Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)
Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.
Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)
Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.
Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?
Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.
Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.
