Igår satt jag i bilen och lyssnade på P1. Jag insåg att det var jättelänge sedan jag lyssnade på en vanlig nyhetssändning, men blev snart varse om varför jag en gång medvetet slutade. Nyhetsutsändningen handlade bl a om ”vägglushelvetet i Paris” och jag tänkte att hela världen numera befinner sig i ett mentalt vägglusutbrott, inte konstigt att folk mår dåligt. Eländet i världen syntes mig vid punkten då jag medvetet slutade lyssna på nyheter allt för stort, jag pallade inte längre trycket! Hela omvärlden och mina medmänniskor kändes besudlade, som att ondska stod att finna runt varje buske. Samtidigt kände jag mig många gånger lurad av journalisterna. Nej, jag var inte på någon bra plats i livet själv och inser att min ilska riktades åt delvis fel håll, men samtidigt ser jag fortfarande att känslorna hade validitet.
Som uppvuxen på 70- och 80-talen var jag precis som ”alla andra” omhuldad av Rapport, Aktuellt och nutidsorientering. Jag brukar hävda att en av mina superkrafter är att jag kan lite om väldigt många saker, både teoretiskt och praktiskt. Så blev det med all sannolikhet pga ett brinnande läsintresse, föräldrar med väldigt olika typer av kunskaper, att jag var en sådan som faktiskt passade in i det klassiska skolsystemet som det såg ut då, många kontaktytor med yttervärlden, många egna intressen och, faktiskt, nyhetssändningarna med tillhörande nutidsorientering.
Samtidigt som jag inte gillar nyheter på samma sätt längre tycker jag ändå att det är mitt ansvar att ha koll på vad som händer i omvärlden, både nära och längre bort. När jag upptäckte Kvartal och konceptet med en veckopanel av diskussionsledare och tre gäster med bakgrund i väldigt olika politiska läger började nyheter kännas mer hanterbara igen. Jag upplevde att diskussionerna inte var sådär polariserade och hopplösa som den ”vanliga” nyhetsrapporteringen var. Jag uppskattade verkligen att höra olika perspektiv på samma problematik och tog in deras veckopanelsdiskussioner och djupgående fredagsintervjuer med olika typer av fokus med stort intresse. Jag lyssnar fortfarande på Kvartal varje vecka och gillar att läsa deras artiklar, betalar t o m för det. Kanske behövde jag P1-nyhetsrapporteringen för att påminnas om hur bra Kvartals koncept funkar för mig och hur dåligt en klassisk nyhetsrapportering matchar min personlighet. Hur och varifrån tar du in vad som händer i närområdet och i omvärlden?
Igår sa vår körledare ”nu blir det ganska lugnt i fem veckor, sedan är det minneskonsert och sedan är det advent, typ”. Hela kören fnissade, men när jag satt i bilen och såg att naturens färger verkligen börjat skifta nu så insåg jag att det är precis så det är. Tiden är flyktig och ibland är det mer påtagligt. Jag fyller 53 den här veckan och varje gång det ska bytas ental på de år som lagts till livet blir jag både enormt tacksam för att fortfarande finnas kvar och lite stressad över känslan att jordelivet är ändligt. Guldkant på livet är väl inte dumt? Här kommer lite sånt som jag själv blir glad över. Kanske jag fyller på den under dagen, det här är det jag kom på just nu.
Gratis: Promenad Fotbad Egenbehandling lymfmassage Stund på spikmatta Yoga Fotosortering Göra något av de material som redan finns hemma (pysselprylar, garn, tyg, färg, prylar) Duka fint Buketter/dekorationer från naturen Härliga böcker från biblioteket Städa fint i lådor och skåp
Billigt (upp till 100 kr): Bad eller dusch med lödder Något extra smarrigt från frukt- och grönsaksdisken En kopp te Film eller bok från betaltjänst (Netflix, Bokus etc.) Second hand-runda Tända stearinljus Skicka brev
Ganska billigt (100-200 kr): Göra små höststilleben utomhus med bl a ljus med timer och någon växt Köpelunch på stan Nya produkter för egenvård Skicka boostpaket Finkött från gårdsbutik
Dyrare (200 kr-): Nya pysselprojekt Frisörbesök Kläder (ej second hand) Doft Nytt till trädgården (växter, lökar etc) Massage
Vissa dagar är bättre än andra. Pyssel, kör, sushi, Karlskronapromenad, stickning, konsert och syrran & co. Att inte behöva längta bort från sitt eget liv inser jag är en ynnest. Jag påminner mig själv om vikten av att göra sånt jag gillar, men också att lära mig gilla det jag måste göra. Det ger ett liv som slipper det värsta skavet.
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.
Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.
Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.
Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.
Igår satt jag och pratade med dottern i telefon. Vi pratade om ditten och datten och jag skulle visa henne vilket kaos jag just hade tagit tag i uppe i ”lim- och klisterlådan” i arbetsrummet. Vi fortsatte prata, hon fick inga bilder, men någon skickade frågetecken som kommentar till mina bilder. Hm, bilderna var väl självbeskrivande? Problemet var bara att jag inte alls hade skickat bilderna till dottern, utan till kvinnan som är ansvarig för utbytesstudenterna på Explorius. Vi hade precis messat om en studentplacering som jag kommer att vara ansvarig för och inte alls om tejp eller organisation av lådor. Vi fick oss iallafall ett gott skratt alla tre.
Jag är en i grunden ordningssam människa, men när det gäller lådor går det inte att upprätthålla superordning om man som jag ofta använder grejerna. Nu hade det dock blivit ohanterligt. Varje gång jag skulle öppna eller stänga lådan var det någon grej som fastnade eller åkt ut, så jag rafsade ut varenda liten pryl och blev chockad över allt som faktiskt låg där. Hur är det möjligt att ha FEM tejprullar igång? En matt och en klar version hade jag kunnat acceptera, men det här blev pinsamt inför mig själv. Dessutom hade jag dubbletter och tripletter av både det ena och det andra utan att ha någon aning om det. Måste förresten tipsa om gorillatejp, den genomskinliga tejpen som jag gjorde ren dammiga tejpsidor med på bilden i mitten. Inte bara funkar den hundra gånger bättre än vanlig packtejp till just detta uppdrag, den här tejpen är dessutom riktigt, riktigt bra till provisoriska och halvtemporära lagningar av olika slag. Jättebra vidhäftning! Nu har jag samlat ihop dubbelhäftande distanskuddar, dubbelhäftande tejp och lite annat smått och gott som gärna samlar på sig damm, glitter och annat skräpigt om det ligger löst i lådan. Som synes hade många pysselsessioner lett fram till ett stort städbehov. Nu är det i alla fall klart, Åsa har blivit ofrivilligt peppad att städa lådor hemma och själv kan jag öppna lådan utan några som helst problem. Nu är det bara att köra igen!
Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!
Jag fortsätter läsa Melankoliska rum och uppehåller mig ofta i tankarna runt melankoli och dess motsatser medan jag pysslar med annat. Det leder till en större medvetenhet om mina egna sinnestillstånd och hur jag till stor del kan styra dessa. Igår skulle jag jobba eftermiddag/kväll, så förmiddagen ägnades åt en skogstur på jakt efter svamp efter inspiration från sonen som plockat en massa trattisar i söndags (tja, där fanns ingenting att hämta för mig). Jag insöp härlig luft, tog in solen, samtalade med min faster och snubblade runt bland blåbärsris och stenslagg. När jag kom hem var jag vid synnerligen gott mod och jag tänkte på ”alla” hjärnexperters uppmaning att möta solljus tidigt på dagen för att sätta dygnet på rätt plats.
Väl hemma kände jag mig osedvanligt glad, tog fram symaskinen för att laga några grejer och hade helt plötsligt sorterat upp några drömprojekt som jag tänkt ”någon dag…” om och satte igång. Jag har utsett sovrummet i söderläge till syrum. Maken flyttar ibland över sitt kontor dit för att få bättre wifi, och jag tänker att vi faktiskt har husets vackraste utsikt från skrivbordet i det rummet. Jag hoppas kunna ägna en del tid där de kommande veckorna medan jag syr. Lusten att sy finns alltid med, men det är inte så himla roligt att klippa ut grejer och fixa allt praktiskt som ska ske innan själva sömnaden. Då rycker min förmåga att skjuta upp saker in och så händer ingenting. Nu är det iallafall upplagt för aktivitet därinne, symaskinen står på plats och jag har letat upp lite mönster och annat kul. Kanske kommer det faktiskt att leda till att symaskinen kommer att ljuda här hemma den närmaste tiden. Vi får väl se.
Varför envisas jag att lägga ner så mycket tid på blommor? Ibland ifrågasätter jag det lite själv, men inte just idag. Jag hade gott kunnat tänka mig att ha ännu fler blommande växter i trädgården, men samtidigt bor vi i ett torrt hörn med ”sand med smuts i” som jordmån. Att se frukten av sina ansträngningar kan ge ny kraft. Jag tänkte det senast igår kväll då vi pratat med alla tre barnen och de berättat om svamputflykter, besökande kompis från annat land och bebisförberedelser. De är så fina och jag är oändligt tacksam för att vi lade ner stora ansträngningar på att ”gödsla, vattna och rensa” dem. Här har vi iallafall ett litet urval av årets buketter och blommande krukväxter från Sturkö (och en från Mörtfors, bara för att den var så söt).
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
