett tungt jobb, men roligt. Efter en dag här vaknar man med träningsvärk på ställen man inte visste fanns, eller inte hade varit medveten om sedan förra våren. Det är precis som att hänga i köket – det är här det händer! Kul att prata med alla som är med.

Barnen som var med hängde med svägerskan ut i skogen för att hänga vid något slags koja. Jag tog mig inte tid att följa med, men de verkade glada.

En viktig grej de här dagarna är naturligtvis att äta gott, både mat och tårta. Igår bjöds det på klassikern korv med eller utan bröd, ketchup, senap, rostlök och räksallad, samt chips. Jag vet att denna måltid kanske inte uppfyller något slags näringscirkelskrav, men gott var det iallafall. När alla var mat-mätta och bara efterrättsmagen hade plats fick vi byta fokus.

Svågern hade fixat läsk på glasflaska (City Gross) och en väldigt vacker prinsesstårta med både blommor och kottar. Det verkar som att någon på Gylles har gått fortsättningskurs gällande dekorationer, för de var både uppfinningsrika och fina. Jag hade bakat en mazarinkaka, syrran napoleonhattar och så fanns det både kexchoklad och bananer i fars Klackamåla-anda. (Det var bara nyponsoppan som saknades, haha.)

Efter maten började barnen hjälpa till att räfsa fjolårsgräs och kreativa som de är började de bygga en ny koja. Efter en stund kunde brorsonen bära detta hus som vore han själva Skalman. Det bestämdes dock att huset skulle göras större och fick så småningom formen av en höborg. Vi får väl se om den står kvar nästa gång någon kommer dit.

Det har gallrats i björkplanteringen, men det märktes knappt. Jag försökte att gå en bit ifrån, som här, men jag kunde verkligen inte se skillnad. Gissar att jag helt enkelt inte har betraktat den här vyn lika noggrant som jag trodde.

Så småningom droppade en familj efter den andra av. Maken och jag fixade den sista klyvningen och var hemma till 18.30-tiden. Då var vi båda så trötta att vi nog hade kunnat gå och lägga oss på en gång. En tände en brasa i kakelugnen då vi var lite solruggiga efter den långa dagen ute och en annan bakade en chokladfudgetårta till gästerna som kommer för att fira födelsedag idag. Härlig dag, alltså! Nu känner jag att det kommer att vara roligt att jobba ute i trädgården igen och jag ser fram emot att fortsätta hålla kroppsarbetsmusklerna igång.

Continue Reading

Ditten och Datten

I väntans tider.

10 kommentarer

Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.

Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.

Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!

Continue Reading

Kreativitet

Räddningsaktion.

12 kommentarer

Gerda Bengtssons mönster som säljs via Haandarbejdets Fremme tillhör mina favoriter. Alla broderier med småttiga stygn gillar jag. Tja, kanske inte alla, men nog tycker jag generellt om dessa bättre. Jag broderar inte längre, eller kanske mer för tillfället. Den vackra duk jag fick till min trettioårsdag från Brodera Mera är ju ett pågående projekt som har hållit på i 25 år. När jag plockade upp det för att fortsätta häromsistens hade dock nålen försvunnit, så då fick pausen fortsätta. Däremot har jag något slags second hand-fixering vid vackra broderier, särskilt om de säljs för en spottstyver. Denna tavla hittade jag på Pingstis för några månader sedan för inga pengar alls. Broderiet var fint monterat, men på en kartong av dålig kvalitet som blivit helt brungul och som därmed missfärgat själva broderiet. När jag skulle montera isär ramen satt monteringstejpen stenhårt, men igår bestämde jag mig för att ta i med hårdhandskarna.

Här ser du både den missfärgade kartongen och tejpen som satt bättre än gorillalim. Jag har aldrig varit med om något liknande! Markus som hade fått broderiet 1979 uppskattade antagligen inte tavlan och så hamnade den på Pingstis. Nu blev jag alldeles svettig av att dra ur monteringsromberna/spikarna/knivarna och av att pilla tejp. Limmet satt som sagt stenhårt och blev kvar på själva tyget. Det kan nämnas att limmet fanns kvar också efter tvätt. Jag tänker att det ger sig vid nästa montering.

Här ser man missfärgningarna i duken rätt bra. Efter att ha tagit denna bild lät jag broderiet ligga i ljummet vatten med bikarbonat och citronsyra för att ljusa upp det gula och efter några timmar körde jag en runda i tvättmaskinens finprogram. Resultatet blev riktigt bra! (Och nej, jag tvättade det inte tillsammans med städtrasorna som hänger där bakom på bilden längst upp.) Nu funderar jag vidare på hur jag ska göra. Min vän som är inramningsproffs har rätt material och även om jag inte vill lägga tusentals kronor på en montering hos henne kanske jag kan få köpa en syrafri kartong att montera upp det pressade motivet på. Mina textila räddningsaktioner fortsätter.

Continue Reading

Planttant

Pelargonväckning.

10 kommentarer

Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.

Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.

Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.

Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:

Continue Reading

Hus och Hem

Välkommen påsken.

10 kommentarer

För mig som är som jag är känns det viktigt och roligt att följa årets skiftningar också inomhus genom att rota lite i skåp och lådor för att ändra om lite i inredningen. Den stora hönan (godisgömman) i vitt opalglas är min favorit. Hon börjar värpa först i påskveckan, men jag hör nog att maken lyfter på locket för att kolla läget mest varje dag tills det verkligen händer… De vackra, målade äggen köpte jag på World Market i SLC då vi bodde i Orem. De gör mig orimligt glad! Har olika favoriter varje år.

Vi har en enda björk i trädgården och den kändes inte aktuell att anlita som björkrisleverantör, så jag klippte grenar från en liten sälg på vår sida nätet som gränsar till grannens åker. (Den styckades av från den här gården en gång i tiden.) Vill ändå ta bort den då vi klipper gräset där för att komma runt viltnätet som sitter runt trädgårdslandet. Jag satte grenarna i vatten då jag gärna vill bjuda in våren lite mer konkret, men riset har chans att hålla sig fint längre utan vatten. Dessa färgglada fjädrar återvinner jag år efter år, vill inte gärna köpa nya påskfjädrar.

Glasäggen från svenskt tenn och de tovade äggen från Panduro samsas i ljusgrenen. Där svävar de ovanför en lite mindre godisgömma och en kruka påskliljor från ICA. bredvid vår vackra (eh) mikrovågsugn. Alltså, den hade jag gärna sluppit ha framme och jag har en idé gällande den som kanske kommer att genomföras i vår.

Årstidsbordet har både naturen, den sekulära och den kristna påsken representerade. Hittar du vad som är vad? Egentligen är det bara tändsticksasken som inte alls har med påsk att göra. Nu saknar jag bara lite mer blomster och några björkriskransar. Ska ner till campingen och se om jag kan plocka upp ris som blåst ner på lekplatsen. Inte lika lätt att jobba med då det torkat, men det funkar det också.

Continue Reading

Funderingar

Var hittar du ljuset?

18 kommentarer

Jag hör det runt omkring mig. Om mörkret som äter upp mina medmänniskor. En sitter bortkopplad från frun genom hörlurar och padda för att han är så fokuserad på varenda uppdatering om Iran, Israel och USA. En är bekymrad över att AI ska ta över alla programmeringsjobb. (Jag gillar makens kommentar till denna, att det är som att säga att en elektrisk borrmaskin ska ersätta alla snickare.) En är orolig över den värld som hens barn ska växa upp i, att allt ska bli ”ännu värre” (vad nu det innebär).

Att vara människa är inte helt lätt, det kan vi konstatera utan att behöva gräva särskilt djupt eller leta långt in i garderoberna. I nära relationer, i arbetsliv och i samhället i stort finns det mörker som kan suga in oss om vi tillåter det. Ett liv i detta mörker är dock onödigt tungt, för det finns ljus att tillgå för oss alla. För somliga är det svårare att hitta det än för andra. Det är helt förståeligt, men man behöver inte vara ”löjligt positiv” eller överdrivet klämkäck för att bjuda in ljuset. Min favoritteknik är tacksamhet, men har man inte övat mycket på det kan det kännas överväldigande och kanske som att man är ”dålig” för att man inte har förmågan att känna sig tacksam i stunden. Något som jag tidigt fick lära mig var att hjälpa någon annan då man har svårt då tjänande/service även bidrar positivt till den som hjälper. Det finns de som säger att det inte alls hjälper att veta att ”det alltid finns någon som har det värre än en själv” och för en del kanske det inte finns det. Inte ens om man anstränger sig. Att då letar efter acceptans över att det är som det är kan då vara det allra mest effektiva sättet att hitta tillbaka till något slags ljus.

Jag gillar verkligen kroppsscanning som en metod att släppa ältande och oro. I den stunden handlar det bara om att uppmärksamma vad som sker i och omkring en själv och många tycker att det är mycket avslappnande och lugnande. Det finns många uppladdade på YouTube och Ingrid Thorngrens röst gillar jag.

Gällande denna skylt kan man ju fundera på om man vill och/eller kan vara någon som andra kan hämta kraft hos. Depression och mörker smittar nämligen. Inte bokstavligen, men det blir en ”emotionell smitta” som man behöver vara medveten om. Därför är det viktigt att balansera både sitt eget och närståendes mörker genom att aktivt söka ljus på olika sätt. Träning, mat, sömn, socialt umgänge och rutiner kan kännas svårt att sköta när man mår dåligt, men faktum kvarstår. Dessa är alla mycket viktiga för att man ska kunna må bättre. Idag jobbar jag som vanligt, men jag har stunder mellan jobbsamtalen så jag ska fylla på med den bästa sorts ljus jag vet: planttanteri! Maken hämtade alla pelargoner i Bredavik i förra veckan och nu har de stått och väntat på sin spabehandling på vårt köksgolv tillräckligt länge. Heja det riktiga solljuset! Inte konstigt att hela Norden lever upp när dagarna blir längre och solen mer synlig…

Continue Reading

Ditten och Datten

Hjalmar.

14 kommentarer

Hej lille Hjalmar. I fredags plockade jag upp min vän från tåget för en mysdag tillsammans. Vi gick en mil i våra vackra omgivningar och hade riktig tur med vädret. Pratade om högt och lågt, vitt och brett. Dryftade livets mörka sidor och skrattade tillsammans. Njöt av naturens intensitet och det nya liv som börjar spira underifrån. Rundan avslutades efter tre timmar på kyrkogården för att besöka mammas grav. Jag visade vännen vår gravstenskyrkogård, något hon aldrig hade sett och fascinerades av. Själv fastnade jag framför Hjalmars gravsten. Jag har sett den förut, har undrat över vem Hjalmar var. Idag tog jag mig äntligen tid att leta upp honom i kyrkböckerna. Lille Hjalmar föddes som son till slaktaren på Kullen mitt under första världskriget och dog trettio år gammal strax innan andra världskriget avslutades. I dödboken står han som ”sinnesslö” och dödsorsaken anges som ”allmän sjuklighet”.

Jag har en vän som bor i Tel Aviv (inte samma som kom på besök). Jag bekymras över att veta att hon befinner sig mitt i ett krig. Jag har andra vänner som har familj i Iran. Under krig måste livet ändå fortsätta. De glädjor och bekymmer som fyller livet i fredstid är i mångt och mycket samma som de som fyller livet under krig. Sedan tillkommer naturligtvis den ständiga oron över att döden ska stå och banka på dörren en vacker dag. Krigstidens Sverige motsvarade väl inte Tel Aviv 2026, men jag tänker ändå att Hjalmars föräldrar kanske oroade sig över sitt kommande barns framtid. Hur skulle det bli för honom? Vilka hopp och önskningar hade de för honom? Vilka förväntningar? Och hur blev det när de insåg att han inte var som de kanske hade förväntat sig? Var det så att han föddes med en intellektuell funktionsnedsättning, eller blev han förlossningsskadad? Gav han mycket kärlek och fick han någon? Jag tänker att han var älskad, han fick ändå en egen gravsten med datum. Hans mamma var 44 år då han föddes, hade han Downs syndrom? Eller blev det en komplicerad förlossning då hon var äldre? Hjalmar hade en storasyster, Elna, som föddes sexton år innan honom. Mamma Hulda hade varit i Amerika, men av någon anledning kom hon tillbaka till Sturkö. Var hon besviken? Eller var hon tvärtom mycket nöjd med livet i Amerika, träffade sin Pehr under ett besök i moderlandet och bestämde sig för att bli kvar? Hulda och Pehr gifte sig 1/7 1899, Elna föddes i augusti. Barnet föddes i äktenskapet, men tiden fram tills dess var kanske inte helt okomplicerad. 1902 föddes lillasyster Märta som dog redan innan sin tvåårsdag. Anledningen till det står inte angiven i dödboken. Efter det hittar jag inga fler barn till Hulda och Pehr förrän Hjalmar föds. Tänk vilken glädje för föräldrarna! Nu kom Pojken! (Detta var en annan tid och jag antar att Slaktaren var särskilt glad över att se en son i familjen.) Jag hoppas att Hjalmar fick ett gott liv, även om det blev väldigt kort.

Idag skänker jag en tanke till alla som lever sina liv i krig, de som älskar, kivas, är rädda och hoppfulla. Jag skänker en tanke till alla som har levt sina liv här på Sturkö, som har begravts här på kyrkogården. Och jag skänker en tanke till Hjalmar och tackar honom för påminnelsen om att leva i tacksamhet.

Continue Reading