13 maj

Första festen för säsongen!

Igår kan vi nog säga att Bredavikssäsongen drog igång. Brorsonen hade fyllt 15 och vi fick chans att fira denna stora begivenhet med tacos och tårta i det underbara vädret. Solen värmde så skönt där vi satt och låg på dynor och underlägg, somliga till och med i kortärmat. Brorsan hade förberett genom att klippa och fixa så det såg ut som rena parken. Fruktträden blommade och syrenerna hade precis börjat visa om de var på lag vit eller lila. Det är verkligen en ynnest att vi fortfarande kan ha detta fantastiska ställe tillsammans. Inte självklart på något plan, så jag är otroligt tacksam. Inte minst för de uppoffringar våra föräldrar fick göra för att det ens skulle gå att ha en plats för storfamiljshäng på det här viset.

01 maj

Sköna maj, välkommen!

Finns det något festligare än en fladdrande flagga i vinden mot en blå himmel? Igår firade vi mina föräldrars bröllopsdag, kungens födelsedag och vårens sprakande finalmånad med just en sådan.

Det är MAJ! Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det stämmer till och med logiskt på vissa plan. För varje sekund som går blir varje sekund en mindre del av resten av livet. Det känns som att det aldrig varit mer sant än idag. Jag firade Valborg på otraditionellt sätt, men samtidigt på samma sätt som vanligt. Flagga, blommor, eld, grill och skrålandes Sköna maj. Vår egen flagga, tulpaner istället för vitsippor, björnbärsrisbrasa istället för grillplats i vitsippshav, banan istället för korv och en solostämma istället för med kör. Sköna maj, du är verkligen välkommen!

31 mar

Femtio, halvvägs till hundra.

Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!

För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.

23 mar

Flaggan i topp!

Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

10 mar

Fira det nya livet!

Med så mycket släkt och vänner i USA växte jag upp med några traditioner som jag tog för givna, men som de flesta andra svenskar uppmärksammat först i närtid då amerikanska påverkare delat med sig av sina liv. Jag och mina syskon hade bland annat julstrumpor som vi fick grejer i på julaftons morgon (fortfarande en viktig tradition för de flesta i vår familj) och kvinnorna i mammas familj och väninnorna hade en baby shower för mamma då jag låg i magen 1970. Att vi inte firade Halloween hade, tror jag, mest att göra med att mamma verkligen tyckte det var otäckt med att sätta låtsasgravar i sin trädgård, hänga skelett runt om i huset och klä ut sig med läskiga masker.

En av våra barndomsvänner gifte sig och hamnade i USA. Hon och hennes man har blivit som vår familj. Våra ungar ser på deras barn som sina amerikanska ”låtsaskusiner” då vi firade alla födelsedagar, högtider och andra begivenheter med dem under våra år i Orem. Den äldste sonen och hans fru väntar barn i april. Med anledning av detta bestämde de sig för att flytta från Virginia till vårt lilla hörn i Sverige för att de ville erbjuda sitt barn en tryggare miljö. (Frun i familjen är ”public defender”, allmän försvarare, och tycker att Sverige mest har ”cute crime”. Hon hänger inte riktigt med på svenskars syn på att Sverige har blivit otryggt. Att se på livet genom andras ögon kan ibland ge perspektiv.)

Igår hade min syster ordnat en så fin baby shower till den blivande förstagångsmamman och den lilla bebisen som är på väg i sitt vackra hem. Det var fantastiskt att känna kvinnokraften från alla åtta kvinnor som hamnat i Karlskrona på olika vis (Jag och syrran är födda här, flyttade som unga och trodde aldrig vi skulle flytta ”hem” igen, vår svägerska är från Stockholm, den blivande mamman från USA och de andra kvinnorna från Umeå, Norge, Ryssland och Iran. Wow!) Jag åkte hem och kände mig så glad och tacksam för syrrans initiativ och att vi alla kunde hjälpa till att få de nyinflyttade att känna sig välkomna och omhändertagna.

18 feb

Inflyttningsfest!

Igår var det dags att fira syskonsönernas nya studentlya. De pluggar båda till läkare på KI och jag kan inte låta bli att känna hur nöjda och glada deras mor- och farföräldrar hade varit. Både över deras fina relation, att de vill kampera ihop och över det faktum över att de valt att slå in på en yrkesväg där de kan hjälpa många medmänniskor. Hur som helst var vi ett gäng föräldrar, mostrar, syskon, kusiner och kusinbarn som tillsammans kunde fira det nya hemmet, hjälpa till lite med inflyttningen och äta gott. En härlig dag på alla sätt och vis. ❤️

12 feb

Tvära kast.

På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.

Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.

Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.

Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.

Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.

01 jan

På väg.

Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Sinnesrobönen

Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.

2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”

31 dec

Gott nytt år!

Orem 2014

Jag vill bara kika in och önska ett gott slut på detta gamla sega år och önska oss alla ett 2024 där optimism och styrka får leda vägen. Runt omkring mig har världen rasat, bokstavligen, och det känns på ett sätt konstigt att vi åter står här och väntar på den rituella övergång som nyårsafton är.

För mig personligen har det hänt en hel massa fantastiskt, givande, stort och galet under året. På något sätt hade jag även landat i att jag nog ändå började känna en massa ålderskrämpor, så när det visade sig att jag hade gått och dragit på borrelia i säkert närmare tre månader så kändes det som att jag fick en massa bonustid. Det låter kanske märkligt, men så var det. Knät som jag har haft mest problem med känns ungefär likadant, men för övrigt känns det som att penicillinet gav effekt nästan omedelbart. Lite tjurig är jag, för jag har haft borrelia fler gånger än jag kan räkna och misstänkte tidigt att jag fått det igen. Jaja, nu blev det så. Tack för penicillin, tack för borreliaringen och tack för kry.se då min lokala vårdcentral inte hade hjälp att erbjuda. (Alla tider var slut fast jag ringde exakt då telefonslussen öppnade, detta är ett mysterium som jag aldrig kommer att kunna lösa.)

Det är ruggigt och blåsigt ute, Karlskrona kommun har ställt in fyrverkerierna (vet inte om det är ekonomi, arga djurägare eller krigsskadade medborgare som anges som orsak) och jag har tagit på mig min mysigaste och varmaste tröja som åtminstone är lite mohairluddig om än brun. Det känns som den perfekta outfiten att ta farväl av 2023. Ta hand om dig! Livet är för kort för att ödslas bort på oegentligheter.