Brudens mor var i stunden både dagen innan bröllopet och på själva dagen. Detta innebar att jag knappt tog ett vettigt kort i helgen och därmed inte har mycket att visa här. Jag hoppas kunna sätta mig i lugn och ro och se vad alla andra fångat när allt har kommit på plats igen. Just nu är det nämligen lite upp- och nervänt här hemma. Först tog det månadsvis att samla ihop, pyssla och fixa allt till den stora dagen, men jag vet att om bara ett par dagar kommer all oreda att vara organiserad igen. Hur som helst. Festen blev riktigt lyckad och alla stunder och ansträngningar som lagts ner på den var verkligen värdefulla.
Ps: Klicka på bilderna för att förstora dem och se hela bilden.
Igår gifte hon sig så, yngsta dottern. Efter en lång uppladdning intensifierades insatserna i början av veckan för att sätta alla detaljer på plats. I torsdags skulle så svärsonen be om hjälp med att gå igenom ljudsystemet inför festligheterna på lördagen. ”Eh, skulle inte ni gifta er nästa år?” Nej, det skulle de inte, damen hade gjort en dubbelbokning. Efter några kaosartade timmar (”50-årsfesten har inhyrt band, så ni får byta lokal.”) tog Stenbräckagården på Tjurkö emot för snabbinspektion. Syrran med det magiska kreativa sinnet och jag åkte ut till brudparet för att inspektera. Jag skrev i desperation till en god vän till familjen, musiker med ett finfint ljudsystem i ägorna, och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa oss. Vi rekade bland rummen och kom fram till att det skulle kunna bli finfint. Fredagen kom, vår familj och några av mina syskon/syskonbarn jobbade hårt tillsammans med brudparet och närmare midnatt hade brudparets (och syrrans) vision om ett skogstema uppfyllts. Bilder kommer senare, såklart. Lördagen kom med stora insatser av svägerskan som lade hela sin dag på att fånga brudparet på bild (den bästa fotograf som tänkas kan), brudgummens danska familj gjorde stora insatser på olika vis, vår goda vän från Stockholm kom och var disk- och plockansvarig medan den inresta danska kockan skapade magi i köket. Det vigdes, talades, spelades, sjöngs, umgicks, gräts och skrattades om vartannat. Det blev helt enkelt en dunderfest, kanske t.o.m. bättre i den nya lokalen, och vi är så, så tacksamma!
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!
Om några veckor är det ett år sedan jag drack min senaste Pepsi Max. Med min syn på redig och rejäl mat lagad från grunden har inte Pepa passat in någonstans. Det bara blev så att jag började dricka det någon gång i min ungdom och tyckte det var gott. Dessutom SOCKERFRITT, och med alla mina ätnojor kändes det trevligt med något som kändes lite festligt. ”Får jag inte äta godis och (senare) inte kan äta mjölmat så kan jag väl ändå få dricka en Pepsi Max då och då?” I oktober-november förra gången hände dock något i min kropp. Jag misstänker att det var min obehandlade borrelia som spökade. Jag blev iallafall nojig och kände att jag inte ville ha mer av ”det där rävgiftet” (fars benämning). Så blev det. Från en stund till en annan slutade jag alltså med en olat som hängt med i kanske trettio år eller mer. Jag var inte längre sugen. Jättemärkligt. Önskar att jag kunde få samma känslor för allt annat som inte heller är bra för mig, oavsett vad det är!
Annars går det framåt, en dag i taget. Om ett par dagar fyller jag 54 år. Jag kliar mig i huvudet och undrar lite över hur tiden kunde gå så fort, men det är inget jag lägger någon större vikt vid. Jag är tacksam över att fortfarande få vara vid liv, över att jag fortfarande tycker om att leva och över att jag fortfarande kan känna att jag vill och kan lära mig grejer. Senast idag lärde jag mig att slamfärg inte ska målas om för ofta. Det kändes bra. Fast jag vill ändå måla om verandan nästa år så den får samma färg som resten av huset. Får borsta bort färgen ordentligt först.
Senare idag hoppas jag att vi får fira våra anhörigas försäljning av den nuvarande bostaden då de redan hittat (och köpt) sitt drömboende. Vi håller tummarna för att signeringen av försäljningspapperna går som en dans… Det är så spännande!
Någon som helt säkert firas idag är fars lillebror som fyller åttio imponerande år. Det är så klart roligt, men dagar som denna kan jag inte låta bli att sörja att mina föräldrar inte får vara med på festligheterna. De fattas mig. Sorgen är mjuk och gör inte längre ont, men faktum kvarstår. De är inte här. Får passa på att vara tacksam över att det var just dem jag fick till föräldrar, för annars hade jag ju varit någon annan.
Annars vet jag inte riktigt vad jag har att fira. Denna lista är kanske imponerande nog? Jag ska iallafall ha findrickan redo och hoppas hitta fler saker att glädjas åt. Mer firning till folket, helt enkelt.
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.
Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…
Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!
När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.
Hur hittar man ”den rätte”? Dagen till ära har jag sammanställt ett gäng intressanta tips från personer som är eller har varit i långvariga relationer. De har samlats in under lång tid. Vilka rättigheter och skyldigheter har parterna i ett äktenskap eller motsvarande? Finns det några röda flaggor som signalerar fara? Går det att föregå problem genom att utföra arbete innan dessa uppkommer? Du får ta tipsen för vad de är: helt privata uttalanden, oftast med mycket subjektiv botten som bygger på bra eller dåliga erfarenheter. Somliga är skämtsamma, andra uttryckta med stor eftertänksamhet. Har du något bra tips eller kommentar så dela gärna med dig!
välj rätt från början
tro inte att det finns någon som är perfekt, det är ju knappast du själv heller
var vaksam på detaljer som hur han behandlar sin mamma och hur han tilltalar dig då han inte är helt skärpt
akta dig för finskor (från Finland, alltså)
passion går över, men utan någon attraktion blir det tungrott i längden
se till att styra upp den gemensamma ekonomin tidigt i relationen
kör inte över din partner i sådant som du tror att du kan bäst, även om du faktiskt är bäst
se till att odla egna intressen och egna vänskaper vid sidan av de du delar med din partner
lathet går inte att bota, det är en livsstil
man måste välja varandra om och om och om igen
var uppmärksam på om din partner har psykiska problem och om du kan hantera dem
tro aldrig att en annan person kan göra ditt liv perfekt, med fler personer inblandade blir det alltid mer komplicerat
erfarenhet kan vara både av godo och av ondo, det är svårare att hitta någon du blir nöjd med ju fler partners du går igenom
hitta en person som får dig att känna dig trygg
det är lättare att leva med någon som delar dina viktigaste värderingar
psykiskt misshandel, fysisk misshandel och svartsjuka – dessa tre ska inte finnas i en kärleksfull relation
gå inte över bron efter vatten
”Why are there no good men left?” ”Because they’re still in the friend corner, where you put them.”
om du vill ha en vän måste du själv vara en
ingen partner kan läsa tankar
mata varandras drömmar
grannens gräsmatta kanske ser grönare ut för att han har gödslat den och tagit väl hand om den, prova att göra detsamma om du är missnöjd innan du köper nytt hus
fler kvinnor än män är missnöjda med sina äktenskap, det säger väl allt
par som ser sig själva som ett team verkar bli lyckligare
vi är väl inte de enda som har städat oss till skilsmässa
kompromissen – alla lyckliga pars bästa vän
när man slutar titta varandra i ögonen går det snabbt utför
