Vissa traditioner känns extra värdefulla att upprätthålla. Adventspyssel med min resesyrra och hennes familj känns precis som en sådan. Sedan jag och maken hamnade på Sturkö har vi försökt pricka in pysslet så att vi också kan gå på minst någon julkonsert och Luciamorgon med AF medan vi ändå är i Nynäs/Stockholm. Dessa dagar är så värdefulla för mig.
I år var det lite extra kul. Våra två äldsta, svärsonen och Lilla L kom såklart. Jag och syrran har två syskonbarn som pluggar i Stockholm som också hakade på, liksom den enes fästmö. Hamburgare, pyssel, pepparkakshus, jam session, gemensam jul-Spotifylista och lussebak – där har du ett gott recept på adventspyssel. Att ett par av syrrans kompisar kom förbi blev bonusingrediensen som gjorde det lite extra gott.
Maken, jag och dotterns familj drog iväg lite tidigare för att gå på julkonsert i Gubbängen. På ”samma” julkonsert träffades vi för 31 år sedan. Då spelade jag fiol och sjöng i kören medan maken var vis man. The rest is history. Jazziga och klassiska toner blandades i ljuvlig harmoni och vi kom ut i den halkiga natten med ännu lite mer julkänsla i bagaget. Tack andra advent!
Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).
Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.
Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russel Crows rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.
Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?
Till årets pyssel följde jag Helena Lyths instruktioner om hur man gör 3D-stjärnor som passar till att pimpa ljusslingor med. Själv valde jag en billig ljusslinga på ICA för två AA-batterier som inte har timer. Hade jag varit lite mindre snål hade jag lagt ner lite stålars på just den detaljen. Annars är det inte hela världen att tända och släcka ljusen precis som man gör med en vanlig lampa. Det är bara något med att få komma in i ett rum där det redan är mysstämning. Det är främst detta som jag älskar med adventsbelysningen, det bäddar in hela hemmet i en känslomässig värme.
Det går fint att pyssla ensam, men det är ännu bättre med sällskap. Denna gång klipptes och klistrades det tillsammans med syrran och systersonens nyblivna fästmö. Båda har många timmars pyssel i fingrarna och det faller sig naturligt att följa instruktioner av det mer fingerfärdiga slaget för dem. Vi började även med kaffefilterstjärnor att göra girlang av, men dem har jag ingen länk till eftersom jag fick tipset av äldsta dottern. Syrran skar ut alla cirklar med sin superskärtillcirklarmanick, så nu ska jag bara vika och limma färdigt. Det ska det nog finnas tid till den närmaste veckan. För övrigt hade syrran gjort ungefär det godaste jag vet, nämligen pumpalatte med grädde. Mmmmmmmmm!
Jag valde att skära till kvadrater i storleken 10×10 cm. Det gav perfekt storlek till just batteridrivna ljusslingor, men det hade också blivit jättefina julgransdekorationer av dessa. Då hade jag nog valt att fästa hänget mellan två ”ljusstrålar” samtidigt som de två delarna limmades ihop.
Pysslet fick 10/10 i betyg. För någon som brukar pyssla finns både limstift och limpistol i lådorna, kopieringspapper har de flesta hemma och även om inte alla har en skärmaskin som gjorde att tillskärandet gick extra snabbt så hade det gått rätt lätt att klippa till rutor med en kartongmall också. Det pilligaste är själva 3D-momentet, men lite äldre pyssliga barn hade klarat även detta med instruktioner. Jag valde att fästa stjärnorna på slingan med lite mellanrum (tre lampor mellan varje stjärnlampa) samtidigt som jag monterade ihop stjärnan. Om man inte fäster dem är det lätt att de glider omkring och det blir inte lika fint tänker jag, hälsningar Tant Ordning-på-torpet. Hur som helst – jag rekommenderar detta pyssel varmt.
Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.
Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.
Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.
2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.
Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!
Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att det här Björnzone-projektet är så kul, men det gör jag. Det är väl att de fångar boy band-känslan helt perfekt och sedan får till alla dessa små subtila och roliga detaljer genom hela videon. Med flera artister med rätt stora egon har de ändå lyckats få till en mix där det verkligen är helheten som blir viktig. Låten i sig hade kunnat ges ut av vilken kändis som helst, men tillsammans med videon ger jag 10/10. Kul att få något slags MTV-känsla igen! Jag hoppas på mer Björnzone åt folket i framtiden.
”Jo, jag kan läsa.” ”Ja, men DEEEEET var ju bra.” Jag höll på att bryta ihop av nervöst skratt och ville samtidigt gråta medan rodnaden spred sig upp längs halsen, så gammal jag är. Vi hade packat vår älskade (flyttbil) Kia full av skräp från vinden hos svägerskan och svågern för att lämna på återvinningscentralen Mältan. Milda makaroner, jag som är så duktig på att sortera vanliga sopor blev utskälld efter noter då jag kastade ett gammalt vitt IKEA-hyllplan i ”brännbart”-containern. Sedan fick jag kommentarer om att vi väl inte brukade vara där och sortera, för då hade jag vetat att det fanns en container specifikt för målat trä. Det är minsann inte roligt för personalen att få en massa extrajobb pga folk som slänger grejer fel. Och det skulle vara mycket bättre om jag frågade än att gissa, eller förresten, du kan väl läsa? Därav den inledande kommentaren. (Jag hade helt enkelt tänkt ”ett IKEA-hyllplan utan metall är brännbart”. Det fanns liksom inget gissande inblandat.) Fy, jag har inte känt mig så förminskad eller dum på länge. Han fortsatte ju bara.
Jag tycker mer och mer illa om snorkiga kommentarer med bitsk underton (hej till mitt yngre jag) och jag tycker att det är särskilt opassande i en situation som den ovan. Denne mans uppdrag borde rimligtvis vara att vara behjälplig, inte att sätta dit folk och få dem att skämmas. Eller? Jag är övertygad om att mannen som jag mötte har autism. Vi har minst sagt en del autistiska drag omkring oss och jag vill tydliggöra att jag inte har någonting emot denna personlighet. Autism och tydlighet går hand i hand och att följa regler är något som personer med autistiska drag brukar hantera med bravur. (Därav specifikt bra på att jobba för statliga myndigheter och liknande, då finns inget utrymme för korruption.) Jag vet att många pga autismen har svårt med det sociala samspelet, men vet också att man kan lära sig grundregler så att man åtminstone inte upplevs som rent otrevlig. Jag borde skicka in ett klagomål om bemötandet. Inte för att klaga på denna specifika individ, utan för att lägga till ”trevligt bemötande av sopsorterare” som en lika viktig regel att följa som vilken container man slänger vad i.
Nu handlar det om det där manliga och kvinnliga igen. Om hur inkompetenta männen är på att vara kvinnor. (För vi är ju precis likadana, det finns inga skillnader mellan könen och vad är egentligen en kvinna anyway?) Vi bör vilja gilla olika, men min man får inte gilla olika om de traditioner som jag har bestämt att vi har i vår familj och hur de ska genomföras. Vi kan dock konstatera att han är inkompetent och inte har något driv och inte fattar något om nissedörrar, jultröjor, julstrumpor, glöggmingel, moster Agdas obligatoriska julklapp eller julbordet. Kvinnorna går under av alla krav inför julen! Alla måsten. MYSET. De hemska avslutningarna. Det är fruktansvärt tungt att bära hela ansvaret på sina axlar och det enda som kan lätta bördan är att dra männen i skiten och knarka lite fler Instagram-reels av Helena Lyth eller Underbara Clara som båda är professionella pysslare och livnär sig som experter bland annat på julmys utdraget från oktober till nästa höst. (Inget ont om er kära pysselgudinnor, ni fick bara åskådliggöra problematiken.) Känner du dig träffad av texten? Ta en diskussion, inte en anklagelseopera i fem akter, med familjen. Förklara lugnt och fint att du har målat in dig i ett hörn och önskar ett alternativt firande. Be om förslag till hur det skulle kunna se ut. Och sluta mata denna eld som förtär så många inifrån.
Ps: Detta är naturligtvis en ironisk text skriven av någon som tycker att det gnälls alldeles förfärligt gällande ovanstående ämne, ungefär som det låter på vilket personalrum i vilken gammal lågstadieskola som helst. Ett klagande som inte tas vidare, utan själva gnällandet är liksom hela aktiviteten. Mata inte elden, utan kväv den! Lös problemet! Och god jul.
Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.
En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!
För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.
Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?
Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.
Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.
Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.
Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.
Hej Anna! Här kommer listan som jag stal idén till direkt från ditt inlägg.
att ärmarna blir blöta längst ner, närmast händerna
blodkorv/blodpudding, den enda mat som fått mig att spy
överraskningsfester för mig (men jag älskar att överraska andra, denna får jag kanske jobba lite på)
musik som hugger mig i huvudet som en gaffel (somliga musikgenrer räknar jag som musik lika mycket som jag räknar schack som en sportgren, exempelvis rap och diverse skrikmetal, så jag borde kanske bara skriva ljud som hugger mig i huvudet…)
att vara kall om fötterna
när folk, inklusive moi, säger en sak och gör en annan, typ skenhelighet (men detta kan ju gälla en massa som inte är heligt alls)
att putsa fönster, men jag ÄLSKAR putsade fönster
när vuxna tycker illa om barn och ungdomar, och inte tar reda på vad det är som skaver och åtminstone försöker ge ungen en ärlig chans
när vuxna inte tar ansvar för sitt känslomässiga bagage och fortsätter skylla sitt dåliga beteende på hur de blivit behandlade och vad de upplevt (och inte gör något för att lära om)
kombinationen matos, svett och stark parfym
människor som inte visar tacksamhet för någons ansträngning, utan genast hackar på det de inte gillar
när alla tycker lika illa om något, men förlitar sig på att någon annan ska protestera och ta smällen
masspsykosmentalitet/flockbeteende
högar som blir stående/liggande ”för att jag ska ta hand om dem”, men som aldrig blir åtgärdade
migrän
olyckliga slut på böcker och filmer
snålhet, både känslomässig och praktisk
att inte räcka till/känna att jag inte drar mitt strå till stacken
att hetsas till dåliga beslut
lurendrejare, särskilt de som utnyttjar barn, gamla och försvarslösa
