Bok nummer elva! Jag har kommit halvvägs med ”en bok om dagen”-projektet och känner att det här vill jag hålla på med jämt… Tänk ändå hur mycket tid jag har ägnat åt böcker, hur mycket jag har läst och hur mycket olika texter har berört mig, eller kanske till och med puttat mig lite ur kurs. Igår plockade jag Där man aldrig är ensam, Om läsandets konst av Merete Mazzarella som är en finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap. Boken gavs ut på Forum förlag 1999 och kommer från min mammas bokhylla. Böcker kan sorteras och klassificeras på olika sätt. Ämne, författare, färg på omslag, språk, jag har sett många olika. Hos just den här råkar papperets kvalitet vara det jag fastnar för. Det är sådant där billigt och lättviktigt papper, gulnat och lite sprött, men det luktar jättegott. Jag har en (o)hälsosam dragning till doften i bibliotek och bokhandlar. Det kanske bara är damm jag gillar? Eller tänk dig ett antikvariat? Ah!

Jag gillar Merete Mazzarellas texter. Jag har läst dem i Svenska Dagbladet under många år. Inte allt för jobbiga texter, ofta både underfundiga och lagom roliga. Hon vänder och vrider på saker lite lagom mycket så att läsaren inte behöver känna sig obekväm. Kanske är det för att jag är van vid hennes ”Under strecket”-texter som Där man aldrig är ensam inte riktigt lyfter. Den känns lite som ett hopplock även om den har en röd tråd att hålla sig i och faktiskt får mig att vilja läsa flera av böckerna hon citerar. Och visst känner jag hur jag vill ”umgås med författare och böcker” och känner ”glädjen att läsa och skriva” när jag till slut lägger ner just denna bok. Jag landar i att det är okej att jag fortsätter gilla MM:s texter i Svenska Dagbladet fastän den stora behållningen av Där man aldrig är ensam är doften.

Nu har jag jobbat mig ner till nedervåningens bokhyllor och gårdagens läsning kom att bli Feardom, how politicians exploit your emotions and what you can do to stop them, av makens vän Connor Boyack. Jag har velat läsa den sedan han fick den 2014. Budskapet är kristallklart. Boken handlar om rädsla och vilken stark drivkraft denna känsla är när man vill styra människor åt en viss riktning. Visserligen bygger den på USA:s politiska historia och dess politiska system, men grundtankarna är lika sanna i Sverige. Någonstans står det ungefär ”det spelar ingen roll hur dålig fåraherden är, fåren kommer ändå att följa honom”.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Jörgen Huitfeldt och Navid Modiri. Jörgen är chefredaktör på Kvartal och Navid Modiri driver podden Hur kan vi?. Båda tillför fantastiskt mycket till det svenska diskussionsklimatet anser jag själv. De pratade bland annat om rädsla och hur många klick rubriker som bygger på rädsla drar till sig jämfört med annat. Vi svenskar är experter på att leva i ”feardom”. Den svenska politiska debatten handlar mest om att vi ska vara ”bäst i världen”, snällast, eller möjligtvis mest generös, och detsamma verkar gälla mediarapporteringarna. (Detta innebär naturligtvis att andra är sämst, dummast och minst generösa.) Nu finns det mer och mer ”alternativmedia”, men det är just Kvartal som är min absoluta favorit. (Många alternativmedia är lika partiska åt något annat håll än DN, SvD, Expressen eller vad det vara må.) Kvartal publicerar artiklar skrivna av författare av olika politiska ståndpunkter, för diskussioner runt aktuella händelser med personer med olika slags åsikter och försöker vara en neutral grund för människor så de kan bilda sig en egen åsikt om vad de tycker i aktuella och historiska frågor. Hatten av! Jag uppskattar att slippa känna mig fåraktig när jag ska ta emot nyhetsrapportering.

Så vad tycker du? Tycker du att politiker ska ta ansvar för att uppfostra folket? Ska de tala om vad folket ska tycka? Ska de presentera tillrättalagda siffror för att inte ”skrämmas”? Eller tvärtom? Ska de ta beslut som är baserade på ”att vara bäst (mest) i världen” eller ska de fatta beslut som bygger på konsekvenstänkande? För mig är svaret uppenbart. Jag får väl tacka maken. Han är obekväm och tycker HELT FEL enligt många, både privat och publikt, men han tycker utefter sina egna resonemang. (Å andra sidan tycker han HELT RÄTT enligt andra.)

Själv konstaterar jag att maken lärt också mig att tänka själv, inte som någon annan. Det har gett mig mycket sorg. Jag gillade att vara ett får, att bo i min lilla fårahage och drivas av mina fåraherdar som talade om vad jag skulle göra, tycka och tänka. Idag är jag mer som en undulat som har rymt. Jag känner mig rädd och utsatt i vissa situationer där jag inte har erfarenhet nog att navigera. Min näbb börjar dock bli ganska kraftig och jag kan bita ifrån då det behövs. Så försök inte skrämma mig in i fållan. Jag ska nämligen ut och knäcka solrosfrön. Peace.

Se där. Ännu en klassiker och en bok som jag återkommit till flera gånger. C.S. Lewis gav ut grunden till Mere Christianity 1942. Texten började som en radioserie och har kompletterats under tidens gång. Exemplaret vi har, Kan man vara kristen?, är makens och gavs ut 1992 på det kristna förlaget Libris.

Det här är en bok som främst verkar ha två typer av anhängare. Antingen hatar du den eller så älskar du den, något som inte verkar bero bara på om du är kristen eller ej. Apropå triggers och tidens gång innehåller den flera tecken på att ha givits ut innan västvärlden fick det förhållande till vissa ord som den har idag. Jag tycker att Kan man vara kristen? är intressant både som välskriven litteratur och utifrån perspektivet att den handlar om en mans väg från ateist till kristen. I denna bok försöker Lewis ge en övergripande syn på kristendom och är noga med att inte ge särskild tyngd till någon inriktning. För många som läst Narnia-böckerna kommer det väl inte som en överraskning att Lewis var kristen, men jag tror ändå att man läser de böckerna med andra glasögon efter att ha lärt sig mer om C.S. Lewis och hans andliga resa.

Lev kreativt av Julia Cameron ger upphov till snöbollskrig i min hjärna. Jag lånade den på biblioteket då vi bodde i Philly i slutet på 90-talet, köpte med mig en amerikansk kopia (The Artist’s Way) hem, har börjat läsa den säkert 20 gånger och gjort flera av övningarna i den. Jag köpte den på svenska efter mammas och fars död i en iver att jobba mig igenom hela boken och inbillade mig att det skulle bli lättare på svenska. Det var det inte, snarare tvärtom. Boken är flummig som den är på engelska och det är lättare att acceptera för mig än att läsa samma ordbajs på svenska.

Hur kommer det sig då att jag inte har kunnat släppa denna bok? Den är en riktig självhjälpsklassiker och uppenbarligen innehåller den något som jag tror mig kunna ha nytta av. Jag tror att den här artikeln hjälpte mig mer än alla böcker som skulle kunna sorteras under något slags självhjälpsetikett gjort sammanlagt. Ska jag inte bara landa i det? ”I slutändan kommer förbättringen från att känna till våra egna unika utmaningar och förmågor, inte från att följa ”popkulturformler”. Det handlar om att förstå dalar och toppar, jämföra oss själva med oss själva, anpassa oss på vägen och vara små medan vi håller oss stora. Detta är inte bara råd för din egen förbättring; det är ett sätt att leda andra. När allt kommer omkring måste du kunna leda dig själv innan du leder någon annan.” (Ok, google translate blir bättre och bättre, men…)

Med detta sagt kan jag konstatera att jag nu har markerat några övningar som jag vet har varit bra och som jag vill göra igen och några som jag aldrig hunnit till. Kanske ska jag bara riva ur de bra sidorna och slänga resten? Får man ens göra så med en bok… Hur som helst finns det just nu inte tid att genomföra det tolv veckor långa projekt som Julia Camerons bok faktiskt är. Jag är ändå glad över att det var denna bok som jag fick ägna gårdagens tankar åt i en halvtimme för att sedan fortsätta njuta av Gutenberggalaxens nova. Det är sannerligen skillnad på böcker och böcker!

Ps: Jag passade på att uppdatera mitt Goodreads-bibliotek och gav där boken två stjärnor av fem. Det säger kanske något.

Nina Burtons Gutenberggalaxens nova gavs ut på Albert Bonniers förlag 2016. Jag köpte den på en bokrea någon gång efter det och den blev liggande i min oändliga ”att läsa”-hög. I det här hushållet brukar det vara svärmor som kommer med böcker, vare sig de är gåvor eller lån, men hur det var så lånade hon med sig den här hem. När det gäller recensioner litar jag fullkomligt på henne. Jag har ännu inte läst en bok som hon har rekommenderat utan att tycka att den var bra. När hon och svärfar hade läst Gutenbergalaxens nova insåg jag dock att jag hade en väl dold guldtacka liggande på min bord. Det här är nämligen en av de bästa böcker hon läst! Någonsin. Kanske den bästa. (Iallafall just då, så är det ju med många upplevelser.) Denna recension har följt med mig, men det har gått flera månader utan att jag gjort något åt saken. Så, äntligen!

Fram till idag har jag hunnit läsa ut dagens böcker samma dag, eller åtminstone ägnat så mycket tid jag önskat åt dem. Igår hade jag dock så mycket att göra att jag inte började läsa förrän ganska sent och jag kommer att behöva läsa vidare idag, kanske under flera dagar. Jag hamnade i den varma famn som en riktigt bra bok är och fick uppleva känslan av att sugas in och glömma tid och rum. Det var så länge sedan det hände att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. Att komma med mina slutgiltiga kommentarer innan jag är klar känns inte rätt, men åh! Jag vågar redan rekommendera den å det varmaste. Hör bara:

”Böcker är tidskapslar, svarade han kort. Ger kontinuitet.”

”Böcker är arv och samtal över tiden!”

”Uppbragt pekade han genom fönstret på några passerande som tycktes okunniga om sitt brott.
– Vad vet folk idag? Bara nyheter! En ström av aktualiteter som glömts redan i morgon. Men något som hände för femhundra år sedan kan fortfarande ha oss i sitt grepp. Det kan till och med belysa nuet.”

”Naturligtvis dök Erasmus snart upp i föredraget. Det var nästan så jag tyckte mig höra antikvariatsägaren i guidens ord. Erasmus var en av 1500-talets mest kända personer, som med sina femhundra korrespondenter knöt ihop tidens rörelser. Han levde i sex länder och stod för en femtedel av Europas böcker. Kungar och påvar försökte locka honom till sina hov, och beundrare ville muta hans tjänare för att få se på honom när han sov, eller samlade ljusstumpar från hans skrivbord…”

Jag återkommer!