14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

14 sep

23 år.

”Hur känns det att vara en empty nester?” frågade min mammas kusin häromdagen. Ja, hur känns det när ens barn har flyttat hemifrån och står på egna ben? Det känns fantastiskt och tomt på samma gång. Jag älskar att se barnen utvecklas och förstår att enda sättet för dem att hitta sin väg är att de får gå den själva.

Idag fyller vår äldsta dotter år. Det suger att inte kunna uppvakta med frukost på sängen och allt det där, men samtidigt är jag glad över att hon har någon som lärt sig hur det går till och som sköter uppgiften med den äran. Tänk ändå vilken ynnest det är att få ha barn till låns. Och så fantastiskt det är att jag får fortsätta att vara mamma, men också medmänniska, coach, väninna och diversearbetare.

Idag firar vi livet i stor tacksamhet. Grattis älskade dotter!

07 sep

Pysseldag.

Ibland saknar jag verkligen att jobba med Photoshop. Just nu håller jag på att värka fram en grej till jobbet i Canva och går också igenom våra vänners bröllopsdag som jag fotade i Polarr, en fotoredigeringsapp som faktiskt är helt okej. Båda dessa projekt är sådant som jag hållit på med hur mycket som helst och som jag verkligen tycker är roligt. Jag inser dock att det krävs uppdatering, både gällande min utrustning, min kunskap gällande de olika programvarorna och jag behöver också få in rutiner gällande dessa typer av projekt igen. Bättre att göra något än inget tänker jag?

Då och då hämtar jag mina brorsbarn tidigt från skolan och kör pysseldag. Igår presenterade jag olika förslag med höstteman och sin vana trogen gjorde brorsdottern sin egen version av ett av projekten. Hon är snabbtänkt, har ärvt sina föräldrars blick för skönhet och ÄLSKAR att pyssla, så det är alltid lika roligt att göra detta tillsammans.

Ja, du ser ju. Jag älskar de här höstlöven från YouDo, företaget jag hade den stora glädjen att jobba för i flera år. Jag kan verkligen sakna den tiden, särskilt jobbet med min uppdragsgivare (och numera vän), men inser också att allt har sin tid. Kul att YouDo fortsätter leverera mycket pysselglädje för mig och andra pysselglada runt omkring mig.

Och sedan det lilla trollet. Jag älskar att se en lintott komma springande och kasta sig i min famn, ”Monna! Jag har inte kissat ner mig!” och sedan dra ner byxorna för att förevisa de nya och väldigt ”toola taltonerna” (coola kalsongerna). Vi skyndade oss hemåt, men fick ”STOPP!”, stanna för att följa vad den jättesnygga grävmaskinen höll på med. Vi lekte Gecko och Spindelmannen, men Batteman (Batman, den är väl ändå rätt lätt att tolka) visade sig fortfarande vara favorit. Dessutom fick jag med veckans ärligaste citat från storasyster: ”Monna, har du plattat håret?Jag gillar mest när håret är lite fladdrigt liksom.” Ja, men dåså. Varför ska jag göra mig omaket att försöka trolla bort frisset när andra tycket att det är fint? Jag kanske borde satsa på att lära mig gilla håret som det nu är av sig självt?

Efter lite mer pyssel och middag beställde lillebror disko i sitt rum. Storasyster fixade mörker och jag fixade discobelysning. För vissa var det självklart att ljuset skulle vara Geckogrönt trots att det fick oss alla tre att se spyfärdiga ut. Efter en timme av Kokobängs ”Här luktar jätteskumt”, ”Baby shark”, ”Jag är en gummibjörn”, ”The hamster dance song” och ”I like to move it” i olika följd avslutade vi med lite gympa och sedan var jag tvungen att vila. Det var i alla fall ett jätteroligt sätt att få till en massa steg oavsett vad jag tyckte om musikurvalet! Det var längesedan jag höll på att somna då jag läste bok för barn, men igår hände det. Det är ändå skillnad på att hålla på att somna överallt pga blodbrist och ett trött tillfälle efter hård fysisk aktivitet! Coolt att jag är i så mycket bättre skick idag än jag var då våra barn var små. Jaja, men nu blev det så! Inget att hänga läpp över. Jag gillar att vara en femtioåring på hugget!

Dagen avslutades med ett besök hos makens brorsdotter som fyllde sexton otroliga år! (Hon fick luktärter som jag plockat i brorsans trädgård då jag glömde att ta med blommor då jag åkte hemifrån tidigare på dagen.) Det blev en snabb presentöverlämning i dörren då andra i familjen var sjuka, men det var härligt att träffa världens bästa kramis. Hon är så fin! Fira får vi göra en annan dag. Efter födelsedagssången åkte jag förbi syrran och lämnade lite grejer och hängde en stund med hennes familj. Tänk vilken dag det blev. Jag fick till och med träningsvärk av diskodansen, hahaha!

Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.

Albert Einstein
19 aug

Balsabröllop.

Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.

Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.

Så fin!

14 jul

Värme både i hjärta och i väderapp.

Fina Kerstin har fått en egen bukett och änglaljuset. Det känns så märkligt att hon aldrig mer kommer att vara med på våra släktträffar, eller i sitt hem, eller bredvid S-E. Många minnen, mycket kärlek. Jag är glad att jag har haft henne i mitt liv.

Vi smälter bort här på Sturkö. Det är så varmt så nätterna känns mer som Thailand än Sverige. Många firar semester och tycker det är underbart. Överallt annanstans verkar det samtidigt ha regnat, men här ser vi bara blixtarna på avstånd. Torrt som fnöske! Tack, kära vatten, för att jag kan vattna med dig över gröda och blomster. Och tack för att äldsta dottern och svärsonen kommer hem imorgon!

06 jul

Ofrivillig bloggsemester.

Kändisbloggare brukar vara duktiga på att ta bloggsemester under den korta svenska sommaren. Själv märker jag oftast att lusten minskar att uppdatera här under sommarmånaderna, men jag blev ändå sur då något slags certifikat gick ut samtidigt som jag befann mig på västkusten med ett par av syrrorna medan maken machomansvandrade tillsammans med ett gäng släktingar. Vi hade det alla bra på olika håll trots det utgångna certifikatet. Jag och syrrorna åt gott, pratade en massa, upplevde fantastisk natur och hade det allmänt lyxigt. Männen hade en mer varierad upplevelse under sin dryga vecka i Sarek. Lyckligtvis överlevde alla inblandade gigantiska myggor, träskmarker, glapp mellan karta och verklighet och fick några riktigt fenomenalt fantastiska upplevelser som tydligen gjorde att vandringen överlag genast hamnade på livets pluskonto.

Västkusten lockade mig aldrig förrän jag hade den stora glädjen att upptäcka den med äldsta dottern då hon bodde i Göteborg för några år sedan. Det visade sig att allt regn jag upplevt genom åren i Borås och Göteborg snabbt kunde glömmas då jag insåg varför det kallas ”bästkusten”. De mjuka bohusklipporna, de salta vågorna och den underbara dialekten förlåter alla regndroppar som faller över denna region! Att ha en lillasyster som resebloggar har sina fördelar. Hon har helt enkelt koll på läget och i år bjöd hon in till en syskonresa med Väderöarna i centrum. Vi blev tre som till slut åkte rutten Jönköping (lunch hos god vän sedan 30 år tillbaka och parkering av en bil) – Grebbestad (mysiga Rosenhill B&B, pir, utsikt över hamninloppet, middag med havstema) – Fjällbacka (förstår att Camilla Läckberg trivs som brännmaneten i saltvattnet, så otroligt charmigt) – Hamburgsund (glasspaus, vyer, båthållplats) – Väderöarna (helhetsupplevelse med boende i vandrarhem, tre goda måltider, ofrivillig underhållning av Hingsten från Fjällbacka, en otroligt njutbar natur, spännande historier runt lotsfamiljerna som bodde på Storön och de andra väderöarna, vedeldad bastu med dopp i havet under brännmanetsfara) – Lysekil (förväntat fantastiskt boende som ”bidde en tumme” där vi tre delade på ett rum med en 140-säng och en typ Viking Line-koj för max 80 kg men samtidigt fick eget jättefint duschrum med underbart tryck i duschen, njutbart saltvattensdopp, fler mjuka klippor, livsglädje, ”plocka allt gott på ICA som man vill ha”-middag, spa-kväll där jag bjöd syrrorna på ansiktsbehandlingar och fotmassage) – Ramsvikslandet (syrrans kompis barndomsparadis) – Hjo (trästad, underbara badstugor vid Vätterns strand, en riktigt trevlig Biergarten, glass på Moster Elins, veteranbilar och textilutställning i parken) – Jönköping (tack och hej, leverpastej, kram och kör försiktigt till reseguiden) – Karlskrona (avlämning av nästa syster) – Sturkö (HEMMA!!! Omedelbar kontroll av trädgårdens utveckling under de fyra dagar jag var bortrest.)

Va? Jag hörde nog att du muttrade att syrran är mycket bättre på att skriva reseskildringar. Det har du helt rätt i! Jag hänvisar till hennes blogg om du vill läsa en mer sansad rapportering med lite ordning och reda. Bilden här ovan kommer från Storön, den plats man oftast hamnar på då man talar om att åka till Väderöarna.

Det här var en av resans höjdpunkter för mig, ett dopp vid det urfina Pinneviksbadet. (Foto: Annika Myhre) Jag njuter numera av bad mycket och ofta. Varför förneka sig själv en sådan energipåfyllare för att man inte är nöjd med sin kroppsliga lekamen? Nej, på med badkläder och ner i vattnet, tacka livet som Arja Saijonmaa, plaska lite och låt havet skölja bort dina problem. För några år sedan insåg jag även att ett dopp i havet är en otroligt god smärtlindrande vid värk. Vet inte vad det är, men mig hjälper det verkligen! Jag gissar att det kanske är dumt att utsätta sig för sjuttongradigt saltvatten om man lider av artros, men vad vet jag? Det kanske hjälper mot det också?

Spaning på solnedgång under vistelsen på Väderöarna. Mest satt vi väl annars och pratade om livet, lyssnade på musik och kände oss lite lagom hänförda. Det här var den enda inplanerade semestern för mig den här sommaren. Den kunde inte ha blivit bättre! Nu ska jag dagsutflykta och fira bröllop och skörda grönsaker och plocka luktärter och måla lada (usch, jag skjuter det framför mig med stor framgång) och jobba och vila och umgås med barna och laga god mat och uppleva solnedgångar i Bredavik och sova gott och höra på musik från campingen och promenera och grilla och äta chips och göra lymfmassage och vattna och älska livet och människor och musik och väder och ingenting särskilt. Allt i sin tid och utan att leva i framtiden. Jag gillar ju att använda bloggen som dagbok, så det dyker nog upp både det ena och det andra under juli och augusti. Men! Om nu någon ryss hackar min blogg och inget funkar igen eller om du bara inte har lust att läsa bloggar i sommar eller om du av annan okänd anledning bestämmer dig för att inte komma på besök in hit hoppas jag att vi ses i höst igen, lagom till att ungarna börjar skolan igen.

17 jun

Svalors spillning, gammalt som blir nytt och goda vänner som består.

Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.

Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.

Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:

Det finns en spricka, en spricka i allt
Det är så ljuset kommer in

När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.

14 jun

Mor lilla mor, vem är väl som du?

Underbar favorit i repris! Detta fantastiska firande med så mycket glädje! Vår härliga kusin på besök, hon som fick ditt mammahjärta att svämma över som vore hon din egen, hon som fick dig att skratta så du vek dig. Ja, se, det var en härlig fest. Detta trots att döden lurade runt hörnet.

Det är märkligt att inte ha sin mamma som medpassagerare i livet. Mamma. Hon som födde mig, som vek sig ut och in för min skull, som hade varit med själv då frågor om moderskapet bubblade upp. Mamma. Hon som ville så väl, som in i döden var Listornas Mästare, som fick dö helt fri från rädslor. Mamma. Hon som var så många personers bästa vän, som stred för de svaga, som var så generös med blomster till sina medmänniskor att hon blev riktigt god vän med innehavaren av blomsterbutiken. Mamma. Hon som var komplicerad, som hade tänkt djupa och existentiella tankar sedan hon hade förmågan att formulera sådana, som var mer romantisk än många jag känner. Mamma. Hon som hade så mycket kärlek att hon ibland liksom älskade lite mycket, som kämpade med balansen mellan ”det ena du bör, det andra du gör”, som skickade så många brev och vykort under sin livstid att hon borde få en egen utställning på Postmuseum. Mamma. Hon som jag fortfarande tänker på först då jag har något spännande att berätta, eller något jobbigt, eller något fantastiskt roligt. Jag älskar dig, mamma, och tänker att trots att jag saknar dig så tror jag att du är himlens bästa ängel. Grattis!

Ps: Det känns fint att fortsätta fira denna dag. Det finns flera anledningar! Grattis till moster E, mammas tvillingsyster, och min härlige svåger O!

12 apr

Fira!

Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.

När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)

Fotograf: Karin Vivar, bästa fotografen