Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.
Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.
Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.
Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…
… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.
Vi har haft brorsbarnen här i några dagar och se, det var roligt! Vi hann montera färdiggräddade delar till pepparkakshus med ”den mest fantastiska kristyren som verkligen funkar till pepparkakshus”. Det kunde jag ju räkna ut att det inte skulle funka, så 10-åringens hus blev snett och vint, men satt i alla fall ihop, och 5-åringen fick ett snyggt dekorerat hus som fortfarande låg i delar. ”Förra året satte vi ihop pepparkakshuset med lim, så då kunde vi inte äta upp det.” Nej, sådana trauman ska vi inte utsätta någon för, bättre att bara låta huset fortsätta vara tvådimensionellt! För övrigt ber jag dig bidra med ett riktigt bra pepparkakslimsrecept. Snälla?!
Pepparkaksbakandet gick betydligt bättre och båda barnen fick så småningom med sig varsin stor påse med fina peppisar hem. Den här unge mannen ville ha bekräftelse om och om igen om att ”visst är det okej att äta deg när man bakar, visst får man smaka, visst går det bra”. Vi betygade att så var fallet, men jag och storasyster varnade för det som också kom senare. Du får själv räkna ut vad detta ”det” var för något. Lillkillen undrade också hur många som bakade pepparkakor samtidigt på jorden och konstaterade att vi nog var ganska många.
Tioåringen kan snart baka lussekatter helt utan assistans. Hon förberedde sin deg själv och som du ser blev hennes lussekatter mycket fina. Hon testade dessutom några fler versioner, som pojke och bock.
Vi pysslade lite annat smått och gott också, och skrev brev till Tomten såklart. Det undras nu hårt om Tomten verkligen kommer att svara! Jag tyckte det var spännande och tragiskt att julpyssel kunde leda till en diskussion om inflation. Jag har köpt lite postfriska frimärken från 70-talet. Jättekul att sätta på brev eftersom de är så fina, men det behövs många för att räcka till dagens porto som nått 15 kronor för upp till 50 gram. Denna summa ska bli ARTON otroliga kronor nästa år.
Det skulle läsas läxor och lekas med Schleich-djur och spelas Solitär, men innan dess fick jag tvinga ut oss i den perfekta kramsnön. När de unga insåg hur perfekt snön var blev det annat ljud i skällan. Och som det fixades och byggdes! Här snackar vi kreativitet och ren muskelkraft. Jag tycker att Lars-Elin är den finaste snögumma jag någonsin har sett! Hon står för övrigt kvar idag också, fast en hel del snön hann smälta bort igår. Ja, och det var de dagarna. Tiden går så fort…
Till kanelbullens dags ära blev det såklart bullbak (mest för att svärföräldrarna skulle komma på fika) igår. Jag brukar mest baka vaniljbullar, men igår gjorde jag en blandning med både kanel, kardemumma och vaniljsocker. Varför välja bara en när man inte behöver?
Bulldegen jag gjorde var den man hittar i Vår Kokbok. Fyllningen rörde jag ihop av 200 g mjukt smör, knappt 2 dl socker, 1 msk vaniljsocker, 1 msk nymalen kardemumma och 1 msk kanel. Botten på bullen blev lite knäckig, precis som det ska vara.
Det har varit en helg med en lång rad fixande. Listan jag började med i lördags var oändligt lång, idag är den bara oerhört lång. Stenladan fick en fin hyllinredning 2019, men som alltid om man inte tänker efter före så hamnade grejer lite på fel ställen och en del grejer skulle aldrig ha hamnat här över huvud taget. Med tiden hamnade en del grejer på golvet och sedan blev det mer och mer kaos eftersom inte grundordningen fanns där. Nu har vi slängt, sorterat, ordnat upp, samlat ihop, märkt och flyttat grejer och det känns så bra att komma in här! Ett perfekt ställe för förvaring och lagring av sådant som används någorlunda återkommande, sådant som behöver stå frostfritt men som inte är allt för ömtåligt. Textilier lever lite farligt här, men egentligen tror jag bara det är flaggan som är i tyg. Den verkar klara sig ganska bra i sin låda med lock. En grundlig organisation kan ske först då man har riktig koll på hur, när och om man använder saker och ting. Jag skulle påstå att vi har det vid det här laget gällande just stenladan, men det finns gott om förbättringspotential på andra ställen.
Jag hade som uppgift att baka till ett dop. Det fick bli mormor Brittas fantastiska äppelkaka, den som alltid blir lika saftig och smarrig, åtminstone om man håller koll på gräddningstiden. Dopbuketten blev en symfoni i rött, vitt och orange, nästan bollformad och ganska maffig.
Det hanns med att koka lingonsylt av köpta lingon. Vi har inga här i närheten och inte har vi tid att plocka några heller. När vi fick chans att köpa genom min svågers klient hoppade vi genast på. Det mesta ligger i lagom stora påsar i frysen till rårörda lingon och annat smarrigt, men det blev också fyra burkar klassisk lingonsylt. De står nu vända upp och ner i stenladan. Sara Bäckmos snålröra brukar jag lägga i 400 g-påsar och fryser paketen platta. De tinar på ett kick och används med fördel i pastasåser, grytor och annat gott till vintern. På bilden hade jag just hällt ner de ugnsbakade grönsakerna i en rostfri bunke. De mixades sedan med handmixer. Nej, det ser inte gott ut, särskilt inte den här omgången som gjordes på gula tomater, men det smakar fenomenalt!
1992-1993 sydde jag ett lektäcke i lappteknik av tyger från fyndet på IKEA till min nyfödda lillasyster. Det har använts väl och när vi var och hälsade på lilla nyfödda systerdottern såg jag att sömmen släppt på några ställen. Nu har jag lagat så får vi hoppas att täcket håller ett tag till.
Sen var det den där lilla koftan i storlek 0-1 månad. Jag satte mig äntligen för att sy i knapparna i den och njöt både av att få bocka av något som stått länge på min att göra-lista och av att få en stund att sitta och tänka på lilla barnbarnet som är på ingång. Mys! Varför är så många av oss människor dåliga på att få det sista i en uppgiftsserie gjort? Spika fast lister, sy i knappar, få in ren tvätt i garderober, rama in något, städa bort högen i köket… Jag vet att jag absolut inte är ensam om detta. Samtidigt njuter jag otroligt mycket av att kunna bocka av grejer, så jag förstår inte att mitt inre driv inte är större än det är. Jaja, men nu är det så.
Den här grabben har jobbat hårt i två år, vuxit upp och blivit en man med barnasinnet i behåll. Han har hållit sig runt Alperna, i Schweiz, Österrike och Bayern och har lärt sig både tyska och farsi på kuppen. Han var så fin i sina Lederhosen då vi igår kväll äntligen fick se honom ramla ur bilen efter en dag som hade börjat för honom klockan 4 på morgonen. Största delen av storfamiljen var på plats.
Nu gick jag förstås händelserna lite i förväg. Vi som väntade hade delat upp ansvaret för att få till en fin fest eftersom ynglingens mamma Festgeneralen naturligtvis var med i Köpenhamn för att hämta hem sin son. Jag hade tagit på mig att fixa två prinsesstårtor och var smart nog att bjuda in brorsönerna att lära sig göra sådana. De är båda ytterst pålitliga och duktiga på allt de företar sig, så jag borde inte ha väntat mig annat än konditorklass på de färdiga tårtorna.
Det är så roligt att lära känna den unga generationen bättre och försöka hitta minsta gemensamma nämnare bortom det självklara. Just för mig och äldste brorsonen visade det sig vara Sabaton som var MGN, så då lyssnade vi på dem samtidigt som vi pratade tekniska detaljer gällande hur man bäst vispar, breder ut, kavlar och monterar en tårta.
På övervåningen höll samtidigt superpysslarteamet till för att fixa med snygga och festliga inredningsdetaljer. Båda är ytterst kreativa och gjorde så fina grejer. Innan de for vidare till Bredavik för att sätta upp allt plockades det även blommor som skulle placeras ut över hela huset.
Så här blev det till exempel i köksfönstret – supermegasnyggt och personligt.
Tårtbakarna fixade de sista detaljerna på plats och till slut stod bakverken redo…
… att flirta med smaklökarna hos alla festdeltagare. Vill du själv ge dig på ett liknande konstverk rekommenderar jag detta recept och att aldrig någonsin använda de färdigkavlade marsipanlock som finns att köpa utan kavla egna av marsipanblock från Örebro Bagerivaror. Min syrra hade gjort egen hallonsylt och bakat en av tårtbottnarna. Jag bakade den andra och använde då glutenfritt mjöl med gott resultat. Tekniken som används för att få till en hög och jämn tårtbotten står väl beskriven i receptet.
Sådär ja! Nu kan vi återkomma till festligheterna och kramkalaset som utspelades på gräsmattan mellan återvändaren och unga, gamla och alla oss som är lite mer mittemellan efter en extralång väntan. För barn är två år en hel oändlighet, men det verkade mest vara själva festföremålet som var förvirrat över hur mycket alla hade vuxit. Så många härliga känslor!
Välkommen tillbaka-presenter och hjärtliga hälsningar fanns på plats inomhus…
… liksom ett helt gäng av mina syskon, men dessvärre fick jag ”bara” till oss tre på samma bild. Vi och alla gäster bjöds på smarrig smörgåstårta, musikframträdande, tal och en satsig Kahoot (och jag ska sluta tjata om prinsesstårtorna). Det uppdaterades, sattes punkt för sommaren och kramades tills det sent omsider var dags att åka hem. Den hemkomne ynglingens första önskan var att ge sig ut och hajka med sin pappa, så jag skjutsade ut dem till naturreservatet mitt i natten så de kunde fortsätta prata och göra något som de båda tycker är så roligt.
Vid det laget längtade jag hem till min sköna säng, tackade för mig och såg pappan och sonen ge sig av tillsammans med raska steg och raka ryggar. Bra jobbat, Jake McDake! Det är härligt att ha dig hemma igen.
Jag har tipsat om detta bröd förut, men vill göra det igen. Gårdagens blandning blev extra bra. 200 g aprikoser, 100 g fikon, mest valnötter samt lite pumpafrön och pecannötter. Låt gärna brödet ligga över natten innan du äter det, skär i tunna skivor och servera med smör/Bregott. Riktigt smarrigt!
Alltså, igår fick vi en rejäl regnskur som inte var anmäld i väderappen! Jag brukar klaga på att det förväntade regnet ofta blir till en tumme, eller till och med ingenting. Den här gången blev det dock tvärtom. Vi var på kyrkogården och planterade lite nya blommor vid svärfars grav när det helt plötsligt kändes regnigt i luften. Innan vi ens var hemma föll tunga droppar, något som jag försökte göra till mindfulness eftersom vi verkligen behöver allt regn vi kan få! I två timmar regnade det sedan ordentligt, så till den milda grad att byttor och hinkar flödade över. Underbart! Jag passade på att ligga i verandan och lyssna på regnet på plåttaket, tvätta upp det sista efter kusinernas besök i Bredavik och…
… baka ett gäng bullar att lägga i frysen för kommande gäster. Jag tänker alltid att jag ska ”fylla frysen”, för det anstår väl inte en blivande mormor att inte kunna presentera en värdig fika på tre sekunder blankt?!
Maken satt på övervåningen och jobbade och tänkte inte på att sovrumsfönstret var öppet. Det gjorde uppenbarligen inte jag heller. Vi är så ovana vid att det regnar att det liksom inte riktigt går något alarm när livets vatten börjar falla. Det finns för tillfället inte heller något klädstreck uppe, så vi behöver inte tänka på tvätt på tork som måste in. Jag har tydliga minnen av somrar där det varit ett fasligt springande ut och in med blöt, halvblöt och återblöt tvätt. Varför inte bara hänga tvätten inomhus om regnet hänger i luften? Nej, i Sverige ska tvätt torkas utomhus. Det luktar definitivt godare, det är jag den första att erkänna, men man riskerar både fågelbajs, regn och solblekning. (Jag är egentligen på lag ”torka utomhus”, försöker bara argumentera för varför vi inte skulle behöva någon ny tvättlina.)
Efter regnet gick jag en runda och plockade in blomster. De ska egentligen plockas in en solig morgon, men det är viktigt att ibland gå sin egen väg och jag behövde nya buketter. Eller solitärer, som här. Jag fortsätter med mitt lilla blå glas-stilleben. Tillsammans med den otroligt vackra dahlian X (någonstans på vägen har den här blivit felmärkt, för uppenbarligen är den ingen Twyning’s After Eight som jag har märkt upp den som) blir det ännu bättre.
Buketten jag plockade ihop från alla rabatter och ängen gör mig glad! Nu visas det mer och mer färg, både för att vi kommit längre in på säsongen och för att vi fått en hel del regn. Tänk att jag i Segeltorp strävade efter en trädgård helt i vitt. Nej, nu känns det oändligt ängsligt. Snacka om att vara påverkad av tidens ideal. Vitt och fräscht skulle det uppenbarligen vara i trädgården också, oavsett om man var shabby chic eller svalt elegant.
Polka anemone hade jag i kruka förra året, men den mår mycket bättre nu när den får växa i rabatt med gräsklipp runt fötterna! Jag har sällan sett något vackrare. Dahlior ger ju fler blommor ju mer man plockar precis som luktärter, så nu när den här blomman stått i några dagar i rabatten och gjort mig glad får den kanske flytta in lite också. Fler och fler av de närmare 30 dahliorna visar nu färg och det gör mig så glad att jag tagit mig tid att plocka upp och ta hand om dessa skönheter inför varje vinter. Allt som är bökigt ska väl egentligen undvikas, men vill man vara fin får man lida pin. Eller jobba lite extra.
När extrasyrran och hennes son var på besök påmindes jag om hur roligt det är att lära sig saker och ting, att bli bättre och utvecklas, testa nytt och kanske hitta hem till något man saknat i hela sitt liv eller bara utföra sina rutiner i fel ordning. Hjärnan skakas om, fast på ett bra sätt. Tankar får ny växtkraft och de nyskapade vägarna kan föra en till ställen som man aldrig ens hade kunnat drömma om! Vi kan lära oss av varandra oavsett ålder och intressen. Vi behöver inte heller lära oss sådant som vi inte är intresserade av. Vilken befrielse!
Systersonen är inte bara klurig som få, utan gillar också att pyssla. Jag hade därför sparat ett projekt som jag spanat in sedan en tid till honom. Vi målade bröd! Jag insåg att det hade gått att spä ut färgen lite mer och använda mindre penslar, men annars var det precis lika roligt och effektfullt som jag hade tänkt mig. Hur gör man då? Det projekt jag inspirerades av var ett målat surdegsbröd, men det gick precis lika bra med en vanlig vetelimpa bakad på 50 g jäst och 5 dl mjölk. När brödet hade jäst färdigt efter utbaket pudrade jag bröden försiktigt med rismjöl. Detta för att motiven skulle framträda bättre efter gräddningen. Vi lade en klutt av de valda karamellfärgerna i gelform i varsina glas (rött, blått och grönt) och spädde ut lite med vatten. Efter det målade vi varsitt motiv. Jag fick hjärnsläpp, men lyckades måla några blommor. När motiven var färdiga snittades sedan båda bröden nära botten längs långsidan för att kontrollera expanderingen innan de sattes in i ugnen. Det hade ju inte varit så roligt om motivet spruckit. Som du ser på brödet närmast så gick det jättebra. Jag bakade till 94°C och med tanke på med vilken iver brödet åts så verkar projektet ha blivit lyckat. Nu är jag ivrig att förbereda ett motiv till nästa gång och kanske införskaffa lite fler gelfärger så jag kan göra ett blomsterhav eller något annat kul. Färgerna förändrar förresten inte smaken någonting, bara för upplysning. Har du lärt dig något nytt på sistone?
