april 2024

29 apr

Om att ta sig an svåra saker.

Vi har stenmurar åt tre väderstreck i vår trädgård, men jag har delat upp dem alla i två vardera (västra, östra, nordöstra, sydöstra, nordvästra och sydvästra). Alla stenmurar var helt igenvuxna och översållade av murgröna, björnbär och självsådda buskar av olika slag när vi flyttade hit. Visst är det charmigt med viss växtlighet som liksom svämmar över lite, men det är inte kul att inte se att man har en stenmur och det är ännu mindre kul att ha oändliga mängder rotskott som sprider sig längre och längre in i trädgården. Därför har vi tagit oss an en bit i taget och jobbat hårt för att få till ett bättre grundläge. Det första som fixades var östra delen av vår norra stenmur. Där växte det mycket björnbär och sly och det är fortfarande stökigt på hela sidan som vätter mot vägen. Maken brukar dra över med röjsågen någon eller några gånger per år, men mer än så är det inte. Nordvästra muren rensades hårt i samband med att vi fick till det vi idag kallar perennrabatten. Grundarbetet tog lång tid och var rent fysiskt fruktansvärt hårt, men det var det väl värt. Numera finns liiite murgröna kvar på ena änden som pittoresk detalj, men alla rötter är bortgrävda. Det tog faktiskt flera år att få till det läge vi har idag, men nu har vi en jättefin rabatt där! Sydvästra muren står bakom det vi kallar ettårsrabatten. Där behöver jag fortsätta grundarbetet. Grannarnas häck växer in på vår sida, men det är mycket lättare att hålla efter numera. Nordöstra delen lade jag flera veckors hårt arbete på förra året och grannen på den sidan blev inspirerad och har nu gjort arbete på sin sida också. Igår var det så dags att fortsätta arbetet på den sydöstra muren. Detta är den värsta av dem alla eftersom vi har haft fullt av björnbär flera meter ut längs stora delar av den sträckan.

I höstas drog maken igenom hela det här området med röjsåg. Han har eldat upp en hel del ris, men nu skulle jag ta hand om resten. Så här såg det ut när jag hade hållit på i en halvtimme. Snacka om behov av mindfulness! I början var det mest bara tråkigt, men efter ett tag kom jag in i ett flow som höll i sig i flera timmar.

Skottlandssyrran frågade om jag grävde, eller bara klippte. Först och främst gällde det att klippa upp och flytta på allt vid det här laget döda riset, men jag drog också bort en del nya skott. Jag inser att det kommer att krävas mycket muskelkraft innan det här jobbet är klart, men det känns samtidigt otroligt givande att se resultatet. Att veta att det ligger hårt arbete framför en som dessutom kommer att sträcka sig över lång tid kan kännas övermäktigt på så många plan. Tänk bara vad fint det är att se resultatet av jobbet… Jag tänker på mina klienter som jobbar på och tar sig an mentala björnbärssnår, lite i taget och under lång tid. Vad fint det är att se dem sedan kunna ställa sig vid sidan om sig själva och inse vilket fint resultat de fått till.

28 apr

Kvällsljuset tackade för väl utfört arbete.

Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.

Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.

Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.

Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.

Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.

Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…

Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)

27 apr

Alla dessa nyanser av grönt.

Det är som att något har hänt här hemma de senaste dagarna. Vi väntar fortfarande på den där värmen som utlovades, men visst har termometern fått hoppa lite uppåt och det verkar ha triggat bladverk både ute och inne. För många år sedan hittade jag bilden på en uppstammad Dr Westerlund som jag dreglade över. Jag kom långt med ett älsklingsexemplar som dessvärre klarade en omplantering väldigt dåligt. Jag tyckte jag var försiktig med vattningen efteråt, men tydligen inte tillräckligt. Detta gör att jag inte vågar plantera om detta lilla ”träd” trots att det onekligen är krukans storlek som hindrar vidare utveckling. Vi får se.

Paraplyaralian skickar nya blad i ett rasande tempo. Den har varit ”vilande” sedan jag köpte den i vintras, men nu talar den om att den mår jättebra och äntligen har börjat trivas i sitt nya hem.

Det spirar och gror i alla krukor med pelargonerna som fick en riktigt tuff övervintring den här gången. Mest glad är jag att mammas gamla Mårbacka klarade utmaningen. Hon är på gång och jag hoppas att hon fortsätter trivas den här sommaren.

I perennrabatten dyker det upp växter som jag har noll koll på. Jag är lite ”snauler” (snål) och köper mest uträknade exemplar när folk tappat intresset för trädgården sent på hösten, tidigt på våren då intresset ännu inte väckts eller när de hamnat på någon fyndhylla. Då ser man oftast knappt vad det är för något slags växt utan får lita på märkningen. Sedan sätter jag ner dem någonstans där det verkar finnas plats i rabatten och hoppas på det bästa. Även om jag har Plantnet-appen som är ganska bra på att namnge växter med hjälp av bara några blad om våren så finns det mycket övrigt att önska av mig själv. Vad är till exempel detta för slags näva? Den är ju jättefin i färgen, men jag kommer inte ihåg att jag sett den ens i bedrövligt skick förut. Suck.

När blommorna kommer är det lättare att artbestämma. Den här söta lilla backsippan verkar trivas jättebra, men står lite dumt till. Dessvärre har den pålrot och gillar inte att flytta, så den får väl stå kvar. Den gör ingen något ont. Nu ska jag gå ut och se om jag kan dela på några plantor för att hjälpa dem ta för sig lite. På med solskydd och ner i rabatterna, hej och hå!

26 apr

Att trolla bort viktiga frågor som upplevs orättvisa.

Härom dagen läste jag en artikel i Kvartal som jag inte har kunnat släppa riktigt. Erik W. Larsson (läkare och skribent) har skrivit en artikel som berör kognitiv förmåga, betyg, orättvisor, generella skillnader mellan kön, elituniversitet och lite annat smått och gott, och det är den som har dröjt sig kvar. Här hittar du den.

Jag vet att jag kan upplevas som en LP-skiva med hack, men just ”livet är orättvist” önskar jag att fler av mina medmänniskor skulle omfamna. För sin egen skull, absolut, men också för sina medmänniskors. Jag menar nu inte att jag förordar något slags allmän kommunism eller woke-demonstrationer, inte alls. I psykologin diskuteras begreppet acceptans, något som är enormt hjälpsamt om man vill hitta en väg framåt istället för att älta de omständigheter som rör just en själv. Carina Bergs ”jaja, men nu blev det så” borde tryckas upp och budskapet borde implementeras i allas liv lite mer ofta för en högre grad av allmän förnöjsamhet. Om vi kunde se saker för vad de är på riktigt och inte låtsas något annat tror jag vi bättre kan både hitta inspiration och drivkraft framåt.

En gång i livet har jag levt helt omgiven av osedvanligt smarta människor. Maken hade fått ett stipendium till Stanford och vi bodde i Palo Alto (Silicon Valley) i ett år. Vilket år! Min storfamilj är nog trötta på att höra mig prata om PA. Jag tröttnar dock aldrig på nostalgin som omger de minnen jag bär med mig därifrån. Jag har aldrig levt i ett sammanhang med så många olika representanter från världens alla hörn och olika nyanser på människors hy, men det var samtidigt mer homogent än något annat ställe jag bott på. Människor var överlag nämligen osedvanligt supersmarta. Det gör något med samtalet kan jag säga. Jag har aldrig känt mig lite dum lika ofta som under det året, men jag har nog aldrig heller lärt mig så mycket på kort tid. Det var enormt spännande och otroligt utvecklande gällande mitt eget tänkande.

Inte för att jag har bevis, men jag tvivlar på att någon skulle säga ”vi borde se till att Lalehs, Annika Norlins och Benjamin Ingrossos musik tystas, det är orättvist att de är så musikaliska och vi borde lyfta fram Tore Tondövs kompositioner istället”. Låt människor blomma och hjälp dem hitta sina superkrafter istället för att låtsas att de har krafter de inte besitter. Vi behöver inte rangordna förmågor, utan behöver människor som kan lösa olika slags jordiska dilemman. Fram för att stärka individen på det sätt som bäst passar den istället för att låtsas att alla är likadana. Där kan vi tala om negativ orättvisa. Tack och hej, trevlig helg! För övrigt anser jag att Annika Norlin är ett musikaliskt geni. Tack för att du delar dina förmågor med resten av världen.

25 apr

Denna vackra värld.

Nu börjar verkligen världen väckas till liv igen! Långsamt börjar träden skifta i grönt. Jag har svårt för att välja en favoritfärg, men när jag var liten var det inte svårt alls. Då valde jag alltid rött och hävdade att jag haaatade rosa. Så fort jag hade något att säga till om drog jag mig från de rosa kläder mamma gillade så mycket. Synd. Det finns flera rosa nyanser som jag faktiskt passar i. Hur som helst, det är något med energin i det röda, att jag älskar jul så mycket och att Falu rödfärg ger automatisk hemtrevnad.

Kolla bara denna rosa nyans. Vad finns att inte gilla med den? Min föränderliga julros har verkligen hittat bästa tänkbara plats. Inte bara trivs den, men färgerna gör sig verkligen mot det grå i stenen runt omkring!

Grönt och orangerött tillsammans, smashing. Underbart vackert, särskilt i morgonljus. Kromoxidgrönt talar verkligen till mig och är en av de färger som fyller mig med lika mycket glädje som lugn.

Annat grönt som gör mig glad är mina omplanterade och toppade luktärter som förhoppningsvis kommer att ge massor av glädje framöver. Arton olika sorter som går från vitaste vitt till ”Almost Black”. Jag är tacksam för Cecilia Wingårds luktärtsbutik, men i år har jag också satt egensamlade fröer som ska få en egen plats. Det ska bli intressant att se vilka färger de plantorna ger, som en hemlig överraskningspåse.

Här är färgen som forskats fram som mest hatad i världen. Pantone 448C, färgen som arbetades fram till tobaksprodukter för att göra dem mindre attraktiva. Inte för att jag tror att någon någonsin sagt ”nej usch, vilken ful färg, det blir inga cigarretter idag”, men bra jobbat ändå! Onekligen är färgen riktigt ful och jag kommer inte att använda den i något inredningsprojekt de närmaste hundra åren.

Å andra sidan så lovar jag att just Pantone 448C finns att hitta flera gånger i detta foto som jag tycker är jättevackert. Alla färger har helt enkelt sin plats, det är något att landa i.

För övrigt måste jag visa de underbara krokusar som jag planterade runt päronträdet förra året. Jag tror att någon var full då de märkte upp lökar, för detta ser i mina ögon ut som väldigt söta små fyllda minipåskliljor. Men vad vet jag…

24 apr

Om jag var en influencer-influencer…

… skulle jag kanske dricka olika kaffedrinkar i pappmuggar med lock. Nu dricker jag inte kaffe, men det verkar vara en grej. Kaffet går visst att byta ut mot matcha. Eller te. Ja, nog bloggar jag om te, jag gillar mitt rooibos och har visat mina vackra muggar från Elisabeth Ottebring (jag är inne på min tredje sedan jag fick den första för snart 15 år sedan) här i bloggen flera gånger. De två första slogs sönder, den jag har nu har fått en spricka i glasyren efter vårdslöst hanterande kring diskmaskinen. Sprickan sprider sig långsamt och snart får jag kanske investera i kopp nummer fyra. Detta motiv är jag väldigt sugen på! Men nu kom jag ifrån uppgiften jag gav mig själv!

… skulle jag vara smal och stark och snygg och evigt ung. Jag skulle sköta både hälsa och utseende på arbetstid. Jag skulle ha psykisk ohälsa av något slag och gärna skriva om det i tid och otid, men utan att det skulle hindra mig att uppdatera mina sociala medier dagligen. Jag skulle vara talesperson för något gott ändamål, som Suicide Zero eller Klimatklubben. Jag skulle haka på ”goda drev mot ondska” snabbare än vinden och jag skulle skicka elaka kommentatorers mejladresser till något obskyrt chatrum på dark web efter att jag hade slängt deras kommentarer i soptunnan.

… skulle jag omge mig av en massa dyra grejer som jag skulle ha tjänat ihop genom att göra andra människor avundsjuka. Jag skulle få sälja min själ och låtsas som att jag hade en massa olika hudvårdsrutiner med produkter som jag faktiskt aldrig använde och jag skulle sällan officiellt få uttrycka vad jag faktiskt tyckte om saker och ting på riktigt.

… skulle jag leta bekräftelse hos personer som trodde att de kände mig medan jag allt mer sällan skulle kunna veta vilka som ville vara med mig för min egen skull. Jag skulle ha svårt att dra gränsen mellan vad som är min egen vilja och vad som är bra för business. Min familj och mina vänner skulle vara props i mitt flöde av content och jag skulle ha svårt att befinna mig i nuet eftersom jag hela tiden måste scanna efter nytt och spännande för mina följare.

…skulle jag bo i ett hem som inte nödvändigtvis skulle vara praktiskt, men avundsvärt. Jag skulle ha stuckatur och kakelugn, men absolut inget IKEA-kök. Jag skulle möblera om stup i kvarten och byta matta orimligt ofta. Mina krukväxter skulle aldrig drabbas av sorgmyggor och jag skulle få blombud med orimligt dyra buketter som ingen vanlig människa har råd med. Min trädgård skulle vara perfekt anlagd för hundratusentals kronor, något ogräs skulle inte växa där. Jag skulle ha ett eget orangeri, eller så skulle bostadsrättsföreningen jag tillhörde ha den ljuvligaste uteplatsen där eviga sommarkvällar utspelade sig utan att det någonsin blev bråk om platsen med grannarna.

… skulle det finnas en härlig pengasäck att ösa ur med företrädelsevis gamla, rättvisemärkta och ekologiska pengar. Jag skulle inte behöva oroa mig över morgondagen, utan äta lunch och fika ute många gånger i veckan och träffa vännerna på lokal. Under tian-recept skulle inte behövas i mitt kök, nej, jag skulle handla i fina ostbutiker, på franska torg och till och med slippa betala för de hemleveranser som hamnar snyggt i mitt lyxiga kylskåp.

Nu har jag fnissat hejdlöst medan jag skrivit denna lista. Jag har känt mig lite elak och ironisk, men tänker också att det finns något djupt mänskligt i de ofta ganska ytliga världar som olika influencer-influencers skapar. Det är som att vi får läsa en roman där vi för en stund får leva någon annans liv. Vi bjuds in och får vara med och även om det är en tillrättalagd och redigerad berättelse som framträder så får vi något vi drömmer om, något som gör att vi mentalt kan boxa till någon, något att sträva efter eller hänga upp vår egen tragiska verklighet på.

Nu ska jag se om jag orkar ta itu med min egen verklighet som mest är eftersjuk, men ändå hoppfull. Jag vaknade utan bihålehuvudvärk för första gången på lääänge. Vilken seg influensa det här var! Enda vägen härifrån går uppåt och framåt. Tack och lov för det.

23 apr

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

23 apr

När önskningar om att göra rätt slår fel.

Är du en av alla som liksom jag älskar att elda i trädgården? Och som undrade om du hörde fel då du för ett tag sedan hörde att nu är det slut på det nöjet? Jo, för det där med att svenskarna dansar som bäst i klassen med att överlyda vartenda påbud som utgår från kejsar Europeiska Unionen fortsätter göra sig gällande. Jag trodde verkligen att det blivit fel någonstans, men nej. Här står det i svart på vitt att man inte ens får fixa egen valborgsbrasa utan att be om dispens (och huruvida den ges eller ej beror väl på vilket slags maktgalenhet ansvarig byråkrat sitter på).

2012 klagade svenskarna ofta på EU:s direktiv.

Spola fram till 2024 så ser du att svenskarna röstar ja till nästan alla EU-beslut.

En person i min närhet berättade en gång över hur nöjd hen är med den byråkrattjänst som ger henom mandat att sätta sig på personer som hen tycker har fel syn på det som denna tjänst hanterar. De telefonsamtal hen får ringa i tjänsten hade gjort mig illa till mods, hen uttryckte däremot att det känns bra att få knäppa vuxna människor på näsan. Jag har så svårt att hantera den sortens tjänstemän. Personer som läser in varenda liten bokstav i varenda liten paragraf och aldrig någonsin snälltolkar. Inte för att jag tycker det är trevligt med svågerpolitik eller ryggdunksundantag heller, men kan det inte finnas något slags gyllene medelväg där man försöker hitta bästa möjliga väg för att nå önskat mål?

Idag finns så många knäppa lagar att någon borde rensa upp i träsket. Ibland görs försök på betald arbetstid. Här har du ett sådant exempel (jag har inget med C att göra, men tror att fler liknande motioner borde skrivas när oegentligheter upptäcks). Ja, och sådant kan man ägna tankar åt om man blir liggande på soffan i lite för många dagar.

22 apr

Huuu, jag fryser!

Jag har suttit här på morgonen och varit tacksam över att jag är frisk nog att förbereda jobbsamtalet som drar igång klockan nio. Har druckit mitt te vid öppet fönster för att få in syrerikare luft och på riktigt kunna höra den makalösa ljudkuliss som våren bjuder på. Igår verkar grannarna ha bestämt att det var första gräsklippardagen. Själv låg jag, återigen, däckad (min förkylning var en rejäl sådan). Mest sov jag, men vid tillfälle hörde jag minst tre gräsklippare igång samtidigt. Är det bara vårt gräs som är oklippt i grannskapet nu? Men vi har ju en massa vårblommande lökar i vår gräsmatta, de vill jag inte hugga huvudet av. Dessutom behöver vi ladda batteriet på vår lilla gräsklippis och ge den vårsmörj innan den ska få jobba på med allt vad den har. Jag längtar efter att samla gräsklipp till täckodlingen och känner mig glad över att det, trots kylan, långsamt sker fina förändringar där ute i naturen och i trädgården. Det finaste med en kall vår är att vi får njuta av blomningen under lång tid, det är inte fy skam. Fast nog får jag erkänna att jag huttrar lite när jag ser SMHI:s väderrapport för den kommande tiden. Men det blir nog bra det här också. Och tänk vad härligt att grundvattennivåerna i både små och stora magasin ligger så bra till inför årets odlingsäventyr! Trots att jag fryser finns det mycket att glädjas över. Kanske är det till och med dags för årets första kirskålspaj? Må vi alla få en riktigt härlig vecka, den som drar igång med ”internationella dagen för Moder Jord”. Låt oss njuta av allt vackert vi omges av i naturen!

21 apr

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.

I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!

Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.

Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.