15 jun

Mord och tvättställningar.

Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.

Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.

14 jun

Trädgårdsrunda i planttantens hoods.

Detta inlägg är för mig själv och kanske för andra planttanter… Det har varit kallt, torrt och blåsigt denna vår. Tufft för allt som växer! Min handbevattning hjälper lite, men nog märks det efter bara två millimeter regn att hela trädgården liksom stramar upp sig. Pelargonerna som hade en tuff vinter har blivit gullade med och får pelargonnäring varje vecka, så alla som överlevde ser glada ut även om blomningen låter vänta på sig på flera av dem.

Mamma Mia-rosen håller fortfarande på att etablera sig, men hon verkar ändå må bra. Det gör också luktärterna som håller henne sällskap. Snart blommar det här. Prinsessan Marie lider tyvärr av något slags rost och har gjort det från början. Redan förra året visade jag blad för ”experten” på Blomsterlandet, men hon sa att det bara var torka. Jaja, rost är svårt att bli av med, men jag har behandlat med Binab, växtnyttiga svampar. Vi får väl se om det gör nytta. Rost kräver behandling flera gånger och resultatet ser jag inte förrän nästa år.

I södra rabatten bor dahliorna som snart börjar blomma. Halva längan kallas ”ettårsrabatten”, men den håller på att byggas om till en perennrabatt i gula/orange/röda toner. Än så länge får jag förlita mig på ettåringar, men det växer rätt dåligt. Nemesia Carnival levererar dock fantastiskt. Den är förstås ettårig, men är lättodlad och finns i flera färger. Mer Nemesia, alltså! Vallmon är så vacker. På vissa ställen växer perenn jättevallmo, på andra ställen växer självsådd vad som liknar rågvallmo. Jag hade hoppats att den vita, den lila och den rosa från förra året hade självsått sig, men än så länge syns inga spår av dessa färger.

Vid verandan växer det i krukorna. Luktärtstornet är mest intressant eftersom jag satte plantor från egensparade fröer i den. Det kan ju komma vad som helst, med andra ord. Tvillingsporre rekommenderar jag till alla krukodlare, så tacksam och vacker. Terassrosen som jag fyndade på ICA har börjat blomma i mörkrosa. Fasters dahlia ser ut att må finfint och jag hoppas slippa tvestjärtsattack på den.

Norra perennrabatten mår bra. Jag ska flytta om lite grejer i höst (martorn och bolltistel ska till exempel inte växa precis bredvid varandra). Den självsådda rosenskäran får vara kvar tills det växer något annat där. Har fått en plymspirea av min svägerska, men tror jag snarare vill ha den som solitär än i rabatten, vi får se. Och de fantastiska borstnejlikorna får vara kvar fast de är tvååringar. De funkar i princip som perenner. Längst upp till vänster ser du några perenner som kämpar för sitt liv. Det finns knappt någon jord i den delen av rabatten, men jag tror det blir bra! Fars ringblommor växer för fullt trots att jag trodde att jag ”städade bort” dem förra året. De flyttades till södra rabatten, men där växer de knappt alls. Vill dock inte ha något gult här, så jag ska ta flera plantor och flytta ner dem.

Klematisarna är seeena i år. En dog dessvärre, men de andra fyra har kommit igen efter diverse svårigheter. Massor av knoppar här i äppelträdet, men gissar att det inte blir party förrän i juli. Jag såg en bild på Underbara Claras barns avslutningsbukett som var plockad i deras trädgård. Mängder av blommor… De bor i Umeå och jag bor 112 mil längre söderut, men har knappt en blomma som slagit ut än. Det säger väl något om denna konstiga vår. Det är ju inte det att inget växer, det är bara supersent. Och så är det med det. Heja, heja.

13 jun

Sjung om studentens lycklige far…

Ja, för nog myser brorsan nu när son nummer två har nått den stora dag som studenten ändå är.

Tiden går så fort! Det känns mer intensivt sådana här dagar, då parvlar som vuxit upp mitt framför näsan på en plötsligt visar sig vara vuxna. De kör bil, har flickvänner, jobb och lägenhet och innan man vet ordet av är det de som är föräldrar till små parvlar. Jag njuter av att fira allt som firas kan. Grattis Edvard!

12 jun

Två studentfiranden på tre dagar.

Makens systerdotter och min brorson har tagit studenten den här veckan. Vi har fixat, firat, ätit gott, umgåtts med trevliga människor och glatts tillsammans med ungdomarna som nu tagit sig igenom tretton år i skolan. Bra jobbat! Jag har alltid blivit rörd vid de här tillfällena, men här i Karlskrona springer numera klasserna ut i en klump och står och hoppar med ryggen åt ”publiken”. ”Sjung om studentens…” klarar de av inne i aulan och de springer istället ut till någon skränig låt som de på något slags demokratiskt sätt valt ut som passande till just sin klass. Efter det åker de runt på lastbilsflak för att visas upp för kung och fosterland. Tiderna förändras, men jag står många gånger stilla. I just detta fallet får jag nöja mig med att tyst tänka att jag tycker det var bättre förr, men att jag är glad för ungdomarnas skull. Och kanske till och med dansa med då det svänger!

11 jun

Det brinner.

Det brinner i hjärtat, det brinner i huvudet, det brinner på himlen och nog ser vi bränder efter kortslutning på lite för många ställen i världen för att det ska vara ”roligt”? Jag har svårt att ta in allt och håller mig därför i vanlig ordning nära det lilla livet. Här mår jag bra, här gör jag som mest gott. Samtidigt undrar jag över hur framtiden ser ut. För mina barn och för andras barn. För visst har det brunnit i huvudet på lite för många människor i maktposition på senaste tiden? Eller nej, det är nog same, same, but different när jag tänker efter.

10 jun

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

09 jun

Plushelg.

Vuxna som skulle gå på bröllop, barn och faster som fick leka för fulla muggar och som bonus övernattning med 11-årsuppvaktning dagen efter! Myspyshelg med andra ord. Fram för mer legobygge, förresten. Visst finns det inte mycket som till fullo utmanar ens kreativitet på samma sätt?

08 jun

Tomatkuvösen.

Igår gjorde maken klar ”tomatkuvösen”! Jag bad om lite vindskydd vid stenladans vägg där vi alltid har våra tomater. Nog blev det vindskydd! Överbliven växthusplast kom väl till pass. Idag ska jag binda upp de ”vanliga” tomaterna. Busktomaterna är just buskiga och kompakta, så de klarar sig nog ändå. Vi bor ju tekniskt sett i växtzon 1, men jag har märkt hur sent allt är här jämfört med andra zon 1-trädgårdar. Blåsten är den stora boven, så jag tror på en både större och tidigare skörd än vad vi fått hittills.

07 jun

Jag vet inte, jag.

Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?

Nedslag i verkligheten från de senaste åren:

Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.

Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.

För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.

Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.

En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.

Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.

Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.

På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:

”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.

– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)

Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.