Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.
Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.
Vilken natt! Jag har vaknat flera gånger av att något ”låtit”. Undrar vad som händer om jag går ut och inspekterar? Nej, det får vara. En okulär besiktning från fönstret tyder på att tallen blivit av med lite skröfs som vanligt i stormar. Jag ser också att den fina ljuslykta som följde med huset och står i entrén har blåst ner. Det har faktiskt inte hänt sedan jag ställde den på trappan för säkert 3-4 år sedan, så det här är sannolikt det värsta vi har råkat ut vindmässigt så här långt på den här adressen. Egentligen är det inte storm förrän medelhastigheten på vinden är 25 m/s och det tror jag inte är fallet med Malik. Att vi haft byar med upp till 30 m/s tvivlar jag dock inte på. Just idag är jag extra tacksam för den milda vintern så vi slipper snödrev uppepå själva vinden. Det räcker gott och väl med det som man inte ser.
Jord, luft, eld och vatten, det är de klassiska elementen. Efter en natt som denna är jag benägen att påminna om balans i tillvaron och hur viktigt det är att elementen tar lagom mycket plats. Jag hävdar alltid att just luften är mitt element, jag har aldrig känt livet i mig som den dag jag stod i Skottland och på något vis blåstes ren. Hela resan var fantastisk, men just detta tillfälle var extra allt. (Naturligtvis har det förstärkts då det finns en bild kvar, men faktum kvarstår. Vind och jag har en lång historia tillsammans.) Det finns dock bilder på mig då jag är ett med även de andra elementen. Utan jorden vet jag inte var jag hade varit, trädgårdsarbetet var, och är, min terapi efter att föräldrarna hade gått bort. Jag älskar att bada, både med en Lush-bomb i ett badkar och uppenbarligen i ett kyligt vinterbad i havet också. Och eld. Både maken och jag terapieldar, inte som pyromaner, utan för att njuta av eldens magiskt läkande krafter. Ljudet, elddansen, värmen… Så du ser, det är inte lätt att välja bara ett element och kanske är det inte heller meningen att vi ska göra det. När det går över styr får vi upplevelser som Titanic, de okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien, stormen Gudruns tragiska efterverkningar eller övergödningen som skett och sker i många områden. Bara under tiden jag suttit här och skrivit har det lugnat ner sig betydligt. Kanske kan jag gå och vila en stund till innan det är dags att ta itu med dagen och Maliks efterverkningar.
Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.
Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.
Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.
Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.
Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…
För några år sedan fick vår yngsta dotter en Fitbit i födelsedagspresent. Jag trodde det skulle vara den perfekta gåvan, men hon tyckte den var tämligen ointressant. Efter att den hade blivit liggande lite för länge för ett återköp tog jag själv på mig den och det har jag aldrig ångrat. Eller ångrat och ångrat, jag tycker den ger en hälsoboost som varit av godo för mig då jag har haft den på mig. (På somrarna har jag automatiskt ett mycket hälsosamt liv då jag både rör mig jättemycket pga. trädgårdslandet, sover gott och tillräckligt och äter bra mat. Då är detta mätinstrument helt onödigt och får ligga och vila i en låda.)
Häromdagen fick jag detta taffligt översatta (Tack Google, gissar jag) diplom. Tydligen har jag gått 8046 livstidskilometer sedan jag satte på mig min Fitbit första gången, eller eventuellt sedan jag började om mina mätningar efter en omstart. Detta är tydligen hur långt det är mellan den nordligaste punkten i Afrika, Ras ben Sakka i Tunisien, och dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Det är ändå imponerande att tänka mitt liv som ett långt vandrande sedan jag lärde mig att gå då jag var tio månader gammal. Man skulle ju kunna inbilla sig att jag kommit fram vid det här laget, det har ju ändå gått över 51 år. Man skulle också kunna tänka sig att en sådan där mätklocka är helt onödig, jag är duktig på att känna efter hur jag sover, hur jag äter, hur stressad jag är, huruvida jag kommer ut på min dagliga promenad eller ej. Jag är dock inte mer originell än att jag faktiskt peppas av att känna hur denna specialklocka surrar till då jag tagit 10 000 steg på en dag och jag gillar att få sådana här glada tillrop, oavsett om de är taffligt översatta eller ej.
Jag har förut berättat att jag är med i forskningsprojektet Livsstilsverktyget. Det finns nog fortfarande möjlighet att gå med. Tyvärr blir ju vissa uttagna till blindstudier istället för att komma med i själva studien, men det är väl värt att försöka? Jag har haft stor glädje av både texter, utmaningar och webbinarier som presenterats i detta projekt och tror verkligen att Anders Rosengren är på rätt väg. Han frågade sig varför folk gör dåliga hälsoval i vardagen trots att nästan alla drömmer om en god hälsa och inte vill annat än slippa sjukdomar, värk och andra kroppsliga och mentala umbäranden. Han och hans forskarteam har utvecklat en hälsoapp som jag tycker peppar och motiverar, men precis som gällande allt annat behöver man se till att öppna den och göra sina uppgifter för att den ska få effekt. Jag har även läst Anders Rosengrens bok Hela livet och kan rekommendera den för dig som på ett lättfattligt sätt vill ta del av Rosengrens tankar och upptäckter.
Hur ser din hälsa ut? Är ditt liv styrt av skam och skuld över att inte ta hand om dig själv på rätt sätt? Är du arg på dig själv, F*n och hans moster för att livet går dig emot? Finns det utrymme i ditt liv för det du vill göra, eller handlar allt om måsten, eller kanske om att du av olika anledningar är helt styrd av olika typer av gränser, både fysiska och mentala? För många av oss är det svårt att möta dessa frågor utan att hamna i antingen förtvivlan eller frustration. När jag ser tillbaka på mitt eget liv och hur jag behandlat mig själv kan jag känna mig ledsen. Jag tillåter mig dock inte att stanna i den känslan, för jag är inte där längre. Jag är på inget vis expert i frågan, men jag vet att jag gör mitt bästa och att jag genom små, små förändringar tagit mig åt rätt håll. Jag fortsätter ha perioder av noll godis eller Pepsi Max, ibland rör jag väldigt lite på mig trots att jag är frisk och över jul- och nyårshelgerna åt jag lite för mycket från kategorin ”ätbart som är gott, men knappast bra för min kropp”. Istället för att landa i känslan ”det är kört” tar jag nya tag och hejar på det som funkar bra.
Något stort har hänt i min hjärna. Nu har jag bara analyserat detta utifrån mig själv, så min slutsats kanske är helt fel. Jag kan dock konstatera att jag satt många ”förbud” och ”måste” på sådant som är bra respektive dåligt för mig. Om jag känner att jag måste ta en promenad innan dagens slut känns uppgiften tung och som en bestraffning. Är det däremot en gåva till mig själv, eller kanske bara något som är lika mycket vana som att borsta tänderna, blir det något som inte gör ont eller känns jobbigt på samma sätt. Jag promenerar för att uppleva de vackra omgivningarna, få frisk luft, släppa ur myror ur brallan, se andra människor, få upp pulsen… Samma sak med maten. Varför välja god dålig mat då det finns så mycket god bra mat? Handlar gör man då man är mätt och belåten, eller efter en noggrant planerad lista. Finns det inga dåliga val hemma är det svårare att göra dåliga matval då man är trött, hungrig och kinkig.
Jag har en liten systerdotter som lider svårt av atopiska eksem. Hudläkare säger att det inte har något med mat att göra, jag är säker på att det inte stämmer. Vår ena dotter fick svåra eksem under armarna i tonåren och de blossar upp i perioder av stress (som ju kan bero både på dåliga val för kroppen och upplevd tidsbrist). Nu har syrran och svågern bestämt sig för att försöka göra något åt maten och se om de inte kan förbättra lillans situation. En god vän till familjen och mängder av hjälpsamma personer på Facebook har gett flera goda tips. Min insats var att skicka länkar till recept på skonkost som är god och som inte behöver kännas som en bestraffning. Folk brukar i allmänhet bara cirkulera mellan tiotalet grundrecept, så det är bra att göra matschema och ligga ett steg före i planeringen. Nej, för ett litet barn är det kanske inte helt lätt att acceptera att man inte får äta godiset med mest färg- och konserveringsmedel längre, men det är bättre att bryta en dålig vana i taget än att bara fortsätta som vanligt. Ja, om man nu lever ett liv fullt av ”dåliga vanor”.
En vän delade en lista från creativly.se som jag tänker skulle vara bra för vem som helst. En lista på snabba godbitar för själen, kan det vara något? En lista att ta till då du mest av allt vill klämma en chokladkaka eller lägga dig och titta på en hjärndöd teveserie som inte kommer att ge dig något annat än 45 bortslösade minuter. Håll till godo! Och så hoppas jag att du hittar kraft att må bra även under stora utmaningar. Det är inte lätt alltid, det här livet.
Ta fem djupa andetag Dansa till din favoritlåt Drick ett glas vatten Skicka ett sms till en vän Gör en ”brain dump” och skriv av dig Skriv ner tre saker du är tacksam för Läs några sidor i en bok Måla läpparna med en vacker färg Meditera Gå ut och ta lite frisk luft
Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.
Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.
Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.
Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!
Plötsligt en dag så händer det. Fåglarna börjar låta lite annorlunda. Ljuset har en annan intensitet. Det prasslar på ett annat sätt i buskarna. Våren är faktiskt på väg, även om jag vet att det naturligtvis är långt kvar. Jag vill inte gå ur några odlargrupper på Facebook, även om jag stressas lite av att ”folk” redan har börjat förodla och bygger växthus och gör både det ena och det andra som jag själv inte tycker är meningsfullt än. Skulle jag börja sätta fröer nu skulle det sluta med massiv sorgmyggsinvasion och rangliga, taniga plantor som ändå inte klarar sig ordentligt då jag sätter ut dem. Det misstaget har jag gått på förut. Nä, jag sitter stilla i båten och håller mig fast i relingen. MEN! Jag blev lite lockad då svägerskan berättade att hon hade beställt en massa fröer. Och jag borde fixa krokar till Lidl-växthuset i god tid så det inte riskerar att blåsa bort igen.
Jag försöker hålla koll på nytt och spirande grönt, men detta förrädiskt och fantastiska mossgröna är något annat. Jag vet dock att det händer mycket där under torra löv och dött gräs. Igår drog jag bort det översta lagret ogräs i några av odlarlådorna i trädgårdslandet så det inte ska bli ett massivt och tjockt lager att ta hand om senare. Jag rensade lite runt purjon som står kvar och tittade till vintermorötterna som verkar fortsätta klara sig. Rotsellerin som jag inte tog upp visade sig bara bli geggamoja, men nu har jag åtminstone gjort ett experiment. Jag kan konstatera att de kanske hade klarat sig med ännu mera skydd? Tänk ändå att så pass mycket mat vi äter är vår egen. Jag är mest nöjd med purjon, snålröran, morötterna, svampen och kryddorna. Potatisen blev bara inte god i år. Vet ju inte säkert varför, men tror att det är för att den odlades i lådor som jordförbättrades och att det var så mycket krafs som inte blivit till mull än i de lådorna. (Potatisen blev ju bonus i år.)
Lugnt lågvatten ute vid Östersjön. Inga svanar eller andra sjöfåglar, bara helt lugnt igår. Som sagt. Än är det vinter kvar säger mor, än får vi gå med strumpor och skor. Hade jag inte varit kvar i gränslandet mellan sjuk och frisk hade jag ändå varit lite frestad att doppa tårna… Undrar hur många grader det är i vattnet?
Egen härd är guld värd, särskilt om man måste hålla sig hemma. Det finns dock en gräns på hur länge det är mysigt att bara skrota omkring. Är det två års restriktioner som börjar ta ut sin rätt? Lappsjuka? Jag fick två sjukomgångar, blev sämre efter att jag trodde att jag var frisk igen. Smak och lukt försvann för tre dagar sedan och jag hoppas innerligt att dessa viktiga sinnen återkommer fortare än vad andra har upplevt. Har lite hosta kvar och är lite segare än vanligt, men vill ändå påstå att jag är frisk på riktigt den här gången. ”Alla” är sjuka eller har varit sjuka runt omkring mig, omikron sprids verkligen som vinden. Håller tummarna för att världen hamnar i ett annat läge så vi kan gå på bröllop som tänkt i april. Längtar verkligen!
Jag plockade fram mina skrivdon ännu en gång igår. Den här gången fyllde jag på förrådet med allmänna kort. Tack, grattis, Krya på dig och lite annat som kan komma till användning. Det känns så dumt att jag har mängder av grejer till kort, men att jag vanligtvis i panik kommer uppspringande och ska fixa ett två minuter innan jag ska åka någonstans. I ett sådant läge hinner jag kanske vika till ett papper med vackert mönster, men mycket mer blir det inte.
Kortbaserna jag använder kommer antingen från min ”stash” av gamla grejer eller från Adlibris. De här är mycket prisvärda och av så bra kvalitet på papperet att jag kan skriva direkt med kalligrafipennor på dem. Dessutom finns de i två olika vita färger.
Twinklingsfärgerna har jag kvar från tiden i ”pysselbranschen”. De är fortfarande stora favoriter och funkar jättebra i kalligrafispetsar. Jag lägger några droppar vatten på färgen och låter den mjukas upp, sedan tunnar jag ut den ytterligare med vatten och använder samma pensel att fylla på spetsen innan jag skriver. Resultatet blir alltid olika eftersom jag hinner glömma exakt hur tunn jag ska göra färgen mellan gångerna.
De här kalligrafigouacherna är andra favoriter. De ser oanvända ut, men det är de inte. De är bara otroligt dryga och jag är mycket noggrann med mina grejer. (Det här är hon som mina syskon använder som hot då deras barn gräver ur Bregottburken för slarvigt, vad kan jag säga…) Färgerna ”poppar” och dessutom täcker de då man skriver på mörka papper också. Det här blogginlägget förklarar mycket bra allt du behöver veta om kalligrafigouache.
När jag var färdig med alla kort stoppade jag ner dem i kuvert och markerade löst med blyerts vilken typ av hälsning kuvertet innehåller. Bra att veta nästa gång jag kommer uppspringande med andan i halsen och behöver ett kort.
Fram tills nu har kort och kuvert legat lösa i en låda som varit mer än lovligt stökig. Jag tömde en låda på gamla uttorkade stämpelfärger som varken kan ges bort eller någonsin används och hade därmed en perfekt förvaring. Lådan innehåller nu 45 kort av olika slag. Det är några av vår vän Nathans kort (han ger ut en ny serie varje år i december, lagom till jul), vackra Utah-foton som vår vän Miriam tagit och gjort till kort, stämplade kort, mixed media-kort och så de här kalligrafikorten. Jag känner mig väl förberedd och är helt säker på att de kommer till användning på ett helt annat sätt nu när jag har alla samlade på samma ställe, har kuverten uppmärkta och efter inventeringen faktiskt vet vad jag har. Kul projekt!
Våra go’a vänner kom förbi med ett flak ägg igår som en liten uppiggade. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i ett perfekt kokt Fridhem Farm-ägg så fort jag fått tillbaka smaken. Jag känner mig genomförkyld och är helt täppt i näsan. Vet inte om det precis är så Covid-smakbortfallet brukar ske, men så är det för mig i alla fall. Det är så himla trist att äta när man inte känner en enda gnutta smak. Nada. Efter två dagar med detta specifika problem är jag redan bekymrad över hur länge det kommer att hålla i sig. Min svärson hade Covid i somras och han har fortfarande problem med ägg, eller egentligen allt som luktar svavel.
Titta så fina stämplar Robban och Sigrid fått! Eller snarare utvecklat. De är duktiga på sin lilla gård. Höns och lamm och grönsaker och hund och ungar och… Vi ska ta över deras myskankor. De ska bo nere i trädgårdslandet är det tänkt. Är det så det börjar? Egentligen vill jag inte ha några djur. Man blir så uppbunden. Alltså, det finns flera djur jag skulle kunna tänka mig, men djur kräver omsorg 24/7 och husdjur gör att det blir svårt att ge sig iväg annat än över dagen. Vi har dock fina grannar och jag tror säkert att de på båda sidor om oss skulle kunna tänka sig att hjälpa till. Japp.
Alltså, jag är alldeles tagen. Jag vet att jag ofta gillar dokumentärer, men kollar ändå inte särskilt ofta. Efter uppmaning från min kompis sambo laddade jag ner bibliotekens film-app Viddla där man kan titta på åtta filmer i månaden gratis. (Han visste att The Father låg där t ex.) Behövs något annat än Netflix, Viaplay, HBO och allt vad de heter? Inte vet jag, men den här pärlan hade jag ju missat om jag hade struntat i tipset. Gör vad du vill, men jag är alldeles tagen efter denna absolut fantastiska skildring av verkligheten i en tid som flytt. Hallandsposten gjorde en uppföljning några år efter det att dokumentären filmades. Här kan du läsa den, men tjuvläs inte innan du har sett filmen!
Att tänka över sitt liv och göra något åt surdegar och sånt som bara blivit tänker jag är hälsosamt. Kanske är det just detta som gör att jag intuitivt älskar den känsla av nystart som erbjuds efter semestern då skolornas hösttermin börjar? Nyår. Ett helt nytt kollegieblock, pilotavsnittet till en serie som ingen tipsat om men som ändå verkar fantastisk. Ett nytt plagg, en nygrävd rabatt, en bebis. Som du vet är jag även mycket nostalgiskt lagd och älskar second hand, så jag vet att det finns en balans att uppnå i de allra flesta fall. Det finns en anledning till att 16 Weeks of Hell inte håller på längre, eller att en evighetslång semester mest gör en rastlös.
För min egen del har årets första veckor handlat mycket om fortbildning och funderingar över hur jag ska kunna möta mina klienters behov. Min svärmor skickade en mycket intressant krönika av Lotta Lundberg; Jag ringer hellre Fröken Ur än en chatrobot. Lundberg skriver en klarsynt analys av hur hon uppfattar att psykiatrin ser på människors känslomässiga behov. Är det mänskliga psyket inte mer komplicerat än att vi kan ställa en robot som bollplank då någon mår dåligt? Man undrar ju. Psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset håller nämligen på att utveckla en chatrobot som ska hjälpa människor med ångest, en röst att lyssna till när man har sorg eller kanske har relationsproblem. ”Vad tråkigt att du sörjer. Jag förstår att du har det tungt. Ska jag länka dig till 1177?” Är det dit vi har kommit?! Jag blir rädd. Lotta Lundberg blir förbannad. Kanske är det min okunskap om AI som gör att jag inte vet bättre, men min övertygelse är ju trots allt att AI aldrig någonsin kommer att nå skapelsen, själva kärnan, hur duktig den än blir på att efterapa originalet.
https://youtu.be/mkQj30vhjCU
Nä, jag är inte i skick att skriva långa analyser över att mänsklighetens eller min egen sista tid står för dörren, det är så många andra som sköter det från olika håll. Religiösa organisationer. Klimataktivister. AI-ivrare. Min granne. Min morfar i himlen. Jag har fortfarande förkylningssymtom, men det verkar som att jag överlevt åtminstone denna omgång av de senaste två årens största hot mot människans existens. Jag vill inte förminska Covid -19 på något vis, vi har allt för många som har offrats på detta altare, men jag undrar om inte människors dumhet är långt farligare än denna sjukdom. Och hur vaccinerar vi mot den? Lev väl, hör du. Säg något snällt till dig själv idag och säg sedan något snällt till någon annan. Då har du genast bidragit till att balansvågen väger över mot den ljusa sidan utan att det har kostat ett öre.
