Vad är lyx egentligen? Enligt definitionen i SAOL ser det ut såhär:
1) yppighet l. överdåd i sätt att leva l. uppträda, i förbrukning av varor o. d.; levnadssätt som utmärker sig genom överflöd, slöseri, överdrivet stor bekvämlighet, överflödiga (o. förfinade) njutningar o. d.; ståt, prakt.
2) konkretare, om ngt som är överdrivet dyrbart l. elegant l. om sådant som icke är nödvändigt för en normal levnadsstandard l. behövligt för det avsedda ändamålet; särsk. i fråga om heminredning, moderna bekvämligheter, prydnadsföremål, ekiperingsdetaljer o. d.
Idag fick vi sannerligen uppleva lyx i dess rätta bemärkelse: ”levnadssätt som utmärker sig genom överdrivet stor bekvämlighet”, jajamensan. Syrran hade förberett en fräsch thaisoppa och friterade riskakor med honung och dessutom fick vi en liten julmustprovning på köpet. Jag njöt av varje tugga, för det var orimligt gott. Min syster och svåger har goda vänner där kvinnan är en odlande och matintresserad thailändska som är otroligt duktig på att odla grödor passande sin thailändska mat, men hon är även expert på att ta tillvara på skogens generösa utbud. Mycket inspirerande.
När tallrikarna var slickade var det dags att dra vidare till makens lillebrors nya Escape room som just nu är i uppstartsfasen. Så kul att få testa detta koncept – något jag aldrig provat förut och faktiskt var lite nervös inför. Det var iallafall hur kul som helst och vi lyckades till slut med uppdraget. Jag kände mig därmed osedvanligt nöjd och glad då det var dags att dra vidare norrut mot nya äventyr.
Någon dag ska det väl bli tid att skriva igen, men just nu finns det bara tid för små korta uppdateringar. Mest för min egen skull, för jag orkar inte ens skriva dagbok om kvällarna! Syrran som fyllt femtio har haft ansvar för årets syskondag med mig som sidekick (hon har gjort allt jobb, jag har mest gett feedback, ringt samtal och bakat en kardemummakaka). Det var en dag som gick i fars och farmors spår. Vi åkte häst och vagn då detta var presenten far fick i present av sina syskon till sin femtioårsdag. Underbart! Fick korv och våfflor tillagade vid vindskydd vid småländsk idyll. Hade sällskap av en mobilkarta som inte mäktade med dåligt internet och som dessutom var allmänt dålig (hitta.se), vilket bjöd på extra spänning. Fick videochatta en stund med två nyfunna släktingar från farmors sida. Besökte två av fars kusiner som ingen av oss känner och blev fantastiskt fint mottagna. Fick information om fars morfar och släkten som ingen av oss hört, men som av förklarliga skäl kanske valts att inte berättas. Besökte farmors föräldrahem i Åskefälla där vi fick se det vackra tak som målades inför farmor Nannas dop. Ljus och mörker. Blev mottagna i Klackamåla med vacker dukning, läcker mat och en sjukamp som var så fint förberedd av en svåger och min man. Fick överraskningsbesök av våra respektive (och lillastesysters lilla goding). Planterade fruktträden som syrran fick av oss i femtioårspresent. Tack för min storfamilj, för mina rötter och för allt det komplicerade underbara som livet är och ger.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!
Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…
… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)
Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!
Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.
Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.
Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.
Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.
I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.
Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.
Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.
Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.
– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.
DN
Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!
Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.
Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!
Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?
När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…
… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.
Det är dagen efter dagen efter den fest som jag verkligen ville skulle bli lyckad för alla inblandade. Inte för att jag inte brukar ha den ambitionen, men den här gången kändes det ändå lite extra viktigt. 3/4 av våra amerikanska kusiner och deras familjer var på besök, och ett gäng andra amerikaner varav några aldrig ens varit utanför USA:s gränser. Förutom detta rätt stora gäng var vi ”de gamla vanliga” (några av mina syskon med familjer och ett gäng vänner) och när jag hade räknat in alla som blev kvar efter sjukdoms- och ”måste hämta familjen på flygplatsen”-bortfall blev vi 56 personer kvar. För att få en sådan operation att funka finns det en hel del att tänka på innan själva festen och av festdeltagarna krävs en del hjälp och socialt ansvar om man som vi inte tar hjälp utifrån.
Själv stod jag i köket hela dagen innan för att baka pajer och tårtbottnar och koka ägg. Mot slutet slöt syrran och min kusins fru upp för att skrubba alla potatisar. De fick bästa placeringen rakt på köksgolvet, men jag bjöd dem i alla fall på varsin kudde att sitta på.
Själva dagen var typ det bästa att få krama om brorsonen som varit borta i två år! Hans familj hade dagen innan varit i Köpenhamn och plockat upp honom på flygplatsen och sedan hade det hunnits med att skivas kassler, ugnsbakas kyckling och göras potatisgratänger och Janssons. Intensivt! Hur som helst skulle trädgården göras lite fin och festlig, en nog så viktig detalj för att en fest ska bli extra trevlig. Blomsterarrangemangen var i vanlig ordning fenomenala och skapade av syrran som fått hjälp att fixa blommor av vår kusins dotter. Tyvärr har jag bilderna på dem i kameran och överföringskontakten funkar inte som den ska.
Frallor ska ätas nybakade, så en av kusinerna och syrran rullade och flätade så det stod härliga till medan trädgården iordningställdes. Ingen skulle behöva få för lite bröd! Det blev sååå många frallor, och de flesta gick åt under dagen.
Alltså, det här midsommarbrödet var nog det vackraste hittills. Med små medel blev midsommarstången i deg levande. Vallmofrön och blåklint fick dekorera ringarna. Fint, va?
Några av alla amerikaner fick ansvar att klä midsommarstången och det gjorde de med den äran!
Stången blev jättefin och stod klar lagom tills att det var dags att äta.
Tips! Om du kan så undvik papperstallrikar även om det är en typisk papperstallriksfest. Det blir lite extrajobb, men finns det diskmaskin så är det väl värt att få äta på en riktig tallrik. Särskilt som på en sådan här fest där många fick sitta på marken på filtar. Alla har väl haft upplevelsen där papperstallriken viker sig och häller ut innehållet på finkläderna…
Maken och kusinens man hade fixat årets skyddstak till det stora bordet. Mat utomhus behöver skyddas från vädernycker, både sol och regn, och flygfän. Flygfäna är det svåraste att hantera, men de kommer alltid att vara närvarande då det är dags för fest. Vi har en kylbricka till kött och Bregott som inköptes på Maxi för några år sedan, och har man hanterat maten ansvarsfullt innan hinner den inte bli dålig på tiden det tar att ha en normal sittning. I vanlig ordning var brödet och äggen mest populära, men det var roligt att se att det mesta var rätt beräknat.
Årets dans runt midsommarstången blev ännu roligare än förra året. Det är så kul när alla är med! Amerikanerna hade fått text och musik i förväg. Jag tror inte så många hade övat, men de hängde med bra ändå och de som redan kunde klämde i ordentligt. Efter dansen var det dags för dessertbord. Tårta, snacks och godis fanns det också gott om. Hemgjord bål av saft, bubbelvatten (det blir många flaskor att bubbla innan dessa glasbehållare är fyllda, haha), is, chokladmynta, citronskivor, rabarber, jordgubbar, citronmeliss – dekorera och smaksätt med vad du har. Det blir både fint och gott! Syrran hade instruerat vår kusin, som är jätteduktig på att baka och laga mat, hur man gör en prinsesstårta. Alla var mycket nöjda med resultatet och nu kan hon åka hem och föra denna tradition vidare till sina barn.
De lite yngre barnen och en del av de vuxna var mer intresserade av att bada vid stranden än att leka, men de leksugna var ändå en stor skara. Maken hade förberett några klassiska midsommarlekar som stövelkastning, äta godissnöre utan att hålla i, sked- och potatisstafett, något slags komprimerad kubb, säckhoppning och inte minst…
… irländsk julafton. Jag vet inte varför det är så himla roligt, det bara är det. Det sprangs på sniskan och skrattades för fullt, precis som det ska vara.
Till denna dag tror jag inte jag har gjort någon riktig midsommarkrans. Jag har ansvar för köket, men jag njuter alltid av de vackra skapelser alla åstadkommer!
Syrran hade förberett en aktivitet där man skulle designa och skapa en klädsel inspirerad av en Sverigedräkt med hjälp av soppåsar, tygblommor, tejp och lite annat smått och gott. Det blev flera vackra skapelser, men mest precis blev den som prydde min kusin! Så roligt. Min svåger och syster (ej med den här gången) var lekansvariga på dotterns försenade bröllopsfest och hade där en familjefejd där brudens och brudgummens familjer skulle klä varsin brud under liknande premisser.
Här ser du skymten av en av de andra tjusiga skapelserna. Kul med tolkningar också!
Som det ska vara avslutades denna långa och härliga dag med en vacker Bredavikssolnedgång. Jag somnade gott, tacksam och glad över hur fin dagen blev. Det är härligt med hjälpsamma människor som tar socialt ansvar och som deltar genom att lyfta varandra på bästa sätt! Hoppfullt. Igår fortsatte helgen med ”släktträff” hemma hos min moster och morbror, så nu är det dags för lite återhämtning. Hoppas att även din midsommar blev bra och på det sätt som du ville och behövde.
Igår eftermiddag anlände jag till brorsans hem med symaskin och pysselförråd i beredskap. Familjens yngste medlem mötte med stora kramar och frågade om vi måååååste hålla på med projekt eller vad det nu heter, eller om vi bara kunde gå upp och leka fövöae? Naturligtvis lämnades packningen på nedervåningen, den ljuva modren lämnades åt sitt hemarbete och vi andra två gav oss ut i böljan den blå.
Vi sjömän införskaffade snabbt varsin hjälpredare, dinosaurierna Dino och Bullen. Dino hade vissa problem med att nafsa oss andra lite överallt, men hans husse fick snart pli på honom. Då blev han istället världens bäste spion.
”Kom” och ”Klart slut” användes lite oklart, så jag hade svårt att hålla mig till rätt walkie talkie-vokabulär. Trots detta lyckades vi lura den läskige sjörövarkaptenen. Du ser honom väl där, enbent, i det som synes vara en simpel soffa men som är Havets Skräck, det största sjörövarskepp du någonsin skådat.
När Sjörövarkaptenen var besegrad var det dags att svida om och påkalla hjälp som funkade bättre på torra land. Batman tillkallades och var redo på två minuter blankt. Vissa problem uppstod när musklerna var ut och in, men det var relativt lätt åtgärdat. Sällan har denne superhjälte flugit fram lika snabbt!
Du kanske inte visste det, men Batman har en giraff till assistent. Han för en blygsam tillvaro i skuggan av Robin och Batman, men han jobbar hårt. Hoppar högt, sparkar hårt och vet precis när insatser behövs och Batman själv inte har möjlighet att rycka in. Batman var lite svettig efter insatserna och kallade på den hemlige agenten som spanade på diamanttjyven under tjyvens eget matbord. Lagom till att det stora tillslaget skulle ske slog det i dörren och storasyster var hemma från skolan.
Lillebror var fortfarande inte sugen på ”projekt” (haha, han är ett barn av sin familj), så han sysselsatte sig med att bygga koja i soffan medan vi andra gav oss i kast med Helena Lyths vackra kaffefiltersblommor.
Det finns ingen som är så duktig på kojbygge som Storasyster. Hon ryckte in och stabiliserade bygget och passade på att göra det estetiskt tilltalande. Lillebror fick fria händer att hjälpa till, men han fick inte sätta sig på taket.
Blommorna målades med flödiga färger och blev så fina! Det här påskpysslet blir verkligen vackert för dig som inte satsar på lika färgglad påsk som jag till exempel.
Jag glömde ta kort på de färdiga blommorna, men som sagt, de blev mycket vackra. När jag packade pysselväskan passade jag på att skära ut ett gäng påskägg i blekgult. Med briljans fixade sedan Storasyster en vacker påskgirlang i present till sin mormor. Jag gissar att mottagaren kommer att glädjas över den fina gåvan. Själv var jag mycket nöjd efter mina timmar i det vackra huset när jag tog mig hem för ett jobbsamtal med stort djup. Jag älskar mitt jobb. Det är i sanning en ynnest att få möta människor på det sätt jag gör som samtalsterapeut.
Den här unge mannen var liiiite putt på att hans storasyster hade fått en egen dag med faster, så jag erbjöd honom en lagom till vårdagjämningen. Sålunda anlände han i arla morgonstund med sin fader. Den senare hastade iväg till sitt jobb, Lilleman drog upp dinosaurluvan och var REDO. Vi drog igång med pyssel som första aktivitet. När det finns klistermärken i mängder är det bara att välja fritt. Kanske börjar man med ett ganska fult grönt papper med två hål i , hål som passar perfekt att spionera på någon genom. Den man spionerar på kommer säkert inte att tycka att det är det minsta misstänksamt att ett grönt papper fullt med färgglada Dr. Seuss-klistermärken följer efter hen.
Jag har alltid ett gäng bubbelburkar hemma för oförutsedda händelsers skull, som till exempel att någon behöver blåsa blåsbubblor JUST nu. Denna krissituation uppstod igår! Vi hade blåsbubblekrig, lekte Blixten Handboxare, tävlade om att få flest bubblor på ett blås och, tja, jag tror att vi var instängda i vårt lilla badrum i sammanlagt närmare två timmar över dagen, lille Stig-Helmer och jag. Två hela burkar tog slut och vi fick torka golvet med jämna mellanrum för att inte drutta på ändan.
Näringsdepåer är viktiga. Jag vet inte hur det hände, men den här unge mannen har den uppfattningen att minst en måltid kommer att bestå egenvispade pankisar när han besöker oss i Uttorp. Snart kan han vispa ihop de här delikatesserna helt själv. Lite mer jobb krävs dock med äggknäckningen. Naturligtvis blev det pannkakslunch, detta med jordgubbar och morotsstavar (ett av få grönsaksalternativ som går hem). Vi hann även arbeta oss igenom banan, frallor, kött och potatis och en ansenlig mängd vatten.
Att det regnade efter lunch innebar inga hinder för Sjörövar-Kalle och Blixten. Vi intog campingens lekplats och den förvandlades på ett kick till en exotisk ö med sjörövarskepp och illvilliga pirater. Det fanns både fängelsehålor och galopperande hajar (fråga inte) på plats och vi lekte tills tant Sjörövar-Kalle hade så mycket blött grus i dojorna att det inte längre gick att ösa ur det. Vid det laget var vi ändå rätt utmattade, så vi drog fram våra välkamouflerade walkie-talkies och satte flygmotorerna på ryggen. Min motor innehöll lite mer bränsle, så jag fick bogsera Blixten, men när vi hittade skräp i naturen blev vi med ens naturhjälpsjägare och räddade stackars små djur som annars hade kunnat få glassplitter i tassarna. Det tog helt enkelt en stund att ta oss hem och då kändes det skönt att värma benen med hårfön!
Yngsta dotterns Schleich-djur åkte så klart fram. Denna gång sorterades de upp i djungel, savann, bondgård och djur som gillar att bo på ett isberg. Lille herr Dinosaur fångade upp något jag sade om polishundar och sedan började han dressera schäfern till stordåd. Jag tror hans mamma hade kunnat anställa honom redan imorgon vid polisen! Vem vill inte ha en polishund som kan hantera gummipistoler på egen hand och lura tjuvar att tappa bytet genom att nafsa dem på knäna?
Slutligen gav vi oss ut på expedition upp i fjällen där vi fällde byten, sålde kött och tog med oss pälsar hem. Det blev även en hel del kurragömma och av någon märklig anledning var det alltid jag som skulle räkna… Jaja, så kan det bli. Vi fastnade i spelhörnan och körde några omgångar Back to Back och försökte spela ett par lite för avancerade kortspel. Memory däremot, där behövde jag inte göra mig ett skvatt för att förlora stort. Och det var den dagen. 7.30-18.30 i högt tempo och med långt över 10 000 steg. Jag vet att det inte är såhär det går till att ha barn. Dagarna som småbarnsmamma kräver vanligtvis multitasking, men dagar som de här är faktiskt typ det roligaste jag vet. Min fantasi dog för länge, länge sedan och att få vara med i en så fantastisk värld som den Lilleman lever i gör mig gott.
Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.
Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.
Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…
… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.
Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.
Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.
Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!
Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!
När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.
Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!
De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:
Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?
Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.
Lånebarnen är återlämnade och spåren är igensopade. Jag har förvisso två allt för avancerade och ofärdiga origamiblommor framför mig, men annars är nog det mesta iordningställt. Det känns att jag inte längre är i trettioårsåldern som då våra barn var i samma ålder och jag kan inte låta bli att fundera över alla kvinnor som föder barn senare i livet. Hade jag blivit en mer avslappnad ”gammal” mamma? Det är så det är nu, jag har mycket större fördragsamhet nu för tiden. Det beror inte på att jag inte orkar, utan på att jag har släppt kontrollen över så mycket. Mycket av den ”kontrollsläppningen” hände i olika situationer för mig som förälder, så det hade varit intressant om det blivit så även utan barn fram tills jag blev 40+. Kanske hade jag blivit en väldigt avslappnad äldre mamma, kanske värsta kycklingmamman. Vem vet?
Min kreativitet har åtminstone inte blivit sämre än den redan var. Lillkillen vill alltid bada då han är här för att jag ”har ett så roligt badkar”. Det är alltså den svarta fotbaljan som du ser sticka upp här. Han har kunnat vika ihop sig i den rätt bra, men nu var det inte riktigt möjligt längre. Jag föreslog då att vi skulle ta lådan som alla Schleichdjuren ligger i och det visade sig funka hur bra som helst.
Det där med att komma ut varje dag även då vädret känns mindre inspirerande… Jag är rätt bra på det, men nog hjälper det att få draghjälp. Ja, alltså, de här godingarna ville bara stanna inne, men jag påminde om hur mysigt det kan vara med Östersjön och vind i håret och utflykt och äventyr och de köpte konceptet. Vi hade hela naturreservatet för oss själva i en timme innan ett par och deras hund kom och dukade upp framför en av grillarna. Vid det laget hade vi bara kunnat dra oss undan lite längre bort, men alla kände sig färdiga.
Det är spännande med utveckling. Nioåringen vill kolla på ”tutorials” då hon ska pyssla, vill gärna testa nya frisyrer och till och med äta ”något som vi aldrig smakat förut, som typ indiskt”. Hennes värld börjar öppnas upp. Lillebror är emellanåt lite jobbig, precis som vanligt, men tjuvnypen kommer numera underifrån istället för uppifrån. Vi får tillsammans hitta nya vägar att genomföra fastersdejterna. Jag är tacksam så länge barnen verkar längta precis som jag och hoppas att det inte förändras trots stigande ålder hos oss alla.
Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.
