monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Att behöva dyka ner i något man helst vill slippa.

1 augusti, 2026 4 kommentarer

Jag känner många som dyker ner i ett intresse med allt de har. Förr i tiden brukade de besöka biblioteket och låna med sig allt om ämnet ifråga, nu frågar flera av dem sin personliga AI om hjälp att hitta all information som finns. Själv har jag och har haft så många intressen på gång samtidigt att jag aldrig blivit jättebra på något, utan min styrka har varit att kunna lite i väldigt många olika områden. De intressen som fått ta lite större plats har varit att läsa och skriva (bok, blogg och allt möjligt), kalligrafi, fiolen, handarbeten av olika slag, scrapbooking, fotografi, familjeliv, körsång, psykologi och odling. Kanske har det funnits annat som skulle ha funnits med på denna lista, men i stunden kommer jag inte på något. Hur som helst…

I torsdags gjorde jag mig redo för att lägga upp ett nytt inlägg. Inte vilket som helst. Kvällen innan hade jag ÄNTLIGEN gått en runda i trädgården med min Canon EOS 60D som inskaffades i Los Angeles i september 2012 inför vårt stora äventyr – tre veckor i Hawaii och ett liv i Utah på obestämd tid. Jag har fotat mycket med den där kameran, men att säga att den varit min stora kamerakärlek är fel. Den har liksom inte riktigt blivit min. De senaste åren har det funnits olika andra anledningar till att jag inte varit lika eldigt passionerad i mina känslor till den. Inför flytten hem till Sverige 2016 var det något som kändes knasigt. Jag tog kameran och mina båda objektiv till en kamerakännare i Orem som är otroligt kunnig och som hade rekommenderats av flera av mina vänner. ”Bra kamera”, var hans utlåtande. ”Många som gillar.” Objektiven hade båda någon liten grej som gjorde (och gör) att de inte funkade med 100% tillförlitlighet, men bra nog för att fortsätta fotografera med dem. Jag åkte hem till Sverige och fortsatte fota, både vardagligheter och festligheter. Så många härliga minnen har förevigats med denna kamera, inte tu tal om saken.

Min stora kamerakärlek var för övrigt en analog Nikon vars modellnummer jag dessvärre inte minns. Nej, sådan är jag. Jag är dålig på sångtexter, minns sällan år då något hände och släpper detaljer som namn på hotell och begivenheter jag besökt på semester. Allt detta även då jag sjungit en sång tusen gånger (och alltså kan texten ungefääär), om något påverkat mig en hel del (utom 2011 som det har tjatats väldigt om och 2017 då båda mina föräldrar dog, sådant är svårt att glömma) eller om jag blivit omformad i själen av en upplevelse (fast inte gällande besök till platser som jag drömt om sedan länge, jag minns namnet på Pompeji och att vi utgick från Neapel – helt omöjlig är inte min stackars hjärna). Jaja, nog bladdrat om detta. Nu återgår jag till anledningen till detta inlägg.

Jag satte mig alltså vid datorn, i vanlig ordning, och insåg att min lilla datorkub inte bara är modern till utseendet. Den har dessutom uttag som inte passar den sladd som jag behöver för att ladda över bilder från kameran. Hm, adapter… Jag fick höra av mig till maken som var med sin mamma på sommarstället och kunde så småningom leta fram en sådan. Då kom den stora besvikelsen. Jag fick ingen kontakt med kameran. Det har varit glapp ganska länge, men jag har alltid kunnat lirka lite. Nu var det tvärkört. Det gick bara inte. Bluetooth är för modernt, men minneskortläsare borde funka?! Om man hade en. Och det har man ju. Någonstans. Men inte någonstans bland makens och mina otroligt fint städade lådor med elektronik av olika slag. (Däremot hittade jag en del annat kul, men det får bli till en annan dag.) Jag blev så less att jag bra släppte hela bloggandet. Nu sitter jag här flera dagar senare och slickar mina sår, hahaha.

Jag förstår om du tycker att det verkar som att jag inte kan följa en röd tråd och att hela texten spretar, men nu kommer jag tillbaka till första stycket. Det som handlar om att nörda ner sig i grejer. Det har nämligen blivit tvungen att göra nu. Jag bestämde att nu får det vara nog, visst borde jag kunna få tag i en vettig, begagnad kamera till ett pris som inte sväljer en hel lön?! Istället för att blogga har jag sålunda svept över fotoforum och googlat och tittat på andras foton. Jag minns också en viktig anledning till att jag slutade blogga med kamerabilder. Adobes himla kostnader! Jag älskade Photoshop och har tillbringat otroligt många timmar i detta program. Jag vägrar dock att fortsätta betala i all oändlighet för något jag redan köpt. Därmed behöver jag hitta något slags bildbehandlingsprogram som jag trivs med, som jag isåfall kan köpa en gång och sedan slipper betala för och som jag dessutom kan lära mig hantera. Då har jag känt mig nödd att gräva ner mig i detta ämne också. Livet har fortsatt som vanligt vid sidan om, men tiden som jag i vanliga fall hade använt till bloggande har alltså nu ägnats åt att gräva ner mig i en eventuell ny kamera och vad det isåfall hade inneburit att köpa en sådan. Och jag är redan trött på det. Jag gillar att söka information, men får mer beslutsångest för varje nytt alternativ som träder fram nu när det gäller att införskaffa en ny grej. Det är skillnad på att redan ha ett stort intresse och samla information och att känna sig dum för att man inte har koll på alla detaljer. Jag vill för sjutton gubbar bara ha en kamera som är riktigt bra, är prisvärd och som kan bli min dokumentationskompanjon under många år framöver. Hur svårt ska det va´? Om du som läser här har något att bidra med i frågan får du mycket gärna skriva en rad. Det finns annat jag vill ägna min tid åt. Som att frysa in blåbär (som någon annan har plockat), hämta rabarber hos vänner som inte äter sådana själv och gå på livsfest.

Musik

Vad hände med…

29 juli, 2026 10 kommentarer

… Shania Twain? Så tänkte jag igår kväll då jag satt i arbetsrummet, städade skrivbordet och lyssnade på min jääättelånga ”gillat-lista”. Jag lyssnade så mycket på hennes musik då barnen var små. Någon gång på vägen försvann hon i samband med att hennes man bedrog henne med en av hennes närmaste vänner (det slutade med att Shania gifte sig med hennes man) och Twain fick borrelia som skadade hennes röst svårt. Jag har inte lyssnat på någon ny musik från henne sedan 2017 då hon gav ut Now, men i samband med all sorg runt mina föräldrar fanns det inte mycket utrymme för den sortens låtar. När jag nu googlade visade det sig att jag helt hade missat ett album som kom ut 2020 och, tro det eller ej, ett som gavs ut för FEM dagar sedan! Jag har ingen som helst aning om att jag hört eller sett något om detta, men jag har svårt att tro att jag ville veta mer om Shanias förehavande bara för att Man, I feel like a Woman spelades på Spotify?! Svaret på det kommer jag inte att få, så jag får vara nöjd med att jag blev inspirerad till att leta upp henne. Vilken röst hon har! Under många år kunde hon inte sjunga alls pga nervskada på stämbanden, men hon har jobbat hårt på att återfå funktionen. Det visar sig att hon har jobbat i Las Vegas, som så många stora artister. Hennes ”nya” röst är djupare och passar hennes musik helt perfekt. Jag måste alltid lyssna in mig på ny musik för att riktigt fastna för den, men det nya albumet Little Miss Twain har definitivt gett mersmak. Jag vill sätta mig in i texterna och lära mig melodierna för att kunna sjunga med. Jag vill känna hur musiken rinner över ryggen och in i mitt hjärta. Kanske får det vänta lite. Om två veckor ska jag nämligen vara med i World Choir Games in Helsingborg med kören. Därför behöver jag nöta in det sista utantill så jag kan varje låt till punkt och pricka om någon väcker mig mitt i natten. Att ha något att trycka in lite här och där för att rensa öronen (tops är ju inte bra att använda, hehe) är nog bara bra förresten, så kanske kör jag Little Miss Twain av den anledningen? Vi får se.

Tips

Jag har lyssnat på Anders Hansens Hjärnans akilleshälar.

28 juli, 2026 10 kommentarer

De senaste åren har jag beställt någon ljudbokstjänst i början av den riktiga planttantssäsongen (när det är dags att börja vattna) och haft igång den tills höstpromenaderna inte längre ska ske med ljud i lurar. Årets lyssnande har gått till helt meningslösa deckare av alla de slag, somliga lite sämre än andra. MEN, dessutom har jag lyssnat på Anders Hansens nyaste bok, Hjärnans akilleshälar. Vad tyckte jag om den då? Anders Hansen har om och om igen bevisat att han på ett lättförståeligt sätt kan förklara människans hjärna, varför vi funkar som vi funkar och vad vi kan göra för att lira med oss själva på bästa tänkbara sätt. Jag tror inte att det finns många som bestrider att AH är en av våra viktigaste svenska folkbildare i dagsläget. Han är överläkare i psykiatri, men jag tror att det är hans egen ångest och andra psykiska utmaningar som ger honom en fördel då teori och praktik ska vävas ihop. Det är inte så att Hansen står med den absoluta sanningen, hans förklaringar bygger på andras antaganden om varför vår hjärna, våra känslor och vår mentala beskaffenhet ser ut som de gör. Däremot förklarar han på ett sätt som lugnar och faktiskt ger hopp om att det går att må bättre än vad många gör i nuläget.

Jonas Gren pratar om våra smarta telefoner på ett sätt som åtminstone får mig att vilja sprida hans sommarprat. Detsamma gäller Anders Rosengrens, läkaren i vars forskningsprojekt Livsstilsverktyget jag deltar i. De lyfter förvisso ämnen som jag redan är intresserad av, rätt insatt i och dessutom håller jag med dem om deras analyser. Det blir lätt så för många av oss. I en värld med budskap som spretar åt alla håll och kanter känns det skönt att hitta det som ”bevisar” att jag är inne på rätt spår. Det gör det åtminstone lättare att välja då jag försöker kalibrera mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv.

I dagens samhälle är vi så otroligt fokuserade på att maximera utfall av olika slag. Min syrra skrev ett jättebra inlägg om just detta för ett tag sedan. Eftersom vi har hängt en hel del i sommar är det naturligt att våra tankar gått in och ut i varandras. I det här skedet av sommaren, och livet för den delen, ser jag det som nödvändigt att göra allt annat än att maxa. Jag vill skala bort. Jag vill fortsätta rensa. Jag vill hålla mig på den raka och smala stigen, inte ge mig in på friklättrande längs ett lodrätt stupande berg. Att då leva i samklang med mig själv är helt nödvändigt. Jag behöver inte bli någon annan, men jag behöver förhålla mig till de förutsättningar som finns. Både de som gäller mig och mina medmänniskor i våra kroppar, men också att världen inte direkt ser ut som den gjorde för våra förmödrar och förfäder. Hur som helst, det gav mig mycket att lyssna på Hjärnans akilleshälar och jag tror att andra också skulle må bra av att påminnas om hur vi funkar och varför. Boken får 4/5.

Funderingar

Vilken vecka skulle du välja?

27 juli, 2026 10 kommentarer

I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.

Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?

Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.

Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?

Planttant

Vad händer i Uttorp – planttantsversionen.

21 juli, 2026 18 kommentarer

Sommaren fortsätter skrida framåt, i år med torka i släptåg. Inatt kom det äntligen regn, 14 mm – halleluja! Det var som att hela trädgården fått ett färgfilter över sig över natten. Så otroligt livgivande. Häromdagen fick jag klippa potatisblasten (potatisbladmögel, oundvikligt under en sådan torka som vi haft) och även om jag försökt stödvattna så ser varken rabatter eller odlingslådor superfantastiska ut.

När jag drog upp mina vitlökar idag suckade jag lite då de blivit små trots extragödning och noggrann vattning. Hälften ruttnade dessutom bort över vintern. Ett av bisamhällena har dött och maken och jag skrattade åt att det är ett sånt himla kämpande, det här med att sträva mot deltidssjälvhushållande. Samtidigt ger det så mycket glädje!

Att gå omkring och plocka luktärter i morgonsolen var fantastiskt. Jag trodde ju att det inte skulle bli någonting för första gången sedan jag började odla här ute, men eftersom jag satte så många blir det ändå nog luktisar till alla buketter jag ”behöver” eller vill ha. Dahliorna har haft sina utmaningar, men är igång med ljuvlig blomning de också. Och solrosorna som överlevde efter allt mitt förarbete börjar också visa färg. Se där! Inte hänga läpp. Låt oss njuta av det som blir. Småtomater och gurkor till exempel. Och även om potatisarna är små så är de goda. Är det inte de små som används som ”delikatesspotatis”? Jag bestämmer mig för att vara nöjd nu när det är som det är. Heja, heja.

Hus och Hem

Tack!

17 juli, 2026 7 kommentarer

Bättre kan det inte vara tänker jag. Ljuvliga dagar med människor jag älskar. Är det perfekt? Nej. Är det utan minsta friktion? Nej, så klart inte. Men vi gör vårt bästa och hjälper alla till på olika vis. Och det går framåt, vilket känns alldeles fantastiskt. Det blir inte klart i år (följer planen), men det blir så mycket bättre än det var. Vi återgår till den röda färg huset hade då det var timrat. Spännande och lite ovant såklart.

Vi har hunnit fira treåring och testa både grill och muurikka. Igår var det även dags för det årliga pizzabaket. Och nu fortsätter vi jobba på.

Ditten och Datten

Nu har kycklingarna fått namn.

15 juli, 2026 12 kommentarer

Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.

Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.

Funderingar

Tolfte juli.

12 juli, 2026 6 kommentarer

Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.

Hus och Hem

Nu händer det grrrejer.

7 juli, 2026 18 kommentarer

Vårt sommarhus är verkligen ett sommarhus, inget Sköna Hem-objekt. Det har inte varit ett högt belånat lyxställe, utan en trygg plats att samlas på. Somliga av oss är där mer ofta och utnyttjar hela det varmare halvåret, medan andra är där någon eller några veckor. Vi har pratat om att ”driva” Bredavik under andra former, men det är inte helt lätt att veta hur det skulle se ut. Vi är sju syskon i olika faser av livet, med olika ekonomi, olika tillgång till tid och med olika önskemål. Fyra av oss bor i närheten, en bor utomlands och två befinner sig många timmar iväg. Jag är så tacksam att våra föräldrar gjorde stora uppoffringar för att kunna köpa och ta hand om detta lilla paradis och hoppas att det kan finnas till för kommande generationer också på något vis. I år innebär ”syskonveckan” (då vi prioriterar att vara på plats allihop) att vi tar hand om huset på ett sätt som det egentligen hade behövt för länge sedan. Sagda syskonvecka går av stapeln nästa vecka, men projektet har redan dragit igång. Det kommer att bli spännande att vara med om detta lyft!

Precis som det står på brorsans tröja – ”tillsammans fixar vi allt”. Heja!

Ditten och Datten

Fjärde juli i nerskalad version.

5 juli, 2026 8 kommentarer

I juni var det tio år sedan vi landade i Köpenhamn efter senaste USA-rundan. Tiden där bleknar mer och mer, som det blir då tidens vatten nöter minnena. Min engelska flyter inte längre sömlöst från svenskan och jag glömmer fler och fler detaljer som då är förlorade för alltid. Mycket finns såklart kvar och jag lyssnar fortfarande mycket på engelska. Något jag minns mycket väl är känslan runt fjärde juli. Med det sagt ska jag erkänna att vi oftast redan hade hunnit hem till Sverige då, men de firanden jag varit med om var spektakulära. Fyrverkerier, floats (stora uppbyggda scener som drogs fram i parad genom stan eller var nu paraderna går), riktig folkfest och ett firande som (på den tiden) kändes kravlöst och roligt.

Här hemma firade vi igår ”stort” med flagga och…

M&M-godisar. Här bjöds varken på hamburgare, som vi ätit dagen innan, eller parader i vanlig mening. Jag brukar annars tycka att det är roligt att uppmärksamma oberoendedagen. I år var det dessutom 250 år sedan kongressen klippte banden med Storbritannien och utropade sin frihet från kronan. Jaja, hur det nu blev kom jag inte till skott. Som du ser på mina naglar planterade jag istället om växter, vattnade och hängde med lilla Titti.

Det var en fjärde juli helt i min smak. Vi letade upp barnens gamla Duplo och jag tyckte det var lika roligt att leka som lillan ute i ladan i den ljumma luften. Vi skördade ett gäng minitomater (lyckan då Titti utropade ”men det FINNS jöda nu, mojmoj” och hon dök in i tomatplantan…) – som jag skrivit redan blev plantorna väldigt stressade av hettan, vilket har lett till pistillröta på ett helt gäng. Johannas små godistomater är dock supertåliga och visar inte tillstymmelse till detta fenomen. Plommontomaten Agro (San Marzano-typ) kommer jag aldrig mer att odla, den visade sig vara en riktig mes som inte klarar lite utmanande omständigheter. Hildares ser ur att ha klarat sig bäst. Sedan tidigare vet jag att Marmande är lite divig, men det är en bifftomat som jag verkligen gillar och jag hoppades att allt skulle gå bra. Jaja. Black Cherry mår också toppen, precis som vanligt, men det är en godistomat och ger inga stora mängder. När jag nu har läst mer har jag lärt mig att plommontomater är mycket känsliga och ofta får pistillröta, medan små tomater i princip aldrig får det. Jaja. Tomatkuvösen har varit fantastisk och gett mycket större skördar, men i år blev det väl för varmt därinne. Annars har kalciumbristen uppstått på annat vis. Bättre lycka nästa gång. Och det är absolut inte kört – vi har ett gäng finfina tomater också.

Jag måste visa den lilla nötväckan som väl var ute och provade sina vingar för att åberopa oberoende då den hamnade på vår gräsmatta. Jag höll mig lite på avstånd för att den inte skulle bli stressad och rätt vad det var så var den på väg igen. Fåglar är så fascinerande. Jag har ingen aning om var den bor, eller har bott, men det måste ju vara i närheten. Vi har en fågelholk i tallen, men det brukar synas om nötväckor flyttat in eftersom de murar till ett lagom stort hål. Något sådant har jag dock inte sett i år.

Dagen avslutades med en promenad runt naturreservatet tillsammans med make, syster, svåger och dotter. Det var en perfekt kväll för en sådan. Vi slingrade oss runt den tomma guldfiskdammen, över Prästamarken och den torra sankmarken, så vi var verkligen mitt i naturen. Det var som att Bo Landin hade kunnat dyka upp som speaker när som helst! Jag är tacksam över våra vackra omgivningar och över hur lätt det är att få åtkomst till dem här. Gör inte det en oberoende så säg?

1 2 3 … 460 Nästa →