Varje år gör jag tillsammans med våra kompisar en jullista på Spotify med nya låtar för året. Det har varit ett roligt projekt i alla dessa år. Det har gått lite olika till för min del då jag bl a letat upp någon musiksida som räknat ner till varje ny jullåt eller på senare tid hittat något liknande på Amazon eller Spotify. Men nu?! Nej, men jag blir galen! Det roligaste med detta projekt har varit att hitta nya musiker och favoriter. Jag vill inte lyssna på ett ”projekt” med programmerare till AI-genererad röster och instrument. Jag vill ha upphovsmän som är människor och musiker som kan spela instrument, inte köra ett program som genererar en klämkäck melodi och en ljuv stämma. Hur mycket av musiken på ”Christmas 2026 – new Christmas releases” är AI-genererad? Långt mer än jag är intresserad av. Låt mig snälla slippa . Nu låter det som att jag är avig allt bara för att vara avig, men så är det inte alls. Jag gillar syntmusik (för att ta mig tillbaka till 80-talet) och har inget emot att det används samplade ljud och liknande. Jag får dock ont i magen av att inte veta om det ens är en människa som sjunger på låten, om det är en dator som skakat fram en notsekvens eller om det över huvud taget varit något annat konstverk inblandat än att sitta och dra i reglage upp och ner. Jag känner att jag kanske får förlita mig till gamla klassiker i år medan jag gör vad jag kan för att hitta något slags sätt att hantera Den Nya Musikvärlden.
Jag vet inte om det är en massa AI inblandad i denna låt, men Kat Edmonson vet jag är en duktig sångerska och listan på vilka som är inblandade ser ut så här:
Huvudartist: Kat Edmonson Kompositör: Earl E. Lawrence Studioproducenter: Kat Edmonson, Frank Filipetti Huvudsångare: Kat Edmonson Orgel: Roy Dunlap Elgitarr: Paul Meyers Basgitarr: Bob Hart Trummor: Mark McLean
Artisten dearoldfriends som ”sjunger” Mistletoe med en kvinnoröst har en lista som ser ut såhär:
Kompositörer och textförfattare: Justin Bieber, Nasri Atweh, Adam Messinger Producent: Winston Hunte ”Artisterna” står alla som programmerare: Justin Bieber, Nasri Atweh och Adam Messinger, allt under ”your own kind of label”
Ge mig en anledning till varför jag ska lyssna på denna låt så ska jag fundera på saken. Hur ska man egentligen förhålla sig till denna nya verklighet? För övrigt är bilden här ovan AI-genererad och ingen av personerna finns på riktigt. De kan varken spela eller sjunga, men det finns idag möjlighet att tillverka en video där de står och gör något slags ”We are the world”-video som inte en enda riktig musiker varit inblandad i. Så ser verkligheten ut.
Höstens soluppgångar är ofta rosa mot grått. Solens varma strålar reflekteras i molnen som den delar himlapällen med allt som oftast nu i oktober. Jag brukar sitta här uppe i arbetsrummet och tittar ut genom fönstret då värmen sprider sig i rummet. Tänker så klart ofta på Molly Sandéns Rosa himmel (eller egentligen Jonathan Johanssons och David Lindvalls) vid dessa tillfällen och undrar vad jag tänkte på innan 2019 då jag hörde låten första gången.
Jag satte i våras ängsblommor, 3-4 påsar, på en plats i gräsmattan där maken hade jämnat ut och flyttat jord från andra platser. Sedan kom den långa torkan. Jag vattnade i början, men efter ett tag fick jag prioritera bort denna plats då det var fullt upp i grönsaksland, rabatter, växthus, krukor och runt fruktträd och buskar. Ängen fick möta sin baneman innan den ens fått en chans. Döm om min förvåning då det för några veckor sedan började blomma. Jag skrattade högt då jag såg denna svulstiga plantering första gången. Alltså, jag borde lagt något där för storleksreferens, men ändå. Du kanske får en känsla. Tänk ändå att de här stackarna inte blev uppätna av fåglar eller bara torkade ihjäl efter att de väl hade etablerat sig. Planttanter bör ha planer, men vara flexibla gällande resultatet av arbetet de lägger ner.
Jag hänger en hel del med granntjejerna. Försöker att inte exponera dem här i bloggen, men eftersom Lillasyster inte fanns med utan att hennes glada lilla anlete är i centrum får lilla Tittis baksida representera. Tjejernas mamma är duktig på hår och Tittis lockar är väl omhändertagna. (Lillasyster har varken hår eller tänder trots sina nio månader, men hon är väldigt glad ändå.) När håret ändå inte räcker till använder Titti olika sjalar och halsdukar för att uppnå rätt resultat. Hon har en livlig fantasi och leker och leker och leker. Häromkvällen var hon Pippi, favoriten. De långa flätorna hängde ner till golvet och Lillasysters lekkossa fick spela Herr Nilsson medan käpphästen gjorde en utmärkt rolltolkning som Lilla Gubben. Ibland får man agera publik, ibland blir man statist och åter andra gånger håller man sig bäst i bakgrunden för att beskåda härligheten. ”Kan man klippa sjalar, mojmo?” ”Nja, det är nog inte så bra. Varför skulle man göra det?” ”Om håret är för långt klipper man det.” Ah, såklart. Men nä, mammas kashmirsjal klippes helst inte av. Jag vet att födelsedagsönskningarna inbegriper utklädningsattiraljer, så kanske får hon ett riktigt Pippihår snart.
Jag bakade chocolate chip cookies och de blev goda. Vi hade gäster och delade med grannarna, men när jag trodde att jag skulle göra en omgång kakor redo för utbakning i frysen var degen puts väck. Vi har väl möss i kylskåpet. Och kakdeg är som vi alla vet väldigt gott.
Vi var på kyrkogården och satte lyktorna på plats och tittade till lite. Det är verkligen så mycket finare på vår kyrkogård än det var ”förr i tiden”. Kul tycker jag.
Planttanteriet ligger lite i malpåse nu. Jag har envist hållit kvar dahliorna i jorden då vi inte haft ens i närheten av frysgrader, men efter helgen ska de upp. Igår satte jag in en av årets sista buketter och är så glad att jag orkar mixtra med de här divorna. Men nej, jag är nöjd med årets beslut att inte försätta dem inomhus i påsar och kommer att sätta dem direkt i backen nästa år också. Det är bara en sort som jag inte kommer att sätta igen. Sniglarna gillar olika dahlior olika mycket, men just dahlior med mörka blad ÄLSKAR de. Jag har en kortvuxen sort som inte funkar i buketter och eftersom den alltid blir ful pga sniglarna ger jag upp den nu. Det finns tillräckligt ändå. Resultatet i kållådorna blev en besvikelse i år, men när kålfjärilarna inte längre orkade hålla igång började en del av plantorna ändå ge en del till våra grytor. Broccoli och vitkål bl a. Grönkålen försvann ju mystiskt, den är annars min favorit. Det kommer nya chanser! Sedan har vi maskrosorna som verkligen är som härliga solar! Sedan vi fick bin på gården har jag inte kunnat ogilla dessa kraftfulla själar. Jag är tvärtom tacksam för att de växer trots stora utmaningar. Och nu är det helg och det ska regna hela dagen. I eftermiddag har jag bjudit hit kyrktanterna på soppa, men innan dess ska jag fortsätta med böckerna. Det blir finemang. Lev väl.
Igår fick jag veta att någons kommentar hade försvunnit här från bloggen, så jag öppnade skräpet för att se om den hade hamnat där. Det hade den och i min iver att rädda den och lägga den på rätt ställe raderade jag den istället permanent… Det är som att en rädslor ibland manifesteras för att man koncentrerar sig för mycket på att det inte ska bli på ett särskilt sätt. Jag fick be Anna om ursäkt och så hoppas jag att ingen annan råkar ut för samma sak igen. Sist det hände som jag vet var för något år sedan då en annan Annas kommentarer hamnade där. Jag måste dock ha ett program som plockar riktiga spamkommentarer, det skickas så enormt mycket skräp. Grrrrr. Compassionterapins ledord värme, vänlighet, styrka och acceptans är bra att plocka in både här och där.
Nu har det blivit dags att börja elda i kakelugnen igen. Det är klart kyligare och elräkningen drar lätt iväg om man inte är försiktig med hur mycket man låter värmepannan jobba. Igår levererade min snälla brorsa ett lass prima björkved som vi fick dela med grannarna. Det är enormt tillfredsställande att jobba med kroppen som man gör då man slänger vedklabbar från ett flak in i vedboden. Ljudet är nästan meditativt när man får upp farten, även om jag kan tänka mig att grannarna mest tycker att det är jobbigt.
När jag hade varit borta hos dottern och fått också deras ved på plats och kom gående ner för vår uppfart (eller nerfart) påmindes jag om hur fort tiden går. Lilla familjen flyttade in i början på sommaren och det känns redan som att de bott här för evigt. Jag är mycket tacksam och försöker att verkligen stanna mer i nuet än att oroa mig för framtiden eller hur fort dagarna rinner.
Den vackra statyn på Dristigs grav påminner också om detta. Jag fick byta ut ljungplantorna på mammas grav då de helt torkat bort trots att de hade satt rötter (de måste ha varit dåliga, mormors och morfars grav ser fin ut). Det gav mig chansen att stå här en stund och njuta.
Från läsande skulpturdam till omorganiseringen av bokhyllorna här hemma… Vi hade redan gjort om för barnens böcker, men häromdagen var vi uppe på vinden och hämtade ner tre backar till och fick då tänka om. Alla böcker får inte plats i vardagsrummet, så vi bestämde oss för att helt enkelt flytta barnböckerna till övervåningen och ha andra böcker i vardagsrummets lilla bokhylla. (Någon hade gjort en grej av att ha böcker i alla rum i sin lägenhet, så vi är kanske konstiga som har böcker överallt?) Svärmor jobbade på Bonniers och försåg våra barn med ett eget bibliotek samtidigt som både jag och maken köpte böcker till dem. Nu när det skulle skiftas plockade jag ut våra döttrars namnade böcker till deras barn, men alla böcker som vi köpte till hela familjen och vår sons böcker fick bli kvar. Det blev tre hyllplan, så det finns att välja på när barnbarnen är sugna på en saga. Dessutom har vi en mysig soffa i allrummet på övervåningen som inte nyttjas särskilt ofta, så denna omorganisering kommer kanske att ändra på det. Snöbollseffekten av denna förändring blev att jag hittade fler foton som skulle delas ut till våra barn (och få anteckningar på baksidan på somliga, så viktigt tillägg efter att ha organiserat våra föräldrars foton och inte ha haft någon aning om vilka som fanns med på bilderna). Många av böckerna i den här hyllan har stått här sedan 2017-2018 för att vi inte kunde göra oss av med dem i utflyttning och vid inflyttning, men nu är det dags. Japp. (Hälsningar hon som tydligen emellanåt har känslomässig anknytning till böcker.)
Jag TROR att det var förra gången syrran, äldsta dottern och jag hade pysselonsdag som jag lyfte tanken på en Halloweenfest för syskonbarnen på ”min” sida. Vi har några i lagom ålder här i Karlskrona och så lilla Titti på det. Jag ogillar starkt den riktigt äckliga Halloween med motorsågsmassakerfilmer och liknande, men gillar utklädning, pumpor och lite lagom med spindelnät. Dessutom kan man göra så roliga Halloweensnacks och buffégrejer. Till detta så vet du redan att jag älskar att pyssla, så egentligen letar jag bara olika möjligheter att sätta fingret i ett nytt pyssel. Hur som helst så hakade M och E på, så nu har vi bjudit in till Halloweenmiddag i november. Det ska bli jätteroligt! Igår var det dags för vår andra pysselonsdag och vi ägnade den till att förbereda för middagen. Här ovan kan du se vad jag ägnade mig åt efter att jag hade målat en ram till ett roligt projekt som maken varit ansvarig för. Månen hade jag hittat på Etsy. ”Old fashioned man in the moon.” Gillar verkligen den där stilen och bestämde mig för att klippa ut min måne ur wellpapp, måla vitt och sedan täcka med modpodge och ett skrynkligt silkespapper (det sista tipsade syrran om och det blev så mycket snyggare). Ansiktet målades av på frihand och jag höll på att få spunk! Det gick bara inte att skissa med blyerts, så det här blev till något slags exponeringsövning för mig.
Billigaste och lättaste vimpelspelen man kan göra fixar man av vanliga toarullar. I en pysslares hushåll slänges inga toarullar, det finns alltid något man kan göra av dem. Den här gången fick det bli en halloween-banderoll. (Lägg toarullen en stund i vatten. Den kommer att dela upp sig i två delar. Vik varje del på mitten, dra av så mycket vatten du kan och låt torka på diskbänken. Pressa eventuellt då den torkat.)
Syrran gjorde så fina mumieljuslyktor av vanliga glasburkar av modpodge och gasväv. De kommer att vara perfekta bordsdekorationer.
Dotterns spindelväv i grenklykor blev hur charmiga som helst! Hon gjorde flera stycken och de blev så fina mot en mörk bakgrund.
Denna gamla vaxduk åker fram varje gång det ska pysslas eller planteras om. Den har fått vara med om en massa roliga projekt och har även stått som skydd på golvet i Bredavik då vi ställt in blommor där för vinterförvaring. Jag har nog fyra olika gamla vaxdukar som är mina stöttepelare. Vet inte hur jag klarade mig utan i alla år. Nu tipsar jag iallafall vidare! (Alla mina har inte längre varit fräscha nog att ha på bordet på olika ställen, men är ju fortfarande fullt funktionsdugliga.)
Syrran bjöd på den godaste pumpachailatte jag druckit. Samma pumpasirap som jag hade fått, men nu med skummad mjölk och vispad grädde också. Det här är mindre te och mer fulländad dessert. Syrran har gjort en egen pumpasirap/pumpachaibas som består av pumpapuré, socker (sötning av valfritt slag) och chaikryddor. Det finns en del olika recept på nätet. Hon fryser sedan ner lagom portioner för att man ska kunna njuta av denna delikatess under hela vintern. Brygg riktigt starkt chaite (jag väljer alltid Yogis eller Pukkas eftersom jag inte dricker svart te, men det finns andra goda också), häll det över 2-3 msk pumpasirap och tillsätt varm, skummad mjölk och en klick vispad grädde. Där har du en bokstavlig höstkram om du behöver en! Eller bara vill ha något riktigt gott. Varsågod!
Jag älskar Linums kuddfodral. När vi flyttade hit hade de en Outlet där jag köpte flera sådana både till yngsta dotterns säng, gästsängen/soffan i mitt arbetsrum och soffan i vardagsrummet nere. De flesta av dem använder jag fortfarande (det låter som att jag köpte massor, men SÅ många var det inte). Jag (skriver jag, för maken är inte direkt inblandad i mitt säsongsbyte av inredningen) brukar ha vårsommar, höst, jul och vinter i just vardagsrummet, på de andra ställena får grejerna vara med tills jag tvättat sönder dem eller bara tycker att de blivit så trista att de får hitta sin plats hos någon annan. Det finns två stora plastlådor med lock i garderoben i syrummet med lite olika plädar och kuddöverdrag, men gardiner byts aldrig här hemma. Det var annars framförallt så mamma bytte säsong hemma. Jag kanske inte direkt har ärvt mammas stil, men känslan för att hela tiden förnya hemmet med små medel har jag definitivt med mig hemifrån. Hur som helst. Under de snart tio år som gått sedan vi flyttade hit har solen jobbat hårt. Det är underbart att vi bor på en av de platser i Sverige som ligger i topp i solligan under sommarhalvåret, men textilierna på södersidan av huset blir hårt ansatta. Min favoritkudde hade nu blivit så urblekt att det inte ens hjälpte att gömma den i mörkaste hörnet av soffan för att dölja detta faktum. Jag hade bestämt mig för att den inte ens var i skick att skänkas bort och höll på att dra fodralet av kudden då jag insåg att det kraftiga bomullstyget var precis likadant vävt på avigsidan och dessutom lika klart i färgen som den dag jag packade upp detta fodral 2017.
Jag tycker inte att effekten blir lika slående på foto som IRL, men du får kanske ändå en känsla för varför jag hade tröttnat och varför jag blev så glad när jag insåg att jag inte behöver göra mig av med min favorit. Jag drog upp till syrummet, sprättade upp sömmarna (jag kunde dra lite också, så det tog bara fem minuter) och letade upp pressarfoten till dragkedjor. Efter att ha pressat rektangeln var det bara att nåla och sy fast dragkedjan för att sedan sy två snabba sidsömmar och fästa ändarna på dragkedjan. Jag satte också i Linum-lappen igen, men ”de” hade kanske inte varit så nöjda med att se min något vingliga söm som fäster dragkedjan. Jaja.
Se där! Precis som ny. Absolut skönaste ”lur på soffan”-kudden är redo att träda i tjänst igen. Vi lever sannerligen i en samtid med köp och släng-mentalitet, men jag vet att jag inte är den enda som bekämpar detta fenomen med allt vad jag har.
Så kom då den oundvikliga dagen. (Jag blir inte grafisk på något vis, men slakt kommer att nämnas i den här texten.) Vi visste att det var dags att ta hand om de överflödiga tupparna och hade bestämt oss för att Magnus Uggla skulle få bli kvar. Toto blev bara större och större och även om han har varit min favorit från dag ett så var han ingen naturlig ledare. Robbie Williams har hållit hov för de två äldre damerna och de har ofta gått för sig själva. Det är inget önskvärt beteende, en tupp ska hålla ihop sin lilla flock. Men inte bara det. Robbie har blivit mer och mer aggressiv och hade nu börjat bete sig som Brutus, brorsans gamla elaka tupp. Vår dotter och småtjejerna fick ringa och be om assistans när de skulle komma hit då Robbie hade tendenser som gjorde att de inte kunde gå trygga. Så kan det ju inte vara! Igår attackerade han dessutom mig på riktigt så jag fick värja mig med en piassavakvast. Toto var helt enkelt alldeles för stor, något som vi har läst oss till inte är bra för hönorna. Den senaste veckan har också tupparna galit som galna (haha) från tidig morgontimma, en i taget, om och om igen. Stackars grannar. Så länge de varit i hönshuset har det inte varit så farligt, men då de kom ut blev det lite väl högljutt.
Hur som helst, igår kväll tog maken tag i det som måste göras. Han var ansvarig för att nacka herrarna, jag fick flå dem. Jag stod där och bölade vid diskbänken och fick flashbacks till mina tonår. Far tog hand om broilers från sin kompis som av någon anledning inte uppfyllde slakterikraven. De fick komma hem till oss och leva gott tills det var dags att vandra vidare. När jag hade sett en slakt för mycket blev jag vegetarian, något som höll i sig under 1,5 år. Det var under den tiden jag tvingades lära mig gilla bönor och linser. Precis som många andra tonårsvegos åt jag inte så bra som jag hade behövt, men mamma var verkligen på mig för att jag skulle äta rätt. Jag hade redan en ätstörning igång, så detta gjorde väl inte saken bättre. MEN, nu var det som det var. Och jag älskar fortfarande verkligen det vegetariska köket. (Snart är det dags för själakakor igen, vegetariska kroppkakor.)
Jag får avsluta med Lalehs nya låt som verkligen talar till mig! Tillsammans med kyckling passar det bra att äta potatis och hon har verkligen fått till en träffsäker och härlig text (och musik). Detta är så svängigt på ett underbart sätt. Finns det idag någon som är lika klurig i sina texter som Laleh? Dagens Cornelis Vreeswijk, Robban Broberg, Hasseåtage, Povel Ramel eller, för att knyta ihop säcken, Magnus Uggla.
Är det inte dags att börja fundera lite över vilka ord som kommer på språkrådets nyorslista i december? Jag tänkte ladda upp lite med pepp genom att påminna om svunna tiders listor och några av de ord som kom och ganska ofta gick igen. MEN, en del blev kvar.
Vi börjar med 1986. Det har gått fyrtio år sedan deponi, maskrosbarn och dagispop såg dagens ljus. Idag är dessa begrepp väl vedertagna. Då det gäller yuppies har de väl inte direkt någon ljus framtid och solsängar finns kanske, men jag känner ingen som utnyttjar sådana längre. Jag har inte heller hört någon någonsin tala om japanisering, men det säger kanske mer om min okunnighet än hur det verkligen ser ut.
Nu kastar vi oss tio år fram i tiden och hamnar i 1996, det år jag blev mamma för första gången. Man hade ju önskat att vi inte längre behövde prata om dansdroger eller datorporr. Bara för att man inte använder just dessa ord betyder det inte att de inte finns, de är snarare mycket mer förekommande. Exemplet för frifil får mig att rysa och jag undrar om Eslövs kommun fortfarande skulle resonera likadant. För min egen del (inte det minsta manshatande) hade jag helst inte sett en enda man i blöjbytande kapacitet på någon av Sveriges förskolor. ”Det hela började i Eslöv. Där ville kommunen i slutet av förra året säga upp 40 personer i barnomsorgen. Männen föreslogs få frifil. För ’barnens bästa’ skulle de få manliga barnskötare och förskollärare som finns på dagis vara kvar. Kvinnorna skulle gå.” Används frifil idag? Jag inbillar mig att det inte längre är lika tufft att ”komma ut ur garderoben” som 1996. Min farbror jobbade som kurator, men detta år lyfte man en ny betydelse för detta ord. Numera handlar det inte bara om att tala om modfällda tonåringar och vuxna, utan en kurator kan också sammanställa en utställning av något slag (jfr curator).
Vi kommer till 2006. Detta är en tid i mitt liv som huvudsakligen var väldigt ljus och härlig. Tyvärr har jag inte många musikminnen att hänga upp detta år på, men det finns några ord jag och andra fortfarande slänger oss med. Vad sägs om betalblogg? Linda Skugge har alltid varit bra på att ta betalt för sina digitala tjänster och vad jag förstår låg hon nästan 20 år före Underbaraclara. Jag curlade absolut mina barn liksom många, många andra. Kommer den curlade generationen att i sin tid curla sina barn (om de nu får några)? Tiden får utvisa, men begreppet är kvar. Prio ett? Jodå, det både hör jag andra använda och använder ganska ofta själv. Om någon skulle be mig om en minnespinne hade jag dock behövt be om en förklaring. Rondellhundar är väl inte heller särskilt aktuella och timellare som begrepp försvann kanske redan innan #metoo slängde ut Martin Timell ur strålkastarljuset.
2016. Vi närmar oss nutid och det är kanske inte lika lätt att hitta gamla nyord att fnissa åt. Filterbubblor befinner de flesta av oss i skulle jag våga påstå. Den förstärkta världen har dessvärre blivit en permanent verklighet även om vi inte längre använder uttrycket. I princip allt som vi möter via skärmar är AI-förstärkt och inte är det precis till vår fördel. Utpräglade matsvinnsbutiker finns det fortfarande, men jag skulle påstå att alla butiker jag besöker numera tar hand om det själva. De ser till att inte bidra så mycket till matsvinnet genom att sälja produkter som inte är 100% till ett rabatterat pris. Proteinskifte hör jag dock inte talas om längre. Diskussioner om detta pågår nog mer bakom kulisserna. Och är det någon mer än jag som inte vet vad ett äggkonto är? Fredsringar har jag aldrig varit med om, men det finns kanske andra som deltar i sådana?
Jag älskar språk och tycker att det är så roligt att nörda ner mig i allt från ordstammar till betydelser i olika sammanhang. Kanske skulle jag ändå ha satsat på ett liv som språkpolis? Äh, jag tycker att det är skittrist att sitta och bestämma ordklasser, satsdelar och tempus. Det räcker att jag fascineras av språk rent allmänt. Ett av mina stora nöjen i livet är att lyssna på Språket i SR och när jag får chansen gillar jag också att bläddra i Språktidningen. Och att skriva blogg, så klart! Må AI aldrig, aldrig någonsin förstöra detta nöje för mig. Jag kan sörja tanken på att våra AI-barn inte kommer att få möjligheten att upptäcka kärleken för ordtrolleri, men det kanske är en irrationell rädsla? Jag tänker på hur Sverige var ett föregångsland gällande läs- och skrivkunnighet. PISA-studierna gör mig lite bekymrad, inte minst då det känns som att vi är tillbaka till att läs- och skrivkunnighet blivit en klassfråga. Det är jättestor spridning på ”bäst och sämst”, mycket större än det har varit. Detta trots att alla har skolplikt. Men det är en diskussion för en annan dag. Hoppas att vi alla får möjlighet att njuta av ordvitsar, snälla och kärleksfulla ord, texter som väcker känslor, bli upplysta på olika vis och inte minst få känna språkglädje.
Vill du också lyssna på härlig regnmusik, antingen för att lätta på mentala moln eller för att mysa till det ordentligt? Varsågod! Här har du några riktiga godbitar. Somliga kanske du har hört hundratals gånger, andra är kanske helt nya? Jag vill hur som helst önska dig en fin dag, oavsett om den är grå som hos mig eller solig med klarblå skyar som hos någon annan.
Nej, nu har det varit för mycket tunga inlägg. Vad hjärnan är full av skriver jag när jag sätter mig vid datorn, så mina inlägg är på inget vis orepresentativa. Däremot är den allmänna känslan i livet just nu en helt annan. Dagarna är fulla av höstens dofter, färger och göromål. Det har börjat regna en hel del och det ska fortsätta göra så under veckan framåt. Inte som på Västkusten där stackarna flyter bort. Jag applåderar att vattennivåerna fylls på och har satt fram en massa ljusstakar och ljuskoppar för att bekämpa mörkret och omfamna dunklet. De små mysspökena har åkt upp i ljusgrenen och det har blivit höst i soffan. Jag har ägnat timmar åt att läsa igen! Det är lite svårt, men går bättre för varje gång. Vetepåsen har värmts upp och lagts vid fötterna. Det har eldats i vedspis och kamin ett par gånger. Jag har bakat flera gånger och gått på café, myst med barnbarn och ondgjort mig över och njutit av att julen kommit till IKEA. Jag har tacksamt tagit emot en gräsklippning av brorsan och sett att nya telefonkameran återger verkligheten mycket bättre än den gamla. Idag åker jag tillbaka till mammas väninna i grannstaden för att hjälpa henne en stund, sedan ska vi få bli bortskämda (jag talar av tidigare erfarenheter) hos vännerna på grannön. Det är inget tungsint liv, men nog är livet tillräckligt komplext för att det ska kunna rymmas både mörker och ljus i samma individ? Det behöver till och med vara så, det är så vi drar oss framåt på något vis. Hoppas att du får en fin helg. Må du hitta ljuset, även om det gömmer sig lite.
Ps: Tack för tankar runt senaste inlägget. Jag återkommer!
Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang? Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Clara Lidström
Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?
Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:
Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)
Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.
Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:
Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.
Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.
Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.
