14 sep

23 år.

”Hur känns det att vara en empty nester?” frågade min mammas kusin häromdagen. Ja, hur känns det när ens barn har flyttat hemifrån och står på egna ben? Det känns fantastiskt och tomt på samma gång. Jag älskar att se barnen utvecklas och förstår att enda sättet för dem att hitta sin väg är att de får gå den själva.

Idag fyller vår äldsta dotter år. Det suger att inte kunna uppvakta med frukost på sängen och allt det där, men samtidigt är jag glad över att hon har någon som lärt sig hur det går till och som sköter uppgiften med den äran. Tänk ändå vilken ynnest det är att få ha barn till låns. Och så fantastiskt det är att jag får fortsätta att vara mamma, men också medmänniska, coach, väninna och diversearbetare.

Idag firar vi livet i stor tacksamhet. Grattis älskade dotter!

19 aug

Balsabröllop.

Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.

Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.

Så fin!

21 jun

Vi försmäktar i värmen…

Svägerskans fantastiska smörgåstårtor, varav en glutenfri, var del i firandet av brorsonen som gått ut grundskolan och satsar på en framtid med teknisk inriktning. Vi försmäktade nästan i Medelhavsvärmen, men eftersom vi kunde hänga på den stora ”amerikanska” verandan passande en tjusig sydstatsherrgård var det ändå uthärdligt.

Dagen efter firade vi makens härlige numera 17-årige brorson. Samma gäng på ett ungefär som firade studenten för någon vecka sedan, ännu högre temperatur, men mysigt och trevligt på alla sätt och vis! Har roliga foton på fyra hattklädda damer, men då jag inte frågat om lov att lägga upp dem här får du använda fantasin.

Här ser du precis hur dammig bilen blivit de senaste torra veckorna. (Jag storstädade hela bilen för ett par veckor sedan.) Nu är det inte detta som är fokus, utan den lilla gröna lampan. Vi har kört omkring utan luftkonditionering i flera år. Det har bara inte blivit av att fixas, trots att vi ofta åker förbi en skylt med ett telefonnummer till en bil-AC-reparatör. Tro det eller ej, men igår blev det fixat! Lagom till att man knappt klarade av att andas har alltså bilen blivit ett svalt och härligt utrymme. Nu har vi inte till vana att åka omkring i en stor familjebil för att fläkta av oss, men tanken på att möjligheten finns är rätt trevlig ändå.

Har du också sett kultprogrammet ”Kommisarie Rex”, en tysk tevedeckare om ett problemlösande team bestående av en tjusig polis och hans schäfer? Den sköne AC-snubben hade sin egen tyska schäfer, en synnerligen sympatisk hona som svalkade mig med stänk från sitt avkylande dopp. Tänk att ha en sådan päls i denna värme!

Här fortsätter det hända grejer. Brorsan hjälper oss flytta krosset till rätt ställe, maken jobbar med finliret.

Och till sist ett drömfint orangeri/växthus. Och drömma får man, eller hur? Sist jag kollade var det alldeles gratis.

15 jun

Festligt!

Så härligt det är att få vara med och fira viktiga delmål på livets stig! De senaste dagarna har vi fått fira både det ena och det andra tillsammans med människor som jag verkligen älskar.

Student nummer ett, en härlig ung man med stort intresse för samhället och dess strukturer. Hans mamma har funnits i mitt liv sedan hon var liten, i många olika roller. Så härligt att få fira denna stora dag!

Student nummer två, en annan härlig ung man. Rättrådig och kärleksfull. Syskonens barn är som mina egna och glädjen då de skördar framgångar är stor!

Maken var muurikka-kock på den andra studenten och pizzabagare då vår härlige svåger överraskades med 40-årsfest på lördagen. Dessvärre glömde jag att fota under denna begivenhet, så ”the Swedish Chef” får representera det firandet.

Vill bara säga att trädgården i Bredavik aldrig varit så fin som till studenten i år. Syrrans blick för detaljer är fantastisk. Extra roligt var det att äldsta dottern hade möjlighet att följa med ner och fira sina kusiner! Hon gjorde sig fint i den temporära lyxsoffan som nu återgått till att vara säng i ”kaptensvillan”.

Titta, vilka ljuvliga blomster! Jag kan tala om att buketterna fortfarande står fina idag, fyra dagar senare. Min syster påstår att det är för att hon följde rådet att gå upp och plocka blommorna klockan fem på morgonen. De chockades väl till skönhet…

För övrigt kan jag tala om att hela Bredaviksträdgården är så vacker just nu, trots den långvariga torkan. Gräsmattan börjar torka till, men den har varit frodig och grön ända tills nu. Samma sak här hemma i Uttorp. Jag är tacksam över att vi inte har bevattningsförbud med det kommunala vattnet. Vattnet i våra egna, grunda brunnar är slut, eller nästan slut, men jag vattnar så länge det går! Salladen med egen spenat, sallat, rucola och rädisor är inte dum. Jag älskar när trädgårdsterapin räcker liiite längre än till att bara vara just ”terapeutisk”. Någonstans känns det gott att kunna njuta av det man jobbat så hårt för, hehe.

14 jun

Mor lilla mor, vem är väl som du?

Underbar favorit i repris! Detta fantastiska firande med så mycket glädje! Vår härliga kusin på besök, hon som fick ditt mammahjärta att svämma över som vore hon din egen, hon som fick dig att skratta så du vek dig. Ja, se, det var en härlig fest. Detta trots att döden lurade runt hörnet.

Det är märkligt att inte ha sin mamma som medpassagerare i livet. Mamma. Hon som födde mig, som vek sig ut och in för min skull, som hade varit med själv då frågor om moderskapet bubblade upp. Mamma. Hon som ville så väl, som in i döden var Listornas Mästare, som fick dö helt fri från rädslor. Mamma. Hon som var så många personers bästa vän, som stred för de svaga, som var så generös med blomster till sina medmänniskor att hon blev riktigt god vän med innehavaren av blomsterbutiken. Mamma. Hon som var komplicerad, som hade tänkt djupa och existentiella tankar sedan hon hade förmågan att formulera sådana, som var mer romantisk än många jag känner. Mamma. Hon som hade så mycket kärlek att hon ibland liksom älskade lite mycket, som kämpade med balansen mellan ”det ena du bör, det andra du gör”, som skickade så många brev och vykort under sin livstid att hon borde få en egen utställning på Postmuseum. Mamma. Hon som jag fortfarande tänker på först då jag har något spännande att berätta, eller något jobbigt, eller något fantastiskt roligt. Jag älskar dig, mamma, och tänker att trots att jag saknar dig så tror jag att du är himlens bästa ängel. Grattis!

Ps: Det känns fint att fortsätta fira denna dag. Det finns flera anledningar! Grattis till moster E, mammas tvillingsyster, och min härlige svåger O!

08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

26 apr

Helgen som gick.

Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.

Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!

Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.

På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.

Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.

Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!

Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…

Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.

Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!

Ha en fin vecka!

12 apr

Fira!

Vi har en syskonchatt som skapades då våra föräldrar var sjuka. Till en början var det en upplysningscentral. Så fort något var på gång eller hade hänt fanns det möjlighet att informera alla i familjen utan fördröjning. När allt redan är stressigt är detta ett enormt smidigt sätt att slippa ”Men varför hörde ingen av sig till mig?”, från båda håll. När vi hade blivit ”föräldralösa” (det kommer vi aldrig att vara, men jag tror du förstår vad jag menar) fortsatte vi att hålla chatten igång. Den är till denna dag aktiv dagligen, något som gör att vi kan känna oss nära varandra, även om vi befinner oss på olika håll i världen och Sverige.

När jag gick in i chatten i lördags kväll dök den här bilden upp, följd av flera kommentarer och gratulationer. Min svåger hade friat till lillaste syrran med en otroligt vacker ring, inte helt oväntat på en Michelinrestaurang. Tjoho! Vi är så glada för deras skull och ser fram emot en härlig bröllopsfest i Falsterbo nästa sommar. När jag tänker på det blir jag alldeles glad i magen. Jag hoppas för allas skull att effekterna av coronapandemin har fallit in i skuggorna vid det laget. Allt löser sig. Trots det kaos som hade uppstått då det var dags för äldsta dotterns bröllop förra året fick vi ju till en fantastisk fest! Vad är väl en fest på Skansen då man kan ha privat tillställning i ladan? Hehe. (Festen på Skansen känns låååååångt borta. Tänk att ens vara på fest med 120 personer samtidigt?!)

Fotograf: Karin Vivar, bästa fotografen