27 feb

Kom ihåg att livet är orättvist.

Varför mår unga vuxna så dåligt?

Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)

Gräddan av dagens unga visar säkert var skåpet ska stå om man ger dem chansen.

Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.

Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.

Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.

Livet är orättvist!
Ivar Håkansson

24 nov

Kanske mest för familjen igen…

… men jag vet fler som gillar musik. I kväll var det dags för Unga Solister, en konsert med några av de bästa solister Huddinge Kulturskola har att bjuda på just nu. Sonen spelade marimba tillsammans med bäste slagverkskompanjonen, tillika grannen som för åtta år sedan smidde planer tillsammans med mellandottern om huruvida de skulle bo i vårt eller grannarnas hus då de gifte sig. Killarna gjorde succé med ”Bilder från en ö” och ”Super Mario Bros”, den senare med trumsuperpedagogen Fredric vid trumsetet. Tänk vilka musikaliska och ambitiösa ungdomar det finns här i vår kommun! Jag tyckte det var synd att Huddingeaulan hade så glest med publik, speciellt med tanke på att stråksolisterna hade den fantastiske Carl-Axel Dominique som ackompanjatör. ”Mina” killar tyckte att pianisten var GRYM. Haha! Ja, det är ju trevligt att de kan uppskatta en duktig musiker utan bakgrundsinformation. Dessutom var konserten gratis, så inte ens priset kunde man klaga på. (Det fanns dock chans att hjälpa Världens Barn i stället.)

Det gäller att gå All In. Allt för showen.

Åh, jag blir GALEN på att inte ha en ordentlig, fungerande kamera. Snällt att Kulturskolan hade fixat rosor till alla ungdomar. Vår fine G.

Titta till vänster. Så ser en riktig pianovirtuos ut. Håret flaxade så där underbart då han spelade, C-A. Söta Clara som vi sett öva med frenesi i många år spelar numera enligt rykten på en väldigt dyrbar violin. Dessutom såg det ut som att tjejen bar Louboutinklackar, men så kan det väl inte vara?!

Jag vet att jag är blödig, men här brast det för mig igen. Kammarorkestern modell Huddinge 2011 var snyggare, duktigare och roligare än Kammarorkestern i Karlskrona i slutet på åttiotalet, men ändå. Kan man annat än gråta en glädjetår över hur fantastiskt underbart det är att musicera tillsammans? Ja, nu satt jag bara och huttrade i en kall gymnasieaula, men det kändes ändå som att jag var med dem på scenen. Att de spelade Vivaldis Concerto in A Minor i ett skolorkesteranpassat tempo störde mig inte. Det var ändå vackert i mina öron och ögon…