Jag kom just på att jag inte känner mig stressad inför sommaren, en känsla som jag haft vid den här tiden de senaste åren av olika anledningar. Den främsta tror jag har varit att vi hade en hysterisk (t rolig) sommar för ett gäng år sedan där det inte fanns en enda ledig dag till att bara vara på flera månader. Jag var helt slut efter de månader som för Svensson ska vara den tid där D-vitaminförrådet fylls på och livet liksom dansar fram i skärgårdar, i handelsträdgårdar, vid grillar, i stugor och på båtar. Nej, jag vet om någon att i september knackar många på hos terapeuten för att ta tag i sina liv och sina relationer efter just den tiden. Sommaren är i vårt mörka land en teoretiskt magisk värld tills det är dags att leva den. Pusslade semesterdagar, väder som gör vad det vill, skavande relationer som utvecklas till riktigt vattenfyllda blåsor, ansträngd ekonomi, verklighet som inte når upp till förväntningarna och besvikelse över att andra inte prioriterar som man själv gör. Nu låter jag som värsta pessimisten. Min pessimistiska basnivå är förvisso verklig, men jag menar inte att det är sådär illa som jag skriver här. Inte för alla och inte hela tiden. Att vara medveten om att förväntansglädjen rent naturligt kan vara större än att vara i nuet är bra att ha med sig. Det kan vara så hjälpsamt att låta besvikelsen komma ut en liten stund, men sedan är det viktigt att ta ansvar och inte gräva ner sig i eländet. Nu låter det som att jag hade en eländig sommar förra året, men så var det verkligen inte. Jag ville bara påminna om hur det KAN vara. Vi kan väl se hur sommaren 2025 faktiskt blev?
Vi börjar med studentfirandena. En av de uppvaktade sköningarna var min härlige brorson. Han fick ett jättefint studentfirande i Bredavik där vädrets makter stod oss vi och bjöd på solsken.
Äldsta dottern och lilla Titti bodde hos oss under en längre tid för att vi skulle kunna pussla ihop att hänga med Titti då båda föräldrarna jobbade heltid under en övergångsperiod mellan deras föräldraledigheter. Det var så mysigt… Här var vi på second hand-runda till Växjö. Helt klart minnesvärd dag.
Här någonstans slutade jag blogga, för jag hann inte med längre. Dagarna blev fyllda av bröllopsförberedelser inför min brorsons bröllop i Bredavik. Ojojoj, vilken fest det blev. Faktiskt bättre än förväntningarna jag hade iallafall. Det var såklart somligt som var bökigt och problem att lösa och individer som inte var på topp, men mest blev det bara så fina dagar som jag tänker tillbaka med glädje på. Och trots att vi hade en så kylig sommar så var de här dagarna perfekta utan regn som ställde till det.
Sedan var det dags för nästa gäng! Vi hann städa upp efter bröllopet och storstäda huset innan våra nyfunna släktingar och nyvunna vänner kom från USA för att tillbringa en vecka hemma hos maken och mig och med oss i släkten. Det var kalas varje dag och jag är så tacksam för fars syskon som slöt upp och gjorde denna vecka bättre än jag hade kunnat tänka mig.
Vi hade gäster, fler gäster och ännu fler gäster. Somliga sov över och andra kom bara och käkade och hängde.
Mörtforsdagen ställdes inte in för att det regnade. Det blev ändå mysigt att hänga med makens familj i detta paradis.
Det tillbringades för lite tid i rabatter och trädgårdsland, men det löste sig ändå. Naturen är resilient och ger man den fingret tar den hela handen. Trots en utmanande sommar på papperet fick vi en god skörd och vi kunde njuta av stor blomsterprakt.
Prinsessan Marie var magiskt vacker och jag ser att hon förbereder sig på att leverera i år igen. Hoppas att det räcker hela vägen!
Vi hade syskonvecka i vanlig ordning (i år kommer vi dock att behöva fokusera på att renovera i Bredavik och det blir ett lite annat fokus på sommaren där) och firade bl a vår tyska utbytessyrras 50-årsdag.
Det kalasades både här och där och ganska ofta. Firandena fortsatte – här min systerdotters 15-årsdag.
Nästa firande som tog många dagar i anspråk var min systersons bröllopsfest i Skärva. Alltså, oj vad vi förberedde och genomförde kalas förra sommaren. Hahaha! Jag kom just på att jag spelade fiol inför människor för första gången på många, många, många år igen den här kvällen. Hur som helst blev det många härliga minnen skapade denna dag.
Från slott till koja… Maken och jag städade äntligen ur det öppna förrådet/garaget och lade ”grusgolv”. Det blev väldigt bra.
Jag städade och städade och städade och städade och städade i ladan. (Tro det eller ej, men det kommer att fortsätta den här sommaren också. Lite annorlunda fokus dock, jag behöver påminna mig om att vi verkligen kommit långt.)
Vi tog oss till alla ”måsten” och njöt av dem alla. Kristianopel, stenbrottet på Tjurkö, glass i Karlskrona – att ha traditioner är så viktigt. Att kunna bryta dem om behov uppstår är viktigt det också, men jag tror på att måna om det mänskliga behovet av riter och ritualer av olika slag. Här någonstans fortsatte sommaren lite långsammare.
Jag kan konstatera att 2025 bjöd på en otroligt härlig sommar, men inte är det konstigt att jag känner mig o-stressad jämfört med hur jag kände i maj förra året. Det förstår jag när jag nu gick igenom mitt fotoalbum. Även denna sommar kommer att bjuda på både det ena och det andra, men i mer lagom doser. Tror jag. Vi får väl se! Jag vet att sommaren inte är så kort som vi är benägna att påskina. Delvis blir den vad vi gör den till, men helt säkert blir den hur vi tolkar den. Att se på livet med mer ”värme, vänlighet, vishet, styrka och acceptans” (den compassionfokuserade terapins ledord, eller led-egenskaper) är användbart rent allmänt. Men! Att bjuda in dessa egenskaper för att se på både sig själv och andra är nog extra hjälpsamt under sommarmånaderna tänker jag. Here’s to Summer 2026! Må vi alla få fina/lugna/äventyrsfyllda/glada/soliga/regniga/vilsamma – eller vad det nu är just du behöver – dagar.
