06 okt

Femtioett år på jorden.

Jag gillar att göra bokslut. Inte då det gäller firman, då är det bara jobbigt, men i samband med nyår och födelsedagar! Det känns som att mitt år som femtioåring har sprungit förbi som vore det Usain Bolt himself. För ett år sedan blev jag överöst i gratulationer, blomster och fina gåvor och jag kände verkligen att det var ett viktigt delmål jag hade nått fram till. Femtio förpliktigar! Det var som att jag insåg att det var dags att växla upp om jag skulle kunna njuta av den tredje åldern på bästa sätt.

Några dagar efter firandet var det dags för mig att operera bort mitt basaliom och detta fick markera slutet på ett gäng utmanande år. Fysisk, mental och andlig utmattning av olika grad och i olika perioder låg bakom mig och det fanns bara en väg fram för mig. Det fanns äntligen möjlighet att börja jobba med några riktigt viktiga livsmål. Idag står jag här och kan nöjt säga att jag lyckades. Inte på egen hand, jag har haft god hjälp och pepp från familjen. Jag mår idag bättre än på många år, kanske någonsin. Det är ett pågående arbete att ta hand om sig själv och man blir aldrig ”färdig”. Insikten att det alltid kommer nya utmaningar och svårigheter kan vara jobbig att hantera, men jag är glad över att någorlunda ha landat i acceptans för detta faktum. Samtidigt njuter jag verkligen av att vara där jag är. Jag känner mig välsignad!

Vad har då hänt i mitt liv sedan den femte okatober 2020? En hel del visade det sig då jag använde födelsedagsaftonens kväll att bläddra igenom bloggen och uppdatera minnet. Allt hamnar såklart inte bloggen, och ska inte heller göra det, men det här är ju en viktig anledning till att jag fortsätter blogga! Det blir min offentliga dagbok på något vis. Märkligt? Kanhända. Jag ser det lite som att jag är ett en person stark redaktion i ett magasin där jag blandar krönikor, nedslag i verkligheten, tips, recept, mönster, reportage och lite annat smått och gott. Jag kastar inte detta magasin i ansiktet på någon, utan vill man läsa är man välkommen att göra så.

Lite livstankar kan du hitta här.
Opererade bort ett basaliom. (Har uppföljning på hudkliniken om några dagar, men det verkar som att resultatet är gott.)
Covid -19 hade tagit paus ett tag, men drog igång ordentligt igen och har fortsatt påverka världen otroligt mycket.
Har inte hakat på vinterbadstrenden, men kan tala om att ett iskallt fotbad innan sänggående är underbart och ger varma, goa fötter!
Jag satte nästan 200 tulpanlökar och fick några månader senare ett eget, underbart tulpanfält som var till stor glädje både för mig och folk runt omkring mig.
Många av elstolparna i vår trädgård (och på hela ön) byttes ut till hackspettsfriska och EU-standardiserade stolpar.
Sturkö Second Hand och Vernissage öppnade.
Jag fick den lyxigaste manikyr som tänkas kan efter en ELLE-vinst. Tack Frida Selkirk!
Jag genomförde ”Trettio Tacksamma Dagar” för nionde gången och fick ännu fler med mig i gruppen på Facebook!
Den döva och underbara terapikatten Isa flyttade in till min systers familj.
Jag raderade alla mina mejl i inboxen från 2017 och framåt av misstag, men det som jag trodde var en katastrof var tydligen inte det.
Bloggen har legat nere massor av gånger trots makens försök att fixa både här och där. Still going strong, dock!
Fick lådorna till trädgårdslandet färdigbyggda och kunde ta upp odlandet en nivå.
Firade yngsta dotterns 20-årsdag.
Blev en dedikerad husfågelmatare och -observatör. (Detta ledde också till att vi fick in råttor i huset, men råttorna har ”tagits hand om” och hålen i grunden är nu tilltäppta.)
Valde Ett Litet Ord för 2021 – KONTAKT.
Hade möjlighet att tillsammans med min syster och resten av familjen jobba med mammas, fars och hela släktens fotografier. Fick ännu större känsla för ”vart jag kommer ifrån”, både det fina och det mer utmanande.
Firade dotterns körkort och makens LAPL-certifikat.
Firade 15 år som bloggare.
Bemästrade mönsterstickade vantar…
Upptäckte vinsterna med både Tradera och Sellpy!
Vi tog flera långa promenader på isen då vi faktiskt fick en riktigt kall vinter.
Följde den fantastiska serien ”Tunna blå linjen” och ser verkligen fram emot säsong 2.
Firade traditionsenligt syrrans födelsedag i Klackamåla.
Flyttade yngsta dottern till Nynäshamn och jag och maken blev officiellt ”empty nesters”.
Häcken till gamla tomten kapades ner till grunden av trädgårdsmästarsvägerskan. Chans till nystart! (Den har tagit sig bra under året, trots torkan i somras.)
Den gigantiska murgrönan har i olika etapper utrotats under året, eller vi har i alla fall försökt. Enorm skillnad, och har gett chansen till en härlig perennrabatt mellan huset och ladan.
Jag har haft möjlighet att besöka Nynäshamn och Stockholm flera gånger. Underbart med miljöbyte, skönt att komma hem.
Svägerskan tog trädgårdsmästarexamen.
Lillaste lillasystern och svågern förlovade sig och vi har nu ett härligt bröllop att se fram emot till våren.
Jag har haft tidernas bästa planttantsår. Skulle kunna skriva om alla härliga framgångar och jobbiga motgångar, men nöjer mig med att säga att jag är så glad över möjligheten jag har att bo här och få bruka marken och njuta av dess frukter.
Vi upptäckte en ny favoritrunda och jag har nog gått fler steg detta år än något år någonsin.
Härliga familjemöten i Bredavik, sköna bad, väldigt god mat och världens bästa solnedgångar.
Fyndade mitt drömmöblemang Herrgården för en billig peng och har lagt tid och pengar på att renovera det. Rätt beslut, visade det sig!
Besökte Skåne flera gånger och i olika konstellationer.
Målade blomstertrappan och har njutit av dess färg, form och funktion hela sommaren, och målade luckan till elskåpet i hallen. Tänk vad lite färg kan lyfta!
Hjälpte flera familjemedlemmar och vänner att flytta.
Firade flera fina studenter och började försiktigt umgås med andra människor igen.
Hade som sagt en härlig sommar på Sturkö, både i Bredavik och i Uttorp, men hann också med en underbar resa till västkusten och Väderöarna med några av systrarna.
Upptäckte lymfmassagens helande kraft, något som har påverkat mig mycket positivt.
Kära faster gick bort och jag fick representera familjen på den Covidanpassade begravningen.
Gick från tanke till handling gällande lite större saker och lät mig inte hindras av att något kändes jobbigt.
Efter noll kronor, men en hel del tungt jobb (mestadels utfört av andra än mig), hamnade ett fantastiskt vackert ”hedniskt klosterörthjul” i trädgårdslandet.
Fick vara med och skörda honung igen, denna gång en betydligt mer positivt laddad händelse.
Efter ett långt års hårt arbete har jag landat i en annan kropp än den jag dragit omkring med i många år. Detta har inneburit att jag uppdaterat min garderob rätt rejält (Sellpy, både köp och sälj).
Sonen och jag målade gemensamt ladan, ett lyft som gjort mig glad varje dag sedan jobbet blev klart.
Fick komma till Gotland med maken vid rodret på planet.
Har tagit väldigt mycket tillvara, både i naturen och i trädgårdslandet, och har även införskaffat en tork till svamp och andra skatter.
Har stått väldigt många timmar i köket, alldeles frivilligt, och njutit av att ta tillvara på naturens skatter.
Gått min första fortbildning som samtalsterapeut och hoppas kunna gå många fler!
Inte för att jag ingår i ABBA, men det känns ändå som att jag vill ta med ABBA:s nysläpp av låtar här.

Sådär har det alltså sett ut på ett ungefär. Jag fortsätter framåt och ser fram emot ett fint år som femtioettåring. Det ska nog bli bra.

14 sep

23 år.

”Hur känns det att vara en empty nester?” frågade min mammas kusin häromdagen. Ja, hur känns det när ens barn har flyttat hemifrån och står på egna ben? Det känns fantastiskt och tomt på samma gång. Jag älskar att se barnen utvecklas och förstår att enda sättet för dem att hitta sin väg är att de får gå den själva.

Idag fyller vår äldsta dotter år. Det suger att inte kunna uppvakta med frukost på sängen och allt det där, men samtidigt är jag glad över att hon har någon som lärt sig hur det går till och som sköter uppgiften med den äran. Tänk ändå vilken ynnest det är att få ha barn till låns. Och så fantastiskt det är att jag får fortsätta att vara mamma, men också medmänniska, coach, väninna och diversearbetare.

Idag firar vi livet i stor tacksamhet. Grattis älskade dotter!

15 jun

Festligt!

Så härligt det är att få vara med och fira viktiga delmål på livets stig! De senaste dagarna har vi fått fira både det ena och det andra tillsammans med människor som jag verkligen älskar.

Student nummer ett, en härlig ung man med stort intresse för samhället och dess strukturer. Hans mamma har funnits i mitt liv sedan hon var liten, i många olika roller. Så härligt att få fira denna stora dag!

Student nummer två, en annan härlig ung man. Rättrådig och kärleksfull. Syskonens barn är som mina egna och glädjen då de skördar framgångar är stor!

Maken var muurikka-kock på den andra studenten och pizzabagare då vår härlige svåger överraskades med 40-årsfest på lördagen. Dessvärre glömde jag att fota under denna begivenhet, så ”the Swedish Chef” får representera det firandet.

Vill bara säga att trädgården i Bredavik aldrig varit så fin som till studenten i år. Syrrans blick för detaljer är fantastisk. Extra roligt var det att äldsta dottern hade möjlighet att följa med ner och fira sina kusiner! Hon gjorde sig fint i den temporära lyxsoffan som nu återgått till att vara säng i ”kaptensvillan”.

Titta, vilka ljuvliga blomster! Jag kan tala om att buketterna fortfarande står fina idag, fyra dagar senare. Min syster påstår att det är för att hon följde rådet att gå upp och plocka blommorna klockan fem på morgonen. De chockades väl till skönhet…

För övrigt kan jag tala om att hela Bredaviksträdgården är så vacker just nu, trots den långvariga torkan. Gräsmattan börjar torka till, men den har varit frodig och grön ända tills nu. Samma sak här hemma i Uttorp. Jag är tacksam över att vi inte har bevattningsförbud med det kommunala vattnet. Vattnet i våra egna, grunda brunnar är slut, eller nästan slut, men jag vattnar så länge det går! Salladen med egen spenat, sallat, rucola och rädisor är inte dum. Jag älskar när trädgårdsterapin räcker liiite längre än till att bara vara just ”terapeutisk”. Någonstans känns det gott att kunna njuta av det man jobbat så hårt för, hehe.

14 jun

Mor lilla mor, vem är väl som du?

Underbar favorit i repris! Detta fantastiska firande med så mycket glädje! Vår härliga kusin på besök, hon som fick ditt mammahjärta att svämma över som vore hon din egen, hon som fick dig att skratta så du vek dig. Ja, se, det var en härlig fest. Detta trots att döden lurade runt hörnet.

Det är märkligt att inte ha sin mamma som medpassagerare i livet. Mamma. Hon som födde mig, som vek sig ut och in för min skull, som hade varit med själv då frågor om moderskapet bubblade upp. Mamma. Hon som ville så väl, som in i döden var Listornas Mästare, som fick dö helt fri från rädslor. Mamma. Hon som var så många personers bästa vän, som stred för de svaga, som var så generös med blomster till sina medmänniskor att hon blev riktigt god vän med innehavaren av blomsterbutiken. Mamma. Hon som var komplicerad, som hade tänkt djupa och existentiella tankar sedan hon hade förmågan att formulera sådana, som var mer romantisk än många jag känner. Mamma. Hon som hade så mycket kärlek att hon ibland liksom älskade lite mycket, som kämpade med balansen mellan ”det ena du bör, det andra du gör”, som skickade så många brev och vykort under sin livstid att hon borde få en egen utställning på Postmuseum. Mamma. Hon som jag fortfarande tänker på först då jag har något spännande att berätta, eller något jobbigt, eller något fantastiskt roligt. Jag älskar dig, mamma, och tänker att trots att jag saknar dig så tror jag att du är himlens bästa ängel. Grattis!

Ps: Det känns fint att fortsätta fira denna dag. Det finns flera anledningar! Grattis till moster E, mammas tvillingsyster, och min härlige svåger O!

08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

02 apr

Kan man känna ”kärlek” till prylar och ändå vara en god människa?

Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.

Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)

Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.

Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.

23 mar

Grattis alla födelsedagsbarn!

Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.

Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.

19 dec

Paella.

I dessa saffranstider vill jag bara påminna om den fantastiska rätten paella. Dottern önskade sig det till födelsedagsmiddag. Lite råddigt att laga själv med så många olika moment, men det gick bra. Nu är jag inte spanjorska och vet inte vad som gäller för en riktigt riktig paella. Jag följde därför ICA:s version, men vinkokade frysta blåmusslor istället för att använda burkmusslor. Jag uteslöt också paprika, men bara för att jag glömde, hehe. Det blev ändå supersmarrigt.

16 dec

Tjugo år på jorden!

Vi älskar vår lilla pia som nu väl får räknas som vuxen på riktigt. Iiiiih! Tiden rinner iväg… Nyss låg hon i min famn, den gosigaste lilla godbit som tänkas kan. Idag får jag tjata till mig en kram då och då, men den fasen verkar lyckligtvis nästan vara över.

Vi firar, andra sörjer. Min kompis sitter och vakar vid sin mammas dödsbädd inatt, en annan kompis var tidigare idag hos begravningsentreprenören för att planera sin sons begravning. Så ser livet ut. Det är lätt att bli cynisk om man inte aktar sig.

Solen sken idag för första gången på eviga tider. Vi passade på att gå en runda med min syster som vilar upp sig i Bredavik. Det var ljuvligt att känna solen i ögonen och kylan sticka i kinderna! Jag och dottern hade också med oss lite födelsedagslunch till syrran. Hon bjöd på fint födelsedagsbubbel som jag verkligen gillade. Nu kommer jag inte ihåg namnet, men du kan se delar av den tjusiga flaskan här.

Nu har maken och jag alltså officiellt lagt titeln som tonårsföräldrar bakom oss. Det gör jag både med ett stänk av sorg och med stor glädje. Framåt och uppåt.