22 apr

Tankar från ett överbelamrat skrivbord.

Bredvid mig ligger magasinet Femina. På ryggen står det ”Berör på djupet. Tar ytan på allvar.” Jag vet inte ens hur jag ska tolka det. Vad betyder det? Kanske att det går bra att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att en person som bryr sig om sitt utseende inte per automatik är blåst, eller att någon som vill bli tagen på allvar inte ska behöva se slätstruken ut?

Hur som helst. Jag gillar att stötta tidningsbranschen och när Femina och Allt om Trädgård trillar ner i brevlådan övar jag på att sitta ner med dem för att inspireras, peppas, irriteras, känna lite avundsjuka, bli glad, lära mig något nytt, eller påminnas om något jag glömt. Jag får erkänna att ingen av de här två tidningarna brukar lämna mig djupt berörd, snarare kan jag efter genombläddring känna ett obändigt behov av ett växthus som kostar några hundra tusen eller kanske funderar jag över om mina Lindex New-jeans med hål i sig funkar i år också. Det är ju liksom inte riktigt vettigt att jag skulle ta på mig en outfit värd i runda slängar 15 000 kronor, även om jag förstår att det finns människor som gör det.

Igår var maken på soptippen och slängde ännu mer skräp från sommarvistet och ladan. Det finns mer, mycket mer. Men lite i taget, det går! Jag tänker på allt som hänt sedan 2016 och är så glad över albumet i telefonen där brorsans jobb med huset finns dokumenterat, men också finliret som vi fixat sedan vi köpte huset för ett par år sedan. Jag påminns om hur viktigt det är att stanna upp och ta in förändring, att vara nöjd en stund innan det är dags att hasta vidare. Annars är det lätt att fastna i en känsla av ständig otillräcklighet och det mår ingen bra av. Lite mer ”här sitter jag och duger”-känsla vore kanske på sin plats?

23 feb

Invecklad utveckling.


Glöm först inspirationen. Vanan är mer pålitlig. Vanan kommer att bära dig oavsett om du är inspirerad eller inte.

Octavia E. Butler

Först repetition, sedan vana, är det inte så? Och om man vill hitta inspiration till vilka vanor som kan vara goda följeslagare, är det då inte en god idé att lyssna på andra? Listorna på självhjälpsböcker som skrivits genom tiderna är evighetslång och innehåller titlar som Og Mandinos The Greatest Salesman In The World, Anders Hansens Hjärnstark, Dale Carnegies Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning, Steven R. Coveys 7 Habits Of Highly Effective People och så måste vi väl ha med en kvinnlig författare också. Kanske Rhonda Byrne och hennes kioskvältare The Secret=Hemligheten, eller Rachel Hollis Girl, Wash Your Face?

Jag har tyvärr läst alla böcker här ovan. Tyvärr säger jag eftersom jag uppenbarligen fortfarande kämpar på med mitt och varken har fått några vanor som gjort mig till en högeffektiv människa eller någon som äger Hemligheten. Det skulle kunna bero på alla möjliga olika orsaker, som att…

  1. Jag är oförmögen att ta in den här typen av information.
  2. Jag är envis och står emot intryck från annat håll.
  3. Jag är glömsk.
  4. Det har funnits viktigare ting att ägna mig åt.
  5. En självhjälpsbok kanske främst handlar om att personen som skrivit den har kunnat krama ur sin sanna essens och fått den nedpräntad på papper.
  6. Självhjälpsböcker i allmänhet är roligare att läsa än effektiva i sin utformning.
  7. Just de självhjälpsböcker jag har läst har varit dåliga.
  8. Självhjälpsböcker visar i allmänhet en slipad och tillrättalagd teknik som inte ens författaren har varit förmögen att genomföra till hundra procent.
  9. Vi människor vill gärna ha ett mönster att följa, men varje individuellt liv avviker alltid från mallen och jag behöver därför inspiration från många olika håll för att kunna växa och gå framåt. Jämför jag då mina resultat med bara en av mallarna (en av böckerna) kommer jag inte att se hela bilden av min framgång.
  10. Jag har läst självhjälpsböcker som inte varit relevanta för mig.

Det finns vissa bevis för att läsning av problemfokuserade självhjälpsböcker åtminstone kan hjälpa lite. Det har dock ännu inte kunnat bevisas att det är särskilt effektivt att läsa tillväxtorienterade böcker. Psykologi är ett ämne som är svårt att fånga och göra mätbart. Det är långt lättare att mäta resultat av kemiska experiment än att mäta resultat av mentala övningar. Kanske kommer framtiden att överbrygga detta problem. Kanske kommer vi då också att kunna hacka våra egna hjärnor på ett mer effektivt sätt än idag.

När jag och svågern diskuterade ungefär detta visade jag honom att det verkar betydligt effektivare att hitta sina styrkor och förstärka dessa än att jobba bort sina svagheter. Där verkar det alltså vara omvänt? För styrkor och svagheter är väl inte samma sak som utveckling och bortslipning? Det finns flera aspekter att fundera på. Runt ens svagheter är skam- och skuldkänslor mer vanligt förekommande, medan de flesta av oss växer och känner oss stärkta av uppmuntran runt sådant vi är bra på. Ur ett förälderperspektiv tänker jag att alla föräldrar och ”viktiga vuxna” har ett stort ansvar att lära barn och ungdomar att hitta dessa styrkor och förmågor.

I vårt samhälle finns det något som ligger mig extra varmt om hjärtat och det är vikten av att sluta inbilla sig att alla kan bli vad de vill och att utbildning per automatik kommer att leda till ett bättre liv. Jag gillar inte heller tanken som genomsyrar vårt samhälle om att akademiker ska anses vara ”bättre människor”. Den akademiska världen står för en väldigt stark värdegrund som genomsyrar snart sagt varje institution på varje lärosäte och sagda akademiker förväntar sig att alla andra också ska dela samma värdegrund. (Jag generaliserar naturligtvis grovt, men jag hoppas du hänger med i mina tankar ändå.) Innan du börjar protestera så ber jag dig att se dig omkring, både i din egen hjärna och hur man skriver om detta. ”De låga förväntningarnas rasism”, att se ner på ”lantisar”, att personer utan utbildning har åsikter som är fel och röstar på fel parti. Man ropar ”jämlikhet” från sitt berg och utgår från att denna uppnås genom att alla blir som utroparna, akademikerna som står där uppe på berget. Å andra sidan finns det en mängd olika slags akademiker och lite orättvist är det av mig att dra dem alla över en kam. Jag är väldigt intresserad av att veta vilken inriktning dessa akademiker har samtidigt som det hade varit intressant att fråga dem om de studerat till något som känts värdefullt, eller om de hamnat på denna plats ”för att det är viktigt att studera”. Men detta är faktiskt inte en tanke att gräva i just idag.

Forskning visar att barn överlag blir som sina föräldrar. Detta tas ofta upp i debatt, men då fokuseras i princip alltid på de sociala omständigheter som personer som inte har det bra lever under. Alltså, om vi fokuserar på att eliminera fattigdom, arbetslöshet och allt annat som personer i olika grader av misär lever i så kommer allt att bli bra. Sällan talas om ärftlighet. Koncentrationsförmåga, det som oftast kallas ”intelligens” (att kunna resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning), musikalitet, driftighet, neuroticism, psykisk ohälsa, fysiska sjukdomar… Vare sig vi vill det eller ej är vi till stor del en produkt av de gener våra förfäder bidragit med. Min övertygelse är alltså att om vi spelar MED oss själva istället för MOT oss själva kommer vi att ha större förmåga att leva liv som gör oss tillfredsställda istället för att vi ska gå runt och känna oss som losers.

Nästa gång jag plockar upp en självhjälpsbok ska jag komma ihåg att det finns bättre saker att lägga min tid på. T ex peppa en yngre person, lyssna på hens tankar, ta del av funderingar och drömmar. Eller ta med en brorson på födelsedagsfika (och passa på att göra allt det där), så det tänker jag göra idag. Röriga tankar, men starkt fokus. Det rör sig mycket i mitt huvud just nu. Tack och hej, leverpastej.

30 dec

Lista på sådant som du kan lämna bakom dig.

Jag gillar ju listor. Igår lade en vän i Australien upp en tankeväckande sådan som handlade om relationer. Den är kanske mest relevant för en ung person. Vi som har varit med ett tag har förhoppningsvis lärt oss ett och annat på vägen, men jag delar ändå listan här.

Tio saker som du kan lämna bakom dig inför det nya året

  • Känslomässigt dränerande vänskaper och relationer.
  • Att engagera dig för mycket i sådant som du verkligen inte vill göra.
  • Att ignorera och inte förmedla dina behov.
  • Att tvinga andra människor att ändra sina vanor.
  • Att klandra dig själv för sådant du inte hade kontroll över.
  • Att ursäkta andras dåliga uppförande genom att säga ”det är så de är”.
  • Att dansa efter någon annans pipa för att undvika att behöva vara ensam.
  • Att reagera istället för att agera.
  • Att upprätthålla relationer som bara vilar på dina axlar.
  • Att alltid bortprioritera dina behov som en handling av villkorslös kärlek.

Som terapeut möter jag ofta hur problematiskt det blir för enskilda individer då de inte riktigt vet hur de ska kunna väga sina behov mot andras. Att vara ”underbar och älskad av alla” dränerar ofta energikontot. Vi som lärt oss att hjälpa vår nästa och bära varandras bördor, ska vi då sluta med det? Inte alls! Det går att hitta en balans mellan att vara egoistisk (ett inte särskilt trevligt personlighetsdrag) och självutplånande (ohållbart). Jag gillar verkligen tanken på att sätta på sig syrgasmask först för att kunna hjälpa andra utan att förlora sig själv i processen. Hur gör du för att bygga upp dig själv, ge dig själv bättre förutsättningar, bli starkare? Och vad tycker du om listan?

04 jun

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

08 sep

Här slutar allmän väg, nya tider.

För några år sedan skrev jag ett inlägg som jag fortfarande kommer ihåg som att jag hade skrivit det i förra veckan. Jag var upprörd av flera orsaker och jag vet att känslorna handlade om privat och allmän sektor och om internet och vad man får och inte får, eller inte bör, säga. Jag drog paralleller med vår kära ”här slutar allmän väg”-skylt i Bredavik.

Hur som helst har skylten alltid suttit där, precis efter Bredaviks brygga. Härom dagen fick jag därför en chock. När jag fick den välbekanta vyn framför mig hade något förändrats! Skylten var utbytt och himlen med de skarpa kontrasterna såg ut att spegla sig i den.

Kommunen har som uppgift att ligga steget före. Just nu ligger förslaget på hur vår ö ska utvecklas fram till år 2050. Tanken är att det här hörnet ska blomma ut till ett regelrätt bostads- och serviceområde med allmänna inrättningar, flerfamiljshus, affärsverksamhet och annat boende. Kommunen önskar nog fälla skylten och asfaltera vägen.

I söndags skickade vi in våra tankar runt det hela och det har även andra grannar gjort. Vad jag vet har ingen av de fåtal ägare som äger marken som kommunen har med i sin plan samma vision som kommuntjänstemännen. Den som lever får se om vårt paradis blir ännu ett av klåfingriga kommungubbars och -tanters misslyckade projekt. Jag hoppas att det inte är så illa.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.