ved

12 mar

Sol i hjärnan.

Hej hej från mej! Igår blev en förvisso väldigt slö dag, men jag kunde tänka och med jämna perioder lyckades jag genomföra en del av det jag hade planerat. Maken uppehöll sig i Klackamåla hela dagen för att säkra ved inför nästa vinter. Han jobbade tydligen hårt tillsammans med två av mina bröder, en svåger och så syrran som presenterade mig med vackra bilder från vårvinterskogen.

Arbetet delades upp lite. Här vid klyven var det full rulle från start till mål. Jag kan inte låta bli att tänka på Far och alla timmar han lade i livet på att fälla träd och omvandla till ved. Han har hållit många hem varma om vintrarna, det är allt jag har att säga. Nu har brorsan tagit upp detta uppdrag, men jag tror han märkte att det är ytterst effektivt att utföra somliga uppdrag i amishstil, alltså att alla hugger i. Varje nerlagd arbetstimme blir dubbelt effektiv. Tja, kanske inte dubbelt. Dessutom har kanske inte alla lika mycket kraft att lägga ner. Å andra sidan är det smart att förbereda det uppväxande släktet så de står rustade med många olika slags kunskaper den dag den föregående generationen inte längre finns i livet.

Igår märktes det att det gröna gräset verkar ha vaknat till liv, även om det drog kyligt om öronen. Jag gick långsamt fram och tillbaka mellan hus och lada för att få färdigt på rensandet på övervåningen och fick så småningom allt på plats. ”Någon” har varit i stenladan och ätit på våra lökar. De är liksom urgröpta inifrån, så jag antar att vi har haft besök av någon mus som lirkat sig in genom en icke helt heltäckande dörr. Må så vara. Skulle svälten slå till hade nog inte just dessa lökar räddat oss. Mössen ska ju också ha sitt. Rödbetorna har däremot fredats i sin torv och är fortfarande fina. Somliga har börjat gro lite, men de ugnsrostade rotfrukterna igår var mycket läckra och gav ingen konstig eftersmak. Morötterna som inte var 100% fräscha då de lades i torven har dock inte klarat sig lika bra, så klart. Vissa saker måste man bara lära sig genom erfarenhet.

Här har du årets sämsta bild, men för mig är den guld värd. Basilika av fyra olika slag växer och frodas, till och med thaibasilikan ser ut att må väl fast den kan vara lite gnällig. Just basilika tillhör mina favoriter. När jag väl har fått igång alla krukor går det bra att skörda försiktigt i omgångar. När säsongen för vår egen basilika är slut brukar jag faktiskt känna mig lite mätt och då är det skönt att vila smaklökarna några månader. Det går naturligtvis att sätta nya fröer kontinuerligt, men eftersom jag inte är Sara Bäckmo är jag inte särskilt bra på just den biten i mitt planttantande.

Det märks som sagt att jag har odlat i några år nu. Ingenting ser nytt och fräscht ut, mina tejplappar med namn på sitter till och med i lager på lager på vindruvslådorna. Jag är stolt över mitt småländska tavarliga (sparsam, någon som tar vara på) arv. Släng ingenting i onödan! Igår sattes lite purjo, stjälkselleri, astrar i olika färger, praktvädd (en aprikos färg som jag hoppas matchar astrarna jag fick av syrran förra året) och så smarrig physalis. I år utmanar jag mig själv att inte sätta lika många fröer som vanligt. Jag vet att det kan gå snett (paprikan var till exempel inte lika groglad som förra året), men är ändå nöjd med mitt beslut. Allt ska gödas och få en bra plats. Däremot vill jag förså lite fler grejer än jag vanligtvis gör. Direktsådd i all ära, men vi har också mördarsniglarna att ta hänsyn till och de är tydligen redan i farten här i södern. Urk. Men, men. Alla anpassar sig till situationen och jag gissar att dessa slemmiga typer njuter av all väta som fyllt på våra vattenförråd under vintern! Det blir nog bra.

12 jan

Livet som vanlig människa.

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

29 aug

Vedspeditör och flyttfirma AB.

Vår Kia fick följa med från USA. Sjusitsig och mycket skön att köra, men för stor och bränsleslukande för att vara en vettig tvåpersonersbil. Vi planerade därför att sälja den ganska snart efter flytten, men så blev det aldrig. Bilen har fått jobba hårt de här åren och vi har varit mycket tacksamma över den. När nu yngsta dottern med kort varsel behövde flytta var det självklart att Kia:n skulle bli behjälplig. När detta blev känt passade brorsan på att fråga om vi kunde ta med en kubikmeter prima björkved till syrran i Nynäshamn, något som vi naturligtvis gick med på. Jag har staplat ved många, många gånger, men aldrig i en bil! Det gick dock utmärkt.

Jag har inte sett så mycket regn sammanlagt det senaste året som under resan upp till Nynäshamn. Vi hade behövt få lika mycket på Sturkö, men dessvärre blev de utlovade 20-30 mm regn där till nästan ingenting. Trots regnet gick resan smidigt. Vi fick årets sista sommardag i förrgår, igår var det höst på riktigt och det räckte inte längre med t-shirt för den som ville slippa frysa.

I Mörtfors stannade vi för en stunds häng med svärmor och svärfar och en delikat måltid. Det är alltid lika underbart att vara i detta paradis. Det tycker även grävlingar, så de hade levt rövare bland rosenskäran. Buketter är dock också vackra, inte bara rabatter. Nu har maken jobbmöte och jag förbereder mig för dagens flytt. Heja, heja!

09 dec

Dagens fynd.

Har jag sagt hur roligt jag tycker det är med loppis? Den här fantastiska lilla vedkorgen fick jag för tre tior. Bättre än så blir det inte. Otroligt vacker, lagom stor, bra handtag. Lättburen och lättplacerad. Nöjd.