Igår eftermiddag anlände jag till brorsans hem med symaskin och pysselförråd i beredskap. Familjens yngste medlem mötte med stora kramar och frågade om vi måååååste hålla på med projekt eller vad det nu heter, eller om vi bara kunde gå upp och leka fövöae? Naturligtvis lämnades packningen på nedervåningen, den ljuva modren lämnades åt sitt hemarbete och vi andra två gav oss ut i böljan den blå.
Vi sjömän införskaffade snabbt varsin hjälpredare, dinosaurierna Dino och Bullen. Dino hade vissa problem med att nafsa oss andra lite överallt, men hans husse fick snart pli på honom. Då blev han istället världens bäste spion.
”Kom” och ”Klart slut” användes lite oklart, så jag hade svårt att hålla mig till rätt walkie talkie-vokabulär. Trots detta lyckades vi lura den läskige sjörövarkaptenen. Du ser honom väl där, enbent, i det som synes vara en simpel soffa men som är Havets Skräck, det största sjörövarskepp du någonsin skådat.
När Sjörövarkaptenen var besegrad var det dags att svida om och påkalla hjälp som funkade bättre på torra land. Batman tillkallades och var redo på två minuter blankt. Vissa problem uppstod när musklerna var ut och in, men det var relativt lätt åtgärdat. Sällan har denne superhjälte flugit fram lika snabbt!
Du kanske inte visste det, men Batman har en giraff till assistent. Han för en blygsam tillvaro i skuggan av Robin och Batman, men han jobbar hårt. Hoppar högt, sparkar hårt och vet precis när insatser behövs och Batman själv inte har möjlighet att rycka in. Batman var lite svettig efter insatserna och kallade på den hemlige agenten som spanade på diamanttjyven under tjyvens eget matbord. Lagom till att det stora tillslaget skulle ske slog det i dörren och storasyster var hemma från skolan.
Lillebror var fortfarande inte sugen på ”projekt” (haha, han är ett barn av sin familj), så han sysselsatte sig med att bygga koja i soffan medan vi andra gav oss i kast med Helena Lyths vackra kaffefiltersblommor.
Det finns ingen som är så duktig på kojbygge som Storasyster. Hon ryckte in och stabiliserade bygget och passade på att göra det estetiskt tilltalande. Lillebror fick fria händer att hjälpa till, men han fick inte sätta sig på taket.
Blommorna målades med flödiga färger och blev så fina! Det här påskpysslet blir verkligen vackert för dig som inte satsar på lika färgglad påsk som jag till exempel.
Jag glömde ta kort på de färdiga blommorna, men som sagt, de blev mycket vackra. När jag packade pysselväskan passade jag på att skära ut ett gäng påskägg i blekgult. Med briljans fixade sedan Storasyster en vacker påskgirlang i present till sin mormor. Jag gissar att mottagaren kommer att glädjas över den fina gåvan. Själv var jag mycket nöjd efter mina timmar i det vackra huset när jag tog mig hem för ett jobbsamtal med stort djup. Jag älskar mitt jobb. Det är i sanning en ynnest att få möta människor på det sätt jag gör som samtalsterapeut.
Den här unge mannen var liiiite putt på att hans storasyster hade fått en egen dag med faster, så jag erbjöd honom en lagom till vårdagjämningen. Sålunda anlände han i arla morgonstund med sin fader. Den senare hastade iväg till sitt jobb, Lilleman drog upp dinosaurluvan och var REDO. Vi drog igång med pyssel som första aktivitet. När det finns klistermärken i mängder är det bara att välja fritt. Kanske börjar man med ett ganska fult grönt papper med två hål i , hål som passar perfekt att spionera på någon genom. Den man spionerar på kommer säkert inte att tycka att det är det minsta misstänksamt att ett grönt papper fullt med färgglada Dr. Seuss-klistermärken följer efter hen.
Jag har alltid ett gäng bubbelburkar hemma för oförutsedda händelsers skull, som till exempel att någon behöver blåsa blåsbubblor JUST nu. Denna krissituation uppstod igår! Vi hade blåsbubblekrig, lekte Blixten Handboxare, tävlade om att få flest bubblor på ett blås och, tja, jag tror att vi var instängda i vårt lilla badrum i sammanlagt närmare två timmar över dagen, lille Stig-Helmer och jag. Två hela burkar tog slut och vi fick torka golvet med jämna mellanrum för att inte drutta på ändan.
Näringsdepåer är viktiga. Jag vet inte hur det hände, men den här unge mannen har den uppfattningen att minst en måltid kommer att bestå egenvispade pankisar när han besöker oss i Uttorp. Snart kan han vispa ihop de här delikatesserna helt själv. Lite mer jobb krävs dock med äggknäckningen. Naturligtvis blev det pannkakslunch, detta med jordgubbar och morotsstavar (ett av få grönsaksalternativ som går hem). Vi hann även arbeta oss igenom banan, frallor, kött och potatis och en ansenlig mängd vatten.
Att det regnade efter lunch innebar inga hinder för Sjörövar-Kalle och Blixten. Vi intog campingens lekplats och den förvandlades på ett kick till en exotisk ö med sjörövarskepp och illvilliga pirater. Det fanns både fängelsehålor och galopperande hajar (fråga inte) på plats och vi lekte tills tant Sjörövar-Kalle hade så mycket blött grus i dojorna att det inte längre gick att ösa ur det. Vid det laget var vi ändå rätt utmattade, så vi drog fram våra välkamouflerade walkie-talkies och satte flygmotorerna på ryggen. Min motor innehöll lite mer bränsle, så jag fick bogsera Blixten, men när vi hittade skräp i naturen blev vi med ens naturhjälpsjägare och räddade stackars små djur som annars hade kunnat få glassplitter i tassarna. Det tog helt enkelt en stund att ta oss hem och då kändes det skönt att värma benen med hårfön!
Yngsta dotterns Schleich-djur åkte så klart fram. Denna gång sorterades de upp i djungel, savann, bondgård och djur som gillar att bo på ett isberg. Lille herr Dinosaur fångade upp något jag sade om polishundar och sedan började han dressera schäfern till stordåd. Jag tror hans mamma hade kunnat anställa honom redan imorgon vid polisen! Vem vill inte ha en polishund som kan hantera gummipistoler på egen hand och lura tjuvar att tappa bytet genom att nafsa dem på knäna?
Slutligen gav vi oss ut på expedition upp i fjällen där vi fällde byten, sålde kött och tog med oss pälsar hem. Det blev även en hel del kurragömma och av någon märklig anledning var det alltid jag som skulle räkna… Jaja, så kan det bli. Vi fastnade i spelhörnan och körde några omgångar Back to Back och försökte spela ett par lite för avancerade kortspel. Memory däremot, där behövde jag inte göra mig ett skvatt för att förlora stort. Och det var den dagen. 7.30-18.30 i högt tempo och med långt över 10 000 steg. Jag vet att det inte är såhär det går till att ha barn. Dagarna som småbarnsmamma kräver vanligtvis multitasking, men dagar som de här är faktiskt typ det roligaste jag vet. Min fantasi dog för länge, länge sedan och att få vara med i en så fantastisk värld som den Lilleman lever i gör mig gott.
Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.
Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.
Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…
… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.
Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.
Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.
Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!
Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!
När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.
Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!
De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:
Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?
Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.
Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?
Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.
Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.
Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.
Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.