28 Okt

Här hemma på ön.

Solsken, före. Nu är verandan tom. Den väntar på att återfå lite av sin forna glans och jag kan knappt ”hia mej”… När jag var ute och gick träffade jag Henning och Birgit. De bor lite längre ner på vår väg, men viktigast av allt är att Hennings farbror byggde vårt (eller än så länge min brors och svägerskas) hus. H har varit dålig och B vill att han ska pigga på sig lite innan han får sitta ner med mig och berätta sina minnen. Jag kan knappt hia mej för det heller.

Vi har nu fått hela Riksarkivets information om denna fastighet. Jag kan inte uttyda allt och ett par dokument verkar ha kommit fel. Trots det är det jättespännande att följa köpehandlingarna och jag älskar att vara en del av den här platsens historia! Nu ska jag bara förstå mig på de nitiska handläggarnas alla förkortningar.

26 Okt

Vardagstankar.

Någon skickar bomber till alla som kritiserat Donald Trump, isarna smälter, kossorna fiser, vi får inte köpa, inte resa, inte äta kött, inte kränka och snart går världen under. Igen. Vi står utan regering, börserna svajar och ändå är julen på väg precis som alltid vid den här tiden på året.

Hur känner du inför dagens situation? Är du stressad? Deprimerad? Känner du hopplöshet?  Eller har du hopp? Känner du tillförsikt? Vågar du lita på att det finns mer godhet än ondska i världen?

Jag har haft fullt upp med livet fast jag inte ens tillhör de heltidsarbetandes skara. Ibland försöker jag se livet ur någon annans perspektiv för att inte hamna i en speciell låda. Vi blir påverkade av, och påverkar, människorna som omger oss. Är vi inte försiktiga kan det vara lätt att tro att det vi tycker och tänker är det enda rätta, att det bara finns en väg som når till målet. Jag kan inte tänka mig större hopplöshet. Jag försöker vara öppen och inte bara gå igång (positivt) på sådant som resonerar med mina egna åsikter, men ibland är det svårt. Igår läste jag en politisk kommentar på min systers vägg. Jag skrev ett svar till den vältalige skribenten med huvudet uppe bland molnen (min egen tolkning), men bestämde mig för att radera den eftersom jag inte vill framstå som en arg tant. Istället tog jag till Fars klokheter. Vill du också höra dem? Jag lovar att livet blir lite lättare att hantera om man lyssnar på och lever efter dem.

Jag önskar att Far hade levt. Då hade jag skickat upp honom till Stockholm så han kunde undervisa hela Sverige i direktsänd television: Livet är orättvist. Ta hand om din familj. Med rättigheter kommer skyldigheter. Gör ditt bästa. God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag. Punkt.

Och här kommer mer av vår alldeles fantastiska höst! Jag hoppas att du också kan njuta av den.

21 Okt

Genom någon annans ögon.

När man är tre år är sandlådan en ocean full av havsdrakar och hajar, rutschkanan är vägen ut ur en riddarborg och all mat som serveras innehåller kopiösa mängder av socker. En ettåring tycker att höjden av lycka är att gunga länge, länge och all tid som behövs ägnas åt att betrakta varje sandkorn i detalj. Jag har ingen önskan om att vara yngre, men jag önskar ibland att den där nyfikenheten som ett barn angriper världen med fanns kvar hos mig. Jag vet att den går att öva upp och märker att tacksamhet är ett bra instrument. I år känner jag mig inte lika mycket ”i behov av” Trettio Tacksamma Dagar, men jag längtar ändå. Årets utgångspunkt ska därför få bli livets små guldkorn. Bäst att jag betar av de stora och tunga livsutmaningarna först, hahaha!

19 Okt

The times they are a-changin’.

Mammas och fars hus som de hyrde av min bror och svägerska. Brorsan och jag gjorde det iordning i början av veckan för att förbereda det åt svärfar som kommer att hyra det framöver. Livet tar ibland så märkliga turer att jag har svårt att följa med, men det är bara att hålla fast med allt vad man har!

17 Okt

Karlskronadäka som jag är…

… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.

Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?

Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!

14 Okt

Den känslan.

Himlakropparna tar över i en stillsam explosion, alldeles tyst och på samma sätt som kvällen innan och kvällen innan dess och… Jag går ut i det tjocka mörkret och ser några av grannarnas utebelysning och kyrkans lyktor, men annars är det mörkret som regerar. Inte det tunga svarta, utan det mjuka, trygga. Dagen började i en magisk älvdans bakom huset och slutar med  ekollon som rasslar ner och slår i taket på grannens lada medan ”sjönen” (öbornas namn på havet) nedanför kyrkogården sakta slår in mot strand. Inga bilar, inga hundrastare, inga kvällsjoggare. Bara jag och mörkret, jag och ön, jag och universum, jag i universum. Just nu känns livet så stort, så svårt och samtidigt så självklart.

12 Okt

Mozart och vi som försöker hänga med.

När vi började repetera Mozarts Requiem i våras sa vår dirigent Justin: ”Börja öva nu, för oktober kommer att vara här om fem minuter”. Just då lät det som ett skämt, men idag vet jag precis vad han menade. Detta är ett otroligt vackert verk och det är mycket komplext på sina ställen. Jag kanske borde kunna det utantill nu? Det kan jag inte. Långa stycken sitter helt, men på andra ställen vill jag ha både kontakt med noterna och dirigenten. (Eftersom jag har lekt kördirigent och haft skolkörer vet jag precis hur irriterande det är att mötas av en skog av skallar istället för att samspela med sina körmedlemmar.)

På onsdag ska vi sätta hela verket och på söndag är det dags att få framföra det i den fantastiska Fredrikskyrkan med akustik som får mig att rysa. Några proffsmusiker är inblandade, men många är bara glada amatörer. Jag är så tacksam över att vi får chansen att göra det här och hoppas att det blir en fin upplevelse för alla.

Ps: Har du lyssnat på proffsinspelningar och sedan kommer och lyssnar på oss kommer du att märka att vi emellanåt håller ett något lugnare tempo.

10 Okt

Bo på lantgård.

Igår var jag iväg och hjälpte en fin familj att flytta. Framåt eftermiddagen insåg jag att det slutkörda finns kvar i bakgrunden, så när de stora möblerna skulle flyttas åkte jag hem. Trots det vaknade jag lite småmosig. Tur att jag möttes av detta:

Rönnsumaken är lite jobbig med alla sina rotskott, men jag gillar den verkligen vid den här tiden på året. Det är lönnarna som står för de stora showerna, men tänk så vackert det blir när alla bidrar med sin specialitet. De gula björkarna tyckte jag förut var lite tråkiga om hösten, men de är ju också fantastiska!

Skotten i glaset i köket fick äntligen lite jord runt fötterna. Ett par elefantöron fick ny jord och en elefantbebis fick en egen kruka. Vi får väl se om de tar sig! Det är alltid lika spännande.

Eftersom vi har fått den skönaste höstdag som tänkas kan var jag ute och krattade runt lite. Den sista ”stora” kronärtskockan fick vår sjuka dotter trösta sig med. Annars äter hon lyxlunch på sin praktikplats varje dag, så hon är lite bortskämd. (Hon går Restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasiet och praktiserar för tillfället.)

Vi har ett gäng fina Ingrid Marie som får vänta lite på att bli uppätna, men fallfrukt och allt för små äpplen har jag börjat göra must av idag. Kvinnan som var här och beskar äppelträdet tipsade om att frysa in musten i mjölktetror. Tyvärr hade jag bara fått ihop två tomma tetror idag och det lär bli minst fyra liter must om vi har tur (vilket jag hoppas).

Annars blir det kålpudding i slow cooker-version, något slags köttfärslimpa på kålbädd, till middag. Jag hoppas att recensionerna är rättvisande, för jag är verkligen sugen på just smaken av kålpudding. Mums! Hoppas bara vi har lingonsylt kvar i kylen någonstans…

09 Okt

Brevlådevinst.

Alltså, tänk att gå till ICA och hämta ut ett paket man inte beställt! Idag fick jag en fantastisk ask med lyxiga chokladpraliner ända från Danmark. Så glad jag blev… Den här chokladen ska jag njuta vid något speciellt tillfälle framöver. Tack S! Och tack till min lillasyster som förstod att jag tyckte det var så jobbigt att inte få något födelsedagskort från mamma. Hon hade tagit ett vykort från mammas hög och skrivit till mig. Det kändes verkligen som ett meddelande från andra sidan.

Det känns jobbigt att vi har nära och kära i Skottland, Australien och USA, men avståndet blir inte fullt lika ohanterbart eftersom vi kan ta kontakt när som helst med hjälp av teknikens under. Jag ska ändå bli bättre på att skicka riktiga brev och vykort. Det är något med att få ta i ett brev som någon annan har hållit i och packa upp ett paket som någon man håller av har plockat ihop  med omsorg. Jag tror att inte bara jag tycker om det. Vad tror du?

08 Okt

Höstfix.

Morgnarna är mörkare nu och jag märker att jag tänder mysljus stup i kvarten. För att vakna behöver man visst ordentligt med ljusstyrka, men jag tycker om att vakna långsamt. Frukostbord med födelsedagsbukett och festballonger påminde om att jag fyllde år i fredags och att äldsta dottern kom hem över helgen så vi kunde fira hennes 20-årsdag i efterskott. Det var full fart hela helgen, och på det lite andlig spis! Eftersom jag inte har någon vettig telefon och hade glömt att ta fram kameran tog jag inte ett enda kort på hela helgen. Snickerskakorna i vardande finns tydligen bevarade för eftervärlden iallafall. Visst kan 400 g ljus blockchoklad se rätt fin ut? Förutom snickerskakor serverades vaniljbullar, chokladkolasnitt (20 minuter i ugnen är alldeles för lång tid i vår ugn), raw ”kanelbullar”, red velvet-kaka och bakad cheesecake med hallonsås (Hemma hos Julias recept, hör av dig om du vill ha det). Man blev nästan sockerhög bara på doften.

Fixardagar är bäst, särkilt på en måndag efter en fin helg. Därför är jag väldigt tacksam över att jag har en sådan idag. Tvätta fönster, tvätta gardiner, låta Kristina och Anita beskära vårt Ingrid Marie-träd efter många års styvmoderlig behandling, göra äppelmust att frysa in (Kristina tipsade om att frysa in i mjölktetror istället för i PET-flaskor), planera tiden fram till nyår… Det känns fint att få lite andrum på fler än ett sätt. Hade jag kunnat hade jag löst problemet med världsfreden också, men jag tror att det får vänta.

Vårt fina äppelträd behövde verkligen lite TLC! Det här är förebilden, men då hade ändå Kristina och Anita hållit på ett tag. Jag plockade febrilt alla äpplen som maken och dottern inte hade kommit åt i helgen då de tog hand om så många äpplen som de kunde.

Efterbild nummer ett. Det var jättespännande att höra hur varje avsågad gren och kvist planerades utifrån placering och beskaffenhet. Jag har läst på en del om att beskära träd, men träduslingarna ser ju aldrig ut som på teckningarna i böckerna! Jag hängde med på att grenar inte ska växa inåt/tvärs igenom trädet eller rätt upp. Man vill få fram den här formen, lite som ”the giving tree”. Detta träd är ”bara” grundbeskuret nu eftersom det inte tagits omhand på så många år. Nästa höst blir det en ny omgång med lite mer finlir. Efter det kanske vi kan hålla efter trädet själva.

Med efterbild nummer två får du också halva högen med de borttagna kvistarna. Mer borta än kvar! Det går inte riktigt att se på bilderna, men trädet ser verkligen ut att ha fått nytt liv och är mycket luftigare nu! Det är även lite ljusare i köket. Tallen hänger med. Kristina undrade om vi är säkra på att vi vill ha den kvar. Det är jag. Maken kanske inte lika mycket. Vi får väl se! När man värker fram en trädgård hinner man ändra åsikt många gånger. Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska planera utifrån hur det ser ut idag, utan utifrån hur det skulle kunna se ut.

Jag hoppas att grannarna aldrig tar bort sin lönn. Den är otroligt vacker oavsett vilken årstid som står för dörren, men nog visar den sig från sin allra bästa sida just idag? Jag får väl ta ännu ett kort om det blir klarblå himmel någon dag. Då är det så bildskönt här att det nästan gör ont. Sådär, ja. Jobba, jobba, jo-o-bba!