I mars firade jag att jag hade bloggat regelbundet i tjugo år. Sedan dess har jag många gånger känt att jag har behandlat bloggandet lite styvmoderligt. Det känns dumt, för egentligen hade jag velat att det skulle vara tvärtom. Jag hade för runt ett halvår sedan som ambition att utveckla bloggen, att blogga mer, att jobba med mitt skrivande och att se bloggen ta ny form på något vis. Nu har det inte blivit riktigt så. Bloggen har sedan dess i flera perioder fått vila både i dagar och veckor (ofrivilligt från min sida) och jag har snarare känt att jag tappat fart än varit med i någon slags utvecklingsprocess.
Nu sitter jag här vid min dator, tidigt igen, som förr i tiden. Jaja, det låter mer dramatiskt än det är, men sanningen är att om jag inte skriver tidigt på morgonen är risken att det inte blir skrivet alls. Dessutom ger det en fin början på dagen för mig. Idag börjar jag jobba igen efter två veckors semester. Det innebär att jag går in i ett lite lugnare tempo, men sommaren med allt det som tillhör den forsätter ett bra tag till. Just idag behöver jag bara vattna i växthuset och tomatkuvösen då det har kommit över 23 mm regn inatt! (Så mycket har vi aldrig haft i vattenmätaren efter en omgång regn sedan vi började mäta här hemma.) Något som det alltid blir mer av på sommaren för oss är att umgås med släkt och vänner. Igår hade vi lite familjehäng hemma hos äldsta dottern och vi funderade alla över sonens fråga; Om du fick återuppleva en vecka från ditt liv, vilken som helst, men som dig själv idag, vilken skulle du då välja?
Svaren från de andra var väldigt olika. Själv valde jag 2004 (barnen var mellan fyra och åtta år) och 2015 (då vi riktigt kommit in i livet i Orem). Det fanns ingen ålder som lyste igenom som allmänt intressant (jo, att få känna sig nyförälskad igen lyfte flera), utan alla valde allt från barndomsår till 10-talet. Ingen valde att återuppleva en vecka i närtid, vilket väl inte var så konstigt. Varför valde jag som jag gjorde då? Jag gillade verkligen småbarnsåren, men att hänga med barn som utvecklat mer av sin personlighet men ännu inte befinner sig i motvallstiden har jag alltid gillat. Det fanns en anledning till att jag valde att bli lågstadielärare (1-7-lärare rättare sagt, det enda alternativet på den tiden). Nu jobbade jag aldrig som det, utan hamnade på mellan- och högstadiet istället eftersom jobben fanns där. Tonåringar är också fina, inte tu tal om saken, men nog har de inre liv med stora och omvälvande skeenden. Innan jag hamnade över 50-strecket har jag alltid hävdat att min bästa tid i livet var den som 34-åring. Sedan dess har jag fått revidera svaret och vill nog säga 54 istället. Eller 55,5 för all del. Det är befriande att vara där jag är idag. Jag väljer ändå en vecka i dåtid, det känns mer spännande.
Vad gjorde Oremtiden till ett alternativ? Fick jag välja helt fritt skulle jag ta mig tillbaka till Zions nationalpark, till promenaddejterna med mina grannvänner, till veckohandling på Sprouts, till den enorma utveckling av mig själv som skedde under denna tid i livet, till Montaigne-diskussionerna med våra vänner, till bergen, till second hand-shopping på DI, till själva USA. Ångrar jag återflytten? Nej. Inte det minsta faktiskt. Men nog hade det varit härligt att återuppleva de där grejerna som de var DÅ, inte som de skulle vara om vi kom på besök en vecka. Vilken vecka hade du valt?
Sommaren fortsätter skrida framåt, i år med torka i släptåg. Inatt kom det äntligen regn, 14 mm – halleluja! Det var som att hela trädgården fått ett färgfilter över sig över natten. Så otroligt livgivande. Häromdagen fick jag klippa potatisblasten (potatisbladmögel, oundvikligt under en sådan torka som vi haft) och även om jag försökt stödvattna så ser varken rabatter eller odlingslådor superfantastiska ut.
När jag drog upp mina vitlökar idag suckade jag lite då de blivit små trots extragödning och noggrann vattning. Hälften ruttnade dessutom bort över vintern. Ett av bisamhällena har dött och maken och jag skrattade åt att det är ett sånt himla kämpande, det här med att sträva mot deltidssjälvhushållande. Samtidigt ger det så mycket glädje!
Att gå omkring och plocka luktärter i morgonsolen var fantastiskt. Jag trodde ju att det inte skulle bli någonting för första gången sedan jag började odla här ute, men eftersom jag satte så många blir det ändå nog luktisar till alla buketter jag ”behöver” eller vill ha. Dahliorna har haft sina utmaningar, men är igång med ljuvlig blomning de också. Och solrosorna som överlevde efter allt mitt förarbete börjar också visa färg. Se där! Inte hänga läpp. Låt oss njuta av det som blir. Småtomater och gurkor till exempel. Och även om potatisarna är små så är de goda. Är det inte de små som används som ”delikatesspotatis”? Jag bestämmer mig för att vara nöjd nu när det är som det är. Heja, heja.
Bättre kan det inte vara tänker jag. Ljuvliga dagar med människor jag älskar. Är det perfekt? Nej. Är det utan minsta friktion? Nej, så klart inte. Men vi gör vårt bästa och hjälper alla till på olika vis. Och det går framåt, vilket känns alldeles fantastiskt. Det blir inte klart i år (följer planen), men det blir så mycket bättre än det var. Vi återgår till den röda färg huset hade då det var timrat. Spännande och lite ovant såklart.
Vi har hunnit fira treåring och testa både grill och muurikka. Igår var det även dags för det årliga pizzabaket. Och nu fortsätter vi jobba på.
Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.
Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.
Vi är verkligen mitt i sommaren. Jag sitter här, svettig och dan. Har precis städat av det värsta och bäddat upp gästsängarna. Prioriterade att plocka in fräscha buketter och hänga upp rena handdukar istället för att storstäda. Det kan jag göra i september istället. Eller så skiter jag i det och gör något annat istället. Jag älskar 50+-känslan. Jag älskar att vara i den tredje åldern – ”långt ifrån ung, men heller inte gammal”. Sjukdom och död har varit så påtagligt närvarande den senaste tiden. Igen. Vi kan inte värja oss och bör inte heller göra det. Saker och ting löser sig. Jag sätter mig här vid datorn och trycker ner mina egna ord, mina egna tankar. Mest för att ha dem kvar till mig själv. Kanske till mina barn. Häromdagen frågade min dotter och svärson om jag hade läst mammas dagböcker. Det har jag inte. Vill inte göra det. Det känns för privat, för nära. Hon lämnade dem där till oss, bjöd in oss att läsa och lära känna henne bättre. Men jag klarar det inte, åtminstone inte än. Kanske kommer dagen då jag vill göra det, kanske inte. Vilket som är okej. Däremot vill jag inte glömma känslan just nu. Egentligen borde jag kanske skriva i min ”riktiga” dagbok, den privata. Den där jag egentligen bara skriver när det gör riktigt ont i själen eller jag är riktigt glad. När jag behöver bearbeta saker som har hänt, eller bara få ur mig sådant som ger skavsår om man inte tar hand om det. Livet är underbart och stökigt, hör du. Idag har jag skrattat högt, kramat hårt, gråtit, sörjt tillsammans med, varit irriterad, känt stark förväntansglädje, känt oro, gått händelserna i förväg, känt mysig nostalgi, varit nöjd med mig själv och njutit av små stunder av perfektion. Bland annat. Den tolfte juli 2026 har jag ägnat mig åt att leva. Jag vill verkligen spara känslan av stor tacksamhet som uppfyller mig i just denna stund. Ingen AI i världen kan lura mig på den och skulle jag omskapa dagen efter att ha plockat fram den 25 gånger har jag facit på hur det egentligen var precis just idag. Svettigt, svårt och alldeles underbart.
Vårt sommarhus är verkligen ett sommarhus, inget Sköna Hem-objekt. Det har inte varit ett högt belånat lyxställe, utan en trygg plats att samlas på. Somliga av oss är där mer ofta och utnyttjar hela det varmare halvåret, medan andra är där någon eller några veckor. Vi har pratat om att ”driva” Bredavik under andra former, men det är inte helt lätt att veta hur det skulle se ut. Vi är sju syskon i olika faser av livet, med olika ekonomi, olika tillgång till tid och med olika önskemål. Fyra av oss bor i närheten, en bor utomlands och två befinner sig många timmar iväg. Jag är så tacksam att våra föräldrar gjorde stora uppoffringar för att kunna köpa och ta hand om detta lilla paradis och hoppas att det kan finnas till för kommande generationer också på något vis. I år innebär ”syskonveckan” (då vi prioriterar att vara på plats allihop) att vi tar hand om huset på ett sätt som det egentligen hade behövt för länge sedan. Sagda syskonvecka går av stapeln nästa vecka, men projektet har redan dragit igång. Det kommer att bli spännande att vara med om detta lyft!
Precis som det står på brorsans tröja – ”tillsammans fixar vi allt”. Heja!
I juni var det tio år sedan vi landade i Köpenhamn efter senaste USA-rundan. Tiden där bleknar mer och mer, som det blir då tidens vatten nöter minnena. Min engelska flyter inte längre sömlöst från svenskan och jag glömmer fler och fler detaljer som då är förlorade för alltid. Mycket finns såklart kvar och jag lyssnar fortfarande mycket på engelska. Något jag minns mycket väl är känslan runt fjärde juli. Med det sagt ska jag erkänna att vi oftast redan hade hunnit hem till Sverige då, men de firanden jag varit med om var spektakulära. Fyrverkerier, floats (stora uppbyggda scener som drogs fram i parad genom stan eller var nu paraderna går), riktig folkfest och ett firande som (på den tiden) kändes kravlöst och roligt.
Här hemma firade vi igår ”stort” med flagga och…
M&M-godisar. Här bjöds varken på hamburgare, som vi ätit dagen innan, eller parader i vanlig mening. Jag brukar annars tycka att det är roligt att uppmärksamma oberoendedagen. I år var det dessutom 250 år sedan kongressen klippte banden med Storbritannien och utropade sin frihet från kronan. Jaja, hur det nu blev kom jag inte till skott. Som du ser på mina naglar planterade jag istället om växter, vattnade och hängde med lilla Titti.
Det var en fjärde juli helt i min smak. Vi letade upp barnens gamla Duplo och jag tyckte det var lika roligt att leka som lillan ute i ladan i den ljumma luften. Vi skördade ett gäng minitomater (lyckan då Titti utropade ”men det FINNS jöda nu, mojmoj” och hon dök in i tomatplantan…) – som jag skrivit redan blev plantorna väldigt stressade av hettan, vilket har lett till pistillröta på ett helt gäng. Johannas små godistomater är dock supertåliga och visar inte tillstymmelse till detta fenomen. Plommontomaten Agro (San Marzano-typ) kommer jag aldrig mer att odla, den visade sig vara en riktig mes som inte klarar lite utmanande omständigheter. Hildares ser ur att ha klarat sig bäst. Sedan tidigare vet jag att Marmande är lite divig, men det är en bifftomat som jag verkligen gillar och jag hoppades att allt skulle gå bra. Jaja. Black Cherry mår också toppen, precis som vanligt, men det är en godistomat och ger inga stora mängder. När jag nu har läst mer har jag lärt mig att plommontomater är mycket känsliga och ofta får pistillröta, medan små tomater i princip aldrig får det. Jaja. Tomatkuvösen har varit fantastisk och gett mycket större skördar, men i år blev det väl för varmt därinne. Annars har kalciumbristen uppstått på annat vis. Bättre lycka nästa gång. Och det är absolut inte kört – vi har ett gäng finfina tomater också.
Jag måste visa den lilla nötväckan som väl var ute och provade sina vingar för att åberopa oberoende då den hamnade på vår gräsmatta. Jag höll mig lite på avstånd för att den inte skulle bli stressad och rätt vad det var så var den på väg igen. Fåglar är så fascinerande. Jag har ingen aning om var den bor, eller har bott, men det måste ju vara i närheten. Vi har en fågelholk i tallen, men det brukar synas om nötväckor flyttat in eftersom de murar till ett lagom stort hål. Något sådant har jag dock inte sett i år.
Dagen avslutades med en promenad runt naturreservatet tillsammans med make, syster, svåger och dotter. Det var en perfekt kväll för en sådan. Vi slingrade oss runt den tomma guldfiskdammen, över Prästamarken och den torra sankmarken, så vi var verkligen mitt i naturen. Det var som att Bo Landin hade kunnat dyka upp som speaker när som helst! Jag är tacksam över våra vackra omgivningar och över hur lätt det är att få åtkomst till dem här. Gör inte det en oberoende så säg?
Det är inte alltid lätt att vara människa. Särskilt exklusiva är vi dock inte i längden. Allt går runt och runt och runt. Något är det enda rätta och ”alla” hakar på en trend av något slag, men när tillräckligt många av ”alla” är med på tåget börjar några hoppa på ett annat tåg. Sedan snurrar det runt på det viset. Somliga trender kommer kanske inte direkt tillbaka. Man skulle ju kunna tänka sig att rökning bara skulle bli en blipp i historien, men så är det inte. När jag ser Molly Sandén och Miriam Bryant sjunga Superlim och silvertejp och röka som fanns det ingen morgondag påminns jag om att rim och reson sällan står i givakt framför en trend. Antalet ”vanliga” rökare är rekordlågt i Sverige, 3,7% är det tydligen bara som röker dagligen, men den yngre generationen får i sig enorma mängder nikotin. De använder vitt snus och vejpar istället för att röka vanliga cigaretter. Samma tonåringar maxar solen, smaskar på sololja på kroppen och strävar efter tan-lines. Rätt vad det är kommer vi att se tonåringar i pikétröjor med uppställd krage igen! Sedan kommer väl Nivea på läpparna och rätt vad det är står axelvaddarna rätt ut från alla de syntetkläder som redan hänger på klädgalgarna i butikerna. Jag vill ta emot ungdomarnas öppenhet och nyfikenhet inför livet med öppna armar, men eftersom jag kommer ihåg min egen naivitet lägger jag på ett lager där jag tror att de är likadana som jag var. Nog är jag en riktig tant som faktiskt kan säga ifrån ibland när jag ser något som är allt för tokigt, det måste jag ärligen erkänna. De får väl klaga om de anser att jag tar mig för stora friheter.
Igår hade vi besök av vänner. M är född 1999 och han kunde konstatera att det hade varit skönt att se alla gå tillbaka till att bära särk och mer gammaldags kläder så man inte skulle behöva tänka så mycket på sin klädsel. Folkdräkter har tydligen blivit väldigt hippa igen och med det börjar kampen om huruvida man får hitta på något eget i utförandet, eller om man måste följa strikta regler. Det finns riktiga folkdräkts-nazis! Apropå strikta regler, här kan du läsa på om folkdräkter i Västra Vingåker och Österåker, några av de svenska folkdräkter som anses vara mest strikt hållna.
Själv var jag mycket intresserad av sömnad och klädskapande i min ungdom. Jag har med sorg sett nästan alla tygaffärer försvinna. Inte ens favoritbutiken JoAnn’s finns kvar i USA. Numera försöker jag använda gamla plagg eller påslakan om jag ska sy något, men sanningen är att jag har mer ”på gång” rent mentalt än vad jag faktiskt får gjort. Ambitionerna inför hösten är dock höga. Jag hade önskat att syntettyger försvann rätt av, men jag ser dem överallt bland nya plagg. Även sådana som ser ut att vara gjorda i något naturmaterial (vilken luring…). ”Återvunnen” ger väl också mikroplaster ut i markerna?! Bomull anses vara superdåligt pga den stora vattenåtgången, den ekologiska är åtminstone lite bättre. Ull är svårt att bära på sommaren. Hampa och lin är lyckligtvis bättre val liksom lyocell/tencel. Jag gillar verkligen viskos och tycker det är trist att det är ett så dåligt alternativ, men det är som det är. Linnekläder hade jag gärna haft fler av. Jag gillar verkligen Krickelins kläder, men de kostar för mycket. Jag motsätter mig inte alls priserna, men menar att de pga dessa inte är något alternativ för min garderob. Jag fortsätter använda Sellpy de gånger jag byter ut kläderna i min garderob (både säljer och köper) och försöker skänka till Pingstis om det finns minsta användning kvar i plaggen som inte längre får bo kvar här hemma och som inte når upp till försäljningskraven. Jag köper också nytt enstaka gånger, nästan alltid från Indiska, Uniqlo eller Åhlens isåfall. Vi har en butik i Karlskrona, Smaralda, som jag gärna vill stötta för att ha ett levande centrum. Jag ska försöka påminna mig själv om detta faktum om jag behöver något nytt i höst. Det är inte kul med ett centrum med bara restauranger och nagelsalonger! Och så hamnade vi här från tanken ”det är inte lätt att vara människa”. Så kan det bli.
Tack Anna i Portugal som lade upp en inspirerande sommarlista för snart en månad sedan! Jag har tänkt skriva en liknande sedan dess, men får modifiera den eftersom det hann gå så många dagar för mig att komma till skott.
Vilka känslor har du för sommaren?
Sommaren är inte min favoritårstid. Det känns nästan lite hädiskt att säga så i vårt land där så många mest lever för juni, juli och augusti. Jag skulle vilja säga att jag mest har härliga känslor dock. Jag har sedan 1983 tillbringat varje sommar på Sturkö. Fram till 2016 var det bara i Bredavik, men sedan 2017 delar jag tid mellan hemmet här i Uttorp och sommarstället som jag och mina syskon fortfarande har tillsammans. Här hemma saknar jag utsikten över Karlskrona och vattnet, men annars är detta min plats på jorden. Jag känner mig trygg här, har trädgården där jag kan tillbringa timme efter timme efter timme, det är skönt att ”ha sina grejer”, älskar våra grannar (fina och pålitliga utan att vi sitter i varandras knän). I Bredavik älskar jag att hänga med storfamiljen, det är ett annat slags mys. Snart är det dags. Syrrorna i förskingringen sluter upp med sina familjer och i år ska vi försöka ta hand om vårt gamla hus lite grann. Jag räknar med hårt arbete! Många ser sommaren som avslappning och vila, men så ser den sällan ut för mig. Har nog aldrig riktigt gjort det. Jag som gillar att laga mat gör det mycket och ofta eftersom vi har många besök och vill ha det så. Maken jobbar som konsult och tar vanligtvis ingen vanlig sommarsemester, utan ser till att göra sina timmar runt ex grillbesök. Själv har jag tagit två hellediga veckor i år, men det är för att jag ska hinna träffa storfamiljen så mycket som möjligt och jobba hårt med renoveringen av sommarhuset. I augusti ska vi i kören vara med på World Choir Games i Helsingborg, så jag vill också hinna sätta alla våra tävlingsstycken utantill. Vila kan jag göra sedan. Alla mår bra av det, även jag.
Bästa sommarmaten?
Det går inte att låta bli att nämna grillmaten. Jag smackar fortfarande efter kycklingen som maken grillade perfekt förra veckan då våra vänner var på besök. Idag kommer ett annat gäng, då blir det hamburgare med hembakade bröd. Jag äter mängder med jordgubbar (även om mängden minskat väsentligt i takt med att de blivit dyrare och dyrare och vårt eget jordgubbsland inte direkt levererar) och från och med ungefär nu styr vad som finns i trädgårdslandet mycket. Squash är inte min favvofavorit, men jag försöker få in den på ett sätt som passar våra smaklökar. Detta lagade jag igår, riktigt smarrigt. Det blir alltid ostkaka (också sjukt gott) och långstekta squashskivor med flingsalt och oregano. Mums på det också. Senare blir det förhoppningsvis en del tomatbaserade rätter och i vanlig ordning hittar lök in i många av de rätter jag tillagar. Det är riktigt trevligt att äta pizza tillagad i stenugnen i Bredavik, så jag hoppas på fler sådana innan sommaren är slut.
Vilka ljud lyssnar du efter?
Vi har så många fåglar runt omkring oss just nu, så det är bara tyst några timmar på natten. Kråkfåglar, duvor, skrattmåsar, en och annan fiskmås och så våra egna fjäderfän. Eftersom vi inte har någon könsmogen tupp än så slipper vi vakna till en galande sådan i arla morgonstund, men kanske förändras det snart. Vårfåglarna är lite mer kvittrande och lätta i känslan, men det är som det är. Allt har sin tid!
Vilka dofter omger dig?
Allt doftar gott på sommaren! Åtminstone om man inte bor i Stockholm och slipper åka buss och tåg med individer som inte sköter sin hygien samtidigt som det är alldeles för trångt för att få sitt eget utrymme. Ruttnande sjögräs och liknande är väl inte min favorit direkt, men samtidigt är det okej eftersom det är en naturlig del av havet. Då bortser jag liksom från att min första reaktion är att det luktar illa. Det luktar grill och blomster och solkräm och för några veckor sedan ingick också gräsklipp. Nu är det alldeles för torrt för att något gräs ska växa. En grej till – tvätt som torkat på klädstrecket är ju väldigt härligt. Den blir frisk och fräsch på ett ljuvligt sätt.
Vad är det mest somriga du vet?
Jag tycker det är svårt att svara på den frågan. Det har varierat med tiden. Att människor står och vänder ansiktet mot solen är kanske mer vår, men det är det första jag tänker på. Folk törstar verkligen efter ljuset och den (lagoma) värmen när den kommer. Grönska och torra gräsmattor i en härlig symfoni, att vattna en hel massa och att äta egenodlad mat har blivit min sommar. När jag var liten var det oändligt långa somrar med lek och bad och barnpass som gällde. Sedan sommarjobb. Sommarprat och dess signatur är definitivt sommar för mig, men de senaste åren har det liksom trillat bort. I år har jag bara lyssnat på ett halvt! Jag vill dock verkligen lyssna klart och lyssna på fler. Men allra, allra mest är det att syrran från Skottland kommer hem.
Böcker, filmer, musik – vad gäller på sommaren?
Jag lyssnar jättemycket på ljudböcker i hörlurarna, ser knappt på film/serier och vill helst bara uppleva musik live under sommaren. Så har det sett ut i många år. Förr i tiden malde jag igenom massor av böcker och jag var på biblioteket flera gånger under sommarmånaderna.
Håller du dig hemma eller reser du bort?
Vill inte åka bort en endaste dag just nu! Det är också svårt numera. Jag vill inte gärna lägga på grannarna att sköta fjäderfäna och vattna i växthuset och tomatkuvösen, men det kommer att bli nödvändigt ett par gånger. Att vara hemma på sommaren känns självklart annars också. Resa bort kan man göra på vintern, då är det inte lika hejsan här. Med det sagt har jag haft en massa underbara sommarsemestrar i mitt liv, inte minst denna till Danmark för tre år sedan.
Vad gör du på en för dig skön sommardag?
Stiger upp i lugn och ro, går en trädgårdsrunda, plockar en bukett blommor, vattnar, hänger med familj och vänner, lagar god mat, sköter trädgården, går en promenad i den vackra naturen, badar. Är det varmt vill jag ligga en stund i hängmattan, jag gillar verkligen inte värme… Eftersom så många andra gör det är jag glad för deras skull såklart. Och så avverkar jag gärna något slags projekt av något slag. Flädersaft, ta hand om skörden, fixa i ladan eller egentligen vad som helst som inte är att ligga i solen, åtminstone ingen lång stund. Det är nämligen inte riktigt min grej.
Hur ser en perfekt sommarkväll ut?
Rosa himmel, solnedgång, månuppgång, pizzabak i Bredavik, hänga med familj och vänner, prata om djupa saker, kanske ta ett kvällsdopp. Sitta ute och njuta av den där rosa himlen. Om det regnar och är ruggigt kan jag tänka mig tända ljus eller till och med en brasa. Det gör ingenting att få en och annan sådan, men jag vill inte ha för många! De kvällarna sparar jag gärna till hösten och vintern.
Ditt bästa tips för heta dagar?
Dricka mycket vatten, kanske lite flädersaft med is i och lägga sig i en hängmatta i skuggan. Röra på sig så lite som möjligt, alternativt ta sig till en plats med AC. Bada.
Vad vill du tänka och känna för den här sommaren då hösten är här?
Jag vill inte tänka eller känna på något annat sätt än jag alltid vill tänka på tid som gått. Jag vill känna mig nöjd. Jag hoppas att jag får samla på mig många fina stunder, både på egen hand och med nära och kära. Jag hoppas att huset i Bredavik ser lite mindre ruggigt ut när höststormarna drar in, men också att jag hunnit fixa det jag vill få gjort här hemma från min önskelista. Vi väntar ett barnbarn till i september och jag vill att Lillkillen får något stickat av mormor då han kommer. Just nu finns bara en resår, så jag behöver få in lite bättre stickrutiner igen. Jag hoppas att vi i kören känner oss riktigt nöjda och glada med vår insats i körtävlingen och att det kan ge en boost inför hösten. Sedan önskar jag också att jag inte känner att jag missat något som jag borde ha hunnit med. FOMO är väl inte något man pratar om längre, men för mig är det något som ibland brottas med min förnöjsamhet utan att jag gett tillåtelse till det, hehe. Jag hoppas att dottern och hennes familj vid det laget har bott in sig ordentligt och får känna sig hemma här på ön. Och så hoppas jag få några riktigt härliga brittsommardagar som jag kan ta in i lugn och ro, kanske helt ensam ute på naturreservatet. Tro det eller ej, men ibland gillar jag också att vara ensam.
… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!
Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.
Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.
