30 apr

Var det jag som inte gillade rosa?

Jag förstår inte vad det var som gjorde mig så avigt inställd mot färgen rosa då jag var yngre. Mitt tonåriga jag var något slags antiallt som var det minsta ”feminint”, dramatiskt, gulligt eller böljande. Jag ville inte ta plats, jag ville inte låta min inredning ta plats och allt skulle vara fyrkantigt, enkelt, trärent, vitt eller möjligtvis försiktigt art nouveau eller art déco. Numera älskar jag dock alla nyanser av denna färg och blir alltid lika uppfylld av en härlig solnedgång liknande den vi hade igår! Eftersom jag lovat mig själv att fota med har jag lagt fram kameran och tog med den (och telefonen) på en runda i trädgården.

I norrläge såg det ut såhär. Så matchande och färgglatt! Dramatiskt och volangigt. Kontrastrikt och coolt.

För att inte tala om utsikten från köket! Bästa himlen på länge. Kanske mer lila än rosa?

Det såg ut att brinna inifrån med en rosa strålkastare underifrån. Magiskt möte.

I det här lilla hålet gick det lugnare till, men det var ändå underskönt.

Och ännu lite längre söderut (några meter sisådär) hade det rosa tagit över mer…

… för att helt i söderläge ha övergått i en varmrosa, mjukkramig ton utan något blått alls. Dagens förundran, njuten både IRL och genom kameralinser.

Allt det vackra fick mig att tänka på Mando Diaos tolkning av Strövtåg i hembygden. Mycket passande soundtrack till detta skådespel.

13 apr

Det kanske inte är så farligt med AI ändå?

När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!

11 apr

I väntans tider.

Igår hade jag möjlighet att fota ett par som väntar sitt första barn inom kort. Det är något särskilt med en gravidmage, det har jag alltid tyckt. Det betyder inte att jag går omkring och petar på tjocka magar, vilket somliga verkar tycka ha sig rätten till. Däremot kan jag bli nostalgisk över att ha haft en själv. Jag kände mig inte särskilt vacker, men jag gillade att vara ”hemma” rent bokstavligen för den lilla som låg där inne. Hur som helst, jag väntade in en kväll då ljuset kunde förväntas vara på vår sida och lyckades pricka in en fullträff! Sist jag var i Bastasjö var 1991 då jag gjorde praktik på Verköskolan. Inte mycket hade ändrats utifrån vad jag kom ihåg och det faktum att en orienteringsklubb hade träning där kastade mig tillbaka till att ha läraransvaret på friluftsdagar. Kvällen blev helt enkelt mysig på många olika plan. Äldsta dottern har lovat att titta över bilderna och trolla lite med sina bildredigeringskonster för att göra bilderna större rättvisa. Men åh, vad roligt det var att fota igen! Nu är batteriet laddat, jag har lust att fotografera och kameran ligger framme. Detta var precis vad jag behövde!

Hemma lyckades jag pricka in exakt sista solstrålarna över påskliljorna som brorsan satte uppe vid vägen sin första vår som ägare. Han undrade om vi inte skulle dela upp lökarna och sprida ut dem lite, men jag gillar känslan av att ha dem samlade i ett riktigt blomsterhav. Gula, härliga små solar som kan ge alla förbipasserande en extra glädjeinjektion. Detta utan att behöva gå nära den minsta lilla spruta, de behöver bara öppna sina ögon och ta in det vackra.

05 apr

Alla mina pennor.

Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:

Hur många stiftpennor behöver jag egentligen?
Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder?
Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text?
Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)

Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.

Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…

Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.

19 mar

Med näsan i en ask full av minnen.

Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.

Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?

03 feb

3 februari, charmigt.

Finns det något charmigare än ”Teddybjörnen Fredriksson”:ar som älskats fram till ny form? Ägaren till denna goding, Nalle, gick dessvärre bort alldeles för tidigt. Ägarens mor hade sparat honom till kommande barnbarn. När hennes ende son dog, dog även hoppet om barnbarn. Nu sitter därför Nalle på vår gästsäng, redo att gosas med av besökare i olika åldrar. #charmigt

02 feb

2 februari, bråda dagar.

Det går inte att komma ifrån det faktum att vi bor på ett ställe som emellanåt känns lite tungt att hantera rent vädermässigt. Jag älskar ju december (månaden som för övrigt är flest amerikaners favorit, medan svenskar på förekommen anledning generellt sett gillar juli bäst), men både januari och februari brukar kännas rätt tradiga. Årets januari har dock känts mer än okej. Jag har haft bråda dagar trots lite jobb och kan se tillbaka på många höjdpunkter. Jag inser att jag kanske hittar glädje i vissa saker som andra kliar sig i huvudet över. Är det riktigt klokt att älska att sortera och städa ur, att få speglar att skina och kryddor att ligga på parad i bokstavsordning? Man skulle kunna tro att någon som har tre påsar chokladpudding i köksskåpet antingen är riktigt redo om krisen kommer, eller någon som faktiskt inte har någon riktig koll. Sanningen är väl annars att vi inte längre ser skillnad på chokladpudding och vaniljsås här hemma och att det därför blivit fel i återinskaffningskedjan… Mina största glädjor för januari har varit knutna till mänskliga möten, men i hasorna följde detta iordningställande i stort och smått. Det visade sig vara lönande. Det var länge sedan jag vann något. Denna gång var det bara en otrolig bonus efter att ha varit med i en ”rensa i röran”-utmaning där jag tänkte att vinsten skulle vara att få ordning och reda hemma.

Nu har jag alltså ett Target-presentkort på $100 i min brevlåda. Jag känner mig av olika anledningar riktigt nostalgisk och tänker att jag är tacksam för allt roligt jag varit med om i livet. Oväntad bonus av att ha fått det städat hemma… #brådadagar

01 feb

1 februari, allvarligt talat.

Underbara Clara, Clara Lidström, kör för sjätte året på raden sin fotoutmaning Fånga februari. Jag hann vara med ett par gånger i början innan jag slutade använda Instagram och tyckte att dessa utmaningar var jätteroliga. I år tänkte jag försöka haka på här i bloggen, men jag är lite tveksam till att binda upp mig en hel månad. Det gör jag redan själv både i september och november. Nu har jag i alla fall skrivit ut alla uppmaningar och är färdig med dagens, #allvarligttalat .

För tillfället ser det ut så här till vänster om mig. Allvarligt talat, vem har ens så här många ”dagböcker”?! Jag har samlat alla kreativa böcker jag har igång i en hög som är tänkt att få ett bättre ställe att hänga på. Den blå boken är faktiskt färdigskriven. Det är ”Min dag på 3 minuter”, en dagbok jag fick av lillastesyrran 2017 och som var igång tills förra året. Jag älskar dock att kolla i den ibland eftersom den gör mig så glad. Varje dag får man följande uppmaningar: Tre saker jag är tacksam för, Tre saker att se fram emot, Dagens tre minnesvärda händelser, Dagens goda gärning och så något slumpmässigt som ”Ett motto jag lever efter” och plats för reflektioner runt detta ämne. Alla de andra böckerna då? Jodå, en idébok med plats att skriva och rita, en hederlig gammal klippbok, en anteckningsbok rörande trosfrågor, en födelsedagsbok, en tacksamhetsdagbok, en utvecklingsbok, The anti-burnout journal, en samtalsterapeuttankebok, en tom bok som jag planerade skulle bli min nya ”Min dag på tre minuter”, en projektbok, en ”vanlig” dagbok. Hahahahahaha! Ja, alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Jag skriver ju i alla då och då, så jag vill inte göra mig av med någon av dem. Det första jag ska göra när jag har skrivit färdigt detta inlägg är att ställa böckerna på plats i syrummet. Egentligen vill jag ha dem här i arbetsrummet eftersom det är här jag skriver i dem. Vi har länge tänkt sätta upp en liten bokhylla här. Kanske är det dags att göra slag i saken?

24 nov

Snöflingor av tårtpapper.

Jag fick ett gäng tårtpapper av min svärmor och bestämde mig för att göra ett par snöflingor av dem. (Har också fått ett gäng små papperspåsar som ska bli till stjärnor, det pysslet har jag sparat till min brorsdotter.) Just dessa tårtpapper är ca. 40 cm i diameter, så det är så stor som själva stjärnan blir.

Börja med att vika tårtpapperet på mitten och sedan på mitten igen i 90° vinkel.

Dags för dragspelsvikning! Jag valde att dela båda halvor i tre delar, men tror att stjärnan blivit stadigare (och inte lika djup) i sex delar.

Precis som att vika dragspel till smällkarameller, men med ett runt papper.

När papperet är färdigvikt ska det vikas på mitten.

Häfta ihop baksidan på mitten. Här blev det lite snett, men de andra häftorna satte jag rakt.

Så här ser det ut från rätsidan. Efter detta är det bara att vika två papper till och häfta ihop dem på samma sätt. I mitten använder jag varmlimspistolen, men jag hade också kunnat tänka mig att sy ihop längst nere i vecket, som vid bokbinderi. Ja, ungefär såhär kan man göra en snöstjärna av tårtpapper.

14 nov

Om att trolla tomma ljuskoppar till ”Svenskt tenn”-krans.

Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.

Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…

… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.

Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.