19 mar

Med näsan i en ask full av minnen.

Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.

Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?

08 dec

Vill du inte ut och leka?

Vi har haft brorsbarnen här i några dagar och se, det var roligt! Vi hann montera färdiggräddade delar till pepparkakshus med ”den mest fantastiska kristyren som verkligen funkar till pepparkakshus”. Det kunde jag ju räkna ut att det inte skulle funka, så 10-åringens hus blev snett och vint, men satt i alla fall ihop, och 5-åringen fick ett snyggt dekorerat hus som fortfarande låg i delar. ”Förra året satte vi ihop pepparkakshuset med lim, så då kunde vi inte äta upp det.” Nej, sådana trauman ska vi inte utsätta någon för, bättre att bara låta huset fortsätta vara tvådimensionellt! För övrigt ber jag dig bidra med ett riktigt bra pepparkakslimsrecept. Snälla?!

Pepparkaksbakandet gick betydligt bättre och båda barnen fick så småningom med sig varsin stor påse med fina peppisar hem. Den här unge mannen ville ha bekräftelse om och om igen om att ”visst är det okej att äta deg när man bakar, visst får man smaka, visst går det bra”. Vi betygade att så var fallet, men jag och storasyster varnade för det som också kom senare. Du får själv räkna ut vad detta ”det” var för något. Lillkillen undrade också hur många som bakade pepparkakor samtidigt på jorden och konstaterade att vi nog var ganska många.

Tioåringen kan snart baka lussekatter helt utan assistans. Hon förberedde sin deg själv och som du ser blev hennes lussekatter mycket fina. Hon testade dessutom några fler versioner, som pojke och bock.

Vi pysslade lite annat smått och gott också, och skrev brev till Tomten såklart. Det undras nu hårt om Tomten verkligen kommer att svara! Jag tyckte det var spännande och tragiskt att julpyssel kunde leda till en diskussion om inflation. Jag har köpt lite postfriska frimärken från 70-talet. Jättekul att sätta på brev eftersom de är så fina, men det behövs många för att räcka till dagens porto som nått 15 kronor för upp till 50 gram. Denna summa ska bli ARTON otroliga kronor nästa år.

Det skulle läsas läxor och lekas med Schleich-djur och spelas Solitär, men innan dess fick jag tvinga ut oss i den perfekta kramsnön. När de unga insåg hur perfekt snön var blev det annat ljud i skällan. Och som det fixades och byggdes! Här snackar vi kreativitet och ren muskelkraft. Jag tycker att Lars-Elin är den finaste snögumma jag någonsin har sett! Hon står för övrigt kvar idag också, fast en hel del snön hann smälta bort igår. Ja, och det var de dagarna. Tiden går så fort…

09 okt

Testar mormorslivet.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Härom veckan frågade maken mig om jag var redo på riktigt för att bli mormor. Svaret var lätt – jag har i princip känt mig som mormor/farmor sedan innan fyrtio, och på riktigt så sedan mina föräldrar dog 2017. Du hade inte kunnat hitta en mer redo mormor om du så hade letat ända till Korpilombolo. Maken var dock inte övertygad. Igår kom det upp igen. Vi har haft brorsbarnen här över helgen och när svägerskan frågade hur det går för vår gravida dotter kom det fram igen. Insikten om vad det betyder att åka upp, eller ner, ett steg på stegen. Som mor- och farförälder befinner man sig definitivt närmare slutet än början. Existentiella frågor rörande ens varande och ansvar som människa blir generellt fler när man vet att det inte finns oändligt med tid. Eftersom jag och maken funkar så olika tänker jag att tiden kanske kommit ifatt honom medan detta är en plats som är ständigt närvarande både i mitt personliga liv och yrkeslivet. Hur som helst har vi båda fått befinna oss i barnvärlden i helgen, precis som det brukar vara när de här godingarna är på besök. Uppfriskande!

Vi behöver inte gå saker och ting i förväg. Det fantastiska lördagsvädret bjöd in till biskötsel. Bina har behövts stödmatas här i vårt hörn av landet. De behöver ha ordentligt med mat inför den långa vintern, men nu är det färdigt med den matningen. Äntligen hade dygnstemperaturen gått ner såpass att det gick att behandla varoakvalster med myrsyra (Urk, det luktar verkligen vedervärdigt!) och stödmatningen hade lett till…

… att de arbetssamma små liven byggt celler på fel ställe. Dessa rensades nu bort av maken och hux flux låg det nu magiskt uppbyggda och helt perfekta cellkonstruktioner med smarrig färsk honung i en låda i köket. (Har jag sagt precis hur magiskt intressanta binas liv är? Fascinerande på så många olika plan.)

Brorsan kom förbi med en korg prima björkved i födelsedagspresent och då passade det bra att bjuda på födelsedagsfika. Kakor i frysen är en bra grej!

Efter lite uppdatering om livet och såhär och sådär var det dags för mig att åka vidare mot Ramdala kyrka för att plocka upp brorsbarnen. En helg hos faster inbegriper somliga måsten, varav lite godis/snacks till kvällen är ett av dem. Tio bitar var, varsågod. Hur mycket godis är rimligt? Kanske noll när jag tänker efter riktigt mycket, men detta var inte ett alternativ här. Det var roligt att se dem fundera och försöka optimera. Hade det gått bra med tio påsar nötcreme? Betyder nödvändigtvis tio bitar tio enheter? De unga tu försökte förhandla med varandra så de kanske skulle kunna få tillgång till fler smaker än tio och till slut hade båda varsin påse de båda var nöjda med. Vi hade även bestämt menyn för fika, middag, frukost, lunch och fika fram till nästa eftermiddag och var alla nöjda.

Första fikan bjöd barnen på. De hade med sig en hel låda lyxkakor från Gylles konditori i Karlskrona (och fina födelsedagspresenter). Jag fick instruktioner om att en päronbiskvi var till mig, något som jag var väldigt tacksam över. Biskvier är verkligen en favoritkaka! Tur, när nu vetemjöl och jag inte är några såta vänner.

Balans är viktigt, så efter fikat var det trädgårdstjänst för både barn och vuxna. Jag hade som mål att odla pumpor till hela släkten i år också. Förra årets minisar var så söta och räckte hela vägen! I år har det dock gått mycket sämre och jag är tacksam att vedbrorsans fru fått en god skörd på egen hand så har vi inte lika många att dela med oss till.

Brorsdottern har lärt sig allt som är viktigt att veta om blombuketter från sin duktiga mor och fick till en strålande vacker höstbukett alldeles på egen hand.

I hallonlandet samlades bär till morgondagens lyxfrukost in, men det fanns också utrymme för ett och annat direkt in i munnen. Roligt att hallonbuskarna levererat så fint i år! Tyvärr har de nu drabbats av något slags mögel, men jag har lyckats hålla efter tillräckligt för att möglet inte ska ta hela skörden.

Ja, alltså, barn ska inte sitta och glo på en datorskärm. De ska plocka hallon, springa i gräs, fråga varför bin ligger och sprattlar med rumpan i en burk med honung och berätta fåniga pruttskämt. Allt detta om du frågar mig. Skärmar i all ära, men jag tror definitivt på att inskränka tiden med dem till ett minimum och fundera på vad som händer i interaktionsprocessen med dem. Detta gäller i vanlig ordning för både barn och vuxna. Jag är ingen skärmhatare och tillbringar säkert alldeles för mycket tid med telefon och dator. Syrran skickade denna artikel till mig. För dig som inte har DN-inlogg är det Kristofer Ahlström som har skrivit en text som heter ”Därför är människan på väg att bli dummare och mindre kreativ” och den leder till eftertanke. Det spelar ingen roll att detta redan är ett ämne som upptar en stor del av mitt fria tänkande, jag fick ändå en och annan insikt. Ett citat stack ut lite extra.

Vi blir dummare. Rent mätbart så. Länge såg vår iq-nivå ut att hela tiden öka. Det kallas för Flynn-effekten, döpt efter forskaren James Flynn: att vi över generationerna blir smartare i takt med att vi får tillgång till mer kunskap. Men på sistone har mätningarna av iq, liksom de för kreativitet, visat på sjunkande siffror.

Hjärnforskaren Anders Hansen har själv träffat James Flynn och diskuterat vad den sjunkande iq:n kan bero på. Vid deras möte spekulerade Flynn i bidragande faktorer som minskat fokus på läsning i skolan, minskad fysisk aktivitet och att vi översvämmas av digital information.

– Själv tror jag att iq handlar mer om att informationsfloden ska flyta djupt och långsamt än snabbt och ytligt. Att vi kastar oss mellan olika stimuli och får allt svårare att koncentrera oss – för så är det – gör oss knappast smartare. Definitivt inte klokare, säger Hansen.

DN

Eftermiddagen fylldes vidare av kojbygge, snygga frisyrer och matlagning. Jag är av den bestämda uppfattningen att mat blir godare då man får vara med och laga den själv och inser vilket jobb som ligger bakom. Dessa barn är fem och tio år gamla. Tioåringen blandade till marinaden till kycklingklubborna, lade i dem i sagda marinad och blandade om. Hon hjälpte sedan femåringen att fixa grönsakerna som dagen till ära bestod av egenskördade morötter som skulle skalas och rivas (femåringen) samt en köpegurka som skulle skäras i stavar (tioåringen). Slickade fat! Jag hade dock fixat ris och sås kan tilläggas. När maten var uppäten var det dags att plocka fram gravlyktor och fejkljus med timer och promenera bort till kyrkogården. Där fick farmor påhälsning och uppsnyggning av graven och så fick barnen lära sig mer om sin gammelmormor, gammelmorfar, men även ta sig an min svärfars grav. Det står inte så många gravlyktor på plats än, men vi kom inte med de första. Jag tycker det blir så fint på kyrkogården med dessa ljus!

Söndagsmorgonen bjöd på färgprakt. Nej, det gick inte att fånga med kameran, men grant var det! Jag passade på att vila en stund till efter detta, för barnen hade inte vaknat än. Att ligga i samma säng som sparkande barn är mysigt, men innebär också störd nattsömn, hehe. Vi tog det lite lugnt, berättade roliga historier och gåtor, råkade ut för skojbråk med påföljande gråt, tandagnissel och blodvite, men när alla hade samlat ihop sig och bearbetat detta trauma blev det lyxfrukost med färgade pancakes. Tro mig att skarpt orange pancakesmet är att föredra framför läckert lila. De färdiga produkterna skiljer sig mycket åt i hur aptitliga de ser ut, men tydligen var de precis lika goda. Vi stekte fina nallepancakes med söta öron och varenda en gick åt.

Dagen var helt underbar, men kojlek gick före utkommendering. Små harar behöver äta morötter och blommor. Det fick de gärna göra, men på en vaxduk. Har jag blivit min egen mormor? Hallon fick dock uteslutas ur kosten på denna plats. Man har väl varit med förut… Vaxduken fick även ligga på matbordet medan vi testade Fimo Air, en lätt och lufttorkande lera som var rolig att göra dekorationer av, sådana som kan hängas på paket, i ris/gran eller i en mobil. Det finns säkert många andra sätt att använda den på, den det var detta vi gjorde. Hela havet stormar i hängmatta gick bra trots ett missöde då den lille gossen trillade ut. ”Jag tänkte lite på om jag skulle börja gråta, men det var ju inte så farligt så jag lät bli.” Aha. God förmåga att hantera sina känslor. Bra! Föräldrarna anlände färdiglunchade lagom till att vår mat stod klar, så de fick titta på när vi andra åt och vara med på bullefterrätten istället. Sedan gick vi igenom allas helgupplevelser, promenerade bort till andra brorsans bygge, oh:ade och ah:ade (fast femåringen tyckte inte alls det var fint, han gillar visst tapeter och golv bättre än betong och gipsskivor) och lekte sedan datten med alla vuxna och de två barnen. Oj, vad jag skrattade, vad vi alla skrattade! Vad viktigt det är att släppa in leken! Skrattet! Påhittigheten! Ledan! Det fria tänkandet! Samvaro med andra under lättsamma former!

Barnens föräldrar hade letat svamp på vägen hem och lämnade av kantareller till ett par kvällsmackor. Sjyst. Och bästa godiset, eller hur?

När barnen hade åkt hem byggde maken färdigt extrabordet så det kan stå stadigt och klara större belastningar medan jag ringde lite samtal och fixade inomhus. Söndagsfriden infann sig så småningom, inte minst…

… då årets första eld i den rengjorda vedspisen var igång. Den sköna värmen slår allt annat! För egen del slog den min vakenhet ur spel och jag fick inse att en tidig kväll var på sin plats. Tacksamhet för en fin helg var på sin plats och när dagbokens bokstäver flöt ihop slog jag ihop den och somnade på studs. Är inte detta en mormors liv, så säg? Jo, jag är redo. Och med det är detta inläggs säck hopknuten.

02 jul

Är barn en handelsvara?

Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.

Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.

Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.

I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?

Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?

Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.

01 jul

Sådant man kan lära sig av en femåring.

Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.

Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.

Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.

Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.

Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.

21 mar

Egendag med faster.

Den här unge mannen var liiiite putt på att hans storasyster hade fått en egen dag med faster, så jag erbjöd honom en lagom till vårdagjämningen. Sålunda anlände han i arla morgonstund med sin fader. Den senare hastade iväg till sitt jobb, Lilleman drog upp dinosaurluvan och var REDO. Vi drog igång med pyssel som första aktivitet. När det finns klistermärken i mängder är det bara att välja fritt. Kanske börjar man med ett ganska fult grönt papper med två hål i , hål som passar perfekt att spionera på någon genom. Den man spionerar på kommer säkert inte att tycka att det är det minsta misstänksamt att ett grönt papper fullt med färgglada Dr. Seuss-klistermärken följer efter hen.

Jag har alltid ett gäng bubbelburkar hemma för oförutsedda händelsers skull, som till exempel att någon behöver blåsa blåsbubblor JUST nu. Denna krissituation uppstod igår! Vi hade blåsbubblekrig, lekte Blixten Handboxare, tävlade om att få flest bubblor på ett blås och, tja, jag tror att vi var instängda i vårt lilla badrum i sammanlagt närmare två timmar över dagen, lille Stig-Helmer och jag. Två hela burkar tog slut och vi fick torka golvet med jämna mellanrum för att inte drutta på ändan.

Näringsdepåer är viktiga. Jag vet inte hur det hände, men den här unge mannen har den uppfattningen att minst en måltid kommer att bestå egenvispade pankisar när han besöker oss i Uttorp. Snart kan han vispa ihop de här delikatesserna helt själv. Lite mer jobb krävs dock med äggknäckningen. Naturligtvis blev det pannkakslunch, detta med jordgubbar och morotsstavar (ett av få grönsaksalternativ som går hem). Vi hann även arbeta oss igenom banan, frallor, kött och potatis och en ansenlig mängd vatten.

Att det regnade efter lunch innebar inga hinder för Sjörövar-Kalle och Blixten. Vi intog campingens lekplats och den förvandlades på ett kick till en exotisk ö med sjörövarskepp och illvilliga pirater. Det fanns både fängelsehålor och galopperande hajar (fråga inte) på plats och vi lekte tills tant Sjörövar-Kalle hade så mycket blött grus i dojorna att det inte längre gick att ösa ur det. Vid det laget var vi ändå rätt utmattade, så vi drog fram våra välkamouflerade walkie-talkies och satte flygmotorerna på ryggen. Min motor innehöll lite mer bränsle, så jag fick bogsera Blixten, men när vi hittade skräp i naturen blev vi med ens naturhjälpsjägare och räddade stackars små djur som annars hade kunnat få glassplitter i tassarna. Det tog helt enkelt en stund att ta oss hem och då kändes det skönt att värma benen med hårfön!

Yngsta dotterns Schleich-djur åkte så klart fram. Denna gång sorterades de upp i djungel, savann, bondgård och djur som gillar att bo på ett isberg. Lille herr Dinosaur fångade upp något jag sade om polishundar och sedan började han dressera schäfern till stordåd. Jag tror hans mamma hade kunnat anställa honom redan imorgon vid polisen! Vem vill inte ha en polishund som kan hantera gummipistoler på egen hand och lura tjuvar att tappa bytet genom att nafsa dem på knäna?

Slutligen gav vi oss ut på expedition upp i fjällen där vi fällde byten, sålde kött och tog med oss pälsar hem. Det blev även en hel del kurragömma och av någon märklig anledning var det alltid jag som skulle räkna… Jaja, så kan det bli. Vi fastnade i spelhörnan och körde några omgångar Back to Back och försökte spela ett par lite för avancerade kortspel. Memory däremot, där behövde jag inte göra mig ett skvatt för att förlora stort. Och det var den dagen. 7.30-18.30 i högt tempo och med långt över 10 000 steg. Jag vet att det inte är såhär det går till att ha barn. Dagarna som småbarnsmamma kräver vanligtvis multitasking, men dagar som de här är faktiskt typ det roligaste jag vet. Min fantasi dog för länge, länge sedan och att få vara med i en så fantastisk värld som den Lilleman lever i gör mig gott.

10 feb

Bejbi, bejbi.

Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.

Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.

Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)

Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.

26 sep

#skapandeseptember, zoo.

I mina gömmor finns otroligt mycket pysselgrejer, så varje gång jag kommer på sätt att använda dem blir jag glad. Dagens utmaningsord zoo lockade för mig tankar på barn och djur, så det här blev resultatet. Snabbt och lätt! Sedan fotograferingen har kortet dessutom fått en liten talbubbla med ett grattis tillagt.

Så här långt blev det här projektet snabbast utfört från tanke till slutförande. Jag gillar verkligen att skicka post, men har varit dålig på det rätt länge. Det är inte så roligt när det tar två veckor för ett paket att komma fram mellan Sturkö och Handen (true story) och ett vykort kostar 13 kronor att skicka. Å andra sidan har den lägre viktgränsen gått från 20 till 50 gram, så det gäller kanske att maxa innehållet?

Här har du de andra utmaningarna i #skapandeseptember.

20 nov

Musmys.

Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.

30 jan

När erfarenhet inte längre räknas.

Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…

Finland leds just nu av fem partier. Alla har kvinnliga ledare varav alla utom en är under 35 år.

För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.

Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.

Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?

Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.