18 feb

Inflyttningsfest!

Igår var det dags att fira syskonsönernas nya studentlya. De pluggar båda till läkare på KI och jag kan inte låta bli att känna hur nöjda och glada deras mor- och farföräldrar hade varit. Både över deras fina relation, att de vill kampera ihop och över det faktum över att de valt att slå in på en yrkesväg där de kan hjälpa många medmänniskor. Hur som helst var vi ett gäng föräldrar, mostrar, syskon, kusiner och kusinbarn som tillsammans kunde fira det nya hemmet, hjälpa till lite med inflyttningen och äta gott. En härlig dag på alla sätt och vis. ❤️

12 feb

Tvära kast.

På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.

Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.

Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.

Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.

Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.

01 jan

På väg.

Idag sitter jag här, den femtiotredje första dagen på ett nytt år sedan jag kom till jorden. Nya år förpliktigar på något vis. De påminner om att man fortfarande är i livet, varje år i olika skick. Det här nyåret mötte jag något tilltufsad, på olika sätt. Det känns skönt att sitta här och känna hopp om att det finns möjlighet att förändra en del av orsakerna till att det är så, men jag påminner också mig själv om att det jag inte kan förändra och mitt ansvar att hantera det på ett värdigt sätt. Jag älskar ju AA:s sinnesrobön och tycker den är värd att påminna om ofta.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Sinnesrobönen

Idag har jag suttit och filat på årsbrevet för 2023, den sammanfattning jag försöker skriva varje år (men glömmer ibland). Det är fint att påminnas om allt gott som finns i mitt liv, av någon outgrundlig anledning är det mycket lättare att komma ihåg det som varit tufft i olika situationer. Jag tänker på det år då både mamma och far gick bort, om hur 2017 både var ”det svåraste” och ”det bästa” år jag någonsin varit med om. Ja, livet bjuder verkligen på högt och lågt.

2023 avslutades med en lugn, god och trevlig kväll hos min syster och hennes familj. Jag är så tacksam för allt gott som finns i mitt liv, det utgör ett grundfundament som låter mig stå stadigt i livet också då det blåser hårt. Mitt jobb är att underhålla och bygga till, välja goda medarbetare på bygget och låta bli att släppa in ohyra. Jag fortsätter helt enkelt med detta. ”Carry on!”

31 dec

Gott nytt år!

Orem 2014

Jag vill bara kika in och önska ett gott slut på detta gamla sega år och önska oss alla ett 2024 där optimism och styrka får leda vägen. Runt omkring mig har världen rasat, bokstavligen, och det känns på ett sätt konstigt att vi åter står här och väntar på den rituella övergång som nyårsafton är.

För mig personligen har det hänt en hel massa fantastiskt, givande, stort och galet under året. På något sätt hade jag även landat i att jag nog ändå började känna en massa ålderskrämpor, så när det visade sig att jag hade gått och dragit på borrelia i säkert närmare tre månader så kändes det som att jag fick en massa bonustid. Det låter kanske märkligt, men så var det. Knät som jag har haft mest problem med känns ungefär likadant, men för övrigt känns det som att penicillinet gav effekt nästan omedelbart. Lite tjurig är jag, för jag har haft borrelia fler gånger än jag kan räkna och misstänkte tidigt att jag fått det igen. Jaja, nu blev det så. Tack för penicillin, tack för borreliaringen och tack för kry.se då min lokala vårdcentral inte hade hjälp att erbjuda. (Alla tider var slut fast jag ringde exakt då telefonslussen öppnade, detta är ett mysterium som jag aldrig kommer att kunna lösa.)

Det är ruggigt och blåsigt ute, Karlskrona kommun har ställt in fyrverkerierna (vet inte om det är ekonomi, arga djurägare eller krigsskadade medborgare som anges som orsak) och jag har tagit på mig min mysigaste och varmaste tröja som åtminstone är lite mohairluddig om än brun. Det känns som den perfekta outfiten att ta farväl av 2023. Ta hand om dig! Livet är för kort för att ödslas bort på oegentligheter.

18 dec

Julfint i varje vrå.

Igår var vi bjudna till min moster och morbror. Hela huset var julfint från topp till tå. Nyputsad koppar, fina hemgjorda julbonader, julgran och sedan skidtävling på det. Det var så mysigt att komma dit! Mina föräldrar och ett annat par åt julmiddag tillsammans hemma hos varandra i många år. Nu är mina föräldrar döda och det andra paret har stora hälsoproblem, så i år fick min kusin, hennes man, jag och maken vara stand-ins. Det blev en ytterst god och trevlig eftermiddag. Sorgligt att tidens gång blir så plågsamt påtaglig ibland bara.

01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

25 nov

Ronneby i kvällsljus.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_2843-768x1024.jpeg

Igår firades äntligen en finfin väns 50-årsdag då jag och en annan vän tog henne till mitt nya favoritställe Hiet i Ronneby. Hiet är min kusins mans restaurang och han sköter den med den äran. Så mysigt med 70-talsporslin och en inbjudande stämning i lokalen och roligt att restaurangen är så välbesökt. Det är honom väl unt. Han och hans gamla arbetskamrat bestämde sig för att uppfylla den dröm de hade haft under en längre tid och det verkar som att deras ansträngningar har betalat sig. Det är sannerligen inte lätt att vara egenföretagare. De (vi) beskylls allt som oftast för att vara utsugande egoister, men så är det ju inte. Det finns ingen annan än en själv som står som ansvarig för jobbet, så det är bara att göra vad som krävs också då det är tufft. Man kan liksom inte ringa till jobbet med huvudvärk utan att det ger stora konsekvenser. Egenföretagande är fritt på många sätt, men man är hårt hållen på ett annat sätt. Hur som helst är Ronneby Brunnspark mycket vacker också med kvällsbelysning och inte gjorde det något att vi hade fått frysgrader så det var sådär precis lagom krispigt!

Ps: Jag vet att bloggen är lite trist just nu, men inne på Trettio tacksamma dagar uppdateras det ordentligt varje dag. Om fem dagar går vi in i december och juletiden!

06 nov

Bästa dagen på hela hösten.

Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.

När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.

30 okt

Det spökar här hemma.

När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.

Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!