utveckling

10 okt

Böckerna och jag.

Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.

Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.

16 sep

Det undermedvetna, jaget och lite allmänna frågor.

Jag försöker alltid utveckla mig själv, och inveckla (jag vet, så använder man egentligen inte detta ord). Jag söker mig utåt för att möta nya tankar och djupare kunskap, men jag söker mig också inåt för att inte förlora kontakten med den jag är just för tillfället. För mig som dokumenterat stora delar av mitt liv genom att skriva både tacksamhetsdagbok och i perioder vanlig dagbok, fotografera, scrappa och blogga är det självklart och uppenbart att olika sidor av mitt liv och min personlighet fått ta större utrymme i olika perioder. Hur är det för någon som inte ägnar sig åt navelskåderi, är det lika uppenbart? Rent faktamässigt är det bevisat att vi glömmer mycket, men vi kommer också ihåg en hel del. Problemet är att vi varje gång vi plockar fram ett minne vrider det lite, så till slut kan minnet av en situation se väldigt olikt ut det som verkligen hände. Det sker nog sällan medvetet genom lögn. Det som en gång var sant har bara fått en ny kostym och har blivit omformat.

Eftersom vi är så olika varandra som människor är uppenbarligen somliga helt ointresserade av det som hänt tidigare i livet, eller vad som hänt ens föräldrar och förföräldrar innan man själv föddes. Detta är ju ett av mina stora intressen. Jag älskar att fundera över vilka av mina förfäder och förmödrar som är representerade i min kropp, vem av alla som gått före som jag hade trivts bäst tillsammans och hur mycket jag själv påverkats av de relationsmönster som mina föräldrar hade skapat från sina föräldrar o.s.v. långt tillbaka i tiden.

Just nu går jag en Courserakurs som heter ”Know Thyself – The Value and Limits of Self-Knowledge: The Unconscious” från The University of Edinburgh. Den går in i sådant som jag känner är lite väl humbug. Mycket Sigmund och Anna Freud t.ex. Kanske är det mitt eget kontrollbehov som gör att jag känner mig störd av att tänka mig ett liv som anses ske parallellt med det jag upplever, ett liv där jag både fattar beslut och leder mig själv rätt eller fel, ett liv där mina helgalna drömmar som verkligen är kockobäng på synnerligen komplicerade sätt skulle förklara varför jag känner som jag gör. Ja, eller tvärtom, att det jag känner förorsakar kockobängdraman i mina drömmar. (Jag kommer i princip aldrig ihåg några drömmar, men gör jag det är det alltid helgalna mardrömmar som gör att jag vaknar med hjärtat i halsgropen.) Jag förnekar inte att saker och ting sker undermedvetet, men kanske är jag inte tillräckligt insatt för att ha förmågan att omfamna hela konceptet. Det ska i alla fall bli mycket intressant att gräva ner mig lite mer i detta ämne!

Hur förhåller man sig till den man är? Och hur ska man bedöma vem som känner sig själv bäst? Är det personen som inte låter sig påverkas av livets stormar, som inte ältar någonting och följer målbeskrivningar, kalendrar och varje överenskommelse med sig själv? (Upplevs kanske som känslokall och hård.) Är det personen som har gått på en massa minor på grund av olika orsaker och som lärt sig navigera mellan potentiella faror och andra människors känslouttryck? (Upplevs kanske som undvikande.) Är det personen som skalat av sig själv skyddsrustningen, som accepterar sina svagheter och som tar emot det som händer under ett ständigt analyserande och gärna vill ha med andra under tiden som det ska analyseras? (Upplevs kanske som dränerande.) Ja, sådär fortsätter det. Vi är alla mer eller mindre komplicerade. Vi kommer från många generationers biologiska kroppar med ett psyke format av både sagda kropp och vår omgivning och förväntas att som vuxna ta hand om det egna jaget på ett ansvarsfullt sätt. Det kan kännas överväldigande för många. Jag är tacksam över att få vara med då klienter till mig ska filura ut vilka de är och hur de bäst ska kunna hantera livets utmaningar och hoppas kunna bli ännu bättre på det med varje dag som går!

06 sep

Nu. Nu. Nu.

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
knådning av bulldeg
tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
doften av nybakade bullar
sortering av tomater till olika mottagare
tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
hej på grannarna
se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
körvännernas mottagande
Alleluia
tjatter med syrran i bilen
solnedgången
doften i bastuhuset i Mörtfors

27 aug

”Jag är så trött på ADHD!”

Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.

Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.

Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!

25 aug

Om att omfamna sina olika roller.

Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)

Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.

Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.

Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!

Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?

03 aug

Dags för drönarslakt.

Naturens under är ibland osedvanligt grymma. Just nu handlar det om att drönarna (männen som vill ligga, dricka öl och pillar sig i naveln) åker ut från bikuporna då arbetsbina (de förutseende honorna som är ensamma besittare av giftgaddar och som dessutom står som beskyddare av samhällets tillgångar inför den långa vintern, det enda jobb drönarna har är nämligen att befrukta drottningen). Arbetsbina puttar, stoppar och sticker, döden är oundviklig och detta av en anledning större än vi människor kan överblicka.

Ibland tänker jag att vi många gånger i vår ”upplysta” tid jobbar hårt mot naturen då vi inte accepterar att saker och ting är som de är. Nej, nope, nonono. Andra, oupplysta, kanske får acceptera, men de upplysta står över naturen. Problemet är att de förändringar som genomförs inte sällan för med sig konsekvenser som sedan rullar iväg nerför backen och växer sig större och större medan de drar med sig ytterligare konsekvenser som inte hade kunnat förutspås. Eller som man i sin iver att förändra har blundat för.

Edit: Jag vet att det är getingar på bilden… 🐝

07 jul

Om att lära sig flyga.

Vi har ladusvalor i vår lada. De har hållit mig sällskap denna vecka då jag förberett för loppis. Dessa skönheter är både vackra och charmiga, men dessvärre använder de också vårt fina golv som toalett. Jaja, inget att göra åt det. Det är bara att ta fram piassavakvasten och placera loppisborden utom räckhåll för attackerna.

De senaste dagarna har ungarna lärt sig flyga. Vilken ynnest det är att få vara med som åskådare till detta mirakel! Föräldrarna som peppar och manar – du kan det här, liten. Det ser svårt ut, men det finns inom dig. Du är säkert rädd, men när du övervunnit detta läskiga kommer du att känna dig starkare än förut. Och du kommer framförallt att vara starkare.

De olika omvälvande skedena i livet av samma kaliber som att lära sig flyga är rätt många för oss människor. Som barn är det viktigt att ha trygga och stabila vuxna som kan ge stöd då det läskiga ska övervinnas, lite i taget. Detsamma gäller ju också alla andra åldrar! Att ha goda exempel på föredömen är ovärderligt. Personer som hjälper oss tolka signaler, känslor och fysiska sensationer. Personer som känner oss och kan markera då vi är på väg åt fel håll. Personer som förstår att ibland är det bättre att beskära än att envisas med att gulla med taniga små skott. Stackare som lämnas utan dessa guider får det tufft och kan duka under på vägen. Det finns även ett fåtal som växer sig starkare av detta utgångsläge, men det är viktigt att utgå från att de flesta faktiskt inte gör det. Själv är sällan bäste dräng. Jag klankar inte ner på den självsådda och magnifika ringblomman vid pumporna, men lägger ändå märke till att hon står där ensam. Vi behöver andra och andra behöver oss för att må bra.

04 maj

Fyra månader med hemslöjd i handen.

Det är intressant med utvärderingar tycker jag, inte minst då jag för länge sedan uppehöll mig i skolans värld. Där skulle vi mer ofta än jag föredrog (eller fortfarande föredrar) göra stora och genomgående förändringar. Vanligtvis utvärderades det inte lika friskt, och dessutom tycker jag mig minnas att det om det utvärderades inte direkt hände något efter att ett resultat låg på bordet. Jag gör rätt ofta nedslag i mitt liv för att se om jag är på rätt väg. Inte med några protokoll närvarande, men ändå. Att då och då ta ett steg tillbaka och fundera på om jag befinner mig på rätt livsstig är nödvändigt för att inte hamna allt för snett om jag gjort felaktiga val. Idag är det dags att fundera över HEMSLÖJD. Har mitt årsord gett mig det jag önskade så här långt?

Jag visste redan att det mellan april och september inte skulle finnas särskilt mycket tid för handarbete. Det tillhör sakens natur då man är planttant och har ”ambitioner”. Att jag skulle bli mer eller mindre soffliggande större delen av april ingick inte i mina planer, men så blev det. Därmed känner jag mig rätt besviken, både på omständigheter och mig själv. Jag hade väl ändå orkat sticka lite? Sanningen är att jag inte gjorde det och då får det vara så. Vi gjorde om syrummet till inneväxthus, så inte har jag heller suttit där och använt symaskinen som jag hade tänkt. Nu är det som det är. Jag har samlat inspiration, förberett projekt och gjort ett och annat småplock färdigt. Jag har lagat, klippt, tvättat, strukit och nålat grejer. Jag har funderat på lapptäckstekniker, har studerat broderitekniker, har skrivit mycket kalligrafi och rensat bland mitt material. HEMSLÖJD skulle bli ett annorlunda årsord, det visste jag redan. Hur annorlunda hade jag inte satt mig in i och är kanske inte riktigt nöjd med det. Det finns dock ingen anledning till att göra annat än att kämpa vidare, släppa prestationskraven och komma ihåg att tanken är att årsordet ska tillföra livet glädje, inte press.

Med det sagt tar jag mig vidare med fortsatt entusiasm för att använda mina händer, min kognitiva förmåga och mina sinnen i skapandeprocesser som leder mig in i något som både är utvecklande och spännande. Att det går långsamt betyder inte att det inte händer någonting.

20 jan

Från Sverige till Nya Zeeland…

… och från tre minus till 26 plus. Det har hon att vänta, denna fina utbytesstudent från Nya Zeeland som lagt hela sitt sommarlov på att möta Sverige ur ett lite ovanligt perspektiv. Det är fantastiskt att få möta dessa utbytesungdomar och deras utveckling. Många av dem har aldrig åkt någonstans utan sin familj. Några av dem åker bara några månader, andra är borta i närmare ett år. Ingen jag har mött har lyckats undgå något slags utveckling, många har det hänt massor med. Jag är tacksam för möjligheten jag har att ha kvar lite tonår i mitt liv, det får mig också att fortsätta utvecklas.

14 jan

Var HEMSLÖJD rätt årsord?

Jag har funderat en hel del över mitt årsord. Jag är så van vid att välja ord som väl mest kan beskrivas som karaktärsdanande, eller åtminstone utvecklande på flera olika plan. För 2024 har jag valt ett ord som bara är roligt. Ja, så tänkte jag iallafall när jag hade landat i ordet och bestämt mig. Roligt ska inte nedvärderas, jag tror de flesta behöver tillföra olika dimensioner av glädje i sitt liv. Däremot tror jag själv att jag mår bra av personlig utveckling och det är onekligen något som de årsord som slagit följe med mig genom åren bidragit till. Nu hade jag såklart inte behövt oroa mig. Hade jag vågat lita på ”processen” hade jag förstått att jag vet vad jag behöver utan att behöva gräva så mycket. Naturligtvis har det redan visat sig att HEMSLÖJD inte bara är roligt. Som jag berättat många gånger har jag en benägenhet att skjuta upp saker och när jag väl hade inventerat alla mina möjliga projekt stod min inre prokrastinerare på högeraxeln och skrattade rått åt mig, rätt in i örat. Och högt. För jag kommer att få jobba hårt på att avsluta projekt och ro saker och ting i land under det här året. Tänk, vad bra detta kommer att vara för mig! Dessutom är det inte bara roliga moment inblandade i de här projekten, något som gjort att det ligger så många halvfärdiga grejer i lådorna.

Jag insåg tidigt att dokumentation kommer att vara viktigt för mig, men visste inte riktigt hur jag skulle göra det. Igår kom jag på att ett fotoalbum i telefonen där jag lämnar anteckningar på själva fotona kommer att bli det bästa. Jag fokuserar inte på estetiskt vackra bilder. När projektet är klart fotar jag helt enkelt. (Makens socka fotades när bara en var klar, så där fuskade jag lite.) HEMSLÖJD kan kännas lite överväldigande då en hemslöjdsbutik för mig bjuder på den största kunnighet som finns i olika hantverk. Jag har dock bestämt mig för att försöka strunta i detta och bara jobba på. Ingen ska bedöma grejerna, jag ska ha roligt, utvecklas och förhoppningsvis kunna ge nära och kära hjälp och presenter i takt med att grejerna blir klara. Det kommer att bli högt och lågt.

Här kommer en beskrivning av vad som hunnits med under de här två veckorna:

Makens sockor är klara!
För flera år sedan köpte jag en kavaj som inte var lagom mig, men som var supersnygg och i fin kvalitet. Den har väntat på att bli lagad och få en knapp isydd. Det har jag fixat nu och kavajen ska tas med upp till Nynäshamn nästa gång jag åker.
Den gröna klänningen hade jag när jag var liten, men säkert mina syrror också. Fickorna satt lösa, knapparna var borta och fållen hängde på trekvart. Jag letade upp matchande knappar och sydde fast samt sydde sömmar där det behövdes.
Den vackra loppisduken har jag redan använt mycket, men fållen var så trasig att jag bestämde mig för att klippa av den och börja om. Tyget är jättesladdrigt, så jag sydde helt enkelt en bindsöm utan fåll för att låsa trådarna. Nu har jag strukit duken också och bestämt att jag inte behöver handfålla. Det här duger bra.
Yngsta dotterns favoritkasse har fått förstärkt lagning och kan nu fortsätta jobba.
Min vetepåse har fått nytt fodral sytt av en hemvävd förningsduk som en gång tillhörde Elna Nilsson, Elin Nystedt eller någon annan E.N.

Just vetepåsen låg inte ens i projekthögen, men när jag hittade duken (låg i en hög fina hemvävda textilier i en auktionslåda) visste jag precis vad jag ville ha den till.

Zoomar du in kan du se brännhålen som fodralet fick då vetekudden fastnade i mikron någon gång. Du behöver inte zooma för att se att mönstret är gräsligt. Jag har aldrig tyckt om det, men själva vetekudden hade den perfekta storleken och köptes på Tjurkö av ett hantverkarkollektiv som jag gärna stöttar. Det fanns vid det tillfället tyvärr inga överdrag jag gillade, så det här fick duga.

Broderade monogram är något av det finaste jag vet! Modigt att sy korsstygn ”på frihand”. Sådant behöver jag öva mer på under året…

Så här ser vetevärmaren ut nu. Den är provkörd och funkar precis lika bra som innan. Tyget tåler rejäla tag, men jag tänker inte bränna den igen. (Jag lärde mig en läxa förra gången och lägger den numera alltid ihopvikt så den inte kan trilla över och fastna.)