27 okt

Hemgjord nyponsoppa.

Jag och mina syskon har nog alla samma association till nyponsoppa i tetra. Ett sådant enliterspaket, och/eller blåbärssoppa, hittades med all säkerhet alltid om man skulle vilja inventera hans bilinnehåll. Välpaketerat, lättransporterat och gott. Behöver man ställa högre krav än så på det man sätter i sig. Jag tycker att vanlig pulvernyponsoppa duger bra, men köper sällan hem det. I flera år har maken pratat om att plocka nypon för att göra egen, precis som mormor Britta (och för min del, faster Malin). Det har inte blivit av. I år höll han på att lyckas, men när det var dags att plocka hade någon granne redan rensat beståndet. När jag så igår sprang på ett gäng bestämde jag mig för att överraska honom.

Det är mycket enklare med stora nypon. Man delar dem på hälften och rensar ur fröerna (klipulver, du vet). Sköljer väl, kokar och mixar till puré. De här rackarna är lite jobbigare att ta sig an. Först ska de sköljas, rensas på skaft och blomrester.

Täck nyponen med vatten, precis så det täcker, och koka i 20 minuter.

Häll av de kokta nyponen, men spara kokvattnet. Nu är det dags att extrahera nyponpuren och låta skal och fröer stanna i silen. Jag använde mig av en träslev och tyckte att det funkade bra. När jag kommit såhär långt började jag dock ta lite färre nypon åt gången. Det här är hårt arbete!

Skrapa bort purén från utsidan av silen och samla i en bunke. När du är färdig är det dags att mixa med lite av kokvattnet i taget tills du får en härlig purékonsistens. Det behövs inte jättemycket vatten, så häll absolut inte i allt på en gång!

Tillsätt vatten och socker och stormkoka en stund. (Se recept nedan.) Skumma av väl.

Så här ser skummet ut i komprimerad form.

Red den uppkokade soppan med potatismjöl. Servera med lättvispad grädde och mandelbiskvier. Njut av väl utfört arbete och naturens under! Har du inte tid eller lust att gå igenom hela den här proceduren innan njutningen är det bara att köpa färdig nyponsoppa och servera på likadant vis. Det smakar ju gott det också!

Hemgjord nyponsoppa

4 dl nyponpuré
12 dl vatten
2,5 dl strösocker (jag tog betydligt mindre)
3 msk potatismjöl + 1 dl vatten

Koka upp nyponpuré, vatten och socker. Stormkoka och skumma av väl.
Rör ut potatismjölet i vatten och red av soppan. (Ska bara precis koka upp, annars blir soppan seg.)
Servera med lättvispad grädde och mandelbiskvier.

26 okt

Om att väcka amaryllisar.

Vid den här tiden på året börjar jobbet i trädgården kännas något mindre inspirerande. Det finns fortfarande att göra, skam vore det annars. Det är bara inte lika kul att krypa omkring och finlira i rabatter och på regnhala stenhällar. Jag har väntat med att sätta vitlök, men det måste jag göra den här veckan. Jag har också några krokuslökar som ska ner i jorden. När jag ser allt utrymme i perennrabatten där dahliorna stod funderar jag lite på hur södersidan på ladan skulle kunna utnyttjas bättre så det skulle kunna bli mer plats kvar till återkommande blomsterprakt. När man väl börjat skämmas bort med fri tillgång till bukettmaterial är det lätt att vilja ha ännu mer. Åtminstone är det så jag bortförklarar mitt habegär.

Jag brukar låta amaryllisar blomma klart efter jul och nyår, klipper bort utblommade blomstänglar och fortsätter sedan försiktigt vattna dem hela våren då de enbart har långa gröna blad. Egentligen ska man fortsätta näringsvattna hela sommaren, men jag plockade upp mina och planerade att sätta ut dem i trädgårdslandet som jag gjorde förra året med stor framgång. Nu råkade jag glömma att få ut dem, så de kom ner i jord väldigt sent. De som jag inte alls fick ner i jord utan bara låg kvar i verandan satte jag i jord redan för någon vecka sedan. Jag glömde även att väcka rötterna genom att låta dem stå i ljummet vatten (inte löken, bara rötterna) över natten. Vi får väl se om det blir något. Enligt proffsen ska man genomföra ett moment till, nämligen att plocka upp lökarna och lägga dem i en papperspåse i kylen i 6-10 veckor innan man får ner dem i kruka 5-6 veckor innan det att man vill att de ska blomma.

En amaryllislök ska stå med hälften kvar ovan jord och ett par, tre centimeter ut till krukans kant. Eftersom lökar inte gillar att ha det blött om fötterna är det viktigt med dränering. Lecakulor rekommenderas, men det har jag inte alltid haft. Det har gått bra ändå, krukorna har ju alltid hål i botten. Lite sandblandad jord är att rekommendera, men det har jag inte heller brytt mig om. Vanlig krukväxtjord funkar finfint.

Av de sju lökar jag fått ner i kruka i år har jag förhoppning om att åtminstone tre ska blomma. Anledningen till att jag inte förväntar mig full pott den här gången är att två av dem redan blommade ute på friland under sensommaren. De har inte riktigt hunnit hämta ny kraft. De två verandalökarna har som sagt inte fått möjlighet att hämta ny näring, men under kan ju hända! Här ser du mitt lilla plantbebisrum. Jag har satt igång två nya ”Dr Westerlund”-träd efter mitt vackra exemplars frånfälle, men har även lite annat på gång. Det här västerfönstret i gästskrubben verkar ge tillräckligt med ljus för att de gröna vännerna ska må bra. Nu är det bara att vänta och se om naturen följer mina önskningar!

25 okt

Komprimerad rapport till minnesbanken.

Nynäshamn, fredag kväll. Tre syrror, två vänner, gott och blandat, högt och lågt.

Haninge, lördag. En familj, poke bowl med kyckling, härlig stämning, fira livet.

Rudan, lördag kväll. Promenad, kallt som sjutton, vacker natur, frisk luft.

Haninge, senare samma kväll. Garderobsrensning, själsrensning, livshjul, mammaterapi.

Nynäshamn, söndag. Lyxig söndagsmiddag, familj, sång och piano, satsumas.

Nynäshamns kyrka, söndag eftermiddag. Sonja Aldén, Ninni Bautista, Måns Ek, charmig kyrkokör, gråt, skratt, känslor, minnen, syrror.

Nynäshamn, resten av kvällen. Storfamilj, lovkänsla, musik, flätor, chips, Pepsi Max, UNO, diskussioner, partybusstur i natten.

Nynäshamn, måndag. Moster, morbror, Londonkusin, kramar, utsikt, choklad, promenad, frisk luft, på återseende.

Café Rosenhill, måndag. Bilpaus, syster, make, glutenfritt, lyxtoabesök, nostalgi.

Uttorp, måndag kl. 23.04. Färdigsorterad packning, rena sängkläder, betalda räkningar, hemma. Tack!

22 okt

Den allmänna känslan.

Regn och mörker, och så vinden på det. Just nu har vi tropisk sommar, höst och vinter i vårt avlånga land, allt på en gång. Jag gissar att det inte är det här de kallar sommar, men jag kan ha fel.

Fågelsträck efter fågelsträck på väg någon annanstans. Var hittar de sin trygga punkt när känslan av den svenska vintern blir allt för överväldigande. De hittar sin kraft i varandra, hjälper varandra att dra och att hitta rätt. Detta fenomen med flyttande fåglar har alltid fascinerat mig. Hur fantastiskt är det inte att det fungerar som det ska?!

Till dig som just nu vilar i den här känslan: Håll ut! Du klarar det. Ljuset där framme, ta sikte på det. Själv boostar jag inför det långa mörkret med familj, vänner, musik, träning, vila, handarbeten och god mat. Och kopiösa mängder rooibos.

Jag älskar människor som plockar upp önskningar och funderingar utan att göra någon stor grej av det. Rätt vad det är presenterar de bara den perfekta gåvan. Svärmor är Drottningen av Uppsnappade Önskningar och Drömmar, men det finns andra som också bemästrar den här konsten. Igår fick jag mitt favoritte hemlevererat från en syster till en annan. Lika gott som alltid, trots att jag gillar namnet ”heta chokladdrömmar” mer än ”rooibos choklad, chili, äpple”. 😅 Ha nu en fin helg! Jag har förhoppningar om en av det bättre slaget.

21 okt

Måla stenar på kastanjer.

Varje år brukar min syster och hennes familj vara med på projektet Inktober. Jag har alltid ambitionen att vara med, men i år kom jag helt enkelt inte igång. Tanken är att man får ett inspirationsord för varje dag i oktober och att man sedan tolkar det med hjälp av en bläckpenna av något slag. När jag satt här vid arbetsbordet häromdagen med mina överblivna kastanjer och Uni Posca-pennor och hade listan framför mig fick jag äntligen ändan ur. Ja, jag använde ju fel penna, men jag inspirerades åtminstone av ordet för den dagen: LOOP.

Loop betyder slinga, så jag målade några motiv som byggde på det. När det gäller innovativa idéer är jag rätt usel, så alla motividéer har jag plankat. Att sätta de små kransarna på kastanjer funderade jag åtminstone ut själv. Grunden till liknande motiv har jag plockat upp genom kalligrafin. Aboriginernas prickkonst inspirerade en av kastanjerna och det glada bebisansiktet plockade jag upp på någon tysk pysselsida. Egentligen ska man använda sig av kastanjer där fläcken inte är centrerad, så bebisen ser ut att ligga lindad som ett litet Jesusbarn. Mycket gulligare än min glada gubbe!

Det här ugglemotivet är klassiskt då man målar på stenar. Funderar på att göra fler och ha en hel ugglefamilj liggande i en skål.

Olika varianter av detta stiliserade motiv funkar ju bra!

Den här är ju lite skämmig. Mest för att det är den tjugoförsta oktober idag och att det är alldeles för tidigt att komma med julpysselidéer, men nu blev det så. Just denna mistel tyckte jag var söt och ska göra fler som inte ser ut att trilla baklänges.

Ps: Om du nu inspireras av detta pyssel så kom ihåg att kastanjer behöver torkas i varmluftsugn (går säkert utan varmluft också) i 100° i en till två timmar för att hålla formen och inte riskera att ruttna. Tvätta och torka av dem först och använd bakplåtspapper. Ser du att kastanjerna börjar spricka är det dags att ta ut dem. Alla kastanjer som ska användas i projekt bör för övrigt torkas först! Lycka till och ha det så kul!

Ps 2 (Nu börjar detta inlägg se ut som ett brev till någon av mina brevvänner på 80-talet): Här hittar du mitt favorithöstprojekt någonsin. Den kransen åts dessvärre upp av mössen då den låg ute i sommarvistet över vintern, men nästa år gör jag kanske en ny.

20 okt

Icke förspilld kvinnokraft.

Jag började tidigt handarbeta. De första grejerna jag gjorde är inte bevarade, men jag har kvar en provlapp/duk med många olika slags sömmar i olika färger som jag gjorde i lekis och en handväska från ungefär samma tid. Hemma broderade jag mycket korsstygn och så småningom började jag både virka och sticka. Mycket! Jag älskade att följa med till Göran i Flymen och botanisera bland alla broderier, i Rödeby fanns det både garner och tyger och så hade vi såklart Hemslöjden. Mammas symaskin fick jobba hårt då jag gick på högstadiet och jag sydde så mycket att jag till slut fick en egen symaskin i 15-årspresent. Det var lapptäcksteknik och textila inredningsdetaljer, men framförallt sydde jag kläder. Jag fick en begagnad Husqvarna, något jag tjurade lite över då, men har tackat min lyckliga stjärna för många gånger. De digitaliserade 80-talsvarianterna har gett betydligt fulare stygn och mycket krångel med tekniken. På gymnasiet gällde vävning och sedan började det väl om (eller fortsatte parallellt). Jag vet inte om jag har läst eller handarbetat mest genom livet, men nuförtiden går dessa intressen att kombinera då jag fastnat för ljudböcker. Hur som helst förklarar mitt stora intresse för olika textila tekniker att jag gärna lägger tid på att plocka bland alla textilier då jag går på loppis. Jag kan för mitt liv inte låta bli att köpa grejer som jag tycker är vackra om de går för ett allt för billigt pris.

När jag hittade denna tavla för 105 kronor köpte jag med den hem. Det är ett Eva Rosenstrand-broderi från sjuttiotalet som jag alltid har älskat. Vill man köpa en materialsats är grundpriset 1500 kronor och jag kan bara gissa hur många timmar som lagts ner på själva stygnen. Tavlan har med all säkerhet blivit inramad hos ett ”proffs”, men min rammästarkompis Maja hade inte godkänt arbetet då det har använts kartong som inte är syrafri, gulnat lim som dessutom släppt och klamrar som inte är rostfria! Jag demonterade broderiet och tvättade det försiktigt för att få det riktigt rent. Jag har nu beställt syrafri monteringskartong och en smal guldram (att lämna in hade kostat närmare ett par tusen då det är ett tidskrävande hantverk) och har bestämt mig för att ge detta lilla mästerverk en chans att visa upp sig igen. Det syns på väven som var invikt mot baksidan att broderiet har blivit mycket solblekt och även påverkat av kartongen.

Åh, vad jag har älskat att sy korsstygn! Jag vet att jag har berättat det många gånger, men jag ser mig verkligen som en korsstygnsperson. Jag tycker det är otroligt vackert med fria broderier, men jag behöver ett tydligt mönster och en sådan här väv som är lätt att räkna. Jag riktigt känner broderinålen i min hand och känslan av att dela upp tråden då man bara broderar med två av de sex trådarna åt gången. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sy korsstygn igen, men det här har gett mig så mycket glädje genom livet.

Varje gång som jag köper med mig något hantverksmässigt ägnar jag en liten stund åt att skicka tacksamma tankar till den kvinna (som det väl oftast har varit) som har gjort det möjligt för mig att få njuta av något så vackert. Den här gången hade jag både en signatur, MK, och en märkt baksida som stämde överens med signaturen. Vem var Marit Kihlström som har lagt så många timmar av sitt liv på detta korsstygnsbroderi? Ja, nu är jag ju den jag är, så jag började genast slå på mina släktforskarsidor och hade snart landat i att det faktiskt inte fanns mer än ett alternativ. (Hade hon hetat Anna Persson hade jag inte ens försökt.)

Jaha. Här har du ditt liv, Marit Ziegler Berger Kihlström. Hur kom det sig att du skildes från din tyske läkarmake och gifte om dig bara tre månader senare? Växte ni ifrån varandra? Började du handarbeta redan innan du gifte dig med Karl Gustaf? Du var hemmadotter och Johannes var student då ni gifte er och ni fick en son tillsammans. Vad hände med honom vid skilsmässan? Växte han upp med en närvarande far? Det var inte särskilt vanligt med skilsmässor på femtiotalet… Jag vet bara att du var duktig på att brodera, dina infästningar på baksidan är mycket noggrant gjorda. Och nu har ditt broderi fått nytt liv hos någon som uppskattar det!

I broderiets anda kan det väl passa med en bild på ett av gårdagens trädgårdsprojekt. Jag plockade upp resten av amaryllislökarna som stått och hämtat kraft i trädgårdslandet. Fem av sex har överlevt och ska få varsin kruka idag. (De två som stod i verandan har jag ju redan kruksatt.) Jag gjorde också pumpapuré av en av de lite mindre ”Halloweenpumporna”. Dela med vass kniv underifrån och upp mot skaftet. Bryt isär och gröp ur kärnor och trådiga delar. 200° i 50-60 minuter upp och ner på en bakplåtspappersklädd plåt, lyft bort skalet då det svalnat lite och mixa ordentligt slätt (jag fick tillsätta lite extra vatten för att få det att funka i stora mixern, men med mixerstav hade det gått bra utan extra vatten). Nu har jag frusit in några påsar puré, men bjöd innan det maken på en smarrig pumpalatte. Så gott! Det går bra att dra ner på sockret eller byta ut mot något alternativ, receptet är amerikanskt och sålunda lite i sötaste laget.

19 okt

I denna kropp.

Den knakar och stramar då jag långsamt sträcker på mig efter nattens vila.

Kroppen. Den kropp som följt mig i ur och skur i femtioett år och fjorton dagar.

Kroppen som jag tyckt så illa om, tjatat på, gnällt om. Kroppen som har tagit mig in i mörka skuggor och upp för höga berg. Kroppen som har spelat fiol, fött barn, sprungit många mil, vakat över döende föräldrar, älskat, gett upp. Kroppen som längtat, lurats, ökat i omfång och minskat igen. Kroppen som har utarmats och pådyvlats, kroppen som har värkt och kämpat, kroppen som har väntat. Kroppen som har blivit stark och vunnit segrar.

Jag sätter mig på sängkanten, smeker igång lymfsystemet och känner in. Tackar för att få ha vaknat ännu en gång, ber om hjälp att göra rätt val. Stoppar fötterna i ulltofflor och sveper in resten i en varm morgonrock. Smeker mitt inre med ljummet örtte och ansiktet med väldoftande olja. Rullar ut yogamattan och stretchar ut de gnisslande lederna och musklerna med träningsvärk. Tack kroppen för allt du gör för mig. Tanken är inte ny, men varje gång jag inser att mitt fokus faktiskt skiftats vill jag ropa ut det från bergen: Var snäll mot dig själv!

I denna kropp lever jag mitt liv här på jorden. I denna kropp leder jag mig själv framåt och uppåt. Tack!

Den vackra skulpturen har min svägerska gjort. Fantastisk!

18 okt

”Enough. Enough now”.

Livet består av många stunder av att nöja sig med, något som ligger långt bort från det varma förnöjsamhet eller att faktiskt vara nöjd. Man nöjer sig med grejer som funkar okej, man nöjer sig med halvtaskiga relationer, man nöjer sig med tråkiga jobb, man nöjer sig med oinspirerande boenden, man nöjer sig. Ja, man nöjer sig med rätt mycket. Man kan också nöja sig trots avsaknaden av något. En sviktande hälsa. En riktigt nära vän. Tillgång till viktig information. Praktiska verktyg. Man nöjer sig.

Vi har varit riktigt nöjda med våffeljärnet som inhandlades till en våffelfest i mars 2001. Detta våffeljärn har presenterat många goda våfflor genom åren. Den senaste tiden har det dock visat tecken på att inte må så bra. Det blev trist för några månader sedan då vi hade min goda vän och hennes son på besök och de första våfflorna fastnade i järnet. Det ordnade sig, vi blev mätta på våfflor den gången också. Sedan dess har järnet fått jobba ett par gånger till. Det är den glutenfria smeten som hanterats sämst, men även ”vanlig” smet har fastnat. Igår bestämde jag att nu vill jag inte nöja mig längre. Våffeljärnet har fyllt 20 år, det är okej att låta det fara till Bubbetorp och byta ut det mot en nyare modell. Det får med sig en sista våffla som tack för alla goda stunder det bjudit på. Vad nöjer du dig med? Eller finns det något du inte längre nöjer dig med?

Enough. Enough now.

17 okt

Lita aldrig på SMHI-appen.

För några dagar sedan suckade jag lite över att det skulle regna hela veckan, men tji fick jag. Vi har visserligen fått en del regn, men lördagens fantastiska höstluft med sol gav ny energi till det sista som behöver göras innan frosten angriper. Det har ju redan börjat snöa i norra Sverige, så det är väl åtminstone på sin plats att vara om sig och kring sig för att inte överraskas när det väl är dags här?

Jag älskar verkligen den härliga rabatten, även om nu gräsmattan framför ser ut som kaos. Vi har haft stora krukor placerade där under tiden som maken fixat och donat med grusgången. Jag tänker hela tiden ”det här blir årets sista blommor från trädgården”, men inser ju att det inte är sant. Min gissning är att jag kommer att ha grejer att pynta inne med fram i december.

Inne i stenladan är det nu ordning och reda, men jag har ett och annat att fortsätta fundera över. Alltid är det något projekt på gång för att jag ska vara nöjd med organisationen. Vi är ändå två personer som båda är ordningssamma, men på olika vis. Det brukar inte vara något problem, men just här inne blir vi bara inte riktigt färdiga.

På eftermiddagen begav jag mig till Bryggaregården för lymfyoga, lite häng med lymfmassören Nettan och några andra av hennes klienter. Yogan var helt underbar. Jag säger hela tiden att jag vill bli en som yogar varje dag igen. Undrar vad som hindrar mig? Kanske andra ”sånt som jag gör varje dag”? Min morgonrutin är att jag stiger upp, tar på mig morgonrock och gosiga tofflor, kokar vatten till dagens första kopp te (alltid örtteer eller rooibos, gärna något kryddigt så fort det börjar bli kyligare ute) och går upp till datorn för att skriva lite i bloggen. Hur vore det om jag körde ett kort pass innan jag gör något annat? Hmmm, får suga lite på den karamellen. Så gjorde jag i Orem där vi bodde då jag upptäckte hur bra min kropp mådde av den här träningen. Jag brukar följa yogapass på YouTube och lägger därför upp min matta i vardagsrummet där teveskärmen hänger. Kanske borde jag nöja mig med att ha passet i mobiltelefonen? Jag har nämligen ett lite trevligare yogautrymme här på övervåningen. Se där, nu blev det en blick in i mitt huvud i realtid här i bloggen. Så kan det bli.

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!