monnah – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Pysselkväll, sjuttioårsarbetsdag och bokklubb.

21 september, 2026 1 kommentar

Jag är ständigt förundrad över det faktum att mitt DNA säger att jag är introvert då jag lever för glädjen jag hittar i samvaron med andra. Om något har det lärt mig att DNA slås på eller inte (beroende på omständigheter) och att man kan vara jättesocial och introvert på samma gång. Och asocial och extrovert. Det -verta handlar om hur man tankar energi – ensam eller tillsammans med andra. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag människor eftersom jag har mycket större fördragsamhet med olikheter. Ju äldre jag blir, desto mer behöver jag egentid. MEN, jag hämtar samtidigt väldigt mycket energi hos andra. Jag fick frågan om jag inte blir helt slut nu när jag tillbringar så mycket tid med (framförallt) äldsta barnbarnet, men det blir jag inte. Jag får inte så mycket gjort såklart, men hon är så himla rolig att jag inte kan tänka mig valet att ”få mycket gjort” framför att få hänga med denna kluriga och egensinniga lilla individ. Det är stor skillnad på att vara småbarnsförälder då man är i det 24/7 och att få plocka russinen ur kakan, jag måste säga att jag inte är likadan mamma som mormor. Mycket lugnare, inte lika barsk. Hur som helst. Den senaste veckan har jag tankat inspiration och energi från flera stunder tillsammans med andra.

En kväll pysslade syrran, dottern och jag tillsammans. Vi hade knytis, så alla fick ta med sig något gott. Inget tema, men jag kan säga att allt passade väldigt bra att blanda. Jag satt och knipsade tallkottar för att göra ”blommor” till årets höstkrans, syrran jobbade på ett förkläde till en systerdotter som fyller år i oktober och dottern målade bokstäver till barnbarnens namn (gjorda i lufttorkande lera, bulliga och härliga). Vi bestämde oss för att ha som mål att försöka få till en sådan här kväll var fjärde vecka, så får vi chans att jobba på vad det nu är som vi har som projekt. Nu vill jag påpeka att pysslet var orsaken till att vi träffades, men var det kanske bara ett svepskäl för att äta gott??! Det blev iallafall en härlig kväll.

I lördags tog vi oss ut till Hästholmen som ligger väldigt nära fågelvägen, men som vi behöver åka runt till med bilen. Vår goda vän fyllde 70 för ett tag sedan och då fick hon en arbetsdag och medhavd lunch i present av oss. I lördags var det dags att dra på arbetskläderna och skrida till verket. Alltså, hör du, det är så roligt att arbeta tillsammans! Mycket roligare än att jobba själv. Dessutom får man mycket mer gjort än då man jobbar ensam rent tidsmässigt. Vi skrapade dörr, rensade syrenhäck, grävde, tog ur fönster som skulle kittas om och allt vad det var. Alla tre var både glada och nöjda då vi åkte därifrån framåt kvällen tillsammans med en påse otroligt goda äpplen (de gröna vinteräpplena kommer jag inte ihåg namnet på och har inte smakat, men Discovery, alltså – vilket äpple).

Igår kväll var det så dags för bokklubb direkt efter en härlig knytis i kyrkan (vi har det var tredje söndag). Jag har läst alla böcker i den här bokklubben utom Karin Boyes Kallocain, men har inte haft tillfälle att vara med en enda gång. (Detta är med delar av AW-gänget som min kompis drog ihop då hon flyttade tillbaka till Karlskrona efter cirkus 35 år på annat håll.) Jag får bara inse att det senaste året varit, tja, upptaget. Hur som helst, det var både gott (mat, dryck och choklad, återigen – gott att äta tillför glädje) och spännande att diskutera boken. Vi kan konstatera att K fått till en perfekt blandning människor för att få till en spännande diskussion. Vi kommer från olika delar av världen, har olika historia, har olika intressen och har väldigt olika personligheter. Diskussionen den här gången rörde sig om boken Yesteryears som har fått otroligt mycket uppmärksamhet framför allt i USA. Den fick 7,5 i genomsnittligt betyg av oss. Mitt betyg var 6 poäng som litteratur, 10 poäng som samtidsbetraktelse. Jag tycker framför allt det är intressant att en debutant har lyckats så fantastiskt med sin första bok. I november träffas vi här hemma hos mig. Tills dess ska vi läsa värdinnans val, Dan Browns Den yttersta hemligheten, som verkar ha en otroligt delad publik. Mest ettor och femmor. Jag kan gissa att jag lutar mer åt det förra, men ska försöka läsa med öppna ögon (eller öron). Den kommande veckan ser lite lugnare ut. Eller inte, om jag tänker efter. Och så ska det vara! Jag vill önska dig en härlig vecka och att den blir som du önskar och gillar.

Hus och Hem

Jag vill tänka nytt, tänka annorlunda och skaka om.

20 september, 2026 6 kommentarer

Härom veckan satt jag och surfade (säger man ens så längre) igenom gamla bokmärken och länkar och rensade. För dig som läser här regelbundet är det ingenting konstigt med det. Jag håller ständigt på att rensa ut. Visst måste det vara så? Ja, så är det iallafall för mig. Jag kvävs av för mycket. Tycker om en massa olika typer av hem, bl a riktigt maximalistiska med sammetsdraperier och härliga färger, en lite bullrig miljö. Det handlar inte om att jag inte gillar och därför kvävs av mycket. Det handlar om att det känns som att jag drunknar om det blir för mycket. För många projekt, för många uppgifter på en gång, för röriga skåp utan överblick. Jag ogillar skarpt att något bara står på en plats ”sålänge”. Jag vill att allt här hemma har ett hem, en plats där den/det bor. Jag har olika stilar och faller lätt för prylar som är vackra i mina ögon. En vas, en ljusstake, en täljd björn som följer med i en auktionslåda. En poncho i precis rätt färg (fast jag vet att den enda poncho jag någonsin använder är min mammas gamla svarta fleeceponcho som håller mig varm och trygg) eller ett par bebisskor som är perfekta och supergulliga, men som inget av mina barn eller barnbarn hade kunnat få på sig pga knubbiga små fötter. De där textilierna som jag vill ge nytt liv då de bara kastats ut i en rensning efter en gammal släkting som lagt eoner av tid på att brodera, väva eller sy. Alla de där grejerna som jag faller för kan inte få följa med hem, men en del får göra det. För att balansen ska finnas kvar måste jag då omförhandla vad som behöver flytta ut. Det är som att jag med jämna mellanrum är juristen som hjälper mig själv i en bodelning. ”Du får vara kvar, men du får flytta ut”. Via Tradera, Pingstis eller Sellpy. Jag gillar också att ge bort gåvor som haft liv hos andra förut. Absolut inte för att jag är snål, utan för att skönhet finns på många ställen och även användarvänlighet.

Hur som helst. Jag kände starkt att jag behöver göra en omstart gällande somligt. Vi har redan regeln att inget som inte får plats får flytta in hos oss och vi har inget hoarderhus (vilket jag förstår att man skulle kunna misstänka). Det är ordning och reda överallt, den enda lite stökiga plats här inne är syrummet (särskilt bakom sängen där sonens marimba ligger under lite grejer som inte hade mått bra i ladan) och verandan (det ligger i sakens natur). I december är det tio år sedan jag klippte invigningsbandet i vardagsrummet och vi flyttade sedan in på riktigt i februari 2017. Jag tror att det är dags att inte bara hålla ordning, utan försöka hitta om något bara blev och om vi kanske kan förändra något i möblering eller förvaring. Både jag och maken har nu den tanken igång och det är lite spännande. Vi har andra behov nu. Vardagsrummet ska inte vara till en tonårsfamilj, utan ska passa en mormor och morfar som har barnbarn som kommer på besök många gånger varje vecka. Syrummets förvaring är inte särskilt välorganiserad jämfört med hur det skulle kunna vara. Sonens krypin ovanför trappan har blivit makens arbetsrum och behöver både bättre wifi och bättre möjlighet till förvaring. Vi behöver en bokhylla till, var ska den stå? Tioårsjubiléet kommer snart och när det gör det vill jag att vi ska vara färdigtänkta och färdigomorganiserade. Det känns spännande!

Musik

Gråtknark.

19 september, 2026 14 kommentarer

Kören håller just nu på att repetera musiken till allhelgonakonserten den 1/11. Vi kommer bl a att sjunga Jacob Colliers World o World, ett stycke med ackord som Bb7sus4, C7b13 och Ab△13sus2. Collier är en fantastisk musiker (både som kompositör och i sitt artisteri) och även om jag själv inte varit på konsert med honom har jag tittat på många på YouTube. Han låter publiken skapa musik tillsammans och det som sker än magi. Att få ta del av hans musikaliska värld ger verkligen guldkant på tillvaron.

Något som jag upplever som lite tråkigt är att menopaus bär med sig det faktum att jag inte längre har lika nära till tårarna. Det kan låta som att jag borde vara glad åt det, men så är det inte. Jag har aldrig varit särskilt hormonell, men jag har gillat att få gråta ut då och då med en känslosam film, fantastisk bok eller en dokumentär om något känslosamt (gråtknarka). Nu är jag så extremt stabil att jag inte längre kan få den effekten. (Senast jag grät var då vår yngsta dotter och hennes man ringde och fejstajmade och Lilleman hade kommit – då hulkgrät jag förvisso av lättnad och kärlek.) När jag rensade ut bland mina utkast (gör typ aldrig sådana med mening, de blir kvar då jag blivit avbruten och så glömmer jag bort dem) hittade jag dock detta YouTube-klipp med bara rubriken klar. I stunden mindes jag inte det, men efter att ha tittat påmindes om varför jag hade lagt det där. Detta gråtknark funkade fortfarande, trots min avtrubbning. Det verkar inte som att jag någonsin fick med det i något inlägg, så varsågod. Kanske blir du också berörd.

Den här är också väldigt fin. Här samlade JC ihop några fans som fick öva en dag och sedan framföra detta tillsammans.

Ditten och Datten

Gårdagens byte (”haul”).

18 september, 2026 14 kommentarer

I måndags fyllde vår äldsta dotter år och igår fick hon sin födelsedagspresent: upplevelsen ”loppis och lunch”. Jag plockade upp henne och tjejerna så vi skulle komma i tid till öppningen av Pingstkyrkans Second Hand. Programmet vi höll oss till var loppis, lunch, loppis, loppis. Hur håller man en snart treåring och en åttamånaders entusiastiska under nästan fem timmar? Vi kan konstatera att både loppis- och matintresset sträcker sig över tre generationer och upplägget fungerade därför utmärkt. Det var dotterns dag, så jag försökte ta med mig barnen runt på de olika ställena. (Alla platser är inte barnvagnsvänliga, särskilt inte Pingstis. Det känns som att det har blivit trängre där, men beror kanske bara på den nuvarande möbleringen.)

När du tittar på bilden kanske du tänker ”men Monnah, hur tänkte du nu, det där motverkar väl ändå ditt långvariga projekt att rensa ut”. Då tänker du helt rätt. Men bara delvis. Så här resonerade jag och lilla Titti (som också hade haft sitt att önska):

Det är nu i slutet av bukettsäsongen och jag har bara ett fåtal ge bort-vaser kvar. De som står kvar har i princip alla samma problem. De är solitärvaser eller har för vid hals. Jag har inte möjlighet att ge bort hjälpredor som igelkottar att lägga i botten på vaser med de senare och har sällan så mycket blommor att jag kan ge bort riktiga maff-buketter. Här ser du därför ett gäng vaser som alla är jättebra. Små eller mellanstora med hals som har smalare midja. Den mjölkigt vita kanske jag behåller själv, för den tycker jag väldigt mycket om. Den kostade 20 kr, vilket är ett bra pris. Särskilt med tanke på att den verkar komma från den norska versionen av Orrefors eller Kosta, Hadeland. Modellen heter Oase och som jag förstår det tillverkades den på 70- och 80-talen. Den billigaste vasen på bilden kostade 5 kr, den dyraste 20. Bra för ge bort-vaser tycker jag. Den ursöta, bruna gamla medicin- eller gräddflaskan är perfekt till höstbuketter med ringblommor och den gamla karaffen utan lock med riktigt smal hals är också en riktigt perfekt och mångsidig vas. Den höga vasen från IKEA, Rusta och liknande ställen säljs för mellan 50 och 100 kr och brukar kosta runt tian på second hand. Sådana har jag gett bort många. Jättebra till solrosor eller några höga, gracila rosenskäror. Keramikvasen är från Ledja krukmakeri som inte längre finns kvar. Jättesöt till höstbuketter! Den koboltblå vasen med glasfot är kanske omodern, men perfekt i formen och så fin med rätt blommor i. (Vi har en hel del grejer i denna blå färg som är makens favorit.)

Karaffen med gröna glasstänk tyckte jag var så fin att jag ville köpa den till presentlådan trots att den gick på 95 kr. Den visade sig komma från IKEAs Ömsesidig-kollektion från 2023 och kostade då 99 kr. Eh. Kanske samlarobjekt? Eller så får jag helt enkelt återigen får konstatera att värdet i en pryl är det som folk är villiga att betala. Tydligen tyckte både prissättaren och jag att värdet inte gått ner mer än 4 kr på tre år. Höganäsburkarna/temuggarna (Rörstrand) med trälock säljs ofta i helt perfekt skick för runt tjugan. De är perfekta till att ge bort exempelvis kolor i till jul. Ser att de säljs för dyra pengar på Etsy och att någon försöker få närmare 300 kr för en på Tradera, men det känns lite överdrivet. Indiskafatet säljs för 100 kr, men jag köpte det i helt nyskick för 10 kr som krukfat eller kanske smyckesfat. Jag gillar den lilla elefanten. Att köpa sugrör i plast med tillhörande borstar kändes bra till slätisar (smoothies), men jag kanske skänker tillbaka dem.

Sedan var det lilla Tittis fynd. Pippis häst kunde hon inte sluta leka med. Jag köpte med den för 25 kr och ska ge den till henne då hon fyller år. Den fick sig ett rejält bad med tillhörande punktrengöring med kemiskt ren bensin. Nej, den är inte i perfekt skick, men det spelar ingen roll för Titti som bara önskar en Pippihäst. Jag köpte även en tigerdräkt till hennes utklädningslåda till födelsedagen. (Vi har köpt en ihopvikbar gympamadrass till hennes akrobatiska konster, men vet att hon verkligen gillar att öppna paket.) Kinatomten då? Den såg hon i julhyllan på Röda Korset och frågade snällt om hon kunde få den. Jag har som projekt att erbjuda tomteland till alla barnbarn och kommer att ge dem varsina tomtar och vad som nu kan passa då och då. Att de ska vara lite fula tillhör, man ska ju få leka med sitt tomteland! När dottern fick se tomten sa hon ”den kan du ha i ditt rum till jul”. ”Om jag ställer den i mitt rum blir det jul nu!” Hahaha, vilken rolig logik! Den lilla porslinskrubban plockade jag upp till min kompis som samlar sådana (jag brukar ge henne en ny varje jul), men tji fick jag. Lilla Titti uttryckte ”ååååhh, den är jättefin” och det är väl klart att hon ska ha sin egen krubba?! Roligast hade det varit att få den tillsammans med speldosan som den satt på, men den funkar på egen hand också.

Jag köpte ett oöppnat paket 10×15 magnetiskt fotopapper som skulle passa till vår fotoskrivare (trodde jag), men det får vi ge vidare. Ok för 15 kr. Det ligger även ett gäng grejer i frysen för att ta död på ev ohyra och en jättefin julklapp till maken är undanstuvad (vi har ju 100 kr-gräns på våra julklappar till varandra, årets känns väldigt lyckad efter många bottennapp från mitt håll). Då var det bara dotterns fynd kvar. Hon fyndade nämligen VERKLIGEN. En fräsch dunväst till maken för 100 kr hade kanske räckt, men det blev bättre. Hon samlar på snygg keramik till köket och hittade en riktig jackpot igår utan att veta det. Hon kom för att visa mig en skål som uppenbarligen var i väldigt fin kvalitet, men signaturen kände jag inte igen. ”Det är väl någon som har drejat själv”, sa dottern, men nja, jag höll inte riktigt med. Väl hemma tog hon till samma verktyg som second hand-butikerna själva (det är därför som så mycket säljs mycket dyrare idag). Någon hade kanske missat lite den här gången, för den skål E betalade 12 kr för visade sig vara drejad av Calle Forsberg, keramiker i Saltsjö-Boo som bl a levererar alster till Svenskt Tenn och Gordon Ramsays restauranger. (Se YouTube-klippet lite längre ner på hemsidan.) Skålen som dottern köpte i större modell kostar 2200 kr, så nog är den mindre versionen väl värd sina tolv kronor!!! Särskilt för maken och mig som ju bekostade loppisrundan (det ingick i presenten). Jag är därmed också mycket nöjd.

Slutligen besökte vi den nya second hand-butiken som Kazak har öppnat på Bergåsa. Kvinnan som var butiksansvarig var otroligt bekant och när vi hade pratat en stund frågade jag vad hon heter. Då hon sa sitt namn visste jag att mitt antagande stämde – hon var elev i skolan där jag hade min allra första anställning efter lärarhögskolan! Jag har dock SÅ svårt att greppa att mina elever kan vara klimakteriedamer med färgat grått hår och vuxna barn… Hur som helst, både hon och jag tyckte det var otroligt roligt att träffas. Här köpte jag den fåniga lilla gubben i lådan-tomten, ett fantastiskt Elsa-diadem med lösfläta till Titti och Indiskafatet jag berättade om här ovan. Sedan tror jag inte det var något mer. Phu! Klart slut.

Ditten och Datten

Regn ute, sol i sinne.

16 september, 2026 8 kommentarer

Jag vaknade, inte av att jag var kissnödig som annars är anledningen, utan av åskmuller och hårt regn. Morgonens åskväder som drog förbi lite lagom långsamt var helt underbart! Jag hade gett upp hoppet om att få uppleva ett sådant i år och är så tacksam för att min pessimism fick sig en dask på näsan. Jag låg sedan i halvslummer och njöt av vädret som skötte sitt utanför sovrumsfönstret. När det var dags att börja dagen på riktigt gick jag ut för att vittja regnmätaren. 25 otrooooliga millimeter! Vi tar emot varje millimeter med tacksamhet, detta var en riktig gåva. Vi satte en liten bokhäck häromdagen och ett sådant här regn är verkligen hjälpsamt. Kanske ska jag också flytta hagtornsplantor in i den gamla häcken nu när jorden mjukats upp lite? Eller så väntar jag några veckor med det. Jag tänker på doften av blöt katt och mys med Milla, vår underbart självsvåldiga madam och sista (senaste?) katt, framför kaminen i Snättringe. Hon älskade varken regn eller snö, men njöt kanske till och med mer av kaminen än jag. Då vi häromdagen var på besök hos en vän med två mysiga och sociala katter fick jag åter en intensiv kattlängtan, men är glad att jag får gosa hos andra då och då.

Den här tiden på året när allt stänger ner, avrundar, lägger sig att sova, är så fin. Jag skrev ”2027 finns nya chanser och ny sättpotatis” till min faster. ”Vi behåller framtidstron”, svarade hon då. Så är det. Vi behåller framtidstron. Det är vägen genom stora svårigheter och små. Ibland är det svårt att få med sig hoppet, men jag vet med bestämdhet att det är ens bästa kamrat då livet känns tungt. Jag har möblerat om lite på årstidsbordet och även här i köket. Nu är det lite mer höst inne än ute, men jag älskar löven som var dekorationer på yngsta dotterns bröllop med skogstema då hon gifte sig för två år sedan. Vi kommer inte att kunna njuta av grannarnas lönn i år då den är nedtagen och uppsågad till ved, men de här löven (bl a från den lönnen) håller fortfarande! (Förgyllda resp. ”målade” med Mod Podge.)

Igår gick jag händelserna lite i förväg och beställde två vinterjackor/kappor på Sellpy för 40 kr/st. De ser jättefina ut, men det är svårt att se detaljer på Sellpys foton som ofta är rätt kassa då det gäller mörkare plagg. Maken passade också på att beställa några nya jobbskjortor. Vi får se om det blev 340 kr som kastades i sjön eller om de blev väl investerade kronor. (Second hand är ju bara ”bättre” för en själv om man faktiskt får användning av det man köper.) Denna väst/poncho köpte jag för flera år sedan på Sellpy och är ett av mina favoritplagg. Speciell modell och fin färg. Nu fräschade jag upp den med noppborttagaren. Västen ser åter som ny ut och håller en säsong till utan problem.

Ditten och Datten

”Är du lycklig…

15 september, 2026 4 kommentarer

… väl, så gläd dig, åt din lycka med envar, och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Jag vet inte hur många gånger jag har delat med mig av Esaias Tegnérs rader, men det är dem jag återkommer till när männen tänker på romarriket. Jag påminner mig själv flera gånger i veckan om denna visdom. Idag påminner jag dig också. Att livet växer då det delas med andra. Att jag gör mig själv en tjänst om jag delar med mig av härligheter av alla de slag. En lunch (funkar bra med linssoppa eller mackor). En blombukett. Ett par lökar. Ett citat. Några vackra bilder. En klokbok. Tips som förenklar livet. Musik som får mitt hjärta att sjunga. Foton från fina stunder som delats med andra. Släktforskning. Saker som jag inte längre har nytta av, men som kan förgylla någon annans liv. Tankar som är spännande. Jag blir till bättre nytta i kören om jag övar på mina insatser. Jag växer i min medmänsklighet om jag sträcker ut en hand och delar det jag har, om det än är något litet. Jag har möjlighet att både få hjälp och göra min röst hörd om jag engagerar mig i vägföreningen, min församling, i bygdegården eller vad det vara må. Andra blir glada om jag uttrycker min uppskattning till eller för dem. Själv må vara bäste dräng, men drängar jobbar bäst och får mest gjort i lag.

Detta är sådant som gjort mig lycklig den här veckan. Lyckan må vara svår att definiera och svår att fånga, men ett är säkert. Man måste öva på att både känna och fånga den. Göra medvetna val och låta sig förloras i stunder. Inse att lyckan som känsla är flyktig och att en mer långvarig lycka mer handlar om förnöjsamhet. Släppa jämförelsen där man i princip slåss med andra och istället välja att gå sida vid sida med dem.

Slutligen vill jag dela med mig av något det finaste jag hört. Jag var med syrran och svägerskan på Marinens Musikkårs Vasaskjulskonsert i fredags. De avslutade med Ulrica Pia, ett verk som beställdes av Amiralitetsförsamlingen av Stefan Nilsson (kompositör till musiken i Skärgårdsdoktorn, Så som i himmelen, Beck och annat vackert) till marinens 500-årsjubileum och hade urpremiär 2022, året innan Stefan fick reda på att han led av ALS och sedan dog. Om jag hört om detta så har jag glömt det, men nu glömmer jag aldrig mer. Musiken skrevs specifikt till Marinens musikkår samt orgeln och kyrkklockorna i Amiralitetskyrkan, något som gör denna inspelning ännu mer speciell. Jag hör historiens vingslag, seger, sorg, förlust och hopp i musiken. Kårarna rann nerför ryggen och tårarna rann ner för kinderna på mig där jag satt på min obekväma plaststol, men det var lycka jag kände. Och nu delar jag den med dig.

Ps: Här har du hela konserten. Väl värd att lyssna på! Om inte annat så för att få höra riktig karlskronitiska. Och höra Stefan Nilsson berätta om framväxten av Ulrica Pia. Jag älskar för övrigt Scenkanalen Blekinge! Så mycket bra musik.

Tips

Klänningen som fick stanna.

14 september, 2026 4 kommentarer

2022 hittade jag en riktig favoritklänning på Lindex. De hade då ett Carl Larsson-samarbete där de använde CL:s mönster ”De mina” i en klädserie som jag tyckte jättemycket om. Jag köpte den blå klänningen och har använt den mycket varje sommar sedan dess. I somras blev det dock inte mycket då mönstret på ryggen hade blivit så solblekt att det inte såg roligt ut längre. Jag tycker om klänningsmodellen, så jag funderade på att sprätta upp den och använda som mönster. Det slutade istället med ett slags ”renovering”. Jag bestämde mig för att färga klänningen chokladbrun. Jag hade hoppats att mönstret skulle synas lite bättre, men färgen blev jag mycket nöjd med.

Jag har sedan tonåren använt textilfärg för att fräscha upp plagg eller förändra dem på något vis. Det första man behöver tänka på är att fläckar av olika slag kommer att synas också när man färgar plagget. Tänk ofrivilliga klorinfläckar eller gräsfläckar. Det är också viktigt att plagget inte har ingrott svett eller att det är tunnslitet. Man behöver också komma ihåg att de vanliga tvättmaskinsfärgerna bara funkar på bomull och linne. Det kan finnas lite syntetblandning i textilierna, men det finns alltid risk för ett flammigt intryck. Det finns färg för syntetmaterial. Denna behöver man färga på spisen och projektet kräver en stor kastrull som aldrig mer kan användas till matlagning. (Förvisso inte helt svårt, finns säkert på loppis.) Ett stort problem för mig som är petig med detaljer är att de flesta sytrådar som används också på bomulls- och linneplagg är gjorda av syntet. Det innebär att man får kontrastsömmar på det färgade plagget. Det behöver inte alls vara dåligt, utan beror på stil och hur färgerna går ihop. I det här fallet blev det iallafall inte alls snyggt, utan jag bestämde mig för att sprätta alla synliga ljusblå sömmar som syns på bilden, och så fållen såklart.

Att sprätta kan vara den tråkigaste sy-sysslan, men ack så viktig. Att sprätta när något inte blir bra är viktigt för slutresultatet och jag har alltid ångrat min lathet om jag struntat i det. Nu ägnade jag ungefär 2,5 h till att sprätta och sy nya sömmar. Fett värt, som man sa någon gång förr i tiden. Jag visar också hur tydlig kontrasten mellan tråden och den nya färgen är och varför jag valde att ändra på det.

Jag använde min lilla fingernåldyna som jag vann i Ewas utlottning. Så bra! Den har jag redan haft nytta av flera gånger. Maken hittade senast för någon vecka sedan en nål i soffan som hamnat där innan jag fick min fantastiska uppfinning. (Där ser man hur ofta vi städar ur vår soffa.) Att använda säkerhetsnålar då man ska få dragband på plats är en klassiker, men jag vet att det finns andra bra lösningar där man inte riskerar att öppna säkerhetsnålen av misstag mitt under proceduren. Den här gången gick det dock bra. Jag vet inte alls vad som hände då jag fotade, för sådär flammigt ser inte alls tyget ut.

Så här blev det! Klänningen har fått lite ny livskraft och får fortsätta vara en favorit i min lilla garderob. För drygt 100 kr och ca 3,5 h arbete (räknar med runt en halvtimme till att införskaffa färg och tvätta klänningen, samt stryka den när allt var klart) känns det klart värt insatsen.

Funderingar

Språkvajbar.

13 september, 2026 12 kommentarer

När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.

Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.

Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.

På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:

Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.

Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.

Planttant

Evighetsgöra och projektavslut.

12 september, 2026 7 kommentarer

Det finns inbyggt i oss att vilja göra saker klara för att kunna lägga dem åt sidan, eller bara känna oss lite nöjda för en stund. Det finns en massa forskning i ämnet. Det är kanske inte så svårt att räkna ut ATT det är lätt att ouppklarade uppgifter på jobbet stör vilan under helgen pga Zeignarikeffekten. Det kanske också går att förstå att människor hellre väljer att göra sådant på ”to do”-listan som leder till avslut än sådant som är viktigare men kanske mer flytande. Jag skriver då och då om att det kan störa mig att det alltid finns mer att göra här hemma, framför allt i trädgården. Jag funkar alltså helt normalt, men känner ändå att det är viktigt att då och då mentalt få bocka av saker och ting för att hjälpa min sinnesro.

Maken lånade brorsans häcksax och klippte ner hagtornshäcken som står på vår tomt. Här stod det ”förr i tiden” ett annat hus som flyttades till en annan plats. Kanske längre ner på Vintervägen, kanske till ön mitt över kyrkogården. Häcken står iallafall kvar. För ett gäng år sedan klippte svägerskan ner den jäms med fotknölarna och sedan dess har vi väntat på att den skulle växa upp och fräscha till sig i processen. Somliga av plantorna dog av den hårda behandlingen, medan andra verkligen fick nytt liv. Hur som helst, att göra häcken riktigt fin kommer att fortsätta vara ett projekt. Jag kommer inte att kunna tänka ”nu är det klart för evigt” eftersom en häck ska klippas ett par gånger per år för att hålla sig fin. Efter makens klippning gick jag runt med skottkärran och räfsade upp allt det klippta och lade på eldningshögen. Jag tänkte att jag var klar, men tji fick jag. Nu när det hade gått några veckor hade löven på de avklippta bitarna ändrat färg och det var lätt att se att häcken behövde en rensning till. ”Det här går snabbt”, tänkte jag. Här kan du gissa ungefär hur snabbt det blev:

Jag var medvetet supernoggrann då jag rensade. Räfsade i häcken och drog bort bitar som hade gömt sig i allt det gröna som fick bli kvar. Drog och klippte bort björnbärsslanor som vuxit upp och gömt sig. Räfsade runt fötterna på häcken för att ingen skulle behöva trampa på de hemska taggarna. Jag kände mig nöjd och färdig, men fick ifrågasätta min egen syn nu när jag tittar på bilden på det som blev kvar efter att jag hade varit ”jättenoggrann”. Nu har jag dock bestämt mig för att jag är färdig med detta. Nu lägger jag häcken bakom mig tills våren kommer och det är dags att laga den med småplantor som fått växa på andra ställen.

Som du kanske vet är det björnbärsris som ställer till det mest för oss i trädgården. Denna livskraftiga växt tar sig fram överallt och behöver egentligen grävas upp. Jag orkar inte utföra detta projekt som skulle ta värdefull tid från sådant som är mycket roligare, utan jag drar och klipper på de ställen där det är mest akut. (Rabatterna har dock rensats helt från detta otyg.) Nu kan man åka ner på vår uppfart (eller nerfart) utan att få bilen skrapad av hagtorn eller björnbär. Och grannens körsbärsträd anfaller inte heller uppifrån, så det är skönt!

I verandan står de plantor som aldrig fick plats på pelargontrappan, utan som skulle växa till sig. De mår bra mycket bättre än de uteboende exemplaren som i år fått utstå ömsom torka och ömsom störtregn då jag varit lite dålig på att ställa undan plantorna vid regnoväder. Kanske borde jag ställa in alla i verandan för att låta dem torka till lite innan det är dags att ställa dem i Bredavik för vintern? Så får det bli. Bra beslut, Monna. Och ganska lätt att slutföra detta projekt. Jag ska bara rensa allt från gula löv, eventuella larver som jag inte vill ska följa med och äta upp mina plantor i vinter (japp, det har hänt) och märka om de plantor som fått sina namn stulna av tjuvaktiga fåglar. medan jag fortfarande kan känna igen dem på sina blommor. Tomaterna ska tas omhand, växthuset ska tömmas, flera av lådorna ska rensas. Det blir en lördag med mycket att göra, helt enkelt. Somligt kommer att få skjutas på framtiden (och väl ligga och störa i form av stress). Ett ”måste” är nämligen att jag sak läsa klar Anspråkstagen. Jag hoppas kunna känna ro när jag lägger mig i soffan. Då ska jag tänka på vad jag skrivit idag helt enkelt… Hoppas du får en fin helg!

Ditten och Datten

Valet 2026.

11 september, 2026 10 kommentarer

Livet består av en hel radda beslut, ickebeslut och att hamna i vägen för andras beslut. Jag tänker på den där hemska nollningsresan som Handels-ettorna råkade ut för härom veckan. Över 100 matförgiftade personer. Var det någon som inte hade tvättat händerna? Hade räkor stått framme i rumstemperatur? Hade man i ivern att inte slänga mat lagt fram gammal mat i buffén? ”Haha, det var nog KTH:arna som gjorde något”, sa maken, men vi kom överens om att det skulle vara ett alltför stort och hemskt upptåg för att kategoriseras som skämt. Alla dessa beslut som tas, överilat eller med beräkning. Jag tänker på alla som sätter sig trötta, fulla eller drogpåverkade i fordon och förorsakar hemska olyckor. Jag tänker på mobbing som får pågå i år efter år, både bland barn och vuxna. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av girighet. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av godhetskomplex. Jag tänker på digitaliseringen av skolan, på 2015, på ruttna, privata vårdalternativ, EU… Jag tänker på ryggdunk mellan lokalpolitiker av alla de färger.

I onsdags var jag och förtidsröstade. Jag kände mest för att bara lägga ner min röst och protestera på det viset, men istället valde jag tre olika partier i de olika valen. Jag förstår att jag inte kan gå tillbaka i tiden och önska att det var som 1991 då jag fick rösta första gången. Då gick jag i mina föräldrars fotspår, väl grundade i det landsbygdsparti som var småföretagarnas stöttepelare (C, om du inte redan hade räknat ut det) och kände mig nöjd med min insats. Sedan dess har det blivit nio val till. Jag visar ett mönster av att inte vara trogen något parti. Helst vill jag inte rösta alls, för jag är så förgrymmad på hur politiker beter sig åt alla håll och kanter. Jag säger som jag sa till barnen då de var små: ”om du fokuserade på hur du ska kunna göra så bra som möjligt istället för att hacka på din syster/bror så skulle livet bli mycket bättre”. Eller vad sägs om Lukasevangeliets toppenord i kapitel 6: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.” När det nu ser ut som det gör försökte jag istället i vanlig ordning att läsa på ordentligt för att rösta som det ser ut i partiprogrammen. Jag är inte nöjd, men nu har jag iallafall gjort min medborgerliga plikt. Jag önskar att jag inte hade låtit så ironisk då jag nu säger ”lycka till”…

1 2 3 … 464 Nästa →