08 sep

Här slutar allmän väg, nya tider.

För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.

Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.

Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.

I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.