Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Häromdagen mötte vi döden igen. Någon vars frånfälle vid det här laget var förväntat, men ändå för tidigt. Någon som inte hade levt färdigt, men som åtminstone fick tid att knyta ihop säcken tillsammans med sina kära innan det var för sent. Oerhört sorgligt, men med en mjukhet som verkar göra sorgen uthärdlig. De flesta vill inte att ens kära ska lida, då känns döden som ett mindre plågsamt alternativ. Jag tänker på ungdomar som rycks bort utan förvarning. Livet som tar slut innan det kommit längre än till ett av de första kapitlen och det utan att det funnits chans till avslut för familj och vänner. Tomheten. Den outhärdliga saknaden. Det behöver inte bara gälla ungdomar, även äldre personer kan ryckas bort från en sekund till en annan och lämna trasighet som är svår att reparera när de inte längre finns kvar.
Tiden går fortare för varje år vi lever. Naturligtvis är det bara hur det upplevs, men det är inte mindre viktigt för det. Att jag inte längre vill ödsla min tid på oegentligheter betyder inte att jag gör så mycket mer än förut. Snarare mindre, men med större urskiljning. Det där med att ta sig tid att lukta på blommorna har fått en ny och påtaglig betydelse. I en trädgård finns hela tiden döden närvarande. Det låter kanske slapphänt att jämföra, men för mig blir det väldigt klart. Jag försöker njuta av det som funkar när det funkar. Nästa dag kan det vara för sent. Planeringsstadiet var jätteviktigt och roligt, när jag kör på nu är det lätt att missa det härliga för att jag är för fokuserad på det som INTE funkar som det ska. Tänk vad onödigt! Det är därför mina trädgårdsrundor morgon och kväll är så viktiga. Jag firar små segrar, doftar på blommor, fascineras av bina (som är dåliga på att fixa honung, men de ser i alla fall ut att jobba hårt), rensar allt för stora ogräs som plötsligt vuxit sig förbi osynligheten, drömmer om hur perenner ska flyttas om för att ges rätt förutsättningar, letar efter knoppar och fruktämnen, skördar, suckar lite över det som inte blev. Det finns för lite av somligt, för mycket av annat. Jorden är fortfarande ”sand med smuts i”, men jag ger inte upp. Jag gör vad jag kan för att förbättra förutsättningarna och firar de segrar som finns att hämta. Och nu ska jag ner till växthuset och klippa ner de spinnkvalsterdrabbade gurkplantorna. Bättre lycka nästa år. Men vi har åtminstone fått en fantastisk skörd fram tills nu! Och fasters Västeråsgurkor i limpan utvecklas jättefint i takt med att jag kämpar med näbbar och klor för att sniglar, näringsbrist och torka inte ska avsluta deras liv alltför tidigt.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.
Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.
Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
Jag har väntat hela sommaren på att solrosväggen vid ladan skulle börja blomma och nu har dagen kommit! Jag har satt solrosor på fyra olika ställen för att gardera mig den här gången. Här bakom tomaterna växer det som bara den, men bara för att jag har vattnat en hel del samtidigt som jag tagit hand om tomaterna. I ettåringsrabatten har det blommat ett tag och vid perennrabatten kommer snart grannarna att få njuta av vacker fägring. Jag tycker det är så intressant att människor överlag tycker så illa om gula blommor. Är det alla fibblor som ställer till det? Onekligen finns det ett näst intill oändligt antal gula ogräs som bråkar i rabatter och gräsmattor, men jag njuter ändå av det gula om färgen går hand i hand med ett vackert formspråk. Visst har solrosorna just detta? I år hade jag tanken att testa och utveckla perennrabatten, men just där har jag bestämt mig för att röra mig i den rosa-blå-lila färgskalan. Min tanke med ”alla världens färger” lät bättre i huvudet än i rabatten. Till nästa år får Fars ringblommor flytta till ettårsrabatten tillsammans med solrosorna, krassen och en del annat smått och gott.
När jag utvärderar odlandet ser jag ett mönster som börjar utkristallisera sig. ”Odla det du äter, ät det du odlar.” Det är onödigt att lägga tid och energi på sådant som ändå inte hamnar på bordet av olika orsaker. Mer lök, potatis, ärter, bönor och kål? Problemet är också att det hela tiden händer saker på sommaren så att jag inte heller hinner laga lika avancerad mat under sommarmånaderna. Inte bara det, även om jag räknar med att först äta maten senare så måste den ändå skördas. Idag ska jag ta hand om en del innan vi åker på stort födelsedagskalas i Klackamåla. Jag är så tacksam över att det stora regnet räknas komma inatt/imorgon bitti istället och vill få upp löken innan det blir geggigt i trädgårdslandet igen. Vi letar nytt ställe för hallonbuskarna som inte måste vara i trädgårdslandet, utan kan vara utanför stängslet. Där kan vi ge dem fri lejd på ett annat sätt. Lite i taget får vi grepp om vårt hem och trädgården, vi ser vad som funkar och vad som inte gör det. Jag känner in ogräsen, vinner över en del och låter en del fortsätta få spelrum. Det är så roligt och givande!
Växthuset som kom igång så sent har iallafall fått visa sin potential, vad vi kan förvänta oss nästa år. Jag har lärt mig mer om hur det ska vattnas där inne för att växterna ska må bra och drömmer om vinrankor och bättre system för att binda upp växterna. Samtidigt funderar jag över hurdan häck vi kommer att landa i, om det finns plats för en hemlig trädgård och var ett lite mer skyddat uterum skulle passa. Drömmar kostar inte, men kan leda framåt. Det har hänt så mycket här hemma det senaste året, både för att vi lärt oss mer och för att maken kommit igång med sitt byggande. Jag är mycket tacksam över hans engagemang. Utan det hade det inte sett ut som det gör idag.
Tänk att vi faktiskt har ett växthus! Det blev klart lite senare än tänkt, men det växer för fullt där inne och jag ser fram emot att nästa år få testa nya tekniker för att vinna lite tid och kraft.
Syrran tyckte inte vi skulle slänga Elsa och Antons bord, så nu står det här med mammas novemberkaktus. (Det är hon som har rengjort det så noggrant.)
Vi får kanske ställa ut deras finglas som vi hittade i sommarvistet då vi städade ut häromdagen. När har dessa flyttat in i hushållet? Var de en gåva, eller har de köpt dem själva vid något glasbruksbesök?
Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.
Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).
Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.
Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.
Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.
Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.
Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.
Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.
Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!
Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.
Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!
Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.
Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.
Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.
