Efter gårdagens inlägg känner jag att ett inlägg med AI-skapade avatarer av mig själv är på sin plats. Den digitala konstnären fick ett gäng bilder på mig och lyckades med en del tolkningar, mindre bra med andra. Håll tillgodo.
Jag ungefär precis som jag ser ut, men i svartvitt.
Monna Vikingsdotter. Kanske inte det mest lika porträttet, men jag gillar känslan.
Exakt jag på en dålig dag.
Sankta Monica?
Indiana Jones skulle lika väl kunna vara kvinna, eller hur?
Sommarflicka.
Om da Vinci hade målat mig hade det kanske blivit ungefär såhär.
Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:
Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.
Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?
Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.
Här sitter jag och gäspar och kan knappt stava. Sommartid är inte min grej, trots att jag är morgonmänniska. Idag är jag trött. Det sägs att sommartiden kan komma att bli permanent i år. Detta har diskuterats så länge nu att jag tror det när jag ser det. Kanske får vi ”sätta tillbaka trädgårdsmöblerna” i höst, kanske inte. Idag är det iallafall en timme senare än det var vid den här tiden igår. (Ja, jag vet. Lika krångligt varje gång.)
När jag höll på med scrapbooking gillade jag verkligen Ali Edwards syn på dokumentation av vardagslivet. Jag är väldigt tacksam över att det finns bilder och texter som påminner om just detta, mitt liv som småbarnsmamma i slutet av 1900-talet (oj, vad det låter antikt) och början på 2000-talet. Nu har våra små barn blivit stora och flugit ur boet, men vardagslivet fortsätter. Jag fotar inte alls på samma sätt längre. Absolut inte med kameran, knappt med mobilkameran. Igår bestämde jag mig för att göra något åt det och fotade både det ena och det andra. Som till exempel att det såg ut precis som då vi hade tvättstuga och tvättade allt på en gång. Den här vintern har det blivit liknande på grund av elpriserna, så eftersom vi rörde oss mellan 4 öre och kanske 40 fredag-lördag så passade jag på. Nu slipper vi gå omkring skitiga. (Haha, skojar.)
Påsklådan åkte in från stenladan. Vi har grejerna i en låda från Smartstore som är väldigt bra på att hålla ute både fukt och skadedjur. Jag har helt glömt varifrån alla småägg kom ifrån. De måste iallafall ha tillkommit förra året. Annars har vi samma ägg år efter år, både i metall och papp.
Några fönster blev inte putsade, men jag passade på att göra rent i utrymmet mellan bänkskivan och fönstret på norrsidan av köket. Där brukar jag alltid ställa sådana där dragspelsmotiv under jul och påsk. Igår åkte raden med små rara kycklingar ner där. De har åtminstone sällskap av varandra, vilket kan vara till tröst i detta lite bortglömda utrymme. Kanske blir de stående till midsommar, det kan man aldrig så noga veta.
Våffeljärnet var utlånat, men jag vispade ihop lite pannkakssmet och stekte pannkakor för att göra crepes. Hälften fylldes med rökt skinka och Västerbottenost, hälften med skivade blodapelsiner och lite sötsyrlig creme fraîche-sås. Det blev mycket gott och jag behövde inte gråta över utlånat våffeljärn.
Sedan var det dags att ta hand om potatisen. Jag köpte en påse Early Puritan som nu är satta på äggflak för att ta sig lite mer tills det är dags att få ut dem i jorden. Det här momentet hoppar jag alltid över, men i år hade det varit roligt att åtminstone ha ambitionen att äta några egenodlade nypotatisar till midsommar.
Lördagspysslet bestod av att vrida ihop en liten krans till…
… stora krukan vid entrén som hade blivit av med de gamla, sedan länge uttorkade, ljungplantorna. Påskliljor är alltid trevligt, påsken kommer för alltid att vara gul för mig. Vi får väl se om de alls slår ut. Jag blir ofta lite besviken på de här hårt drivna lökarna. Efter uträttat (eller outrättat) verk brukar de åka ner någonstans i trädgården och där kommer de alltid upp så fint. Just nu är det till exempel fullt av sådana minipåskliljor på väg upp i ”undantaget” i rabatten mellan huset och ladan.
När jag ändå höll på att pyssla med björkriset tog jag resten och ställde ut det i den fina krukan från Gustavsberg. Lite tovade ägg i fina färger på det så ser det lite ombonat ut trots att verandan ungefär från och med nu också agerar kallväxthus.
Frölådan är sorterad efter när jag planerar att få ner fröerna. De som är färdigsådda sätts vid sidan om så jag kan påminna mig om lite olika information som kan vara bra att ha.
Många gånger har jag tackat brorsan för den rejäla och återvunna rostfria bänken som i dessa tider får dela tiden mellan att agera planteringsbord och vara diskbänk/matlagningsområde. Just igår kompletterade jag luktärterna med tre sorter i rött/orange för att det ska bli lite mer tryck i ”luktärtsväggen” nere vid trädgårdslandet. Jag kallsådde lite fröer och satte några andra i växthusskrubben på övervåningen, både grönsaker och blommor. De andra luktärterna åkte ut på verandan som mellansteg, men idag ska jag sätta ut dem utomhus även om det ska bli lite kyligt den kommande veckan. De tål flera minusgrader och blir härdiga och mindre ömtåliga då de får fortsätta växa där ute.
Framåt kvällen lyste det så fint i ljusgrenen som dagen till ära hade dammats av och blivit uppgraderad med nya batterier i ljusslingorna och de söta äggen från Svenskt Tenn. (De två i klart glas ser man inte ens. Jag funderar varje år på att våga måla något motiv med glasfärg för att göra dem lite roligare.) Påskhönan har kommit på plats, men dessvärre har hon inte börjat värpa godis än. Trots att det är jag som är förste assistent till henne och vet allt hon företar sig hann jag ändå lyfta på locket flera gånger för att se om innandömet kunde bjuda på något gott efter att hon kommit på plats. Jaja, rätt vad det är händer det! När kvällen hade gjort entré tittade jag färdigt på Drömmarnas hus, en teveserie som min faster lurat in mig i (mycket spännande) och nu undrar jag om det blir någon tredje säsong. Jag passade även på att sticka på makens andra socka som jag hade som mål att bli klar med nu i helgen. De där sockarna kommer att behövas då de närmaste tio dagarna ska bjuda på max fyra grader. Med detta är jag klar med dokumentationen av en helt vanlig marslördag i mitt liv. Mer spännande än så blir det inte.
Igår kväll kom jag hem till något som liknade det här, men var väldigt mycket vackrare. Nymånen var bara en liten skära. Tittar du närmare på månen ser du själva nymånen lysa lite starkare, men resten av den oupplysta himlakroppen fångades även den. Det borde vara Mars som är planetkompisen på bilden, men jag tycker alltid att den ser lite rödare ut. Jag rekommenderar dig i alla fall att leta upp en klar kväll och ställa dig med näsan riktad uppåt. Om du är som jag behövs även ett par glasögon för att till fullo kunna uppskatta skådespelet. Det är alltid lika fascinerande!
Tanken på oändligheten är ett sätt för mig att hantera ren ondska, fånerier och dumheter som sker i vårt samhälle på daglig basis. Konsekvensanalys verkar vara något som inte riktigt praktiseras av särskilt många personer i beslutsfattande position. Personer upp till 25-årsåldern måste jag ge lite svängrum, deras hjärnor är ju inte riktigt färdigkonstruerade. När sedan äldre medmänniskor ger denna ungdom upphöjd status och fullt utrymme att ta beslut med långtgående konsekvenser, då blir jag rädd. Jag älskar barn och ungdomar, älskar att lyssna på deras klurigheter och öppenhet inför att allt känns så öppet och nytt. Det är något annat. Allt har sin plats. Dessa tankar ska jag nu lägga av mig och gå in i kökets 15,3°C. Några våfflor blir det inte, för jag har dagen till ära lånat ut vårt våffeljärn. Kanske blir det lite crepes med någon god stuvning och Västerbottenost istället? Och fröer på diskbänken! Sedan lååååång tid tillbaka har denna dag varit startskottet för vårbruket. Det var innan Sara Bäckmo och hetsande trädgårdforum där först vinner. Somliga har kanske tomatplantor redo för utsättning, mina har precis börjat sträcka sig mot ljuset. Och så får det vara. Ha en fin helg! Och glöm inte sommartiden om du inte önskar en ofrivillig sovmorgon imorgon.
Här är den lilla pilgrimsnål jag fick av syrran häromdagen. Den är så fin! Tanken är att man ska ge denna nål till någon som gjort en pilgrimsvandring (vilket jag gjorde, om än en alternativ, 2019). Jag ser den som motivation inför den vandring jag planerar att göra senare i vår. Min kondis är väl sådär, men jag kämpar på med vanliga promenader. Ingen borde låta sig hindras av det kanske inte jättemotiverande väder som varit vår följeslagare under den här vårvintern, men det gör jag. Det är så lätt att välja att bli kvar inomhus då valet står mellan det och att gå ut. Eftersom man inte kan göra något åt vädret borde jag inte heller låta det hindra mig i skenet av mina klagomålsfria ambitioner. Så upp och hoppa!
Här fortsätter vi fira som om ingen morgondag fanns eftersom mars bjuder på en lång radda födelsedagar. Just idag firar vi maken här hemma och hans lillasyster hemma hos sig i Nya Zeeland. Det sjungs visst även födelsedagssånger på flera andra ställen i vårt avlånga land, så grattis till dig som läser här om även du fyller år idag. Årets födelsedagspresent blev Floskelordboken, något som passar maken som hand i handske. Det var min syster som tipsade och bättre present hade jag aldrig kommit på själv. Mycket uppskattad!
Vi får inte plats med så många gäster till sittande bord, men svärmor och svägerskan med 3/4 av sin familj var med och firade in den femtiotredje födelsedagen med rökt lax, potatismos, frallor och pannacotta igår kväll. Det var gott att få glömma vardagsbekymmer för en stund och låta den krämiga sötman lägga sig som en tröstande kudde i magen. Av hälsoskäl vill jag helst låta bli att äta socker, men att sitta och gnaga på dadelbollar till födelsedagar känns inte värdigt. Min kompis gör läckra rawtårtor som jag brukar få avnjuta då hennes familj inte ens vill smaka. De är jättegoda, så nästa gång vågar jag mig kanske på en sådan. Hur som helst, vi må ha samlats runt maten, men det var umgänget som var det viktiga. Jag fortsätter glömma att ta fram telefonen eller kameran för att föreviga stunder, men kanske ska jag bara se det som hälsosamt?
Nu har vårduken åkt på och tonerna går åt lite mer grönt och blått för att fira in våren. Snart ska jag ta mig till stenladan för att plocka in glasäggen till ljusgrenen, men också resten av påskgrejerna. Jag gillar verkligen den stora äggahönan i pressglas och försöker komma på något roligt pyssel att göra för att komma i stämning. Vi får väl se om jag kommer från sticksoffan eller växer fast där.
Igår fyllde lillasyster år. Jag tror att jag myglade in mig och maken till firandet och är mycket nöjd med detta. Hjortgryta, prinsesstårta och tre sorters finkakor, jag är fortfarande mätt så här dagen efter.
Jag var 3,5 år gammal då lillasyster kom till familjen. Igår reflekterade vi över minnen och att jag inte kommer ihåg detta. Däremot har jag minnen kvar från nästa lillasysters ankomst, något som verkar rimligt eftersom jag då var 5,5 år. Syrran är en sådan som kan precis allt. Hon är dessutom väldigt uppmärksam på andras behov och stöttande i alla stunder. Igår fick jag en så omtänksam present inför min pilgrimsvandring senare i vår, en liten faksimil av en pilgrim som hittats i Växjötrakterna av vad jag förstår.
Kakorna är värda ett eget foto. De där apelsinsnittarna med mandelmassa är faktiskt mina absoluta favoriter. Så omtänksamt att bara servera sådant som jag kan äta (fast detta är verkligen ingenting jag förväntar mig). Biskvier är en given vinnare och apelsinsnittarna har M förfinat tekniken på så jag tycker att den här glutenfria versionen kanske är ännu godare än alternativet. Mums. Fira livet, hör du. Det är det väl värt!
Den här unge mannen var liiiite putt på att hans storasyster hade fått en egen dag med faster, så jag erbjöd honom en lagom till vårdagjämningen. Sålunda anlände han i arla morgonstund med sin fader. Den senare hastade iväg till sitt jobb, Lilleman drog upp dinosaurluvan och var REDO. Vi drog igång med pyssel som första aktivitet. När det finns klistermärken i mängder är det bara att välja fritt. Kanske börjar man med ett ganska fult grönt papper med två hål i , hål som passar perfekt att spionera på någon genom. Den man spionerar på kommer säkert inte att tycka att det är det minsta misstänksamt att ett grönt papper fullt med färgglada Dr. Seuss-klistermärken följer efter hen.
Jag har alltid ett gäng bubbelburkar hemma för oförutsedda händelsers skull, som till exempel att någon behöver blåsa blåsbubblor JUST nu. Denna krissituation uppstod igår! Vi hade blåsbubblekrig, lekte Blixten Handboxare, tävlade om att få flest bubblor på ett blås och, tja, jag tror att vi var instängda i vårt lilla badrum i sammanlagt närmare två timmar över dagen, lille Stig-Helmer och jag. Två hela burkar tog slut och vi fick torka golvet med jämna mellanrum för att inte drutta på ändan.
Näringsdepåer är viktiga. Jag vet inte hur det hände, men den här unge mannen har den uppfattningen att minst en måltid kommer att bestå egenvispade pankisar när han besöker oss i Uttorp. Snart kan han vispa ihop de här delikatesserna helt själv. Lite mer jobb krävs dock med äggknäckningen. Naturligtvis blev det pannkakslunch, detta med jordgubbar och morotsstavar (ett av få grönsaksalternativ som går hem). Vi hann även arbeta oss igenom banan, frallor, kött och potatis och en ansenlig mängd vatten.
Att det regnade efter lunch innebar inga hinder för Sjörövar-Kalle och Blixten. Vi intog campingens lekplats och den förvandlades på ett kick till en exotisk ö med sjörövarskepp och illvilliga pirater. Det fanns både fängelsehålor och galopperande hajar (fråga inte) på plats och vi lekte tills tant Sjörövar-Kalle hade så mycket blött grus i dojorna att det inte längre gick att ösa ur det. Vid det laget var vi ändå rätt utmattade, så vi drog fram våra välkamouflerade walkie-talkies och satte flygmotorerna på ryggen. Min motor innehöll lite mer bränsle, så jag fick bogsera Blixten, men när vi hittade skräp i naturen blev vi med ens naturhjälpsjägare och räddade stackars små djur som annars hade kunnat få glassplitter i tassarna. Det tog helt enkelt en stund att ta oss hem och då kändes det skönt att värma benen med hårfön!
Yngsta dotterns Schleich-djur åkte så klart fram. Denna gång sorterades de upp i djungel, savann, bondgård och djur som gillar att bo på ett isberg. Lille herr Dinosaur fångade upp något jag sade om polishundar och sedan började han dressera schäfern till stordåd. Jag tror hans mamma hade kunnat anställa honom redan imorgon vid polisen! Vem vill inte ha en polishund som kan hantera gummipistoler på egen hand och lura tjuvar att tappa bytet genom att nafsa dem på knäna?
Slutligen gav vi oss ut på expedition upp i fjällen där vi fällde byten, sålde kött och tog med oss pälsar hem. Det blev även en hel del kurragömma och av någon märklig anledning var det alltid jag som skulle räkna… Jaja, så kan det bli. Vi fastnade i spelhörnan och körde några omgångar Back to Back och försökte spela ett par lite för avancerade kortspel. Memory däremot, där behövde jag inte göra mig ett skvatt för att förlora stort. Och det var den dagen. 7.30-18.30 i högt tempo och med långt över 10 000 steg. Jag vet att det inte är såhär det går till att ha barn. Dagarna som småbarnsmamma kräver vanligtvis multitasking, men dagar som de här är faktiskt typ det roligaste jag vet. Min fantasi dog för länge, länge sedan och att få vara med i en så fantastisk värld som den Lilleman lever i gör mig gott.
Det värsta gyttret har dämpat sig och trots att alla konturer och linjer fortfarande känns mjuka i formen ser jag allt mycket klarare. Sakta tar dagen form, möter mig med känslan av att allt går och att jag snart kommer att kunna se hela bilden.
De närmaste månaderna kommer det att vara skitigt på riktigt här hemma. Jord åker in och ut när jag sätter fröer, planterar om krukväxter, skolar om småplantor och allt vad det är. Näring ska tillföras, det ska klippas och ansas, den starkaste ska vinna och framför allt ska plantorna som drivs upp bli starka och motståndskraftiga mot allt från sniglar till röta. Naturen bjuder på starkt motstånd då den är på det humöret, så det gäller att få den på sin sida…
Maken håller på att filurar över hur det kommande växthuset ska konstrueras. Det ska bli en mycket enkel modell, som ett byggskelett med byggplast. Samtidigt ska det klara livet på landet, framför allt kraftig vind (som ju vårt köpta lilla växthus förra året faktiskt inte var konstruerat för). Jag drömmer om ett estetiskt tilltalande orangeri, eller växthus för den delen, men i nuläget är jag mycket tacksam bara för funktionen. På denna plats finns det tillgång till brunn och då det kommer att ligga nära det inhägnade trädgårdslandet blir det ett naturligt läge. Jag undrar om inte också tomaterna kommer att få någon typ av byggplasttak i år på sin lilla konstruktion vid ladugårdsväggen. Inte är det snyggt, men vill man maxa funktionen måste det estetiska ibland få lägre prioritet.
Efter meckande med jord, planering och lite rensning i trädgårdslandet var det dags att ta hand om hemmet. Lite lördagsstädning och förberedelser inför gäster på kvällen. Nu är det bara ett par veckor kvar till Poulenc-konserten och jag försöker lyssna mycket passivt för att verkligen få in harmonierna i ryggraden. Jag hittade förresten ett gott basmatiris som blir väldigt fluffigt då jag var på ÖoB häromsistens. Behändigt med en dragkedja på påsen. Själva riset ligger i en plastpåse som man sätter en klämma på. Annars är ibland storpack stökiga när man börjat ta något ur dem.
Kvällens gäster hade med sig lille Ture, en söt cockerpoo som har en stor personlighet och är väldigt väluppfostrad. Han ville gärna leka, så kanske tyckte han att det var lite trist att de vuxna bara satt och tjatade och tjatade. Han blev dock glad då han fick slicka tallrikarna rena från den väldigt gräddiga fläskfilégryta (glöm inte att salta och peppra fläskfilén då du steker den, det står inte med i receptet men hade gjort grytan ännu godare) som stod på menyn tillsammans med kokta morötter och tomatsallad. Jag kan längta så efter just något riktigt gräddigt och salt ibland och denna rätt fyllde just ett sådant behov. När gästerna kom serverades en tranbärsdrink med lime och så lite Västkustchips till det. De chipsen vill jag dock inte rekommendera. Jättegod smak, men ingen trevlig konsistens. Jag gillar spröda chips, inte hårda. Så testa gärna grytreceptet, men håll dig undan chipsen får bli dagens tips.
