Naturen läker, peppar, ger kraft, tröstar, livar upp, påminner om vad som är viktigt och sätter fart på livsandarna. Torö stenstrand gav mig framförallt ny energi idag. Att se vågor brytas i ögonhöjd är kraftfullt, åtminstone då man sitter i säkerhet på stranden. Jag hoppas få ta med mig denna nya energi in i vecka 41, för nu börjar det bli tjockt i schemat.
Vi går hundpromenader på golfbanan och jag förundras över allt det gröna, skillnader i vegetationen jämfört med hemma och själva känslan. Att säga att det känns att vi inte är hemma låter väl märkligt, men så är det.
Kanske är det murarna som gör det? Vackra och väldigt olika de vi har på Sturkö. Det är också själva luften som är annorlunda. Doften. Mättnaden. Jag tar in allt det vackra och vårdar det för kommande dagar.
Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.
Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?
Hur hade jag kunnat glömma den? Kampen med och mot naturen. Nu har det börjat, det viktiga jobbet som bara är och som aldrig tar slut. Mata jorden och ge den rätt förutsättningar för att maskar och andra ”goda” småknytt ska vilja uppehålla sig där och tillsammans jobba fram en härlig näringsbas. Bekämpa kvickrot, våtarv, åkerfräken och alla de andra ogräsen som är villiga att ta över så fort man inte riktigt orkar. Se fåglarna, som igår, upptäcka läckerheter som jordgubbar och sparris och glufsa i sig det som jag tycker är MITT. Vi har fyra sparrisar på väg upp, tre hade vi min obligatoriska kvällsrunda i trädgårdslandet fått toppen avknipsade. Grrrrrrrr. Jag påminner mig om min fasters visdomsord, att naturen tillhör djuren också och att vi får samsas om den. Jaja, nu har jag samsats färdigt gällande sparrisen. Må nätet jag slängt över göra sitt jobb och må vi få en härlig skörd!
När solen just börjat stiga ligger dagen fortfarande öppen och inbjudande, eller mörk och uschlig med en känsla av att det bästa vore att dra täcket över sig och somna om. Igår kom äldstabrorsan över och påpekade det som många kanske känner igen sig i: ”nu har den där perioden börjat då man aldrig hinner med tillräckligt”. Hur mycket man än gör finns det annat som borde ha gjorts. Det är ett sätt att se det på, men känslan av otillräcklighet leder sällan till något gott. Jag väljer att beta av en sak i taget och skriva ner det som klarats av i trädgårdsdagboken. Inte skriver jag ”idag har jag inte hunnit det här och det där som jag borde ha gjort i förra veckan blev inte heller av”- det hade varken gjort mig mer produktiv eller gladare. Det sker framsteg! Och hade det inte gjort det så hade säkert det också blivit bra.
Slån och rosor lämnade taggar och sår i mina händer under gårdagens trädgårdsarbete, men så fick jag också en vacker ”bukett” med mig in. På det viset är naturen inte så knusslig, utan generöst delar den oftast med sig av både det ena och det andra som gör mitt liv lite finare. Undrar just om jag kan få dessa grenar att slå ut? Jag satte dem i ljummet vatten så får vi se vad som händer. Förväntansglädjen är den finaste av dem alla!
Jag har haft glädjen att få hänga med de här godingarna i helgen. Att få sjunga i Fredrikskyrkans kammarkör ger en otrolig välmåendeboost till mitt liv. Gällande hälsobringande fördelar måste det här vara en av de viktigaste jag ägnar mig åt.
Miljön ute på Skärva herrgård är läkande. Det gjorde inte något att solen sken och våren hängde i luften.
Nu ska det erkännas att den gamla herrgården där vi befann oss är pampig och imponerande på många vis, men välisolerad är den inte. Vis av erfarenhet bestämde jag mig därför för att packa ner flanellpyjamas, långkofta, raggsockor och några extralager. Allt behövdes, inklusive täcket från den andra sängen i rummet där jag sov. Tack vare mina förberedande åtgärder tog det bara en timme att få upp värmen nog att kunna somna när jag väl stöp i säng efter midnatt.
Jag misstänker att någon håller på med garnfärgning. Utanför gårdsbutiken hängde ull i en mängd vackra färger, välsorterade i matchande konstellationer.
Portaler till hemliga trädgårdar tillhör de finaste gångstigar som tänkas kan. Förvisso ledde just den här kanske snarare till härliga skogspartier, men känslan kvarstod. Både hästhovar och hundtassar hade lämnat spår i den leriga gångstigen. Detta är ett populärt vandringsstråk.
Jag fick i det närmaste sensommarvibbar inför denna livgivande syn! Tack för möjligheten att uppleva livet från en plats som denna.
Det känns annorlunda nu. Ljuset. Står man vid söderväggen vid verandan värmer solen så skönt. En stund in på promenaden går det att lätta på halsduken och droppa handskarna ett steg så lite luft kommer in. Det är hoppfullt!
Vi har haft minusgrader i över en vecka. Nu ska det bli plus om dagarna och minus om nätterna. Maken längtar efter ispromenader och långfärdsskridskor, jag slår bakut och säger att man inte måste testa allt som kanske funkar. Tänk så olika man är!
Igår skulle yngsta dottern på bröllop utanför Köpenhamn. Hon ska på andra danska äventyr på tisdag, så hela familjen bestämde sig för att hänga med henne och passa på att ha några dagars semester tillsammans. Vi prickade in alla planttanters glädje, nämligen ett lågtryck med mycket regn. Maken hade bjudit in till diskussionsresa. Alla i bilen hade valt varsin podd/tal/program på 20-30 minuter. Vi lyssnade på ett val i taget och diskuterade sedan ämnet. Superintressant! Familjehemligheter, moraliska dilemman, kroppsspråk, sagor för vuxna, attityder och barnuppfostran stod på menyn. Konceptet rekommenderas varmt!
Jag blir lika glad varje gång jag åker över bron till grannlandet i väst. Den är verkligen vacker, eller vad man nu säger om en bro. Snygg arkitektur.
När vi hade lämnat av dottern på bröllopet hon var bjuden till åkte resten av oss vidare till Møn. En buss och en bil hade krockat på väg till Møns klint dit vi var på väg, så vi åkte ut till Liselunds slott för att ge krockarna tid att reda upp situationen. Vilket charmigt ställe! Vi satte oss på gräsmattan och åt lunch. Det blev inte tid till att undersöka själva slottet eftersom vi var på väg till klinten, men utsikten där vi satt var fin nog.
Böljande gröna gräsmattor, påfåglar, damm och vackra träd gav slottsparken karaktär och skönhet.
Sedan var det då dags för Møns klint, kalksten och skarpt sluttande bergsväggar. Promenaden ner gick ganska stadigt utan några problem.
Värre var det när vi skulle tillbaka. Det skulle vadas genom förruttnat sjögräs och över rullstenar som gjorde ont under fötterna. Dessutom skulle det klättras upp för många hundra trappsteg. Efter det var åtminstone jag rätt mör i kroppen, om än glad och tacksam. Så fortsattes också kvällen på ett mysigt funkisradhus i Virum, inhyrt genom Airbnb. Sedan var den dagen till ända!
Igår kom och gick, men under en del av dagen ägnade jag mig åt detaljer och hur vackert världen presenterar sig om man tar sig tid att stanna upp. Små fröer som har kommit upp och strävar mot ljuset, lavar som frodas på död ved, fåglar som bereder sig för småbarnslivet, knoppar på påskkaktusen, melodislingor i altstämmor, citat på tepåsar… Det finns så mycket!
Jag älskar att någon tagit sig tid att skapa ett konstverk av gammal stenslagg.
Och sen mossan… Världens vackraste färg, i samklang med förmultnande eklöv, spröda pinnar som förlorat sitt träd, lavar och stenar som inte varit synliga för förbipasserande på många år.
Fåglarna, så spännande att följa med kikare. Vem behöver Netflix när man kan vara fågelskådare? Ta dig tid att stanna upp en stund idag, zooma in på något som du inte brukar ägna så mycket tid åt. Känn på den lena fårfällen och se skiftningarna i färgen, lyssna på hur vinden susar i just ditt träd eller låt bläcket i en härlig penna flöda fritt. Det kommer att göra ditt liv lite bättre, åtminstone för stunden.
Det värsta gyttret har dämpat sig och trots att alla konturer och linjer fortfarande känns mjuka i formen ser jag allt mycket klarare. Sakta tar dagen form, möter mig med känslan av att allt går och att jag snart kommer att kunna se hela bilden.
Av någon anledning har jag ”firat” min namnsdag tillsammans med min barndomsvän sedan vi flyttade hem från USA igen. För mig är det mormors födelsedag, igår var det 102 år sedan hon föddes här på Sturkö. C och jag hade planerat in en liten spa-runda, men av olika anledningar blev det istället en halvdag i den sköna naturen runt Studentviken och Västra Mark.
Jag påmindes om hur fint det är att fira både det ena och det andra. Varför inte sätta guldkant på vardagen utan att det behöver bli till några stora projekt?
Här kommer en påminnelse om vad naturen gör för oss. Vi behöver lite vatten, lite fågelkvitter (så länge vi hör det), lite ogräs, lite trädsus, lite knöggligt underlag, backar och grus i dojan. Vi behöver grönt, blått och brunt. Vi behöver luft som inte stängts in mellan fyra väggar…
Den kalla våren har lett till att vitsipporna fortfarande står fint här i södra Sverige. Mjuka kullar av Anemone nemorosa överallt. (Eller nja, inte så mycket här på Sturkö.) En svag, men behaglig och mjuk doft som svävar i luften.
Resten av dagen var inte precis lika kul, men det slutade väl och idag är den där andra dagen som Christer Björkman brukar sjunga om. Ny sol, potatis som ska ner i jorden och så är det kör ikväll. Tänk så bra jag har det!