09 mar

Om kvinnor styrde världen…

Jag vill inte vara sån, men det är jag ändå. Var hemma själv igår kväll och efter att ha jobbat hårt med kroppen var jag lite trött. Jag slöade alltså hela kvällen genom att varva lite pyssel med att scrolla i kvinnobloggar, kolla in Facebook och äta ostkaka. Blev trött på att alla härmas. När min brorsdotter var här på pysseldag sa hon ”det är inte samma sak att härmas som att inspireras av någon, när man inspireras gör man sin egen grej”. Alla kändiskvinnor inspirerades igår av varandra att hylla internationella kvinnodagen genom att

konstatera att man absolut inte ska säga grattis på internationella kvinnodagen
säga att om kvinnor regerade skulle det inte finnas några krig
vara noggranna med att konstatera att ”det är ju fruktansvärt att det är krig och allt, men här kommer lite influenser-duttelidutt”
strukturer, strukturer, strukturer
hylla alla kvinnor som inte är som alla andra kvinnor, gärna någon som är trans, gränsöverskridande eller bara absolut inte som alla andra
lite male-bashing, för alla som är otäcka är män

Nä, jag vet. Jag är inte imponerad. Kanske för att jag har hunnit bli en gammal kärring och för att jag jobbat på skolor med bara kvinnor och sett att bara för att kvinnor inte bedriver kärnvapenkrig betyder det inte att de är alltigenom goda och fantastiska. Kvinnor är goda och fantastiska. Också. Men… Jag vill vara kvinna, jag älskar att vara kvinna. Och idag säger jag ”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”, slagordet för denna Internationella Kvinnodag. Eller nä, det gör jag förresten inte. Jag delar istället med mig av dikten som blev till igår kväll medan jag lyssnade på musik som gör mig lycklig.

Jag vaknade en dag och mötte livet med spänst i stegen
Skrev dagbok, cyklade, sjöng och bytte blöja på mina syskon
Skrev brev, vidgade mitt sinne, lekte med mina vänner
Skrev historia, fick skorpor på knäna och dansade på parkettgolv
Jag var glad

Jag vaknade en dag och skämdes över min kropp
En kropp som började ta ton
En kropp som inte hörde hemma i denna världen
En kropp som växte ur de barnsliga drömmarna och illusionerna om en framtid med rosa himmel
Jag var ledsen

Jag vaknade en dag och ifrågasatte strukturen
Varför tog ingen ansvar?
Varför svarade folk med floskler?
Varför löste ingen problemen?
Jag var arg

Jag vaknade en dag och hade ett barn i famnen
Med bröst som spände och svämmade över
Med ett hjärta som kände alla känslor på hela jorden
Med krig i hjärnan över all världens ondska, den som mitt barn nu skulle möta
Jag var rädd

Jag vaknade en dag och plötsligt hade jag landat
Det finns inga enkla svar
Det räcker inte att sätta plåster på kallbrandsskadad vävnad
Det går inte kräva mer av någon annan än jag kräver av mig själv
Och jag är lugn

28 okt

Naturens sista suck.

Låt träden brinna med en sista, flammande låga
Det som förebådar död blir en gåva med hopp om nytt liv
Smeker dina ögon
Värmer din själ
Låt minnet av solglitter, vågskvalp och barnskratt hålla dig i handen

Det tar inte slut

18 sep

Ordens tröst.

Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!

Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.

Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.

Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.

  • Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” 
    – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg. 
  • Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
    – En stor diktsamling om barn­domens viktiga händelser.
  • Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” 
    – Vilda dikter om att bära det förflutna.
18 jun

Fattigmansobeliskerna.

Vi gräver och flyttar, lägger sten till sten. Sten som befunnit sig i jord som vi kommit från och jord som vi ska återvända till. Vissa av stenarna har aldrig sett dagens ljus, andra har bara väntat på att åter kunna fläktas av vinden. Grindstolparna på sniskan vid platsen som var ett hem för hundratals år sedan har lyfts med maskinhjälp den här gången. Vem var det som klöv och fick stenlunga av dessa ståtliga pelare? Vem fick kröka sin rygg för att få dem upp ur jorden och på plats? Häcken som smekt dem har malts ner i kompostkvarn. Nu är det nya tider, nya skott som får ta sig ton, men denna gång utan sällskap av formad granit. Fattigmansobeliskerna har fått ett nytt hem och väntar på att åter få spela huvudrollen efter många års vila i granens skugga. Deras storhetstid är inte över, den har kanske inte ens börjat än.

23 maj

Overklig skönhet.

Gärna ville jag vara ett träd

Gärna ville jag vara ett träd
ja gärna ville jag vara ett träd
Jag skulle stå på en äng för mig själv
och tänka som man tänker
på hur vinden far
och stjärnorna blänker

Gärna ville jag vara en sten
ja gärna ville jag vara en sten
Jag skulle ligga för mig själv på en strand
och tänka som man tänker
på hur vågorna slår
och vattnet stänker

Gärna ville jag vara ett hav
ja gärna ville jag vara ett hav
Jag skulle finnas överallt
och tänka så som haven tänker
på hur stormarna far
och vågorna blänker

ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren

Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!

11 maj

Afton.

AFTON 

Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta:
Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla
de tänker sin ändlösa tanke till slut…
Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas:
Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas
och villrådigt svallande vänder sig om…

Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida,
hör fåglarna tystna och skogarna lyssna,
ser furorna drömma sin eldskensdröm,
när solguden sjunker bland hägringar röda
och korsfäst på strålar i människans öga,
det kisande, bländade, förblöder av ljus.

Och timmen är kommen då skuggorna bleknar,
och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar,
och vatten och eld för ett ögonblick möts:
Hur längtar inte havet att få sin oro stillad,
hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet,
hur tiger inte skogen i sollängtan djup!

Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor,
hur längtar inte solen att famna dem som fordom
och smälta och försona vad som är delt och kallt!
Och när ur den blånande snäckan hon framgår,
den eviga skilsmässotrånadens stjärna,
hur längtar inte människan då från intet till allt!

Erik Johan Stagnelius

07 feb

En sådan dag.

Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här

30 dec

Soluppgång.

Sockervaddsludd och krinolinfluff,
Pasteller som tar plats och fyller sinnet med ro
Vi bidar vår tid
Väntar på det nya, kanske något magiskt rentav,
Medan tiden rinner
Stunden fångas av ivrigt greppande fingrar som samlar på minnen
Nu. Nu. Nu.

Ett nytt år

Vi skriver bokslut och väver drömmar
För dagar som ännu ligger framför oss
Och så går livet

28 aug

Din väg.

”Ta av dig ryggsäcken”, säger någon
Medan en annan uppmanar till omfördelning av packningen
Offerkoftan hänger tungt på de smärtande axlarna
Och kedjorna håller dig fast
Medan de mjukt sjunger att du ska landa här och nu
Nu, nu, nu och nu
Just du, just nu
Andas lugnt, andas i fyrkant, andas igenom ena näsborren
Andas in, andas ut
Slut ögonen, lyssna på vågornas brus och skogens sus

När solen så går ner kan du vända dig om,
Förundras över högen med stenblock som du brutit
Klappa dig själv på axeln över väl förrättat värv
Sova gott och möta morgondagen med nya ögon