Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Igår ringde min kusin precis när jag börjat fästa slagen på min senaste badrock. När jag var klar var det dags att avrunda. Bra avledningsmanöver, jag märkte inte ens att jobbet blev gjort! Ungdomens perfektionism är bortslipad, men jag vill fortfarande att saker och ting blir snygga på baksidan också. Därav valet att inte göra detta moment med hjälp av symaskin.
Äldsta dottern fick denna badrock i julklapp 2022 osydd. Jag frågade om hon ville välja färgskala, eller om hon nöjde sig med valfri kombination. Efter att ha spanat in Ellinors hemsida fastnade hon för en blå färgskala, så jag började leta blå handdukar på second hand. Med tanke på att blått sägs vara favoritfärgen hos en stor del av befolkningen förvånade det mig att det var så svårt att få ihop tillräckligt med matchande, tillräckligt stora delar. Bättre klar i januari 2024 än inte alls? Kanske vill mottagaren sy upp ärmarna lite, annars passar de perfekt att rulla upp om det behövs. För övrigt kan jag säga att alla handdukar som skänks till second hand inte är i skick att göra detta projekt med. Man får akta sig för bedrägliga exemplar som ser okej ut, men är så tunnslitna under frottebubblorna att hålen är nära. Sådana passar bättre att klippa upp till städtrasor.
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
Jag har funderat en hel del över mitt årsord. Jag är så van vid att välja ord som väl mest kan beskrivas som karaktärsdanande, eller åtminstone utvecklande på flera olika plan. För 2024 har jag valt ett ord som bara är roligt. Ja, så tänkte jag iallafall när jag hade landat i ordet och bestämt mig. Roligt ska inte nedvärderas, jag tror de flesta behöver tillföra olika dimensioner av glädje i sitt liv. Däremot tror jag själv att jag mår bra av personlig utveckling och det är onekligen något som de årsord som slagit följe med mig genom åren bidragit till. Nu hade jag såklart inte behövt oroa mig. Hade jag vågat lita på ”processen” hade jag förstått att jag vet vad jag behöver utan att behöva gräva så mycket. Naturligtvis har det redan visat sig att HEMSLÖJD inte bara är roligt. Som jag berättat många gånger har jag en benägenhet att skjuta upp saker och när jag väl hade inventerat alla mina möjliga projekt stod min inre prokrastinerare på högeraxeln och skrattade rått åt mig, rätt in i örat. Och högt. För jag kommer att få jobba hårt på att avsluta projekt och ro saker och ting i land under det här året. Tänk, vad bra detta kommer att vara för mig! Dessutom är det inte bara roliga moment inblandade i de här projekten, något som gjort att det ligger så många halvfärdiga grejer i lådorna.
Jag insåg tidigt att dokumentation kommer att vara viktigt för mig, men visste inte riktigt hur jag skulle göra det. Igår kom jag på att ett fotoalbum i telefonen där jag lämnar anteckningar på själva fotona kommer att bli det bästa. Jag fokuserar inte på estetiskt vackra bilder. När projektet är klart fotar jag helt enkelt. (Makens socka fotades när bara en var klar, så där fuskade jag lite.) HEMSLÖJD kan kännas lite överväldigande då en hemslöjdsbutik för mig bjuder på den största kunnighet som finns i olika hantverk. Jag har dock bestämt mig för att försöka strunta i detta och bara jobba på. Ingen ska bedöma grejerna, jag ska ha roligt, utvecklas och förhoppningsvis kunna ge nära och kära hjälp och presenter i takt med att grejerna blir klara. Det kommer att bli högt och lågt.
Här kommer en beskrivning av vad som hunnits med under de här två veckorna:
Makens sockor är klara!
För flera år sedan köpte jag en kavaj som inte var lagom mig, men som var supersnygg och i fin kvalitet. Den har väntat på att bli lagad och få en knapp isydd. Det har jag fixat nu och kavajen ska tas med upp till Nynäshamn nästa gång jag åker.
Den gröna klänningen hade jag när jag var liten, men säkert mina syrror också. Fickorna satt lösa, knapparna var borta och fållen hängde på trekvart. Jag letade upp matchande knappar och sydde fast samt sydde sömmar där det behövdes.
Den vackra loppisduken har jag redan använt mycket, men fållen var så trasig att jag bestämde mig för att klippa av den och börja om. Tyget är jättesladdrigt, så jag sydde helt enkelt en bindsöm utan fåll för att låsa trådarna. Nu har jag strukit duken också och bestämt att jag inte behöver handfålla. Det här duger bra.
Yngsta dotterns favoritkasse har fått förstärkt lagning och kan nu fortsätta jobba.
Min vetepåse har fått nytt fodral sytt av en hemvävd förningsduk som en gång tillhörde Elna Nilsson, Elin Nystedt eller någon annan E.N.
Just vetepåsen låg inte ens i projekthögen, men när jag hittade duken (låg i en hög fina hemvävda textilier i en auktionslåda) visste jag precis vad jag ville ha den till.
Zoomar du in kan du se brännhålen som fodralet fick då vetekudden fastnade i mikron någon gång. Du behöver inte zooma för att se att mönstret är gräsligt. Jag har aldrig tyckt om det, men själva vetekudden hade den perfekta storleken och köptes på Tjurkö av ett hantverkarkollektiv som jag gärna stöttar. Det fanns vid det tillfället tyvärr inga överdrag jag gillade, så det här fick duga.
Broderade monogram är något av det finaste jag vet! Modigt att sy korsstygn ”på frihand”. Sådant behöver jag öva mer på under året…
Så här ser vetevärmaren ut nu. Den är provkörd och funkar precis lika bra som innan. Tyget tåler rejäla tag, men jag tänker inte bränna den igen. (Jag lärde mig en läxa förra gången och lägger den numera alltid ihopvikt så den inte kan trilla över och fastna.)
Året 2023 har bjudit på högt och lågt, inget av en del och ett överflöd av annat, starka känslor, mängder av mänskliga möten samtidigt som det är många vänner jag inte hunnit träffa. Jag har haft nära kontakt med mitt årsord, men samtidigt känns det som att jag inte riktigt haft tid att jobba med det som jag hade velat. Här kan du läsa mina tankar runt årsordet, RUTIN. Detta säger jag nu tack till, lägger till handlingarna och går en helt annan väg.
Den här gången försöker jag mig på ett mycket praktiskt ord, HEMSLÖJD, som jag hoppas ska ge mig en nytändning gällande intressen som följt mig sedan jag var barn. Lite lillgammal har jag väl alltid varit och därmed känns det därför rätt naturligt att jag virkade stora spetsdukar då jag var tolv, stickade tröjor och bebiskoftor på högstadiet, gick vävkurs med mamma, min kompis och hennes mamma då jag var 16 och sydde de flesta av mina egna kläder under hela tonåren. Även om jag fortfarande stickar en hel del i perioder och egentligen har två pysselstationer här hemma så saknar jag den drivande lust som jag vet kan förknippas med denna typ av aktiviteter. Det är den jag hoppas kunna hitta tillbaka till i år!
Jag kommer att börja året med en inventering av alla ”kommande projekt” jag har liggande. Det är halvfärdiga lapptäcken, badhanddukar till badrockar i Ellinor Nilsen-stil, fantastiska hemvävda textilier som kan bli både kläder och inredningsdetaljer, kommande kläder till barnbarn och syskonbarn, tyg till presentpåsar (återvinningsbara istället för presentpapper), garner till sjalar och sockor, broderier – om jag jobbade med olika textilier på heltid skulle jag kunna hålla mig sysselsatt i åratal. Det är svårt att hitta de riktiga godbitarna om man presenteras för ett berg av sötsaker. Ska jag kunna ägna mig åt hemslöjd så mycket som jag hoppas gäller det därför att jag ser till att utgångsläget ser lite annorlunda ut än det gör idag. Jag har något slags ordning och reda, men jag har för mycket helt enkelt! Det gäller att göra en priolista, eller önskelista kanske. (Ps: Jag vågar inte riktigt kasta in kalligrafi här i röran, men nog hade det varit trevligt att göra mixed media med både textilier och kalligrafi!)
Hemslöjd är en hantverksmässig tillverkning av bruks- eller prydnadsföremål för eget behov eller till försäljning. Ordet är känt i svenska språket sedan 1807. Ursprungligen var det ett samlingsnamn för tillverkning av bruksvaror som kläder, hemtextilier, husgeråd, möbler, arbets- och transportredskap, på landsbygden utförd i hemmet för eget behov, till skillnad från avsaluslöjd.
Rötterna till den svenska hemslöjden finns i den svenska allmogekulturen där den också hämtar inspiration. Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Inom hemslöjd används traditionellt naturen som materialkälla, men även återbruk är vanligt.
Wikipedia
Kudde av hemvävt tyg i bakgrunden, kofta till lilla barnbarnet som nästan blev för liten till jul!5 kr/styck för färdigbroderade runda dukar som ska kompletteras med broderade texter för att bli födelsedagsdukar.Jag glömde ta kort på ungarnas julklappssockor, men tjejerna fick flätor på sina.
Här är lite bilder på sådant jag gjort på sistone och ett specifikt projekt som ligger på vänt. Förhoppningsvis kan jag tänka lite utanför lådan så jag inte snöar in på ”samma gamla vanliga”. Med detta årsord tror jag att hjärnan kan triggas igång och bli åtminstone lite uppfinningsrik. Det ska bli så kul och jag känner mig riktigt pepp! Har du något årsord?
2009 ordning 2010 kärlek 2011 skapa 2012 lyfta 2013 förändring 2014 reach 2015 fearless 2016 fortsätt 2017 vårda 2018 nu 2019 bygga 2020 disciplin 2021 kontakt 2022 framåtanda 2023 rutin
Jag fortsätter läsa Melankoliska rum och uppehåller mig ofta i tankarna runt melankoli och dess motsatser medan jag pysslar med annat. Det leder till en större medvetenhet om mina egna sinnestillstånd och hur jag till stor del kan styra dessa. Igår skulle jag jobba eftermiddag/kväll, så förmiddagen ägnades åt en skogstur på jakt efter svamp efter inspiration från sonen som plockat en massa trattisar i söndags (tja, där fanns ingenting att hämta för mig). Jag insöp härlig luft, tog in solen, samtalade med min faster och snubblade runt bland blåbärsris och stenslagg. När jag kom hem var jag vid synnerligen gott mod och jag tänkte på ”alla” hjärnexperters uppmaning att möta solljus tidigt på dagen för att sätta dygnet på rätt plats.
Väl hemma kände jag mig osedvanligt glad, tog fram symaskinen för att laga några grejer och hade helt plötsligt sorterat upp några drömprojekt som jag tänkt ”någon dag…” om och satte igång. Jag har utsett sovrummet i söderläge till syrum. Maken flyttar ibland över sitt kontor dit för att få bättre wifi, och jag tänker att vi faktiskt har husets vackraste utsikt från skrivbordet i det rummet. Jag hoppas kunna ägna en del tid där de kommande veckorna medan jag syr. Lusten att sy finns alltid med, men det är inte så himla roligt att klippa ut grejer och fixa allt praktiskt som ska ske innan själva sömnaden. Då rycker min förmåga att skjuta upp saker in och så händer ingenting. Nu är det iallafall upplagt för aktivitet därinne, symaskinen står på plats och jag har letat upp lite mönster och annat kul. Kanske kommer det faktiskt att leda till att symaskinen kommer att ljuda här hemma den närmaste tiden. Vi får väl se.
Ingen kör, inga sånglektioner till systerdottern, ingen stickjunta med äldstabästa vännen, ingen lunch med kusindottern – ja, du hör att det suras lite här hemma. Har behövt fokusera på att bli helt frisk, men har samtidigt varit fullt kapabel att jobba på inom hemmets fyra väggar.
Till dig som hittar en Ellinor Nilsen-inspirerad morgonrock i ett paket någon dag framöver – glöm att du har sett den här! Vill bara tipsa om det här jätteroliga projektet till dig som har samma hobbies som jag: second hand-shopping, sömnad och återbruk. Hitta ett mönster som du gillar och var inte rädd för att kombinera färg, olika vävar och textilmönster. Verkligen jätteroligt! (Det känns också som att jag ”sparat” 2900 kronor minus de 150 kronor som de gamla handdukarna kostade. Mycket tillfredsställande.)
Solnedgången var så vacker så ögonfransade krullade sig igår. Det var länge sedan jag såg riktigt blå himmel så här och det var verkligen själastyrkande. Frisk luft – vilken underbar uppfinning!
Det var inte bara solnedgång, utan också månuppgång. Som sagt, ljuvligt. Jag längtade efter min kamera, eller rättare sagt var jag världslig och fånig och önskade mig ett riktigt maffigt objektiv av modernare slag och kanske en ny kamera också för den delen. Att önska är gratis och allra mest tacksam var jag i samma stund över själva upplevelsen. Den hoppas jag bära med mig och komma ihåg när de gyttriga vintermolnen tornar upp sig igen.
På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!
Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.
Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.
Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?
Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.
Quilta är på svenska, eller egentligen latin, ett insektssläkte. Mitt behov av att hitta ett ord på Q fick dock styra och jag tror att du kanske förstod att jag använde det svengelska namnet på lapptäcksteknik. Själva quiltningen har egentligen inte med lapparna att göra, utan syftar på att man smackar ihop en dekorativ översida, ett värmande och/eller stabiliserande mittlager och en baksida och sedan syr ihop dessa tre lager. Man kan göra det lättare för sig och ”stitch in the ditch”, alltså följa raksömmarna och sy i ”dikena” som uppstår mellan två lappar. En annan teknik är att man syr ihop dessa lager för hand med ett stygn i varje hörn där rutorna möts. Mitt lilla bebistäcke har legat kvartsfärdigt i många, många år. Tanken med utmaningen var att jag till idag skulle sy färdigt det. Tyvärr, återigen, är symaskinen inlämnad för reparation och service. Jag har nu lagt fram den för att ta tag i det i höst. Dessa klassiska bebisfärger är kanske inte så moderna längre då allt hos unga personer helst ska gå i greige. Jaja, färdig ska den bli iallafall. Så småningom är den väl så vintage att någon kan förbarma sig.
Det finns personer som syr makalösa quiltar. Vår gamla granne Karin i Orem har vunnit många priser med sina konstverk. Efter trettio års dedikerat quiltande har hon till och med blivit förärad en egen utställning med många av sina verk. Första gången jag kom hem till henne tappade jag hakan. Flera av hennes konstverk hade fått fina placeringar på väggar och sängar och hela hemmet genomsyrades av något andaktsfullt. Så häftigt! Hon har avancerade symaskiner som hon syr intrikata mönster med över själva topplagrets motiv. Här har jag lånat en bild på en av Karins senaste prisbelönta quiltar så du kan få en känsla av hur ett lapptäcke också kan se ut.
Igår hade jag min kompis över efter jobbet. Hon hade bjudit in sig själv för att låna symaskinen här hemma. Vi fick varsin begagnad Husqvarna ungefär samtidigt då vi gick på högstadiet, men min verkar ha hållit bättre än hennes. Med det sagt känner jag att det börjar bli dags att serva min älskling, det låter lite segt från motorn och jag tycker att trådspänningen ibland lämnar övrigt att önska.
Projekten var av varierande karaktär. Några grejer behövde nya gummiband, ett par plagg skulle fållas och sicksackas medan annat skulle lagas. Det fanns att göra i flera timmar! Vi hade helt enkelt fixarjunta tillsammans. Jag fick undan min egen hög för ett tag sedan, så jag hjälpte till där jag kunde och servade med mat (rosmarinkyckling med hummus, tips på nyttig och smarrig måltid). Det här är ett ypperligt sätt att umgås på. Orsaken till träffen var hushållets fungerande symaskin, men vi kunde båda konstatera att sällskap ofta är ett vinnande koncept när man vill ha saker gjorda och att vi kan tänka oss att låta gemensamma fixardagar bli en återkommande umgängesform.
Jag kom också igång med extradotterns andra socka. Nu har hon testat storleken, så det är bara att köra! Sonen och jag hann inte komma så långt på Better call Saul, denna fantastiska serie blir bra som sällskap medan jag stickar. Annars brukar jag lyssna på ljudböcker vid dylika aktiviteter. Jag kan rekommendera ett gäng böcker som jag gillat på sistone: Pascal Engmans Kokain, Moa Herngrens Skilsmässan och Passageraren 06:20 av David Baldacci. Jag inser nu när jag tänker efter att jag lyssnat på fler böcker i trädgårdslandet än jag trodde och borde bli bättre på att skriva in mina omdömen i GoodReads. Det kanske får bli ett mål för hösten? Ja, så får det bli! Heja, heja.
