05 okt

Femte åkatober.

Jag har glömt historian bakom, men någon gång i barndomen berättade jag att ”jag fyller år den femte åkatober”. Det lever jag numera med. Far brukade alltid ringa från Värmland, ofta flera dagar i förväg för att vara säker på att inte vara sen, och hävdade att DEN födelsedagen kom han i alla fall ihåg. Jag tror att både han och min äldsta lillebror annars lider av födelsedagsteflon, som att det är omöjligt att lägga födelsedagar på minnet. Detta gäller även ens avkomma. Jag brukar säga att varje födelsedag är min bästa, så också den här. Maken hade fixat lyxfrukost. Fil med egna hallon, äppelskivor med jordnötssmör och rooiboschai med havremjölk. Godare än så blir det inte. Till detta hade han slagit in min gamla sekatör, men var snabb att förklara att en ny med hölster har inhandlats efter anlitande av lillasyster trädgårdsmästaren som konsult. Den kommer med posten idag (vårt paket till äldsta dottern tog två veckor på sig, så jag är imponerad att åtminstone rätt dag prickades in).

Själv har jag inga problem att minnas min födelsedag och det är jag mycket tacksam över. Skulle något slags demens bli mitt öde kanske jag kan påminnas om att den ligger inklämd mellan Kanelbullens dag och min pianovirtuos till brorsons födelsedag. Många tycker att det är jobbigt att fylla år. Det känns svårt att hantera att ålderdomen långsamt kryper närmare. Eller som maken uttryckte det idag: ”Femtiotvå! Du är en stor flicka nu.” Själv har jag inga problem med det. Nog hade det varit trevligt att ha tjugonioåringens kropp igen, men inte för saken i sig. Vid den åldern hade jag bara inte vett att uppskatta min fantastiska kropp och allt den kan göra. Jag plågade ständigt mig själv mentalt med att jag var ”för tjock”. Sanningen är att just åren mellan tjugofem och trettio var ganska lugna då jag var gravid, ammade och hade småsmå barn och inte hade lika mycket energi över till ätstörningar och kroppshat. Med det sagt är jag på en mycket bättre plats idag. Jag älskar att jag fortfarande får vara med och leka. 2013 gick min fina vän bort, alldeles för tidigt. Hon får alltid en extra tanke både på sin och min födelsedag. Samma öde har många jag känt genom åren fått uppleva. Ett oväntat kort liv. Vi vet inte vad vi får, bara vad vi har. Denna födelsedag ger jag mig själv gåvan att njuta av just detta fullt ut.

19 aug

Masonitbröllop.

Idag är det tjugoåtta år sedan maken och jag gifte oss efter att bara ha känt varandra under en kort tid. Vi var unga och oerfarna på så många sätt, kompetenta på andra och villiga att erbjuda varandra löftet ”i nöd och lust”. Vi har tillbringat mer än hälften av våra liv tillsammans i denna livets berg- och dalbana. Ibland har vi tjutit av lycka, ibland klamrat oss fast för att inte trilla ut. Mycket har varit vardag, men vi har också fått uppleva både önskad och oönskad spänning tillsammans. Sju år i USA, fula lägenheter som ändå varit trygga hem, hus i förort och i skärgård, födslar och dödsfall, spädbarn, skolbarn och tonåringar med olika behov och olika lika oss båda, olika yrkesval och arbetsplatser, rundor i elljusspår, jobbresor och semestrar, renoveringar och byggprojekt, sjukdom och sorg, vinster och förluster, känslor för, mot och med varandra… Vi fortsätter att ge varandra tid tillsammans och utrymme att utvecklas som individer. Vi vet båda att vi inte kan förändra varandra, men försöker ändå vara en trygg och fast punkt för den andre i en värld som skakar på alla håll och kanter. Grattis till oss och att vi lyckats slå undan benen på statistiken så här långt!

16 aug

Femtio otroliga år!

Femtio år, det snyter man inte ut i en sittning. Det kändes onekligen märkligt att fylla femtio, men det känns ännu märkligare att jag nu har ett syskon som också passerat samma riktmärke. Min lillebror föddes en augustidag 1972, en stor och stadig kille. Så här såg vi ut strax innan gårdagens jubilar fyllde två år. Mamma hade en förkärlek för att placera sina motiv i nedre högra hörnet och varför det var så undrar jag över än idag. Jag tycker dock att vi är så fina här!

Har du lyckan att träffa Pepe kommer du kanske att lägga märke till att han är lång, starkast i typ hela världen, lik Far på fler sätt än ett, tyst och mycket intelligent. Möjligtvis kommer du att lära känna honom i sammanhang där han får briljera på det han är bäst på. Bygga. Mecka. Skogsarbeta. Bli kliad på ryggen. Jobba hårt. Stötta sin familj. Klura. Vara stolt över sina barn och sin söta fru. Köra partybussen. Njuta av Skottland. Äta gott. YouTube-inlärning. Flyga. Lite sådär. Vi syskon är mycket stolta över vår bror.

Vi har en viss förkärlek för denna dryck i familjen, så jag fnissade lite åt den gåva som brorsans fru hade fixat och som stod som en födelsedagsinstallation på köksbordet. Den hade redan hunnit komma till användning då jag kom på besök för att uppvakta med syskonens present. ”Uppvaktning undanbedes” står inte längre i tidningarna, men det var det födelsedagsbarnet hade önskat. Han ägnade sin dag åt att vila upp sig inför ett fyra nätter långt jobbpass. Vi syskon hade firat honom på vår gemensamma resa till Tjärö, men tyckte att den gemensamma presenten åtminstone kunde överlämnas på rätt dag.

Jag och min moster hade suttit i en bil från Stockholm hela dagen. Resan tog lite längre än beräknat och eftersom jag hade presenten på Sturkö så fick maken fick möta upp och lämna den till mig på vägen. Jag glömde be honom plocka med sig en födelsedagsbukett, så när jag väl var hemma gick jag runt i trädgården och plockade in lite av det som inte torkat bort i den senaste tidens hetta. Men Pepe, läser du det här så kan du väl tänka att den här fina solrosen egentligen var till dig?

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

25 jun

Midsommarafton 2022.

Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.

I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!

Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?

Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.

Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.

15 jun

Hurra!

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.

11 jun

Sjung om studenten och hens hopp ut i livet!

Vilken härlig dag det blev igår! Vi har fixat och trixat med kalasförberedelser på alla håll och kanter och nu var det dags. Vädrets makter stod oss bi och jag är så glad att studenterna fick så fina dagar här nere i Karlskrona. Vår extradotter fick uppleva svensk student på nära håll eftersom hon sjunger i skolkören. ”Om jag skulle ta studenten i Sverige skulle det vara superklassiskt med allt: skylt, ballonger, champagnefrukost, sång, vit klänning och flaket. Men jag undrar varför så många kommer till avslutningen jättefulla, det hade jag inte gjort. Den dagen vill man ju komma ihåg.”

I Bredavik hade brorsan klippt gräset på bästa sätt, så prästkragarna också fick utrymme. Så vackert! Syrran var dekorationsansvarig, så det var estetiskt tilltalande trots inlånade bord och stolar från alla möjliga håll och kanter. Det var fullt av folk som kommit för att fira studenten som varit extrason i min brors familj det senaste året. Spansk musik i högtalarna och svensk studentbuffé på tallrikarna. Min svägerska och syster hade bakat och fixat kakor och tårtor som var så fina!

Den nybakade studenten hade hittat en gammal realskolemössa på second hand. Charmigt! Jag missade att ta kort med resten av allt krimskrams han hade fått runt halsen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hur det skavde i nacken den där studentdagen för väldigt länge sedan. Vilken glädje! Ja, inte själva skavet, men känslan av att åtminstone vara färdig med gymnasiet.

När första studentens fest var i rullning åkte jag och maken vidare till min kompis dotter och hennes kalas. Också på Knösö var vädret perfekt och vi kunde sitta nere vid vattnet och njuta av kvällssolen. Så mysigt och trevligt på alla sätt och vis. Jag gillar verkligen att hänga med personer som har funnits i mitt liv jämt med jämna mellanrum! Även här var maten smarrig och tårtan var ännu godare. Jag tror att det här är receptet.

Du kan tro att vi också passade på att gosa med kattungarna som nu börjar ta sig runt med lite mindre skakiga ben. De är så söta så jag inte vet vad… Mjuka och gosiga pälsbollar med högsta nivå av underhållningsvärde. Alla vuxna som tittar på dem med fånigt lyckliga miner, det är så charmigt! Och nu är det bara en studentfest kvar, imorgon faktiskt, men innan dess ska vi hinna lära känna vår extradotters familj från Tyskland som nu är här för att hämta hennes grejer och skriva ut henne ur utbytesprogrammet (ta över föräldraansvaret) medan tjejen stannar kvar i Sverige i ett par veckor till. Hoppas din helg blir fin!

10 jun

Födelsedagar och köravslutning.

Vi är mitt uppe i ett evigt firande! Det är roligt, men kräver viss planering och lite finlir. När ska man till exempel passa in dusch och sminkning om man inte vill dyka upp i morgonrock till något event? Det låter som en simpel uppgift att lösa, men det är det inte nödvändigtvis. Åtminstone inte om det är annat som kräver lite mer hårdföra arbetsuppgifter och ett svettigt handhavande som ska klaras av innan man vill stå där utan att se ut som man precis har stigit upp ur sängen.

Den här donnan har nu passerat sin nionde årsdag. Hon fyllde år igår och firade med hosta hela natten, så hon fick stanna hemma från skolans härliga sommarutflykt. Trist naturligtvis, men vad gör man? Av oss fick hon lite att roa sig med i alla fall. En skrivbok, kalligrafipennor och blyertspennor att teckna med. Damen i fråga har redan koll på hur man skriver med stil, så jag gillar att uppmuntra detta. Mer kalligrafi till folket!

Lillebror hade den goda smaken att vänta in sin ankomst den där sommaren för fyra år sedan, så han fyller år idag, dagen efter storasyster. Jag passade på att fira honom lite i förskott eftersom jag var på plats och har svårt att komma ifrån idag. Ett klassiskt fiskspel visade sig funka utmärkt om han bara fick fiska i lugn och ro. Med tävlingsmoment inblandat blev det mer hetlevrat där i köket! Kanske funkar det bättre idag när han faktiskt har fyllt fyra år och därmed har nått en långt större mognad?

Efter firandet var det dags att åka och hämta maken som skulle få agera kock och diskpersonal under ”min” körs avslutning i Bredavik. Vi var där i onsdags och ställde iordning inför studentfirande som ska gå av stapeln idag, men det var nu ännu finare där än då vi åkte hem. Syrran hade nämligen stannat kvar och gjort fantastiska blomuppsättningar. Den här stolen och lådan stod innan i vår lada och såg skabbiga ut, men med syrrans blick för skönhet blev de grunden till ett vackert blomsterstilleben.

Sista bordet (eller första) är inte med i bild, men det var dukat till 21 personer. Jag hade preppat maten och maken stod för lagandet. Det blev så trevligt! Perfekt sommarkväll utan blåst, vad kan mer önskas? För några dagar stod det i väderappen att vi skulle få regn, så detta var långt bättre än jag ens kunde hoppas på!

Dagen till ära passade vi på att byta namn. Vår boss Justin har länge pushat för att vi borde byta från motettkör till kammarkör då det är mycket mer passande för vår repertoar. Sagt och gjort! Så heter vi nu. Vår äldsta dotters supersnygga logga är fortfarande med, men nu med uppdaterat namn.

Tyvärr saknar vi några av våra sångarvänner här, men de flesta av oss var på plats för att fira ett verksamhetsår som gått från COVID-restriktioner till härlig sångarglädje hela våren. Nu är det sommarlov! Under tiden är det är bara att hålla igång stämbanden så kommer vi igen när barnen börjar skolan igen.

08 jun

Idag firar vi åttio!

En solig dag i juni för åttio år sedan föddes Far. Han älskade kalas, men ville inte att någon skulle ställa till med festligheter för hans skull. Eftersom han inte längre finns med oss här på jorden får vi väl göra som vi vill och då firar vi! I alla fall här i min blogg.

Längst till höger! Far gick sin egen väg och var en rolig blandning av att se till att anpassa sig och göra det bästa för gruppen till att fullkomligt skita i vad andra tyckte och tänkte om honom.

Just nu hittar jag inte originalbilden, så jag fick klippa ut detta från samlingen av klassfotografier. Så söt! En av systersönerna i Skottland blev mest lik sin morfar.

Detta var Fars favoritbild på sig själv. Så nöjd och glad på sin konfirmationsdag. Det där nöjda leendet var jag glad då jag fick se! Det följde honom genom hela livet.

Jag och Far. Vi är sju syskon och våra föräldrar fick många gånger dela säng med minst tre åt gången. Vi hade ju våra egna rum och sängar, men den där sängen fylldes på under natten så länge det fanns plats någonstans, hehe.

Tredje från höger, motorcykelpolisutbildning. Far var nöjd och stolt över sitt jobb som polis, men han jobbade lika mycket i skogen eller som hjälpbonde hos andra. Inte många av ”dagens ungdom” hade hängt med i hans tempo, det är jag tämligen övertygad om.

Under många år åkte Far upp till min kusin i Värmland och hjälpte honom med potatisen. Det måste ha varit runt min födelsedag den 5 oktober, för han brukade ringa därifrån då han kom ihåg att det snart var dags. Därmed var han nästan alltid först med att gratulera. En vecka för tidigt var inte ovanligt, men det gjorde ju ingenting!

Mamma älskade att resa, men fick oftast göra det på egen hand. Någon gång hakade dock Far på och han älskade verkligen slottet Sanssouci i Potsdam utanför Berlin. Det här fotot tror jag min extrasyster tog på honom där.

Far i sitt älskade Klackamåla. Idag har min faster och hennes man tagit över och gjort så fint. De bor permanent i föräldrahemmet.

Vi saknar dig, Far! Och dina tal. Grattis på åttioårsdagen!

07 jun

Pingsthelgen i backspegeln.

Tysklandsbesök, Söderåsens nationalpark, musikmässa, nationaldagsfirande – de senaste dagarna har det helt enkelt varit fullt upp på alla håll och kanter! Nu ligger gästernas sängkläder i tvättrummet, men i hjärnan snurrar tyskglosor fortfarande runt i hundra kilometer i timmen.

Igår såg det ut såhär vid stenladan. Irisarna har börjat slå ut och den kommande veckan vet jag att jag kommer att hänga där rätt ofta. Så vackert!

För alla som bor i närheten av Söderåsens nationalpark är det här tiden då ett besök är extra njutbart. Bokskogen är magisk, fåglarna kvittrar i högan sky och det är lätt att tänka sig att tolkningen av paradis är ganska lik det som utspelar sig just där.

Den fantastiskt fina lilla svanfamiljen fick mig att undra över hur ”den fula ankungen” kom till. Svanungar är nämligen fullkomliga, helt underbara! Små mjuka dunbollar som svävar omkring på vattenytan medan de lär sig hantera livet under sina föräldrars omtanke.

Nej, det går inte att fånga det vackra ljus som silar ner genom de ljusgröna boklöven, men kanske kan du tänka dig hur det ser ut?

Medan jag och extradottern tog lite mer tid på oss passade maken på att ta sig upp för en av ”trollbackarna”. Ser du honom?

Maken talar inte gärna tyska av någon anledning (han kan ju till skillnad från jag, men jag envisas ändå), men här kom han inte undan. Extrasyskonbarnen talar nämligen inte svenska. Storasyster älskade pysselrummet (det gjorde förvisso lillebror också), men lillebror tyckte det var extra roligt att hjälpa till i trädgården. Han klippte gräs och grävde för fullt i…

… den här högen som har legat och väntat på att tas omhand i nästan två år. När det här fotot togs skulle jag vilja påstå att två tredjedelar var bortarbetade och hjälparbetaren hade ännu inte kommit till undsättning.

Så här ser det ut nu! Jag kan knappast tro att det är sant. Anledningen till att det blev en hög från början var att det stod en rönnsumak här som skickade mängder av rotskott. Trädet var inte särskilt fint till att börja med och då det också bidrog till irritation pga rotskotten fick det inte längre vara kvar. Då vi fick hjälp att gräva ut för den nya grusgången passade grävmaskinisten också på att hjälpa till att gräva bort roten och det andra runt omkring. Eller var det brorsan som tog den med lilla bobcat:en? Tänk att jag inte ens kommer ihåg längre. Det känns så bra att ha den här utsikten från sovrumsfönstret och ännu bättre blir det kanske växer både gräs och ett fruktträd av något slag här.

Nationaldagen tillbringade jag och syrran på Bottnansmåla gård, min gamla klasskompis föräldrahem. Klasskompisens storasyster har tagit över skötseln av gården och gör det med den äran. Det var så roligt att hälsa på och se allt som har hänt! Bo på lantgård, trädgårdsodling, hjortar och gårdsförsäljning – full rulle. När vi åkte genom byn där vi växte upp var det inte lika roligt. Det såg väldigt skabbigt och nedgånget ut, inte alls charmigt. Kanske är det för att sommaren inte riktigt kommit igång och folk inte har haft tid, men det var lite tråkigt att se.

Baksidan på Strömsbergs skola där jag och alla mina syskon gick våra första skolår – det fanns alltid minst en Håkansson som elev från 1977 fram till början på 2000-talet. Jag har många fina minnen härifrån, även om just detta foto kanske inte gör stället rättvisa.

Imorse blev det mysfrukost innan gästerna begav sig hem till Berlin. Det är ändå rätt häftigt att de kan äta frukost på Sturkö och sedan somna i sina egna sängar till kvällen! Nu har vi en mycket intensiv vecka fram till början på nästa vecka då vår extradotter flyttar och alla studentuppvaktningar och avslutningar har klarats av. Gasa på in i sommarlovet!