lyx substantiv ~en
prakt, yppighet, överflöd; i sammansättn. ofta ngt onödigt, eller (överdrivet) påkostad elegans och bekvämlighet.

Jag gillar vackra ting och upplevelser. Naturfenomen och växter av alla de slag. Arkitektur som är balanserad och passar ihop på ett självklart sätt, eller kanske med lite oväntade och roliga detaljer. Minimalism och maximalism, beroende på var det finns och hur resten av omgivningen ser ut. Konstverk och hantverkskunnighet. Musik med stämmor som gifter sig och verkar gilla varandra. Bokomslag som inte är uppenbart AI-genererade och snyggt skyltade butiksfönster. Helt enkelt sådant som jag tolkar som vackert, oberoende av vilka sinnen som jag använder för att ta in det. Sådant är ibland alldeles gratis (som en solnedgång) eller alldeles för dyrt (som Norrgavels klädskåp).

Vardagslyx prioriterar jag, trots att det är onödigt eller kanske fånigt i andras ögon. Som färska buketter som plockas in från trädgården från mars till november. Strukna kökshanddukar. Kläder i siden och kashmir. Jag köper grejer på loppis och Sellpy då jag ofta faller för sådant som kostar kosing, men inte vill prioritera att lägga stora pengar på det. Mamma brukade säga att jag alltid gick fram till det dyraste i affären, utan att ens ha sett prislappen. Jag är benägen att hålla med henne… Det ÄR skillnad på kvalitet och kvalitet, men jag kan lova att det inte sitter i namnet på en etikett. Jag kommer för evigt att vara tacksam för att jag har mina sinnen att njuta av allt underbart som livet har att erbjuda. Som nytvättade lakan och en varm vetepåse. Snacka om lyx!

Det tillhör ovanligheterna att jag vaknar till det alarm som är satt till kl 7 varje morgon. Jag vaknar helt enkelt tidigare än så. Ibland har jag dock gått och lagt mig alldeles för sent, eller så ligger jag bara efter energimässigt. I morse var ett sådant tillfälle. Det var inte direkt konstigt. De senaste dagarna har varit minst sagt intensiva, och väldigt roliga. Så många härliga människor jag bryr mig mycket om. Personer från tiden då vi bodde i Snättringe, trosvänner, nya bekantskaper och främlingen på pendeltåget. Sonen, syrran och hennes familj, självvalda familjemedlemmar och den gamla AF-familjen. Konsert som gav både gåshud och tårar i ögonen.

Jag vaknar med musik i hela kroppen och, dadaaaaa, tacksamhet. En intensiv och fysisk sensation, en medvetenhet och en flummig, varm känsla i magtrakten. Varför flyttade vi härifrån egentligen? Eller, jag vet förresten varför. Flytten var kanske inte nödvändig, men familjen behövde verkligen något annat. Och annat fick vi. Nya, fantastiska upplevelser, vyer och människor. Ett nygammalt land och möjligheter som inte hade funnits i Sverige.  

Påminnelsen om några av anledningarna till varför vi inte flyttade tillbaka till Stockholm(strakterna) kommer så fort jag står på pendeltågsstationen någon timme senare. Rökande personer på en perrong, ett meddelande om inställt tåg, zombiekänslan när inte en enda person möter min blick och mitt leende, kräkdoften i pendeltåget, damen som badat i en flaska parfym. Vi älskar vår lilla gård, våra knäppa hönor och närheten till familjemedlemmarna där nere. Frisk luft och någon slags frihet. Det går att komma upp och hälsa på då och då.

Idag är jag extra tacksam för att det finns flera platser där jag känner mig hemma, möjligheter till variation i tillvaron och tryggheten jag känner i mina relationer. Och så är jag specifikt tacksam för vår vackra huvudstad. Till och med i novemberskrud och dimma är den vacker.

Tacksamhet är ett märkligt fenomen. Kanske tycker jag att det är märkligt såtillvida att det inte ligger längst framme i medvetandet, utan ofta måste plockas fram. Längst fram ligger istället sådant som inte fungerar. Det som gör ont, det som inte funkar och de områden man känner sig otillräcklig i. Det verkar vara någon slags överlevnadsteknik och sådana förstår man ju kan vara nödvändiga. ”Jag behöver skydda mig själv.” ”Det här gör ont, aj, aj, aj. Fixa så det inte gör ont längre!” ”Usch, vad obehagligt.” ”Achtung, achtung!”

Jag läste för många år sedan att tacksamhet är en muskel som behöver tränas upp. I början riktar sig kanske tacksamheten mot sådant som är mer självklart, och det är helt naturligt. Så småningom går vi kanske ner i det obehagliga, det smärtsamma, det ofattbara. Vi talar inte om att låtsas som att allt är bra, om falsk trygghet eller en glättighet som ska ersätta smärtan. Tacksamhet kan (och bör) existera i samklang med den. ”Jag lider av detta, men samtidigt är jag tacksam för X.”

Igår hade jag förmånen att få hålla i en föreläsning om hur man kan utveckla förmågan att vara sin egen bästa vän. Inte heller det verkar vara något som de flesta av oss praktiserar naturligt. Tänk vad mycket elände som hade kunnat undvikas om fler ställde upp för sig själva. Idag är jag tacksam över att jag inte tackade nej till föreläsningen trots att det först kändes som ett väldigt stort ansvar. Jag är tacksam för de helt fantastiska människorna som bar mig genom utarbetandet av detta projekt. Jag är tacksam för alla som kom och deltog. Och jag är tacksam för NK mints.

En ny dag, en nygammal plats och frost som gör allt silvrigt och krispigt och underbart vackert. Den lilla byn sover. På sommaren går många sina hundpromenader här utanför så här dags, men det är inte sommar och hundarna promenerar med all sannolikhet hemma på sin gata i stan. 

De sa att landsbygden skulle leva. Nya grönavågare drog sig ut längs skogsvägarna, den här gången med snabb uppkoppling i mobilen och Covid flåsandes i nacken. Jag gissar att charmen med lantlivet har lagt sig lite. Det är jobbigt att skjutsa barn överallt och någonstans på vägen blev både bensin och el något som man inte bara kan ta för givet att man ska ha råd med. Kanske har det åter blivit en klassfråga att slippa frysa kalla vinterdagar, så som det var en gång i tiden?

Idag är jag tacksam för att minneskontoret är fullt av dyrbara skatter. Jag är tacksam för självklarheter och insikten om att de inte bör tas för givna. Och så är jag tacksam för lager på lager och värmande duntäcken.