11 okt

Fira kungligt!

Min kära mormor hävdade alltid att jag var ”kunglig”. Jag fick aldrig någon förklaring till vari det kungliga låg, men benämningen förpliktigar. När maken föreslog att vi skulle samlas hela familjen på Prins Eugens Waldemarsudde blev jag jätteglad! Jag hade inte varit där sedan 1993 och ingen annan hade varit där alls, så det blev en riktig fullträff. Trots att regnet hängde i luften blev det ett jättefint besök.

Här har du alla våra fina ”barn”! Jag blir så glad av att hänga med dem.

Pussgurkorna.

Ingenjören inspekterar.

Trädet i trädet.

Jag kom inte ihåg att drottning Margareta var så trädgårdsintresserad. Kanske var det mitt eget ointresse för trädgårdar då jag var 23 som gjorde att Waldemarsuddes trädgård hamnat i glömska. Buketterna inne på slottet bestod dessutom alla av egna blommor. Vilka buketter, sedan!

Vårt besök föranleddes av John Bauer-utställningen, men hela övervåningen bjöd på en stor Lena Cronqvist-utställning. Vi började där och jag sörjde över mental ohälsa i allmänhet och Lenas personliga livsöde i synnerhet. Vilken tung och mörk konst! Jag hade haft svårt att hänga psykoser och elchocker på väggarna. Cronqvists skulpturer däremot älskar jag!

Det kanske inte förvånar någon att detta verk blev min favorit.

Sedan var det dags för John Bauer. Han producerade mer skönhet under sitt 36-åriga liv än de flesta 100-åringar lyckas åstadkomma. Varje tavla fick mig att förundras över detaljrikedom och precision. Magiskt! Jag rekommenderar verkligen denna utställning, Trollbunden. (Inte bara John Bauer, men främst.) Du har gott om tid på dig då den håller på tills den 24/1 2021. Lena Cronqvist-utställningen stänger dock 25/10.

Elisabeth Henrikssons glas- och tennkonstverk talade verkligen till mig. Is, vinter, trollkonst, Narnia.

Favoritfotot som ”bara blev”. Efter promenaden i trädgården började det regna så mycket att det inte kändes okej med picknick utomhus, så vi satte oss i bilen och bullade upp. Så mysigt ändå! Dagar som denna gör mig så glad under lång tid.

14 sep

Grattis på födelsedagen!

Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

Fotograf: Karin Vivar

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.

19 aug

Tjugosex.

Var stilla
Låt mig smeka din kind
Klappa din hand
Nudda din själ

Låt mig komma nära
Så att jag kan känna dig
Höra ditt hjärta
Vila i det inte någon av oss förstår

Varning för ojämn väg stod det
Så jag fyllde på med reservbränsle
Medan jag njöt av utsikten vid rastplatsen
Och plockade fram minnespärlorna

Vi skrev på för en evighet
Men en dag i taget är allt vi får

31 maj

Mors dag 2020.

Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.

”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.

Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.

Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.

13 apr

Vad bidde det då? Jo, något helt fantastiskt.

Skansen får vänta. Nu blev det Uttorp istället och vi är alla så tacksamma över att vi kunde få en minnesvärd dag med bara brudparets närmaste familjemedlemmar i dessa tider med ”social distansering” och virusbödeln hängande i luften. Vår dotter och kär-son fick börja sitt liv som hustru och man i en tid som kommer att gå till historien. Makens syster @fotografkarinvivar är fantastiskt duktig. Jag grät då jag tittade igenom ögonblicken hon hade fångat.

01 nov

Ljus i Klackamåla.

Idag samlades vi syskon och några extra familjemedlemmar i Klackamåla för att gå upp till fars tallbacke och tända ljus. Allhelgonahelgen är så fin! Jag älskar att gå en tur runt en svensk kyrkogård på Allhelgonadagen. Nu bor jag nästan granne med en och dessutom ligger mamma begraven där, så det faller sig ganska naturligt att min ljusrunda sker just där. Turen till tallbacken var minst lika fin trots att promenadvägen var upplyst av bara en fotogenlampa och stjärnhimlen.

Två av mina syskon och deras familjer har köpt min farfars familjehem som ligger alldeles nära tallbacken – otroligt vackert, men också i ganska risigt skick. De har jobbat hårt för att rensa bort allt skräp inomhus och röja på den igenvuxna gården. Ikväll kunde vi samlas i deras kök framför vedspisen och värma oss lite medan vi väntade in de sista syskonen. Systersonen satt och läste framför brasan efter att ha jobbat hårt. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto då ljuset var magiskt!

Jag är tacksam för min bakgrund varje dag! Mina föräldrar hade båda sina egenheter och vår familj har sina utmaningar precis som alla andra. Det går dock inte en dag som jag inte hittar tillfällen att tacka livet för de upplevelser jag haft.

09 okt

I Roslagens famn.

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark, 
kuvas av intet i världen. 
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt, 
ditt hjärta är mitt 
och aldrig jag lämnar det åter. 
Min lycka är din, 
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Nils Ferlin

20 sep

Om sorg och saknad.

Det är svårt att sakna. Det gör ont. Smärtan kommer av det goda som man inte längre har tillgång till. Kärlek, vänskap, förtroenden som delats eller kanske bara en ömsesidig förståelse. Tomheten kan gapa som ett svart hål, suga upp allt ljus i en och ibland är smärtan så stor att livet känns övermäktigt. Å andra sidan är allt detta jobbiga bevis på att man har haft något vackert i sitt liv. Alfred Tennysons bevingade ord har hjälpt mig i saknaden efter mina älskade: ”Det är bättre att ha älskat och att ha förlorat än att aldrig ha älskat alls.”

Den senaste tiden har det ibland känts som att mina föräldrar håller på att glida mig ur händerna. För någon månad sedan åkte jag upp till Klackamåla för att försöka känna mig nära min far. Jag stannade inte där, tog ingen promenad och tittade inte in till min faster. Jag gick bara upp i gläntan där vi spred fars aska och kände, tja, ingenting. Jag var precis lika förtvivlad när jag åkte som när jag kom, men fick åtminstone fars visdomsord till mig. ”Livet är orättvist.” Jag hann snurra några varv i mina egna förvirrade tankar och konstaterade att allt säkert skulle ordna sig. Det gör alltid det, på ett eller annat sätt.

Idag plockade jag en vacker sten till mammas grav. Hon hade tyckt om att känna dess lena yta mot sin kind och att fylla på sin samling med ännu ett naturens underverk. Havet som har slipat denna sten har sett allt och har säkert upplevt många tidsåldrar. Livet går sin gilla gång och vi kan läka sorg och saknad. Sorgen tar nya former även om den aldrig riktigt försvinner. Det är priset man betalar för att älska.