08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

26 apr

Helgen som gick.

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

12 apr

Fira!

Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.

När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)

Fotograf: Karin Vivar, bästa fotografen

05 apr

Påsken.

Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.

Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.

Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!

”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…

Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.

Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)

Mitt favoritrecept på buffékött är detta. Jag brukar byta ut fläskfilén mot fläskytterfilé och det blir lika bra.

Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!

Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!

Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)

Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.

04 apr

”Men jag då?!”

Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?

Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.

Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.

Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.

25 mar

Livet ur min synvinkel, femton år som bloggaren ”Monnah”.


Idag är en spännande dag för mig. Som gammal dagboksskrivare med ett relativt nyvunnet intresse för scrapbooking var det kanske inte så konstigt att jag hoppade på ”bloggandet” då detta fenomen började bli mer populärt här i Sverige. Det första blogginlägget skrev jag 25/3 2006 i en blogg som bara fick två inlägg. Jag skapade omgående en annan blogg som fick namnet ”Livet ur min synvinkel” och som låg på Blogsome. Dessvärre försvann den ut i cyberrymden då Blogsome lades ner.

Blogg nummer tre heter ”Livet ur min synvinkel, igen” och var aktiv tills 2011. Efter ständigt återkommande problem fick jag hjälp av maken att dra igång Monnah.se. Sedan den 31/7 2011 hittar du mig sålunda på den här adressen.

Detta inlägg blir det tvåtusenniohundrade i raden på monnah.se och blir det som jag önskar kommer det att bli många fler. Inläggen har alltid varit av varierande karaktär och jag har aldrig kunnat specialisera mig. Jag bloggar helt enkelt om allt mellan himmel och jord, både bildligt och bokstavligt talat. Du kan hitta världsliga tips om en effektiv handkräm för att nästa dag få läsa om djupt existentiella frågor. Det är ju sådan jag är.

66 309 användare har tillsammans varit inne på monnah.se 205 710 gånger. Vissa bloggar får hundratusentals besök per dag, så det är lätt att förstå att bloggen både är liten och oansenlig. De som läser här är familj och vänner, en del gamla scrappare och några bloggvänner som plockats upp efter vägen. Många kommer också på enstaka besök efter att ha fått träff på en sökning.

Hur ser då statistiken ut? Det är sånt jag tycker är roligt att rota i! 183 056 av besöken kom direkt till startsidan, vilket betyder att de sannolikt kom för att läsa i just min blogg.

Mitt mest populära inlägg är följande (mums, det blir kanske rostbiff till påsk):

Tätt följt av detta (en av mina favoritdikter, tydligen omtyckt av andra också):

Taggen ”må bra” har varit väldigt poppis.

Min lista med ”psykologiska fakta” har fått mängder med besök:

Efter att ha analyserat alla mina mest besökta inlägg undrar jag fortfarande hur det kommer sig att ett inlägg om ”här slutar allmän väg”  hamnat bland de tio mest besökta:

Jag hade nog tänkt att inlägg om hemskola skulle dra mer och slår man ihop dem så tillhör de också toppen. Dessa inlägg har också fått väldigt många kommentarer:

Ett ämne som väckte intresset hos många var ”Vad betyder ditt namn för dig?”

Kortskissens femårsjubileum var poppis då det begav sig:

Dagen till ära hade det varit jätteroligt om du ville skriva ett ”hej” om du brukar läsa min blogg. Flera av er brukar kommentera i bloggen eller på annat sätt, men de flesta av er har jag inte koll på. Om du vill får du även gärna tipsa om något du skulle vilja att jag skrev om. Kul att du är med mig på den här resan! Slår vi följe ett tag till?

23 mar

Grattis alla födelsedagsbarn!

Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.

Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.

21 mar

Klackamålafix.

Det är spännande att se hur mycket som har hänt sedan mina syskon tog över farfars föräldrahem. Tanken är inte att stället ska totalrenoveras till dagens standard. Både hus och trädgård genomgår långsamt en hållbar förändring som kan minska risken för att detta blir ännu ett av Sveriges alla ödehus. Landsbygden lever inte direkt, om man säger så. Igår upprepade vi förra årets succé då alla Karlskronasyskon med familjer firade den ena Klackamålaägarens födelsedag med ”arbets-, grill- och efterrättskalas”. Vilken härlig dag!