monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Rostade kastanjer, brännblåsor och evigheten.

30 september, 2026 4 kommentarer

Jag kan inte komma ihåg att mamma brukade göra eller hänga upp kransar, men både jag och flera av mina systrar är riktiga kransomaner. Det binds kransar som hängs på dörrar och väggar till påsk, under hösten och definitivt i juletid. Jag försöker ta reda på varför vi har kransar både här och där i olika sammanhang, men allt jag kommer fram till är att det har symboliserat olika saker i olika kulturer och tidseror. Makt, hopp, evigheten… Att kransar satts på huvuden och dörrar under tusentals år verkar iallafall vara konstaterat. De kransar som hängt hos mig har alltid varit till dekoration, så djupare mening än så har jag inte att bjuda på. Jag hindrades då jag var yngre av min perfektionism som då ledde till att jag lade ner innan det hade blivit något slutresultat att hänga upp. Jag vet, så löjligt, men jag väljer att klappa mig själv på axeln och tänker att det ju är bra att det inte är så längre. Jag har verkligen fått öva på att vara medvetet slarvig, hur konstigt det än låter. Jag har också stor förståelse för andra med perfektionistiska personligheter och gör vad jag kan för att peppa alla som behöver exakt rätt nyans av en färg, rätt storlek, rätt kombination, rätt avstånd eller rätt grej i olika situationer. Många gånger ställer dessa krav käppar i hjulen på en och det blir varken hackat eller malet. För mig var förut svaret på frågan ”är det bäst att hänga upp en okej krans eller att inte ha någon alls” att inte ha någon krans. Så sorgligt. Idag är svaret lika självklart att jag vill ha en krans om den än har lite fel och brister. Dessutom, verkligen inte oviktigt i sammanhanget, är det själva pysslandet som jag tycker är roligt.

Vi har alltid fri tillgång till tallkottar rätt utanför dörren, så sådana plockade jag redan för flera veckor sedan. Grannens kastanj är nedplockad och ger inte längre fri tillgång till gratis kransmaterial, men då vi var hos vår vän och hjälpte henne i trädgården fyllde maken sina fickor med de lite mindre kastanjer som hennes träd bjöd på. Jag måste tala om att en av mina största besvikelser någonsin var att äta rostade kastanjer i New York. Jag hade läst om sådana i böcker och tänkte att dessa delikatesser med allt omgivande mys måste vara det godaste på jorden. Det är det alltså inte, men minnet är ändå kärt. Ekollonen plockade jag på väg till bilmekanikern. 6.500 kr gick det kalaset på, men ekollonen var iallafall gratis. Efter en runda i ugnen (100° i ungefär en timme, kortare tid för ekollonen som annars spricker och gärna lite längre för kottarna) var allt redo för kransmonteringen.

Jag hade noll inspiration, så jag började med att gå in på Pinterest för första gången på eviga tider och sökte på ”fall wreaths”. Då fick jag bara upp en massa reklam för temu, Ellos och andra ställen. (Brukade det vara så?) Det fick bli en hederlig gammal googling istället, men inte heller det hjälpte mig. Då gick jag in på Instagram och scrollade och hittade någon som knipsade av sina kott-toppar för att skapa blommor. Det gillade jag, men kan tala om att det hade varit hjälpsamt med ett annat verktyg än makens slöa tång. Detta moment har jag därför gjort i några olika omgångar under de senaste veckorna. Jag glömde att fota stommen som jag hade köpt på Pingstis för 7 kr. Jag retade mig på att de tog så mycket för en tunn björkriskrans som var skev och dan och dessutom väldigt fult lindad med någon slags ståltråd med grön plast, men uppenbarligen störde jag mig inte mer än att jag betalade de där kronorna. Jag visste att kransen jag planerade skulle visa den underliggande stommen och ville därför inte använda halmstommen som jag redan hade. Jag tog bort den gröna plasten och virade på några rundor brun sytråd istället (egentligen tror jag att kransen hade hållit formen på egen hand). Efter det var det bara att dra fram den gamla trotjänaren varmlimspistolen och sätta igång. Det gick bra och jag kom ut på andra sidan med bara en lite större brännblåsa. Bra resultat, hahaha. Det blev lite obalanserat och på slutet såg jag att det inte skulle gå ihop, så jag rotade fram en gammal fantastisk spets som någon virkat med tunt bomullsgarn och väldigt liten virknål. Jag har aldrig hittat rätt användningsområde för den, men nu var det dags! Nu är vårt kök en riktig höstoas med ljusgrenens löv och dotterns gamla svalmobil i höstfärger. Väldigt höstmaximalistiskt och knappast någon Sköna Hem-dröm, men MIN dröm! Jag njuter i fulla drag. (Tanken var att kransen skulle sitta i hallen, men dörren är brun och ger inte riktigt kransen en rättvis chans att göra nytta.)

Min krans tog tre veckor att göra. Inte effektiv tid, men ändå. Ungefär lika många minuter säger syrran att det tog att göra den krans som nu hänger på hennes dörr. Helt makalöst fantastisk tycker jag! Hon har rensat bort kronbladen på solrosorna och bara stuckit in stjälkarna i kransen. Tror inte hon använde någon limpistol, men kan inte svära på det.

Funderingar

Är du duktig på att rensa bort det som stör?

29 september, 2026 11 kommentarer

Under sommaren har grannarna hängt en del i ladan för att skrapa och måla möbler. Vi har barnens gamla Briotåg, duploklossar och smålego där ute. Lilla Titti har tyckt att det varit jätteroligt att bygga smålego framförallt. En dag såg jag att hon lade upp något i en ljuskopp på ett rullbord som står där och insåg att det låg fler grejer där. Hon förklarade att gubbarna var läskiga och att hon inte ville ha dem i legopåsen. Som de ser är det inga varelser man vill ha som grannar, så jag förstod henne.

Jag har tänkt mer på det här rensandet. I veckan har jag blivit påmind om det faktum att (skulle jag vilja påstå) alla har människor vi stör oss på, en del fler än andra. Vi är med all sannolikhet också personer som andra stör sig på. När det händer kan vi angripa det ur olika perspektiv. Varför låter vi oss bli störda och kan vi göra något åt det?

Det finns olika orsaker till att vi tycker att någon är störig. Något av det vanligaste är faktiskt att personen ifråga speglar något hos oss själva som vi skäms över eller tycker är jobbigt att vi har eller inte har. ”Det där hade jag kunnat göra bättre själv.” Jaha, varsågod. Vem hindrar dig? ”Vem tror hon att hon är?” Kanske har hon inte lika dåligt självförtroende som du? ”Fy, vad pinsam hon är!” Japp, men hon skrattar hela vägen till banken. ”Två meningar, och jag vet redan hur boken slutar. Jag fattar inte varför folk gillar hennes böcker.” Detta gäller specifikt Camilla Läckberg, jag har hört lite för många utrycka vilken FRUKTANSVÄRT dålig författare hon är. ”Hon tar alltid över då hon kommer in i rummet.” Fast egentligen handlar det kanske om att du själv inte mäktar med att ta socialt ansvar i samma rum. Att se igenom oss själva och ta tag i dessa känslor kan vara otroligt frigörande. För någon som fortfarande hänger på Instagram och göder sin avundsjuka finns det en lätt lösning. Avfölj! Det hanterar dock inte anledningen till varför det är jobbigt. Bättre är det att ta hand om det som skaver hos sig själv och bli mer generös mot andras, och ens egna, tillkortakommanden.

Många av oss har personer som är som Tittis otäcka gubbar i våra liv. Personer som får oss att känna oss förminskade, som suger vår energi, som förpestar livet på ett eller annat sätt för oss eller våra kära, och allt detta för att de är genuint elaka av en eller annan anledning eller farliga. Att förhålla sig till sådan personer genom acceptans eller generositet är svårare och kanske rentav skadligt. Dessa kan behöva exluderas (läggas i ljuskoppen) genom skilsmässa, ett aktivt eller passivt avståndstagande eller genom att byta arbetsplats. Ser man ett mönster där detta är historien för hela ens liv i både familjeliv och bland vänner och arbetskamrater trots att man bytt miljö flera gånger kan det dock finnas anledning att se inåt och fundera på om det är rimligt att alla andra kör på fel sida vägen. (Jag säger detta med försiktighet och ödmjukhet, för det finns naturligtvis fall där man av olika anledningar gång efter annan hamnar i situationer med liknande mönster. Missbruk, misshandel etc.)

En person med låg självkänsla kan ofta uttrycka irritation mot andra som ett sätt att skydda sig själv. Detta sker med all sannolikhet utan att personen ifråga är medveten om det. Om du känner att det finns väldigt få i din omgivning som är fina, härliga, omtänksamma eller bara rent neutralt okej kanske det helt enkelt handlar om hur ditt liv sett ut gällande anknytning till föräldrar, trauma, mobbing eller andra upplevelser. Man gillar inte sig själv och det känns skönt att hacka på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att det är fel på alla de andra, utan att det skulle vara hjälpsamt att ta tag i din egen självkänsla.

Det hade varit intressant att höra dina tankar om detta ämne.

Ett Litet Ord

Jag lever så livet matchar mig.

28 september, 2026 4 kommentarer

Mitt förra årsord ALIGN (justera) var härligt! Jag är så nöjd både med tankarna som ledde till valet och hur jag sedan jobbade med ordet. Så här i backspegeln är jag ännu mer nöjd. Jag har en fysisk pärm med lite grejer från mina olika årsord. Där finns dock inget från ALIGN och inget från FRÖJD (årets ord) än. De bloggtexter jag skrev om ALIGN var mycket viktiga för mig, så jag har bestämt mig för att skriva ut dem och sätta dem i pärmen. Fotot här uppe på lilla Titti som äter torkad mango får representera både 2025 och 2026. Att fylla livet med sådant som matchar en själv och att fylla livet med sådant som får en att jubla (även om det inte alltid är bokstavligt jubel). Fotot är ju bara på kul, men tanken bakom är det inte. De flesta av mina tankar runt ALIGN handlade om mitt förhållande till mig själv och mitt förhållande till omvärlden, hur viktigt det var att se över om de behövde justeras till varandra. Sanningen var att jag redan hade tagit hand om mycket av detta sedan min krisiga år runt 40, men det var ändå ett tankearbete som i mångt och mycket lagade min grund. Det är inte svårt att förstå att man kan behöva reparera sin kropp, att det finns lagningar som bara håller temporärt och att man ibland behöver bygga om och byta ut delar. Likadant behöver vi jobba med vår mentala och andliga välfärd och det var det jag ägnade mycket tid åt under 2025. Att i år ha med mig tanken att leva mer fröjdefullt har (ännu) inte varit livsomvälvande på något sätt, men jag har ibland påmint mig själv om att det inte ligger något självändamål i att alltid vara så himla ordentligt. Jag mår definitivt bra av att vara ordentlig och att ha ordning och reda (fysiskt och mentalt), men jag mår också bra av att bjuda in impulsivitet, kreativitet och glääädje (min gamla körledare ville att vi skulle uttrycka frikyrkokör från Jönköping, jag hör henne i huvudet och blir glad). Det är mitt ansvar att fylla på med sådant, inte bara fylla livet med plikt-måsten. Idag ska jag samla på grönt och sedan ska jag ladda upp fotona i detta inlägg. Läser du detta då bara fotot med lilla Tittis nagellack och mangon finns här får du helt enkelt komma tillbaka senare. Vilken färg vill du samla på?

Hus och Hem

Arbetslördag.

27 september, 2026 8 kommentarer

Jag vaknar och gnäller nästan till då jag sträcker på mig. Aj, min stackars kropp, vad har jag gjort? Just det, igår fick den jobba hårt från morgon till kväll. (Det var väl bra uppladdning för den flytt som vi ska hjälpa våra vänner med nästa lördag, vid flyttar brukar man hitta muskler som legat djupt vilande under lång tid.) Vi hade planerat in den här dagen och både jag och maken hade massor av grejer att göra. Bygga färdig kompost och elda, gräva i rabatter, sätta upp fågelmataren, tvätta, baka (jag gjorde mitt frukt och nötbröd och glömde saltet, ve och fasa, men det är ju ändå inte bra med för mycket salt) och så det stora projektet: sortera upp ladan nu när snickeriet/verkstaden har fått sin grundstruktur och inte längre är en lagerlokal, sålängeförvaring eller allmän dump.

Jag förlitar mig till makens tetrishjärna vid sådana här tillfällen. Alltså, han har en helt annan förmåga än jag då det gäller att få ihop grejer så utrymmen blir utnyttjade på bästa sätt. Vi hade bestämt oss för att en gång för alla fixa en festlokal/plats där vi kan hänga med släkt och vänner om under det varmare halvåret då vädret inte tillåter utevistelse eller då vi är för många för att få plats inomhus. För att det skulle kunna bli så behövde vi bestämma oss för var ”allt” skulle stå. Vad är då ”allt”? Vi har ju sålt, slängt och gett bort så mycket, så det som fanns kvar att ta hänsyn till var följande:

förvaring av möbler som inte får plats i huset, men som vi vill spara av någon anledning (vi har förvaring i lådor på ladans vind, men där är det ordning och reda sedan innan)
makens bi-grejer
vinterförvaring av utemöbler
förvaring av möbler som tillhör ett par av mina syskon
inredningen av ”festlokalen” (det låter väldigt storvulet, men…)

Efter att ha bestämt de stora grupperna var det bara att skrida till verket. Vi har tre platser där svalornas bajs innebär begränsningar. Vi vill såklart ha våra ladusvalor kvar, men vi gillar inte deras bajs. Maken planerar något slags bajsvaggor, men så länge lämnade vi helt enkelt deras toaletter öppna för fritt fall. Vi flyttade grejer fram och tillbaka, sorterade och sopade, gnuggade och torkade, skrubbade och klättrade, och framåt kvällen var alla de första fyra punkterna åtgärdade och alla grejer som kan sorteras under dem stod på rätt plats.

När två av tre utrymmen var helt klara och festlokalens möbler var rengjorda och utplacerade bestämde vi oss för att ta kväll, men först tände vi lite ljus och njöt av att ha utfört ett gott arbete. Nu har vi några timmars arbete kvar för att bl a riva en provisorisk långbänk som stått på plats i flera år. Vi ska även leta upp ett skåp med dörrar för förvaring och få upp fler roliga grejer på väggarna. Det här har varit något som min ordningssökande hjärna längtat efter sedan vi hade loppisen här för två år sedan, så det känns nästan overkligt att vi är så nära målet. Heja!

Vi var alldeles geggiga i hals, ögon och näsor (munskydd åkte på lite för sent) och dammiga överallt annanstans, så duschen satt fint. Men innan någon hann så långt drog vi till affären och köpte varsin liten påse smågodis då våra amerikanska släktingar skrivit och undrat om vi firar smågodisets dag (nä, inte förrän igår) och kompletterade vad vi hade hemma för att kunna fixa en god ostbricka. Det blev sedan flera timmar degandes i soffan med studier av stolpverk (maken) och stickning (jag). Sällan har degande känts så bra! Och det första jag gjorde idag var att ta en runda ut i ladan för att kunna konstatera att jag inte hade drömt, utan att det vi hade gjort var på riktigt.

Ditten och Datten

En av mina bokhögar.

26 september, 2026 4 kommentarer

Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.

Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.

Förgängelsens språk

Livet kommer och går
likt en främling som passerar förbi.
Vad har jag att se fram emot
som ej talar förgängelsens språk?
Ungdomens glöd falnar obevekligt
och håret blir vitt.
Endast de tre bergstopparna,
som resa sig högt över nejden,
komma att bevara sin skönhet oinskränkt.

Ditten och Datten

Lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.

25 september, 2026 10 kommentarer

Jag och maken lade en beställning på Sellpy som jag redan skrivit om. Han beställde några nya jobbskjortor och jag beställde en NEXT-jacka i ull som passar i de inte blixtkalla övergångsperioderna eller i milt vinterväder och så en fuskpäls. 40 kr/st trodde jag, men kappan kostade faktiskt hela 60 kr. När beställningen kom kunde vi konstatera att båda var nöjda, men mest nöjd var jag. Särskilt med pälskappan som kommer att hålla mig varm och gosig hela vintern och förhoppningsvis många vintrar framöver. Det är ett franskt märke som inte längre finns och när jag försöker hitta info verkar det som att den är från det ljuvliga 80-talet. Jag fick direkt mostersvibbar och tror att min moster hade en äkta päls som liknade denna. Hade jag någonsin kunnat tänka mig att ha en fuskpälskappa? Nej. Har detta varit min stil? Nej! För ett gäng år sedan gick jag dock omkring med en för stor, brun fuskpälskappa i lite mer skogshuggarstuk som var mammas och som jag verkligen trivdes i. Sedan dess har jag hållit ögonen öppna efter en egen, även om det varit en ungefär lika aktiv process som att leta lägenhet i Vasastan (alltså en aktivitetsnivå på cirka 1%).

Här ser du min nya, varma vän i vinter. A-linje, fyllig, ärmar som är lite insydda i ärmsluten och ger en känsla av ballongärm, snygg sjalkrage som går att stänga (halsduk ej nödvändig alltså, men det kommer jag ändå att ha om jag känner mig själv) och uppenbarligen kanonkvalitet då den ser som ny ut trots att den med all sannolikhet är drygt 40 år gammal. Jag skickade bild till mina syrror och en av dem svarade: ”Älskade fuskpäls! Elegant!! Tänker lockigt hår, stora örhängen och lite läppförstoring.” Hahahaha, autokorrekt ändrade hennes ”läppfärg”, men nu kan jag inte sluta tänka på den där läppförstoringen. Jag kommer varken att ha lockigt hår eller läppförstoring, men stora örhängen och lite läppfärg kan jag kosta på mig då och då. Men kappan får hänga i garderoben ett tag till, för vi ska ha 15-16° in i oktober. Hoppas du får en härlig helg!

Ditten och Datten

Det blev en helt ny telefon.

24 september, 2026 6 kommentarer

Jag gav upp Swappie-tanken, om den än var det val jag hade valt idag igen. Maken sa att eftersom det viktigaste för mig med telefonen är kameran så tyckte han att det kunde motivera den höga kostnaden. (Jag kommer inte att köpa någon ny kamera i det här läget, min Canon har dessvärre gjort sitt och måste pensioneras helt.) Nu ska jag lära känna den nya prylen och se om vi kan bli vänner. Efter allt jobb jag gjort det här jobbet för att lägga ifrån mig telefonen känns det lite dubbelt. Men att tänka att fokus är kamerafunktionen känns fint! Och nog är det stor skillnad på min elva och den här (som hunnit upp till 18). Jättestor. Jag har inte haft tid att ta ”riktiga” foton, men här har du ett mörkerfoto från den nya telefonkameran.

Och här har du ett taget vid samma tillfälle med den gamla telefonen. Det går inte att få samma ”sida vid sida”-jämförelse med komprimerade foton, men det är STOR skillnad. Dessutom ger den nya telefonen färger som är mycket mer väl överensstämmande med verkligheten också vid brist på ljus. Är det värt alla pengar? Det får tiden utvisa. Jag bestämmer mig för att lära mig de nya funktionerna i lugn och ro.

Det här var mitt näst sista foto taget med gamla telefonen. Det ska bli intressant att se om djupet i bilderna hanteras bättre (så ska det enligt utsago det vara) så det suddas på rätt ställe och stjälkar inte försvinner på fel ställen som på det här fotot. Framförallt ska bilder tagna med mindre ljus bli bättre. Jag återkommer med rapport!

Planttant

Så kom då höstdagjämningen.

23 september, 2026 8 kommentarer

Nu är dagarna och nätterna lika långa och kvällarna blir märkbart mörkare. Fjäderfäna är lite segare och tar sig in i hönshuset tidigare. Den värsta mjöldaggen har gett sig och nu håller jag inte längre efter luktärterna utan låter dem blomma fritt och sätta frö. Oj, så vackert! Dahliorna har inte heller gett upp och solrosorna ska vi inte tala om. Det är en tid jag njuter av med ögonen. Detta trots att vår trädgård hade fått underkänt för visningar. Acceptansen har nått ända hit. Som jag sa till lillastesyster med småbarn – det kommer andra dagar. Man kan inte vara överallt hela tiden, åtminstone inte om man är jag.

I byttan på trappan har jag en perenn liten buskig sak som bara har ett latinskt namn och sedan ett år är det därför den som har fått utgöra basen då jag gör trapp-planteringarna. I år har bägarranka, lammöron och malva gjort mig glad. (Brorsan ska få de två senare slags plantorna till sina rabatter i grannhuset nästa år, så dem har jag satt i en odlingslåda för lite sålängeförvaring.) Jag läste någonstans att bägarrankan kan klippas ner och förvaras inomhus, så det ska jag ge mig på i år. Jag har satt den i en stor kruka så länge. Bägarrankor är tacksamma, det är inte mycket som levererar så mycket blomster om de bara får lite extra näring och inte behöver torka ut. Nu har jag tryckt ner en alunrot med vackert mörkröda blad, en vanlig köpeljung och dekorationskål som jag så länge föraktade. Jaja, jag har blivit mormor, jag får skylla på det. Den lilla pumpisen är min egen, den stora har jag fått från en vän med fantastisk trädgård.

Här ser man sommar och höst samexistera. Murbinkan har också blommat helt otroligt sedan den väl kom igång. En perenn i varmare klimat, så jag ska lyssna på syrrans råd och ställa in den skyddat i vinter och se om den kan överleva så jag slipper dra upp en ny kruka från frö nästa år.

Dags att gå och lägga sig för de här trotjänarna. Några av pelargonerna står kvar här ute, men jag ska flytta in dem också i verandan. Tror att det var ett snilledrag att ställa in dem där för att de inte ska ha allt för blöta fötter då jag ställer in dem i Bredaviks kök.

Det här stackars skräphörnet har blivit helt övergivet, men jag njuter ändå. Så roligt att luktärterna kom igång, trots att försöket med att göra rabatt på kartong inte slog väl ut just i det här fallet. Nästa år gör jag som vanligt, men hade jag inte testat hade jag inte vetat.

Idag ska jag gå runt och märka upp varje dahlia med tejp och namn. Någonstans blev det helt fel antingen då jag märkte upp dem förra året eller då jag satte ner dem i år, så det har sett så himla rörigt ut rent färgmässigt. De har såklart gett mycket glädje ändå, men nästa år önskar jag ha lite mer ordning för min själsro, hehe. Idag ska jag också ta en stund med grästrimmern, något som hade behövt göras för länge sedan.

Rosenskäran har blivit väldigt skräpig och står och skräpar medan maken jobbar hårt med gruset. Evighetsgöra som vi hoppas betalar sig i längden. Här ska jag sätta en liten dekorationsgran som står på ett tokigt sålängeställe. Undrar som den överlever en flytt hit? Som sagt, testar jag inte får jag inte veta och det hade varit roligt att ha den som dekoration under den kalla årstiden.

Avslutar med en liten barnbarnsbukett. Finns något finare? ”Mojmoj, jag satt på den i vagnen så den blev lite mosig.” Hahaha! Jag har gärna mosiga buketter på köksbänken. Som för övrigt behöver en rejäl omgång omsorg ser jag här. Behöver vi inte alla det vid den här tiden på året? Tänk en riktig spakväll med skrubb, långt fotbad, ricinoljeinpackning till fötterna, hårinpackning och hela faderullan… Det blir nog tid till det en annan dag.

Ditten och Datten

Vi tog vägen mot havet.

22 september, 2026 6 kommentarer

Dottern frågade om jag ville följa med på en runda ner till havet och det ville jag ju. Dagen bjöd på min föreställning om perfekt temperatur (lagom svalt för att behöva ett lager över tröjan, men inte så svalt att man behöver frysa på riktigt). Jag mötte upp tjejerna vid brevlådan och så gick vi neråt Sommarvägen. Den första stunden drog jag lilla Titti på hennes traktor, men efter att hon hade trillat av ett par gånger var det inte längre ett alternativ. Aldrig har väl tre kilometer framförts i långsammare tempo. Vi letade nämligen svamp. I söndags hade lilla familjen och maken gått i ett annat naturreservat på väg ut till vår ö och hittat en hel påse soppar och en stolt fjällskivling. Därmed visste vi att det hade fallit tillräckligt med regn för att vi skulle kunna hitta något på våra vanliga ställen. Dessvärre hade minst en svampletare varit ute i helgen. Vi kunde se fotspår på alla de vanliga svampställena och det enda som fanns att hitta var flugsvampar och annat oätligt. Vi hittade dock några soppar, både oätliga och en HELT perfekt Karl Johan som de måste ha missat. Jaja, bättre jaktlycka en annan gång. MEN, själv promenaden var faktiskt helt perfekt. Så till den grad att lilla Titti uttryckte ”Det var en härlig promenad!” då vi var här hemma igen. Vi kunde inte annat än att hålla med!

Det är inte lika många klädstreck som är fyllda av tvätt vid den här tiden på året, men jag påmindes om att om man bara hänger ut tillräckligt tidigt har man åtminstone chans att få den härliga utetorkarkänslan innan man får sluttorka inomhus. Det såg så mysigt ut med grannens tvätt, så jag ville fånga känslan. Överallt på vägen ner till fiskestugan är omgivningarna värdiga en stunds eftertanke. Jag älskar verkligen naturen här på Sturkö och påminner mig själv om att inte ta den för given.

Titti gav sig ut på äventyr (hennes egna ord) och var modig nog att stå högst upp på berget alldeles själv. Jag tänker ofta på orden jag läste om att inte hela tiden säga ”akta dig” till barn, utan att uppmuntra dem till att lära känna sina begränsningar under översikt. Det är också viktigt att de hittar dessa gränser genom att slå sig lite ibland. (Inte till dumhet, man släpper inte en treåring lös på trottoaren bredvid en hårt trafikerad väg.) Jag minns hur det kändes då vi fick besöka mitt barndomshem efter många års uppehåll (vi fick se de renoveringar som gjorts av personerna som tog över huset av mamma och far) och jag såg alla dessa höga berg och utsiktsplatser som liksom var rätt oansenliga jämfört med hur mina minnen målade dem.

Väl ute vid Östersjön satt Titti på en sten och tittade på havsglitter och svanar. Det var så torrt här i somras, jag blev glad över att märka att det var lite sankt (som det ska vara).

Man skulle kunna tro att Lillasyster inte var med, men det var hon. Som min dotter sa ”det blir väldigt många foton tagna i vagnen i den här åldern”. Igår blev det inte ens det från min sida. Men hon var med, både i vaket och sovande tillstånd. Första turen med åkpåse! Jo du, nog är det höst nu. En härlig sådan till det.

Ditten och Datten

Pysselkväll, sjuttioårsarbetsdag och bokklubb.

21 september, 2026 2 kommentarer

Jag är ständigt förundrad över det faktum att mitt DNA säger att jag är introvert då jag lever för glädjen jag hittar i samvaron med andra. Om något har det lärt mig att DNA slås på eller inte (beroende på omständigheter) och att man kan vara jättesocial och introvert på samma gång. Och asocial och extrovert. Det -verta handlar om hur man tankar energi – ensam eller tillsammans med andra. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag människor eftersom jag har mycket större fördragsamhet med olikheter. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag egentid. MEN, jag hämtar samtidigt väldigt mycket energi hos andra. Jag fick frågan om jag inte blir helt slut nu när jag tillbringar så mycket tid med (framförallt) äldsta barnbarnet, men det blir jag inte. Jag får inte så mycket gjort såklart, men hon är så himla rolig att jag inte kan tänka mig valet att ”få mycket gjort” framför att få hänga med denna kluriga och egensinniga lilla individ. Det är stor skillnad på att vara småbarnsförälder då man är i det 24/7 och att få plocka russinen ur kakan, jag måste säga att jag inte är likadan mamma som mormor. Mycket lugnare, inte lika barsk. Hur som helst. Den senaste veckan har jag tankat inspiration och energi från flera stunder tillsammans med andra.

En kväll pysslade syrran, dottern och jag tillsammans. Vi hade knytis, så alla fick ta med sig något gott. Inget tema, men jag kan säga att allt passade väldigt bra att blanda. Jag satt och knipsade tallkottar för att göra ”blommor” till årets höstkrans, syrran jobbade på ett förkläde till en systerdotter som fyller år i oktober och dottern målade bokstäver till barnbarnens namn (gjorda i lufttorkande lera, bulliga och härliga). Vi bestämde oss för att ha som mål att försöka få till en sådan här kväll var fjärde vecka, så får vi chans att jobba på vad det nu är som vi har som projekt. Nu vill jag påpeka att pysslet var orsaken till att vi träffades, men var det kanske bara ett svepskäl för att äta gott??! Det blev iallafall en härlig kväll.

I lördags tog vi oss ut till Hästholmen som ligger väldigt nära fågelvägen, men som vi behöver åka runt till med bilen. Vår goda vän fyllde 70 för ett tag sedan och då fick hon en arbetsdag och medhavd lunch i present av oss. I lördags var det dags att dra på arbetskläderna och skrida till verket. Alltså, hör du, det är så roligt att arbeta tillsammans! Mycket roligare än att jobba själv. Dessutom får man mycket mer gjort än då man jobbar ensam rent tidsmässigt. Vi skrapade dörr, rensade syrenhäck, grävde, tog ur fönster som skulle kittas om och allt vad det var. Alla tre var både glada och nöjda då vi åkte därifrån framåt kvällen tillsammans med en påse otroligt goda äpplen (de gröna vinteräpplena kommer jag inte ihåg namnet på och har inte smakat, men Discovery, alltså – vilket äpple).

Igår kväll var det så dags för bokklubb direkt efter en härlig knytis i kyrkan (vi har det var tredje söndag). Jag har läst alla böcker i den här bokklubben utom Karin Boyes Kallocain, men har inte haft tillfälle att vara med en enda gång. (Detta är med delar av AW-gänget som min kompis drog ihop då hon flyttade tillbaka till Karlskrona efter cirkus 35 år på annat håll.) Jag får bara inse att det senaste året varit, tja, upptaget. Hur som helst, det var både gott (mat, dryck och choklad, återigen – gott att äta tillför glädje) och spännande att diskutera boken. Vi kan konstatera att K fått till en perfekt blandning människor för att få till en spännande diskussion. Vi kommer från olika delar av världen, har olika historia, har olika intressen och har väldigt olika personligheter. Diskussionen den här gången rörde sig om boken Yesteryears som har fått otroligt mycket uppmärksamhet framför allt i USA. Den fick 7,5 i genomsnittligt betyg av oss. Mitt betyg var 6 poäng som litteratur, 10 poäng som samtidsbetraktelse. Jag tycker framför allt det är intressant att en debutant har lyckats så fantastiskt med sin första bok. I november träffas vi här hemma hos mig. Tills dess ska vi läsa värdinnans val, Dan Browns Den yttersta hemligheten, som verkar ha en otroligt delad publik. Mest ettor och femmor. Jag kan gissa att jag lutar mer åt det förra, men ska försöka läsa med öppna ögon (eller öron). Den kommande veckan ser lite lugnare ut. Eller inte, om jag tänker efter. Och så ska det vara! Jag vill önska dig en härlig vecka och att den blir som du önskar och gillar.

1 2 3 … 465 Nästa →