monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Om småbarn, samhällsteori och präktighet.

9 oktober, 2026 3 kommentarer

Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”

För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Clara Lidström

Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?

Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:

Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)

Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.

Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:

Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.

Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.

Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.

Ditten och Datten

Har ni? Vem? Vilken? Vad?

8 oktober, 2026 10 kommentarer

Freedomtravel lade tydligen ut en lista 2020 (jag hittar inte originalet), men jag uppmärksammade den först när Anna i Portugal svarade igen. Minst sagt sen på bollen vill jag idag också ge mig på denna lista.

Har du?

I frysen:

Isklampar, bröd, mogna bananer i skivor till slätisar, protein av olika slag, grönsaker, bär, örter, egenpressad äppeljuice, flädersaft, loppisfynd (för att bli av med eventuell ohyra). Säkert annat också. Efter att ha pratat om det i eviga tider har vi äntligen skaffat en frysbox så vi kan köpa protein från någon bonde i närområdet. Frysen är ett ständigt projekt. Med frysboxen känns det som att vi kan bli bättre på att få överblick över den frysta maten.

Något husdjur:

Våra fjäderfän. För tillfället nio stycken, men inom de närmaste dagarna kommer de att bli sju. De ger oss stor glädje, men inte många ägg. Detta hoppas vi förändras då kycklingarna börjar värpa.

På frukostbordet:

Jag äter väldigt sällan frukost, men dricker rooiboste eller chokladmyntate. Typ alltid med lantmjölk.

Läppstift på dig:

Jag älskar läppstift, men har till denna dag inte hittat något som inte torkar ut mina läppar och känns dåligt. Läppvalla däremot, det har jag alldeles för många. Bivaxsalva, läppglans och läppstiftshybrider som mer liknar läppglans. Jag älskar känslan av mjuka läppar.

Några framtidsplaner:

En hel lista, haha! Ikväll har jag t ex ansvar för körens fika, så jag ska baka Vajlans mandelskorpor till körkompisarna. Gällande sådant som man mer tänker inbegriper planer rör sig de flesta om trädgården.

Gymkort:

Nej. Vi har det fina Sturkö Skärgårdsgym i närheten, men jag släppte gym-medlemskapet 2020 på förekommen anledning.

Några MVG:n:

Jodå, jag hade jättebra betyg i grundskolan och hade ett gäng femmor (MVG, A eller hur man mäter betyg nu för tiden) också på gymnasiet.

Något beroende:

Jag har jobbat hårt på att inte känna mig ägd av telefonen i år och känner att det projektet har varit lyckosamt.

Vem?

Avskyr du:

Jag avskyr sällan folk, men har rent allmänt svårt för personer som tar dumma eller ogenomtänkta beslut som jag eller andra får lida konsekvenserna av.

Längtar du efter:

På senaste tiden har jag flera gånger längtat efter mina föräldrar. Jag hade så gärna velat visa dem hur bra allt blev, gällande många olika saker.

Stör du dig på:

Opraktiska lösningar här hemma eller på andra ställen. Jag älskar att det är snyggt, men önskar ännu hellre att det är praktiskt. Balansen mellan snyggt och praktiskt balanserar mer och mer ofta mot praktiskt ju äldre jag blir.

Lagar mat:

Jag lagar gärna mat och tycker ofta att det är jätteroligt att baka. Allra roligast är det att förbereda till festligheter, men jag vill gärna att vardagsmaten också ska vara riktigt god, inte bara okej. Igår gjorde lunchen mig besviken. (Jag gjorde en indisk, vegetarisk gryta som varken jag eller maken ville ha till rester, men fjäderfäna åt utan att klaga.) Maken har några paradrätter som jag med glädje lämnar över till honom.

Vilken?

Tidning läser du:

Kvartal. Jag gillar deras ledord ”tänk själv” och att de bjuder på artiklar skrivna av personer med olika slags tankevärldar. Snart går dock prenumerationen ut och jag funderar på om jag ska ta paus. Har sällan tid att läsa och det känns då lite slösaktigt att lägga pengar där. Jag gillar ofta Aftonbladets djuplodande serier.

Månad du fyller år:

Oktober.

Årstid föredrar du:

Det är väl ingen hemlighet att jag är en höstälskare? Jag njuter otroligt av den slags höst vi har nu (början på sprakande färger, sol, älvdans om morgnarna), men älskar också regn och mörker så man kan mysa in sig med eld och levande ljus. Med det sagt vill jag ändå säga att jag verkligen uppskattar att vi har rejäla årstider. Har levt utan och det är inte alls lika trevligt.

Resa blir din nästa:

Jag ska få följa med syrran på jobbresa till Litauen i december! Väldigt spännande. Annars har jag inte mycket reslust nu för tiden. Behöver rycka upp mig lite. Maken vill att vi åker till USA till våren. Det känns ändå lite kul då ”100-årsresan” 2020 aldrig blev av och vi inte kommit iväg dit sedan dess.

Vad?

Gör du just nu:

Tja, just denna fråga känns lite onödig att svara på.

Skulle du behöva utveckla:

Jag lägger alldeles för mycket energi på att fundera på detta, men frågan har också fört mig framåt genom livet. Jag är tacksam för förnöjsamheten som kommit med åldern, på så vis känner jag mig inte lika otillräcklig. Att inte tro att jag imorgon kommer vara radikalt olik jag idag jobbar jag dock hårt på.

Är bäst just nu:

Åh, det är så mycket! Vi har härliga grannar som vi får hänga mycket med, kören repeterar underbara stycken till allhelgona och jul, Trettio Tacksamma Dagar närmar sig, det finns möjlighet att mysa varje dag (något jag också älskar, Annika)…

Har du för storlek i skor:

41, och till det fötter som haft alla möjliga problem genom åren och därför mår toppen nu när jag bara använder skor liknande dessa. Inte särskilt snygga, men otroligt bekväma! Jag hade 39 i tjugoårsåldern, men fick större fötter för varje barn.

Läser du för bok:

Jag har fyra olika böcker igång, alla i väldigt olika stil. Jag vet att jag har skrivit mycket om Anspråkstagen av David Thurfjell, så otroligt spännande! Jag vill inte slumpa bort NÅGON text, det är därför jag har läst den så långsamt. (Hade jag kunnat lyssna hade jag gjort det, säkert två gånger. Minst.) Kinesiska dikter avnjutes en dikt i taget. De andra två böckerna är Feelgood och ligger där nere, men uppenbarligen är de inte mer spännande än att jag glömt både titel och författare. (Pocketböcker jag fått.)

Ska du göra nu:

När jag tryckt på publicera-knappen ska jag ner till köket och baka mandelskorpor.

Ditten och Datten

Tre ska bli en.

7 oktober, 2026 8 kommentarer

Nu är våra kycklingar drygt fyra månader gamla och det pubertala kraxandet har gått över till mer regelrätta tävlingar i galande. (Stackars grannar…) Våra tuppkycklingar börjar brösta upp sig och har så smått börjat utmana varandra i kaxiga utmaningar då de försöker stirra ur varandra. Robbie Williams har börjat utmana maken genom att kaxa mot honom och springa efter honom, burra upp sina halsfjädrar och visa allmän önskan till dominans, men mot mig är han inte lika kaxig. Han är vackrast av alla de nya kycklingarna, men han är otrevligast. Det innebär att han får åka i grytan. Toto har varit min favorit sedan dag ett. Mycket större än alla de andra, vacker och mysig. MEN, hönorna mår inte bra av en allt för stor tupp, så tyvärr får nog inte han heller stanna. Magnus Uggla är både välvilligt inställd och fin mot sina med-fjäderfän och människor. Det verkar som att han visar tillräckligt med tuppighet för att vara en trygg medlem i flocken, så vi hoppas att det är rätt val att behålla honom. Birgit och Jenny, våra ursprungliga hönor, har (äntligen) accepterat småglinen och tyvärr verkar det som att Birgit gillar bad boys. Hon och Robbie syns nämligen ofta sida vid sida. Å andra sidan har Birgit ända tills nu varit tuppen i hönsgården som den matrona hon är. Kanske betyder det inte annat än att hon förstår att flocken har utökats och att hon måste acceptera det?

Från vänster till höger har du här Britney Spears (mysigast av alla), Dolly Parton (inte lika festlig som sin namne), Taylor Swift (misstänkt lik en tupp, men vi har inte sett henne gala en enda gång medan brorsorna gal hela tiden), Toto, Magnus Uggla, Cajsa Stina Åkerström (blyg, men kommer alltid om man bjuder på gott) och Robbie Williams.

Ps: Om du klickar på bilden ser du Robbie också.

Funderingar

Sådant som är självklart. Eller?

5 oktober, 2026 14 kommentarer

På min födelsedag roar jag mig med något som jag älskar, nämligen att trilla runt bland mina och andras tankar. Du som läser här vet att jag gillar att fundera och att höra åsikter och argument, oavsett om jag håller med eller ej. Somligt kommer jag aldrig att kunna landa i, annat känns verkligen självklart. Jag har dock 56 års erfarenhet av att även benhårda övertygelser kan komma att behöva omförhandling. Jag är samma Monica som för trettio år sedan, men samtidigt någon annan. Mjukare i min benfasthet, mer ödmjuk inför livets oförutsägbarhet, men också tydligare och trygg i var jag befinner mig. Jag är tacksam för alla som har lärt mig att man inte går till personangrepp då ens argument tar slut och alla som har lärt mig att mina självklarheter inte alls behöver vara självklara för andra. Jag är så tacksam för livet och idag tänker jag fira hela dagen! Med det sagt så kommer här lite tankenötter.

Påstående: Det är fel att döda någon.

Sanningen är att detta är påstående inte alls är rätt enligt många, men av olika orsaker. Argumentationen ser olika ut beroende på vilken bakgrund man har.

Exempelvis: Homo Sapiens är ett djur. Djur dödar varandra då de behöver försvara sig, då deras flock är hotad eller då de försöker ta ledningen över andra. Det gäller även den egna avkomman om de är i så risigt skick att de ändå håller på att dö, vid viss oerfarenhet, för att det upplevs att det finns för lite energi för att ungarna ska klara sig eller liknande. Är man alltså föreskrivare för att detta gäller är både hedersmord, avrättning efter brott och abort filosofiskt och moraliskt försvarbart.

Påstående: Alla människor är lika mycket värda.

Försök säga det till en mamma vars barn håller på att drunkna samtidigt som andra är i samma situation, eller till ett barn med en gammal förälder vars vård bortprioriteras efter triage.

Påstående: Det som pågår i Gaza är ett folkmord.

FN:s oberoende undersökningskommission har flera gånger slagit fast att Israel har begått folkmord mot palestinier. ICJ har däremot inte slutligt avgjort detsamma, men bedömt att palestiniernas rättigheter enligt folkmordskonventionen kräver skydd. Det som komplicerar situationen är att många ser likhetstecken mellan Israel och judar, och detta på båda håll. För oss svenskar som är enormt fredsskadade är det svårt att förstå hur man kan födas in i ett generationsöverskridande hat mellan olika folkgrupper. Eftersom undervisningen om andra världskriget mest har handlat om utrotningen av judar och deras offerskap har det känts märkligt att se ”dem” (om man alltså sätter likhetstecken mellan judar och Israel) utsätta andra för något liknande. Är inte judar de goda?

Påstående: Det är fel att stjäla.

Vår svenska lagstiftning bygger i mångt och mycket på de tio budorden. Är det inte då dags att inspektera de lagar som bygger på dessa och omvärdera lagarna? Är det verkligen fel att sno en fralla om man är hungrig? Är det fel att lura av gamlingar på deras besparingar om de ändå snart ska dö? Är det fel att knycka ett äpple från en gren som hänger ut över trottoaren? Är det fel att sno sin mormors guldsmycken om man verkligen är i behov av en fix? Är det rätt att flytta från Sverige, men låtsas att bo kvar och ta ut bidrag härifrån år efter år?

Påstående: Fängelser ska rehabilitera, inte bestraffa. Det finns fler rättigheter för brottslingar än för brottsoffer.

Dan Eliassons citat efter att en kvinnlig anställd blivit knivskuren till döds väckte ont blod hos många: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Eliassons ord var verkligen en vattendelare i debatten och journalister och andra var noggranna med att sätta sig själv på ”rätt sida”. Var ska fokuset ligga? Hos brottsoffer eller hos brottslingar?

Funderingar

Lite tankar efter valet och vart vi är på väg.

4 oktober, 2026 4 kommentarer

Igår cashade jag in min födelsedagspresent från maken. Jag bad honom att hänga med till en närliggande, lite större stad där en av de människor som betydde mest för min mamma bor. Det var dags för henne att flytta. Jag vet att makens ”att göra”-lista är längre än somligas önskelista till Tomten, men han lovade ändå att lägga en dyrbar lördag på det här. (Det finns inte många som är bättre på flytt än vad han är, att ha en Tetris-hjärna och förståelse för hur vikt bäst ska fördelas i ett större fordon har sina fördelar i dessa fall.) Vi var på plats strax efter åtta och drog igång. Det ligger något otroligt kraftfullt i att jobba tillsammans och vara glad för att man är där, inte önskar att man gjorde något annat. Arbetsledningen var fantastisk och vi som var på plats hade alla uppgifter som hjälpte flytten framåt.

Då dagens flyttomgång närmade sig slutet tog jag med mig arbetsledaren för att plocka upp goda mackor, kakor, frukt och dricka till alla på ICA Maxi för att kunna fylla på energinivåerna hos alla flyttare och flyttade och sluta på topp. Vi åkte mot den jättefina och fräscha lägenheten och kom förbi ett moskébygge. ”Det här räknas numera som ett utanförskapsområde, det finns så många problem och personer som bor här utan att möta något svenskt alls. Många pratar inte svenska. HUR kan de då tillåta att det byggs en moské just här? Borde den inte byggas någon annanstans? Nu behöver de inte ta sig från det här stället över huvudtaget.” Arbetsledaren berättade om sin besvikelse för hur politiker sitter uppe i det blå och inte har någon aning om hur livet på riktigt ser ut för många. (Detta verkar förvisso vara sant oavsett land och politik.) ”I * (närliggande större stad) tillhör jag numera minoriteten med mitt utseende (blond). Det har hänt mycket i vårt land ganska snabbt. De vet väl inte hur de ska göra.”

Sedan läste jag Kvartal och Ivar Arpis senaste artikel där han tydligt visar hur politiska beslut lett till önskade resultat om man läser politikernas tankar om varför dessa beslut fattades, men med oönskade bi-resultat. Man har velat ha röster, många röster, och de olika partierna har därför riktat in sig på personvalskampanjer för att engagera invandrare. (Korruption och sharia-lagsbeslut i det svenska rättssystemet räknade man inte med.) Man har uppmuntrat till organisationer som stöttat de olika kulturella identiteterna genom bl a statsbidrag. (Man räknade inte med klanvälde eller grovt kriminellas styre av fritidsgårdar.) Man har velat rensa bort begrepp som ”invandrartäta områden” samtidigt som det har varit viktigt att inkludera personerna som ändå skulle inkluderas i ett sådant begrepp i olika yrkesgrupper och organisationer. (Dessa personer ska alltså agera galjonsfigurer och visa på mångfald på ett sätt som inte stör ”det svenska”.) Det är svårt att balansera med en fot i sin egen begreppsvärld där saker och ting funkar på ett sätt och med den andra foten i en värld där saker och ting hanteras på helt andra sätt. Det är inte lätt att vara människa. Men ibland blir jag lite trött på att de som fattar beslut verkar ha ungefär lika mycket konsekvenstänk som en genomsnittlig sjuttonåring. Om alla politiker spelade Code names lite då och då hade de kanske lärt sig att man inte kan vara för fokuserad på sin egen agenda. Är man det vinner andra laget fördelar. Och ibland lyckas spionen infiltrera sig och det blir game over. Men än är det inte det. Game over, alltså. Så jag ska baka lite bullar och njuta av denna underbara oktoberdag!

Ditten och Datten

Dag 20 452.

3 oktober, 2026 4 kommentarer

Jag möter solen och har ännu inte tröttnat på känslan det ger mig. Idag är en annan dag.

Finns det något som är vackrare? Mer hoppfullt? Mer lugnande? Idag ska jag och maken hjälpa till i en flytt och gå på IKEA. Sämre kan man ha det. Tack för det!

Funderingar

Varför får de hålla på?

2 oktober, 2026 8 kommentarer

Nu kommer jag att skriva om sådant som jag vanligtvis inte rör vid, men idag kände jag att det var viktigt för mig. Kan någon förklara för mig varför Harvey Vinsten, Marius Kungastyvson, Christopher Farfarsbrorson och Måns Smörlöv får/fick hålla på och hålla på och hålla på? Nu i oktober är det ”Domestic Violence Awareness Month” i USA (Sverige verkar uppmärksamma våld i nära relationer i november). Det är kanske inte riktigt rättvist att ta upp våldsamma personer i samma mening som notoriskt otrogna, men enligt Krickelin (hon har dessvärre stor erfarenhet av hur det är att leva i en våldsam relation och hur det påverkar ens framtid) ingår ”beteenden som systematiskt bryter ner någon” i psykiskt våld. Jag kopierar hennes lista rätt av och hoppas att det är ok.

Fysiskt våld – slag, sparkar, knuffar, stryptag, fasthållning eller att kasta saker.

Psykiskt våld – hot, kränkningar, förnedring, skrämsel, manipulation och beteenden som systematiskt bryter ner någon.

Sexuellt våld – sexuella handlingar utan samtycke, sexuellt tvång eller övergrepp.

Ekonomiskt våld – att kontrollera pengar, skuldsätta någon, hindra henne från att arbeta eller göra henne ekonomiskt beroende.

Materiellt våld – att slå sönder eller förstöra saker, exempelvis möbler, telefoner eller personliga ägodelar.

Digitalt våld – exempelvis övervakning, hot och trakasserier via digital teknik eller spridning av privata bilder.

Kontroll och isolering – att begränsa vem någon får träffa, var hon får gå, vad hon får göra eller successivt isolera henne från familj och vänner.

Våld görs ofta till ett problem som bara gäller män. Mäns våld mot kvinnor. Så länge man håller sig till att våld betyder att fysiskt skada en person eller slå sönder grejer i bråk och dylikt är män grovt överrepresenterade. För att hamna i en lista över personer som blivit dödade av sin partner eller sitt ex är sannolikheten allra störst om man är en heterosexuell kvinna. När våld också innebär andra beteenden börjar också kvinnor mer ofta uppträda som våldsutövare. Man får absolut inte säga ”inte alla män”. Detta är en skam och ett ansvar som ska bäras av alla män är den retorik som gäller idag. Om en kvinna utövar våld mot en man är det med denna förklaringsmodell inte kvinnans eget, utan ”alla mäns=patriarkatets” fel. HBTQ-personer är överrepresenterade då det gäller våld. ”Kvinnor oavsett sexuell läggning är mer utsatta för våld, sexuella övergrepp och trakasserier än män. Homosexuella män är i högre grad utsatta för sexuellt våld än heterosexuella män, och transpersoner är utsatta för både sexuella trakasserier och våld.” (Jämställdhetsmyndigheten.) Förklaringen då man läser vidare är då att en hög stressnivå orsakar våldet. Jag köper inte att förklaringen som gäller om en heterosexuell man pucklar på en kvinna så är det för att han är man, men om en homosexuell kvinna slår sin sambo så är det för att hon är utsatt för en samhällelig stress. Nope.

Vi lever i ett samhälle där så mycket är skevt. Jag kommer inte att gå in mer på det, men vill säga att INGEN ska tolerera eller acceptera ett beteende som det som står här ovan i Krickelins lista. Gränsöverskridande börjar ofta i ung ålder och vuxna har i mångt och mycket övergivit barnen. En hjärna är färdigvuxen i mitten av tjugoårsåldern. Börja med att tänka på det. Och må vi alla hjälpa till att se tecken på våld hos nära och kära innan det är för sent. För övrigt har Måns redan ny tjej. Lycka till, Elin, eller vad man nu ska säga.

Hus och Hem

Varde ljus och låt det vara hållbart.

1 oktober, 2026 6 kommentarer

Jag är inte på något vis någon inredningsexpert men 1. jag älskar och månar om vårt hem och 2. jag har samlat på mig en hel del funderingar och lösningar på olika problem genom åren. Någon som däremot är expert och vars resa jag följt från åskådarplats är Frida Ramstedt som driver Trendenser. Hon började som inredningsbloggare med lika många ”löp å köp”-uppmaningar som andra i samma värld, men någonstans på vägen ändrades hennes inställning till möblering av hem, användarvänlighet och hållbarhet. Jag älskar hennes böcker och kan varmt rekommendera dem allihop, men hoppas fortfarande att hon ger ut en bok riktad till unga personer som ska flytta hemifrån och skapa sina första egna hem med en mycket begränsad budget och ofta begränsat utrymme. Hur ska man ställa sig till att hjärnan inte är färdigutvecklad t ex och att ens smak kanske är väldigt föränderlig under de unga, formativa åren? Hur som helst, Frida har precis släppt ett samarbete som handlar om ljussättning och ett nytt system att kategorisera olika sorters ljus och hur dessa bäst kan utnyttjas i ett hem: Hemljus. Jättespännande tycker jag! Vet dock inte hur belysningsbranschen ställer sig till att Svenssons och Nordic Nest står som sponsorer och samarbetare då NN väl måste vara den store online-Goliat som sväljer lokala småbutiker? Å andra sidan kan de lokala butikerna ge personlig service och en möjlighet att klämma och känna på produkterna på ett helt annat sätt än en online-butik kan och att detta gör att produkterna kostar några kronor mer måste vara okej. Fattar inte hur folk beställer soffor online utan att ha provsuttit dem t ex… Vilken märklig värld vi lever i. Här i Karlskrona har vi Ljusexperten, bästa lamp- och inredningsaffären ever. Hoppas ändå att de får in detta hjälpsamma belysningshjälpmedel till sina kunder.

Maken är elektroingenjör, men jag använder honom istället till elektriker både här och där. Det är mycket behändigt att ha någon som vågar mixtra med el, för jag gör det då inte. De senaste månaderna har ljuset i vårt badrumsskåp från IKEA glappat då man har öppnat och stängt dörrarna. Uppenbarligen har något varit vajsing och igår tog maken äntligen tag i det. (Äntligen säger jag då glapp och elektricitet verkligen inte går hand i hand som goda kamrater.) Det visade sig, i vanlig ordning, att IKEAs ingenjörer gjort en riktigt dålig lösning som utsatt de elektriska ledningarna för en helt förutsägbar förslitning. Dessutom var lamporna i de två skåpen seriekopplade, så det tog ett tag för maken att räkna ut att det var helglapp i den ena dörrens belysning och småglappigt i den andra. Jaja, han är klurig, så det löste sig. Nu har vi elledningar som med sin frihet inte kommer att bli utsatta för den förslitning som sabbat det, så förhoppningsvis håller de i många, långa år. Eller åtminstone tills vi inte står ut med att de ser allt för omoderna ut. Jag tycker det är praktiskt med sidoljus. Dessa skåp verkar inte längre vara i produktion. De köptes 2016 och eftersom det är IKEA är det väl helt i linje med hur de brukar rulla. Jag undrar bara om det är problemet med elektriciteten som gjorde att de lade produktionen på hyllan, eller bara kundernas rop efter nytt, nytt, nytt?!

Här kommer några av våra ljuskällor här hemma. Det är allt från 50-kronorsfynd från loppis som fått ny el dragen för att funka i ett modernt hem via IKEA-lampor till min 50-årspresent, Louis Poulsens fina PH-lampa. Ursäkta att jag blandar liggande och stående bilder, är du intresserad går det bra att klicka på bilderna för att se bättre. Bäst ljussatt för ändamålet är nog mitt arbetsrum. Jag har precis bytt ut ljusrören som hängde över arbetsbordet och gav jobbiga skuggor till en bordslampa med touch och dagsljuslampa som går att vinkla åt olika håll för att funka både då jag har samtal och sitter och pillar med pyssel. (Den köpte jag för övrigt på Penstore. HUR bra som helst.) Att ha ett bra, riktat arbetsljus är A och O, men mysbelysning och en trevlig grundbelysning är inte heller oviktigt. Jag älskar dessutom det mjuka stearinljuset och vi har en härlig fotogenlampa från Karlskrona lampfabrik i verandan som gör all skillnad i världen då man sitter där i skymningen. Lycka till om vi vill sitta där nu förresten, det är dags att byta ut bordet mot hyllan som gör verandan till ett extra lagerutrymme under den kalla årstiden. Nej, inte vackert, men otroligt praktiskt i vårt lilla hus. Men det är en annan dags bekymmer. Må din dag lysas upp av sol och rätt sorts belysning.

Kreativitet

Rostade kastanjer, brännblåsor och evigheten.

30 september, 2026 14 kommentarer

Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.

Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.

Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)

Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.

Funderingar

Är du duktig på att rensa bort det som stör?

29 september, 2026 11 kommentarer

Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.

Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?

Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.

Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)

En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.

Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.

1 2 3 … 466 Nästa →