29 jan

Hur skriver du din livsberättelse?

Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.

Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.

Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…

… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.

Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.

Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.

Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!

Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!

När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.

Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!

De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:

Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?

Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.

05 dec

Mammakärlek.

Fem år sedan du lämnade, Mammi. Du fattas oss! Tror att du hade älskat överraskningsamaryllisen som slog ut såhär fint just till din dödsdag. Kanske får jag till att märka upp de här översomrade amaryllisarna. Då ska den här få namn efter dig.

04 nov

Klackamåla i allhelgona.

Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.

Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.

Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.

De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.

17 jul

Mörtfors, en av ostkustens pärlor.

Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.

Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!

Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?

I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!

Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)

Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.

Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…

15 jul

Festen är på plats!

Nu är hon här, Festen! Efter njursten, matförgiftning, hyrbilskatastrof, COVID-19 och flygplatskaos är lillasyster och hennes familj äntligen på plats i Bredavik. Att det är ett mirakel att de faktiskt kom hit är inte att ta i. De har arton (18!) mediciner med i packningen, men de är här. Det är tre år sedan de var här senast, så det var sannerligen på tiden. Det finns både hjärterum och stjärterum och vi ser mycket fram emot ett par veckor tillsammans med hela familjen. I år får vi dessutom träffa fästmön till systersonen, hon som vi bara fått se på bild. Hon har redan fått öva familjemedlemmar, men vi får se hur många som sitter då de åker hem…

21 jun

Lämna över till fefen…

För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!

Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.

När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.

Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.

Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.

08 jun

Idag firar vi åttio!

En solig dag i juni för åttio år sedan föddes Far. Han älskade kalas, men ville inte att någon skulle ställa till med festligheter för hans skull. Eftersom han inte längre finns med oss här på jorden får vi väl göra som vi vill och då firar vi! I alla fall här i min blogg.

Längst till höger! Far gick sin egen väg och var en rolig blandning av att se till att anpassa sig och göra det bästa för gruppen till att fullkomligt skita i vad andra tyckte och tänkte om honom.

Just nu hittar jag inte originalbilden, så jag fick klippa ut detta från samlingen av klassfotografier. Så söt! En av systersönerna i Skottland blev mest lik sin morfar.

Detta var Fars favoritbild på sig själv. Så nöjd och glad på sin konfirmationsdag. Det där nöjda leendet var jag glad då jag fick se! Det följde honom genom hela livet.

Jag och Far. Vi är sju syskon och våra föräldrar fick många gånger dela säng med minst tre åt gången. Vi hade ju våra egna rum och sängar, men den där sängen fylldes på under natten så länge det fanns plats någonstans, hehe.

Tredje från höger, motorcykelpolisutbildning. Far var nöjd och stolt över sitt jobb som polis, men han jobbade lika mycket i skogen eller som hjälpbonde hos andra. Inte många av ”dagens ungdom” hade hängt med i hans tempo, det är jag tämligen övertygad om.

Under många år åkte Far upp till min kusin i Värmland och hjälpte honom med potatisen. Det måste ha varit runt min födelsedag den 5 oktober, för han brukade ringa därifrån då han kom ihåg att det snart var dags. Därmed var han nästan alltid först med att gratulera. En vecka för tidigt var inte ovanligt, men det gjorde ju ingenting!

Mamma älskade att resa, men fick oftast göra det på egen hand. Någon gång hakade dock Far på och han älskade verkligen slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin. Det här fotot tror jag min extrasyster tog på honom där.

Far i sitt älskade Klackamåla. Idag har min faster och hennes man tagit över och gjort så fint. De bor permanent i föräldrahemmet.

Vi saknar dig, Far! Och dina tal. Grattis på åttioårsdagen!

29 maj

Mors dag.

Den här söndagen uppmärksammar vi våra mammor. Mors dag är en skapad och kommersiell högtid i lovprisandets tecken. Anna Jarvis, amerikanskan som skapade den första mors dag i samband med sin egen mammas dödsdag, hävdade att en ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Detta tyckte hon skulle firas under pompa och ståt. Uppenbarligen var detta en dag som imponerade på många också från andra länder och traditionen spred sig också runt resten av jorden.

Att tanken är att mors dag ska handla om tacksamma tillrop hindrar inte det faktum att många mindre lyckliga tårar gråtits i samband med den. Jag har på nära håll fått uppleva smärtan ofrivillig barnlöshet kan orsaka. En ofrivilligt barnlös kvinna, Wilda Mathilda, hade som mål att få in en dag för alla som vill men inte kan få barn i almanackan, och så är det numera. Dagen före mors dag, årets svåraste dag för många svenska kvinnor (för män är kanske Fars dag jobbigare), är det alltså Ofrivilligt barnlösas dag. Läs mer om detta här.

Hjärta och smärta, kärlek och sorg, svårigheter och glädjor – mamma var en vandrande outbildad terapeut som hade en naturlig fallenhet för att se människor och deras behov. Hon pratade väldigt mycket i telefon och lade ner en mindre förmögenhet på frimärken. När telefonerna blev smarta anpassade hon sig snart och Facebook öppnade upp med ännu fler kontaktmöjligheter. In i det sista hjälpte hon personer hon stod nära och hennes upplevelser runt en lång och utdragen sjukdomsprocess under vilken hon också förlorade sin man, min Far, rörde vid många människors hjärtan. Jag trodde att mina föräldrar skulle leva för evigt. Nu gjorde de inte det, men vi hann i alla fall guidas in i vuxenlivet ordentligt innan de gick bort. Även lillastesyster som är 22 år yngre än jag.

Barn ser i de flesta fall ungefär likadant på sina föräldrar. Först är de ofelbara, de viktigaste auktoriteterna och de enda barnen på riktigt bryr sig om att lyssna på. I puberteten trillar föräldrarna ner från sin piedestal, ofta mycket hårt, och får sedan jobba sig uppåt mer eller mindre framgångsrikt hand i hand med hormonnivåer och personlighetsdrags kompatibiliteter. Det finns försoning i åldrandet och jag ser på mina föräldrar med betydligt större ömhet och förståelse idag än då jag var tjugo. När jag var yngre var jag betydligt envisare och var kanske inte alltid tacksam över råd som jag inte hade bett om. Jag hade dock gärna haft fortsatt tillgång till dessa råd… Jag tyckte ofta att mamma var ”jobbig” i sin driftighet och sin öppenhet för att se andras behov. Denna innebar ju att osjälviskhet ofta fick kopplas in. När jag och syskonen var yngre kunde hon komma in i våra rum och leta efter presenter som skulle ges till olika personer som behövde dem bättre än vi. Vi fick ofta fira högtider med ensamma människor fast vi barn hellre hade velat vara ”bara vi”. Det skulle lussas för, julas för, uppvaktas i en ständig ström. Idag är vi barn likadana. Vi syskon blev skolade av två av de mest osjälviska människor jag mött, och det är jag oändligt tacksam för. Forskningen visar att osjälviskhet kan innebära stora fördelar. Kolla bara här och här. Mamma ordnade till exempel med en av de finaste upplevelser jag haft på senare år. Hon bad barn och barnbarn ordna en fin konsert till en gammal släkting som bl.a. var min pianofröken i tidernas begynnelse. Denna pratade ofta om konserten tills hon gick bort tre år senare.

När mamma hade gått bort hämtade jag hennes bilder från telefonen och hittade en del guldkorn. Det här till exempel. Mamma hade en väldigt festlig sida som kanske inte fick komma fram så ofta. Hennes uppväxt hade av olika anledningar lämnat ett mörkt moln bakom sig och vuxenlivet var väl inte heller något surfande på den perfekta vågen. Det var så mycket hon var rädd och orolig för, även om dessa rädslor lade sig då det började bli dags att lämna jordelivet. Är det något jag skulle önska henne är det att hon mer ofta skulle ha fått visa sin festlighet. Om inte annat så är det en påminnelse till mig själv om hur jag vill prioritera. Hur som helst. Tack mamma! Jag älskar dig.

27 maj

Dag med bara fint…

… förutom en knökfull Willysparkering (fast det verkade som att det var Blomsterlandet som drog alla kunder) och vår bil inte lätt låter sig parkeras mellan två andra stora bilar. Gårdagen var helt enkelt perfekt i all sin enkelhet. Det blev ingen gökotta dock, men jag ägnade en tanke åt härliga sådana i min barndom. Jag pratade länge, länge med min gymnasiebästis (älskar att kunna plocka upp tråden och bara fortsätta där vi var sist) samtidigt som palettbladen fick större krukor och jag äntligen fick ner ett par perenner som min syrra gav till mig för 1,5 år sedan och som stått på undantag sedan dess. Sniglarna tar för sig mer och mer, det syntes inte minst på anisisopen jag fick från min faster förra året och som stått i kruka sedan dess. Jaja, den tar sig väl i kryddhjulet och där ska jag bomba med Ferramol. Bort sniglar, vik hädan!

Annat gäller de här godingarna. Åh, alltså, åh! Att det ska finnas något så underbart som kattungar… Bökande, snusande, kravlande, pipande och fluffiga ljuvligheter. Sally bestämde att familjen skulle bo i en garderob och så fick det bli. En nybliven mamma sätter man sig inte upp emot. Stackaren förlorade en av sina ungar som föddes utan ändtarmsöppning, men de andra tre mår bra och utvecklas väl.

Det var inte så lätt att ta kort, men alltså, kisar du lite med ögonen tror jag att du också ser perfektionen. Det här är lillebror, lite mer försiktig än sin gråvita storebror. Gosig så in i bängen. Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen, men jag hade fler och kanske viktigare uppgifter.

Min äldsta vän hörde av sig och berättade att dottern kände sig orolig för att inte få till sin studentbalsfrisyr och efterfrågade mina tjänster. Jag svarade att jag är väldigt duktig på flätor av olika slag, men att det kanske inte är förstavalet till en studentbal. Efter att ha anlitat min äldsta dotter som konsult (balprinsessan hade skickat bilder på några frisyrer hon gillade) hade jag en så kallad ”tjutårial” (Victoria Skoglund uttalar detta svenskelska ord bäst) i telefonen och hade bild och instruktioner att utgå ifrån. Så här blev testet och vi kunde båda konstatera att frisyren 1. föll balprinsessan i smaken och 2. är tillräckligt lättgjord för att jag ska kunna upprepa bedriften då det verkligen gäller nästa vecka.

Efter extraknäckande som frisör var det dags att uppvakta yngsta dotterns fina vän på födelsedagen och samtidigt hänga med hennes mamma, denna underbara tanten och vildingen som rullade sig i torra löv här i bloggen häromdagen. Den knäckiga födelsedagspajen var supersmarrig och det var fint att sitta och prata länge i lugn och ro. Högt och lågt, utvecklande, närhet till både det tunga och det härliga. Vikten av vänskap kan inte nog betonas. En dag med olika slags samvaro med tre av de kvinnor utanför min familj som varit med och format mig till den person jag är idag, guld värt.

Hemma väntade maken. Han hade gjort fint i trädgårdslandet och höll på att förbereda sig inför ett uppdrag han har här i helgen. Jag gillar verkligen att vi kan jobba tillsammans som ett team. Våra olikheter bjuder ibland på utmaningar, det ska inte förnekas, men mest är det bara jättebra att vi kan komplettera varandras styrkor och svagheter. Känsla – analys, skönhet – praktikalitet, nu – framtid, trygghet – äventyr, o.s.v. Tillsammans har vi gått igenom eld och vatten, uppfostrat tre underbara och tre helt olika individer med väldigt olika behov, huggit oss igenom snåriga träskmarker och dansat över saligas ängar, flyttat hit och dit, allt utan att bli stillastående. Jag hoppas att vi får fortsätta utvecklas tillsammans. Någon annan som fortsätter att utvecklas, från en sak till något helt annat, är min lillasyster som fick de sista minutrarna av min härliga gårdag. Hon intervjuades av Sanna Lundell i egenskap av ”expert på resor i Sverige” och var så otroligt proffsig. Jag tycker hon var bättre än Sanna själv, haha! Och så var det med det.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?