Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.
Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.
Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.
Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.
Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.
”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
Vad gör man med två kalifornier som vill uppleva det svenska vardagslivet en dag i augusti? Vi föreslog en tur i svamp- och blåbärsskogen, något som mottogs med stor entusiasm. Jag fnissade lite när vantar och mössa åkte fram, men inser att besökarna är vana vid Palo Altos perfekta och avundsvärda väder.
Mr California gav sig ut på svampjakt och hittade den ena godbiten efter den andra. Tur att han inte fick fri lejd i köket efteråt, för annars hade det blivit rubriker i Aftonbladet. Antingen hade det handlat om ond, bråd död, eller om hallucinationer av något slag. Tyvärr stod varken Karl Johan, kantareller eller stolt fjällskivling att finna. Bättre lycka blev det för Mrs California. Hon fick återuppleva blåbärsminnen från ungdomsdagar i Frankrike även om vårt valda ställe kanske inte var det som gav bäst utdelning.
När tre personer fått ihop en rågad liter bär gav vi upp och begav oss hemåt. Alla var glada och rätt nöjda, trots att det inte blev lika stor utdelning som vi hade hoppats. Vi hade ju till och med fått se solen lysa in på oss genom träden! Tänk ändå hur mycket positiv energi ljuset bidrar med.
Framåt kvällen var det dags att samla ihop en massa pizzadegar, tomatsås, toppings och gäster för att utmana de kalla och hårda vindarna på det blåsigaste pizzabak som någonsin genomförts. Det gick bra till slut efter gemensamma ansträngningar och alla blev mätta. Alla mina syskon i stan utom ett och deras familjer var på plats. Min syster hade bakat en blåbärspaj som var bland det godaste jag ätit och samtalen i och utanför Bredaviks olika rum var spännande och härliga på alla sätt och vis. Tack till storfamiljen som hjälpte oss ta hand om gästerna på ett fantastiskt sätt! Vilken grej, va? Detta blev ännu en minnesvärd dag att lägga till handlingarna. Nästa vecka börjar vardagslivet igen. Jag vet knappt hur man gör längre, men gissar att det ger sig.
Nu är påskgästernas sängkläder tvättade och utbytta till nästa omgång gäster. Igår kom min extrasyster från Tyskland och hennes son. Jag har bytt ut våra lakan mot sådana med resår, men det görs inte helt utan protester från mig. Jag gillar inte att de inte direkt går att stryka och den här sorten blir extremt skrynklig då den centrifugeras på 1400 varv. Jaja, nu får det vara så. Jag hoppas att de sover skönt trots detta lilla estetiska problem.
Bästa gosedjuret är sytt enligt ritning från den gästande lillkillen själv. Visst är detta något av det sötaste du sett? Lille Sorgenfresser (sorgeätare) är söt han också.
J hade med sig ett gäng delikatesser från Tyskland, men somliga av dem hade innan mellanlandningen där rest från Vietnam och Italien. Ikväll blir det extra god och lyxig sallad och jag ser mycket fram emot att få testa den perfekta fisksåsen!
De närmaste månaderna kommer det att vara skitigt på riktigt här hemma. Jord åker in och ut när jag sätter fröer, planterar om krukväxter, skolar om småplantor och allt vad det är. Näring ska tillföras, det ska klippas och ansas, den starkaste ska vinna och framför allt ska plantorna som drivs upp bli starka och motståndskraftiga mot allt från sniglar till röta. Naturen bjuder på starkt motstånd då den är på det humöret, så det gäller att få den på sin sida…
Maken håller på att filurar över hur det kommande växthuset ska konstrueras. Det ska bli en mycket enkel modell, som ett byggskelett med byggplast. Samtidigt ska det klara livet på landet, framför allt kraftig vind (som ju vårt köpta lilla växthus förra året faktiskt inte var konstruerat för). Jag drömmer om ett estetiskt tilltalande orangeri, eller växthus för den delen, men i nuläget är jag mycket tacksam bara för funktionen. På denna plats finns det tillgång till brunn och då det kommer att ligga nära det inhägnade trädgårdslandet blir det ett naturligt läge. Jag undrar om inte också tomaterna kommer att få någon typ av byggplasttak i år på sin lilla konstruktion vid ladugårdsväggen. Inte är det snyggt, men vill man maxa funktionen måste det estetiska ibland få lägre prioritet.
Efter meckande med jord, planering och lite rensning i trädgårdslandet var det dags att ta hand om hemmet. Lite lördagsstädning och förberedelser inför gäster på kvällen. Nu är det bara ett par veckor kvar till Poulenc-konserten och jag försöker lyssna mycket passivt för att verkligen få in harmonierna i ryggraden. Jag hittade förresten ett gott basmatiris som blir väldigt fluffigt då jag var på ÖoB häromsistens. Behändigt med en dragkedja på påsen. Själva riset ligger i en plastpåse som man sätter en klämma på. Annars är ibland storpack stökiga när man börjat ta något ur dem.
Kvällens gäster hade med sig lille Ture, en söt cockerpoo som har en stor personlighet och är väldigt väluppfostrad. Han ville gärna leka, så kanske tyckte han att det var lite trist att de vuxna bara satt och tjatade och tjatade. Han blev dock glad då han fick slicka tallrikarna rena från den väldigt gräddiga fläskfilégryta (glöm inte att salta och peppra fläskfilén då du steker den, det står inte med i receptet men hade gjort grytan ännu godare) som stod på menyn tillsammans med kokta morötter och tomatsallad. Jag kan längta så efter just något riktigt gräddigt och salt ibland och denna rätt fyllde just ett sådant behov. När gästerna kom serverades en tranbärsdrink med lime och så lite Västkustchips till det. De chipsen vill jag dock inte rekommendera. Jättegod smak, men ingen trevlig konsistens. Jag gillar spröda chips, inte hårda. Så testa gärna grytreceptet, men håll dig undan chipsen får bli dagens tips.
I fredags fick vår utbytesstudent träffa sin familj för första gången sedan i augusti! Så många olika känslor dansade omkring här hemma på torsdagkvällen. Glädje över ett fantastiskt utbytesår, längtan efter familjen, sorg över att behöva åka härifrån, oro över hur det skulle kännas att träffa familjen igen… Familjen blev så fint mottagen på skolan av M:s mentor. De fick sitta på läktaren och titta på elevernas studentavslutning och stipendieutdelning, de fick en rundtur och så fick de vara med på M:s klassavslutning. Där blev det många tårar, fina gåvor och lovord från höger och vänster. Jag har sett utbytesstudenter som inte fullt ut utnyttjat sin tid på plats, men det har i sanning vår tjej gjort! Hon har så många nya erfarenheter att ta med sig, en massa vänner och dessutom ett helt nytt språk. Full pott skulle jag säga!
Igår kom så hela familjen hem till oss för middag och uppvisning av Sturkö. Alla i familjen kan engelska, men är inte helt bekväma med språket. Därför pratade vi tyska precis hela tiden och så småningom var det som att mina gamla tyskkunskaper kom ut i ljuset! Jag kände mig mer och mer bekväm och tog tacksamt emot konstiga ord som min hjärna serverade mig med. (Jag fick ju öva redan i pingsthelgen då min extrasyrra och hennes barn var här. Det verkar som att de dagarna hade snurrat igång systemet.) Tänk ändå hur märkligt det är med hjärnans kapacitet och plasticitet, att jag kan komma ihåg saker som inte kommit fram i ljuset mer än då och då de senaste åren. Jag fick lust på mera!
Vi promenerade ut till Östersjön och gästerna oh:ade och ah:ade över skönheten som kvällen bjöd på. Pappa i familjen sa ”den här dagen kommer jag alltid att komma ihåg, det är så vackert så det nästan är svårt att ta in”. Lillebror tränar handboll fem dagar i veckan och planerar för ett liv som handbollsproffs, så han sågs kasta grejer långt ut i vattnet. Med tanke på att han planerar att köpa huset som min bror håller på att bygga med sin stora handbollslön är det bäst att han fortsätter kasta! P, du har lite tid på dig att göra huset klart, för E är bara tolv år än så länge. Extradottern bor kvar här tills imorgon bitti då hennes familj hämtar hennes grejer och kör henne hem till en kompis då hon blir kvar i Sverige i ett par veckor till. Jag tror mig veta att det blir stort gråtkalas på stationen då det är dags för hemfärd. Det är kostnaden man får betala för ett riktigt bra år som utbytesstudent.
Igår fick jag äntligen gosa med syskonbarnen från Malmö (det var alldeles för länge sedan), idag förbereder jag för de amerikanska extrabarn som vi är ansvariga för ett par dagar medan de är här på körturné. Karlskrona är en världsarvsstad, men är det något de som tonåringar kan uppskatta? Och vilken Marabou mjölkchoklad skulle de bäst gilla som välkomstgåva?
Hur som helst kommer jag ihåg hur spänd jag var inför att få åka till Italien, min första utlandsresa. Jag vet att mammas väninna planerade allt så fint, men allt jag kommer ihåg från den resan är hur vackert italienskan klingade, hur gott den färska vitlöken och rosmarinen i maten luktade och hur god gelaton var, om och om och om igen. Tyvärr kan vi nog inte bjuda på lika starka intryck för våra amerikanska gäster…
En vecka kvar till påsk. Tiden snurrar så fort, jag hinner knappt med! Aprilvädret påminner mig dock och innan det är dags att förbereda köttbullarna till morgondagens middag ska jag njuta en stund till av elden i vedspisen. Det är kanske inte så dumt med en kall, blåsig dag ändå?
Midsommardagen tillbringas ”alltid” tillsammans med min mosters storfamilj. De har bjudit in till familjefejd i fotboll och efterföljande grillfest sedan… Ja, jag kommer faktiskt inte ihåg när denna tradition började. Mina barn tar i alla fall för givet att denna dag tillbringas delvis på fotbollsplanen nedanför Coldings väg, så till den grad att sonen numera tar med sig sina kompisar dit för att förstärka Håkanssons lag. Det är härligt att se barn och vuxna ha roligt tillsammans på ett sätt som inte är helt vanligt numera. Traditionen påbjuder att matchen slutar oavgjord, så också i år. 5-5! Jag tror minsann det är rekord i antal mål.
Östersjön bjuder oftast på mäktiga skådespel. Idag ”blauser” det rejält och det går gäss på sjön. Såhär såg det ut härom dagen då himlen var blå. Idag slåss det blå för att synas mellan tjocka lager moln. Våra gäster (min syssling och hennes två yngsta döttrar) har åkt in till Karlskrona för att låta sig underhållas av allt som Marinmuseum har att erbjuda, till exempel ett smakprov av Karlskronaglass fantastiska utbud. Det lät som en betydligt bättre aktivitet än att doppa sig vid Saltö strand…
I går kväll eldade maken i vedugnen i köket, mest för mysfaktorn. Det var längesedan sist! Även om det många dagar är lite väl svalt för min smak är själva grundvärmen i huset nu så behaglig att vedelden bara behövs om det är rejält ruggigt ute. Kakelugnen står oanvänd om än vacker under det varmare halvåret. Jag inser att även om jag snabbt blir blind för detaljer i ett nytt hem, både de vackra och de retfulla ”nästan färdiga”, mår jag mycket bättre i ett hem som är ombonat och ”varmt” rent känslomässigt. Jag slutar inte förundras över något så vackert som eftermiddagssolen som möter kakelugnen i ett föränderligt skuggspel.
Denna syn möter besökare i vårt sovrum. Det har äntligen blivit dags att måla den inbyggda bokhyllan med linoljefärg. Eftersom sådan tar några dagar på sig att torka och torkar bättre i varmare väderlek har vi väntat, kanske lite väl länge. Man bor lite för snabbt in sig även i tillfälliga lösningar! Därför har vi nu högar med böcker, fuktkänsliga julsaker som inte mår bra ute i stenkällaren och sängkläder i en salig röra på golven i vardagsrummet och sovrummet. Jag hoppas på ordning och reda inom en inte allt för avlägsen framtid. Maken har lovat måla hyllan om jag tar hand om hans och min systers bikupor, så istället för att sitta här och skriva ska jag nu ut och måla frigolitbaser. (Jag ska också se om jag kan få in en av brorsans hönor som är på sommarläger här. Hon rymde då jag skulle mata flygfäna i morse!)
Idag var det dags för laga-mat-hela-halva-dagen. Så roligt! Min Silhouette Cameo fick komma till användning när det var dags att duka. De riktiga höstlöven är nämligen inte fina längre och passar inte att lägga på matbordet! (Nej, vi har ingen duk som är tillräckligt lång då iläggsskivan är på plats.) Kalkon är inte min favorit, men makens potatismos och mina paradrätter gräddsås, stuffing och bönsallad var precis lika goda som vanligt. Och nu är jag stuffed, det är då ett som är säkert. Paleo? Not so much.
Sötaste middagsgästen tillsammans med sockerintaget för dagen. Dotterns äppelpaj vann tävlingen om godaste Thanksgivingrätt, min pumpapaj var bara lika äcklig som pumpapajer alltid är. Då vi hade två utbytesstudenter närvarande kändes det viktigt att de åtminstone fick smaka denna amerikanska högtidsrätt… Min favorit var annars pecanpajen. Jag gillar det kolaknäckiga…
Efter all mat var det dags att prata, prata, prata, spela spel, spela pingis och halvsova. Vi gillar verkligen Thanksgiving! Vår vän J lärde oss en rolig tradition. Alla fick skriva en anonym tacksamhetslista. Jag läste upp dem och så fick vi gissa på vem som hade skrivit. Easy, peasy!
Vad stod på min lista? (Jag har ju övat detta under nästan hela november, så nu var det dags för den komprimerade listan.) Musik, kärlek och familj, om du vill veta.
Jag hittade förresten den här hysteriska listan på YouTube. Jag älskade 80-talet, på riktigt, men dessa musikvideor är bara för mycket. Ha det så kul!
Mamma och en av mina systerdöttrar har varit här i en månad nu. I morse åkte de hem med alla sina fynd. Oj, vad tomt det kommer att bli! Jag hoppas de får en trevlig resa hem. Idag gav sig också svärmor iväg på sitt Amerikaäventyr och snart kommer hon också hit! Härligt!
I mammas packning ligger ett nytt förkläde som E sålde till mormor. Fint, eller hur? I fortsättningen kommer matlagningen att bli kvittrande glad!
