monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Finfin helg på fem minuter.

5 maj, 2026 1 kommentar

I fredags kväll åkte vi upp till Stockholm och vid 22.30 i söndags kväll var vi hemma igen. Det var en riktig snabbtur, men vi hann med massor ändå.

Lördagen skulle bli rena högsommardagen, så maken hade frågat dotter och svärson om vi inte kunde ta en runda till ”Hurtigs backe” (vårtradition under alla år vi bodde i Stockholm) och hans gamla hoods runt Knivsta. Vår son var fortfarande sängliggande efter en riktigt rejäl virussmocka, men vi andra åkte genom vackert grönskande Stockholmsomgivningar för att ta oss norr om stan. (Att köra på E4:an är allt annat än vackert, men det är något hemtrevligt med det ändå efter alla våra år i de trakterna.) Det fanns en risk att backsipporna som vi var ute efter inte skulle blomma än, men det visade sig att dessa farhågor var ogrundade. Hela backen var full av de vackra skönheterna. Vi satt och njöt i det vackra vädret och lilla Titti fick lära sig om fridlysta blommor. Hon har en förkärlek till blåa blommor och skulle om och om igen fråga om hon fick plocka dem. Nej till blåsippor och backsippor, men ja till vitsippor. Vi får väl se om det satte sig. Efter medhavd matsäck (som inkluderade sprutgrädde – ljuva minnen från Orem-dagarna) letade vi upp makens mormors föräldrahem för att sedan åka vidare mot Knivsta där maken växte upp.

I Knivsta står den gamla orgelfabriken kvar. Företaget har en spännande historia och många av Sveriges kyrkor har en orgel byggd av Åkerman och Lund, bl a Fredrikskyrkan. Fabriken här i Knivsta är inte igång längre som synes (OSB i fönstren är en tydlig indikator), men vad jag vet har man lyckats säkra upp företaget som var i fara pga miljonskulder för några år sedan. Valloxvägen var ganska lik sig själv, men annars hade jag aldrig känt igen mig i Knivsta om jag kom dit utan guidning. Jag var inte där så många gånger eftersom svärmor och hennes man flyttade in till Stockholm ganska snart efter att jag hade träffat maken. Det är en kommun som uppenbarligen har utvecklats massor de senaste 30 åren. Det var kul hur som helst att höra min man berätta om roliga anekdoter från sin barndom.

Lilla familjen behövde åka hem för att förbereda inför söndagens stora begivenhet, men vi andra åkte vidare till en grillplats i Tegelhagen (Sollentuna) där vi skulle överraskningsfira min systerson. Så roligt att detta firande sammanföll med våra timmar i stan! Jag älskar att hänga med ungdomar, att prata med dem och känna hur mina övertygelser kanske blir lite mjukare i kanterna. Dessa ungdomar är duktiga och drivna vuxna, men ungdomar jämfört med mig, haha. Vi spelade kubb och krocket, imponerades av vighet och fick äta en födelsedagsbuffé värdig kungligheter. Systersonens fru äter inte heller mjöl och hon bakar så gott som jag då också kan njuta av. Mums!

På väg till bilen gick vi förbi tre fullkomligt orädda rådjur. De som frekventerar våra rabatter brukar åtminstone skutta iväg om de får syn på oss, men dessa fortsatte bara med sitt ätande efter att ha glott lite ointresserat på oss.

Vi begravde oss i häggen mitt över rådjuren och blev berusade av dess intensiva doft. ”Mellan hägg och syren” – är inte detta en av de vackraste tiderna här i Sverige så säg? Jag blev nästan vimmelkantig, men kunde inte låta bli att fortsätta lukta. Vi har ingen hägg på tomten och ingen forsythia heller. Det känns ändå som att dessa tillhör basutbudet för vårträdgården. Kanske blir det plats för sådana framöver? När vi kom hem var det dags att packa bilen full av grejer från dotterns förråd för att förbereda inför flytten och få lite överblick. Det är ju onödigt att flytta med sig grejer som man inte behöver eller har nytta av. Detta skötte maken och svärsonen medan jag dansade med Lillasyster och dottern fixade en massa inför…

… Lillasysters namngivning och välsignelse som gick av stapeln dagen efter. Lägenheten fylldes av folk – en av de sista festligheterna innan flytten. Är så glad i det här gänget och är tacksam över att snart få ha dem nästgårds. (Jag vet, jag är tjatig. Sorry.) Vi var sist ut från festen och gav oss sedan iväg från Vega för sista gången på ett tag. Vi kommer såklart fortsätta åka upp till Stockholm även fortsättningsvis eftersom vår son bor kvar och min syrra fortfarande bor i Nynäshamn. Vi delade upp körningen som var osedvanligt vacker i solnedgång och grönska. När vi rullande in på gården vid 22.30-snåret kändes det som att vi varit borta i en vecka trots att det bara var ett par dagar och jag nästan sprang in för att titta till mina små plantor. Ja, jag är en riktig planttants-hönsmamma. Lyckligtvis hade alla mina små kycklingar överlevt och den här veckan kommer det att bli väldigt intensivt arbete i trädgårdslandet. Men det är en annan historia.

Ditten och Datten

Barnbarnsgos.

2 maj, 2026 8 kommentarer

Man får kanske sova mindre när man hänger med barnbarn, men det uppvägs av allt annat. Vår lilla två-och-ett-halvt-åring visar synnerligen fantastiska konstnärstalanger. Ja, för har du sett vackrare självporträtt? Jag gillar verkligen de moderna ritplattorna och att sitta tillsammans och teckna.

Lyckligtvis hamnade tidernas snyggaste Pippi Långstrump på papper, så hon är för evigt förevigad.

Förevigade är också Pettson och Findus, liksom många andra figurer i familjens bokhyllor. Jag är så tacksam över det trygga och kreativa hem våra barnbarn får växa upp i. Naturligtvis är lilla Titti inget geni, men jag tror på att överösa barn i kärlek och beundran samtidigt som de får lära sig hantera att det finns andra och annat att ta hänsyn till i livet. Det kan ske parallellt tänker jag. Och det ger mig FRÖJD!

Ditten och Datten

Valborgshav och Arnöfjärdsglimtar.

1 maj, 2026 12 kommentarer

Igår var det mina föräldrars femtiosjuåriga bröllopsdag. Den visade sig bli den vackraste dagen i mannaminne! Solen sken och uppe i Rödeby där vi sedvanligt uppehöll oss kunde man mäta upp 22°C. Sådana temperaturer kom vi inte upp i här ute på Sturkö, men nog fick vi en härlig dag här också.

Efter några jobbsamtal hastade jag ut i trädgårdslandet för att få i lök (schalotten, silver, potatis, röd och gul) och potatis (Amandine). Skönt med några timmars röjande! Detta är skämshörnet/skräphögen/skrotupplaget eller vad jag nu kallar det dagen till ära. Det är nu inte så hemskt som det låter, men jag har bestämt att det inte ska vara hemskt över huvud taget. Det är längs denna del av viltstängslet som luktärterna ska stå i år. Jag flyttar runt luktisarna lite längs insidan på viltstängslet och ser inte riktigt någon skillnad på resultatet, men tror att det är bra för dem att inte hela tiden växa på samma ställe. Projektet här i år blir (kanske) att mosa ner ”gräset” helt (är så mycket kvickrot som sprider sig in i lådorna, vi vill bli av med det) och lägga markduk och bark. Får se! Det är också väldigt fint då det är nyklippt här.

Framåt kvällningen var det dags att åka till Rödeby för att sedvanligt tillbringa Valborg tillsammans med brorsans familj. Igår var vi bara en liten skara på elva personer. Vi fnissade lite åt att alla har så olika syn på vad som är få och många, men för oss är elva typ inga. Vi som var där hade det väldigt trevligt tillsammans. Temperaturen var magiskt skön då solen sken för fulla muggar medan vi satt i lite halvskugga från träden där på vitsippsön. Jag älskar platsen vid vindskyddet.

Brorsan och maken drog igång grill och liten minibrasa i eldstaden medan jag tog en runda på detta magiska ställe.

Trots grillångorna slog vitsippornas mjuka, örtiga doft igenom. Hela platsen vibrerade av lågmäld skönhet, de små stjärnorna dansade och vände sig mot solen med hela sina väsen medan barnen lekte runt vattnet med hjärtans lust. Tänk att naturen kan vara så här galet vacker?!

Brorsans familj har en gammal kvarn på sin tomt. Min bror har en minst sagt irriterad syn på Länsstyrelsen. Det är en myndighet som våra skattepengar förser med (ganska) mycket pengar som sannerligen inte alltid används vist. För ganska många år sedan tog Länsstyrelsen ett beslut att fördämningarna i den gamla kvarnen skulle bort. (Detta är ett projekt som pågår över hela Sverige. Tusentals små kraftverk ska byggas bort för att återställa naturen.) Efter ett års utredning kunde det konstateras att det inte gick att genomföra detta rivande på grund av det sätt kommunens vatten- och avloppsnät går. Den nya tjänstemannen som hörde av sig visste ingenting om denna utredning och lät hälsa brorsan att ”ibland är det bra att börja om på nytt”. Suck. Nu ska de alltså påbörja en ny utredning som med all sannolikhet kommer att fastslå att kommunens vatten- och avloppsnät fortfarande går på samma ställe.

På väg hem skulle maken plocka upp en bikupa på Tjurkö som dött under vintern. Jag valde att hoppa av vid skolan för att ta en härlig promenad hem längs Kyrkvägen. Egentligen är detta en väg som inte är särskilt härlig även om den bjuder på vackra vyer. Det hade varit toppen med en cykel- och gångväg här, inte minst så fort som turisterna börjar dyka upp. Jag gissar att det blir för dyrt och krångligt att genomföra ett sådant projekt, men fortsätter hoppas. Här blev jag ”omkullkörd” av en bil helt utan hänsynstagande då jag var cyklande hemtjänst på åttiotalet. Förvisso byts skyltarna ut från 70 till 50 under sommarlovet, men jag kan säga att det inte ger några garantier för hur bilisterna beter sig gentemot gående och cyklande medtrafikanter. Jag behövde dock inte bekymra mig om detta eftersom jag knappt mötte en enda bil på väg hem. Jag lyssnade på Anders Hansens nya bok Hjärnans akilleshälar då jag fått 14 gratis dagars lyssning av min kusin. Egentligen har jag inte fått så mycket ny information då jag läst ganska mycket om detta ämne (bl a Lisa Feldman Barretts forskning och hennes bok ”How emotions are made”), men jag gillar Anders Hansens pedagogiska förklaringar och hans ingång är lite annorlunda. Jag tror det är en bok som kommer att bli lika populär som hans tidigare böcker. Det är information som vi mår bra av att veta och kanske kan det leda en och annan till att göra bättre livsval för sig själv. Sådär, det blev lite gott och blandat. Hoppas att du som läser här får en fin ingång på härliga maj! Tänk, va?! Glöm inte att stanna upp då och då och njut av allt vackert som naturen bjuder på nu – alldeles gratis.

Ditten och Datten

Tisdagsbjudning.

29 april, 2026 4 kommentarer

Man behöver inte göra saker krångligare än de är. För ett tag sedan hörde min kusin av sig och frågade om jag ville kvista över till Ronneby en tisdagskväll för att träffa lite kusiner. Jajamensan, det ville jag. Jag älskar min och makens släkt, gillar att hänga med släktingar och gör det nog mer än de flesta jag känner. Det är ingen självklarhet att blodsband garanterar smärtfria relationer, inte alls. Vi har nog alla personer i vår närhet som medvetet dragit sig undan familjegemenskapen av olika anledningar. Andra har blivit uteslutna ur gemenskapen pga krångligheter som inte alltid är så självklara. En av anledningarna till att jag verkligen gillar släktforskning är för att jag genom denna har fått en överblick över allt från personlighetsdrag till sjukdomar och familjetrauman. Jag har lärt mig att bara för att man är släkt behöver man varken dela kroppsbyggnad eller politiska åsikter. Jag har lärt mig att familjen kan vara ALLT när livet går sönder, men att den också kan bli en boja runt foten. Nog om detta. När jag kom med min vas med tulpaner kunde jag inte annat än att fnissa. Det stod redan två liknande vaser på bordet – en från min faster och en som min kusin själv hade plockat in. Det märks vilken familj jag kommer ifrån, haha.

Spegeloron till vänster roade mig när jag satt här i soffan. En likadan hade denna kusin med till oss på sommarstället som värdinnegåva då hon kom för ett gäng år sedan. Jag har alltid älskat den, men nu blev jag ännu mer förtjust. En sådan måste jag försöka fixa hem hit! R bjöd på jättegod mat, men det var sällskapet som var det bästa. Faster o farbror, flera av mina kusiner och några av deras (vuxna) barn – det var så mysigt att uppdateras om Livet för dem alla. Och tänk vad roligt det är att se hur någon som är en liten spoling i ens minne helt plötsligt visar sig vara en spännande, smart och omtänksam vuxen! Jag blev påmind om att inte behöva vänta till en passande helg om tre månader för att bjuda hem någon. Mänskliga möten – finns det något bättre?

Funderingar

Bloggens historiska relevans.

28 april, 2026 14 kommentarer

Jag har inget TikTok och är varken särskilt aktiv på Facebook eller Instagram längre. Det är medvetna beslut som har tagit mig dit, mest att jag känt mig ”ägd” av telefonen (som jag ju skrivit mycket om med jämna mellanrum). Jag läser däremot mycket bloggar i perioder, något som inte passar telefonen och därför inte blir ett ”problem” på samma sätt. Ibland håller jag mig nära, läser bara det fåtal bloggvänner som kommenterar hos mig och som jag därför känner till. Sedan finns det några bloggar som jag kallar ”stora”. Några av dem är specifikt blogg-proffs, andra har bloggandet som en del av sin verksamhet. Sedan jag började blogga för tjugo år sedan har bloggen varit död. Ja, iallafall om man skulle ha trott alla förståsigpåare. Problemet är bara att dystergökarna som legat i framkant gällande det alltid har haft fel.

Fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel!

Jag tog hjälp av AI för att leta fram hur ”snacket” har gått gällande bloggdöden:

Fira bloggens död! 2005
Maybe blogging is dead after all 2008
The blog is dead: Long live the blog 2010
Bloggarna är döda – länge leve bloggarna 2013
Blogging is dead, long live blogging 2014
Bloggar är döda 2021
Är bloggen verkligen död? 2022
Är bloggen död? 2026

Även om väldigt många av de bloggar jag läste för tjugo år sedan har försvunnit har det tillkommit andra. Fokus har förändrats, bloggarna själva har utvecklats och i takt med det har deras texter och fokus förändrats. Bloggarna har alltid varit aktuella på något vis och speglat den omvärld vi har befunnit oss i även om de kanske inte direkt har diskuterat politiska händelser eller liknande. Man (jag) kan tycka att Elsa Billgrens blogg är väldigt ytlig, men det är något med hennes texter som går lite mer på djupet som jag verkligen gillar. Då blir exempelvis följande citat viktigt som en tidsmarkör ur ett historiskt perspektiv. När vi tittar tillbaka till 2026 om tjugo år och läser om Instagram och botox tror jag att det kommer att kännas som att läsa om ögonbrynsstreck, ankläppar och stora axelvaddar idag. Det kommer att tillhöra en annan tid…

(Det) har blivit tydligt för mig är en grej jag bara måste vara med om, acceptera vad tiden gör med en både fysiskt och psykiskt. Jag kommer inte må bättre av botox eller något annat för att snabbt bli av med den svindlande känslan av att jag är en äldre version av mig själv nu än för tio år sedan. Det är mycket större än lite fix och don. Det är existentiellt. Jag tänker att om jag går igenom det är det så mycket lättare på andra sidan sen, när alla känslor känts och tankar tänkts. Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts. Får hänga i badhuset oftare och sluta scrolla Instagram på morgonen, det blir ett vårlöfte.
Elsa Billgren

Jag fastnade verkligen för denna mening: ”Fast ärligt så tycker jag att det är störigt att så många gör så mycket så det normala förskjuts.” Exakt den känslan går jag omkring med. Naturligt är såklart inte alltid särskilt fördelaktigt. Bara för att det är naturligt betyder inte det att vi inte kan göra något åt det. Att 1/10 barn i USA har fått en ADHD-diagnos och måste medicineras för att de inte funkar känns inte rimligt. Då bör man kanske ta en titt på varför vi hamnat i en verklighet som är så barnovänlig. Eller en verklighet där tusentals kronor varje månad ska gå till frisör, ögonfransar, naglar, viktminskningssprutor, botox, fillers… Även om jag tycker att drottningen ser ut som The Joker så gillar jag henne och förstår att hon inte äter så mycket/opererar sig då hon verkligen är skådebröd för människorna. Samma med skådisar. Jag förstår deras rädsla att bli irrelevanta och förlora roller, men jag gillar inte det de gör med sig själva. Jaja, det är ju mitt problem.

För att komma tillbaka till början av denna text så kan jag bara konstatera att bloggen fortfarande inte är död, men att bloggandet naturligtvis förändras och utvecklas hela tiden. Jag hoppas att jag ska fortsätta känna glädje i mitt skrivande under många, många år framåt och att detsamma gäller mina medbloggare.

Ditten och Datten

Laddad för ny vecka.

27 april, 2026 6 kommentarer

Efter tre dagars musikpåfyllnad känner jag verkligen hur energinivån är betydligt högre än då jag påbörjade förra veckan. Vilken boost! Så tacksam för möjligheten att kunna få så härliga upplevelser i denna stad som har ett oförskyllt dåligt rykte. Jag får alltid höra att det inte händer något i Karlskrona, att det är segt, att det är tråkigt. Som jag skrev häromdagen (typ) – man får inte roligare än man gör sig. På konserten i Tvings kyrka var vi kanske 20 personer som fick uppleva högklassig underhållning och i Amiralitetskyrkan var det väldigt glest i raderna med tanke på vad som spelades. Man kan inte mata människor, det måste finnas ett eget intresse och ett eget driv för att leta upp eller skapa det man saknar. Jag känner till många eldsjälar inom flera områden, men det är svårare att få folk att engagera sig. Det är lättare att gnälla, alltid lättare att gnälla… Jag har hört om flera tillfällen där ”vuxna” anordnat grejer för studenter, men ingen kommer. Min syster läste en annons där tre unga män sökte följande ”Möblerad lägenhet med 4-5 rum, centralt i Karlskrona, under sommarmånaderna önskas hyras.” Är det inte så vi kanske är lite till mans? Ge mig två minuter till tåget, fem till skolan och så en hyra som passar ett studentlån… Gossarna som sökte boende kommer faktiskt att få precis det de sökte då min syrra och svåger numera är empty nesters och brukar hyra ut rum till studenter. Snacka om tur!

Apropå syrran, jag frågade om vi kunde komma förbi efter kyrkan och ta med lite överbliven kirskålspaj och sallad, kanske hjälpa till lite inför ovan nämnda gossars inflytt. Det tyckte hon lät jättekul och så dukade hon upp värsta buffén. Så gott det var och inte minst vackert. Man äter inte bara med munnen, utan också med ögonen. Jag kan också tala om att osten Biskop Brännvin som har fått stå framme en stund kan vara min favoritost någonsin. Eller iallafall igår. Så god med lite smör och finncrisp! Efter det skulle syrran och maken jobba lite tillsammans, men jag tog en rask promenad till Amiralitetskyrkan där…

… vi kom att bjudas på härliga toner från Roman och Händel. Erik (dirigent och kyrkomusiker i Amiralitetet) är min gamla körkompis. Han är alltid så bra på att presentera musiken som ska framföras. Han berättade om hur efter vi var i musikvärlden på 1700-talet även om vi var en stor krigarnation. Karl XII skickade (därför) iväg Johan Helmich Roman på en studieresa ut i Europa för att ”på någre år få resa till att perfektionera sig i musiken”. Roman studerade sedan för bl a Händel i London och under fem år studerade han både musik och språk. Han verkar verkligen ha fått utlopp för hela sin kapacitet som människa. Vilken spännande person! Jag var tvungen att slå upp honom när jag kom hem och blev ännu mer imponerad av det jag läste. Här kan du också gräva ner dig i Johan Helmich Roman om du vill. Om jag hade hört att han framlevde sina sista år i livet utanför Kalmar måste jag ha glömt det, men så var det iallafall.

Här får du ett smakprov av musiken vi fick lyssna på igår. Jag går in i veckan med lite mer spänst i stegen. Hoppas att du också får göra det.

Ett Litet Ord

Musikhelg med mycket FRÖJD.

26 april, 2026 4 kommentarer

Idag är det den 26 april. Hur står det till med alla nyårslöften? Jag har inte träffat någon som har pratat om sådana på några månader eller hört sådana löften nämnas i någon typ av program. Själv försöker jag ”jobba” med mitt årsord FRÖJD med jämna mellanrum. Jag använder citationstecken, för visst låter det lite fånigt att jobba med ett ord? Sanningen är bara att det är just det jag gör. Igår skrev jag om resiliens, denna superkraft som vi alla kan bjuda in och bli bättre på om vi vill. När jag valde FRÖJD som årsord var jag inte säker på att det var något som faktiskt skulle gå att jobba med, men jag var villig att testa. Jag har ett fantastiskt liv, men jag kände att jag ville bjuda in mer glädje, mer skratt, mer öppenhet, mer lätthet, mindre mörker – jag önskade mig helt enkelt ett mer fröjdefullt liv! Något jag ville göra för att uppnå detta var att uppleva mer live-musik. Hur har det gått då? Tackar som frågar. Sådär. MEN, den här helgen har jag lyckat maxa musiken. På bilden här ovan ser du korister och orkestermedlemmar från Aurehøjs musikgymnasium i Danmark. De bjöd på en underbar eftermiddagskonsert som jag lyckades klämma in trots den där bristfälliga tiden. Jag jobbade helt enkelt med det och bestämde mig för att ägna några timmar åt att carpe diem… Så glad jag är att jag gjorde det. Alltså, jag och mina mjuka kanter… Mina tårar rann och hjärtat slog och jag klappade och tjoade. Vi var inte många i publiken, men vi som var där var minst sagt entusiastiska.

Vill du få en känsla för vilken typ av musik som spelades så har jag satt ihop en lista här. Arrangemangen var såklart annorlunda för de flesta av styckena, men det är rätt låtar. Roligast var ”Trollflöjten på fem minuter”, men eftersom jag inte hittade något sådant arrangemang så lade jag in lite Papageno.

Igår var det så dags för en konsert jag sett fram emot en längre tid. Några av mina körvänner, gamla och nuvarande, skulle vara med i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Jag älskar detta verk, jag älskar att sitta i publiken i Fredrikskyrkan, jag älskar att få ta in resultatet av duktiga musikers ansträngningar. Det blev så bra! Fredrik Gustavsson ledde, Anna Jeftas och Staffan Sundås körer Vox Aurora, Aspö kyrkokör och Vox Cantus sjöng, Karlskrona Orkesterförening spelade, ur-karlskroniterna Karin Thulemark och Johan Bogren var solister och Isa Löwenadler reciterade med bravur. Den här konserten var desto mer välbesökt – kyrkan var nästan full. Kul! Bonus blev Vilar glad i din famn, Klinga mina klockor och väl valda delar ur Frösöblomster. En och en halv timmes ren njutning (om det inte hade varit för de där 10 000-kronorsstolarna som inte är skapade för människorumpor)… 150 kronor – mindre än vad en sushi kostar nu för tiden. Jag hade betalat och gått idag igen om jag hade chansen, men idag fortsätter jag istället musikhelgen med barockkonsert i Amiralitetskyrkan. Ida Meidell, min favoritviolinist, har återigen satt ihop en ensemble och min gamla körkompis Erik som numera är kyrkomusiker i Amiralitetet står för ansvaret. Det blir med stor sannolikhet en njutbar stund med toner från Roman och Händel.

För övrigt förväntade jag mig inte mycket tulpanfröjd i år pga olyckliga omständigheter, men varför hänga läpp för ovissa framtida dagar om man istället kan njuta av idag?! Och idag HAR jag tulpaner! Tänk vad livet har att bjuda på om vi bjuder in det till dans!

Funderingar

Stresshantering, offerskap och resiliens.

24 april, 2026 12 kommentarer

Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.

Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.

Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!

Funderingar

Att ta sig tid att stanna upp.

23 april, 2026 10 kommentarer

Det är så mycket att göra nu. Jag hamnar i snurran där den vinnande tanken är att tiden inte räcker till, men det stämmer ju inte. Jag har varken mer eller mindre tid än någon annan. Den tid jag har är den jag har. Det betyder att jag behöver påminna mig om att inte leva i den framtid som inte finns.

Jag har här och nu.

Precis som varje år kommer jag att glömma att vattna något medan jag inte kommer att omskola något annat. Jag kommer att gödsla med fulsäckar från ICA eller Blomsterlandet. Vattnet i brunnen kommer att ta slut. Den sista frostnatten kommer att ta död på något. Sniglar, rådjur, mögelsporer och jordloppor kommer att festa på plantor som jag omsorgsfullt lagt tid och omsorg på.

Jag är här och nu.

Växthuset och tomatkuvösen fanns inte för några år sedan, men vi fick ändå mat att äta. Det fanns inga perennrabatter längs den västra stenmuren, men jag plockade ändå in buketter att njuta av. Grusgången var nästan överväxt, men vi kunde ändå ta oss fram till både ytterdörren och verandan. Ladan var full av skräp, men den var ändå charmig och ändamålsenlig.

Jag lever här och nu.

Vi har kommit så långt sedan vi köpte huset sommaren 2019. Så långt! Och det på exakt den tid vi hade, varken mer eller mindre. Jag påminner mig om det medan jag tar mig tid att njuta av violer, backsippor och olika vårlökar istället för att sucka över det som inte blev eller det som jag inte har råd eller hinner med. ”Du kan bli som du gör dig” fick jag höra då jag som liten gjorde fula miner. Det är så sant som det är sagt. Jag får det som jag gör mig. Tack för livet, för min stund på jorden.

Ps: Så här blev påfyllnaden av guldbokstäverna om du är intresserad.. Jag använde mig av Liquid metallic permanent paint gold och vet att det kommer att behöva fyllas på nästa år igen.

Planttant

Gravvård och trädgårdsbestyr.

22 april, 2026 14 kommentarer

Jag gillar att bo nästan-granne med kyrkogården. Det är förståeligt att alla inte gillar denna plats som är en påminnelse om livets ändlighet, men jag känner mig trygg där. För någon vecka sedan gick syrran och jag dit med såpa och rotborstar för att tvätta av mammas, morföräldrarnas och min svärfars gravar som blivit lite väl sunkiga av väder och vind. De blev jättefina. Nu var det dags att fylla i texterna på stenarna. Igår tog jag itu med mammas sten. De uthuggna texten syntes jättebra första året, men den mörka insidan ljusnade snart. För några år sedan fyllde jag i namnet, men hade ingen pensel som var liten nog för datumen. Det hade jag nu. Det var ett riktigt pilljobb och jag var så stel och slut då jag var klar att jag fick vänta någon dag med mormors och morfars gravsten. Där ska jag fylla i med guld, något som också det har väntat allt för länge.

De senaste åren känns det som att de har gjort insatser för att förhöja kvaliteten på omvårdnaden här på kyrkogården. De har beskurit gamla och planterat nya häckar, planterat nya rabatter, skapat fräscha stationer till hjälp för gravarnas omvårdnad och nu håller de på med ett minnesmärke över alla dödsoffer som tagits av havet. Det kommer att bli så fint här när allt är klart! Jag gissar att det ska planteras i de dynamiskt formade rabatterna runt minnesmärket och med all sannolikhet är det ett vattenspel som kommer att porla i den vackra stencirkeln. Det här är en påminnelse om att allt inte behöver vara som det alltid har varit, men också att saker och ting får ta tid att förfärdiga. Tanken om syrenberså som väcktes till liv vårt första år här blev omsatt i att skapa en syrenhäck framför bilparkeringen. Jag satte rotskott från brorsans grannträdgård, vattnade mig igenom 1,5 år och hade i princip gett upp hoppet nu. Om inte syrener tar sig, vad ska då växa här? MEN, det visade sig att jag tappat sugen lite för snart. Det finns fortfarande liv i de flesta av sticklingarna. Får väl rensa runt dem och ge lite näring. De behövde säkert bara lite extra tid att etablera sig! Vi får väl se… Heja, heja.

1 2 3 … 456 Nästa →