Min svägerska är en fantastisk fotograf. Jag har haft äran att få följa hennes utveckling från att hon tyckte det var kul att ta bilder till att hon idag jobbar deltid som proffsfotograf vid sidan av sin översättarbyrå. Nu har hon startat (?) en Karlskronablogg med fotografier från min gamla hemstad. Kika gärna in om du vill bli upplyft av något riktigt vackert.
Fotograf: Karin Enge Vivar, Karlskrona
Onsdag igen. Jag blir alltid som en ny människa efter ett av mina yogapass. Tänk om min granne inte hade lyckats i sina övertygelseförsök att locka mig till det första passet?
Våra kackelpellar är jag lite sur på just nu. Det blir varken hönsägg eller ankägg till frukost, eller jo, det blir det ju. Äggen kommer bara inte från våra tjusiga fjäderfän trots att de får kejserlig behandling. Hm.
Trädgården håller på att lägga ner nu, fast det finns fortfarande massor av löv kvar på träden. Förra året vid den här tiden låg det snö på marken och det sägs att vi har sådant där vitt och kallt fluff att vänta på söndag. Just i går slutade vår garageport att funka. Olägligt. Bäst att jag tar itu med det innan min tacksamma månad drar igång, annars lär jag få bli lite kreativ. Att ha ett garage till sina bilar på vintern är nämligen en lyx och välsignelse som jag aldrig mer vill byta bort. Jag har skrapat ALLDELES för många rutor under kalla vintermorgnar för att inte inse vad det är vi har här.
Tillbaka till trädgården. Rosorna ser annorlunda ut nu, men de är underbara ändå!
Carterville Road i skymningsljus. Det gäller att njuta lite extra de kommande dagarna, för jag antar att grenarna blir kala när snön väl kommer. Vem vet? Det kanske blir första vintern med löv kvar på träden?!
Ska jag våga hoppa på Onekligens bestämda titlar i november? Och under de titlarna också klara av att vara lite extra tacksam? Ja, jag är inte den som bangar. Möjligtvis ”Kolla! Så här ser jag ut idag.” Peace.
Mamma var på apoteket när de fick in årets laddning med den gyllene kryddan saffran och var snäll nog att köpa några kuvert till oss stackars svenskar i förskingringen. Jag älskar saffran! Jag älskar lussebullar, jag älskar fisksoppa, jag älskar paella – allt med saffran i. Nu har vi nog med detta guld för att baka två satser lussebullar och jag har lovat barnen att inte baka för tidigt trots att jag är väldigt sugen. Det där med traditioner och så där… Sådan mor, sådan dotter, eller vad är det man säger?
Falling Slowly från filmen Once vann en Oscar för några år sedan. Här är den i en lite gullig version som dök upp idag. Har du inte sett filmen så gör det.
I går hittade jag ett bra citat. Det var så bra att jag skrev ut det och ramade in det i en billig IKEA-ram som jag hade liggande i en låda. Här är det snart dags för Thanksgiving, och eftersom jag tänkte köra ”Trettio Tacksamma Dagar” i år också kändes det här som en spark i rumpan för att göra mig redo.
Här finns trycket om du vill ha det hemma du också.
Det vi har blir tillräckligt med tacksamhet. Jag gillar inte att översätta. Man uttrycker sig så olika på olika språk och ordagrann översättning låter oftast fel hur man än vrider och vänder på orden. Du får helt enkelt nöja dig med mitt försök eller göra det bättre själv och bidra med din version i kommentarsfältet!
Ibland är det lätt att vara präktig. Jag skulle kunna säga ”ja, precis så här är det”, men det stämmer inte. Jag är av födsel och ohejdad vana rätt tacksam av mig. Jag nöjer mig ofta med det lilla och kan stå ut med både det ena och det andra utan att bli särdeles upprörd.
Jag känner många ”drama queens” och ”drama kings” som gör livet surt för sig själva och för andra eftersom de aldrig blir nöjda. De är inte nöjda med sina egna insatser, deras familjemedlemmar gör mest fel, deras medarbetare får känga efter känga, just deras liv suger och oftast är det någon annans fel… (Jag har lite svårt att förstå mig på höjda röster, skrik och gap och svordomar. Vissa säger att det är bra att få ut sina frustrationer, men lite för många gånger har jag sett att det kanske är skönt för den som bråkar och skriker medan de som är runt omkring mår betydligt sämre. Det är inte lätt att ständigt tippa på tå för någon som har svårt att lägga band på sina känslor. Alla andra ska behaga, göra rätt, säga rätt och vara rätt för att den som har problem ska må bra. Det är inte lätt.) Ursäkta den långa parentesen! Den hörde egentligen hemma i en annan diskussion.
Det som jag skulle säga var egentligen att jag önskar att det var så lätt som att bara nöja sig med det man har, men om man aldrig har något att sträva efter blir man väl både lite bekväm och lat? Jag tror inte att man kan nå sin fulla potential bara genom förnöjsamhet. Genom att sträva efter något som kanske till och med känns lite ouppnåeligt kan man bli uppfinnare, räcka lite längre, klättra lite högre…
Jag är väldigt tacksam över väldigt många saker. Det finns också annat som jag inte är särskilt glad över, men som ändå finns i mitt liv. Den kommande månaden, med början den 1 november, ska jag aktivt leta efter och upptäcka det som jag har och är tacksam över. Är du med?
Nu är det över 25 år sedan jag tog körkort. Man kan tro att någon som kört bil så länge och så mycket som jag har skulle känna sig absolut tvärsäker vid en andra uppkörning, nödvändig för bilförsäkringen, men inte. Jag hade många fjärilar i magen i morse då jag gav mig av till Utah Driver License Division… Mannen som jag körde upp för sa inte ”Du kör som en kärring” som min svenska instruktör sa då det begav sig 1989. Han sa istället ”Europeans are really good drivers. Except for Italians.” Apropå att inte ha några förutfattade meningar och så där, hm. (Brasilianare borde över huvud taget inte få sätta sig bakom en ratt och indierna är inte mycket bättre. Allt enligt denna instruktör med många års erfarenhet.) Detta innebär att jag förvisso inte fick något prickfritt papper med mig hem, men det gick tillräckligt bra för att jag snart får en Utahlapp hem i brevlådan. Se där! Vissa saker lönar sig inte att skjuta upp.
I går träffade jag min gamla väninna från åttiotalets Karlskrona. Vi räknade ut att vi antagligen inte träffats sedan 1988 eller 1989, men vi har haft lite koll på varandra genom släkt och vänner. Återigen kunde jag konstatera att tiden går, somligt består och annat ändras aldrig.
Längst till vänster min bästa väninna här (även hon från Karlskrona), sedan jag och längst till höger min gamla tonårskompis.
… att njuta av sitt jordeliv. Jag hörde Malena Ernmans Min plats på jorden och rös återigen av orden. De berör mig så mycket varje gång. Tja, egentligen är det ju Py Bäckmans ord. Ära den som äras bör.
Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag
Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen
Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem
Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min
Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem
Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem
Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem
En av Bob Dylans vackraste sånger är ”To make you feel my love”. Du har säkert hört den. Kanske i Billy Joels tappning? Eller Adeles som blev väldigt populär. Själv gillar jag Garth Brooks version, men det är väl min irriterande countryådras fel.
Idag har jag och döttrarna lärt oss om personlig säkerhet och varit på IKEA. Säkerhetsföreläsningen var dessvärre rätt torr, men jag blev lite sugen på att köpa ett par jogginghandskar med inbyggd pepparsprej eller varför inte en nätt liten puffra? (OBS! Hoppas att ironin gick igenom.) Alltså, jag hatar verkligen att känna mig styrd av rädsla. IKEA-besöket innebar lite mer julmust och lingonsylt till förrådet, fler ljus så klart, några nya juldekorationer och ett par grejer till. Mission accomplished!
Kvällen snurrade snabbt förbi då jag och maken tog med oss en ask Paradischoklad till Montaignegruppen. Idag pratade vi om kläder, vanor och hur vi vänjer våra barn vid den väg de bör vandra. Hur gör du?
Killen som undervisade oss om säkerhet byter husnycklarna en gång om året, har automatlåsande lås i alla dörrar, extralånga skruvar och metallbricka i dörrkarmarna, pepparsprej i fickan, ficklampa med ”inbyggt vapen”, ”tazer” (tror det är liknande elpistol), springer aldrig själv eller med hörlurar i öronen, låser alltid bilen samma sekund han sätter sig i den och delade med sig av en mängd andra tips. Milda makter! Jag skulle se potentiella kriminalpsykon överallt om jag var sådan!
Jag har inte kommit åt min blogg de senaste dagarna, så det fick bli en ofrivillig bloggtorka. Livet har fortsatt som vanligt med vardagligheter och små och stora o-vardagliga inpass. Jag har bland annat blivit moster igen, den här gången till en alldeles ljuvlig liten donna som bor i Nynäshamn med mamma, pappa, storebror och storasyster. En av mina kusiner nedkom med tvillingdöttrar några dagar senare (hennes mamma är min mammas tvillingsyster) så släktens fortbestånd får väl anses vara väl underlagt.
Just nu längtar jag tillbaka till lovet som kändes alldeles för kort. Särskilt eftersom man i Sverige verkar ha sitt höstlov nu. Nåja. Helgen är på ingång och det är inte dumt det heller. I morgon ska jag och döttrarna gå på en föreläsning som handlar om personlig säkerhet. Det är WoW Utah som bjuder sina programdeltagare, mentorer och volontärer på detta och jag tycker det ska bli jätteintressant. De har satt åldersgränsen till 14 år och jag vet att man kommer att ta upp både fysiska och mentala skyddstekniker och hur man ska göra för att inte behöva bli ”ett offer”. Föreläsningen är i närheten av IKEA, så det blir kanske en runda på det stora varuhuset också. Jag har sett att de har julpynt (om det nu finns något kvar) och vem är inte sugen på att se till att säkra juldekorationerna den 25 oktober?!
Ta hand om dig. När du har gjort det kanske det finns någon annan du kan räcka ut handen till?
