Vad hände med…

… Shania Twain? Så tänkte jag igår kväll då jag satt i arbetsrummet, städade skrivbordet och lyssnade på min jääättelånga ”gillat-lista”. Jag lyssnade så mycket på hennes musik då barnen var små. Någon gång på vägen försvann hon i samband med att hennes man bedrog henne med en av hennes närmaste vänner (det slutade med att Shania gifte sig med hennes man) och Twain fick borrelia som skadade hennes röst svårt. Jag har inte lyssnat på någon ny musik från henne sedan 2017 då hon gav ut Now, men i samband med all sorg runt mina föräldrar fanns det inte mycket utrymme för den sortens låtar. När jag nu googlade visade det sig att jag helt hade missat ett album som kom ut 2020 och, tro det eller ej, ett som gavs ut för FEM dagar sedan! Jag har ingen som helst aning om att jag hört eller sett något om detta, men jag har svårt att tro att jag ville veta mer om Shanias förehavande bara för att Man, I feel like a Woman spelades på Spotify?! Svaret på det kommer jag inte att få, så jag får vara nöjd med att jag blev inspirerad till att leta upp henne. Vilken röst hon har! Under många år kunde hon inte sjunga alls pga nervskada på stämbanden, men hon har jobbat hårt på att återfå funktionen. Det visar sig att hon har jobbat i Las Vegas, som så många stora artister. Hennes ”nya” röst är djupare och passar hennes musik helt perfekt. Jag måste alltid lyssna in mig på ny musik för att riktigt fastna för den, men det nya albumet Little Miss Twain har definitivt gett mersmak. Jag vill sätta mig in i texterna och lära mig melodierna för att kunna sjunga med. Jag vill känna hur musiken rinner över ryggen och in i mitt hjärta. Kanske får det vänta lite. Om två veckor ska jag nämligen vara med i World Choir Games in Helsingborg med kören. Därför behöver jag nöta in det sista utantill så jag kan varje låt till punkt och pricka om någon väcker mig mitt i natten. Att ha något att trycka in lite här och där för att rensa öronen (tops är ju inte bra att använda, hehe) är nog bara bra förresten, så kanske kör jag Little Miss Twain av den anledningen? Vi får se.

Continue Reading

Jag har lyssnat på Anders Hansens Hjärnans akilleshälar.

De senaste åren har jag beställt någon ljudbokstjänst i början av den riktiga planttantssäsongen (när det är dags att börja vattna) och haft igång den tills höstpromenaderna inte längre ska ske med ljud i lurar. Årets lyssnande har gått till helt meningslösa deckare av alla de slag, somliga lite sämre än andra. MEN, dessutom har jag lyssnat på Anders Hansens nyaste bok, Hjärnans akilleshälar. Vad tyckte jag om den då? Anders Hansen har om och om igen bevisat att han på ett lättförståeligt sätt kan förklara människans hjärna, varför vi funkar som vi funkar och vad vi kan göra för att lira med oss själva på bästa tänkbara sätt. Jag tror inte att det finns många som bestrider att AH är en av våra viktigaste svenska folkbildare i dagsläget. Han är överläkare i psykiatri, men jag tror att det är hans egen ångest och andra psykiska utmaningar som ger honom en fördel då teori och praktik ska vävas ihop. Det är inte så att Hansen står med den absoluta sanningen, hans förklaringar bygger på andras antaganden om varför vår hjärna, våra känslor och vår mentala beskaffenhet ser ut som de gör. Däremot förklarar han på ett sätt som lugnar och faktiskt ger hopp om att det går att må bättre än vad många gör i nuläget.

Jonas Gren pratar om våra smarta telefoner på ett sätt som åtminstone får mig att vilja sprida hans sommarprat. Detsamma gäller Anders Rosengrens, läkaren i vars forskningsprojekt Livsstilsverktyget jag deltar i. De lyfter förvisso ämnen som jag redan är intresserad av, rätt insatt i och dessutom håller jag med dem om deras analyser. Det blir lätt så för många av oss. I en värld med budskap som spretar åt alla håll och kanter känns det skönt att hitta det som ”bevisar” att jag är inne på rätt spår. Det gör det åtminstone lättare att välja då jag försöker kalibrera mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv.

I dagens samhälle är vi så otroligt fokuserade på att maximera utfall av olika slag. Min syrra skrev ett jättebra inlägg om just detta för ett tag sedan. Eftersom vi har hängt en hel del i sommar är det naturligt att våra tankar gått in och ut i varandras. I det här skedet av sommaren, och livet för den delen, ser jag det som nödvändigt att göra allt annat än att maxa. Jag vill skala bort. Jag vill fortsätta rensa. Jag vill hålla mig på den raka och smala stigen, inte ge mig in på friklättrande längs ett lodrätt stupande berg. Att då leva i samklang med mig själv är helt nödvändigt. Jag behöver inte bli någon annan, men jag behöver förhålla mig till de förutsättningar som finns. Både de som gäller mig och mina medmänniskor i våra kroppar, men också att världen inte direkt ser ut som den gjorde för våra förmödrar och förfäder. Hur som helst, det gav mig mycket att lyssna på Hjärnans akilleshälar och jag tror att andra också skulle må bra av att påminnas om hur vi funkar och varför. Boken får 4/5.

Continue Reading

Vilken vecka skulle du välja?

I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.

Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?

Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.

Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?

Continue Reading

Vad händer i Uttorp – planttantsversionen.

Sommaren fortsätter skrida framåt, i år med torka i släptåg. Inatt kom det äntligen regn, 14 mm – halleluja! Det var som att hela trädgården fått ett färgfilter över sig över natten. Så otroligt livgivande. Häromdagen fick jag klippa potatisblasten (potatisbladmögel, oundvikligt under en sådan torka som vi haft) och även om jag försökt stödvattna så ser varken rabatter eller odlingslådor superfantastiska ut.

När jag drog upp mina vitlökar idag suckade jag lite då de blivit små trots extragödning och noggrann vattning. Hälften ruttnade dessutom bort över vintern. Ett av bisamhällena har dött och maken och jag skrattade åt att det är ett sånt himla kämpande, det här med att sträva mot deltidssjälvhushållande. Samtidigt ger det så mycket glädje!

Att gå omkring och plocka luktärter i morgonsolen var fantastiskt. Jag trodde ju att det inte skulle bli någonting för första gången sedan jag började odla här ute, men eftersom jag satte så många blir det ändå nog luktisar till alla buketter jag ”behöver” eller vill ha. Dahliorna har haft sina utmaningar, men är igång med ljuvlig blomning de också. Och solrosorna som överlevde efter allt mitt förarbete börjar också visa färg. Se där! Inte hänga läpp. Låt oss njuta av det som blir. Småtomater och gurkor till exempel. Och även om potatisarna är små så är de goda. Är det inte de små som används som ”delikatesspotatis”? Jag bestämmer mig för att vara nöjd nu när det är som det är. Heja, heja.

Continue Reading

Tack!

Bättre kan det inte vara tänker jag. Ljuvliga dagar med människor jag älskar. Är det perfekt? Nej. Är det utan minsta friktion? Nej, så klart inte. Men vi gör vårt bästa och hjälper alla till på olika vis. Och det går framåt, vilket känns alldeles fantastiskt. Det blir inte klart i år (följer planen), men det blir så mycket bättre än det var. Vi återgår till den röda färg huset hade då det var timrat. Spännande och lite ovant såklart.

Vi har hunnit fira treåring och testa både grill och muurikka. Igår var det även dags för det årliga pizzabaket. Och nu fortsätter vi jobba på.

Continue Reading

Nu har kycklingarna fått namn.

Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.

Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.

Continue Reading

Tolfte juli.

Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.

Continue Reading

Nu händer det grrrejer.

Vårt sommarhus är verkligen ett sommarhus, inget Sköna Hem-objekt. Det har inte varit ett högt belånat lyxställe, utan en trygg plats att samlas på. Somliga av oss är där mer ofta och utnyttjar hela det varmare halvåret, medan andra är där någon eller några veckor. Vi har pratat om att ”driva” Bredavik under andra former, men det är inte helt lätt att veta hur det skulle se ut. Vi är sju syskon i olika faser av livet, med olika ekonomi, olika tillgång till tid och med olika önskemål. Fyra av oss bor i närheten, en bor utomlands och två befinner sig många timmar iväg. Jag är så tacksam att våra föräldrar gjorde stora uppoffringar för att kunna köpa och ta hand om detta lilla paradis och hoppas att det kan finnas till för kommande generationer också på något vis. I år innebär ”syskonveckan” (då vi prioriterar att vara på plats allihop) att vi tar hand om huset på ett sätt som det egentligen hade behövt för länge sedan. Sagda syskonvecka går av stapeln nästa vecka, men projektet har redan dragit igång. Det kommer att bli spännande att vara med om detta lyft!

Precis som det står på brorsans tröja – ”tillsammans fixar vi allt”. Heja!

Continue Reading

Fjärde juli i nerskalad version.

I juni var det tio år sedan vi landade i Köpenhamn efter senaste USA-rundan. Tiden där bleknar mer och mer, som det blir då tidens vatten nöter minnena. Min engelska flyter inte längre sömlöst från svenskan och jag glömmer fler och fler detaljer som då är förlorade för alltid. Mycket finns såklart kvar och jag lyssnar fortfarande mycket på engelska. Något jag minns mycket väl är känslan runt fjärde juli. Med det sagt ska jag erkänna att vi oftast redan hade hunnit hem till Sverige då, men de firanden jag varit med om var spektakulära. Fyrverkerier, floats (stora uppbyggda scener som drogs fram i parad genom stan eller var nu paraderna går), riktig folkfest och ett firande som (på den tiden) kändes kravlöst och roligt.

Här hemma firade vi igår ”stort” med flagga och…

M&M-godisar. Här bjöds varken på hamburgare, som vi ätit dagen innan, eller parader i vanlig mening. Jag brukar annars tycka att det är roligt att uppmärksamma oberoendedagen. I år var det dessutom 250 år sedan kongressen klippte banden med Storbritannien och utropade sin frihet från kronan. Jaja, hur det nu blev kom jag inte till skott. Som du ser på mina naglar planterade jag istället om växter, vattnade och hängde med lilla Titti.

Det var en fjärde juli helt i min smak. Vi letade upp barnens gamla Duplo och jag tyckte det var lika roligt att leka som lillan ute i ladan i den ljumma luften. Vi skördade ett gäng minitomater (lyckan då Titti utropade ”men det FINNS jöda nu, mojmoj” och hon dök in i tomatplantan…) – som jag skrivit redan blev plantorna väldigt stressade av hettan, vilket har lett till pistillröta på ett helt gäng. Johannas små godistomater är dock supertåliga och visar inte tillstymmelse till detta fenomen. Plommontomaten Agro (San Marzano-typ) kommer jag aldrig mer att odla, den visade sig vara en riktig mes som inte klarar lite utmanande omständigheter. Hildares ser ur att ha klarat sig bäst. Sedan tidigare vet jag att Marmande är lite divig, men det är en bifftomat som jag verkligen gillar och jag hoppades att allt skulle gå bra. Jaja. Black Cherry mår också toppen, precis som vanligt, men det är en godistomat och ger inga stora mängder. När jag nu har läst mer har jag lärt mig att plommontomater är mycket känsliga och ofta får pistillröta, medan små tomater i princip aldrig får det. Jaja. Tomatkuvösen har varit fantastisk och gett mycket större skördar, men i år blev det väl för varmt därinne. Annars har kalciumbristen uppstått på annat vis. Bättre lycka nästa gång. Och det är absolut inte kört – vi har ett gäng finfina tomater också.

Jag måste visa den lilla nötväckan som väl var ute och provade sina vingar för att åberopa oberoende då den hamnade på vår gräsmatta. Jag höll mig lite på avstånd för att den inte skulle bli stressad och rätt vad det var så var den på väg igen. Fåglar är så fascinerande. Jag har ingen aning om var den bor, eller har bott, men det måste ju vara i närheten. Vi har en fågelholk i tallen, men det brukar synas om nötväckor flyttat in eftersom de murar till ett lagom stort hål. Något sådant har jag dock inte sett i år.

Dagen avslutades med en promenad runt naturreservatet tillsammans med make, syster, svåger och dotter. Det var en perfekt kväll för en sådan. Vi slingrade oss runt den tomma guldfiskdammen, över Prästamarken och den torra sankmarken, så vi var verkligen mitt i naturen. Det var som att Bo Landin hade kunnat dyka upp som speaker när som helst! Jag är tacksam över våra vackra omgivningar och över hur lätt det är att få åtkomst till dem här. Gör inte det en oberoende så säg?

Continue Reading

Från rundgång till butiksdöden.

Det är inte alltid lätt att vara människa. Särskilt exklusiva är vi dock inte i längden. Allt går runt och runt och runt. Något är det enda rätta och ”alla” hakar på en trend av något slag, men när tillräckligt många av ”alla” är med på tåget börjar några hoppa på ett annat tåg. Sedan snurrar det runt på det viset. Somliga trender kommer kanske inte direkt tillbaka. Man skulle ju kunna tänka sig att rökning bara skulle bli en blipp i historien, men så är det inte. När jag ser Molly Sandén och Miriam Bryant sjunga Superlim och silvertejp och röka som fanns det ingen morgondag påminns jag om att rim och reson sällan står i givakt framför en trend. Antalet ”vanliga” rökare är rekordlågt i Sverige, 3,7% är det tydligen bara som röker dagligen, men den yngre generationen får i sig enorma mängder nikotin. De använder vitt snus och vejpar istället för att röka vanliga cigaretter. Samma tonåringar maxar solen, smaskar på sololja på kroppen och strävar efter tan-lines. Rätt vad det är kommer vi att se tonåringar i pikétröjor med uppställd krage igen! Sedan kommer väl Nivea på läpparna och rätt vad det är står axelvaddarna rätt ut från alla de syntetkläder som redan hänger på klädgalgarna i butikerna. Jag vill ta emot ungdomarnas öppenhet och nyfikenhet inför livet med öppna armar, men eftersom jag kommer ihåg min egen naivitet lägger jag på ett lager där jag tror att de är likadana som jag var. Nog är jag en riktig tant som faktiskt kan säga ifrån ibland när jag ser något som är allt för tokigt, det måste jag ärligen erkänna. De får väl klaga om de anser att jag tar mig för stora friheter.

Igår hade vi besök av vänner. M är född 1999 och han kunde konstatera att det hade varit skönt att se alla gå tillbaka till att bära särk och mer gammaldags kläder så man inte skulle behöva tänka så mycket på sin klädsel. Folkdräkter har tydligen blivit väldigt hippa igen och med det börjar kampen om huruvida man får hitta på något eget i utförandet, eller om man måste följa strikta regler. Det finns riktiga folkdräkts-nazis! Apropå strikta regler, här kan du läsa på om folkdräkter i Västra Vingåker och Österåker, några av de svenska folkdräkter som anses vara mest strikt hållna.

Själv var jag mycket intresserad av sömnad och klädskapande i min ungdom. Jag har med sorg sett nästan alla tygaffärer försvinna. Inte ens favoritbutiken JoAnn’s finns kvar i USA. Numera försöker jag använda gamla plagg eller påslakan om jag ska sy något, men sanningen är att jag har mer ”på gång” rent mentalt än vad jag faktiskt får gjort. Ambitionerna inför hösten är dock höga. Jag hade önskat att syntettyger försvann rätt av, men jag ser dem överallt bland nya plagg. Även sådana som ser ut att vara gjorda i något naturmaterial (vilken luring…). ”Återvunnen” ger väl också mikroplaster ut i markerna?! Bomull anses vara superdåligt pga den stora vattenåtgången, den ekologiska är åtminstone lite bättre. Ull är svårt att bära på sommaren. Hampa och lin är lyckligtvis bättre val liksom lyocell/tencel. Jag gillar verkligen viskos och tycker det är trist att det är ett så dåligt alternativ, men det är som det är. Linnekläder hade jag gärna haft fler av. Jag gillar verkligen Krickelins kläder, men de kostar för mycket. Jag motsätter mig inte alls priserna, men menar att de pga dessa inte är något alternativ för min garderob. Jag fortsätter använda Sellpy de gånger jag byter ut kläderna i min garderob (både säljer och köper) och försöker skänka till Pingstis om det finns minsta användning kvar i plaggen som inte längre får bo kvar här hemma och som inte når upp till försäljningskraven. Jag köper också nytt enstaka gånger, nästan alltid från Indiska, Uniqlo eller Åhlens isåfall. Vi har en butik i Karlskrona, Smaralda, som jag gärna vill stötta för att ha ett levande centrum. Jag ska försöka påminna mig själv om detta faktum om jag behöver något nytt i höst. Det är inte kul med ett centrum med bara restauranger och nagelsalonger! Och så hamnade vi här från tanken ”det är inte lätt att vara människa”. Så kan det bli.

Continue Reading