Ge mig en höstdag Ge mig färgerna, ge mig det strilande regnet och doften av förmultelse Ge mig barndomens födelsedagspirr och kärleken till de varma stunderna vid brasan Ge mig mörkret, sömnigheten och bokhögarna som kanske får betas av Ge mig lager på lager, vardagar och drömmar om solen Ge mig vinden som skakar ner de sista löven och ugglan som skriker i skogen Ge mig nostalgi, saknad och glittrande kyrkogårdar
Och när det regnat klart, ge mig regnbågen och hoppet om att den långa vilan leder till nytt liv, större mod och styrka att börja om
Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.
Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.
Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.
Finge jag bestämma så fanns inga bråk Då talade alla precis samma språk Ett ja var ett ja och ett nej bara nej Att inte tycka lika orsaka’ aldrig nåt ståhej När någon satte gränser sa den andre ”jag förstår” Och den öppna kunde säga att ”man skördar det man sår” Vi gick där bland varandra och levde utan kiv Men samtidigt så tänker jag, vad vore det för liv? Att möta lite skav är bara bra för själen Och blandningen är nyttig, både kärleken och grälen Men dagar som den här, då vill jag bara gråta Hur vettiga kan bli så blåsta är för mig en gåta De goda mot de onda, vem är vem är svårt att veta För båda vill på andra sidans stjärnor tjära smeta Det ska hatas, det ska sväras, det ska kääänslas, det ska brännas Huvuden ska huggas, i hjärtan ska det kännas Fördumma och förlöjliga, sätt krokben på den saten Kanske kan man till och med få hjälp av farbror Staten Så tackar jag för mig, det var allt jag ville säga Och till er som fightas snyggt vill jag också säga ”Heja!”
… är igång, men med tanke på hur jag mådde och hur mycket jag hade att göra i helgen så fick skapandet ta ett steg åt sidan. Jag lovar att återkomma! Ett och annat kreativt inlägg ska jag nog få in här innan september är slut.
Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Vardagslunken runt stadsparksbunkern Ingen brådska gör sig kissande hund men dess stressade matte har knappt fått en blund Mannen som springer med andan i hals Varje vardag samma vals Barnet som vill stanna hos pappa Gråter sittandes på dagistrappa En ny dag i samma gamla liv Släng korten eller börja spela med din giv Bjud upp till dans i utslitna skor Njut av syrenerna som blommar där du bor Idag är det måndag, vi lever och solen skiner Blir det för svettigt finns det kalla kaminer Gå ut och låt själen jubla över det som är gott Ett vårskrik och ett tack för allt som du fått
Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.
I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.
För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?
Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.
I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.
Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…
… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.
Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.
När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!
Igår hade jag möjlighet att fota ett par som väntar sitt första barn inom kort. Det är något särskilt med en gravidmage, det har jag alltid tyckt. Det betyder inte att jag går omkring och petar på tjocka magar, vilket somliga verkar tycka ha sig rätten till. Däremot kan jag bli nostalgisk över att ha haft en själv. Jag kände mig inte särskilt vacker, men jag gillade att vara ”hemma” rent bokstavligen för den lilla som låg där inne. Hur som helst, jag väntade in en kväll då ljuset kunde förväntas vara på vår sida och lyckades pricka in en fullträff! Sist jag var i Bastasjö var 1991 då jag gjorde praktik på Verköskolan. Inte mycket hade ändrats utifrån vad jag kom ihåg och det faktum att en orienteringsklubb hade träning där kastade mig tillbaka till att ha läraransvaret på friluftsdagar. Kvällen blev helt enkelt mysig på många olika plan. Äldsta dottern har lovat att titta över bilderna och trolla lite med sina bildredigeringskonster för att göra bilderna större rättvisa. Men åh, vad roligt det var att fota igen! Nu är batteriet laddat, jag har lust att fotografera och kameran ligger framme. Detta var precis vad jag behövde!
Hemma lyckades jag pricka in exakt sista solstrålarna över påskliljorna som brorsan satte uppe vid vägen sin första vår som ägare. Han undrade om vi inte skulle dela upp lökarna och sprida ut dem lite, men jag gillar känslan av att ha dem samlade i ett riktigt blomsterhav. Gula, härliga små solar som kan ge alla förbipasserande en extra glädjeinjektion. Detta utan att behöva gå nära den minsta lilla spruta, de behöver bara öppna sina ögon och ta in det vackra.
Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:
Hur många stiftpennor behöver jag egentligen? Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder? Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text? Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)
Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.
Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…
Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.
