02 dec

Stad i vinterljus.

Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.

”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.

Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.

Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?

01 dec

1 december. 1 december?!

Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).

Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.

Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.

Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.

30 nov

Sista november börjar med ösregn.

Trettio tacksamma dagar har varit extra fint att ha i livet i år. Kanske är det förväntan inför projektet som i vanliga fall ger mig mest glädje, men i år har verkligen mina små tacksamhetsmeditationer varit hjälpsamma. Medelläget var redan i början av månaden över medel, så kanske förväntade jag mig därför inte att det skulle ge mig så mycket att gräva ner mig i tacksamheten? Tji fick jag! Det funkar alltså även när man redan tycker sig vara på en bra plats.

När jag vaknade imorse slog regnet mot rutan och istället för att bara vilja dra täcket över huvudet tänkte jag: ”åh, hoppas att grundvattnet fylls på riktigt mycket”. Sedan var jag naturligtvis tvungen att gå in på SGU:s hemsida för att se hur det stod till med den saken. Till min glädje såg jag att vi har gått från ”mycket under normal” till ”under normal” i vårt hörn av landet både när det gäller små och stora vattenmagasin och att detta gäller flera olika ställen runt vårt fina land. Jag hoppas att det får fortsätta så. (I tacksamhetens tecken nöjer jag mig med att glädjas åt förbättringarna istället för att fokusera på det som inte är så positivt.)

Jag ser fram emot dagen och det den har att bjuda på. Spännande samtal (efter konsultation är det dags för det första ”riktiga” samtalet för en ny klient), städa ur kylen och koka soppa på en spik (se till att kolla igenom hela hyllan med olika sylter, chutneys och liknande för att ge chans till nystart för sådant som hamnat längst bak och glömts bort), öva igenom noterna för kommande julkonsert och kanske mysa i vardagsrummet och ta mig tid att kolla på någon riktigt smörig julfilm. Det är ju ändå lillördag idag, om du nu letar efter någon anledning till att göra något utöver det vanliga.

29 nov

När man tappar taget för en stund.

Jag värnar min lilla bloggstund på morgonen. När jag var yngre skrev jag dagbok, numera har denna vana mest gått över i en morgontradition av vad-det-nu-är-jag-håller-på-med-här. Efter ett par dagar med ungefär noll utrymme för annat skrivande än inläggen till Trettio tacksamma dagar kändes det som att något skavde, fast utan att jag kunde sätta fingret på det. Ungefär som när man känner sig ofräsch i munnen utan att ha ätit eller druckit något utöver det vanliga, men glömt att borsta tänderna. När man sedan drar med tungan längs med tänderna och känner att det är skrovligt vet man precis var det ofräscha kommer ifrån. Sådär kändes det imorse, fast i min tanke. Det visade sig alltså att det var bloggrutinen som frångåtts. Enkelt åtgärdat tänkte jag, men kände noll inspiration när jag väl var färdig med tacksamhetsinlägget. Det fick vara så. Jag är ingen influenser, har inga regelbundna läsare som blir upprörda om jag inte skriver, inga samarbetspartners som blir irriterade över att flödet bryts. Jag skriver för mig själv, för själva skrivandet, för dokumenterandet av min lilla vardag, ja, helt enkelt för att jag gillar det och ser en mening med det. Det vore verkligen intressant att få reda på exakt varför jag då, helt utan tryck från ”omvärlden”, kände mig så missnöjd med att inte har skrivit på några dagar.

Missnöjet har lagt sig. Livet har pågått som vanligt resten av dagen med jobb och fix. Vi hade svärföräldrarna på ”lunch och hjälp med installation av ny telefon”. Ugnspannkaka med bacon och så lingonsylt och saffransfläta till efterrätt. Jag följer alltid samma gamla vanliga recept från Vår Kokbok, men idag gjorde jag två vanliga treflätor av halva degen och två smör- och mandelmassefyllda flätor av den andra halvan. (100 g rumsvarmt smör breds ut över den utkavlade rektangeln, sedan försöker man fördela 200 g grovriven mandelmassa så gott man kan över den. Rulla ihop, dela rullen i två delar och klipp sedan varje rulle i 1,5 cm breda bitar. Lägg varannan del åt vänster och varannan åt höger för att efterlikna en fläta och tryck under kanterna lite för att få en avrundad form. Var särskilt noggrann med att ge början och slutet på flätorna lite extra omsorg. När flätorna jäst klart kan man som jag pensla med ägg och strö över lite pärlsocker för att sedan grädda dem i 200°C i ca 15 minuter. Var försiktig och håll koll, saffransbröd blir extra tråkiga om de blir övergräddade.)

Jag saknar väldigt sällan vetemjölsmat nu för tiden, men det här är annorlunda. Det går inte att få till känslan av supermaxad saffransfläta i en adventskladdkaka (kladdis på mandelmjöl och saffran). Jaja, jag får vara nöjd med att flätorna var väldigt roliga att baka och att maken och gästerna kunde njuta. Dessutom är de små ICA-apelsinerna i nät som jag köpte hem häromdagen ruskigt goda. Riktigt bra citrusfrukter är väl så lockande som nybakat, tro det eller ej, och det gäller att passa på nu när apelsinerna är i säsong!

26 nov

Advent 2022.

VARJE år slås jag av hur fin sonens lilla julkrubba är och den gör mig glad precis varje gång. Det här är alltid det första julpynt som åker upp här hemma och det innebär att advent härmed kan hälsas välkommen!

Då gör det ingenting att huset är lite upp och ner. Eller lite. I varje rum ligger grejer lite huller om buller, men efter Skottland och allt runt adventskonserterna denna helgen fick det bli så.

Köksstjärnornas lampor hade klarat sig och när lamporna lyser tänker man inte så mycket på de små fläckarna. Vådan med vita pappersstjärnor är ju just att de lätt blir lite ofräscha med ett gäng år på nacken. Jag tycker ändå om dem och är glad över det mjuka ljus de bidrar med i köket under den kommande månaden. Elpriserna får vara vad de är, jag går hellre i skitiga strumpor än låter bli att tända adventsljusen i våra fönster! Hur tänker du?

25 nov

Dagen vi kom till Lallybroch och såg en regnbåge över Hopetoun House.

Outlanders, förena eder! Härligt att se Jaimies föräldrahem som i teveserien heter Lallybroch, men i verkligheten heter Midhope Castle och är väldigt nedgånget.

Midhope Castle ligger på Hopetoun Houses ägor. Vi fick möjlighet att även besöka detta praktfulla herresäte med många hundra år på nacken. Lyckligtvis prickades en härlig julmarknad in, så vi fick både historia och julkänsla i ett.

21 nov

Nu är det, tja, kaos igen?

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)