24 aug

Högt och lågt.

Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.

Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.

Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)

Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.

Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.

Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.

Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.

Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.

Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.

Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.

04 mar

Solen! Solen, kära du.

”Hur ska ni fira att våren är här?” Så frågade hon, vår yngsta dotter, igår. Tja, sa jag, inte vet jag om vi kommer att fira något precis. Det gjorde vi inte heller, men jag gick omkring hela dagen med sockerdricka i hjärtat och med uppknäppt jacka. Det är något alldeles särskilt med vårljuset! Jag vet att inte alla tolererar det på samma vis. Personer med depressioner trillar ofta ner i dippar under den här tiden, så se dig gärna omkring för att eventuellt kunna hjälpa till med något slags emotionellt stöd eller kanske rycka in som promenadkompis eller liknande.

Jag kanske inte firade, men jag var hos svägerskan och njöt av hennes underbara balkong där det var många grader varmare än någonstans på vår gårdsplan. Jag insåg att det är dags att städa ur verandan och göra den till veranda igen. Under vintern agerar den lagerlokal/extrakyl, men nu ska den få blomma ut och bli lite omhuldad igen.

Kolla här! Jag har fått ett helt gäng söta plantbebisar som ska ner i krukor och förhoppningsvis överleva i min vård. Jag känner pressen, men mest känner jag mig glad och hoppfull. Det är dags att också ta hem pelargonerna som fått stå i det svala köket i Bredavik. Förhoppningsvis har de klarat sig bättre den här vintern än förra då ett helt gäng hade frusit ihjäl. Det där livet som planttant bjuder på högt och lågt och det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Mest blir det dock bättre!

Här ser du precis hur fantastisk min svägerska är med sina växter. De har finjord och hon säger att hon tittar till dem cirka trettio gånger om dagen. Hur kan det bli annat än bra? Kolla även in hennes fina namnskyltar i lera! Jag vill härmas och göra likadana. Så fint. Nematoder till trots, även hos henne bor det sorgmyggor. Grrr.

Jag träffade även en god vän som uppehåller sig i trakten med jämna mellanrum. Vi åt gott på Elsas lilla café och pratade och pratade och pratade. När vi hade fått träsmak och sällskapet som satt snett bakom oss började låta som en flock glada orangutanger var det dags att njuta av solnedgången och rasta benen lite.

Jag älskar Karlskrona. Rätt klädd för väder och VIND kan man inte annat än njuta av de vackra vyerna.

Jag vet inte hur många gånger jag fångat detta motiv. Alla hus är inte charmiga, men det är ändå något i trappan ner mot vattnet. Här går en lång promenad längs med vattnet, numera ända från Dragsö bort till Långö (där jag bodde som nyfödd och lite till) och Pantarholmen. Mycket trevlig promenad om du nu inte är bekant med Karlskrona.

Rosa molntuss!

”Sakta ner”! Min telefon och jag är inte överens då jag ska försöka ta panoramabilder, men här ser du allt från Brinova arena och tecken på att Varvet är mycket viktigt för karlskroniter till Pottholmens nybyggnationer. Och rosa himmel så klart. Sedan var det dags för körsång och bara det i sig är alltid som rosa himmel i vacker akustik, oavsett vilken färgsättning de satt där i Fredrikskyrkan. Ikväll och imorgon ska vi repa tillsammans med Karlshamns Kammarkör. Det kommer att bli så bra. Eller, det hoppas jag i alla fall. Det finns potential för det åtminstone.

19 jun

Sommarkvällar i Bredavik.

Efter svettig eftermiddag i trädgården känns det ju rent fantastiskt att kunna dra till Bredavik och ta ett kvällsdopp. Det är så vackert där att det nästan gör ont. Har jag sagt något om solnedgångarna där? Jaså, jaha, jag tjatar? Jo, men sanningen är att det är så vackert att det är svårslaget. (Det tycker även flygfäna – alla fläckar på fotot ovan är tusentals ”knott”, ofarliga små flygande vad-det-nu-är.) Igår fick vi haka på syrrans familjs ostbricka, ingenjören tog tag i problemet att trappsteget vid huvudentrén orsakar plågor hos alla med höft- eller knäförslitningar med hjälp av svågern och så var det den där solen. Jag tog alltså årets första dopp, men hoppade å andra sidan i flera gånger. Nu är temperaturen officiellt badvärdig!

Se så vackert! Syrrans terapirabatt tar sig. Jag är inte den enda som mår bra av att gräva djupt med fingrarna i jorden.

Bolltistlarna i förgrunden och de vid vallmoståndet längst ner fanns sedan våra föräldrar bodde här. Den vackra, slingrande rabatten är syrrans och svågerns gemensamma projekt under det senaste året. Rabatten rymmer växter från vårt föräldrahem, blomster som inte tagit sig på andra ställen och rena nyplanteringar. Makens lillasyster har också delat med sig av sin balkongskatt till henne. Vi har sett rabatten explodera efter senaste veckornas värme och några omgångars rejäl genomvattning.

Den här gratängen stod i matrummet då jag kom. Jag blev mycket intresserad av receptet.

Alla som har behövt gå in genom den här entrén de senaste åren har fått ta i ordentligt. Makens tanke var att gräva bort, fylla på och lägga på ny gräsmatta från annat ställe i trädgården. Det kommer att bli toppen!

Ostbricka i Bredaviksljus. Mums.

Vallmo igen. Tjatar jag nu igen? Jaja, det är ju ändå min blogg. Och jag råkar älska vallmo NÄSTAN lika mycket som tulpaner. Nu ska jag bekämpa huvudvärk och få i lite grejer i lådorna i trädgårdslandet. Solskydd och hatt på! Ha en fin helg, hör du.

07 sep

Det där med solnedgångar.

Solnedgångar gör sig bäst på plats, där och då. Känslan som uppfyller en med vördnad för det som är större än själva livet anses vara så viktig för det själsliga välmåendet att den är oumbärlig. Mat, vatten, sömn, skydd, trygghet, social samvaro – är det rättvist att lägga till ”känslan av vördnad” till denna grupp av behov? Riktigt så är det kanske inte eftersom man överlever utan att uppleva denna känsla. I dagens samhälle är dock de grundläggande behoven ofta tillfredsställda utan att människor känner sig varken nöjda eller lyckliga. I de fallen tror jag att det bidrar starkt till en högre livskvalitet om man får möjlighet till stunder av vördnad. Solnedgångar, konserter, kattungar, perfekt moln- och månfria stjärnhimlar…

Denna solnedgång är inte retuscherad. Exakt såhär såg den inte ut, förstås. Telefonkameran lyckades inte fånga de rosa tonerna som också fanns i himlaelden, men intensiteten var densamma som den i bilden. Himlen brann verkligen innan solen sänkte sig ner tvärs över viken! Solen har hunnit gå ner tre gånger till sedan jag tog det här kortet, men just den här solnedgången finns fortfarande med mig i mitt sinne. Jag älskar att fylla på med den här sortens upplevelser och hoppas kunna bli ännu bättre på att prioritera det när energinivåerna behöver fyllas på. Så tacksam jag är över att min tillvaro bjuder på många sådana tillfällen.

29 jul

Ibland är himlen varken oskyldig eller blå.

När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.

Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.

Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.