monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Bloggens historiska relevans.

28 april, 2026 2 kommentarer

Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.

Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!

Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:

Fira bloggens död! 2005
Maybe blogging is dead after all 2008
The blog is dead: Long live the blog 2010
Bloggarna är döda – länge leve bloggarna 2013
Blogging is dead, long live blogging 2014
Bloggar är döda 2021
Är bloggen verkligen död? 2022
Är bloggen död? 2026

Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…

(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren

Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.

För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.

Ditten och Datten

Laddad för ny vecka.

27 april, 2026 6 kommentarer

Efter tre dagars musikpåfyllnad känner jag verkligen hur energinivån är betydligt högre än då jag påbörjade förra veckan. Vilken boost! Så tacksam för möjligheten att kunna få så härliga upplevelser i denna stad som har ett oförskyllt dåligt rykte. Jag får alltid höra att det inte händer något i Karlskrona, att det är segt, att det är tråkigt. Som jag skrev häromdagen (typ) – man får inte roligare än man gör sig. På konserten i Tvings kyrka var vi kanske 20 personer som fick uppleva högklassig underhållning och i Amiralitetskyrkan var det väldigt glest i raderna med tanke på vad som spelades. Man kan inte mata människor, det måste finnas ett eget intresse och ett eget driv för att leta upp eller skapa det man saknar. Jag känner till många eldsjälar inom flera områden, men det är svårare att få folk att engagera sig. Det är lättare att gnälla, alltid lättare att gnälla… Jag har hört om flera tillfällen där ”vuxna” anordnat grejer för studenter, men ingen kommer. Min syster läste en annons där tre unga män sökte följande ”Möblerad lägenhet med 4-5 rum, centralt i Karlskrona, under sommarmånaderna önskas hyras.” Är det inte så vi kanske är lite till mans? Ge mig två minuter till tåget, fem till skolan och så en hyra som passar ett studentlån… Gossarna som sökte boende kommer faktiskt att få precis det de sökte då min syrra och svåger numera är empty nesters och brukar hyra ut rum till studenter. Snacka om tur!

Apropå syrran, jag frågade om vi kunde komma förbi efter kyrkan och ta med lite överbliven kirskålspaj och sallad, kanske hjälpa till lite inför ovan nämnda gossars inflytt. Det tyckte hon lät jättekul och så dukade hon upp värsta buffén. Så gott det var och inte minst vackert. Man äter inte bara med munnen, utan också med ögonen. Jag kan också tala om att osten Biskop Brännvin som har fått stå framme en stund kan vara min favoritost någonsin. Eller iallafall igår. Så god med lite smör och finncrisp! Efter det skulle syrran och maken jobba lite tillsammans, men jag tog en rask promenad till Amiralitetskyrkan där…

… vi kom att bjudas på härliga toner från Roman och Händel. Erik (dirigent och kyrkomusiker i Amiralitetet) är min gamla körkompis. Han är alltid så bra på att presentera musiken som ska framföras. Han berättade om hur efter vi var i musikvärlden på 1700-talet även om vi var en stor krigarnation. Karl XII skickade (därför) iväg Johan Helmich Roman på en studieresa ut i Europa för att ”på någre år få resa till att perfektionera sig i musiken”. Roman studerade sedan för bl a Händel i London och under fem år studerade han både musik och språk. Han verkar verkligen ha fått utlopp för hela sin kapacitet som människa. Vilken spännande person! Jag var tvungen att slå upp honom när jag kom hem och blev ännu mer imponerad av det jag läste. Här kan du också gräva ner dig i Johan Helmich Roman om du vill. Om jag hade hört att han framlevde sina sista år i livet utanför Kalmar måste jag ha glömt det, men så var det iallafall.

Här får du ett smakprov av musiken vi fick lyssna på igår. Jag går in i veckan med lite mer spänst i stegen. Hoppas att du också får göra det.

Ett Litet Ord

Musikhelg med mycket FRÖJD.

26 april, 2026 4 kommentarer

Idag är det den 26 april. Hur står det till med alla nyårslöften? Jag har inte träffat någon som har pratat om sådana på några månader eller hört sådana löften nämnas i någon typ av program. Själv försöker jag ”jobba” med mitt årsord FRÖJD med jämna mellanrum. Jag använder citationstecken, för visst låter det lite fånigt att jobba med ett ord? Sanningen är bara att det är just det jag gör. Igår skrev jag om resiliens, denna superkraft som vi alla kan bjuda in och bli bättre på om vi vill. När jag valde FRÖJD som årsord var jag inte säker på att det var något som faktiskt skulle gå att jobba med, men jag var villig att testa. Jag har ett fantastiskt liv, men jag kände att jag ville bjuda in mer glädje, mer skratt, mer öppenhet, mer lätthet, mindre mörker – jag önskade mig helt enkelt ett mer fröjdefullt liv! Något jag ville göra för att uppnå detta var att uppleva mer live-musik. Hur har det gått då? Tackar som frågar. Sådär. MEN, den här helgen har jag lyckat maxa musiken. På bilden här ovan ser du korister och orkestermedlemmar från Aurehøjs musikgymnasium i Danmark. De bjöd på en underbar eftermiddagskonsert som jag lyckades klämma in trots den där bristfälliga tiden. Jag jobbade helt enkelt med det och bestämde mig för att ägna några timmar åt att carpe diem… Så glad jag är att jag gjorde det. Alltså, jag och mina mjuka kanter… Mina tårar rann och hjärtat slog och jag klappade och tjoade. Vi var inte många i publiken, men vi som var där var minst sagt entusiastiska.

Vill du få en känsla för vilken typ av musik som spelades så har jag satt ihop en lista här. Arrangemangen var såklart annorlunda för de flesta av styckena, men det är rätt låtar. Roligast var ”Trollflöjten på fem minuter”, men eftersom jag inte hittade något sådant arrangemang så lade jag in lite Papageno.

Igår var det så dags för en konsert jag sett fram emot en längre tid. Några av mina körvänner, gamla och nuvarande, skulle vara med i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Jag älskar detta verk, jag älskar att sitta i publiken i Fredrikskyrkan, jag älskar att få ta in resultatet av duktiga musikers ansträngningar. Det blev så bra! Fredrik Gustavsson ledde, Anna Jeftas och Staffan Sundås körer Vox Aurora, Aspö kyrkokör och Vox Cantus sjöng, Karlskrona Orkesterförening spelade, ur-karlskroniterna Karin Thulemark och Johan Bogren var solister och Isa Löwenadler reciterade med bravur. Den här konserten var desto mer välbesökt – kyrkan var nästan full. Kul! Bonus blev Vilar glad i din famn, Klinga mina klockor och väl valda delar ur Frösöblomster. En och en halv timmes ren njutning (om det inte hade varit för de där 10 000-kronorsstolarna som inte är skapade för människorumpor)… 150 kronor – mindre än vad en sushi kostar nu för tiden. Jag hade betalat och gått idag igen om jag hade chansen, men idag fortsätter jag istället musikhelgen med barockkonsert i Amiralitetskyrkan. Ida Meidell, min favoritviolinist, har återigen satt ihop en ensemble och min gamla körkompis Erik som numera är kyrkomusiker i Amiralitetet står för ansvaret. Det blir med stor sannolikhet en njutbar stund med toner från Roman och Händel.

För övrigt förväntade jag mig inte mycket tulpanfröjd i år pga olyckliga omständigheter, men varför hänga läpp för ovissa framtida dagar om man istället kan njuta av idag?! Och idag HAR jag tulpaner! Tänk vad livet har att bjuda på om vi bjuder in det till dans!

Funderingar

Stresshantering, offerskap och resiliens.

24 april, 2026 12 kommentarer

Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.

Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.

Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!

Funderingar

Att ta sig tid att stanna upp.

23 april, 2026 10 kommentarer

Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.

Jag har här och nu.

Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.

Jag är här och nu.

Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.

Jag lever här och nu.

Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.

Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.

Planttant

Gravvård och trädgårdsbestyr.

22 april, 2026 14 kommentarer

Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.

De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.

Ett Litet Ord

Jag vill gunga mer!

21 april, 2026 16 kommentarer

Det här lilla broderiet har legat i sin ram i tvättrummet i säkert ett år vid det här laget. Ännu ett räddningsprojekt som du säkert förstår. Jag köpte tavlan för några tior för att jag blev så glad i känslan! (Eh, vad menar jag?! En kartong med tejp och linnetyg? Vänta bara!) Jag älskade verkligen att gunga då jag var barn. Minns suget i magen med glädje. Jag är, vilket kanske inte är någon överraskning precis, inte direkt någon kick-letande person. Jag gillar lugnt och fint och mår illa i karuseller som går runt, runt. Berg- och dalbanor kan jag uppskatta om de inte är allt för hetsiga. Eller rättare sagt så tänker jag att jag uppskattade dem, men att jag kanske inte gör det längre. Gungor, det är något annat. Jag gillar att gunga barnbarn och syskonbarn, men jag gillar verkligen fortfarande att gunga själv om jag får tillfälle. När jag hittade broderiet bakom mangeln häromdagen kom jag på att detta skulle kunna vara min FRÖJD-pryl! (Alla mina senaste årsord har blivit omsatta i något slags fysisk form. Jag har haft halssmycken med ordet graverat, jag har skrivit ordet i kalligrafi, nedanför datorn ligger fortfarande mitt RUTIN-hjärta monterat på en vacker sten…)

Vår dotter hade en underbar gunga upphängd i sitt rum där jag ofta tog mig några minuter medan hon var i skolan då hon bodde hemma. Här kunde jag sitta och njuta av vyn man har från hennes rum, eller syrummet/inomhusväxthuset som det har blivit till idag. Likadana gungor har de (eller hade) på Asia Spa i Varberg och min syster såg till att ta reda på var man kunde köpa dem. Verkligen fröjdefullt! Får nog se till att skaffa en ny och hänga upp där igen. (Maken fixade något slags stadigt upphängningssystem genom en balk om jag inte har fel.)

Så här såg den gungande tjejen ut efter att jag hade plockat ut henne ur ramen. Det var någon som hade tagit henne ur en oval ram och monterat henne runt kartong. OBS! Gör inte det! Vanlig kartong innehåller syra och lignin som förstör tyget och gör att det gulnar. Det finns syrafri kartong som ger textilier, foton och dokument som ska sparas bättre förutsättningar. Dessutom hade broderiet monterats utan att ha tvättats och strukits emellan, så det såg onödigt slarvigt ut.

Så här ser min lilla fröjdefulla, gungande flicka ut idag efter att ha fått spabehandling i tvätt och ”faster Birgitta”-strykning. Jag ska se om maken kan fixa till ramen, för den är gullig men lite skev. Sedan ska jag montera henne på just syrafri kartong och hänga upp henne i galleriet i hallen. En fysisk påminnelse om att erbjuda mig själv ett FRÖJDefullt liv!

Ditten och Datten

Förra veckan komprimerad.

20 april, 2026 6 kommentarer

Jag vaknar av att fönstret står och slår lite i vinden. Under det tjocka duntäcket är det fortfarande varmt på det härliga sättet — mjukt, perfekt temperatur och den svala luften i rummet runt omkring gör att jag suckar av välbehag. Ny vecka, nya glädjor, nya utmaningar. Tacksamt konstaterar jag att jag fick vakna till en ny dag igen. Vet inte varför detta är en känsla som blivit så viktig att omfamna. Veckan som gick bjöd på en riktigt fin godispåse med ett och annat stolpskott. Gott så. Här kommer några av höjdpunkterna:

härlig jobbvecka med spännande samtal
träff med god vän jag inte hade träffat på alldeles för länge, påfyllande
konsert/musikgudstjänst i Tvings kyrka med Hildur, Niclas, Pernilla och Maja (med lite olika efternamn, bl a Höglind) och en setlist med många favoriter
stickstunder i soffan
The Mentalist, igen (jag vet, har en oändlig lista med nya förslag att titta på, men nu blev det såhär — vill inte ha språk jag inte kan förstå eller allt för komplicerade handlingar då jag stickar)
massa nya små blommor har tittat upp, de andra försådda plantorna ser överlag härliga och starka ut
fortsatt rens, och det fortsätter fortsätta
mysiga videosamtal med småtjejerna som alldeles, alldeles snart kommer att kunna hänga IRL här hemma betydligt mer ofta än idag
dop för lille systersonen nere i Höllviken
häng med storfamiljen
matlagningskurs med makens systerson
funderingar runt två nya rabatter (kommer inte att bli nu i vår)
den envisa förkylningen har nästan släppt greppet
påmindes om känslan efter inpackning med ricinolja och gjorde en igår — vintertorrheten nästan borttrollad

Det fanns naturligtvis annat som inte var lika kul. Bekymren, ledsamheterna och utmaningarna låter jag dock sätta sig i baksätet. Nu är det måndag och solen skiner. Tack för det! Tack för livet!

Funderingar

Om att låta sig uppfyllas av det goda.

18 april, 2026 12 kommentarer

Det är inte lördag morgon, utan fredag kväll. Jag satte mig här för att skriva ner dagens anteckningar i odlardagboken och fick för mig att ta en titt hur det såg ut här hemma den första våren för oss, 2017. Far hade satt tulpaner i raka led i limpan av hästgödsel som han lagt på ett något märkligt ställe, men allt jag kunde se var de där tulpanerna och att de blommade, men att far var död. Det var en så konstig vår i stor sorg, men samtidigt kämpade mamma för sitt liv och jag och maken visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Jag är för evigt tacksam till brorsan som vände sig ut och in för att renovera här så vi skulle ha någonstans att bo. Då, den där våren, trodde jag nog aldrig att vi skulle bli kvar. Jag trodde inte att vi skulle få köpa loss huset eller att jag/vi ens skulle vilja stanna här. Livet tog sina kringelikrokiga vägar över berg och dal och här är vi nu, fast ändå på ett helt annat ställe. Ibland utvecklas man mycket fort, så fort att tiden inte hänger med. Så känns mina senaste tio år. Kanske är det därför jag inte riktigt känner igen mig i spegeln. Jag ser en åldrande kvinna, en ganska normal 55-åring. Det som inte syns utåt är själen, en själ som är så uppfylld av allt det vackra som jag inte visste att uppskatta tidigare i mitt liv. Det får knappt ens plats. Jag menar inte att JAG är god och vacker, men att jag trots svåra utmaningar och stökigheter (som vi alla går igenom) känner att det goda väller upp och ut, precis som kolsyrebubblor. Det goda vinner alltid på något vis. Men vi måste ibland gnugga ögonen, eller kanske byta glasögon, för att se. Idag påminner jag mig, och dig, om att det är så.

Funderingar

Har du kraft att rensa och hålla efter?

17 april, 2026 4 kommentarer

Jag står böjd över de lite risiga hallonpinnarna på ett sätt som min fysioterapeut till svåger hade grymtat åt, så jag bestämmer mig efter en stund för att istället sätta mig på knä för att kunna rensa bort kvickrot, gräs, björnbär och brännässlor. Alltså, ingen kan klaga på resultatet här om det bara är växtlighet man är ute efter. Problemet är bara att det är inte jag. Jag gillar tjusiga mörka rabatter med gott om utrymme för rötterna att söka näringsämnen, rätt sorter naturligtvis, och vatten medan grenverket breder ut sig och det finns fullt av hallonknoppar överallt. Det går bara inte här. Maken har rensat upp för hallonen, men de växer ändå på något slags friland. De är starka och har gott gry i sig, men detsamma gäller allt annat som växer här. Mina händer domnar efter en stund efter att ha dragit bort rötter och björnbärssly för kung och fosterland och jag tänker på den där artikeln i Svenskan om handstyrka som en viktig markör gällande åldrande och sjukdom. Hur viktigt det är att rent allmänt stärka till sig om man upplever att händerna försvagas.

Jag tänker på hur jag föll fullständigt platt pannkaka häromdagen då jag fastnade med tårna under en kabel som låg dold i det höga fjolårsgräset. Lätt skärrad kunde jag ta mig upp med bara blåmärken och lite muskelvärk under de kommande dagarna, men något värre hände inte. Jag såg stenhällen två decimeter åt vänster och rös till. Jag har bestämt mig för att inte leva i ”det kunde ha gått illa”-fällan, men för sjutton gubbar – det hade kunnat gå riktigt illa! En släkting blev precis diagnostiserad med stor benskörhet som kräver omedelbara åtgärder, till och med operation för att åtgärda det som blivit fel i den fysiska balansen och alla vet ju hur det ser ut för kvinnor efter menopaus gällande detta…

Hälsoproblemen hos min släkting väcker oroliga tankar hos mig. Jag bestämmer mig för att inte låta oron dra ner mig, men faktum kvarstår. Jag är vid det här laget 55 år. Olika val och det arv jag blev givet har lett till att jag befinner mig i det skick jag gör. Vad behöver jag åtgärda? Hur kan jag rensa runt mina egna rötter? Behöver jag ”gödsla” annorlunda? Beskära något? Ympa in något annat? Hur har det påverkat mig att inte vara en gymmande kvinna, utan någon som har promenerat och jobbat i trädgården som träning? (Yogan ska inte glömmas bort, jag har faktiskt yogat en hel del i perioder sedan 2013. Och innan dess var jag lite joggning-periodare. Och simmade gjorde jag ju också, hur kunde jag glömma?) Hur har det påverkat mig att pendla upp och ned i vikt? Hur har det påverkat mig att ha valt ett liv där det lämnats utrymme för hjälp, stöttning och samvaro i nära relationer framför att göra karriär? Hur har det påverkat mig att ha lyssnat till mitt hjärta, men att jag samtidigt är en person som har lätt att höra andras hjärtan då de slår oroligt, irriterat eller ledset? Hur har det påverkat mig att (enligt mig själv alltså) ha lyssnat alldeles för mycket på konsensus och vad alla andra tyckte fram till fyrtiostrecket sisådär? Hur har det påverkat mig att jag så länge var någon som blev tyst istället för tala om vad som var fel tills jag sent omsider fick lära mig att det minsann inte är det minsta ”finare” än att skälla ut folk? Hur har det påverkat mig att i perioder ha levt väldigt nära döden och fått uppleva tacksamhetens magiska kraft? Hur har det påverkat mig att landa på en plats på jorden som jag tog för given som ung, men som nu är mitt paradis? Hur påverkade alla år med migrän mig och hur har det påverkat hälsan att ha ätit glutenfritt i arton år?

Jag blir inte färdig med ”hallonlandet”, men det får duga så. Det finns gott om utrymme mellan plantorna för grästrimmern nu. Finliret ska man inte ödsla på sådant som kan åtgärdas med kraftfullare hjälpmedel. Jag tänker att det nog ska bli nog med bär för att barnbarnen ska kunna njuta i sommar. Blir det inte det så kan man nog fortfarande köpa hallon på ICA. Och jag ska nog hänga med ett tag till. Men jag ska bli bättre att hålla undan snubbeltrådar i trädgården!

1 2 3 … 456 Nästa →